Ingen gräns för biskopens oginhet

 Det finns uppenbarligen ingen gräns för biskopen Bo-Göran Åstrands oginhet mot Pedersöre församling. De senaste åren har varit mycket turbulenta i Pedersöre (sammanslagning, Corona-restriktioner, ett mycket uppslitande kyrkoherdeval samt en sällan skådad prästbrist som domkapitlet och biskopen varken tycks ha kunnat eller velat göra något åt), och när kyrkoherdetjänsten nu igen ska lediganslås var så gott som alla överens om att Pedersöre församling behöver få lite arbetsro och förskonas från ytterligare en potentiellt upprivande valprocess. Församlingsrådets vice ordförande Krister Mård uttrycker detta som att "Vi önskar ett konstruktivt, värdigt och ärligt val av herde denna gång". 

Denna utsaga har tyvärr misstolkats å det grövsta, speciellt på sociala medier men igår även av ÖT:s ledarsida och tolkats som att Mård skulle anse att bara de "rättrogna" och församlingsaktiva borde få göra sin röst hörd i kyrkoherdevalet. Igen visar det sig hur lätt det blir fel - speciellt när det finns en vilja att misstolka. Det Mård sade om "värdigt och ärligt val" behöver givetvis sättas i relation till det andra han sade i samma intervju om det förra kyrkoherdevalet. Där konstaterade han att "Det var inte ett val vi av tradition är vana vid i Pedersöre. Det blev ett val av politisk art som levde sitt liv mest via sociala medier."

Mård har helt rätt i det han säger. Senaste kyrkoherdevalet blev, främst tack vare sociala medier och den kraftiga polarisering som valet gav upphov till, synnerligen upprivande för den nya församlingen. Det var verkligen inte konstruktivt, det var inte värdigt och knappast heller ärligt i den meningen att många väljare inte röstade för en av kandidaterna utan framför allt mot den andra. (Så blir det ofta när debatten blir hätsk och kandidaterna står mycket långt ifrån varandra.) 

Valet kan också - och detta är min tolkning, inte Mårds - anses ha varit oärligt i den meningen att många som annars inte har några kontakter till församlingen, och inte heller vill ha det, valde att rösta på den kandidat som fungerade splittrande bland de som är aktiva i församlingen. Kanske just för att orsaka splittring, eller åtminstone för att Pedersöre skulle få en kvinnlig kyrkoherde och därmed, som det brukar heta, "gå i takt med tiden". 

Nu valde så alltså domkapitlet, tvärt emot församlingsrådets (och de anställdas) vilja, ändå att igen gå in för ett direkt val av kyrkoherde. Trots det myckna arbete detta medför, och trots att församlingen nu skulle behöva få arbetsro och förskonas från ytterligare en uppslitande valprocess. Den enda motiveringen Åstrand lyckas prestera för detta är att "Förra kyrkoherdevalet hade ett valdeltagande på 55 procent vilket är osedvanligt mycket för Borgå stift och för hela vår kyrka. Här har vi tydligt en församling som vill engagera sig och då vill vi ge utrymme för det."

Åstrand vet givetvis mycket väl att det att avge en röst i ett kyrkligt val INTE är att engagera sig i församlingen. Men det bortser han från. Från min synvinkel kan jag inte komma ifrån tanken att det viktiga tycks vara att ställa till det för församlingen och skapa ytterligare splittring samt att lägga ytterligare bördor på en redan hårt prövad arbetsskara. 

Behöver jag säga att detta INTE är vad man borde kunna förvänta sig av en biskop? 

Det är givetvis ingen vågad gissning att det fortfarande är de tre dåvarande Pedersöreförsamlingarnas ovilja att slå sig samman med Jakobstads församling (där Åstrand var kyrkoherde) som spökar här. Åstrand gick, när det begav sig, in för att Jakobstad också skulle ingå i den sammanslagna församlingen, och när Pedersöre, Esse och Purmo församlingar avvisade detta blev han helt tydligt besviken. Den oginhet som ännu kan ses gentemot Pedersöre församling från hans sida kan troligtvis härledas till detta.