Om en kyrka som missar målet

 Judas, Herrens jordiske bror, skriver i sitt korta brev om vikten av att kämpa för den tro som "en gång för alla överlämnats åt de heliga". (v. 3) Denna kamp har givetvis tett sig på olika sätt i olika tider. När vi ser på kyrkohistorien märker vi att tider av avfall och tider när olika villoläror givetvis har påverkat den kristna kyrkan i världen i alla tider, men alltid har det gällt att den tro som Judas skriver om har överlevt och så förts vidare till följande generationer. 

Tron går, kunde vi säga, genom historien som en stafettpinne, från generation till generation. Idag lever vi tyvärr i en tid av kraftigt avfall och där många kyrkoorganisationer helt tycks ha tappat greppet om vad deras uppgift är. Att hålla fred med världen och tidsandan har blivit viktigare än att kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. 

Vad ska vi då göra som ser detta avfall och det hot mot den sanna kristna tron detta avfall innebär? Givetvis kan, och ska, vi uppmana kyrkornas/vår egen kyrkas ledning att omvända sig. Vi behöver också be för dem och för den kyrka vi är en del av. Men vad ska vi göra om avfallet bara blir mer omfattande och, som i vår kyrkas fall, har lett till att det kyrkans ledning står för och förkunnar har blivit en helt annan/ny religion? Vad ska vi göra om vi inser att den kyrka vi tillhör inte längre klarar av att uppfylla sin uppgift att föra tron vidare till kommande generationer? För därhän har det faktiskt gått idag. Vad är vårt ansvar, helt konkret, i en sådan situation? För det ska vi veta: Ansvaret att föra kampen för tron i vår tid, det är vårt och ingen annans. Det handlar om inget mindre än om att tron ska kunna föras vidare till kommande generationer.

Detta är en oerhört svår, och viktig, fråga. Jag har inget färdigt svar, men det håller på att bli allt tydligare att vi behöver göra något för att inte riskera att trons stafettlopp genom historien i vårt land bryts i vår tid. Det allt avgörande är förstås att inte gå framåt utan Herren och att inte stanna kvar om och när Herren går framåt. Nu är emellertid tiden sådan och situationen så allvarlig att det (åtminstone rent mänskligt sett) är mycket svårt att motivera att stanna kvar, just utifrån perspektivet att vi inte kan eller får låta trons stafettpinne bli tappad. 

Vi står inför allvarliga tider och stora avgöranden.