GloriaDei-mässa

 Ikväll kl 18 blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Sebastian Lassila predikar, Albert Häggblom är liturg och sånggruppen Hoppet står för det musikaliska. 

Välkommen med att fira mässa och få del av Guds ords predikan och Herren heliga nattvard! 

---

Jag noterar samtidigt att det denna söndag i SLEF:s regi firas högmässor/gudstjänster på inte mindre än sex olika orter i hela Svenskfinland. Det är helt tydligt att högmässorna blir en allt viktigare del av också SLEF:s verksamhet.

En betraktelse i allhelgonatid

Det finns två, med varandra fullständigt oförenliga, omdömen om de kristna i NT. Omdömet om dem som ges i början av Apostlagärningarna ­– som avgavs under kyrkans första tid – är odelat positivt.

Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg. 2:46-47)

Det andra omdömet får vi från Jesu egen mun i evangelierna där han talar om de yttersta tiderna och om hur de kristna då kommer att uppfattas. Detta omdöme är som sagt något helt annorlunda. Här sägs det:

Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. (Mk. 13:13)

---

Vad beror denna oerhörda skillnad i omdömena på? Är det, som kristendomskritikerna påstår, för att det är två olika författare som ligger bakom texterna? Nej, så är det givetvis inte. Det ÄR två olika författare, men både evangelierna och Apostlagärningarna är Guds ord och därmed inte sinsemellan motstridiga. Så vad är det då som är orsaken till den stora skillanden?

Svaret är faktiskt mycket enkelt. Det består av bara tre bokstäver. Det handlar om TID. Mer precist om skillnaden i tid mellan de två omdömena. Guds ord förändras inte, det är evigt. Samma sak med oss kristna som håller oss till Guds ord. Det var samma lära år 33 som det är år 2026 och som det kommer att vara vid tidens slut. Men världen har förändrats.

Visst. De kristna hatades och förföljdes också under kyrkans första tid. Många kristna blev också då martyrer för Kristi skull. Men om de första kristna i Jerusalem sägs det att de var omtyckta av hela folket. Men tiderna skulle snart förändras, och detta ser vi börja ske redan ett par kapitel senare i Apostlagärningarna. I kapitel fyra berättas om hur apostlarna tvingas försvara sig inför stora rådet, och redan mot slutet på det fjärde kapitlet talas det om förföljelsetider. I kapitel sex dras apostlarna igen inför Stora rådet, och i kapitel åtta talas det om hur Stefanus blir den första kristna martyren.

Sedan är den kristna kyrkans historia en parallell berättelse om enorma framgångar för Evangeliet och om svåra förföljelser. Det är lätt att tro, när man läser kyrkohistorien, att förföljelserna mot de kristna var som intensivast under de första kristna århundradena. Men så är det faktiskt inte alls.

Uppskattningsvis 70 miljoner kristna har fått sätta livet till för sin Herres namns skull under kristendomens snart tvåtusenåriga historia. Av dessa blev ca 45 miljoner, alltså avsevärt mer än hälften, martyrer under det senaste århundradet. Alltså under 1900-talet. Och faktum är att takten ytterligare har eskalerat under 2000-talets första fjärdedel. Om inget förändras, och om Herren dröjer, kommer det samma faktiskt att kunna sägas när det första århundradet av 2000-talet summeras om ca 80 år. Alltså att mer än hälften av alla kristna martyrer genom historien har dött under det senaste århundradet.

---

Men ändå. Hatade av alla för mitt namns skull? Hur kan det bli så?

Den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher har konstaterat att vi kristna som håller fast vid Guds ord också i etiska frågor (främst gällande abort och hbtq) snart kommer att bli sedda på samma sätt som människorna nu ser på 1900-talets vitmaktrörelse. Exempelvis Ku Klux Klan.

Detta påstående förde han fram i sin bok The Benedict Option som utkom 2017. Då var det många som kritiserade hans påstående och hävdade att detta aldrig kommer att ske. Nu, snart tio år senare, är detta inte längre alls så alldeles utopistiskt. Vi ser nu en snabb och radikal förändring i samhällsklimatet. Många kristna som har vacklat i andra frågor kantrar nu snabbt över till att anse att kyrkan måste acceptera samkönade par och hela hbtq-rörelsen som något rätt och sant. I det sekulära samhället finns det allt mindre förståelse för den bibliska hållningen i frågor som har med hbtq att göra, och beklagligt nog följer de flesta (protestantiska) kyrkor snabbt efter.

---

Visst skulle vi vilja att omdömet som ges om de första kristna i Apg. 2:47 också skulle gälla oss. Det skulle vara fint att få vara "omtyckta av hela folket". Men tiden har gått långt förbi det. Tiden har förändrats. Samhället har förändrats. Världen har blivit så oerhört mycket kallare. Idag är vi tyvärr mycket närmare Mk. 13:13 är Apg. 2:47.

Den stora trösten är att detta inte kommer som någon överraskning för vår Herre. Han har sagt att det kommer att bli precis så här. Men notera mycket noggrant ordet i följande mening i Mk. 13:13!

SLUTET

När detta sker är slutet nära. Vi får hålla ut och hålla fast. Och tro och lita på löftet.     

 

Nattvardsväckelse?

Igår publicerade SLEY:s missionsledare Ville Auvinen ett nytt avsnitt av sin podcast "Muurinharjalla" på Youtube. Denna gång hade han en gäst med sig, SLEY:s hemlandsledare Juhana Tarvainen. De två diskuterade givetvis det nygrundade Förbundet Kyrkfolket, men även Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster". 

I videon (vid ca 33:30) berättar Tarvainen om den oerhört glädjande trend som råder just nu inom SLEY. Mässgemenskaperna växer så det knakar och nya människor hittar till dessa högmässor och nya gemenskaper växer fram på flera ställen. Bara i höst kommer det att startas nya mässgemenskaper på tre eller fyra orter, och mässorna i Helsingfors drar så mycket folk att man av utrymmesskäl har fått utvidga verksamheten så att man nu firar flera högmässor varje söndag för att alla som vill delta ska rymmas med. 

Tarvainen är noga med att påpeka att initiativet till de nya mässorna inte har kommit från SLEY utan från lokala kristna som upplever att de av olika orsaker inte längre kan delta i sin hemförsamlings gudstjänstliv. T.ex. för att det i församlingens kyrka har firats regnbågsmässor, arrangerats samkönade vigslar eller för att där finns kvinnliga präster som medverkar i gudstjänsterna. Eller för att förkunnelsen inte längre är god Guds ords förkunnelse. 

Tarvainen lyfter också fram det att det som drar folk till SLEY:s mässor är gemenskapen. (Förutom givetvis det faktum att förkunnelsen är Kristocentrisk , Evangeliecentrerad och stadigt bibelförankrad.) I SLEY:s mässor går folk av alla åldrar, allt från barnfamiljer, till studerande, medelålders samt förstås också äldre. Just detta med det breda åldersspannet är ett av tecknen på en levande församling.   

Nå, den som har deltagit i en GloriaDei-mässa arrangerad av SLEF inser att detta lika gärna kunde vara en beskrivning av en sådan högmässa. Det som är en stor styrka när det gäller GD-mässorna på flera orter är att dessa arrangeras i samarbete med församlingen och därmed inte ens till äventyrs kan kallas för "konkurrerande verksamhet". Så ännu lite reklam: Den som vill delta i en GloriaDei-mässa har möjlighet att göra det inkommande söndag klockan 18 i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Välkommen med i gemenskapen! 

Det är viktigt i detta sammanhang att påpeka det som också Tarvainen säger i videon jag länkar till ovan. Det finns ännu församlingar i Finland (av vilken Pedersöre är en) där det är gott och uppbyggligt att gå i gudstjänsten och delta i församlingens verksamhet. Men tyvärr blir dessa församlingar allt färre, och jag har tidigare konstaterat att särskilt domkapitlet i Borgå stift tyvärr har gått in för att slå sönder sådana församlingar. 

--- 

Med bakgrund i det ovan sagda är det inte förvånande att det från biskopligt håll blir allt hårdare tongångar och nypor när det gäller dessa mässgemenskaper inom Kyrkfolket. Det är inte konstigt att det kyrkliga ledarskapet ser med oro på att människorna överger avfallnad församlignars gudstjänster och i stället söker sig till väckelserörelsernas mässgemenskaper. Förutom att domkapitlen har försökt stoppa/förbjuda en del av dessa att fira nattvard har alltså tonläget också skärpts betydligt. I videon diskuterar Auvinen och Tarvainen som sagt också Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster" och de berör också det att biskoparna har kallat dessa mässgemenskaper för "konkurrerande verksamhet". 

Detta senare omdöme är ju bara befängt. Hur kan det vara "konkurrerande verksamhet" att samla människor inom ordets hörhåll och till att fira nattvard? Människor som i många fall deltar i denna "konkurrerande verksamhet" just för att de inte längre kan delta i de av församlingen ordnade gudstjänsterna. Det som sker här är uttryckligen att väckelserörelserna erbjuder möjlighet för hemlösa kristna att få del av nattvard och ordets förkunnelse. 

Jag ska avsluta med att konstatera att historiskt sett har just detta alltid varit väckelserörelsernas uppgift och, kunde vi säga, Modus Operandi. De har ordnat sådan verksamhet som församlingen inte har erbjudit. Att det idag har gått så långt i kyrkan att detta nu är nattvardsmässor och gudstjänster där inga villolärare medverkar är förstås så oerhört tragiskt. Men så är det nu bara.  

Föga förtroendeskapande

Lappobiskopen Matti Salomäki svarade på medias frågor i Radio Deis program "Biskopens frågetimme" förra veckan, och frågorna som ställdes handlade långt om kyrkans enhet och förhållandet mellan väckelserörelserna och kyrkan och dess ledning. På frågan om väckelserörelsernas mässgemenskaper kallade Salomäki dessa mässor för "en cancersvulst" som växer vid sidan av kyrkans församlingar med ett eget "blodomlopp och egen näring".

Han byggde vidare på sitt (märkliga) resonemang från sitt öppningsanförande på senaste biskopsmötet där han menade att det är ytterst allvarligt att vi inte kan samlas till samma nattvardsbord. "Vi söker enhet med de stora kyrkosamfunden med målet att någon gång kunna samlas kring samma nattvardsbord. Om detta inte lyckas ens inom vår egen kyrka så är det nog ett stort problem".

---

Visst. Det är inte alls svårt att hålla med biskopen här. Men felet med hans resonemang är att han närmast kräver att vi ska samlas kring sådana nattvardsbord där villolärare förkunnar och officerar. Detta är något en kristen inte kan göra. Vi har Guds ords klara ord som säger att vi inte ska delta i sådana sammanhang. Men detta är faktiskt inget problem. Om biskoparna och kyrkans ledning verkligen vill samla alla till ett gemensamt nattvardsbord är det bara att rensa bort villoläran. Svårare än så är det faktiskt inte. Men vi kan inte börja i fel ände, så som Salomäki föreslår. Enhet skapas aldrig genom att förutsätta enhet utan genom att röja bort orsakerna till oenigheten.      

Salomäkis tal om en "cancersvulst" är sedan en helt annan sak. Sådana ord är verkligen inte ägnade att skapa förtroende och dialog. (Något han själv också insåg varpå han senare bad om ursäkt för sitt ordval.) Men det oaktat avslöjar hans ord hur han (som ändå är en av kyrkans mer balanserade biskopar idag) ser på saken.

Med det sagt så är det förstås en stor fördel om och när också väckelserörelsernas mässgemenskaper kan samlas inom ramen för församlingens ordinarie verksamhet. Detta sänker trösklarna, gör det praktiska mer hanterbart och visar att vi fortfarande vill, så långt det är möjligt, undvika att skapa organisatorisk splittring där sådan inte påtvingas oss.

Men det Salomäki och de andra biskoparna borde inse här är att det är deras avvisande hållning och deras nattvardsförbud som har skapat den situation vi befinner oss i idag. På flera håll (t.ex. i Seinäjoki och Björneborg) har den lokala församlingen förordat nattvardslov och att väckelserörelsernas mässgemenskaper ska kunna verka som en del av församlingens verksamhet, men det är biskoparna och domkapitlen som har stoppat detta.

Och nej. Det är ingen godtagbar motivering att säga att det ordnas en nattvardsmässa inom gångavstånd från den nu förbjudna mässan. Inte när villolärare medverkar i denna mässa. 

Det är betryggande att väckelserörelseledarna klart har deklarerat att ifall lov att fira mässa inte ges så fortsätter mässorna i alla fall. Helst förstås med kyrkoledningens lov och välsignelse, men om detta inte erhålls så då utan. Om kyrkoledningen förvägrar väckelsens folk en rätt nattvardsgemenskap så kommer en sådan ändå att upprätthållas.  

Det som också skorrar mycket falskt är denna avvisande och förbjudande hållning samtidigt som biskoparnas uttalade strävan är att bejaka mångfalden i det kristna livet. Juha Vähäsarja från tidningen "Elämä" påtalade skevheten i detta i samtalet med biskop Salomäki. Vähäsarja konstaterade att kyrkans ledning bejakar och stöder många slags gudstjänster där man förnekar kristna grundsanningar och talar varmt för att det ska vara "högt till tak och långt mellan väggarna". Likväl stöter de som står bakom väckelserörelsernas mässgemenskaper där man vill hålla sig till Guds ord och den lutherska bekännelsen allt som oftast huvudet i väggarna. Hur kan detta komma sig, frågade han.

På detta hade Salomäki egentligen inget svar, annat än mantrat att det är viktigt att kunna samlas till gemensamt nattvardsfirande. Också i sitt brev där han beklagar sitt ordval i "biskopens frågetimme" upprepar han detta samma mantra.

Men som sagt, det är att börja i fel ände.

 

Förbundet Kyrkfolket rf

Jag fick alldeles just ett meddelande i telefonen om att Kyrkfolket.fi på sin webbplats publicerat en pressrelease (kan man kanske kalla det) om att idag, 28/10 2026, har Kyrkfolkets förbund rf:s stiftelseurkund undertecknats i Helsingfors. Dokumentet har undertecknats av LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist, Tom Säilä, SLEY:s verksamhetsledare, Daniel Nummela, Folkmissionens verksamhetsledare, Lauri Vartiainen, verksamhetsledare för Finlands Bibelinstituts stiftelse och styrelseordförande för den nya föreningen, Timo Laato pastor i Bedjarrörelsen och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom. 

I pressreleasen betonas starkt att detta INTE är fråga om en ny kyrka, utan om en förening som ska samordna de olika medlemsorganisationernas mässgemenskaper samt verka i bakgrunden för att stöda det andliga livet i medlemsorganisationerna och trygga framtiden för den lutherska bekännelsen och en biblisk och Kristuscentrerad förkunnelse i Finland.

Märk dock väl att två av de grundande rörelsernas verksamhetsledare tydligt nämner just prästvigningsfrågan som en central fråga för det nygrundade förbundet. Även om det sägs klart ut och flera gånger i texten att detta alltså inte är fråga om en ny kyrkobildning kommer just detta knappast att tas så vänligt emot av vår kyrkas biskopar. 

Hur som helst ger denna nyhet en inte så liten dos framtidshopp i den andligt mörka tid vi nu lever i.  

 

2026

Jag läser som bäst CS  Lewis oerhört innehållsrika scifi-trilogi. (Kan rekommenderas för den som gillar fantasy och teologi!) Jag fick igår klart Perelandra och ska idag börja med "That Hideous Strength", en bok som bättre än de flesta andra lyckas beskriva människans hopplös situation utan Gud. 

Rubriken på denna text kanske förvånar någon. Låt mig börja med att säga att den faktiskt är felaktig. Den borde troligtvis vara 2031, men p.g.a. munken Dionysius Exiguus (ca 470-544) räknefel skriver vi alla nu 2026. Alltså räkningen efter Jesu födelse. Eller för att tala med Lewis´ord: År sedan den välsignade blev människa. 

Har du tänkt på hur stor sak detta var, alltså det att Gud steg ner i världen, bland de människor han skapat, och tog sig an vår situation? De flesta har kanske inte har reflekterat så mycket över det, men låt mig säga så här: Detta är en så enormt stor sak att det är ytterst passande att vi varje dag och varje gång vi skriver ett datum ärar honom för detta hans offer och stora gärning för vår skull. 

Om du kan komma över böckerna skulle jag uppmana dig att läsa Lewis scifi-trilogi. Den andra boken, Perelandra, lyfter bland annat fram just detta med hur oerhört stort Jesu människoblivande (och givetvis hans offer på korset) är sett ur hela universums synvinkel. Den tredje boken ger, om vi låter den göra det, oss en stark påminnelse om hur en man bör se på och behandla sin hustru. Bland annat. 

Men här och nu: Kom ihåg att varje gång du skriver årtalet ger du Gud äran för hans verk. Det är då också ytterst passande att tacka honom för det han har gjort.  

Vem ligger bakom eskaleringen?

Ingen seriös betraktare kan förneka att det kyrkliga klimatet har blivit bra mycket kärvare den senaste tiden. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo torgförde en rätt så allmän uppfattning (åtminstone bland biskoparna och i media) i "Biskopens frågetimme" i Radio Dei i september när han hävdade att det på senare tid har "skett en eskalering på båda sidorna". Eller, som vissa medias representanter påstår, främst bland de bibelkonservativa i kyrkan.

Men hur är det, stämmer detta? I sin nya podcast "Muurinharjalla" tillbakavisar SLEY:s missionsledare Ville Auvinen detta påstående när han hävdar att det är kyrkans ledning som står för eskaleringen. Han frågar vad det är som har skett under de senaste åren. Vad och vem är det som har förändrats? Auvinen säger att det i detta sammanhang är lätt att luras av en synvilla. Precis som när man sitter på ett tåg som lämnar stationen och det då kan se ut som att det är allt annat som rör sig, inte tåget, kan vi i detta bli förvillade och få för oss att rörelsen har skett där den inte har skett. Om vi däremot ser på de fakta som finns tillgängliga ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats, inte vi bibelkonservativa.

Han lyfter fram den kläm som tillfogades beslutet om ämbetsfrågan 1986 och visar hur vi bibelkonservativa har varit konsekventa i vår hållning medan kyrkoledningens linje har blivit allt hårdare. Länge gick det nämligen att verka i kyrkan i enlighet med denna kläm, men år 2006 godkändes det så kallade "biskop Heikkas papper" som förbjuder "arrangemang av arbetsturer" i församlingarna. Detta innebär nu att präster som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken inte längre kan verka i församlingarna.

Ett annat exempel Auvinen lyfter fram är hur den nuvarande ärkebiskopen Tapio Luoma, genast han tillträtt sin post 2018, förbjöd nattvardsfirandet i samband med Maata näkyvissä-festivalen i Åbo om inte också kvinnliga präster tilläts medverka. Detta innebar att tusentals ungdomar förvägrades nattvarden vid denna tillställning. Igen: Inte för att arrangörernas linje på något sätt hade förändrats utan för att kyrkans linje hade blivit hårdare.  

När vägen till prästämbetet stängdes inom vår kyrka har väckelserörelserna löst sitt prästbehov genom att låta ordinera sina teologer utomlands hos samarbetskyrkorna, t.ex. i Ingermanland och i Kenya. År 2024 omöjliggjorde biskoparna också detta genom att kraftigt höja kraven på när sådana vigningar kunde godkännas. Målet var helt tydligt att förhindra att väckelserörelserna på denna väg kunde få nya präster som håller sig till kyrkans gamla ämbetssyn. Också här ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats och skärpt sin inställning.

Samma sak ser vi när det gäller de mässgemenskaper som väckelserörelserna står bakom ute i församlingarna. Under en lång tid har samarbetet mellan rörelserna och församlingarna fungerat bra, och även om både väckelserörelserna och församlingarna (!) har velat se en fortsättning på samarbetet har domkapitlen och biskoparna på flera håll gjort allt de kunnat för att förstöra om stoppa detta samarbete.

--- 

Som Auvinen konstaterar har de rörelser och präster som vill hålla sig till den bibliska ämbetssynen hållit samma linje allt sedan nyordningen med kvinnliga präster infördes 1986. Det som har förändrats är kyrkans linje. Således bör vi inte låta oss bedras av den synvilla som serveras oss.

---

Men det är oundvikligen sant att klimatet har blivit mycket hårdare de senaste några åren, och detta beror på att de två lägren har kommit allt längre ifrån varandra. Men det beror i sin tur INTE på att de båda skulle ha glidit i sär, ett läger åt var sitt håll, utan på att kyrkan och kyrkans ledning har blivit allt mer radikal och allt mer fjärmat sig från både Bibel och bekännelse och från en verklig vilja att hålla samman vår kyrka.