Reflektioner efter valet

Nu när valfebern i USA har sjunkit en aning kan det vara dags för lite reflektion. Som jag tidigare har skrivit stod valet mellan två kandidater som inte borde ha varit uppställda. Harris för att hon helt enkelt var för dålig, Trump för att han är för splittrande och helt enkelt för gammal. Valet stod, som jag konstaterade, bildligt sett mellan corona och kolera. Två potentiellt dödliga sjukdomar, även om den senare är mycket värre än den förra. Vi fick corona, och nu är det bara att hoppas att sjukdomen inte blir så svår.

Demokraterna har all orsak att gå till rätta med sig själva och sitt agerande eftersom de bara har sig själva att skylla för detta enorma debacle. Om de hade ställt upp en bättre kandidat skulle Trump inte ha vunnit valet. Det går förstås an att skylla på Biden och säga att han borde ha stigit av tidigare och därmed gett dem möjlighet att välja en annan kandidat än Harris i en normal urvalsprocess, men det fanns inget annat än deras egna idiotiska principer som hindrade dem att göra detta även sedan Biden sent om sider steg av. Men eftersom de bundit sig till identitetspolitiken kunde inte sidsteppa enfärgad kvinna som stod först i kön som Bidens efterträdare. Låt vara att hon alltså var fullständigt chanslös i valet, något som många av oss visste redan från dag ett i hennes kampanj.

Att Harris sedan satsade på identitetspolitik också i valkampanjen bara cementerar bilden av fullständig tondövhet. Detta var givetvis inte Trump-kampanjen sen att utnyttja. Tyngdpunkten i Harris kampanj – som hon likt Biden 2020 bedrev parallellt och tillsammans med medias kampanj mot Trump – var dock på att sätta skräck i väljarna. Målet var att rädslan för (den falska bild som de målade upp av) Trump skulle driva väljarna till att rösta på henne. Lyckligtvis genomskådade de amerikanska väljarna den propaganda som skyfflades ut.

Dock har Harris´ kampanj och den skrämselpropaganda denna bedrev, förutom att den redan lett till tre mordförsök på Trump, lämnat hälften av USA i skräck för vad som nu kommer att ske. Lögnerna om Trumps kommande attacker mot sina politiska motståndare, hans fascism/nazism och hotet mot demokratin/kommande blodbad har gjort att ett helande av de sår som valkampanjen har orsakat svårligen kommer att kunna läkas. Jag får klippa och klistra ur en av mina tidigare texter: "John Davidson på The Federalist ställer en mycket bra fråga: "Sedan man gått ut och kallat sin politiske motståndare fascist och en ny Hitler, hur kan man (om och när) man förlorar valet erkänna sig besegrad? Ska Harris bara säga: Sorry, alla, vi gjorde vad vi kunde för att vinna valet och rädda demokratin, men nu förlorade vi ändå. Nu behöver vi alla leva fredligt under denne nye Hitler." Davidson svarar själv på sin fråga: "Det kan hon inte, inte efter detta uttalande. Ingen kan acceptera en ny fascistisk Hitler-lik regim. Du bekämpar den på alla sätt du kan.""

Det är denna situation USA nu har vaknat upp till. Harris försökte, i sitt förlorartal, släta över det hon sagt och hävda att allt nog ändå kommer att bli bra. Det innebär att hon, i förtäckta ordalag, konstaterade att hon ljugit om Trump, men för att det ska få någon effekt borde hon absolut ha sagt det rakt ut.

Tack och lov blev valresultatet klart och tydligt, och detta kan eventuellt göra att risken för upplopp minskar en aning. Men många amerikaner/demokratväljare tror fortfarande att landet nu kommer att få en president som är fascist och som vill bli diktator och montera ner demokratin. Det är inte ett recept på fredlig samexistens. Skulle jag vara Trump skulle jag nog se till att ha det skottsäkra glaset med mig överallt där jag rör mig.

Sedan har vi ännu media, detta vals absolut största förlorare. Det var inte bara det att medias kandidat förlorade valet utan media förlorade också det sista av sin trovärdighet som opartisk nyhetsförmedlare. Jag ids inte i detta skede säga något mera, men när vi ser på hur mainstreammedia fullständigt ogenerat spred lögner om Trump och om vad han sagt (liksom falska gallupundersökningar som lovade ett jämt val och t.o.m. en Harris-seger) skulle jag vara förvånad om inte förtroendet för media får sig en rejäl törn också bland sådana som hittills varit helt okritiska och tagit det media skriver som dagsens sanning. Eller så får man åtminstone hoppas.