Johannes Döparen och tidens slut

Den centrala figuren i midsommarens bibeltexter är förstås Johannes Döparen, den siste gammaltestamentliga profeten. (För ja, han är faktiskt det, även om det berättas om honom i NT!) 

När jag läste igenom texten i Matt. 3 som berättar om Döparen slog det mig hur oerhört starkt tidens slut kommer fram i hans förkunnelse. Han talar om att "Guds rike är nära", om den kommande vredesdomen och om rensandet av säden och om agnarna som ska brännas upp i en eld som aldrig slocknar. 

Tyvärr har förkunnelsen om tidens slut och Jesu återkomst starkt tonats ner idag. Ja, t.o.m. så till den grad att man nästan kunde säga att den helt har tystnat. Men det är egentligen inte alls konstigt, när vi ser på kyrkan överlag. Det att det förkunnas om Jesu återkomst och tidens slut är ett sundhetstecken i kyrkan. Och omvänt: När denna förkunnelse blir sällsynt och t.o.m. tystnar är det ett tecken på att allt inte står rätt till. Således är det som sagt inte förvånande att denna förkunnelse idag långt lyser med sin frånvaro.

För det är ju så: Om Evangeliet inte förkunnas rent och klart blir talet om Jesu återkomst till dom något mycket skrämmande. Bara den som har fått del av Guds nåd och som har förstått vad nåden innebär kan se fram emot Jesu återkomst och domen med frimodighet och glädje. För alla andra är talet om tidens slut och om domen något skrämmande - och så ska det förstås också vara. Ve den, nämligen, som tvingas stå inför Guds domstol i sin egen rättfärdighets fläckade kläder! För den människan går det mycket illa. "Och jordens kungar, stormännen och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor, och de sade till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede! Deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?" (Upp. 6: 15-17)

Men vi som har greppats av Guds nåd, för oss är det vår bäste vän som kommer! Och vem är rädd för att möta sin bäste vän? 

Jag tror att vi som lever idag och 'är satta att förvalta och förkunna evangeliet borde tala mycket mer om Jesu återkomst och tidens slut. Vi kan inte förvänta oss att sådana som inte tror att Jesus verkligen kommer att återvända ska göra det, och inte heller sådana som vet att de har all orsak att frukta den dagen. Men vi som är Jesu vänner och som väntar på att vår bäste vän ska komma igen, vi borde tala med stor frimodighet om detta hopp. Visst. Många som inte är beredda kommer att bli rädda, men det kanske inte är en helt dålig sak. Om någon blir rädd kanske denne förstår förbereda sig. För det är faktiskt det allra viktigaste idag. Att vi skulle vara beredda, för den dagen, den kommer som en tjuv om natten. Plötsligt och oväntat.  

 

Midsommarvaka på Klippan

Ikväll klockan 19:00 blir det midsommarvaka på lägerområdet Klippan på Storsandsvägen i Hirvlax/Munsala. The Rapids Family medverkar med sång i Country-stil och jag kommer att predika över temat "Herren är nära". Så om du inte har något program inplanerat - och speciellt om du har dåligt program inplanerat - är du varmt välkommen med på vår midsommarvaka! 

Om att arbeta mot sig själv

Uleåborg har drabbats av två knivdåd den senaste tiden. Åtminstone ett av dessa var av allt att döma rasistiskt motiverat. Svenska Yle rapporterar att riksdagen kommer att hålla en "diskussion om extremism" som en följd av dessa dåd. Initiativtagaren SDP säger att diskussionen kommer att handla om "likvärdighet, säkerhet och icke-diskriminering".

Gott så. Allt som kan göras inom lagens ramar för att förhindra dylika hemskheter bör givetvis göras. Men är det någon som på allvar tror att det att riksdagen diskuterar detta kommer att få något som helst resultat ute i landet? Nej givetvis inte. Detta är politik och, tyvärr, spel för galleriet. Men som sagt, allt som kan göras inom lagens ramar bör givetvis göras. Om det så är att sätta upp en politisk pjäs i riksdagen. 

Problemet är dock att detta inte kommer att få andra följder än att media kommer att rapportera en del om det. Det gör absolut inget som helst åt själva grundproblemet, och oberoende av riksdagens diskussioner kommer dylika våldsdåd att fortsätta - och öka. Riksdagen skulle faktiskt kunna göra något för att förhindra denna utveckling, men tyvärr räcker varken viljan eller förmågan att se vad som pågår till för det. I själva verket arbetar riksdagen kontinuerligt för att öka problemen med våld, otrygghet och hemskheter i samhället. Jag ska strax förklara vad jag menar. 

---

Vi lever i en värld, och ett samhälle, där synden präglar allt som sker. Detta för att vi människor, precis varenda en av oss, är syndare. Tack och lov finns det kraftiga bromsklossar som gör att vi inte agerar ut våra begär och vår vilja att göra det som är ont. Lagar, domstolar och ordningsmakten är de mest påtagliga av dessa. Hot om straff är en kraftig motivering att avhålla sig från att göra det som är fel och som skadar andra människor och deras egendom. Vårt gudagivna samvete är en annan. Dessutom har vi kunnat räkna med Guds övernaturliga och för vårt yttre öga dolda beskydd och hans välsignelse. Betydelsen av detta sista kan, och ska, inte överskattas. Men samtidigt kan vi inte heller mäta detta eftersom det är, som jag skrev, dolt för vårt yttre öga. 

Det vi dock vet är att detta beskydd och denna välsignelse hänger samman med de ordningar Gud har lagt ner i skapelsen. Om, och när, vi vänder oss mot Guds goda ordningar kommer detta att få följder, och allt detta sker dessutom inte på ett övernaturligt plan. Likt vilken som helst av människan tillverkad maskin behöver nämligen också människan själv användas i enlighet med tillverkarens instruktioner, om så inte sker är risken uppenbar att det slutar med att maskinen/människan går sönder. Och när människan går sönder kommer oron, otryggheten och råheten och våldet oundvikligen att öka i samhället.  

Vår riksdag har under de senaste åren stiftat en rad lagar som går tvärt emot Guds goda ordningar. Lagar som, förutom att de gör att vi vänder oss bort från Gud och hans beskydd och välsignelse, påskyndar och ökar söndrigheten bland människorna. Samhället utvecklas i en riktning där goda normer (som skyddar människan från att gå sönder) rivs ner och ersätts med vad som väl kan beskrivas som värdenihilism. Riksdagen ligger inte bakom allt detta, men riksdagen spelar med och bekräftar denna förändring i samhället. Med viss fördröjning, men dock.

När vi som samhälle beter oss på detta sätt är det inte konstigt att oron, oroligheten, otryggheten och även råheten och våldet ökar. Så riksdagen kan hålla alla diskussioner de vill, men när de samtidigt agerar på det sätt de gör i lagstiftningsarbetet kommer dessa diskussioner inte att spela någon som helst roll. Handlingar/lagstiftningsarbetet väger nämligen så oerhört mycket tyngre än ord, och när blindheten för dessa saker är närmast total  - också i riksdagen - är det inte konstigt att det blir som det blir.  

Den planerade diskussionen må vara en bra sak, men det som verkligen skulle kunna hjälpa upp situationen skulle vara om riksdagen skulle vända tillbaka till de normer och de goda ordningar som en gång byggde ett fungerande samhälle. Men som sagt räcker inte viljan eller ens förmågan att se vad som pågår till för detta. 

---

Du som har läst så här långt kan ändå vara med och hjälpa till här. Be gärna för våra beslutsfattare! Be om att de skulle få öppnade ögon och en vilja att göra det som är rätt. Att de skulle stifta goda lagar som inte river ner och förstör utan som bygger upp och skapar ett samhälle där människan kan må bra.

Om att (avsiktligt) missa sitt uppdrag

Yle har som, åtminstone outtalad målsättning, att vara hela befolkningens medieaktör. Detta kommer dock, tyvärr, varje sommar på skam när Svenska Yle har sitt populära program "Sommarprat".

Ja, jag vet att jag säkert låter som en trasig grammofonskiva - jag skriver en liknade text varje år efter att sommarpratarna har offentliggjorts. Men orsaken är givetvis att det varje år finns exakt samma orsak till kritik mot urvalet. Varje år finns det nämligen i listan ett antal vänstermänniskor/kommunister, värdeliberaler, normnihilister och givetvis åtminstone en kvothomosexuell. Detta år är inget undantag. Det som varje år däremot lyser med sin totala frånvaro är högermänniskor, värdekonservativa och (väckelse)kristna. Så också detta år. 

Problemet är inte att det inte skulle finnas sådana människor som skulle ha enormt intressanta historier att berätta. I Svenskfinland har vi t.ex. en biskop i Burmas evangelisk-lutherska kyrka som i decennier har arbetat för förföljda kristna ute i världen. Vi har "Samburu-folkets Mikael Agricola" som har skapat ett skriftspråk för ett Afrikanskt folk som hittills varit utan ett sådant. Vi har en lång rad missionärer som skulle ha mycket intressant att berätta om sitt möte med en helt ny kultur. Men nej. Svenska Yle är helt enkelt inte intresserat av att låta annat än normnihilister, vänsterpåverkare och sexuellt avvikande komma till tals. Och därmed struntar de totalt i en stor del av det samhälle de är satta att betjäna. 

Detta är ytterst beklagligt, men ack så symptomatiskt.   

Finlands suveränitet prövas!

Idag godkände EU:s ministerråd den mycket kontroversiella lagen om naturrestaurering. Lagen godkändes genom omröstning, där många av de länder som drabbas hårdast av lagen röstade nej medan sådana länder som inte drabbas så hårt av lagen trumfade igenom den. I slutändan avgjorde Österrikes gröna miljöminister omröstningen genom att rösta mot sin egen regerings ståndpunkt, något som ännu kan sätta käppar i hjulet för denna lag.

I sin ursprungliga form skulle denna lag uppskattningsvis ha kostat Finland nästan en miljard euro årligen och kraftigt inskränkt landägarnas rättigheter. I sin nuvarande form uppskattas lagen "endast" kosta oss runt 700 miljoner årligen  - och kraftigt inskränka landägarnas rättigheter. 

Nå, än är trots allt inte sista ordet sagt i denna historia. Enligt Finlands grundlag är Finland fortfarande ett suveränt land (§1) där statsmakten tillhör folket som företräds av riksdagen (§2) som också utövar den lagstiftande makten (§3). Detta innebär, följaktligen, att även denna lag måste godkännas av Finlands riksdag för att bli gällande lag i Finland. Således kan vi ännu räddas från detta lagvidunder genom att riksdagen helt enkelt vägrar godkänna den, något jag givetvis förutsätter att kommer att ske.

Det är inte fråga om annat än att vår grundlag och landets suveränitet prövas i denna fråga och att det nu är upp till våra folkvalda riksdagsledamöter att visa att vår grundlag ännu gäller. Och att visa att de vågar stå upp mot EU:s diktat och verkligen sätta landets intressen i första rummet.

En riktig pajas uttalar sig

Komikern Alfred Backa har trampat ordentligt i klaveret, och på äkta sannfinländskt manér försöker han ta sig ur skiten genom att hävda att han skämtade.

I en intervju i vänstertidningen "Kansan Uutiset" sade Backa att "Våld är ingen lösning, men jag sa i en av mina videor att vi borde skjuta några politiker. Jag vet att man inte får säga så och att det inte är bra att uppmuntra våld, men vi behöver en riktig revolution. En klassisk revolution, som revolutionen 1918 ... Den franska revolutionen var våldsam. Den ryska revolutionen var våldsam. Nästan alla förändringar har fåtts till stånd av våld. Jag tänker att det händer förr eller senare. Det har historien visat oss."

När ÖT:s reporter ber honom förtydliga uttalandet säger Backa: "Om någon frågar om jag förespråkar en våldsam revolution i samhället, så är svaret: Nej, det gör jag inte."

Tyvärr pressar inte ÖT:s reporter vänsterns gullgosse ytterligare, varför det blir fullständigt oklart om han menar att vi behöver en våldsam revolution eller inte. Backa säger nämligen både ja och nej. Alltså: Vi behöver en riktig revolution men han förespråkar inte en sådan.

Men det var väl det här som var skämtet. Vid sidan av det att vi borde skjuta några politiker.

---

Backa talar i de båda intervjuerna i positiva ordalag om den franska revolutionen, den ryska revolutionen och om vårt inbördeskrig som folkresningar som skapade stora förändringar. Underförstått positiva sådana. Han låter vidare förstå att vi idag skulle behöva något liknande.

På en punkt har Backa dock helt rätt i sitt försök att ta sig ur sitt självförvållade dilemma. Han konstaterar att historien visar att framför allt vänstern med jämna mellanrum ställer till med våldsamma revolutioner. Så är det, och eftersom det börjar vara ett tag sedan senast får man anta att det tryck som speciellt media håller på att bygga upp i samhället (främst i klimatfrågan men också när det gäller högerns förmenta "hot mot demokratin") är risken stor att detta i något skede kommer att spilla över i ytterligare våldsamheter. Jag använder ordet "ytterligare" eftersom de rasrelaterade kravaller som USA drabbades av för några år sedan mycket väl tar plats på en lista över vänstermaskinerade våldsamheter.  

Nå, nu är det ju så att inga av de tre revolutioner Backa nämner (ja, vårt eget inbördeskrig började också med ett rödfärgat revolutionsförsök) förde något gott med sig. Den franska revolutionen urartade snabbt från "frihet, jämlikhet och broderskap" till det rakt motsatta och ett bokstavligt blodbad och senare till att Napoleon satte hela Europa i brand. Den ryska revolutionen ledde till 70 år av misär och förtryck för det ryska folket och fick även återverkningar för grannfolken, inte minst för oss finländare. Det röda upproret i Finland 1918 ledde till ett av historiens blodigaste inbördeskrig (sett till befolkningsmängden).

Slutsatsen kan inte bli annat än att antigen är Backa totalt historiskt okunnig (vilket han delvis också medger), synnerligen förvirrad eller så skämtar han bara. Det är förstås svårt att veta vilket, men troligtvis är det ändå fråga om det sista. Men i så fall är det fråga om ett synnerligen dåligt skämt.

I vilket fall som helst kan vi konstatera att en riktig pajas har uttalat sig.   

Avslöjande!

I en insändare i dagens ÖT sägs det (mer eller mindre) klart ut vad vi som varnar för regnbågsideologin (och den flagga som symboliserar denna) har hävdat att denna ideologi står för. I insändaren, skriven av en Stig Andersson angående Sursikelevernas namninsamling mot Prideflaggningen, sägs att "Jag förstår att det är kontroversiellt att stoppa en namninsamling men det är obehag man får ta som skolans ansvarige". Adressaten här är givetvis skolans rektor. Alltså: "Yttrandefriheten är bra, men ..." 

Det som sägs i insändaren är att elevernas yttrande- och åsiktsfrihet borde vara underordnad "skolans policy och värderingar". (I detta sammanhang ger Andersson uttryck för det allmänt accepterade missförståndet att regnbågsflaggan står för jämställdhet och allas lika värde.) Således får eleverna, enligt Andersson, uttrycka bara vissa, på förhand godkända, åsikter. Notera att inskränkningen av den för demokratin och det fria samhället alldeles fundamentala yttrandefriheten beskrivs som "ett obehag". 

Jag hoppas att alla förstår att en sådan "frihet" som denne Andersson efterlyser inte är någon frihet alls. 

Nu kanske någon undrar varför jag reagerar på något som en för mig totalt okänd figur skriver i en insändare i lokaltidningen. Orsaken är givetvis att det han ger uttryck för är något som allt fler, och betydligt tyngre samhällspåverkare, också anser och säger - om än kanske inte riktigt lika klart. "Yttrandefriheten är bra, men ..." 

Sursikelevernas ypperliga initiativ har tydligt blottlagt regnbågsideologins sanna väsen. Redan när riksdagen trumfade igenom lagstiftningen gällande samkönade äktenskap var vi många som varnade för att åsikts- och yttrandefriheterna skulle komma att bli det första offret i kampen för att forma om den kollektiva synen på manligt och kvinnligt och på äktenskapet. Här ser vi nu hur rätt vi hade - och hur långt det redan har gått.

Valets vinnare - och förlorare

Igår var det EU-val, något många finländare tydligen inte hade koll på. (Röstningsprocenten stannade på ynkliga drygt 40%). Idag är det således tid för analys, och jag vill dra mitt strå till den stacken även om min analys ingalunda gör anspråk på att vara på något sätt heltäckande.

Vi kan börja med att lista valets vinnare. Sofflockspartiet blev onekligen valets största vinnare. Det är tydligt att EU inte engagerar och att de reguljära partierna inte lyckades få väckt intresse för valet. Jag menar att det, som fallet är i vissa länder, borde införas någon form av tröskel. Om under hälften av de röstberättigade väljer sofflocket skulle valet ogiltigförklaras, antingen helt eller delvis (i de röstningsområden är procenten är under 50). Som det nu är förverkligas inte demokratin, och något bör absolut göras för att säkra att så är fallet. 

En annan vinnare i detta val är helt klart media. Inför valet var strategin att basunera ut att det fanns en stor risk för en jordskredsseger för högern - och, i ankdammen, att SFP riskerade att förlora sitt mandat. Lydiga och medieförtröstande som vi finländare är tog vi varningarna på allvar och röstade på de som riskerade att förlora, varför vi i vår valkrets (läs: Finland) såg en kraftig vänstervind. Samt att SFP behöll sitt mandat. Media fick som de vill, varför de kan utropas till valets stora segrare.

Li Andersson är också onekligen valets vinnare med sitt rekordstora personliga understöd - säkerligen delvis orsakat av medias "högervarning", men framför allt av att högerväljarna stannade hemma eftersom högern ju ändå skulle vinna valet. Så vi kan nog ändå ta det ganska lugnt. Knappa 20 procent av oss finländare är INTE kommunister, även om det är ytterst otrevligt att se att extremvänstern får ett så här högt understöd i ett val. 

Så till valets förlorare. Sannfinländarnas väljare stannade hemma, och det gör att de blir valets stora förlorare. Här gäller alltjämt den gamla sanningen: Den som inte röstar ska sedan inte klaga på den förda politiken, något Sannfinländarnas väljare lär få höra under den kommande fyraårsperioden. Med rätta, dessutom. 

En annan förlorare är onekligen demokratin. Som sagt, när nästan 60% av väljarna stannar på sofflocket förverkligas inte demokratin. Här får nog alla partier se sig själva i spegeln, men framför allt Riikka Purra och hennes Sannfinländare. EU-valet är helt klart inte så där alldeles pirrande, men vi borde inse att en icke avgiven röst är en röst som de som går till valurnorna får råda över. Således var i detta val varje avgiven röst värd över två röster, och många Sannfinländare gav i praktiken sin röst åt en vänsterväljare att förfoga över. Om vi, som land och folk, inte värdesätter demokratin kommer den att allvarligt naggas i kanterna. 

Gallupinstituten hör också till valets förlorare. Sällan har vi i Finland sett ett val där galluparna har slagit så här fel. Orsaken är givetvis att sofflockspartiet blev så väldigt starkt i det här valet. Det är nämligen en sak att i en gallup säga vem man kommer att rösta på och att sedan verkligen ta sig till vallokalen och avlägga sin röst.  

I detta sammanhang kan också noteras att de partier som vill arbeta mot den pågående federaliseringen av EU (Sannf. och Kd) gick kraftigt bakåt och fick endast ett mandat sammanlagt. Detta innebär att viljan att stävja EU:s strävan att öka detaljstyrningen av medlemsländerna knappast kommer att vara särdeles stark under den kommande mandatperioden - åtminstone inte när vi ser på den finländska representationen. Detta innebär att Finland som land också kan räknas till valets förlorare.

--- 

Detta nu som en kortfattad och snabbt ihoprafsad analys. Mycket mer kunde, och borde, säkert sägas, men det får räcka så här den här gången.

Ett exempel på vad regnbågsflaggan står för

Det gällande mantrat idag är att regnbågsflaggan står för tolerans, kärlek och allas lika värde. Om så vore fallet skulle givetvis alla vara för att flagga regnbåge. Men tyvärr är detta en sanning med kraftig modifikation. Eller, om vi så vill, en ren och skär lögn som vi matats med så länge och intensivt att de flesta har börjat tro det. 

I själva verket står regnbågsflaggan för nedmontering av samhällsbyggande normer, likriktning och direkt förföljelse av "oliktänkare". Ett mycket bra (läs: fruktansvärt) exempel på detta kan vi hitta i Texas idag. År 2022 förbjöd guvernören i Texas, Greg Abbott, genom ett direktiv, könsbytesprocedurer på barn. Trots detta fortsatte landets största barnsjukhus, Texas Childrens Hospital, i hemlighet dessa "vårdåtgärder" (som knappast kan beskrivas som annat än grov misshandel). Kirurgen Eithan Haim läckte anonymt uppgifter om dessa lagbrott till en journalist, och detta gav givetvis upphov till en skandal. 

Så långt allt väl, men det som Haim gjorde, som i alla andra alla frågor skulle ha hyllats, var tvärt emot den gällande regnbågsideologin. Således blev nämnde Haim åtalad på fyra punkter av Joe Bidens justitieministerium för att ha läckt ut känsliga personuppgifter. Något som, också i USA, är olagligt. Trots att journalisten som mottog de läckta uppgifterna vid upprepade tillfällen har bedyrat att alla känsliga personuppgifter var borttagna ur de journaler han fick (och inget lagbrott således hade begåtts av Haim) har åklagaren gått vidare med fallet. Detta trots att det förstås inte finns några som helst chanser för henne att vinna i rätten. 

Likheterna med Päivi Räsänens fall i vårt land är slående. Likt Räsänen har Haim förbrutit sig mot regnbågsideologin och ska därför förföljas och straffas. Låt vara att det inte finns någon chans att vinna i domstol, men så som rättssystem - speciellt i USA - är uppbyggt är redan det att bli åtalad och tvingas försvara sig i rätten ett hårt straff, inte minst ekonomiskt. 

Det är så här det går till idag, och så här förföljelsen av sådana som vågar opponera sig mot regnbågsideologin fungerar. 

DETTA är vad regnbågsflaggan står för. Så ursäkta mig/oss för att vi inte vill att t.ex. Pedersöre kommun ska flagga med den. 

MTD och HBTQ

Prideflaggningen i Pedersöre gjorde det som den var ämnad att göra: Alltså att skapa debatt och splittring och vidga klyftan mellan konservativt och liberalt tänkande människor. 

Det är intressant att se hur det värdeliberala etablissemanget allt mer ogenerat strävar efter att tvinga sin agenda på hela samhället och att alla framflyttningar av positionerna ger en möjlighet att ställa de som inte spelar med vid skampålen. Detta syns redan från början i denna fråga. När kommunstyrelsen beslöt om flaggningen publicerade ÖT namnen på de ledamöter som motsatte sig flaggningen, men inte namnen på de som var för den, något jag påpekade redan då. 

I den debatt som följde på den kontraproduktiva flaggstölden har vi som insett att regnbågsflaggan står för annat än tolerans och allas lika värde utmålats från allt från trångsynta till sådana som vill förvägra regnbågsmänniskorna rätten att existera. 

Det senaste framförs bl.a. i en insändare i ÖT, skriven av Isak Westerlund. Han skriver utgående från perspektivet att han är kristen och eftersom han inte är mot regnbågsflaggan är det fel att påstå att kristna motsätter sig regnbågsflaggan. Utgående från hans insändare, vars mål helt tydligt är att skapa förvirring och legitimitet för regnbågsideologin bland sådana som betraktar sig som kristna, vill jag dock ifrågasätta om det är så att skribenten verkligen står för den kristna tron. Westerlund ger oss i insändaren inga större inblickar i sin inre tankevärld, men att ifrågasätta Bibeln och möjligheten att leva i enlighet med Guds ord - i kombination med hans ståndpunkter i hbtq-frågorna - talar om att vi här mycket möjligt har att göra med vad som i USA har kallats för MTD-religion. 

MTD (Moralistic Therapeutic Deism) handlar, kort sagt, om att gud (ja, med litet g) vill att människorna ska vara snälla mot varandra och att alla ska må bra och vara lyckliga och att ingen ska känna sig obekväm. Som du säkert förstår är MTD-religionen INTE det samma som kristendom. Det är helt enkelt fråga om två olika religioner. MTD-förespråkarna slår också gärna ner på klassisk kristendom och konservativa kristna just med sådana argument som Westerlund använder i sin insändare.

---

Notera att det grekiska ordet "Diabolos", på svenska "Djävulen", ordagrant betyder "den som splittrar" ("kringkastaren"). Det kan vara bra att hålla i minnet när vi ser hur regnbågsfrågorna orsakar splittring och oenighet, speciellt bland sådana som bär det kristna namnet. Detta på tal om bakomliggande krafter... 

  

Det luktar panik

Vi som lever i väst idag lever i samhällen där den "progressiva" agendan är i förarsätet. Värdeliberalism (och normnedbrytning) är ledstjärnan och något de tongivande förutsätter ska vara gällande. Med de "tongivande" avser jag framför allt media men även de flesta ledande politiker. Nu har det dock visat sig att alla inte vill spela med i denna utveckling och detta "progressiva" spel. På lokalplanet gav Sursikelevernas namninsamling mot Pride-flaggningen kraftiga ringar på vattnet och reaktionerna på det så kallade "Tradwife"-fenomenet visar också att allt kanske inte går som dessa tongivande skulle vilja att det skulle gå. 

Sedan har vi, i ett större perspektiv, det kommande EU-valet där konservativa partier och grupperingar förväntas ta stora steg framåt. För att inte tala om situationen i USA där de "progressiva" (demokraterna) tar till alla medel för att påverka det kommande presidentvalet, sätta käppar i hjulet för ett demokratiskt val och försöka omintetgöra vad som just nu åtminstone ser ut att vara folkets vilja - alltså att Donald Trump igen blir landets president.

Allt detta luktar panik på långt håll, och greppen att bemöta denna "tillbakagång" är därefter. USA är förstås i särklass här när det gäller försöken att påverka valutgången, men här i Europa är vi inte långt efter. Allt som ens luktar höger får prefixet "extrem" för att, om möjligt, jaga väljarna tillbaka till trygga, "progressiva" partier. Om detta sedan inte räcker försöker media och vänstern föra ut budskapet att högern (alltså den höger som inte extremstämpeln fastnat på) "möjliggör" extremhögerns framgång genom att inte öppet ta avstånd från de partier som man lyckats kleta extremstämpeln på.  

För att sedan återgå till lokalplanet var regnbågsalliansens reaktion på Sursikungdomarnas namninsamling ytterst avslöjande. Isabel Fleming, alliansens verksamhetsledare, säger det som (ännu) måste sägas, alltså att ungdomarna har rätt att yttra sig. Men det blir genast klart att hon anser att de inte borde få yttra sig på det sätt som de har gjort. I hennes uttalande blir det klart och tydligt att hon (och regnbågsalliansen) anser att "diskrimineringsgrunderna" bör gå före yttrandefriheten. Här fortsätter sedan också kletandet: Fleming hävdar att "om man är emot flaggan är man också emot människorna den representerar". Här gör hon sig skyldig till flera missgrepp  - det mest avgörande är att hon bortser ifrån att flaggan framför allt representerar idéer och att man kan vara emot dessa idéer utan att för den skulle vara emot människorna som hyser dessa idéer. 

---

Det luktar som sagt panik när allt inte går på räls för det värdeliberala åsiktsklustret. Media ryter förstås till och politikerna som ytterst ansvarar för att utvecklingen går i "rätt" riktning är indignerade och upprörda. Men här är en liten tanke: Tänk om det kunde finnas orsak att, i stället för att skälla på oss konservativa, se sig själva i spegeln och tänka tanken att orsaken till dessa "bakslag" står att finna hos de som driver på den "progressiva" utvecklingen? Kanske utvecklingen t.o.m. kan tänkas vara skadlig och de som arbetar mot den har insett detta? 

Men nej. Reflektion och omprövning är INTE värdeliberalernas starka sida. Det sitter helt enkelt inte i deras dna. Maktspråk och maktanvändning gör det däremot, så vi ska inte bli förvånade om reaktionen kommer att komma genom dessa medel.

Kontraproduktivt

En av dagens "heta" nyheter i trakten är att de två Pride-flaggor som kommunen skulle flagga med (en vid kommungården och en vid Sursik skolcentrum) stals inom en timme efter att de hissades. Som jag flera gånger har skrivit här på bloggen är det inte att rekommendera att ägna sig åt stöld, och speciellt inte att stjäla en Pride-flagga. Helt enkelt för att det är kontraproduktivt, förutom förstås det faktum att det är olagligt. 

Kort sagt: Beslutet att Prideflgga var, även om det var ett synnerligen dåligt beslut, ändå ett demokratiskt fattat majoritetsbeslut. Därmed kan vi inte göra annat än acceptera flaggningen, även om vi förstås kan och bör uttrycka avvikande åsikt. Men givetvis på lagligt sätt. Att stjäla flaggan leder bara till ökad uppmärksamhet. Så i stället för att flagga i all tysthet, vilket alltså skulle ha varit fallet, blev detta nu en riksnyhet. Helt i onödan. 

Samma sak med diverse Pride-parader. Hur anstötliga dessa än är är de fullt lagliga och att störa paraderandet på något sätt är bara kontraproduktivt. De måste helt enkelt få hållas och helst få så lite uppmärksamhet som möjligt. Protesterandet utförs bäst genom att man helt enkelt nonchalerar hela spektaklet. Helst på så stort avstånd som möjligt från eländet. Allt annat skänker bara onödig uppmärksamhet åt det hela.