En annan slags surdeg

Den lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma har, lagom till att det gått 40 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor, kommit ut med en text i detta ämne i vilken han attackerar väckelserörelserna och landets gammaltroende. 

Angående beslutet i kyrkomötet för 40 år sedan påstår han att "beslutet hade en tydlig teologisk grund" och att frågan om ämbetsinnehavarens kön inte hör till det som Gud har reglerat utan hör till sådant som vi människor kan/har rätt att bestämma om.

Redan här presenterar ärkebiskopen flera lögner. Beslutet hade INTE någon teologisk grund utan dikterades, som sedan ofta har varit fallet, av världen och världens värderingar. Kyrkans ledning vågade helt enkelt inte stå fasta på en biblisk grund av rädsla för att kyrkan skulle "fjärmas" från det samhälle i vilken den verkar och därmed förlora medlemmar och därigenom skatteintäkter. 

Vidare hör prästämbetet - inklusive ämbetsinnehavarens kön - inte till sådant vi människor får besluta om. Detta helt enkelt för att det sägs klart och tydligt i Guds ord att det här är fråga om ett Herrens bud. (1Kor. 14:37)

Luomas lögner fortsätter när han skyller det allt hårdare klimatet i kyrkan på väckelserörelserna. "Enligt Luoma ser det ut som om den ämbetsteologiska linjen inom väckelserörelserna skulle bli hårdare. Som en följd av detta har dessa förminskat sina möjligheter att verka i samarbete med de lokala församlingarna". 

Verkligheten är den motsatta. Det är biskoparna och kyrkans ledning som har gjort att möjligheterna till samarbete har minskat genom att de allt hårdare har gått in för att kräva att kvinnliga präster måste få delta i också sådana samlingar och gudstjänster där kristna som inte omfattar nyordningen med kvinnliga präster samlas. Ett bra, och synnerligen högprofilerat, exempel är den nattvardsmässa som brukar ordnas på Maata näkyvissä-festivalen i Åbo. Efter att biskopen krävde att också kvinnliga präster måste få delta som celebranter tvingades arrangörerna avsluta traditionen med nattvardsfirande på festivalen.

Dessa åtgärder har lett till att en allt större grupp inom kyrkan upplever att de saknar hemortsrätt i vår kyrka och därför söker sig till sådana högmässor som ordnas av väckelserörelserna. Också detta har biskoparna och domkapitlen gått in för att omöjliggöra, och detta har ytterligare gjort att klimatet har blivit hårdare. 

Luoma nämner den gemensamma viljeyttringen från 2009 i vilken kyrkans ledning och väckelserörelserna uttryckte sin vilja att väckelserörelserna skulle ha möjlighet att verka inom kyrkan. Denna viljeyttring visade, då det begav sig, att det från kyrkans lednings sida fanns en vilja att inkludera väckelserörelserna och deras verksamhet i kyrkan. Väckelserörelserna och kyrkans ledning förband sig till att "verka för att ingen i kyrkan diskrimineras p.g.a. sitt kön, sin övertygelse eller sin ämbetssyn". 

I sin text blundar Luoma för de två sista punkterna i denna överenskommelse och fokuserar enbart på detta med kön. Utifrån denna obalans hävdar han sedan att det är väckelserörelsernas fel att situationen har blivit sådan den är idag - och glömmer helt bort att man i en överenskommelse alltid måste både ge och ta. Något som också var fallet i överenskommelsen från år 2009.  

Som ett resultat av den utveckling som har pågått redan en längre tid pressas väckelserörelsernas folk allt längre ut i marginalen i vår kyrka. Att sedan ärkebiskopen genom sina lögner på detta sätt beskyller väckelserörelsernas folk för den uppkomna situationen är verkligen inte ägnat att öka förtroendet. Men det är i och för sig helt i linje med kyrkans lednings tidigare agerande. Det agerande som alltså har lett fram till denna situation.