Välkommen till den mediaorkestrerade åsiktsdiktaturen!

Jag läste i morse nyheten om att Agnes Wolds populära radioprogram "Fråga Agnes Wold" läggs ner vid årsskiftet. Detta efter att hon råkat ut för en ordentlig mediestorm efter sina politiskt inkorrekta uttalanden om transpersoner, alltså människor som fått för sig att de är födda i fel kropp.

Jag hittade nyheten via Cecilia Hagens krönika i Expressen där hon öppet medger att "det mediala klimatet har blivit så hårt att man måste vara mycket försiktig med vad man skriver om man vill undvika att bli utsatt för blodiga drev". I sin krönika lyfter Hagen fram hur snabbt och skoningslöst drev uppstår i dagens medieklimat när speciellt offentliga personer utmanar de av det könsförvirrade samhället vördade normerna och därmed går utanför de accepterade åsiktskorridorerna. 

---

Det överraskande här är förstås inte att Agnes Wold blir förpassad ut i kylan. Det har alla vi som förstår hur dagens samhällsklimat fungerar redan länge insett att skulle ske. Nej, det överraskande är att en journalist öppet medger att det är så här det fungerar. Låt vara att rubriken på hennes krönika låter förstå att det är Wolds eget fel att så skedde. (Agens Wold visste inte sitt eget bästa")

Men det är så här det fungerar idag. Åtminstone i Sverige. Här i Finland kommer vi lite efter, något som (än så länge) räddade t.ex. ishockeyspelaren Veli-Matti Savinainen från ett öde likt det Agnes Wold nu råkar ut för. Men det hindrar förstås inte den oförlåtande medians representanter att häfta attributet "den kontroversielle" vid Savinainens namn alltid när det kommer upp. Detta så att ingen bara ens i misstag skulle glömma hans "övertramp". 

Men faktum är att vi lever i en mediaorkestrarad åsiktsdiktatur. "Håll dig innanför de accepterade ramarna eller så hamnar du ut i kylan". Det är bara så här det fungerar. Jag råkade ut för detta redan för ett antal år sedan när det gjordes klart och tydligt för mig att mina krönikor inte längre skulle publiceras i ÖT. (Där jag var krönikör under att par års tid.) Tidpunkten för detta "avsked" korrelerade med den inflammerade debatten i media där jag och Kaj Korkea-aho diskuterade hbtq-frågor. 

Nå, det var förstås ingen större förlust, varken för mig eller ÖT, men ändå. 

Vi har i våra länder i teorin en grundlagsskyddad yttrande- och åsiktsfrihet, men i praktiken är det inte längre så. Åsiktsdiktaturen har än så länge inte slagit helt och fullt igenom i lagstiftningen, men eftersom media driver denna sak så här hårt kommer lagstiftningen säkerligen också att följa efter så småningom. Hur lagarna utformas återstår att se, men att något kommer att ske är fullkomligt självklart. 

Om ondskan och Guds allmakt

Det kom en fråga som jag inte hann besvara under texten jag raderade. Frågan lydde: "Kristian, vem har skapat den onde? kan inte den allsmäktiga förgöra ondskan? är din Gud impotent?"

Det här är en intressant fråga med många led. Den första frågan är enkel. Gud har skapat allt som finns, och därmed också den onde. Sedan blir det knepigare. Det finns en del relativt dunkla bibelställen som ger oss vissa antydningar till vem den onde kunde tänkas vara och varifrån han har kommit. På basen av dessa har man antagit att han kunde tänkas vara en av de s.k. "ärkeänglarna", kanske t.o.m. den främste av dessa. Ordet "ärkeängel" nämns bara om en ängel i Bibeln (Mikael), men enligt traditionen finns det flera av dem. Även Gabriel nämns vid namn och har räknats som en ärkeängel, även om han inte kallas det i Bibeln. I apokryferna nämns även Rafael vid namn.

Ett ord i Hesekiel (28) antyder att den onde kan ha varit den ärkeängel som ledde lovsången i himlen men att han drabbades av högmod och själv vill bli tillbedd. Hans namn, Lucifer, finns inte i Bibeln annat då i en översättningsmiss i Versio Vulgata från 400-talet. I Luk. 10 och Upp. 12 får vi veta lite om den ondes fall, men det vi har är endast fragmentariska uppgifter. Sannolikt för att Gud menar att vi inte behöver veta allt om detta, och därmed får vi nöja oss med det vi har.

Följdfrågan är också lätt att besvara. Ja, Gud kan förgöra ondskan om och när han så vill. Men problemet är att då skulle också vi förgöras eftersom också vi är onda i grunden av vårt väsen. Det leder oss in på den sista frågan: Är Gud impotent?

Jag skrev att Gud skulle kunna förgöra ondskan om och när han så vill. Men hur göra om han vill förgöra ondskan utan att förgöra också oss människor som han älskar? Svaret på den sista frågan blir därför att kärleken till oss gör att Gud inte kan använda sin allmakt för att förgöra ondskan. Betyder det att han är impotent? Kanske det, sett ur en viss synvinkel. Men det är i så fall något vi människor ska vara oerhört tacksamma för!

I stället för att förgöra oss människor väljer Gud en annan väg att bemöta ondskan. (Så nej, han är de facto INTE impotent.) Han blir själv människa i Kristus och går in i och ställer sig under ondskans följder. Han blir förgjord i vårt ställe. Han som inte själv gjort något som skulle förtjäna detta (han är den ende som inte är ond) vinner seger över den onde, över synden och över döden/förgörelsen. Därmed öppnas en väg som gör det möjligt att förgöra ondskan utan att förgöra människan. Paulus beskriver det som kommer att ske i 1Kor. 15. när han skriver att den sista fienden, döden, ska berövas sin makt. Sedan ska vi uppstå. Inte som sådana vi nu är utan då kommer vi att ha en ny kropp, en "härlighetskropp" som inte längre står under förgängelsen. Som inte längre är bunden till ondskan och dess följder.

Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas,  i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1Kor. 15:50-57)

Så nej, Gud är inte impotent. Men han agerar på ett sätt som vi människor inte kunde förvänta oss. Det är kärleken till oss som gör att han inte förgör ondskan. Åtminstone inte förrän han har gett alla möjlighet att överge ondskan och fly till Guds nåd och barmhärtighet och därmed undgå förgörelsen.Sedan kommer nog ondskan att få sitt rätta straff. 

 

I dagens verklighet

Det rapporteras idag om att Equmeniakyrkan i Hallunda i Sverige har blivit anmäld för diskriminering och tvingas betala 50 000 kronor i skadestånd åt en praktikant som fick sin praktikplats indragen på grund av att han/hon var transsexuell.  

Nyheten berättar inte vilka uppgifter praktikanten i fråga skulle ha utfört, men det är en fullkomligt självklar sak att en öppet transsexuell person inte kan fungera i andliga uppgifter i en församling. (Då talar jag förstås inte om en människa som är transsexuell på riktigt utan om sådana som har drabbats av dagens könsnihilistiska ideologi och fått för sig att de är av det motsatta könet.)

Samhället i stort har tyvärr också drabbats av följderna av denna könsnihilism och ser sig därför tvingat att ingripa när en församling på detta sätt skyddar sina medlemmar från dylik könsnihilistisk påverkan. Därav denna anmälan och detta skadestånd. 

--- 

Hur ska en kyrka/församling bete sig för att undvika dylika situationer? Vi måste ju helt enkelt inse att detta är den verklighet vi lever i idag, och agera utifrån det. 

Nå, det första felet denna församling gjorde var att inte göra sin hemläxa. Praktikanten hade lovats plats, och att sedan avskeda honom/henne p.g.a. transsexualiteten gör att det blir synnerligen lätt för samhället att slå ner på denna process. Så det borde vara läxa nummer ett: Anställ inte sådana personer som har drabbats av och som sprider dagens könsnihilistiska propaganda. Det är att bjuda in problem. Oavsett om personen i fråga är en praktikant eller t.o.m. prästvigd. Och också oavsett om personen i fråga själv är drabbad av följderna av denna könsnihilism eller bara stöder/sprider den samma. 

Om detta inte låter göra sig bör vi börja förbereda oss på en situation där församlingarna helt enkelt inte alls anställer någon. Låter det konstigt? Visst gör det. Men igen: Detta är den verklighet vi lever i idag. Och ifall församlingen/kyrkan inte kan undvika dylika skadeståndskrav och domar bör vi dra de korrekta slutsatserna av det. Det är ju faktiskt inte någon naturlag att församlingen/kyrkan ska ha heltidsanställda arbetare. Det är bara något vi har vant oss vid och anpassat oss till, t.o.m. till den grad att frivilligarbetet i församlingen långt har hamnat på undantag. 

Jag tror faktiskt att det skulle vara nyttigt för kyrkan/församlingen att tvingas tillbaka till den situation där pastorn och de andra "anställda" skulle ha ett arbete utanför församlingen för sin försörjning och sedan jobbade frivilligt i församlingen. Det skulle förstås skapa en helt ny situation, men den skulle på det stora hela vara nyttig för alla. Ja, för alla utom de som söker sig till kyrkan för positionens och lönens skull. Men det skulle samtidigt gallra ut en hel del opassande element, misstänker jag starkt.

Jag bläddrade lite i domkapitlets nyhetsarkiv och kunde konstatera att t.ex. kyrkoherdetjänsten i Sibbo (som nyligen var lediganslagen) har en grundlön på minst 5500 euro/månad. Detta i en liten församling med 5000 medlemmar varav ett fåtal är aktiva. Kyrkoherdarnas grundlöner kan i vissa församlingar sträcka sig upp till över 8000 euro per månad. Biskoparnas motsvarande lön är femsiffrig. 

Handen på hjärtat, hur stor andel av dessa kyrkoherdar och biskopar (som ofta är drabbade av olika grader av villolära) tror du skulle stanna kvar ifall de tvingades försörja sig genom att tjuva tomatplantor eller diska i ett restaurangkök och jobba med församlingen/kyrkan på sidan om? 

Som sagt, jag tror att detta på det stora hela skulle vara en nyttig situation för alla. Det skulle innebära inget mindre än en revolution gällande synen på församling och församlingsarbete, men ändå. 

---

Detta är givetvis inget som kommer att ske i vår kyrka. Dels för att könsnihilismen inte längre ses som något problem utan som något som ska understödas. Kyrkan har helt enkelt anpassat sig till samhällets synnerligen märkliga syn på kön och sexualitet. Dels för att knappast någon av de alla som har dessa höga löner vill ge upp den och tvingas arbeta med ett "lågprofilarbete" för sin försörjning. (Citationstecknen för att det i luthersk teologi inte finns något sådant som ett "lågprofilarbete".) 

Det som också behöver sägas här är att dagens verklighet (än så länge) också är att vi har den anställningscentrerade personalpolitik som vår kyrka har. Så länge denna situation kvarstår ska ingen förstå det jag skriver här som kritik mot alla de kyrkligt anställda som gör ett gott jobb och som håller sig troget till Guds ord. Det är inget fel i att lyfta lön för sitt arbete så länge den rådande situationen fortgår.   

Men det att den rådande situationen fortgår betyder också samtidigt att vår kyrka tyvärr kommer att fortsätta på sin Efesusväg mot fördärvet. Notera detta nu väldigt noga: Inte för att prästerna och biskoparna har höga löner utan för att de hellre ger upp troheten mot Guds ord och sviker de allra mest utsatta och som har drabbats av könsnihilismens följder än att mista sin position och sina höga löner. 

Läs gärna Hebr. 13, särskilt verserna 12-13! 

Om dagens starke man

När jag senaste gång var inne på Kyrkpressens webbsidor fick jag ett förslag på en intressant (gammal) artikel om Ylva Eggehorn och Dietrich Bonhoeffer (1906 -1945). Artikeln handlar om filmen om Bonhoeffer som kom ifjol, och Eggehorn intervjuas som sakkännare – hon översatte Bonhoeffers bok "Efterföljelse" som 25-åring 1975.

I artikeln säger Eggehorn att Bonhoeffer, som avrättades av nazisterna två veckor före krigsslutet, varnade för en tro som blev ett verktyg för politiska och nationalistiska syften. "Det var precis det han såg hända i Tyskland. Kyrkan började anpassa sig till nazismen, istället för att stå emot. Det gjorde honom rasande. Han menade att en tro som söker makt och inflytande har förlorat sin själ."

Eggehorn menar att vår tid har likheter med Bonhoeffers tid. Hon tänker då främst på auktoritativa ledare i samhället och en kristendom som förknippas med makt och framgång. "Men Bonhoeffer stod för något helt annat. Han såg att det verkliga hotet mot kyrkan inte var yttre förföljelse, utan inre korrumption – att kyrkan skulle kompromissa med sanningen för att vinna inflytande. Det finns en rädsla för svaghet, en tro på att det viktigaste är att vinna, att behålla kontrollen. Men Bonhoeffer visade att det kristna livet handlar om något helt annat – om att ge upp sin egen makt, att sätta sig själv i den sista raden, att tjäna istället för att härska."

---

Jag tror också att vi har mycket att lära oss av en teolog som Dietrich Bonhoeffer. Hans teologi var synnerligen utmanande och vågade sätta tummen på de allra smärtsammaste punkterna. Sådant är hälsosamt ibland. Men det kan också ta ordentligt sjukt.

Det som Eggehorn lyfter fram i artikeln är också viktigt. Kyrkan har idag på sina håll lierats sig med den världsliga makten (bl.a. i Ryssland och i USA), och det kan vara mycket farligt om och när prioriteringarna inte är de rätta och, just som Eggehorn säger, hungern efter inflytande blir starkare än viljan att hålla fram och följa sanningen.

Men jag ser ett ännu större hot än detta att liera sig med den världsliga makten som sådan. Det är faran med att liera sig med tidsandan (Zeitgeist) och att överge sanningen för att vinna inflytande och erkännande.

Fascismen var på sin tid starkt förknippad med en person, Adolf Hitler. Men egentligen är fascismen som sådan inte bunden till någon enskild makthavare. Till fascismens natur hör att den lyssnar till rösten från en så kallad "Strongman". I Tyskland på 30- och 40-talen var denna "Strongman" liktydlig med Adolf Hitler (och i Italien Benito Mussolini), men som sagt behöver det inte handla om en enskild ledare. Ideologiskt sett är det själva makten som fungerar som denne "Strongman", och makten kan se ut på många olika sätt.

Jag har här på bloggen många gånger talat om ett värdeliberalt maktkluster som den de facto ledaren i dagens västvärld. Detta maktkluster är inte beroende av enskilda starka ledare utan manifesterar sig genom hela den politiska maktstrukturen. I Finland idag ser vi hur detta innebär att det egentligen inte spelar någon roll vilka partier som sitter vid makten – samma extrema värdeliberala politik dominerar oavsett vilka partier som har regeringsmakten. Det är i själva verket värderingarna som styr politiken, inte politikerna som formar värderingarna. Om någon därför eftersträvar makt och inflytande så krävs det därför att denne omfattar och driver dessa värderingar. Det samma gäller också i allra högsta grad för media. I stället för att vara politikens vakthund har media blivit värderingarnas och maktklustrets lojala och trogna vakthund som skäller och t.o.m. biter så snart någon stiger utanför den tillåtna åsikts- och värderingskorridoren.  

 När det gäller kyrkan finns förstås samma mekanismer också där. Den som vill ha makt måste böja sig för tidsandan/Zeitgeisten. Därför kompromissar och överger kyrkan och dess ledare sanningen för att vinna makt och inflytande. Eller rättare sagt: För att inte förlora sitt inflytande och sin maktposition i samhället. I stället för att riskera förföljelse för att hon står upp för sanningen idag har kyrkan och dess ledare ställt sig i ledet som agerar förföljare.(Om än detta ännu idag är ett alltför starkt ord.) 

Jag misstänker att Bonhoeffer skulle ha haft en hel del att säga också om detta ifall han levat och verkat idag.  

 

Två missförstånd

I diskussionerna  här på bloggen har det ofta framkommit att kristendomskritikerna som uttalar sig är drabbade av framför allt två allvarliga missförstånd. För det första utgår dessa från att vi människor på något sätt skulle vara goda nog för att duga så som vi är, utan Guds nåd och utan hans frälsning. Detta artar sig på så sätt att man menar att det är vi kristna som genom vår förkunnelse försöker få människorna att tro att de är så dåliga att de behöver förlåtelse och frälsning. Eller så beskyller dessa Gud för att först förklarar oss vara syndare för att sedan kunna rädda oss ur denna påhittade syndfullhet. Alltså först skuldbeläggning och sedan befrielse ur denna inbillade skuld.

Det finns flera problem med denna inställning. Den går nämligen inte ihop med det Bibeln säger och inte heller går den ihop med verkligheten.

Dels innebär detta att man har missförstått människans ställning inför Gud. Dessa kritiker tror att ifall vi t.ex. inte mördar någon eller gör oss skyldiga till några verkligt stora missgärningar så duger vi. Men nej. Guds ord berättar för oss att Gud är helig och fullkomlig och att han inte kräver något mindre än fullkomlighet också av oss för att vi ska duga inför honom. Och Bibeln ÄR den enda källan till kunskap om Gud.

Dels är problemet med denna inställning alltså att den inte är kompatibel med verkligheten. Verkligheten är de facto att vi människor ÄR syndare. Detta visar sig, precis som Bibeln säger, i det att vi lever i en värld där döden regerar. Vi som lever nu kommer alla att dö en dag ifall Jesus inte kommer tillbaka före det sker. Och inte bara det. Vi har dragit över oss en värld som är oerhört farlig att leva i. Verkligheten – som kritikerna alltså blundar för – är att vi lever i en värld som konstant försöker ha ihjäl oss. Naturen, våra omständigheter och ibland också våra egna kroppar försöker hela tiden döda oss människor. Detta passar helt enkelt inte in i den världsbild som kristendomskritikerna försöker pådyvla oss. Men det passar perfekt in på det som Bibeln säger, alltså att vi lever i en värld som är fördärvad av vårt syndafall och där döden regerar som en följd av detta syndafall.

Det andra missförståndet handlar om vad den kristna tron är. Den kristna tron handlar inte, vilket många kritiker tror, om åsikter. Och att alltså det att bli en kristen handlar om att helt enkelt byta åsikter och acceptera en viss syn på livet, världen och människan. Men nej, så är det inte. Den kristna tron handlar inte om åsikter eller ens om världsbild. (Även om förstås både åsikterna och världsbilden också kommer att förändras när en människa blir en kristen.) Den kristna tron handlar om att leva ett nytt liv, och det är något helt annat än att ha åsikter. Att bli en kristen handlar om att byta Herre. Om att byta rike – från mörkrets rike där synd, död och Djävulen regerar och där blindheten för den yttersta verkligheten råder till Guds rike där det är liv, salighet och glädje och där Herren Jesus är regent. Detta nya liv är Andedrivet, och man blir som sagt inte delaktigt av det genom att byta åsikter utan genom att födas på nytt.

Jesus undervisar om denna nya födelse och detta att leva ett Andedrivet liv i Joh. 3. Läs gärna hela kapitlet!

I detta nya liv, liksom i Jesu undervisning i Joh. 3, är ordet "tro" centralt. Tron här handlar inte (åtminstone inte i första hand) om försanthållande eller teoretisk kunskap. Tron handlar i stället om förtröstan, tillit och övertygelse. Den handlar också om relation och gemenskap. Tron handlar om att höra Guds löften, om att lita på honom och det han har lovat (och gjort) och om att överlämna sitt liv i Guds händer. Och att alltså ingå i Guds rike redan här på jorden och att leva tillsammans med Herren redan här.

 

Bokloppis i Ytteresse

 

Märklig artikel

Jag läste Kp idag. Ja, jag vet att jag inte borde göra det, men ibland kan jag inte låta bli. Nu fastnade mina ögon på en fullständigt bedrövlig artikel av J-E Andelin med rubriken "Varför är det kön och sex som splittrar kyrkor?" Artikeln drev tesen att det bara är regnbågsfrågor som splittrar kyrkan, men den var så oerhört spretig och konstig att läsaren efter att ha läst artikeln inte riktigt vet vad intentionen med artikeln var.

Artikeln inleds med en helt uppenbart påhittad historia som, i bästa fall kanske ger fog för den tes som ska drivas, i värsta fall fungerar som utlopp för artikelförfattarens fördomar och antipatier mot klassiskt troende kristna. Jag lutar starkt åt att det är det senare som det är meningen att läsaren ska ta med sig efter att ha läst denna saga.

Efter denna etiskt sett synnerligen tveksamma inledning spretar som sagt artikeln åt alla håll. Det är som om artikelförfattaren velat ha med allt och därmed får han med i princip inget alls.

Andelins huvudtes tycks ändå vara just detta att kyrkor bara splittras på basen av synen på sex och kön. Som jag förstår det skulle han gärna se att också synen på ekonomi skulle vara kyrkosplittrande. Kanske också synen på Östersjön? Jag blir inte klok på intentionerna. Motiveringarna för Andelins tes blir dock synnerligen vaga. Det han helt väljer att missa är att det faktiskt finns flera saker som orsakar splittring. Samma dag som jag läste Andelins artikel kom nyheten att Kyrkostyrelsen dragit in två officiella kollekter (Folkmissionen och SLEY) med motiveringen att dessa två organisationer har utsatts för en lång rad utredningar för framför allt sin inställning i ämbetsfrågan.

Det som Andelin också noggrant undviker i sin artikel är att alls beröra vad som ligger bakom denna splittring. Orsaken är uppenbar: Skulle han göra det skulle det bli klart varför kyrkan inte riskerar splittring p.g.a. olika syn på ekonomiska frågor, och det vill han givetvis undvika eftersom det skulle slå benen under hela grunden för hans artikel. Ingen kräver att kyrkan ska välsigna stöld och bedrägerier. Ingen kräver att kyrkan ska välsigna brott mot Guds vilja och bud på ekonomins område eller olika miljöbrott. Inte heller kräver någon att kyrkan ska välsigna girighet. Men äktenskapsfrågan handlar om krav på att kyrkan ska låtsas välsigna det som Gud i sitt ord fördömer.

Äktenskapsfrågan, synen på sex och kön (och även ämbetsfrågan) handlar till syvende och sidst om synen på Bibeln. Är Guds ord bindande för kyrkan eller är det inte det? Men som sagt kommer inte artikeln in på detta. Helt enkelt för att det som sagt skulle slå benen under hela resonemanget och omöjliggöra Andelins så tydligt agendadrivna artikel.   

Jag måste säga att jag nästan började må dåligt av att läsa den här artikeln. Min tanke efter att ha kommit igenom den är att ska Kp faktiskt på detta vara en skyddad verkstad och tummelplats för redaktörer som marknadsför sin egen märkliga syn på tillvaron, kyrkan och verkligheten i stort?