Kosmetika och verklighet

Det finns ett talesätt som talar om att sätta läppstift på en gris. Jag satte inte det i rubriken, men det är vad denna text kommer att handla om. Det som ännu kan tilläggas är att grisen som får den kosmetiska behandlingen är döende. 

Nu talar jag förstås om klimatarbetet och västvärldens självplågeri när det gäller utsläppsminskningar. Inför klimattoppmötet COP29 i Baku kan vi i media ta del av olika uppgifter om hur klimatarbetet framskrider. I många västliga länder minskar faktiskt koldioxidutsläppen, och för detta är våra politiker inte sena att slå sig för bröstet. Detta samtidigt som många länder, främst Kina, helt ogenerat bygger ut stenkolsanvändningen och de globala utsläppen fortsättningsvis ökar.

Det vi sysslar med här i västvärlden är m.a.o. inget annat än att vi sätter tjockt med läppstift på en döende gris. Det vi själva verket håller på med är att vi plågar oss själva och håller på att driva vår ekonomi till döds. I Tyskland, för att ta det kanske bästa exemplet, planerar redan tung och energikrävande industri att flytta bort eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med energi till konkurrenskraftiga priser. 

Vårt självplågeri syns tillsvidare närmast i en svajig elmarknad med kraftiga prisfluktuationer, men detta är bara en liten början. Vårt stora problem är att det inte finns några fungerande fullgoda alternativ till fossil energi och att vi, trots detta, agerar och låtsas som att det finns. Med den påföljden att sådana länder (läs: Kina) som agerar mera rationellt ångar om oss med god fart. Dessutom blir vi i väst allt mer beroende av just Kina och andra länder som har fattat hur det här fungerar. Och dessutom, och framför allt, räddar vi inte klimatet med att bete oss på detta sätt. Utsläppen är globala, liksom de eventuella verkningarna dessa får, och att flytta våra utsläpp till andra länder (vilket blir slutresultatet av detta vårt självplågeri) gör bara illa värre. Men vi kanske kan lura oss själva att vi gör något gott!

För det är ju så, vi gör ju vår del! Eller hur? Likt medeltidens avlatshandel och det goda samvete människorna då kunde betala för köper vi oss ett gott samvete genom att späka oss själva och ruinera vår ekonomi i klimatarbetets namn. 

Nå, Kina kineserna lär nog ta hand om oss i slutändan.   

---

Inför COP29 sägs den största (avgörande) frågan vara hur man ska fördela kostnaderna för klimatarbetet och för att ta hand om "klimatskadorna". Detta är också ett uttryck för hur verklighetsfrånvänd detta klimatarbete är. Den stora frågan borde vara hur man kan pressa Kina att göra sin del av klimatarbetet. Men det lär inte bli någon huvudfråga. Tyvärr. Sannolikt för att alla vet att Kina sätter ekonomin före klimatarbetet. Således kommer COP29 att handla om hur vi i väst ska fortsätta späka oss själva för att kunna sova gott på nätterna medan koldioxidutsläppen globalt sett bara fortsätter att öka. 

Vikten av att få fred

Många internationella ledare, och många mediekanaler, har förfasat sig över möjligheten att Trump på allvar kommer att försöka jobba för fred i Ukraina. Också i vår media har de senaste dagarna hörts varnade röster om riskerna för också vår säkerhet om det skulle bli fred i Ukraina. 

Det är ingen hemlighet att jag anser att det borde bli fred i Ukraina så fort som möjligt. Dels för att ett fortsatt krig inte kommer att förbättra Ukrainas chanser till en så fördelaktig fred som möjligt, dels för riskerna för en eskalering men framför allt för att detta krig redan nu har kostat Ukraina en stor del av landets framtid. 

Experten Eemil Katehelmi säger det rakt ut i en artikel i Iltalehti: Soldaterna håller på att ta slut, och ett fortsatt krig kommer att ytterligare försämra Ukrainas möjligheter att komma igen som land. "Lyhyesti ilmaistuna Ukrainan syntyvyys on poikkeuksellisen matala, ja väestön keski-ikä kansainvälisesti vertailtuna korkea. Poliittisena tavoitteena on, että sodassa kuolisi mahdollisimman vähän nuorimpia täysi-ikäisiä ikäluokkia. Moni näkee asian liittyvän Ukrainan valtion kykyyn rakentaa itsensä uudestaan sodan jälkeen."

Det är fullt begripligt att det finns en rädsla för vad Putin gör härnäst (när landet igen har byggts upp efter detta - också för Ryssland - förödande krig). Min gissning är dock att Putin inte kommer att hinna göra någonting alls eftersom det kommer att ta länge innan Ryssland har lyckats bygga upp sin förmåga att göra något liknande igen och Putin faktiskt redan är 72 år gammal. Men denna rädsla till trots: Är det faktiskt motiverat att kräva att Ukraina offrar sina unga män och sin framtid för att vi inte ska behöva vara rädda för vad Putin/Ryssland eventuellt kan tänkas hitta på i en relativt avlägsen framtid? Jag menar att ordet själviskhet har fått en helt ny dimension i och med detta sätt att tänka. 

Nej, senast nu är det tid för fred i Ukraina! En fred kommer troligtvis att innebära att delar av östra Ukraina går förlorade till Ryssland, men detta är - så som kriget nu har utvecklats - ändå det bästa alternativet. Eftersom Ukrainas krigsmakt av allt att döma håller på att kollapsa är det inte omöjligt att t.o.m. Kiev kan vara hotat om kriget tillåts fortsätta. Att detta är det bästa alternativet handlar inte minst om att kostnaderna för uppbyggandet av de totalt förstörda delarna av Ukraina som skulle övergå till Ryssland i så fall långt skulle falla på Ryssland och även det skjuta på eventuella kommande försök att upprepa denna galenskap på något annat ställe. 

PEH

På Youtube kan man i dessa dagar hitta många exempel på vänsterliberaler i USA som formligen ylar ut sin besvikelse och sin desperation efter att Trump vann presidentvalet i USA. Denna PEH (post-election hysteria) tar sig också andra uttryck som media har rapporterat om de senaste dagarna. Igår fick också vi vårt eget exempel på denna åkomma när Sofie Staras ledare (av någon för mig oklar orsak) publicerades i ÖT. 

Nu ska ingen missförstå mig. Stara lyfter fram en sak (hur familjer ordnar sin vardag med småbarn) som behöver diskuteras och som borde få en bättre lösning än vad vi idag har kunnat prestera. Det att vara hemma med barnen när de är små - oberoende av om det är mamman eller pappan som är det - bör värderas mycket högre än vad som sker idag. Då talar jag alltså om rätt till pension och arbetslivserfarenhet, något som detta arbete (för det är vad det är) borde räknas som. 

Men nu handlar det alltså om PEH. Jag har ett litet råd till Sofie Stara som skulle betjäna både henne och (framför allt) oss som tvingas läsa hennes texter - om vi alltså vill läsa ledartexterna i den tidning vi prenumererar på: När du känner för att fantisera om en dystopisk framtid, skriv en roman! Inte en ledare. 

Reflektioner efter valet

Nu när valfebern i USA har sjunkit en aning kan det vara dags för lite reflektion. Som jag tidigare har skrivit stod valet mellan två kandidater som inte borde ha varit uppställda. Harris för att hon helt enkelt var för dålig, Trump för att han är för splittrande och helt enkelt för gammal. Valet stod, som jag konstaterade, bildligt sett mellan corona och kolera. Två potentiellt dödliga sjukdomar, även om den senare är mycket värre än den förra. Vi fick corona, och nu är det bara att hoppas att sjukdomen inte blir så svår.

Demokraterna har all orsak att gå till rätta med sig själva och sitt agerande eftersom de bara har sig själva att skylla för detta enorma debacle. Om de hade ställt upp en bättre kandidat skulle Trump inte ha vunnit valet. Det går förstås an att skylla på Biden och säga att han borde ha stigit av tidigare och därmed gett dem möjlighet att välja en annan kandidat än Harris i en normal urvalsprocess, men det fanns inget annat än deras egna idiotiska principer som hindrade dem att göra detta även sedan Biden sent om sider steg av. Men eftersom de bundit sig till identitetspolitiken kunde inte sidsteppa enfärgad kvinna som stod först i kön som Bidens efterträdare. Låt vara att hon alltså var fullständigt chanslös i valet, något som många av oss visste redan från dag ett i hennes kampanj.

Att Harris sedan satsade på identitetspolitik också i valkampanjen bara cementerar bilden av fullständig tondövhet. Detta var givetvis inte Trump-kampanjen sen att utnyttja. Tyngdpunkten i Harris kampanj – som hon likt Biden 2020 bedrev parallellt och tillsammans med medias kampanj mot Trump – var dock på att sätta skräck i väljarna. Målet var att rädslan för (den falska bild som de målade upp av) Trump skulle driva väljarna till att rösta på henne. Lyckligtvis genomskådade de amerikanska väljarna den propaganda som skyfflades ut.

Dock har Harris´ kampanj och den skrämselpropaganda denna bedrev, förutom att den redan lett till tre mordförsök på Trump, lämnat hälften av USA i skräck för vad som nu kommer att ske. Lögnerna om Trumps kommande attacker mot sina politiska motståndare, hans fascism/nazism och hotet mot demokratin/kommande blodbad har gjort att ett helande av de sår som valkampanjen har orsakat svårligen kommer att kunna läkas. Jag får klippa och klistra ur en av mina tidigare texter: "John Davidson på The Federalist ställer en mycket bra fråga: "Sedan man gått ut och kallat sin politiske motståndare fascist och en ny Hitler, hur kan man (om och när) man förlorar valet erkänna sig besegrad? Ska Harris bara säga: Sorry, alla, vi gjorde vad vi kunde för att vinna valet och rädda demokratin, men nu förlorade vi ändå. Nu behöver vi alla leva fredligt under denne nye Hitler." Davidson svarar själv på sin fråga: "Det kan hon inte, inte efter detta uttalande. Ingen kan acceptera en ny fascistisk Hitler-lik regim. Du bekämpar den på alla sätt du kan.""

Det är denna situation USA nu har vaknat upp till. Harris försökte, i sitt förlorartal, släta över det hon sagt och hävda att allt nog ändå kommer att bli bra. Det innebär att hon, i förtäckta ordalag, konstaterade att hon ljugit om Trump, men för att det ska få någon effekt borde hon absolut ha sagt det rakt ut.

Tack och lov blev valresultatet klart och tydligt, och detta kan eventuellt göra att risken för upplopp minskar en aning. Men många amerikaner/demokratväljare tror fortfarande att landet nu kommer att få en president som är fascist och som vill bli diktator och montera ner demokratin. Det är inte ett recept på fredlig samexistens. Skulle jag vara Trump skulle jag nog se till att ha det skottsäkra glaset med mig överallt där jag rör mig.

Sedan har vi ännu media, detta vals absolut största förlorare. Det var inte bara det att medias kandidat förlorade valet utan media förlorade också det sista av sin trovärdighet som opartisk nyhetsförmedlare. Jag ids inte i detta skede säga något mera, men när vi ser på hur mainstreammedia fullständigt ogenerat spred lögner om Trump och om vad han sagt (liksom falska gallupundersökningar som lovade ett jämt val och t.o.m. en Harris-seger) skulle jag vara förvånad om inte förtroendet för media får sig en rejäl törn också bland sådana som hittills varit helt okritiska och tagit det media skriver som dagsens sanning. Eller så får man åtminstone hoppas.  

 

Jordskredsseger

 Klockan 08:21, alltså för några sekunder sedan, förklarades Pennsylvania som en röd stat i presidentvalet. Det innebär i praktiken att presidentvalet i USA är avgjort och att Donald Trump har valts till president igen. Troligtvis kommer valresultatet att visa sig vara mycket klart och tydligt. Om Trump vinner alla de sju swingstaterna, vilket han ser ut att göra, är det i praktiken fråga om en jordskredsseger. I skrivande stund ser det också ut som om Trump kommer att få mest röster också nationellt, något som visar hur överlägsen hans seger är.

Som jag skrev i den senaste texten är orsaken till detta att Harris helt enkelt är en dålig kandidat. Dessutom kryssade hon i tre av "ingen chans"-rutorna. En färgad kvinna med extrema vänsteråsikter kan helt enkelt inte vinna ett presidentval i USA. Åtminstone inte ännu 2024.

Den stora frågan är nu vad som kommer att ske, något jag får återkomma till. Men som jag skrev i en tidigare text: Hur kan Harris och demokraterna retirera från de beskyllningar de har framfört? Det går ju helt enkelt bara inte. Och det är tyvärr recept på kaos. 

Tänk om?

I skrivande stund är vallokalerna öppna i USA, och i morgon bitti kommer vi (kanske) att veta vem som har blivit vald. Iltalehtis sista prognos inför valet landar på en klar Trump-seger (302 -236), men eftersom det ändå är ytterst jämt kastar de in en brasklapp och konstaterar att det räcker med att två av de största swingstaterna kantrar över till Harris för att hon ska vinna valet. Men, som sagt, om inte alltför många timmar vet vi mycket mera.

Jag har hela tiden hållit det för självklart att Trump kommer att vinna valet. Dels är Harris en rent ut sagt dålig kandidat, dels lyckas hon sätta kryss i tre "no chance"-rutor. Hon är kvinna, hon är mycket vänster och hon är färgad. Två av tre skulle kanske ha gått an, men tre ska göra att det är omöjligt. (Hillary förlorade med två rutor ikryssade 2016, men tiderna har förändrats.) Men sedan är det förstås Trump-effekten. Eller rättare sagt: Media-effekten.

Jag följde igår med Claus Stolpes frågor och svar på ÖT/Vbl och jag måste säga att jag blev oerhört förvånad. För att inte säga närmast chockad. Jag har uppfattat Stolpe som en bildad och smart karl, men flera gånger under kvällen kom han in på medias lögner om Trumps uttalande om Liz Cheney, och till min oerhörda förvåning hade han svalt dessa med krok, sänke och lina. Han t.o.m. hänvisade till kontexten, alltså den kontext som så tydligt det bara går visar att det INTE handlade om något dödshot mot Cheney utan om kritik mot hennes (och Harris) krigshets.

Om en sådan som Claus Stolpe går på medias lögner i ett så fullständigt tydligt fall, hur ska då "vanligt folk" klara av att genomskåda denna lögn, för att inte tala om de många ännu mer sluga lögnerna? Kan det faktiskt gå så att Harris, med stöd av media och medias falskspel, faktiskt klarar av att ljuga till sig segern i presidentvalet?

Och om så sker, vad säger det om världen idag? Demokratin och våra friheter kanske överlever fyra år med Harris som USA:s president (men säkert är det förstås inte när det finns så många kruttunnor ute i världen idag som bara väntar på att explodera), men om och när media på detta sätt klarar av att ljuga fram ett önskat resultat i ett val i världens största och viktigaste demokrati, ja, då är vi verkligen ute på sju famnars vatten.

Men där var det många om. Som sagt, i morgon vet vi mycket mera.

Om politik, historia och vad som väntar

Jag har i de senaste texterna skrivit om det kommande valet i USA och om den nya kristendomsfientliga värdeliberala världsordning som har drabbat speciellt västvärlden de senaste åren. Den största orsaken till att jag hoppas på en Trump-seger i USA-valet är att detta skulle vara ett stort bakslag för denna nya världsordning. En seger för Harris skulle i motsvarande grad innebära medvind för denna nya världsordning.

I detta sammanhang bör jag påminna om den korrekta synen på historien. Historien handlar inte ytterst om länder och folk, ledare och regeringar även om det ser ut så. Detta är bara yta, om vi säger så. Det som sker bakom det som synes ske är frälsningshistoria. Det är den verkliga historien och därför det vi behöver ha för ögonen alltid när vi närmar oss och betraktar historien. Här talar vi alltså om en linjär historiesyn som börjar med skapelsen, som går via syndafallet och återlösningen och som sedan övergår i kyrkans tid som till sist mynnar ut i återkomsten och tidens slut. All historiesyn som inte har detta som grund och tolkningsnyckel blir därför en falsk historiesyn.

Så varför är då det amerikanska presidentvalet så intressant och viktigt? Svaret är givetvis för att USA idag är världens lokomotiv. Det är USA som långt anger både riktning och takt för hur världen utvecklas. Rent mänskligt sett, alltså. Med bakgrund i det ovan sagda blir USA förstås inget annat än ett redskap i den stora dans som världens historia utgör. Dock det klart viktigaste redskapet just i vår tid. Lite på samma sätt som Romarriket var på sin tid. Eller Storbritannien var för ett sekel sedan.

---

Jag har den senaste tiden läst en del i Uppenbarelseboken, som ju på många sätt är en mycket fascinerande bok. När jag var yngre läste jag ofta Uppenbarelseboken som en uppslagsbok över tidens stora final och försökte hitta ledtrådar till var vi just då befann oss i den profetiska kalendern. Nu säger jag inte att det är fel att göra så, men om vi bara läser Uppenbarelseboken på detta sätt missar vi det absolut viktigaste budskapet som denna bok vill förmedla till oss. Speciellt under svåra tider har de kristna läst Uppenbarelseboken och där funnit stor tröst i budskapet att allt är i Guds hand. Dåtid, nutid och framtid. Därav har boken fått sitt smeknamn "Trösteboken".

När vi sätter detta i relation till det som sker i USA idag blir slutsatsen att oavsett vad som sker, vem som blir vald och vad detta sedan leder till är historien fortfarande i Guds hand. Han har full kontroll. Inget sker som inte han tillåter.

Så, varför då bry sig, kanske någon frågar. Om allt som sker ändå är en del av Guds plan, varför alls engagera sig? Orsaken är förstås klar: För att vi vill det bästa för alla människor. För att vi inte vill att slutet ska komma innan alla har fått ännu en chans att omvända sig och ingå i Guds segerrika rike. Därför hoppas vi att vi ska få ännu en tid med frihet och möjlighet att verka innan de svåra tider Bibeln säger ska komma över hela världen med förföljelser och lidanden är här. En Harris-seger skulle förstås inte direkt innebära sådana tider, men det skulle absolut vara ett steg i riktning mot dem.

Med det givetvis inte sagt att en ny fyraårsperiod med Donald Trump som ledare i "världens lokomotiv" innebär att allt kommer att vara frid och fröjd. Det kan bli ännu värre än om Harris skulle bli vald. Detta säger jag för att vi helt enkelt inte känner till alla detaljer om framtiden, och som kristna vet vi bättre än att sätta vårt hopp till någon människa. Människor kan svika. Men vi får lov att gå på vad vi tycker oss se och veta och försöka agera så vist som möjligt utifrån det.

Mera desperation 2

 Jag råkade se att Slaget efter tolv på Yle Vega hade diskuterat det amerikanska presidentvalet. Symptomatiskt nog hade man samlat ihop tre debattörer som alla var överens om att det är befogat att vara rädd för en andra Trump-period. Och omvänt: Ingen av de tre talade om de egentligen allt överskuggande riskerna att demokraterna inte kommer att acceptera en Trump-seger utan ta till alla möjliga medel för att "rädda demokratin". 

Henrik Meinander var, som den sansade historiker han är, mest balanserad av de tre. Tomas Ries, från svenska försvarshögskolan men ursprungligen från USA, däremot var den av "debattörerna" som mest var ute efter att skapa och sprida rädsla bland de som lyssnade. Bl.a. påstod han att "Trump under den här perioden kommer att kunna eliminera det amerikanska demokratiska systemet och utse sig själv till härskare på längre tid. Det finns reella möjligheter för det."

Som amerikan borde Tomas Ries mycket väl känna till tre saker. För det första går det inte för en president att kapa åt sig makten och "eliminera det demokratiska systemet" med mindre än att konstitutionen ändras. Detta är givetvis en teoretisk möjlighet, men (för det andra) skulle det kräva nästan 40 olika lagändringar i nästan 80 olika lagstiftande församlingar. T.ex. måste alla delstater godkänna förändringar i konstitutionen för att de ska bli giltiga.

För det tredje, och detta är den verkligt svaga punkten i Ries påstående, är konstitutionen mycket högt värderad speciellt på högerkanten i USA. De senaste åren har alla attacker mot den kommit, inte från höger, utan från vänster. Ifall Trump därför skulle få för sig att försöka förändra konstitutionen kommer motståndet mot detta framför allt att komma från de egna leden.

Igen kan jag inte se annat än att detta påstående är fråga om skrämselpropaganda. Ries har tydligen anammat denna för egen del och sprider, kanske omedvetet, den även här där vi inte kan påverka utgången av valet. Paniken har nu blivit så stark bland Harris anhängare att rädslan tycks vara det enda de har kvar att spela på för att på något sätt försöka vända valvinden.

 ---

Jag märkte att det gick att kommentera den aktuella artikeln på Svenska Yle, så jag skrev förstås några rader om detta. Till min inte så alldeles stora förvåning gick det fem minuter senare inte längre att kommentera artikeln. Lögnerna och skrämselpropagandan ska skyddas till varje pris!   

Mera desperation

 Med bara en dryg halv vecka kvar till USA-valet blir det mycket politik och mediekritik här på bloggen. Jag förstår att alla inte är intresserade av detta, men för dig som inte är det kan jag avslöja att detta handlar om större saker än om "bara" vem som ska sitta nästa fyra år i en vit byggnad på Pennsylvania Avenue 1600 i Washington DC. Detta handlar till syvende och sidst om hur världen ska se ut och om hur media har valt sida i kulturkriget. 

De senaste åren har det blivit allt tydligare att vi har en ny värdeliberal (och kristendomsfientlig) världsordning på plats i västvärlden. Denna nya världsordning är sådan till sin natur att den inte tolererar, eller ens kan tolerera, att sådana som inte spelar med kommer till makten eller ens kommer åt att påverka den förda politiken. Den som har ögon ser hur media angriper, ofta lögnaktigt men ännu mer frekvent genom att överdriva, alla som inte omfamnar och driver denna nya världsordning. Se vad som sägs i media om Polen (innan maktskiftet), om Ungern, om valresultatet i senaste valet i Österrike och även hur de partier i Finland och Sverige som inte spelar med blir attackerade för att förstå vad som är på gång.

Sedan är det förstås så att denna nya världsordning kanske klarar av en Orbán i ett litet land som Ungern utan att tappa fart. Men när det gäller USA är det förstås något helt annat. Om Trump skulle vinna valet kommer detta att innebära ett mycket allvarligt bakslag. Det är därför vänstermedia och vänsteretablissemanget inte skyr några som helst medel för att stoppa Trump. Det är också därför desperationen ständigt når nya höjder när Harris understöd dalar och Trumps i motsvarande grad stiger i opinionsmätningarna inför valet.

Den senaste akten i detta skådespel utspelade sig i natt. Aftonbladet speciellt - men även finländsk media - slår idag upp (i vanlig ordning givetvis kopierat rakt av från vänstermedia i USA) hur Trump eventuellt kommer att utredas för mordhot på sin republikanska partikollega och arga kritiker Liz Chaney. Detta kommer givetvis inte att ske eftersom något mordhot verkligen inte föreligger. Men redan braskande rubriker kan förskräcka någon osäker väljare och så få dem att rösta på Harris. Eller så är det åtminstone tänkt. Detta är emellertid så desperat och så långsökt att resultatet torde bli det motsatta. Eller så får vi åtminstone hoppas.

Så, vad är det då Trump sade som får Harris kampanj att ropa om att Trump vill ställa Chaney inför en exekutionspluton och få henne avrättad? CNN går t.o.m. så långt att de påstår att Trump kräver att Chaney ska bli dödad. "Låt oss avrätta en politisk motståndare som jag inte gillar!" påstås Trump ha sagt. 

Orden om "nio bösspipor" är givetvis rivna ur sitt sammanhang. Det är så man gör när man skapar fakenews. Det hela handlade om Syrien och om hur Harris inte vill dra bort amerikanska trupper därifrån. I det sammanhanget kritiserade Trump Chaney för att vara en radikal krigshök när hon sitter långt från faran i Washington medan hon skulle vara något helt annat om hon skulle vara på plats i Syrien (som de amerikanska soldaterna är) och utsättas för fara. "She’s a radical warhawk. Let’s put her with a rifle, standing there with nine barrels shooting at her, okay? Let’s see how she feels about it, when the guns are trained on her face. They’re all warhawks when they’re sitting in Washington in a nice building saying, “Gee, let’s send 10,000 troops right into the mouth of the enemy,”

---

Det är som sagt så här fakenews tillverkas. Och orsaken är som sagt uppenbar. Aftonbladet avslöjade demokraternas och vänstermedias taktik för några dagar sedan när de gjorde klart att rädsla är vad som behövs för att ge Harris en chans att vinna valet. Det är därför Trump behöver utmålas som en potentiell diktator som kommer att förfölja och avrätta sina politiska motståndare. Med bakgrund i att det de facto är demokraterna, och inte Trump, som ägnar sig åt politisk förföljelse av sina motståndare är detta närmast tragikomiskt.

Som sagt är detta så genomskinligt att t.o.m. amerikanerna kommer att genomskåda det. Förutsatt alltså att de orkar och ges möjlighet att se vad Trump egentligen sade. Hur det är med oss är mer osäkert. Åtminstone Aftonbladet ger inte sina läsare möjlighet att genomskåda denna lögn eftersom de inte ger hela citatet. Men detta är förstås helt i linje med deras modus operandi. Alltså att skrämma upp folket så de bara inte hamnar i fel läger. För detta är alltså inte bara en fråga om vem som ska bli USA:s nästa president, nej, detta handlar om mycket större saker.