Om "tre dagar och tre nätter"

Det blossade upp en liten diskussionsbrasa i kommentarfältet under min palmsöndagstext gällande den skenbara motsägelsen att Jesus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag och att han före det, med hänvisning till profeten Jona och hans djupvattensäventyr, sade att "Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." (Matt. 12:40)

Den som vill söka (och med våld hitta) motsägelser i Guds ord tycker sig säkert här ha hittat en sådan. Jesus var INTE tre dagar och tre nätter i sin grav! Och faktiskt, det var han inte. Men det betyder inte att vi här har en motsägelse. 

Orsaken till att bibelkritiker (stora och mindre sådana) misstar sig här är att vi idag inte tänker på samma sätt som man gjorde i Israel på Bibelns tid. Detta gäller inte bara tidsangivelser utan också t.ex. hur man redogjorde för något som hade hänt. När vi idag berättar om t.ex. en olycka så anses det korrekt att i berättelsen ta med alla närvarande. Även om de inte hade någon betydelse för förloppet. Så gjorde man inte på den här tiden. Då nämndes bara de som hade betydelse för händelseförloppet. Det här kan te sig konstigt för oss, men vi behöver ge denna tids människor rätt att skapa redogörelser på sitt sätt utan att vi idag ställer oss till doms över deras sätt att göra detta. Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Samma sak med tidsangivelserna. "Tre dagar och tre nätter" betyder i en biblisk kontext inte nödvändigtvis 72 timmar. I själva verket betyder det sällan (eller aldrig) det. "Tre dagar och tre nätter" betyder att det är delar av tre stycken tidsperioder av "dag och natt" (alltså dygn), och därför är det "tre dagar och tre nätter" från fredag eftermiddag till söndag morgon. Även om vi idag inte alls uttrycker oss på detta sätt. Men igen: Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Den som inte vill tro detta kan slå upp Esters bok i GT. I det fjärde kapitlet (4:16) säger drottning Ester: ""Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." När vi läser vidare (5:1) ser vi att Ester bryter sin fasta "på den tredje dagen", alltså inte efter tre dagar och tre nätter utan "på den tredje dagen". Men det var alltså att fasta i "tre dagar och tre nätter".    

Nytt stolpskott av ÖT

Sofie Stara kunde givetvis inte låta bli att sparka lite på Päivi Räsänen på ledarplats i ÖT efter den fällande domen i HD. Som väntat är Staras text allt annat än balanserad, och i slutet av texten (och i rubriken) drar hon till med ett rungande stolpskott. Stara skriver om vad Räsänen sagt om vad hennes barnbarn frågade när hon såg en regnbågsflagga: "Har någon främmande makt tagit över Finland?"

Stara slår fast att den främmande makten i detta fall är "liberala icke-kristna människor" (något som Räsänen knappast skulle hålla med om), och så fortsätter Stara: 

"Men när Päivi Räsänen säger att det centrala i denna främmande makt är att den djupaste identiteten ”märkligt nog” definieras av sexualitet, tänker man främst: slappna av. Det är inte den största frågan i världen – om inte du gör den till det. Man mår bra av att tänka på annat än kön, synd och sexualitet mellan varven."

Så. Räsänen borde "slappna av". Stara menar alltså att Räsänen har fel och att den djupaste identiteten inte definieras av sexualitet i denna "ockuperande makt". 

Men. Samma dag publicerar ÖT en artikel om ett medborgarinitiativ som går ut på att Finland borde få ett tredje juridiskt kön. I motiveringarna till varför ett tredje juridiskt kön borde införas sägs bl.a. att "Lagändringen skulle också leda till att individer bemöts i enlighet med sin könsidentitet, något som kan leda till ökat välbefinnande och minskad diskriminering."

Samma sak kommer fram gång på gång. Det är viktigt att de sexuella minoriteterna bemöts som sådana. Inte som människor bland andra människor, utan som homosexuella. Som bisexuella. Som transgender.

När jag går in i en affär och träffar ett biträde spelar det ingen som helst roll för mig vilken sexuell orientering denna människa har, bara jag får den service jag behöver. Eller som en kristen transportföretagare konstaterade: Det har ingen som helst betydelse vilken sexuell preferens de människor han kommer i kontakt med har bara ärendet som ska avhandlas fungerar och blir gjort. Men ändå ska detta med sexuell inriktning finnas med överallt och människor som tillhör en sexuell minoritet "ska behandlas som sådana". 

Ser du vad som pågår? Räsänen har inte alls fel. Det är inte Räsänen som gör detta till den största frågan i världen. Det är hbtq-lobbyn som gör det. 

Så vem borde egentligen slappna av?   

Palmsöndag

Vi går nu in i årets stilla vecka, och vi får igen följa med Jesus på hans väg mot korset och döden och sedan fira hans härliga seger över döden i och med hans uppståndelse på den tredje dagen. 

Det som skiljer denna stilla vecka från andra stilla veckor är den i och för sig lilla men ytterst intressanta detaljen att det, när händelserna utspelade sig för (med största sannolikhet) 1993 år sedan, datumen var identiska. Långfredagen inföll också då 3/4 och påskdagen 5/4. 

Detta är som sagt en liten detalj som inte har någons större betydelse, men det är som sagt ändå intressant. Framför allt gör detta att vi ser och förstår att de stora händelserna verkligen skedde i samma historia där du och jag också befinner oss.  

Den lilla frågan i den större frågan

När jag surfade runt på nätet och läste reaktioner på domen mot Päivi Räsänen hittade jag något alldeles oerhört på Kyrkpressens webbplats. Det handlar om en lång artikel/intervju med en Ani Iivanainen som skriver en bok om hur församlingsanställda ska behandla regnbågspersoner. Hela artikeln är en lång litania om hur bedrövligt det är när det (fortfarande) finns församlingsanställda och församlingsaktiva som inte helt omfattar det nya paradigmet gällande regnbågspersoner. Artikeln mynnar ut i en lista på nio punkter/exempel på "mikroaggressioner, diskriminering och andligt våld" som församlingsanställda gör sig skyldiga till. Speciellt den andra punkten visar på att vi här har två världar som aldrig kommer att kunna förenas. Punkten lyder: "Att en präst lyfter upp sexuella minoriteter på ett negativt sätt i en predikan."

Detta är givetvis en svävande formulering, men ponera att en präst läser Guds ord rakt av och konstaterar att utlevd homosexualitet är synd och något en människa måste omvända sig från för att kunna ingå i Guds rike och i församlingens gemenskap. Detta uppfattas garanterat som negativt. 

Min fråga, efter att ha läst denna artikel, blir kort och gott: Hur menar någon att detta nya paradigm kan förenas med Guds ord som vår kyrka är bunden till?  

---

Det är kyrkans uppgift att förkunna lag och evangelium och kalla alla som drabbas av lagens dom till omvändelse och tro. Detta ÄR kristendom. Det som framkommer i denna artikel är något helt och totalt annat - det är en religion som har avskaffat Guds lag och hans heliga ord och därmed också avskaffat synden - och dessa två helt olika religioner kan aldrig förenas.  

Givetvis är det så att en kyrka som väljer att stå fast på Guds ords grund och förkunna lagen i sin fullhet och evangeliet i all sin härlighet kommer att komma på kant med det samhälle vi lever i och som har korrumperats av synden. Detta särskilt efter gårdagens obegripliga dom mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Men likväl har kyrkan inget annat alternativ. Den enda möjligheten är att stå fast på Guds ords grund och bära den smälek detta leder till. Eller så att överge den kristna tron och stå för något annat. 

Denna fråga är så mycket större än frågan om synen på regnbågsfrågorna, men det är i kyrkans hållningssätt i regnbågsfrågor som denna större fråga manifesteras och avgörs. Och så är det ju så gott som alltid. Det är en liten fråga som driver allt till sin spets. Nu råkade det bli frågan om kyrkans syn på regnbågsfrågor. 

Så hur ska vår kyrka ha det? Ska den fortsätta vara en kristen kyrka som förkunnar lag och evangelium enligt det Guds ord som den i sina egna grunddokument är bunden till eller ska den vara något annat? Det går inte längre att halta på båda sidor.  

Domen

Så hände det som inte borde ha kunnat hända i Finland. Päivi Räsänen dömdes i högsta domstolen för hets mot folkgrupp. Domen föll med rösterna 3-2. Noteras bör mycket noggrant att Räsänen friades för sina tweets och sina bibelcitat och domen endast handlar om det hon skrivit i sin lilla bok Mieheksi ja naiseksi hän heidät loi – homosuhteet haastavat kristillisen ihmiskäsityksen från 2003 i vilken hon kallade homosexualiteten för en "psykosocial utvecklingsstörning" och en sexuell abnormitet. Till motiveringarna hör dessutom det att hon skrev det hon skrev i egenskap av läkare. 

Denna dom, hur bedrövlig den än är, innebär alltså inte att det efter detta på något sätt skulle vara olagligt för präster, predikanter och bibelläsare överlag att kalla utlevd homosexualitet för synd och att citera det Guds ord säger om sexuella avvikelser. Så några bibelbål kommer inte denna dom att leda till. Så långt allt väl. Religionsfriheten är räddad. Än så länge, åtminstone.Men mer om detta nedan. 

Dock tvingas både Räsänen och Lutherstiftelsen avlägsna den ovan nämnda boken från allmän spridning. Det blir alltså ändå ett (litet) bokbål av detta. (Det är alltså bråttom att ladda ner boken innan den försvinner från nätet!) Domen signalerar tydligt att det finns saker som inte får sägas i den offentliga diskussionen, och därmed innebär denna dom ett stort bakslag för yttrande- och åsiktsfriheten i Finland.  

Motiveringen till domen var att det Räsänen skrivit i sin lilla bok om homosexualiteten som en psykosocial utvecklingsstörning är att nedvärdera de homosexuella och dessutom anses utsagan representera en föråldrad medicinsk uppfattning som stämplar homosexualiteten som en sexuell abnormitet. 

Som jag tidigare har skrivit här på bloggen, och även visat, är detta ytterst tveksamt. Förändringen i synen på homosexualiteten bygger inte på nya vetenskapliga rön utan på att hbtq-lobbyn (med media i spetsen) varit så oerhört framgångsrik i sitt spridande av sin propaganda. Det vetenskapliga samfundet har helt enkelt böjt sig för den allmänna opinionen. Så mycket alltså för detta som en "föråldrad medicinsk uppfattning". 

Jag hade förväntat mig och hoppats att högsta domstolen skulle ha klarat av att skilja mellan riktig vetenskap och propaganda utklädd till vetenskap. Men icke. Det denna dom nu innebär är att den samhälleliga diskussionen stryps och bara den av propaganda framtvingade synen på homosexualitet får rum i samhällsdebatten. Detta är ytterst allvarligt och ett kraftigt slag mot yttrandefriheten. För att inte tala om vilken förödande effekt det att lögnen på detta sätt ges ensamrätt i det allmänna samtalet kommer att få för kommande generationer. Det denna dom innebär är att möjligheten till en sund syn på homosexualitet låses in göms bort och nyckeln kastas bort. 

---

Frågan om homosexualiteten och religionsfriheten är ändå inte avgjord med detta, vågar jag påstå. I en kommentar till dagens dom säger juridikprofessorn vid Helsingfors universitet, Kimmo Nuotio, att även om Räsänens påståenden skedde inom en kyrklig ram såg HD den som en del av samhällsdebatten. "HD betonade hur skadliga dylika smädande uttalanden är. De kyrkliga sammanhangen är stora och där rör sig många ungdomar. Således är frågan huruvida en homosexuell [ungdom] kan vara sig själv [i de kyrkliga sammanhangen] synnerligen kritisk. I de olika utlåtandena fördes fram att diskriminering och mobbning av unga homosexuella kan leda till depression, ångest och t.o.m. självdestruktivitet. På denna grund ansåg HD att det fanns tunga samhälleliga skäl att ingripa i dylika påståenden." Så långt Kimmo Nuotio. (Vågar jag gissa att detta utlåtande kom från Seta?)

Som jag skrev ovan begränsar inte denna dom rätten att kalla utlevd homosexualitet för synd eller att läsa och utlägga vad Guds ord säger om sexuella avvikelser. Men om vi får ta Kimmo Nuotio på orden kommer denna fråga ännu att komma upp på rättsväsendets agenda. Kyrkans lära är nämligen sådan att den begränsar homosexuellas möjligheter att "vara sig själv" i kyrkliga sammanhang - om man med detta uttryck alltså avser rätten att inte drabbas av Guds lag om och när de praktiserar sin homosexualitet. Den stora fråga som ännu inte har fått någon (ur hbtq-lobbyns synvinkel) tillfredsställande lösning är frågan om det är diskriminerande att framföra vad Guds ord säger om utlevd homosexualitet. Och på basen av de synnerligen hårda omdömen som Nuotio hävdar finns i de olika utlåtanden som domen bygger på kommer hbtq-lobbyn inte att låta denna sak samla mossa någon längre tid innan det är dags för nästa rond. Det behövs bara lite mer smörjande propaganda innan rättsväsendet är moget att ta nästa steg i denna process där målet helt tydligt är att på alla plan tysta ner alla som vågar säga något om och framför allt mot de olika sexuella avvikelserna. 

---

Så vad blir slutsatsen? Kort och gott denna: Denna dom förändrar egentligen ingenting i sak. Guds ord står fast och vi får stå fast på Guds ord. Fortsättningsvis. Dagens dom visar ändå på nödvändigheten för alla präster och predikanter att frimodigt hålla fram vad Guds ord säger om homosexualiteten och på detta sätt bygga ett kraftigt och tillräckligt omfångsrikt bålverk till skydd för rätten att citera och läsa Bibeln mot kommande attacker. För de kommer, var så säker! Så denna dom bör ses som en kraftig uppmaning till kyrkans tjänare att ta sitt ansvar.

För att skapa framtidshopp?

Svenska Yle publicerade igår en sammanställning av de förslag på åtgärder som Undervisnings- och kulturministeriet har tagit fram för att återställa framtidshoppet hos de unga. Bakgrunden är den senaste ungdomsbarometern och den rekorddystra synen på framtiden den visade på bland de unga.

Som man kunde anta lyckas inte (åtminstone Yles sammanfattning) komma med något som mer än sätter lite puts över de värsta hålen. Sänkt rösträttsålder och hårdare reglering av sociala medier är inga åtgärder som kan skapa framtidshopp. Liksom inte heller ökad terapigaranti, återinförandet av det skyddade beloppet i arbetslöshetsunderstödet eller möjligheten att välja huvudämne något år senare. När jag läser dessa förslag ser jag för mitt inre öga hur Don Quijote tappert rider fram mot väderkvarnen på sin betrodda Rosinante.  

Förutom att dessa förslag inte kommer att annat än agera ett dåligt plåster på det stora sår som brist på framtidshopp är finns det stora risker med flera av förslagen. Regleringen av sociala medier, till exempel, går ut på att ungdomarna inte ska utsättas för "hatpropaganda, desinformation och skadligt material" på sociala medier. Dessutom ska, enligt ett annat förslag, ungdomarna mötas av "tillförlitligt material" och "trovärdiga källor" på de plattformar de rör sig på nätet. 

Det är sant att sociala medier är ett träsk idag, men vem ska bestämma vad som är "hatpropaganda" och "skadligt material"? Och vem avgör vad som är "tillförlitligt material"? För att åstadkomma detta behöver vi någon som har makt att avgöra vad som är sant och vad som inte är det. Kanske någon form av "Sanningsministerium" eller ett ministerium som har ansvar för att sådant som hålls för skadligt censureras bort? Ett namnförslag här kunde vara "Sannings- och censurministeriet". 

Låt mig ta ett par exempel som visar hur problematiskt detta kan vara. Guds ord säger klart ut att utlevd homosexualitet är synd. Detta uppfattar många som hatprat. Ska ett sådant påstående förbjudas? Eller att lyfta fram fakta kring vaccinskadorna som uppkom vid Coronavaccinationerna. Är dessa fakta "skadligt material"?

Nåja. Det stora problemet med dessa förslag är ändå det att de inte alls tar tag i de verkliga problemen. Det går inte att skapa framtidshopp om det inte finns någon orsak att vara hoppfull. I flera av kommentarerna under texten lyfts viktiga saker fram. En kommentator nämner den ökande ensamheten som ett stort problem, och här är det svårt att inte hålla med. Sociala medier kan verkligen inte ersätta vänskap och gemenskap. 

En annan kommentator skriver att förslagen går ut på att behandla de ungas oro men inte världen som de oroar sig för. Här finns en viktig poäng. Problemet är bara det att vi idag har kastat bort våra redskap för att korrigera världen. De åtgärder som har gjorts de senaste åren har skapat den otrygga och oroliga värld vi lever i idag, och om något kommer det bara att bli värre om och när vi försöker förbättra världen. Detta helt enkelt för att vi har tappat bort både kartan och kompassen. 

Ett par kommentatorer ondgör sig också över att inget nämns om klimatförändringen och att det inte spelar någon roll hur mycket man än satsar på terapi om planeten inte går att bo på.

Det är sant att en av de stora orsakerna till brist på framtidstro är just klimatalarmismen. Märk väl: Alarmismen. Klimatförändringarna i sig är knappast något att oroa sig för (åtminstone inte på kort sikt), men det sätt som framför allt media frossar i dystra klimatförutsägelser kan ta framtidstron av även den mest positivt inriktade människa. Se där ett område där det verkligen skulle finnas mycket att göra. Men sådant får man förstås inte säga. Det är, får jag gissa, att ge utrymme för "skadligt material".

---

Jag har många gånger lyft fram att den stora orsaken till att framtidshoppet har försvunnit är att den kristna tron har hamnat ut i marginalen i vårt samhälle och i människornas liv. Det att vi öppet och i stort trots går emot Guds bud och goda vilja skapar allt möjligt elände, och när jag ovan nämnde att vi har kastat bort redskapen för att kunna korrigera världen vi lever i är det just detta jag syftade på. Det finns t.ex. inget värre vi kan göra för att skapa rotlöshet och därmed förstöra framtiden och framtidshoppet för människor än att kasta ut fungerande normer och konventioner. Ändå är det exakt det vi har gjort och fortfarande håller på med. 

När den kristna tron marginaliseras och försvinner ur människornas liv kapas också evighetshoppet bort ur människornas liv. Detta är det absolut värsta som kan ske och något som absolut återspeglar sig i hur människor uppfattar sig själva, sitt liv och sin framtid. Men givetvis får något sådant inte heller sägas. Allra minst i en rapport som går ut på att återställa framtidshoppet hos de unga.        

Moloks återkomst?

 Finlands näringsliv, EK, gick igår ut med kravet att det bör tas till kraftiga åtgärder för att öka arbetskraftsinvandringen till Finland. EK kräver att 45 000 invandrare bör fås till Finland varje år för att det inte ska bli arbetskraftsbrist när nästa högkonjunktur kommer. 

Just nu lever vi i en långvarig lågkonjunktur, och tyvärr syns det inga tecken på någon annalkande högkonjunktur. I själva verket har många av de åtgärder denna och de tidigare regeringarna vidtagit gjort allt för att se till att ingen ny högkonjunktur ska "drabba" landet. Det är svårt att göra gissningar om framtiden, men så som Finland, och Europa, just nu styrs ser jag inte att det kommer att komma någon sådan högkonjunktur åtminstone inom en överskådlig framtid. Så varför tala för arbetskraftsinvandring när det inte finns arbetsplatser ens för det egna folket?

Givetvis finns det alltid orsak att se över regelverket kring invandring och uppehållstillstånd. Det finns i detta nu allt för många exempel på hur människor som kommit hit till Finland av en eller annan orsak, som har blivit integrerade i vårt samhälle och som har jobb och som försörjer sin familj men ändå har tvingats lämna landet. Så ja, se gärna över regelverket, men gör det inte för att vi i framtiden (kanske) kommer att behöva arbetskraftsinvandring utan gör det för att se till att inga människor som slagit ner sina rötter här och som bidrar till samhället tvingas bort. 

---

Huvudpoängen i EK:s resonemang är dock riktigt. Vårt problem är att befolkningen åldras och det föds för få barn. Och, kan tilläggas, det redan en längre tid har fötts för få barn. Jag såg en uppskattning att vi idag saknar ca 500 000 människor i arbetsför ålder. Intressant nog är det ganska precis antal människor som har mördats i sin mors livmoder i Finland sedan den fria aborträtten infördes 1973. Är det ett sammanträffande? Nej, absolut inte.

För några dagar sedan tände föreningen Oikeus elämään (som kämpar för de oföddas rätt till liv) 8654 gravljus på riksdagshusets trappa - alltså lika många ljus som det utfördes aborter i Finland 2024. 

Det är aningen konstigt att ingen som bär ansvar i vårt land tycks se detta samband. 

--- 

I morse läste jag ur femte Moseboken 12 om hur Israel, sedan de kommit in i det förlovade landet, skulle ta sig tillvara för sådan gudsdyrkan och sådana seder som landets innevånare höll på med. Sådant som var avskyvärt i Guds ögon och som han hatade. Det värsta var att "Ja, till och med sina söner och döttrar bränner de upp i eld åt sina gudar."

Det är svårt att argumentera mot att självförverkandet och själviskheten är en av vår tids största avgudar, ja kanske den allra största. Sett ur samhällets synvinkel är aborträtten och de många aborterna inget annat än ett offrande av "söner och döttrar" på denna avgudas altare. 

Orsaken till att Israel skulle ta sig tillvara för att dyrka dessa främmande gudar var för att undvika olycka och att det skulle gå dem väl. 

Vi lever nu i det nya förbundets tid, men vad är det som säger att inte det samma gäller också för oss? Vi som bär Guds namn och hans tecken i vår flagga? 

  

  

Bra fråga!

Jag hittade en insändare i svenska Kyrkans tidning i vilken en Mattias Bäckman ställer en rad bra frågor. Jag klipper ur hans text: 

"Nya testamentet beskriver att omvändelse och tro är grunderna för den kristna tron. När Jesus framträdde på Galiléens scen förkunnade han “omvänd er och tro evangeliet," detsamma gällde apostlarnas förkunnelse. Men varför hörs denna uppmaning så lite av idag bland våra herdar i tron, biskopar och kyrkoledare? 

Jag har varit förtroendevald och aktiv i Svenska kyrkan de senaste fem åren. Jag har ofta mött politiska budskap där vi uppmanas till engagemang för miljön, Palestina, samer, pride och nu senast för utvisningshotade människor. Men budskapet om omvändelse och tro hör jag sällan från Svenska kyrkans eller frikyrkans ledare. Omvärldsläget är allt annat än positivt och traditionellt har just sådana här tider inneburit att kyrkans företrädare uppmanade till bot, bättring och tro på Jesus."

---

Jag skulle kanske inte uttrycka mig riktigt så som denne Bäckman gjorde i inledningen av citatet. Det är förstås Jesu korsdöd och uppståndelse som är grunden för den kristna tron, men i sak har han helt rätt och hans frågor är synnerligen aktuella.

Det är allt mer sällan också i vår kyrka - särskilt när det handlar om biskopar och andra dignitärer - som det hörs någon omvändelseförkunnelse. Orsaken är uppenbar: Det kan stöta bort människor om och när man säger att synden bör överges och att den, som Guds ord säger, har döden som lön. Som jag också tidigare har skrivit har vi på många håll (speciellt bland biskoparna) i själva verket fått en ny religion i kristendomens ställe. En religion där synden helt enkelt har avskaffats. Och om det inte finns någon synd finns det givetvis inte heller något behov av någon omvändelse och inte heller av någon Frälsare.

---

Jag skrev för några dagar sedan om hur biskop Mari Parkkinen noterat att spänningarna mellan väckelserörelserna och kyrkan blir allt kraftigare. Steg har tagits från väckelserörelsernas sida för att säkerställa den kristna trons fortlevnad i Finland, och frågan är hur länge det går att fortsätta som nu, alltså så att väckelserörelserna verkar inom kyrkan. För att det ska vara möjligt behöver flera svåra frågor lösas, inte minst frågan om vigning av gammaltroende prästkandidater. Med det sagt tror jag inte att vi aktivt ska söka att gå skilda vägar. Idealet skulle trots allt vara att det skulle gå att hitta fungerande lösningar, men tyvärr ser det ut som att det inte finns någon som helst vilja från biskoparnas sida att göra detta. 

Väckelserörelsernas linje att försöka hitta lösningar men att samtidigt inte ge efter utan aktivt arbeta på att se till att det troende kyrkfolket på så många orter som möjligt kan få fira gudstjänst på ett sätt som är förenligt med Guds ord och vår kyrkas bekännelseskrifter.är en bra linje - som jag ser det. Dessutom är detta helt i linje med det profetiska ordet som sade att vi inte aktivt ska söka splittring men stå fasta på Guds ords grund. Om och när vi gör detta kommer besluten huruvida vi ska vara kvar i kyrkan eller gå ut att komma av sig själva. Eller i klartext: Då kommer biskoparna och kyrkans ledning att fatta dessa beslut åt oss.  

Till dess får vi fortsätta att be att biskoparna skulle få nåd till att vända om på den väg de nu befinner sig. Det är nämligen en fördärvets väg. Och här gäller sedan ordet i Luk 22:32. Och med det är jag tillbaka där jag började denna text. 

Chuck Norris 1940 - 2026

Jag kan inte direkt säga att jag skulle ha sett många av Chuck Norris filmer. Jag såg under en tid lite Walker, Texas Ranger, och det var en helt bra serie. Men jag gillar inte kampsport och inte heller filmer där två män står och pucklar på varandra. Så nej, jag kan inte säga att jag var någon stor Chuck Norris-beundrare. 

Men det finns andra saker som är intressant med Norris. Inte minst de otaliga Chuck Norris-memes som har spridit sig på nätet och som utmålar honom som värsta stålmannen. "Chuck Norris vann en gång Tour de France. På en motionscykel." "Chuck Norris sover alltid med nattlampan på. Mörkret är rädd för honom." "Chuck Norris sprang en gång ett Cooper-test på 6 minuter." Och inte minst: "Chuck Norris får löken att gråta." 

Det här är förstås dumheter. Förutom det där med Cooper-testet då, jag har också gjort samma sak. Men låt mig bjuda på ett som stämmer: Döden kommer inte att kunna behålla Chuck Norris. Detta för att han levde i trons gemenskap med Herren Jesus Kristus.

Det här gäller för oss alla. Jesus besegrade döden i sin död och när han uppstod förlorade döden sin absoluta makt över oss människor. Därför kommer vi alla som lever våra liv förenade med honom också en dag att uppstå från våra gravar. Det samma gäller också för Chuck Norris. Inte för att han var någon superman men för att Jesus en gång för alla har besegrat döden.    

Om biskopens frågetimme

Relationen mellan folkkyrkan och väckelserörelserna fortsätter att skapa diskussion. Senast igår deltog biskop Mari Parkkinen i "Piispan kyselytunti" i Radio Dei och också här kom detta upp. Parkkinen lyfte, enligt nättidningen Seurakuntalainen, fram att det inte råder full enighet inom väckelserörelserna om hur stor tyngd ämbetsfrågan borde ha. 

Daah!, som det brukar heta. Här slår Parkkinen in öppna dörrar så det står härliga till i sin strävan att göra en poäng. (Mer om detta nedan.) Det är förstås självklart att det finns olika syn på hur stor vikt vi bör sätta vid ämbetsfrågan i våra väckelserörelser. Vi behöver inte gå längre än till teologerna. Bland dessa torde det råda en stor samstämmighet om vad som borde gälla i en kristen kyrka. Likväl finns det ett fåtal sådana som har kunnat tänka sig att bli prästvigda tillsammans med kvinnliga prästkandidater och även kanske sådana som i viss mån kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster även om de menar att dessa egentligen inte borde vara präster. Detta för att de menar att de inte vill låta denna fråga hindra dem från att verka som präster och så kunna vara med och göra Guds verk i vår kyrka. Och om detta gäller bland prästerna gäller det samma absolut bland lekmännen. 

Så det här är som sagt ingen nyhet. För alla som inte känner till vad våra väckelserörelser arbetar för kan det löna sig att ta del av de målsättningsparagrafer och visioner som dessa förbinder sig till i sin verksamhet. (Denna länk går till SLEF:s sidor.) Om du tror att ämbetsfrågan och motstånd mot samkönade äktenskap är det centrala kommer du att bli förvånad! 

Problemet är att vi sällan får välja våra strider. För våra väckelserörelser är Guds ord det centrala, och framför allt evangeliet om Guds nåd i Kristus som allt Guds ord talar om och visar på. Men eftersom kyrkan, där väckelserörelserna än så länge långt verkar, långt har tappat förtroendet för och viljan att hålla sig till Guds ord kommer det att uppstå olika smärtpunkter. Ämbetsfrågan är en av dessa, liksom samkönade äktenskap och synen på homosexualitet. Men det är faktiskt mycket sällan dessa saker nämns i förkunnelsen, och framför allt är det mycket sällan förkunnelsen fokuserar på dessa saker. I klartext: De två saker du får höra om när du lyssnar till förkunnelsen i ett möte eller en gudstjänst som ordnas av våra väckelserörelser är inte motstånd mot kvinnliga präster och homosexualitet utan Lagen och Nåden. Vi kan säga som så: Ämbetsfrågan är ingen dominant fråga om den inte görs sådan av yttre aktörer. (Vilket ofta tyvärr sker.) 

---

Parkkinen nämnde som sagt detta för att göra en poäng. Hon säger: "Jag har blivit kontaktad av sådan väckelserörelsemedlemmar som inte upplever att kvinnoprästfrågan är lika viktig för dem som den är för rörelsens ledare. Det är sorgligt att människor som ännu ser dessa rörelser som sitt andliga hem men personligen inte anser att denna fråga är det viktigaste tvingas fundera över var deras andliga hem egentligen ska vara." 

Ser du vad Parkkinen gör här? Nå, dels lyfter hon fram och ger denna denna fråga en dignitet som den inte har. Dels säger hon att eftersom det finns en del (få!) medlemmar i väckelserörelserna som inte anser att denna fråga borde ha så stor tyngd så borde väckelserörelserna ändra sin ståndpunkt. 

Det här är falskt. Om det faktiskt finns sådana inom våra väckelserörelser som menar att denna fråga har fått för stor tyngd (och som menar att detta är ett problem trots att denna fråga de facto inte har någon stor plats i det budskap väckelserörelserna förmedlar) så finns det ju faktiskt andra sammanhang i kyrkan där dessa människor kan delta och få sin andliga föda - om det alltså är så viktigt för dem att ha kvinnliga präster. Det Parkkinen helt bortser ifrån är att ifall väckelserörelserna verkligen skulle öppna för kvinnliga präster, som hon menar att de borde göra, skulle en överväldigande majoritet av medlemmarna förlora sitt andliga hem. Inte för att frågan i sig dominerar väckelserörelsernas förkunnelse och verksamhet men för att Guds ord är det centrala. Men likt alla andra av kyrkans biskopar anser tydligen också Parkkinen att det inte alls är viktigt att också dessa människor får ha ett andligt hem. 

Igen i klartext: Det Parkkinen efterlyser är likriktning på de människors bekostnad som inte kan acceptera nyordningen med kvinnliga präster. 

---

Sedan konstaterar Parkkinen också att rörelsernas samverkan med församlingarna har förändrats den senaste tiden. "Tidigare var det självklart att församlingarna ordnade gudstjänster och föreningarna ordnade möten och stödde [församlingarnas] verksamhet. Detta har nu förändrats. På ganska många håll har inte församlingarna förordat rörelsernas rätt att fira nattvard[smässor]."

Om detta kan, och bör, det sägas två saker. Dels är det sällsynt att det är församlingarna som har satt käppar i hjulen för väckelserörelsernas nattvardsmässor. Faktiskt är det nästan uteslutande så att det är domkapitlen som har blandat sig i och vägrat tillstånd där församlingarna gärna skulle ha gett detta tillstånd. Dels skulle det vara hälsosamt för Parkkinen (och vår kyrkas andra biskopar) att ta sig en funderare över varför väckelserörelserna har sett sig nödgade att börja ordna nattvardsmässor och så orsaka en förändring i den praxis som länge har varit rådande.

Orsaken är klar och tydlig: På många håll är det inte längre kristendom som predikas i våra kyrkor. Det är något helt annat. Orsaken till detta är också uppenbar: Många av de som idag är präster borde aldrig ha blivit vigda till ämbetet eftersom de inte har något intresse att förkunna en rak, ren och biblisk kristendom utan i stället har de gjort sig till redskap för diverse mer eller mindre politiska ideologier och rörelser i samtiden. Så i många församlingar i dagens Finland är det tyvärr så att ifall det ska finnas rätta predikstolar och rätta nattvardsbord måste väckelserörelserna se till att så är fallet eftersom kyrkan och kyrkans präster sviker sitt kall och sina ämbetsuppgifter. 

Guds välbehag

Jag läste idag från Joh. 5 där Jesus säger om de judiska ledarna att de har satt sitt hopp till Mose, alltså till lagen. Jag har de senaste månaderna läst igenom Moseböckerna och många gånger förbluffats (och våndats) över just lagen. Den som har läst Moseböckerna vet vad jag talar om. Det finns föreskrifter om allt möjligt - och sedan en massa offer som behövs för rening från än det ena, än det andra. 

Jag skrev "våndats" ovan. Och ja, jag har våndats när jag har tänkt på hur enormt tungt och svårt det måste ha varit att leva under lagen. Och att, precis som Jesus säger, sätta sitt hopp till lagen och att på den vägen ha det rätt ställt med Gud. Det är inte för inte som Paulus talar om "lagens förbannelse" i detta sammanhang - och han om någon borde veta vad denna förbannelse innebär, han som hade levt som farisé och ägnat hela sitt liv åt att stå på rätt fot med Gud genom laggärningar. 

Men jubel och fröjd! Paulus skriver, när han talar om lagens förbannelse, inte om hur vi kristna fortfarande är under lagen och hänvisade till lagen som väg till rättfärdighet och frid med Gud. Nej, hans budskap är att vi i Kristus är friköpta från denna lagens förbannelse och att vi har fått en ny och mycket bättre väg till rättfärdighet och frid med Gud, nämligen Guds nåd i Kristus. (Gal. 3:13)

---

Det kan vara mycket nyttigt att läsa Moseböckerna för att se vad vi som kristna är friköpta från. Alltså vad Kristus i sitt offer på Golgata en gång för alla åstadkom. Dels kan vi förstå hur oerhört hemsk synden är och hur enormt hemska följder den får, dels, och framför allt, hur oerhört svårt (läs: omöjligt!) det är för en människa att i sig själv och genom lagen och lagens föreskrifter kunna ha det rätt ställt med Gud. 

Men, som sagt, jubel och fröjd! Som kristna står vi inte under lagen utan under nåden. Vi måste inte uppfylla Mose lag till minsta prick för att ha Guds välbehag. Nej, Guds välbehag är inte vårt mål, det är (kunde vi säga) vårt startkapital. Vi får det till skänks i och genom Kristus redan i dopets vatten. 

Det här är så stort att jag inte tror att vi klarar av att förstå det helt och hållet. (Men en läsning av Moseböckerna kan ge oss ökad förståelse för hur stor denna gåva är.) Men även om vi inte helt och fullt förstår det får vi ändå leva i det. Speciellt i oroliga tider är det så oerhört gott att veta att vi, i Kristus, har Guds välbehag. Oberoende av vad framtiden än kan tänkas föra med sig för oss. 

Ja, inte ens döden - om det skulle gå så illa - kan ta Guds välbehag ifrån oss. Så länge vi alltså håller fast vid Kristus och vår bekännelse till honom.

En av mina lärare i brukade säga: "Som kristna är vi inte bättre än andra. Men vi har det bättre!" Och så är det verkligen. I denna världens mörker, i osäkerhet, svårigheter och också i de dyrtider som kommer, ja t.o.m. i lidande och död, har vi Guds välbehag. Därför får vi - och ska vi! - lyfta våra huvuden och se framåt med frimodighet och glädje. Inte för att vi är bättre än andra, för det är vi inte, men för att vi har det bättre. För vi har Guds välbehag! 

Jag har redan flera gånger citerat Paulus jublande lovsång i slutet av Rom. 8, men jag kan inte låta bli att göra det igen som avslutning på denna text, från Rom. 8: 31-40: 

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet:För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

    

Ett slag i kulturkriget

Ishockeyklubben TPS i Åbo spelade i helgen en match i ligan. En av många. Denna match, som laget förlorade, var ändå lite annorlunda än andra matcher. Matchen var nämligen en Pride-match. Laget hade regnbågsmärken på sina spelskjortor, och som de lydiga pojkar de flesta i laget var bar de dessa spelskjortor utan att knota. Alla utom en av dem. 40-årige världsmästaren Veli.Matti Savinainen ville inte dra på sig någon Pride-skjorta och spelade därför i lagets normala spelskjorta. Han hade diskuterat saken med lagets ledning och de hade kommit överens om att göra på detta sätt eftersom Savinainen låtit förstå att han, även om han stöder alla människors lika värde, inte vill stöda Pride-ideologin. 

Alla var överens om hur de skulle lösa detta dilemma, därmed borde således allt vara ok. Men icke. 

Savinainens ställningstagande har skapat en närmast perfect storm bland de värdeliberala kulturkrigarna inom media och politiken i landet. Eller om vi så vill, hbtq-lobbyn. Dessa vägrar tillerkänna någon rätten att vara av annan åsikt och även stå upp för sin åsikt. Kolumnister, ledarskribenter och t.o.m. de grönas partiordförande Sofia Virta (som också råkar vara styrelsemedlem i TPS) har gått ut hårt mot Savinainen  och först hävdat att han inte borde ha fått spela matchen, och sedan hon insett att det skulle ha inneburit att han skulle ha blivit diskriminerad, klagat på lagstiftningen som inte ger ett lag rätten att diskriminera spelare som inte underordnar sig i hbtq-lobbyns kulturkrigsinsatser.

---

Att en vägran att bära regnbågströjan leder till en så här kraftig reaktion borde inte förvåna. Lögnen att regnbågsflaggan står för jämställdhet och allas lika värde har slagit igenom så starkt att den som genomskådar detta och vägrar ta ställning för denna normnedbrytande ideologi kommer att ställas vid skampålen och bli en offentlig spottkopp. 

Det är så här fascismen fungerar. Alla måste inordna sig och underordna sig Det Rätta. Det finns inget rum för andra åsikter och framför allt inte för att ge uttryck för åsikter som inte är i linje med Det Rätta. 

All som offentligt spottat på Veli-Matti Savinainen borde ta sig en ordentlig time-out och fråga sig om det verkligen är ett sådant samhälle de vill ha. Jag är så naiv att jag tror att de inte vill det, men att de har blivit så fartblinda och förblindade av den lögnaktiga propagandan att de inte riktigt vet och förstår vad de gör och vad de propagerar för. 

Men det gör förstås inte deras skuld mindre för det. Den som möjliggör fascismens väg till makten har samma skuld oberoende av om denne gör det villigt och med öppna ögon eller i form av en förblindad nyttig idiot. 

--- 

Likväl finns det ljuspunkter i denna mörka historia. Det finns de som har ställt sig bakom Savinainens rätt till en egen åsikt och rätten att agera i linje med denna. Det är ändå något att glädjas över.   

Bön för Trump?

Österbottens tidning faller allt oftare i samma fälla som många av våra kvällstidningar. Man sätter en braskande rubrik över en annars helt balanserad artikel för att skapa intresse och locka människor att klicka på den. Igår fick vi ett bra exempel på detta. Rubriken lyder: "Här ber pastorerna för USA:s framgång i kriget", men när man går in och läser artikeln (och ser på videon) finns inget sådant där. Det de församlade pastorerna bad för var vishet, vägledning och välsignelse, något som jag tror att alla håller med om att särskilt Trump behöver mycket av. Pastorerna bad också om beskydd för de amerikanska trupperna, och det är förstås också helt i sin ordning. Det jag saknade var att de också skulle ha bett om beskydd för den iranska civilbefolkningen och speciellt för alla barn som drabbas av kriget, men den bönen kan ju jag själv be. 

Artikeltexten är helt balanserad, men upplägget (speciellt med denna rubrik) gör att åtminstone jag får intrycket att ÖT är ute efter att svartmåla både Trump och de deltagande pastorerna och utmåla de senare som hycklande högerkristna som går i Trumps ledband. Men det får ÖT stå för. Nyheten i sig är bra på flera olika sätt. Dels är det fint att se att Trump låter pastorer be över och för honom, dels är deras böner sådana som vilken kristen som helst kan säga sitt amen till - kanske då med det tillägg som jag infogade ovan. Så trots den uppenbara avsikten med artikeln blir effekten inte alls så illa. Att ÖT/Bonniergruppen dessutom avslöjas som lögnare (i och med rubriksättningen) är bara en bonus. 

Mörkt, mörkt, men allt hopp är inte ute!

Vi såg häromkvällen på videoupptagningen från när Pävi Räsänen besökte Skutnäs bönehus i Jakobstad i måndags och talade inför 600 (!) kvinnor. Jag rekommenderar videon! Räsänen bjuder, som vanligt, på raka rör i en ödmjuk och stillsam paketering. (Det är många som har sett videon också, i skrivande stund har den - på lite över två dygn - fått över 4000 visningar.) 

Det var emellertid speciellt en sak jag reagerade på. Räsänen berättade om ungdomsbarometern 2024 som visade att en fjärdedel (!) av unga finländska kvinnor i åldern 15-29 år räknar sig tillhöra någon form av könsminoritet. En fjärdedel!

Det här är ju något alldeles fruktansvärt och om någon har tvivlat på sanningshalten i det Paulus skriver i Rom 1. så är det absolut dags att sluta tvivla. När ett folk vänder sig från Herren Gud och inte erkänner honom som Gud kommer det att falla en förblindelse över detta folk. En blindhet som gör att människorna byter ut Guds sanning mot lögnen och tar sig för att dyrka det skapade i stället för Skaparen. Vidare leder detta (som ett symptom på den verkliga sjukdomen) till att människor byter ut det "naturliga umgänget mot det onaturliga". Det är detta vi ser hända just nu.

När vi därtill lägger den enorma själviskhet som gör att unga människor idag hellre "förverkligar sig själv" och njuter av det man menar vara livets goda i stället för att bilda familj och få barn så inser alla med normala förståndsgåvor att vi står inför vad som knappast kan betraktas som något annat än en demografisk katastrof med alla de negativa följder detta sedan får. Summa summarum: När ett folk vänder sig bort från Gud får det följder. Vi har grävt ett djupt dike åt oss själva, och nu står vi där i vårt dike med skiten upp till armhålorna. Och vad ännu värre är: Människor som överger sin Skapare far illa och mår dåligt. För att inte tala om att de går evigt förlorade. Det här är, kort sagt, en katastrof på så många olika plan.

Och ja, om någon har tvivlat på att homosexualitet smittar är det också dags att sluta med det. Det gör den. Vi talar givetvis här inte om en virussmitta, men väl om en hjärnsmitta. 

---

Emellertid är ändå inte allt hopp ute, även om det ser synnerligen mörkt ut. Herren Gud är fortfarande den samme och han har dragit upp människor, länder och folk ur skiten förr - och han kan göra det igen. Han gör det inte kollektivt, utan han gör det enskilt, en människa åt gången. Men en åt gången blir i tidens längd många och så kan, får vi tro, ännu en förändring ske. Psalmisten skriver om detta och utropar i jublande glädje: 

Jag väntade ivrigt på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud." (Psalm 40:2-4) 

Gud är fortfarande i och genom Kristus den älskande Fadern som står med öppna armar och välkomnar oss alla in i sin omfamning och sin kärlek. Oberoende av vad vi har gjort, var vi befinner oss och hur djupt våra fötter har sjunkit ner i dyn står han beredd att dra upp oss och ställa våra fötter på klippan. Guds nåd gäller ännu idag! 

Det finns många exempel på hur Gud kan rädda det som var förlorat och skapa nytt där synd, Djävul och (själslig) död har regerat. Om du vill läsa om vad han kan göra rekommenderar jag detta vittnesbörd! 

Barry Neufeld och västerlandets förfall

Nättidningen Seurakuntalainen (som jag varmt rekommenderar för den som klarar finskan) rapporterar om den kanadensiske skolpolitikern Barry Neufeld och den dom han fått emot sig. Bakgrunden är att han på sociala medier, baserat på sin kristna övertygelse, har hävdat att det bara finns två kön. Något som givetvis är en självklarhet. En människorättsdomstol ansåg emellertid att detta kränkte de anställda (som hör till könsminoriteter) i den skola i vilken Neufeld fungerade som förtroendevald, varför domstolen dömde honom till att betala ett skadestånd på massiva 750 000 dollar. Domen har överklagats, och rättsprocessen fortsätter. 

Om någon har haft dubier huruvida yttrandefriheten faktiskt är i fara i västvärlden idag (och på något sätt har lyckats missa den förföljelse Päivi Räsänen utsätts för) borde detta undanröja alla tvivel. Yttrandefriheten är tyvärr allvarligt hotad och på sina håll kraftigt inskränkt idag. Detta var förstås något som många av oss varnade för att skulle ske när lagen som öppnade för samkönade äktenskap godkändes. Nå, nu är vi där. 

---

Rättsväsendet i både Finland och Kanada skulle gott kunna lyssna på Borgå stifts biskops Bo-Göran Åstrands mycket visa ord i hans insändare i Kyrkpressen 3/2: "Det kan ju inte vara så att trygga rum ska skapas genom att en del förväntas tiga för att andra ska känna sig bekväma och trygga".

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men detta är oerhört viktiga ord från Åstrand.    

 

Själaskadligt och blodtörstigt

Är det nya kriget mot Iran en del i Guds plan för de yttersta tiderna? Det här är en bra fråga som alla kristna som väntar på Jesu återkomst torde ha ställt sig de senaste dagarna. 

Svaret är förstås att vi inte vet. Allt som händer är i Guds hand, och vi vet att vi idag är närmare Jesu återkomst och tidens slut än vad vi var igår. Så i den meningen kan vi förstås svara jakande på frågan. Men om vi med frågan menar huruvida just detta krig kommer att vara det krig som så att säga "öppnar dammluckorna" för den yttersta tidens händelser måste svaret ändå vara att vi inte vet. 

Det vi vet är att vi behöver vara extra uppmärksamma på det som sker i Mellanöstern eftersom Israel och Jerusalem säkerligen torde ha en speciell roll i de yttersta tidernas händelser. Så därför gör vi säkert väl i att följa med vad som händer. 

Men det vi däremot ska akta oss för är att komma med några tvärsäkra påståenden eller omdömen om vad som pågår. (Annat då än att vi alltid behöver vara beredda!) Och framför allt ska vi människor akta oss för att försöka påskynda Jesu återkomst genom att driva fram och driva på ett krig.

Du kanske tänker att det sista jag skrev låter lite märkligt. Hur skulle vi kunna göra det? Nå, jag och du som läser detta kan förstås inte göra detta. Men faktum är att det finns sådana som just nu är i en sådan position att de kan göra just detta. Och som uppenbarligen också försöker göra just detta.

Iltalehti rapporterade igår att Military Religious Freedom Foundation i USA (en förening som, vilket behöver tillstås, inte till alla delar verkar vara helt seriös) fått ta emot en mängd anmälningar om att flera ledande personer i USA:s armé och i de stridande styrkorna i (närheten av) Iran har förmedlat ett budskap till sina underordnade som går ut på att Donald Trump är "smord av Jesus för att tända en signaleld i Iran som ska leda till tidens slut och Jesu återkomst" samt att "kriget i Iran är en del av Guds plan och att detta krig kommer att leda till Jesu återkomst och tidens slut". Dessa kommendörer ska också ivrigt ha poängterat hur blodigt detta krig behöver vara för att det till hundra procent ska stämma överens med deras egna eskatologiska lärosatser. 

---

Jag vet inte hur det är med dig, men åtminstone jag reagerar starkt på dylika påståenden. Inte minst för att de går tvärt emot Guds ord. Jesus säger klart ut i Matt. 24:36 att ingen människa vet något om "den dagen eller stunden". Dessutom bör det vara fjärran från oss att mena att vi på något sätt kan tvinga Gud att agera. Han har en plan och en tidtabell, och han kommer att hålla fast vid denna oberoende av vilket spel vi människor spelar och oberoende av om vi försöker ge honom råd om vad han borde göra och när han borde göra det. Jag vill hävda att det är själaskadligt att ens försöka. 

Dessutom är det ju alldeles fruktansvärt att någon människa tror sig göra gott genom att se till att ett krig blir så blodigt som möjligt, framför allt om detta görs för att se till att uppfylla de eskatologiska profetiorna i egen kraft. När vi läser dessa profetior, särskilt de i Uppenbarelseboken, märker vi att det bara är en aktör som vill mord, ödeläggelse och att blod ska flyta. Och på hans sida vill vi verkligen inte vara. 

Om antisemitiska konspirationsteorier

Under de senaste dagarna har det diskuterats en del om antisemitism här på bloggen. Detta som ett resultat av att en eller några anonyma kommentatorer har skrivit kommentarer i vilka de försöker sprida antisemitiska konspirationsteorier om det judiska folket. Kort sagt går dessa konspirationsteorier ut på att dagens judar inte är ättlingar till det judiska folket som i Bibeln är Guds egendomsfolk utan i stället är resultat av en senare folkblandning i ett rike som uppstod på 600-talet i dagens sydöstra Ryssland, Ukraina och Kazakstan och som går under namnet Khazarien. Detta är ett historiskt rike, men där tar beröringspunkterna med verklig historia genast slut. Men en viss historisk fernissa finns alltså i dessa konspirationsteorier.

Khazarerna var ett, i religiöst hänseende, mycket tolerant folk, och detta innebar att många judar flyttade dit undan förföljelsen i många andra länder under det första årtusendet. På 800-talet konverterade t.o.m. de ledande släkterna i Khazarien till judendomen, men några århundraden senare utplånades riket och de judar som bodde i landet spreds igen över kontinenten. Många av Khazariens judar övergick också till islam. Genetiska studier har emellertid visat att det ännu finns spår av dessa khazariska judar kanske främst bland de judar som lever bland de slaviska folken och i Ungern, även om allt tyder på att de långt har assimilerats i den judiska befolkningen och idag inte längre kan sägas existera som en skild folkgrupp. (Genetiska spår finns främst hos de ashkenaziska judarna.)

Enligt "Khazarjude-konspirationsteorierna" har emellertid dessa khazarjudar helt tagit över inom judendomen, detta så att de judar som finns idag inte längre är några riktiga judar utan uttryckligen khazarer. Dessa har sedan influerat och tagit över mycket av det ekonomiska och politiska ledarskapet i främst västvärlden, och speciellt exalterade blir dessa konspirationsteoretiker när namnet Rotschild nämns. Faktum är att den judiska släkten Rotschild är mycket inflytelserik inom ekonomi och framför allt inom bankvärlden. Men Rotschildarna är alltså inga khazarer, liksom inte heller andra inflytelserika judar på andra håll är det. Ändå går dessa konspirationsteorierna ut på att dessa khazarjudar på något sätt skulle ligga bakom det mesta som händer på de ekonomiska och politiska spelplanerna i världen idag. Speciellt då i USA och i Israel.

Den som kan sin historia inser att detta i mångt och mycket går hand i hand med det ytterst antisemitiska "Sions vises protokoll". (Som är mycket äldre än "Khazarjude-konspirationsteorierna vilka går tillbaka på en skrift från 1976 utgiven av Arthur Koestler.) I Sions vises protokoll, som är en propagandaskrift som den tsarryska regimen låg bakom, berättas att frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister är judarnas redskap för att behärska världen. Trots att skriften har bevisats vara en förfalskning (och inte är en avskrift av ett föredrag som Theodor Hertzl höll på den sionistiska världskongressen i Basel 1897) har den använts av såväl Nazitysklands ideologer och i nyare tid av t.ex. Hamas för att svartmåla det judiska folket och därmed som redskap för judehat och judeförföljelser.

---

Dessa antisemitiska konspirationsteorier är således mycket farliga. I kommentarerna här på bloggen påstods, helt felaktigt, att det inte finns någon antisemitism överhuvudtaget. Detta är givetvis ett helt galet påstående – den som har ögon i skallen ser hur antisemitismen idag sprider sig och lever i högönsklig välmåga, och det inte alls bara i den muslimska världen.

Antisemitismen i sig är ett mycket gammalt fenomen. Den förste antisemiten är ingen mindre än den onde själv. Hans hat mot Guds egendomsfolk är välkänt och väldokumenterat. En del judiska och kristna teologer har förklarat det så att den onde hatar Gud och inget hellre vill än att bevisa att han, som är Sanningen, ljuger. Detta kunde kanske enklast åstadkommas genom att förgöra det judiska folket och därmed göra att alla de löften Gud har gett i sitt ord om det judiska folket och om deras återkomst till det förlovade landet blir om intet. Om löftena inte uppfylls innebär det ju att Han som gett löftena har ljugit. Detta förklarar också det helt oresonliga hat mot landet Israel som många hyser idag. Många människor har låtit sig bli nyttiga idioter som går den ondes ärenden. Givetvis ofta utan att veta att de gör detta. Det här innebär förstås ändå inte att Israel och Israels politiska ledare skulle ha ett frikort att göra precis vad som helst, men vi behöver skilja mellan en sund och rättfärdig kritik och en kritik som har sin grogrund i ett blint hat mot judarna och landet Israel.

---

Khazarjude-konspirationsteorierna är alltså av ytterst ungt datum. Inte desto mindre har dessa antisemitiska konspirationsteorier i sig inlemmat extremt farligt tankegods som är mycket äldre än så. I den meningen återanvänds här gammalt tankegods och historieförfalskande påståenden som saknar grund i verkligheten. Hatet mot Guds egendomsfolk är som sagt gammalt och dess ursprung och inspiration kommer från ingen mindre än den onde/själafienden själv.

Människan är så funtad att hon vill se mönster. Hon gillar enkla förklaringar på komplexa problem och företeelser. Jag kan förstå att en förklaringsmodell som, likt Khazarjude-konspirationsteorierna, drar rakt i kurvorna och ger enkla förklaringar och som utmålar en gemensam fiende till mänskligheten kan vara tilltalande. Inte desto mindre är dylika teorier som sagt ytterst farliga. Emellertid brukar (historiska) fakta fungera som ett gott korrektiv. Det är delvis därför jag har skrivit denna text, och jag hoppas att de som har läst de konstiga kommentarerna som har förekommit här på bloggen speciellt de senaste dagarna har orkat läsa denna långa text.  

 

GloriaDei-mässa

Vi får igen fira GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i kväll kl 18. Leo Byskata predikar, Albert Häggblom är liturg och Susanna Östman och Larsmo lovsångsgrupp står för musiken. Det blir söndagsskola för barnen under predikan och efter mässan blir det servering. Välkommen med! 

Svagt, Svenska Yle!

Media rapporterar förstås nu mycket om det nyss inledda kriget mellan USA/Israel och Iran. För att få bakgrund vill också de olika nyhetsförmedlarna gärna bjuda på bakgrund, analyser och även förutsägelser om vad som kommer att ske. Så också Svenska Yle. Tyvärr missar man här totalt i sin kontroll av vem man låter komma till tals. Redan när jag läste artikeln och intervjun med "experten" Rouzbeh Parsi, tidigare chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram i Sverige, märkte jag att det var något som inte stod rätt till. Hela intervjun andades alldeles för mycket regimsympatier.

Nå, jag kollade upp mannen, och det visade sig ganska snart att Parsi avslöjats vara en del av en statlig iransk påverkningskampanj i väst. Det var svenska TV4 som avslöjade honom, och även om Utrikespolitiska institutet i Sverige påstod att de inte kunnat hitta några bevis för detta avlägsnades Parsi ganska snart från sin tjänst. 

Nu har förstås inte Svenska Yle så alldeles hög trovärdighet från förr när det gäller att rapportera om vad som händer i Mellanöstern, men detta var nog ett riktigt lågvattenmärke.  

Ett feltänk

Finska Yle rapporterar om att över 30 präster i norra Finland har reagerat på en kaplansutnämning i Limingo församling. Prästerna påstår i en insändare att det att den ena sökandes laestadiansim som påverkade utgången av valet och att den kandidat med mer erfarenhet av prästjobb (en kvinna) inte blev vald. De hävdar att ett val inte får baseras på de sökandens kön utan på lämplighet för tjänsten. Den kandidat församlingsrådet valde (med rösterna 12-11) var en man med rötter i den gammallaestadianska rörelsen. Den kvinnliga sökanden överväger en överklagan. 

Hela detta resonemang, liksom artikeln på Finska Yle, genomsyras dock av ett allvarligt feltänk. Det var församlingsrådets uppgift att förrätta valet, och om båda kandidaterna är formellt kvalificerade för tjänsten (vilket de alltså var) är det församlingsrådet som ska göra bedömningen vilken av de två som är bäst lämpad för tjänsten. Att den ena av de två har mer erfarenhet är inte i sig avgörande - för vissa rådsmedlemmar kan detta vara en angörande sak, men det finns ingen automatik i detta. Om så vore skulle det vara onödigt att hålla någon omröstning utan bara knappa in de sökandes meriter och kvalifikationer i ett dataprogram som sedan spottar ut namnet på den sökande som ska få tjänsten.  

Om alltså en majoritet av församlingsrådets medlemmar ansåg (på vilken grund som helst, de behöver inte redovisa på vad de baserade sitt avgörande) att den manliga kandidaten var mer lämpad för tjänsten var det alltså helt ok att välja honom framför den mer erfarna kvinnliga kandidaten. Att på detta sätt börja ropa om könsdiskriminering och gå ut i media och tala om besvär mot valet visar bara sanningen i påståendet (som biskoparna har kritiserat) att dagens yngre kvinnliga präster är mer aggressiva än de har varit förr. 

Ett nytt krig?

Donald Trump gick till val med löftet att inte starta några nya krig, och hur han har lyckats med att uppfylla det löftet kan man kanske vara av olika uppfattningar om. Nu ser det emellertid ut som om USA skulle vara berett att starta ett nytt krig. USA:s ambassadör i Israel, Mike Huckabee, har uppmanat sådan amerikansk ambassadpersonal som vill lämna Israel att gör det idag, fredag. I dag skrivet med stora bokstäver. Detta eftersom ett amerikanskt tillslag mot Iran kan leda till att kommersiell flygtrafik till och från Mellanöstern tvingas pausa. Samt att Iran torde slå tillbaka mot Israel. Så åtminstone jag blir inte förvånad om det redan nu till helgen kommer att ske något drastiskt i Iran.

Det har spekulerats i hur ett amerikanskt tillslag mot Iran kunde tänkas se ut, och ett av alternativen är att USA slår till hårt mot regimledningen i akt och mening att få till stånd ett regimskifte i Iran. Krig är givetvis alltid ett elände och förknippat med också civila dödsoffer, men ifall USA slår till mot Iran hoppas åtminstone jag att detta leder till ett regimskifte i Iran och att landet kunde ta steg mot att bli en demokrati som hedrar mänskliga rättigheter så som religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. 

De kristna i Iran räknas idag i miljoner, och de har det inte lätt under den ondskans regim som nu i över 45 år har hållit det iranska (eller ska vi säga persiska?) folket i ett järngrepp. Det samma gäller förstås inte bara de kristna i Iran utan också alla andra som inte har böjt sig under den hårda regimen. 

Det iranska folket förtjänar bättre än den statsledning de nu har, och om Donald Trump och hans USA kan hjälpa dem med detta skulle det inte vara illa. Mellanöstern, ja hela världen, skulle bli en bättre plats ifall denna ondskans regim skulle falla.  

 

En annan slags surdeg

Den lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma har, lagom till att det gått 40 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor, kommit ut med en text i detta ämne i vilken han attackerar väckelserörelserna och landets gammaltroende. 

Angående beslutet i kyrkomötet för 40 år sedan påstår han att "beslutet hade en tydlig teologisk grund" och att frågan om ämbetsinnehavarens kön inte hör till det som Gud har reglerat utan hör till sådant som vi människor kan/har rätt att bestämma om.

Redan här presenterar ärkebiskopen flera lögner. Beslutet hade INTE någon teologisk grund utan dikterades, som sedan ofta har varit fallet, av världen och världens värderingar. Kyrkans ledning vågade helt enkelt inte stå fasta på en biblisk grund av rädsla för att kyrkan skulle "fjärmas" från det samhälle i vilken den verkar och därmed förlora medlemmar och därigenom skatteintäkter. 

Vidare hör prästämbetet - inklusive ämbetsinnehavarens kön - inte till sådant vi människor får besluta om. Detta helt enkelt för att det sägs klart och tydligt i Guds ord att det här är fråga om ett Herrens bud. (1Kor. 14:37)

Luomas lögner fortsätter när han skyller det allt hårdare klimatet i kyrkan på väckelserörelserna. "Enligt Luoma ser det ut som om den ämbetsteologiska linjen inom väckelserörelserna skulle bli hårdare. Som en följd av detta har dessa förminskat sina möjligheter att verka i samarbete med de lokala församlingarna". 

Verkligheten är den motsatta. Det är biskoparna och kyrkans ledning som har gjort att möjligheterna till samarbete har minskat genom att de allt hårdare har gått in för att kräva att kvinnliga präster måste få delta i också sådana samlingar och gudstjänster där kristna som inte omfattar nyordningen med kvinnliga präster samlas. Ett bra, och synnerligen högprofilerat, exempel är den nattvardsmässa som brukar ordnas på Maata näkyvissä-festivalen i Åbo. Efter att biskopen krävde att också kvinnliga präster måste få delta som celebranter tvingades arrangörerna avsluta traditionen med nattvardsfirande på festivalen.

Dessa åtgärder har lett till att en allt större grupp inom kyrkan upplever att de saknar hemortsrätt i vår kyrka och därför söker sig till sådana högmässor som ordnas av väckelserörelserna. Också detta har biskoparna och domkapitlen gått in för att omöjliggöra, och detta har ytterligare gjort att klimatet har blivit hårdare. 

Luoma nämner den gemensamma viljeyttringen från 2009 i vilken kyrkans ledning och väckelserörelserna uttryckte sin vilja att väckelserörelserna skulle ha möjlighet att verka inom kyrkan. Denna viljeyttring visade, då det begav sig, att det från kyrkans lednings sida fanns en vilja att inkludera väckelserörelserna och deras verksamhet i kyrkan. Väckelserörelserna och kyrkans ledning förband sig till att "verka för att ingen i kyrkan diskrimineras p.g.a. sitt kön, sin övertygelse eller sin ämbetssyn". 

I sin text blundar Luoma för de två sista punkterna i denna överenskommelse och fokuserar enbart på detta med kön. Utifrån denna obalans hävdar han sedan att det är väckelserörelsernas fel att situationen har blivit sådan den är idag - och glömmer helt bort att man i en överenskommelse alltid måste både ge och ta. Något som också var fallet i överenskommelsen från år 2009.  

Som ett resultat av den utveckling som har pågått redan en längre tid pressas väckelserörelsernas folk allt längre ut i marginalen i vår kyrka. Att sedan ärkebiskopen genom sina lögner på detta sätt beskyller väckelserörelsernas folk för den uppkomna situationen är verkligen inte ägnat att öka förtroendet. Men det är i och för sig helt i linje med kyrkans lednings tidigare agerande. Det agerande som alltså har lett fram till denna situation. 

Om surdegsbakning

Jag fick en intressant bok av min hustru som julgåva. Den handlar om bakning och innehåller en mängd olika brödrecept. De senaste åren har jag nämligen experimenterat med bakning och bl.a. utvecklat ett recept på myslisemlor som, vill jag påstå, är väldigt goda. Mina sockerfria wienerbröd är också helt ätbara. Det jag dock inte vågat mig på, förrän jag fick den här boken, är surdegsbröd. I boken finns instruktioner för hur man ska bygga upp en surdegsrot, och eftersom jag inte vill vara rädd för att prova nya saker testade jag det. Roten blev bra, och nu bakar jag en sats surdegsbröd varje vecka, och i kylskåpet har vi en liten burk med en degig, grå massa som väntar på nästa bak. 

Det är intressant med surdeg. Jag har många gånger läst det Jesus säger om surdegen i Luk. 13, men aldrig riktigt förstått poängen fullt ut innan jag själv började baka med surdeg. Jesus säger: "Vad skall jag likna Guds rike vid? Det är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått vetemjöl, tills alltsammans blir syrat." (Notera: Män kan också göra det!)

Roten är bara en eller två matskedar, men när man blandar in den i två deciliter mjöl/vatten blir hela blandningen på bara några timmar alltigenom pösig. Denna blandas (sedan man tagit bort den nya roten) med alla andra ingredienser, och på några timmar börjar hela blandningen jäsa.

Det börjar med en liten rot, och snart är allt genomsyrat. 

Det här är en mycket bra bild för hur Guds rike fungerar. Det börjar smått i en människa, men snart genomsyras hela människan, hela hennes liv och allt hon är och gör av Riket. Vi förändras. Inte så att vi i allt och alltid skulle klara av att göra det som är gott och rätt (även om viljan finns där), men så att hela vårt sätt att tänka och vara förändras. 

Det finns många sätt att beskriva och tala om detta i Guds ord, men jag kommer ofta att tänka på det som Paulus skriver i Rom. 12:1-2: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.   

Observera att det inte sägs: "Förvandla er". Det står: "Låt er förvandlas." Degen vet inte hur det sker, men den blir genomsyrad. Det är så Guds rike fungerar.  

Om Kaisamari Hintikka och biskoparnas gummiband

För ungefär en vecka sedan medverkade Esbobiskopen Kaisamari Hintikka i Radio Deis program "Biskopens frågetimme". Där lyfte hon fram kyrkans och väckelserörelsernas förhållande som hon beskrev med hjälp av bilden av ett gummiband. "Vi biskopar har under de senaste åren dragit ut det här gummibandet så det blivit ganska långt. Om det dras ut ytterligare kommer det i något skede att brista och att så sker är nu ganska nära." Hintikka är ärlig och säger rakt ut att väckelserörelserna numera får allt mindre förståelse från biskoparnas sida. 

I en artikel i nättidningen Seurakuntalainen sägs att orsakerna till problemen är bl.a. kvinnoprästfrågan och vigsel av samkönade par. Där konstateras också att väckelserörelserna inte godkänner biskoparnas linjedragningar i dessa frågor. "Frågan om huruvida vägarna skiljs åt bör ställas åt väckelserörelsernas ledare. Det är dessa som inte godkänner biskoparnas linje i dessa frågor. De borde ta ansvar för de frågor de lyfter fram. Jag har undrat om det finns någon riktig vilja från deras sida att hållas kvar i kyrkans gemenskap. Det ser inte riktigt så ut." Så långt Kaisamari Hintikka. 

---

Det är absolut sant att gummibandet har töjts ut till nära bristningsgränsen. Men det vi bör notera mycket noggrant - och som också kan ses i citaten ovan - är att detta är biskoparnas "förtjänst". Det är de som har gjort nya linjedragningar som går på tvären med kyrkans grunddokument och tradition. Att dessa nya linjedragningar inte godkänns bör inte alls förvåna, och skulden för att gummibandet har dragits ut bör verkligen inte skyfflas över på alla de som väljer att stå fast vid kyrkans grunddokument och bekännelse. I klartext: Hintikka har fel när hon säger att det är väckelserörelsernas ledare som har lyft fram dessa frågor. Dessa frågor kommer in i kyrkan från världen, och biskoparna har tagit det som sin uppgift att införa dessa nyordningar i vår kyrka. 

Men det är inte biskoparnas uppgift och roll att leda kyrkan bort från Guds ord och i samma riktning som den fallna världen går. Tvärtom är det biskoparnas uppgift att värna om enheten i och med Kristus. Denna kyrkans enhet kan inte byggas på någon annan grund än den som en gång för alla har getts kyrkan. 

Om, och när, biskoparna ändå försöker göra just detta är det allas vår uppgift att säga ifrån. Framför allt så att vi ber för biskoparna (även om det många gånger tar emot och känns tungt och svårt att göra det), men också genom att vi står fasta på Guds ords grund och inte kompromissar med världen och nu också med biskoparnas nya linjedragningar. 

Om detta gör att gummibandet brister så är detta inte på vårt ansvar utan enbart på biskoparnas.     

 

Främmande eld?

I 3Mos. 10 berättas om en mycket otrevlig episod som ledde till att Arons söner Nadab och Abihu miste sina liv. Det sägs om dem att de "tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte", och som ett resultat av detta slog Herren dem så att de dog. 

Detta kan förstås te sig konstigt för oss som har fått rätten att som Guds barn leva i det nya förbundet där vi lever i och under nåden och inte behöver vara rädda för liknande direkta straffdomar. Men det är, också för oss, viktigt att komma ihåg att Herren fortfarande är den samme som han var på Nadabs och Abihus tid och att det bara är Guds nåd i Kristus som står mellan oss och samma dom som drabbade dessa två. Den som inte har förstått detta kan med fördel läsa Hebr. 10: 26-31.  

---

En kristen kyrkas altare är till för nattvardselementen och för nattvardens firande. Där bär prästen fram brödet och vinet - Kristi kropp och blod - som har offrats för vår skull och som försoning för våra synder. Altaret är till för att vi ska få del i detta offer och få syndernas förlåtelse. Inte för någonting annat. Detta är den "eld" som ska finnas vid en kristen kyrkas altare. 

I över en femtedel av den lutherska kyrkans församlingar och kyrkor finns det idag regelbundna yogagrupper och i vår kyrka har det utbildats hundratals yogainstruktörer som ska leda människor i "kristen yoga". 

Men det finns inget sådant som "kristen yoga". Själva uttrycket är en contradictio in adiecto, alltså så att adjektivet (som beskriver substantivet) är i bjärt motsättning mot substantivet. Kort sagt: Yoga är en del av hinduistisk religion och målet är att uppnå "moksha", alltså förening med det gudomliga. Med det "gudomliga" avses givetvis hinduismens gudar, inte Kristus. (Honom förenas vi med genom dopet och nattvarden, inte genom att utöva främmande religioner.) 

När det så utövas (ledd) yoga vid en kristen kyrkas altare, som alltså är ämnat för nattvardselementen, vad är detta annat än ett frambärande av främmande eld?  

Som sagt: Den som inte har förstått allvaret i detta kan, eller rättare sagt: bör, läsa Hebr. 10:26-31. 

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.  

 

En ren lögn

Jag skrev för ett halvår sedan här på bloggen om hur Samlingspartiets fullmäktigegrupp i Raseborg uteslutit sin ordförande Isak Vilander ur gruppen på ett halvår p.g.a. "bristande förtroende". Bakgrunden var att Vilander hade kritiserat Raseborgs medverkan i ett Pride-evenemang. Jag konstaterade att Vilander hade helt rätt i sin kritik av Pride och att denna uteslutning visar hur censuren och inskränkningarna i åsikts- och yttrandefriheten fungerar idag.  

Nu ser det ut som att Vilander igen kan delta i sin fullmäktigegrupps möten, berättar Svenska Yle. Det som är allvarligt och som borde stämma till allvarlig eftertanke är dock sättet som Svenska Yle rapporterar om detta. I ett stycke i artikeln berättas om Vilanders kritik ("Vilander skrev att alla är lika värda, också utan Pride och att staden ger stor synlighet åt en utomstående ideologisk rörelse som inte representerar alla. Vilander ansåg också att man kan ifrågasätta hur rörelsens värderingar trugas på barn.") Direkt efter detta inflikar artikelförfattaren dock ord som, vid en första anblick kan misstas för Vilanders, att "Pride handlar om erkännande och lika rättigheter oavsett sexuell läggning och könsidentitet."

Alla som ens vet lite om Pride vet att detta är en ren lögn. Pride handlar nämligen om så mycket mera. Bl.a. om normnedbrytning, och som Vilander påpekar, om att tvinga rörelsens värderingar på alla - också på barn.

Tyvärr kommer de flesta att gå på denna typ av lögner. Detta eftersom lögnen har en tendens att bli betraktad som sanning om och när den upprepas tillräckligt ofta. Svenska Yle gör ett gott arbete på detta område. Den som vill riva ner, skingra och förstöra tackar givetvis.  

Recept på (el)katastrof

I skrivande stund är det igen kallt i landet och nästan vindstilla. Spot-priset på el närmar sig 60 cent/kWh och vindturbinerna ger ca 3,5% av den el som förbrukas i landet samtidigt som solkraften knappt ger någon el överhuvudtaget. Vi klarar situationen tack vare import - i detta nu importeras över 2000 MW från Sverige, mestadels producerad med vattenkraft. 

Situationen är besvärlig och synnerligen känslig för störningar, men det fungerar. Men hur länge?

Just nu planeras en stor mängd datacentraler på olika håll i landet (Seinäjoki, Närpes, Kokemäki, Björneborg mm) som kommer att sluka stora mängder el. Bara de ovannämnda datacentralerna planeras använda nästan 10% av den el som nu produceras i landet. Till detta kommer sedan olika stålverk och andra "gröna" industriprojekt, t.ex. stålverket i Ingå som när det är igång kommer att förbruka 9 TWh el per år eller 3/4 av vad det nya kärnkraftverket i Olkiluoto producerar. Det motsvarar ungefär 9% av landets totala elproduktion. Vidare kommer den planerade aluminiumfabriken i Pedersöre/Kronoby att sluka nästan 2% av all el som produceras i landet. Till dessa kommer förstås en mängd andra projekt som också kommer att behöva en massa el.   

---

Är det någon annan än jag som inser att det här inte kommer att fungera? Det vi ser hända är inget annat än en modern form av kolonialism där utländska megaföretag etablerar sig i Finland för att vi (för tillfället) har förmånliga elpriser och en kraftig utbyggnad av framför allt vindkraft. 

Men vad händer när alla dessa projekt är igång och vi hamnar i en situation som den vi har idag, när vindkraften inte ger annat än smulor och solpanelerna är fulla av rimfrost och snö och inte producerar någonting alls? Är det någon som på allvar tror att Blastr tvingas stänga ner produktionen på sitt stålverk i Ingå eller att datacentralerna som förser världen med nakenbilder och sexvideor på diverse kändisar tvingas stänga ner? Nej, givetvis inte. Det är vi vanliga finländare som tvingas ta smällen. Elransonering och i värsta fall serier av brun- och blackouter och däremellan skyhöga elpriser. 

Det är vad denna nykolonialism kommer att ge oss. Ja, och förstås en del arbetsplatser för kvastkarlar och -kvinnor. (Nå, nu överdriver jag förstås, det kommer förstås också att behövas en del ingenjörer och liknande.) 

Men faktum kvarstår. Detta går inte ihop. Vem av våra politiker, eller inom media, vågar säga det högt och kräva att vi drar i handbromsen innan det är för sent att göra något åt saken?  

Så enormt skamligt!

Uppståndelsen kring Vasa finska församlings kyrkoherde Teijo Peltola tar inte slut. Media ser till att den inte gör det, och de kommer förstås inte att sluta förrän domkapitlet avlägsnar honom från hans tjänst eller han själv inte längre orkar utan självmant avgår. Så här går det när någon anställd i vår kyrka vågar stå på Bibelns grund i sådant som rör regnbågsideologin. 

Det som borde sända chockvågor över hela det kyrkliga landskapet och nyhetsfältet överlag - men givetvis inte gör det eftersom detta inte är något som media förstår sig på eller bryr sig om - är för det första att domkapitlet gett Peltola en varning och inte offentliggjort motiveringarna med motiveringen att det är ett pågående ärende (vilket samtidigt borde ha betytt att inte heller varningen borde ha offentliggjorts). Detta äventyrar å det kraftigaste Peltolas rättsskydd, men eftersom han utmanat det mest heliga som finns idag i vår kyrka (alltså möjligheten för kyrkan att framstå som världstillvänd och tolerant mot sexuella minoriteter) är han uppenbarligen rättslös. 

Det som, för det andra, borde chockera är att domkapitlet och biskopen - som är prästernas förman och som ska "ta en kula" för sina präster - kastar Peltola under bussen också när det gäller de hotelser och därpå följande trakasserier som Seta Vasa har utsatt Peltola för. Här borde, nej MÅSTE, domkapitlet ta ställning för Peltola. Men det är de för fega för att göra. Detta är som sagt ytterst chockerande. Eller så borde det åtminstone vara. 

---

Det som också är synnerligen anmärkningsvärt i denna soppa är det som det hela bottnar i. Domkapitlets varning till Peltola handlar om "brister i arbetsledningen" och därpå följande samarbetssvårigheter. I klartext handlar detta om att en stor del av medarbetarna i församlingen menar att Vasa finska församling borde delta i arrangemangen kring regnbågsmässorna, något som Peltola avvisat. Detta har sedan lett till att arbetsgemenskapen blivit inflammerad och dessa medarbetare sänt ett giftigt brev till domkapitlet och klagat på Peltola. Alltså: Det är inställningen till regnbågsmässorna detta bottnar i och som har lett till samarbetssvårigheterna. 

Den stora frågan här är hur det har kunnat bli så här och vad domkapitlet och biskopen borde göra åt saken. Svaret på den första frågan är enkelt och ger sedan också svaret på den andra frågan. Det har blivit så här inflammerat för att församlingen har anställt personer som inte vill hålla sig till Guds ord. Alltså personer som inte är lämpliga som församlingsanställda. Något som Vasa finska församling verkligen inte är ensam om. Vi ska notera mycket noggrant vad vår kyrkoordnings första paragraf säger. Denna lyder i sin helhet: 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Problemet i Vasa finska församling beror således inte på Teijo Peltola och hans beslut att dra församlingen ur samarbetet kring regnbågsmässorna. Nej, utan problemet beror på att en majoritet av de församlingsanställda inte håller sig till Guds ord, något de borde göra enligt kyrkoordningens första paragraf. 

Så, vad borde domkapitlet och biskopen då göra åt denna situation? Lösningen är samtidigt mycket enkel och synnerligen komplicerad. Enkel i den meningen att olämpliga församlingsanställda naturligtvis omedelbart borde avlägsnas från sina tjänster. Komplicerad i den meningen att domkapitlet och biskopen inte kan göra detta utan att få en massa stämningar på halsen och framför allt få media mot sig i något som skulle bli en "Storm of the Century". 

Så domkapitlet och biskopen kommer givetvis inte att göra det rätta i denna situation utan de kommer att göra illa värre genom att avskeda den ende i denna soppa som är lämplig för sin tjänst, nämligen kyrkoherde Teijo Peltola. Eller mer troligt, fortsätta att utsätta honom för den psykologiska press som han redan befinner sig i och som Seta Vasa, media och biskopen och domkapitlet (genom sitt galna handlande) har åstadkommit tills han inte längre orkar med situationen och självmant avgår.

---

Hela den här historien är en enorm skamfläck för Lappo stift, dess biskop och domkapitel. Att Seta Vasa beter sig på detta sätt är väntat, liksom media. Men biskopen och domkapitlet vet bättre och borde handla rätt. Men deras enorma feghet gör att de väljer att inte göra det. 

Behöver jag säga att en kyrka som beter sig på detta sätt inte har någon framtid. Åtminstone inte som kristen kyrka.  

Helgalet uttalande!

 Det är igen dags för den årliga säkerhetskonferensen i Mὒnchen. På fjolårets konferens hölls ett av de tal som skapat mest rubriker och reaktioner vad något politiskt tal har skapat under de senaste åren. Då talar jag givetvis om det tal som USA:s vicepresident JD Vance höll där han helt rätt kritiserade Europa för bl.a. de inskränkningar i våra grundlagsstadgade friheter som vi har drabbats av under de senaste åren och det hot dessa inskränkningar utgör. 

Detta tal kom att utgöra startskottet för de kraftigt försämrade relationerna mellan USA och Europa som sedan dess har kunnat ses. Noterbart är alltså att dessa försämrade relationer och detta försämrade förtroende inte alls bara beror på Donald Trump och hans många gånger fullkomligt idiotiska utspel utan också, och kanske framför allt, på de europeiska ledarnas och mediernas sårade egon.

---

På årets konferens väntar alla nu ivrigt och med skräckblandad förtjusning på vad USA:s utrikesminister Marco Rubio kommer att säga i sitt tal idag på förmiddagen. Under gårdagen hölls en rad tal där bl.a. Tysklands förbundskansler Merz och Frankrikes president Macrons tal har lyfts fram av media. Mertz kastade den hittills rådande världsordningen under bussen samtidigt som han talade för att reparera förhållandet till USA. (Om detta inte är att tala med kluven tunga vet jag inte vad som är det!) Ännu längre gick ändå Frankrikes president när han (i något som måste vara ännu mer verklighetsfrämmande än något Trump någonsin har sagt) påstod att "världen bör lära av Europa och inte kritisera oss" och att "Europa [inte alls] är gammaldags".

Det må vara att Europa inte är "gammaldags", men om Europa inte är gammaldags är den framtid Europas ledare har försökt gå in i och skapa en framtid som ingen bör eftersträva. Jag kan hålla med om att världen "bör lära av Europa", men detta då enbart som exempel på hur man INTE ska göra. 

Faktum är att Europa idag har spelat bort sig själv på så gott som alla områden. Ingen, som har förståndet i behåll, kan hävda att någon bör ta efter Europa när det gäller energilösningar och klimatpolitik, invandringspolitik och integrering av invandrare, främjandet av de grundläggande rättigheterna, smidighet i de politiska beslutsprocesserna, främjande av objektivitet inom media eller ens när det gäller arbetsmarknadslösningar. För att inte tala om strävan efter fred - här behövdes det en amerikansk president, som i övrigt på alla tänkbara sätt har visat att han är för gammal för sitt uppdrag, för att ens få till stånd en början på någon form av dialog för att försöka få slut på kriget i Ukraina.  

Så om och när någon, med allvarligt ansikte, påstår att "världen bör lära av Europa" så kan vi nog konstatera  att denne - må han så vara Frankrikes president - ska ställas i samma fålla som Trump.  

 

Hel fel, Myntti!

Kenneth Myntti och ÖT klarade inte av att låta bli att gå i drevet mot Päivi Räsänen. Likt HS, Hbl och många andra media-aktörer går Myntti i dagens ledare ut på samma tunna is och mer eller mindre anklagar Räsänen för landsförräderi. ("Att gå i främmande krafters ärenden")

Myntti börjar med att konstatera att "Den kristna ytterhögern i USA vill att Europa ska framstå som ett område där yttrande- och religionsfriheten är hotad." 

Här for det helt fel för Myntti. Det är inte fråga om någon "ytterhöger" i USA utan här handlar det om (framför allt) helt mainstream konservativa kristna. Att stämpla dessa som "ytterhöger" är att förvränga perspektiven och förstöra språket. Sedan, och det är ännu värre, har Myntti fel också i sitt omdöme angående yttrande- och religionsfriheten. Konservativa kristna i USA vill inte att Europa ska framstå som ett område där dessa friheter är hotade, utan de lyfter fram det faktum är att dessa friheter ÄR hotade i Europa idag. Drevet mot och rättssystemets förföljelse av Päivi Räsänen är ett alldeles tillräckligt bevis för detta. Mynttis ledare är också en (liten) del i detta. 

Och ännu en sak: Det är sant att "högt uppsatta politiker i Finland borde respektera vårt rättssystem". Men då måste rättssystemet visa sig vara värd denna respekt. Det sätt som riksåklagaren har betett sig på i detta fall urholkar respekten för rättssystemet.  

Sedan är dylika ledartexter inte ägnade att öka förtroendet för media överlag och ÖT i synnerhet. 

 

Mera förföljelse - och domkapitlets välsignelse för denna

Päivi Räsänens rättsfall når över nyhetströsklarna så snart något nytt händer, men hon är inte den enda kristna som trakasseras/förföljs i dagens Finland för att hon/han vågar stå upp mot avfallet inom kyrkan. Ett annat fall, som inte på samma sätt når över nyhetströskeln (åtminstone inte på svenska), handlar om Vasa finska församlings kyrkoherde Teijo Peltola. 

Bakgrunden är att Peltola, när han blev kyrkoherde, avslutade församlingens engagemang i regnbågsmässorna i Vasa. Som ett resultat av detta har Peltola och hans familj trakasserats av regnbågsmaffian/Seta i Vasa så till den grad att han och hans familj allvarligt överväger att flytta bort från staden. Han har redan tvingats ta bort namnet från den privata bostadens dörr och från postinkastet för att de som trakasserar honom och hans familj inte hur enkelt som helst skulle veta var han bor.

Till detta kommer dessutom det faktum att Peltola prickats av Lappo stifts domkapitel för en "arbetsledningsrelaterad fråga". Det galna i denna situation är att Peltola har anklagats offentligt men, eftersom ärendet påstås handla om arbetsledningsfrågor och domkapitlet därför inte ger ut några uppgifter om grunderna för varningen, han inte kan försvara sig offentligt. Så galet kan det alltså bli om och när någon vågar ställa sig upp mot regnbågsagendan i dagens kyrka. 

En video som behandlar detta ärende dök upp i mitt Youtube-flöde, och jag rekommenderar den som är intresserad av att veta mera att se på den! (Tyvärr endast på finska.) De två personerna som diskuterar saken i videon på kanalen Juuri tässä ja nyt efterlyser ett klart ställningstagande från Lappo stifts domkapitel mot Seta och de trakasserier Peltola har utsatts för. Jag antar dock att det finns en del sarkasm i denna efterlysning eftersom inget domkapitel i vår kyrka idag vågar höja sin röst mot Seta eller lyfta fram sådant som Seta gör galet. För att inte tala om att ta strid mot Seta. I stället blir domkapitlets tystnad en klar och tydlig signal till Seta och resten av regnbågsmaffian att det är ok att använda sig av psykiskt våld och öppna hotelser i denna kamp mot sanningen och sådana som står upp för den.  

Hyckleri på hög nivå

Idag går det nya Start-avtalet som begränsar antalet kärnvapenstridsspetsar som USA och Ryssland får ha ut. Många politiker och experter på området i främst Europa, påhejade av vänstermedia, har ropat i högan sky och talar om hur farligt det är att detta avtal har gått ut och poängterar att det är USA (Trump) som inte har gått med på en förlängning.

Här kan vi notera att det nu utgångna avtalet begränsar antalet kärnspetsar till 1550 på vardera sidan. En numerär som mer än väl räcker till för att spränga civilisationen all världens väg flera gånger om. Så varför är det då så farligt att avtalet har gått ut? På vilket sätt kan hotet från kärnvapnen bli värre än det redan är även om USA och Ryssland, mot förmodan, skulle gå in för att öka sin kärnvapenarsenal? (Något som Ryssland inte har råd att göra och USA knappast vill göra.) Det logiska svaret är: På inget sätt. Men eftersom det är Trump som har vägrat förhandla med Ryssland om en förlängning så ger detta givetvis de som vill klaga på honom en möjlighet. 

Dessutom kan vi notera att de som nu klagar på Trump och USA och som låtsas vara rädda för vad detta kan innebära är de samma som ända tills Trump började förhandla med Ryssland om ett avslutande av kriget i Ukraina vägrade förhandla med Ryssland. 

Så detta är inget annat än hyckleri på hög nivå.

Och ja, om du blev rädd när du läste nyheterna i morse och de ödesmättade rubrikerna om att Start-avtalet gått ut: Du kan lugna ner dig. Det att avtalet nu gått ut gör inget vare sig från eller till. Åtminstone inte på kort sikt. Hotbilden är den samma som igår. Med det inte sagt att hotet om ett kärnvapenkrig är litet, men orsaken till den allvarliga situationen finns på helt andra håll.   

 

Om att skuldbelägga offret

Idag sker något egentligen ganska oerhört. En finländare kommer att vittna inför USA:s kongress om hur religions- och yttrandefriheten i Europa håller på att urholkas. Vad som är ytterligare häpnadsväckande i detta är att vår media skuldbelägger den person som blivit offer för denna försämring i yttrande- och religionsfriheten. 

Jag talar givetvis om Päivi Räsänen och den förföljelse vårt rättssystem med riksåklagaren i spetsen nu i snart sex år har utsatt henne för. Trots att hon har frikänts i både tings- och hovrätten har riksåklagaren överklagat och därmed, genom sitt ämbete, gjort att själva rättsprocessen blivit ett straff, ett straff som har utdömts och verkställts trots domstolarnas upprepade frikännande. 

Detta är ett tydligt fall av myndighetsövervåld och inget som någon som bryr sig om rättvisa och våra grundlagsstadgade rättigheter kan godkänna. Eftersom våra myndigheter beter sig på detta fräcka och rättsnonchalerande sätt är det mycket tacksamt att någon reagerar, låt vara att det är ett land och en regering som inte har något inflytande på skeendet här i Europa. 

Men nu träder som sagt media - i detta fall vår största dagstidning Helsingin Sanomat - in i denna olustiga historia och gör vad de kan för att skuldbelägga offret i denna orättfärdiga rättsprocess.

"Räsänen åkte till Washington för att skvallra", "Räsänens (kd) visit till USA för att svärta ner Europa är ett problem för vår [politiska] ledning." "Genom att ta hjälp av amerikanska extremkristna i sin rättegång lät Räsänen sig bli en del i ett maskineri som har som mål att slå sönder Europa." "USA stöder aktörer som monterar ner europeiska värderingar och institutioner." "I Finlands historia har det funnits perioder när politiker har rest till stormakters huvudstäder för att skvallra eller för att samla stöd, och detta har inte varit några bra tider [för vårt land]. Räsänen främjar inte Finlands väl i Washington."

Så långt HS. Märkte du vad som hände här? HS mer eller mindre utmålar Päivi Räsänen som en landsförrädare och någon som river ner Europeiska värderingar och motarbetar både Finlands och Europas väl. 

Detta är något alldeles oerhört. Jag saknar ord för att beskriva vad det är HS håller på med här. Så jag ska inte ens försöka. Men om detta inte uppfyller kriterierna för det som på finska kallas "maalittaminen" så vet jag inte vad som gör det. (Maalittaminen betyder på svenska främst drev, trakasserier eller systematisk förföljelse, ofta med avsikten att rikta hatstormar mot en viss person, t.ex. en journalist eller myndighetsperson.) 

Det jag dock kan säga är att om Europa, EU och Finland inte vill att någon ska "skvallra" så ska man bete sig så att det inte finns någon orsak att göra det. Om, och när (vilket det nu handlar om), yttrande- och religionsfriheten monteras ner och rättsväsendet (riksåklagaren) använder sin makt för att förfölja människor som har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att yttra sig är det mycket tacksamt att detta noteras ute i världen. Ibland kan det t.o.m. krävas att någon, för att skydda våra rättigheter, reser ut i världen och berättar om hur illa det verkligen är ställt. 

HS förringar dessutom det Räsänen har utsatts för genom att lakoniskt påstå att "kristna är ingen förföljd grupp i Finland", detta samtidigt som man själv genom denna ledartext tar ett stort steg mot att göra just det man påstår att inte sker. 

Det HS gör med denna ledare är att man placerar en stor måltavla på Päivi Räsänen. Och det bara för att hon vågar stå på sig och berätta hur illa det är ställt med religions- och yttrandefriheten.   

Mycket intressant artikel

Den svenska kvällstidningen Aftonbladet publicerade för några dagar sedan en mycket intressant artikel. I denna berättas om en ny svensk studie, gjord av forskaren Luis de Miranda, som visar att svenska unga vuxna mår så dåligt att vi kan tala om en folkhälsokris. "Vi har byggt ett samhälle som fungerar men som inte alltid känns värt att leva i", säger de Miranda. Han konstaterar vidare att "Problemen bland unga handlar inte om materiell brist, utan om existentiella frågor där meningslöshet och ensamhet dominerar i en stark individualistisk kultur" samt att "Sverige behöver fokusera på gemensamma existentiella frågor för att skapa sammanhang och mening bortom prestation och materiell trygghet". "Han konstaterar att Sverige präglas av hög materiell trygghet, stark individualism och effektivitet, men att den existentiella dimensionen – frågan om varför vi lever – har en liten plats."

---

Är det någon som är förvånad? Det är så här det blir när ett samhälle raderar Skaparen ur livets ekvation. Säkerligen menar de som ligger bakom att de har gjort något positivt, men spåren förskräcker. Människan är skapad för evigheten, och när lögnen tillåts regera och evigheten plockas bort ur människors världsuppfattning försvinner också livets mening. 

Om vi vill förenkla detta en aning kan vi säga att det är ateismens fel. För så är det, på sätt och vis, men den stora bilden är givetvis mer komplicerad än så. Om vi talar bibliska så kan vi säga med aposteln Johannes att vi vet att hela världen är i den ondes våld, och med Paulus, att "den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet".

Verkligheten är att vi lever i en strid som rasar här i tiden och här på jorden men som får evighetslånga konsekvenser. Själafienden vill inget hellre än att få oss människor att fokusera bara på detta livet och strunta i och bli blinda för evigheten och evighetsfrågan. Sverige har, kan vi väl konstatera, varit ett av hans mer lyckade projekt. Men nu ser vi vad detta gör med människan. Ateism ger inga svar, och den kan inte ge människan det hon behöver. Faktum är att vi är skapade för evigheten, och om denna tas ifrån oss kommer vi att bli fruktansvärt skadade. Vi blir ihåliga när vårt innersta väsen förvägras dess yttersta mål och mening.

Samtidigt ser vi en kraftig reaktion mot detta, speciellt i just den åldersgrupp som undersökningen beskriver som den sämst mående gruppen i det svenska samhället, nämligen 18-24-åringarna. Jag skrev för en tid sedan om hur gudstjänstdeltagandet i just denna åldersgrupp har ökat med 300% på bara några få år i England och att nya rekord har slagits gällande bibelförsäljning. Samma sak sker i Danmark och, ser man på!, också i Sverige! Detta så att man t.o.m. kan tala om en väckelse. 

---

Det är stora saker på gång. Guds rike går framåt och torra ben får liv igen. Till och med i Sverige! Det är härligt att se och få vara med om detta. För ja, alla som vill får vara med i detta! Vi får ta de ungas exempel och själva satsa på att gå i gudstjänster där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Vi får läsa Guds ord, och framför allt får vi vara med och be att Gud skulle fortsätta sända väckelse, för det är precis vad världen behöver just nu. Samtidigt får vi också be (och verka) för att de som kommer till tro skulle få god undervisning och hitta bra sammanhang där de kan växa i sin nya tro.   

Som sagt, det är spännande tider vi lever i!