Sorgligt!

Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.

Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga. 

"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."

Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent. 

Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".  

Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det. 

Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.   

Om Guds trofasthet

Guds dom drabbade Juda år 586 f.Kr. på grund av deras avfall från Herren Gud och hans bud. Detta år intog den babyloniske kungen Nebukadnessars trupper Jerusalem och förstörde staden, dess murar och Guds tempel. En stor del av folket fördes bort i fångenskap till Babel. Detta helt enligt den profetia som profeten Jeremia hade uttalat över folket och landet ca 20 år tidigare. 

Nu säger Herren, härskarornas Gud: Därför att ni inte lyssnat till mig ska jag samla alla arméer från norr under Nebukadnessar, kungen i Babylon, som jag har utsett till mitt redskap. Jag ska sända dem allesammans mot detta land och dess folk och mot de andra folken i er närhet, och jag ska förgöra er. Man ska se ner på er för all framtid. All er glädje och alla era bröllopsfester ska jag ta ifrån er. Era hem ska stå tysta och övergivna. Hela landet ska bli en öde vildmark. Alla ska bli chockerade över den förödelse som drabbat er. Israel och dess grannländer ska tjäna kungen i Babylon i sjuttio år. (Jer. 25:8-11)

Lite senare preciserar Herren detta när profeten i 29:10 får bara fram: Ty så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.

Bland de bortförda fanns också profeten Daniel, och en dag år 539 f.Kr. när han satt i bön och läste Guds ord stötte han på denna profetia hos Jeremia. Daniel skriver: I Ahasveros son Darejaves första regeringsår - han som var av medisk släkt men som hade blivit upphöjd till kung över kaldeernas rike - i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. (Dan. 9:1-3)

Herren Gud lade denna sak på Daniels hjärta, och han bekände inför Gud folkets synder och bad om förlåtelse och om upprättelse för Guds folk - och Gud besvarade Daniels böner. I Esras bok berättas om vad som sedan skedde: Herren Gud omvände kung Darejaves hjärta så att han befallde att templet skulle återuppbyggas, och några månader innan det hade gått sjuttio år från det att templet förstördes invigdes ett nytt tempel i Jerusalem. (Templet förstördes 14/8 586 f.Kr. och återinvigdes 12/3 516 f.Kr.) (Esra 6:22)

---

Det här är ett fantastiskt vittnesbörd om Guds trofasthet - trots vår ofta bedrövliga trolöshet. Det Herren har lovat kommer han också att göra! Märk väl hur Gud här använde en rad människor - allt från profeten Jeremia till flera hedniska kungar - för att uppfylla sina löften. Löftesuppfyllelsen berodde inte på dessa människors göranden och låtanden, men de fick vara redskap i Guds hand när han uppfyllde sina löften. Det är ofta så det fungerar. Vi små människor får vara med i uppfyllelsen av Guds plan och hans löften. Och det är stort! 

---

Det finns en stor händelse kvar i Guds "profetiska handlande" med mänskligheten. Då talar jag alltså om de verkligt stora händelserna. Frälsningen är vunnen, och evangeliets segertåg över världen har nu pågått i snart 2000 år. Detta verk fortsätter, men det som ännu alltså återstår är SLUTET. Alltså Jesu återkomst till domen. 

Guds ord gör klart att ingen människa vet när detta kommer att ske. (Matt. 24:36) Men det vi vet är att vi idag är en dag närmare tidens slut än vad vi var igår. Och en dag kommer räkneverket att sluta ticka. Jag avslutar med orden från 2Petr. 3: 8-13 och jag ber dig noterar det svärtade ordet. Jag vet inte vad detta betyder, men eftersom det står så här i Guds ord betyder det är möjligt att göra just detta. Fråga gärna Herren i bön vad du kan göra för detta!  

Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. 

 

 

 

Ordstudium och samtidsanalys

Jag har just läst klart Paulus två brev till Timoteus. Det som slog mig vid denna genomläsning var hur Paulus betonar och lyfter fram sanningen. I dessa två relativt korta brev nämner Paulus "sanningen" inte mindre än elva gånger. Gud vill att alla människor ska "bli frälsta och komma till insikt om sanningen". (1Tim. 2:4) Paulus är "hedningarnas lärare i tron och sanningen" (1Tim. 2:7) och församlingen är "sanningens pelare och grundval" (1Tim. 3:15). De kristna "tror och känner sanningen" (1Tim. 4:3) medan motståndarna till evangeliet, som menar att "gudsfruktan är en god affär", har "vänt sig bort från sanningen" (1Tim. 6:5) och "har kommit bort från sanningen" (2Tim. 2:18). Timoteus ska, som församlingsföreståndare, "rätt dela sanningens ord" (2Tim. 15) och "ödmjukhet tillrättavisa motståndarna så att Gud kanske ger dem omvändelse så att de kommer till insikt om sanningen" (2Tim. 2:25).

I de sista tiderna kommer det ändå att finnas sådana människor som "står emot sanningen" (2Tim. 3:8) och som "ständigt undervisas men aldrig kan komma till insikt om sanningen" (2Tim. 3:7). Paulus fortsätter detta resonemang och konstaterar att "det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." Dessa människor "vägrar att lyssna till sanningen" och vänder sig till olika sagor i stället (2Tim. 4:3-4).

---

Detta var nu ett kort ordstudium om sanningen i Timoteusbreven. Det är knappast någon underdrift att säga att vi kan känna igen mycket av detta idag. Vi lever nu i en tid då lögnen regerar i både kyrkan och i samhället i stort. Framför allt ifrågasätts Guds ord och vikten av att hålla sig till Guds ords sanning. Både i kyrkan och i samhället menar vi oss veta bättre än Gud, och då blir slutresultatet att sanningen blir trampad under våra fötter och lögnen får inta sanningens plats.

Spänningen mellan sanningen och lögnen, ljuset och mörkret, seende och blindhet och hörande och dövhet är mycket påtaglig i Guds ord. Som kristna har vi fått nåden att se, höra och tro sanningen och därmed har vi fått stiga in från denna världens mörker i Guds ljus. Detta är, märk mycket väl, en nåd och därför inget vi kan eller ens får låta uppblåsa oss. Men likväl har vi fått denna nåd att se och tro sanningen, och denna sanning är inget vi kan, ska eller ens får hålla för oss själva.

---

Vad är då denna sanning? Ja, framför allt är det att Gud, den allsmäktige och evige, steg ner i tiden och blev människa. I Jesus Kristus levde han ett fullkomligt liv, tog på sig alla människors synder, led för dessa och dog i syndares ställe. Sedan uppstod han från de döda och besegrade döden för all framtid. Den som lever i trons gemenskap med honom här har del i denna hans seger, och en sådan människa kommer döden inte att kunna behålla utan den människan kommer inte att gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).

Sedan uppenbarar Herren Gud också sin vilja med och för oss människor i sitt ord, Bibeln. "Ditt ord är sanning", säger Jesus i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17. Denna Guds vilja är inte fördold utan den är uppenbarad så att varje människa kan ta del av den. Tyvärr finns det, idag så som det alltid har funnits, många som kämpar mot Guds ords sanning. Både i och utanför kyrkan, och därför råder det en konstant kamp mellan sanningen och lögnen.

Men det är gott att veta att vi som "har kommit till tro och fått insikt om sanningen" står på den vinnande sidan! Även om det inte alltid ser så ut här i denna världen.   

Guds hand

Nej, rubriken avser inte det mål Maradona gjorde med "Guds hand" i Argentinas kvartsfinal mot England i fotbolls-VM 1986. Fotbolls-VM är, tack och lov, avslutat och också vi sportintresserade får sova ordentligt på nätterna och koncentrera oss på viktigare saker. 

Rubriken syftar på ett par ord i 2Krön. 30 där författaren skriver: "Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett endräktigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord." (verserna 10-12)

Situationen var den att kung Hiskia, när han tillträdde som kung i Juda år 729 f.Kr. hade iståndsatt en reformation efter den avfallne kung Ahas. Han hade låtit rena och återupprätta templet och avskaffat felaktig gudsdyrkan i landet. Sedan sände han ut ilbud över landet för att kalla folket till Jerusalem för att fira en rätt påskhögtid. Citatet ovan berättar om utfallet av detta. I Nordriket Israel hade kungens ilbud liten framgång - de blev för det mesta inte hörda och dessutom gjorda till åtlöje och hånade (så går det när folket under en lång tid hade blivit vilseledda av dåliga ledare!) Men i sydriket Juda "verkade Guds hand" så att kallelsen åtlyddes. 

Det intressanta här - och som vi i vår tid kan ta lärdom av - är att det var Herren Gud som låg bakom denna respons och gav denna endräkt. Vi människor kan inte åstadkomma något sådant. Vi kan förstås försöka, och vi ska arbeta på att skapa enhet och en vilja att tro och lyda Guds ord och hans vilja, men om en sådan vilja ska finnas är det Herren som behöver ge den. 

---

Idag ser vi en djup oenighet i vår kyrka. Ledningen går tvärt emot Guds bud och trampar Guds ord under sina fötter och har satt igång ett drev mot sådana kyrko- och församlingsmedlemmar som vill fira en rätt gudstjänst. 

I denna situation behöver vi förstås agera. Det gjorde kung Hiskia också. Men vi behöver inse att framgången av vårt agerande beror på Herren. Han kan t.o.m. ge våra kyrkliga ledare nåd till omvändelse om han så vill. Därför är det allra viktigaste och första vi behöver göra att ropa till honom som har människornas hjärtan i sin hand. För honom är ingenting omöjligt. Han kan t.o.m. omvända en avfallen biskop. Om han vill. 

Nordriket Israel var vid Hiskias tid redan prisgivet åt förgörelse på grund av sitt avfall från Herren Gud. Ilbuden som det talas om i citatet ovan sändes ut till ett land som var allvarligt härjat av fienden och som bara några år efter detta slutgiltigt skulle falla för Assyriska trupper (år 722 f.Kr.) för att sedan aldrig komma igen på den historiska arenan. Även sydriket Juda skulle komma att falla i fiendens händer knappa 150 år efter detta på grund av folkets och folkets ledares avfall från Herren. Men under dessa 150 år fanns det tider när folket lyssnade på Herrens ord och vandrade på rätta vägar. 

Vi vet hur det kommer att sluta också för oss. När sýndens och avfallets mått är rågat kommer slutet att komma. Herren kommer att återvända för att hålla dom. Men fram till dess lever vi i uppskovets och nådens tid. Under denna tid ljuder evangeliets ord om förlåtelse för synden och räddning från den kommande domen. Denna kallelse till Guds rike skickas på olika sätt ut med evangeliets ilbud. 

Framgången för dessa ilbud beror helt och hållet på Herren. Om han vill öppna människornas ögon och öron för evangeliets nåd finns det hopp, annars finns det inte det. Därför ska vi som sagt ropa till honom om förbarmande och om att han ännu i denna sena tid ville sända en väckelse. Vi får be att han skulle röra vid oss alla med sin hand och ge oss nåd till omvändelse. 

Det är vårt enda hopp.     

Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!"