Extra muros

Rubriken är latin och betyder kort och gott "utanför murarna". Detta för den som inte behärskar sitt latin. 

I den senaste texten skrev jag om att vi besökt Tallinn och dess Vanalinn (Gamla staden). Denna är mycket välbevarad och dess ringmur - som började byggas på 1200-talet - är så gott som intakt. (Av dess ursprungliga 2 km finns idag 1,8 km kvar.) När man går runt i staden och ser denna massiva mur och betänker vad den användes till och vilken nytta befolkningen kunde ha av en stabil,ringmur, blir orden i Hebr. 13:12ff mycket lättare att förstå. 

Stadens liv försiggick innan för murarna. Det var där människorna levde och verkade, och där var de skyddade från yttre fiender. De stora och mäktiga, de som hade något att säga till om hur livet skulle utformas och fungera - de fanns alla innanför murarna.  

Hebreerbrevets författare konstaterar dock att när Jesus skulle frälsa mänskligheten led och dog han UTANFÖR murarna/stadsporten. Helt konkret i formen av Jerusalems stadsmur. (Golgata fanns utanför den dåvarande stadsmuren.) Det var där - utanför murarna - som Jesus blev upphöjd på sitt kors. Det var där det mest avgörande och själva höjdpunkten i världens historia inträffade. Utanför murarna, och inte bara det: Det offer som räddade mänskligheten skedde i yttersta förnedring och skam. Men det var där, utanför murarna, det skedde, och det som skedde är själva historiens kulmen. 

Sedan, i Hebr. 13:13, kommer orden som hamnar i konflikt med allt som är anses rätt, korrekt och eftersträvansvärt för oss människor. "Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek."

Det här går som sagt emot egentligen allt som människan tänker och alla hennes naturliga strävanden. Vi vill vara med där det händer. Vi vill vara med i maktens korridorer. I de fina salarna. Där alla andra som betyder något i denna världen finns och verkar. Där som makten, pengarna och allt det som anses vara värt att ha finns. Bildligt talat innanför murarna. 

Utanför murarna finns de misslyckade. De som inget betyder i denna världen. Där finns ingen makt, väldigt lite framgång i världslig mening och ingen flärd och lyx. Och kanske framför allt: Där, utanför murarna, finns inget anseende i denna världens ögon. 

Men det är där vi är kallade att finnas, dit vi är som kristna är kallade att gå. Helt enkelt för att det är där Jesus finns och där han led och dog för världens synder. Paulus skriver i 1Kor. om just detta när han talar om att "korset är en dårskap för de som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det är det en Guds kraft". Han forsätter: "Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet." 

---

Idag blir detta så oerhört tydligt. Också i västvärlden - på många andra håll har detta varit en självklarhet redan länge. Den som håller fast vid Guds ord blir idag ofta kastad ut ur denna världens fina cirklar. Cancellerad, är dagens modeord för detta fenomen. 

Och ja, detta är precis så som det ska vara. Inte så att det är rätt, men så att detta är förutsagt och något helt naturligt i en fallen och förvriden värld. I en sådan värld blir det som är sant och rätt alltid förtrampat. 

Den stora frestelsen för oss kristna är och har alltid varit att ge upp sanningen - att kompromissa med och t.o.m. förneka Guds ord - för att vinna en plats bland denna världens fina och betydelsefulla. För att få vara med innanför murarna. Detta har som sagt alltid varit en stor frestelse, men i dagens västerland är detta en för många, speciellt kyrkliga ledare, en frestelse som de inte klarar av att övervinna. Hunger efter makt, glans och inflytande blir viktigare än troheten mot Kyrkans Herre och Guds ord. Denna frestelse drabbar förstås oss alla, men när den gör det är det gott att betrakta Jesus i hans förnedring och så läsa Hebr. 13. 

Vår plats som kristna är inte i denna världens fina salar med dess makt, rikedom, ära och inflytande. Nej, vår plats är utanför murarna. Helt enkelt för att det är där Jesus är, och det är där människor finns som behöver oss och som behöver få del av evangeliet.    

   

  

 

Tallinn

Som den uppmärksamme läsaren har märkt har jag inte bloggat alls denna vecka. Jag har inte heller svarat desto mera på kommentarer. Detta beror på att familjen har varit på en kort resa till Tallinn. 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag blev överraskad av hur modernt, rent och snyggt Tallinn är. Det gäller åtminstone för de områden vi som turister såg. Vi rörde oss förstås mest i området kring hamnen, hotellen, Vanalinn (Gamla staden) och sedan ut till Zoo och TV-tornet/botaniska trädgården. Rotmann-distriktet var också en överraskning. Det är alldeles uppenbart att det har skett mycket i staden sedan 1991! Jag skämtade och sade att det är överraskande hur mycket estniska bilar man ser i Tallinn. Det är det förstås inte, men bilparken är faktiskt annorlunda än i Finland - tack vare vår extrema bilskatt. Bilparken i Tallinn/Estland är ny och dyra märken syns om inte ofta så åtminstone inte sällan. 

Jag är ingen vän av att resa, men om man ska resa i den relativa närregionen är Tallinn ett mycket gott alternativ. Människorna är trevliga (kontrasten till Helsingfors är markant, speciellt när det gäller trafikbeteende och användandet av signalhornet), och det finns mycket att se på ett relativt begränsat område som kan nås till fots. (Under de fyra dagar vi var på resa gick vi uppskattningsvis 50 kilometer.) Tallinns Vanalinn är ändå i särklass bland de upplevelser vi samlade på oss. Sista kvällen åt vi på en restaurang på torget i Gamla stan, och det var också en mycket trevlig upplevelse. Att vi hade närmast perfekt väder under hela resan (uppehåll hela tiden, sol och ändå inte för varmt) gjorde förstås sitt till.   

  

Mera om hjärntvätten

Jag skrev för exakt tre månader sedan en text om Svenska kyrkans nya giv som går ut på att alla nya präster med glädje kommer att viga samkönade par. De som tvekar inför detta ska nämligen genomgå bl.a. skolning och terapi för att komma över sin tveksamhet. Jag drog paralleller till det som försiggick i Sovjetunionen när oliktänkare tvingades genomgå hjärntvätt för att komma till den korrekta insikten. 

Nu har även den finskspråkiga kyrkliga tidningen Kotimaa snappat upp detta, och jag tycker mig se att det sneglas längtansfullt västerut över viken när det gäller detta.

I artikeln i Kotimaa berättas också om att ett förslag som skulle stoppa alla prästkandidater som vägrar viga samkönade har vind i seglen och torde få majoritet i Svenska kyrkans kyrkomöte i månadsskiftet september-oktober. Notera hur snabbt det gick från att "ingen ska tvingas viga" till att "alla måste viga"! Alla löften om motsatsen till trots. Detta är våra folkkyrkors MO. Lova att ingen ska tvingas för att få igenom en nyordning och sedan, några år senare, svekfullt bryta löftet. Så gick det i ämbetsfrågan (i både Sverige och Finland) och så går det i äktenskapsfrågan.  

---

Jag kan inte begripa hur en kristen kyrka som säger sig stå på Guds ords grund (åtminstone i sin bekännelse) kan fara så här vilse. Att välsigna det som Guds ord så tydligt kallar synd är något alldeles fruktansvärt, och att kräva att präster som i sina prästlöften lovar hålla sig till Guds ord ska medverka till sådant är bara för bedrövligt. Men så långt har det nu gått i Sverige, och vi följer efter i samma fotspår, om än med den sedvanliga fördröjningen. 

Jag skriver igen: Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.    

 

Cal Foote

Det är knappast många av bloggens läsare som är bekanta med Cal Footes namn. Foote är en kanadensisk ishockeyspelare som för några dagar sedan skrev på ett kontrakt med den svenska SHL-klubben Färjestad. Idag kom den väntade nyheten att klubben bryter det nyss ingångna kontraktet och kastar spelaren över bord. 

Varför skriva om detta, kanske någon undrar? Vad en, i ett större perspektiv, fullständigt obskyr svenska ishockeyförening gör har väl ingen betydelse? Nej, egentligen inte. Men det som skedde här är ett symptom på en av vår tids allvarligare samhällssjukdomar. 

Saken är nämligen den att denne Cal Foote, tillsammans med fyra andra kanadensiska ishockeyspelare,  har varit anklagad för våldtäkt. Anklagad och FRIKÄND i domstol. Det som skedde i det där hotellrummet i London, Ontario i juni 2018 är förstås ur moralisk synpunkt fullkomligt förkastligt, men ur juridisk synvinkel hände inget olagligt där och då. De fyra ishockeyspelarna frikändes alltså efter en lång och för alla parter säkerligen oerhört plågsam rättsprocess. 

Den mest kände av dem, målvakten Carter Hart, har sedan frikännandet spelat ishockey i NHL och var i juni ett par matcher från att ta sitt lag Vegas Golden Knights ända till Stanley Cup. Cal Foote har, vad jag vet, inte spelat i NHL efter den friande domen men nu skrev han alltså kontrakt med Färjestad inför nästa säsong. 

Men, men. Då inträder på scenen den svenska självgodheten och pöbelns domstol. I denna domstol dömdes Foote snabbt till ett livslångt yrkesförbud och Färjestad ansåg sig vara tvunget att säga upp det nya kontraktet. I denna domstol har juridiken ingen som helst betydelse. Det enda som betyder något är att markera den egna godheten och moraliska överlägsenheten - och så avrätta en ung mans idrottskarriär. 

I denna pöbeldomstol spelar som sagt juridiken ingen som helst roll. Det att Foote blev frikänd har ingen betydelse. Nej, bort med honom! 

---

Detta säger mycket om dagens samhälle. Jag skulle gå så långt att jag vågar påstå att bakom det som skedde här - och som sker titt som tätt i diverse cancelleringar - finns det som i idéhistorien har kallats en "strongman", alltså den mekanism som driver fascismen. Här inte i formen av en person utan snarare som en tvingande kraft. Denna "strongman" är svårfångad och svårdefinierad, men kan kanske beskrivas som en kraft som både använder sig av rådande samhällsstämningar samtidigt som han manar fram de samma. 

Detta fenomen har stuckit upp sitt fula huvud många gånger i historien, men i dagens snabba internetdrivna värld går allt så oerhört snabbt. Det som tog Mussolini och Hitler flera år att åstadkomma kan nu ske på två dygn. 

Behöver jag säga att detta är ett oerhört farligt fenomen? Och följdfrågan: Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Vem vet som blir nästa offer.  

"Överkonsumtionsdagen"

 Idag infaller den av WWF utropade "Överkonsumtionsdagen", alltså den dag då världens befolkning, enligt beräkningar, har konsumerat slut det som jordklotet producerar på ett år. 

I nyhetsförmedlingen kring detta upprepas år efter år samma felgrepp. Det sägs, i olika ordalydelser, att vi "nu har konsumerat det jordklotet producerar och efter denna dag lever vi på skuld". Nå, det gör vi förstås inte. Vi kan inte låna resurser på det sättet, utan det vi gör (förutsatt att beräkningarna är korrekta) är att vi tullar på tidigare års ackumulerade överskott. Vilket i och för sig förstås inte heller är bra, men det är inte lika illa som att leva på skuld. 

Problemet här är dock att WWF:s beräkningar är felaktiga. (WWF har också annars helt förlorat det förtroende organisationen någon gång kan tänkas ha haft - åtminstone i mina böcker.) T.ex. i Iltalehtis artikel om ämnet sägs det att "Finland är en av de värsta överkonsumerande länderna", och detta beror framför allt på "de stora avverkningarna i landets skogar, överdriven konsumtion av animaliska livsmedel och användandet av fossila drivmedel". 

Detta är en ren lögn. Tillväxten i de finländska skogarna är klart större än uttaget, och om man (WWF) använder denna underkonsumtion som ett gravt exempel på överkonsumtion (och konsumtion på kredit) ställer det också allt annat de påstår i ett synnerligen märkligt ljus. Som sagt är WWF:s trovärdighet inget att hänga i julgranen. 

Med detta sagt menar också jag att vi har all orsak att fundera på hur och vad vi konsumerar. Behöver vi verkligen alla prylar, kläder och mojänger vi menar oss behöva? Detta som en liten tankeställare så här på morgonkvisten.  

Nådens och uppskovets tid

Reaktionerna på det islamska terroristdådet mot Pride i Berlin har varit mångahanda. Det att regnbågsrörelsen attackeras av en allierad i kampen mot den kristna tron är i sig fascinerande, men i sig inte alls förvånande. Reaktionerna på det skedda är dock i flera fall överraskande. Chefredaktören för Dagens ETC i Sverige, Andreas Gustavsson, kopplar i en kommentar på X samman dådet med "andra typer av högerextremism". Hur en sådan tankekullerbytta är möjlig övergår mitt förstånd, men de rödgröna tänkarna tycks inte sällan ha problem med logiken.

På andra kanten blir det också ibland fel. Jag hörde att tanken luftades att det skedda var ett Guds straff för den synd och orenhet som Pride står för. 

Vi behöver dock, menar jag, vara försiktiga med att beskriva diverse olyckor och enskilda våldshandlingar som en Guds dom. Visst kan det att olika människo- och gudsfientliga ideologier drabbar samman med varandra ses som en följd av fiendskapen mot Herren Gud - och de är det ofta också - men då snarare som ett resultat av enskilda människors kortslutningar och inte nödvändigtvis som en manifestation av Guds dom. 

Saken är den att vi nu lever i nådens och uppskovets tid. Detta blir knappast tydligare än när det gäller just Pride, regnbågsrörelsen och kyrkliga ledares avfall från Herren Gud och hans bud och vilja när det gäller dessa saker. Allt detta är sådant som Guds ord klart och tydligt dömer, och vad slutet för allt detta kommer att bli är klart och tydligt. Men än så länge lever vi som sagt, och tack och lov, i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det tid att omvända sig från synden och be Gud om förbarmande och förlåtelse. Och detta gäller förstås inte bara för sådana människor som är uppslukade av och som stöder dagens normupplösande aktivism.

Olika former av olyckor, naturkatastrofer och terrordåd är förstås en påminnelse om syndens följder och dess destruktivitet, men vi kan svårligen hävda att det skulle vara fråga om Guds dom eller straff. Dessa saker drabbar nämligen blint och synnerligen begränsat, och de som drabbas var knappast större syndare än de som undgick att drabbas. När Guds dom slutligen faller och straffet för synden och orättfärdigheten drabbar kommer det att ske över hela linjen och med full kraft. 

Men än så länge lever vi alltså i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det möjlighet att släppa in Guds uppsökande kärlek och byta sida inför den slutliga upplösningen och den uppdelning som oundvikligen kommer att ske. 

En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge." (Matt. 13: 24-30)

Sorgligt!

Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.

Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga. 

"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."

Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent. 

Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".  

Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det. 

Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.