tisdag 30 maj 2017

Biskopsmötet går till attack


Enligt både Iltalehti och Kyrkpressen kräver biskopsmötet att Finska Evangeliföreningen förklarar sig inför biskopsmötet angående en prästvigning i Kenya i vilken en av föreningens teologer fått vigning till tjänst i Finland. Enligt KP kräver biskopsmötet en "rättning" av denna åtgärd. Vad nu sedan detta kan tänkas betyda och innebära. Enligt biskopsmötet har SLEY låtit en av sina anställda prästvigas av en "lokal" kyrka som inte godkänner kvinnliga präster – något som strider mot ämbetssynen i den lutherska kyrkan. Handlingen bryter också, enligt biskopsmötet, mot missionsorganisationernas gemensamma avtal med den lutherska kyrkan i Finland.

Var ska jag börja? Den här lilla notisen i Iltalehti och KP är så oerhört avslöjande och innehåller så många fel (teologiska och andra) att jag faktiskt inte riktigt vet var man borde börja. Men kanske jag ska börja så här: Jag försökte i vårvintras få in en insändare i KP där jag efterfråga Björn Vikströms ansvar för att alla församlingsmedlemmar ska kunna känna hemortsrätt i vår kyrka. I detta ingår givetvis, som en mycket central del, det att det prästvigs sådana präster som man kan ha förtroende för. Således: Vad har det blivit av biskopens ansvar för oss som vill ha präster som har den gamla, fortfarande renläriga (enligt kyrkans beslut) ämbetssynen? Denna insändare blev förstås refuserad. Man får nämligen inte ställa obekväma frågor i vår kyrka idag.

Biskopsmötets agerande i denna fråga sätter just denna fråga i strålkastarljuset. Om och när biskoparna vägrar meddela vigning har vi ett ansvar för kyrkans medlemmar som innebär att vi ser till att det blir präster vigda som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för. Jag föreslog för en tid sedan en handlingsplan som bekännelseskrifterna ger möjlighet till. En annan, och hittills bekvämare väg, har varit att göra just som SLEY här har gjort och som biskopsmötet nu alltså vill stänga till.  Detta är också bara början – det finns nämligen inte bara en präst i vår kyrka som fått sin vigning på detta sätt. Så det kan vi vara säkra på: Det kommer mera ifall detta första fall inte får en bra lösning. Omsorgen om alla församlingsmedlemmar är uppenbarligen ingen sak som biskopsmötet anser sig behöva sätta någon vikt vid.

Enligt biskopsmötet strider detta förfaringssätt mot vår kyrkas ämbetssyn. Märk mycket noggrant detta ordval! Som jag konstaterade ovan har den gamla ämbetssynen inte hittills betraktats som heretisk utan åtminstone i teorin (om än det på det praktiska planet har skett en gradvis förändring) har vår kyrka haft två ämbetssyner. Nu vill biskopsmötet tydligen frångå detta också i teorin. Och märk väl: Utan teologisk reflektion (åtminstone vad vi utomstående betraktare kan bedöma). Detta är nog så allvarligt – och synnerligen symptomatiskt. Det är helt tydligt andra hänsyn som väger tyngre än de teologiska. Och framför allt än de bibliska.

Sedan kunde man säga hur mycket som helst om hänvisningen till missionsorganisationernas avtal med kyrkan. Jag var, som dåvarande styrelsemedlem, med och godkände detta för SLEF:s del. Jag påpekade att detta avtal kan komma att användas på just detta sätt. Motargumentet var att vi inte ska skaka båten vi sitter i, det kan leda till ett ännu sämre avtal. Nå, det gick bra i närmare tio år, och gott så. Nu går det uppenbarligen inte längre. Är det kanske dags att säga upp detta avtal på bred front?

Summan av denna kardemumma blir, så som jag ser det, att biskoparna och kyrkans ledning tycker sig ha rätt och möjlighet att ytterligare klämma åt oss gammaltroende i kyrkan. Och de tror uppenbarligen att det går att göra detta eftersom "de ändå alltid kommer att stanna kvar i kyrkan". När man idag ser på vem som går ut talar dessa uträdelsesiffror dock ett annat språk. Om kyrkans ledning dessutom skulle veta hur många av oss som står och väger så tror jag att de nog skulle svettas en aning.

Nu måste SLEY stå på sig. Om de inte gör det nu kommer kyrkans ledning att ytterligare flytta fram positionerna och ytterligare minimera vårt manöverutrymme. Dessutom måste vi, på allvar, börja diskutera också andra alternativ för att få nya präster. Vi kunde kanske börja med att läsa bekännelseskrifterna?


5 kommentarer:

  1. Saken angår ju inte mig egentligen men hur är det om man frågar medlemmarna i den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, vem stöder vad riktigt? Jag förstår att din syn i saken är att det har ingen betydelse var medlemmarna står i frågan och att det inte är kyrkan som skall utvecklas i den riktning samhället går utan att kyrkan är och förblir absolut baserat på vad som det står i skriften, (sedan är tolkningsfrågan en helt annan bit men jag vet också din åsikt gällande tolkningens icke vara)och således är det människan som skall ändra sin förhållning till kyrkantron/Gud och inte tvärtom.

    Men om vi är pragmatiker så vet vi hur det funkar, vad är en kyrka utan medlemmar? Finns EVL till för medlemmarna eller för Gud eller vet inte människorna sitt eget bästa? Hela den här biten ser jag som ett väldigt stor problem från kyrkans sida sätt, speciellt då vi är så sekulariserade, det är en ganska liten del som faktist är intresserade av vad som försigår där, man bryr sig helt enkelt inte utan är medlem bara "för att det hör till"?

    Rent statistiskt så är det månne fler som skriver ut sig pga. av att man tycker att EVL är för konservativ eller är det fler som skriver ut sig pga. att man tycker EVL är för liberalt? Det är ju ofast dessa två läger som dom aktiva delarna här till fastän den största massan av medlemmarna hör till gruppen mittemallan som inte bryr sig.

    Men demokrati i all ära, hur kan man leda en sådan där grupp då det finns ingen som helst konsensus vilken av grupperna har tolkningsföreträde av en text som båda anser sig följa?

    Detta är ju också en av dom största orsakerna till värför nya religioner och församlingar uppstår, man anser sig ha tolkningsföreträde och således måste man grunda sin egen församling, oberoende om man är konservativ eller liberal.

    Ni kommer aldrig att komma överens, en splittring av kyrkan är vad som kommer att hända, jag har svårt att se en framtid var våra unga skulle blbli mer konservativa eller intresserade av EVL således sitter ni i en svår sits, visst dom konservativa aktiva kommer alltid att finnas men kommer knappast att vara majoritet, så ni måste grunda ert eget eller gilla läget, antalet medlemmar i kyrkan kommer i sakta mak gå ner tills vi kommer till en punkt var mindre än hälften av Finlands befolkning är medlemmar, kyrkans roll i samhället blir mindre och mindre, märk väl kyrkyrkans, inte trons, människor kommer alltid att ha tro, må det då vara den kristna guden eller någon annan spirituell entitet, svåra tider är att vänta.

    SvaraRadera
  2. Tack, Kristian. Håller med. Problemet ur folkkyrkosynvinkeln är att "vi", dvs.det gammaltroende kyrkfolket nog kan få pastorer och bilda egna gudstjänstgemenskaper/personförsamlingar. Problemet är att dessa pastorer inte får prästättigheter i den finska kyrkan, dvs kyrkan erkänner inte deras nattvards- och dopfirande, skriftskolor mm.som kyrkligt giltiga (dopet erkänns men man måste skilt anhålla om barnets upptagande i församlingen). Hur vi än vrider och vänder står vi alltså inför två alternativ. Antingen fortsätter vi inom kyrkan så länge det går och därefter anpassar vi oss så småningom. Eller sedan startar vi egen församlingsverksamhet. Till saken hör att de konservativa väckelserörelserna också är väldigt beroende av kyrkan och dessvärre saknar en enhetlig ämbetssyn under ytan. Detta gör att man mycket lätt kan söndra och härska: SLEY framstår som det olydiga sorgebarnet medan nypietisterna och (gammal)lestadianerna framstår som mönsterelever (med sina svagheter förstås). Lägg de olika teologiska lärouppfattningarna därtill så ser vi hur splittrat fältet är. En som kastar isär har nog anledning till glädje... Marko Sjöblom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denhär bilden får symbolisera detta, det finns så många som vill skapa sin egen inriktning.

      http://www.infographicsblog.com/wp-content/uploads/2014/11/world-religions.jpg

      Sepciellt intressant är ju att den brokigaste skaran är just det som uppkom efter reformationen, röda delen där till höger.

      Radera
  3. M Nylund. De lutherska bekännelseskrifterna avvisar kategoriskt sådana kristna grupper som avvviker från den Augsburgska bekännelsen som i sin tur troget återger den med Bibeln överensstämmande läran. De flesta splittringarna har skett just inom de riktningar som avviker från den (samt menar att de "bara" följer Bibeln men samtidigt nonchalerar den 2000-åriga kyrkohistorien, särskilt de fornkyrkliga trosbekännelserna.) När jag läser till exempel östkyrklig dogmatik märker jag hur de riktigt stora skiljelinjerna faktiskt finns mellan de gamla kyrkorna på ena sidan och den schweiziska och radikala reformationen med sina arvingar (i Finland: frikyrkorna och nykarismatikerna) på den andra sidan. Den Augsburgska bekännelsen är egentligen den bekännelse som de kristna i vår tid borde samlas omkring med Bibeln som den avgörande normen för trosläran.Härmed förnekar vi förstås inte möjligheten att bli frälst någon annanstans. Ett tilläggsproblem är att gränserna för den sunda läran inte går längs samfundsgränserna utan inom dem och i sista hand är det endast Gud som känner våra hjärtan. Men detta skall ju inte användas som ett argument för att lärofrågorna är perifera. Marko Sjöblom

    SvaraRadera