Om att äta sig hungrig och svälta sig mätt

I morgon går vi in i den ena av kyrkoårets stora fastetider, alltså adventstiden. Fastetiderna är tänkta som tider när människan ges en möjlighet att lämna bort vissa saker som stjäl hennes tid och i stället satsa denna tid på viktigare saker som t.ex. att läsa Guds ord, be och besöka olika möten och gudstjänster (där det är möjligt för en kristen att göra detta).

Här på bloggen har det den senaste tiden pågått en ganska intensiv debatt om de nytestamentliga texternas tillförlitlighet. Detta, alltså det rent historiska, kan man till viss del diskutera också med sådana som saknar tron. Dock har det blivit mycket tydligt att det också i en sådan diskussion kan bli problem när de som förnekar tron så oerhört gärna vill att de bibliska texterna inte ska vara tillförlitliga. Detta gör att de inte klarar av att ta till sig de argument som talar för texternas tillförlitlighet utan blundar för dessa och i stället fokuserar på likatänkandes vilseförande tankekonstruktioner.

Dock har de bibliska texterna en helt annan – och i själva verket mycket viktigare – sida också. Då talar jag alltså om Bibeln som Guds ord. Den som vill lyssna kan nämligen genom bibelordet få höra Guds tilltal. Den som har låtit Ordet tala har insett det som Hebreerbrevets författare skriver, att "Guds ord är levande och verksamt [och att ] det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar".

Det att Guds ord är levande och verksamt syns i det att det skapar en hunger i människan efter mera när man brukar det. Och omvänt: När man inte brukar det blir det ofta så att man inte inser hur mycket man behöver det. En vis man beskrev detta som så att genom sitt  bibelbruk "äter människan sig hungrig och svälter hon sig mätt". Den som har öron att höra med och ögon att se med förstår vad detta betyder.

Att läsa Guds ord handlar långt om goda vanor. Alltså så att man inrättar sin vardag så att man ger Guds ord en viss tid av dygnet – ofta samma tid varje dag. T.ex. en stund på morgonen, under lunchen eller i anslutning till kvällsandakten. När detta sker är mindre viktigt, men att det sker är oerhört viktigt.

En fastetid, som t.ex. adventstiden, ger människan möjlighet att skapa nya, goda vanor. Jag ska försöka göra detta denna adventstid, och om du (som jag) upplever att du skulle må bra av detta utmanar jag dig att göra det samma. För mig passar det bäst att läsa Guds ord på morgonen. För någon annan passar det bättre någon annan gång. Som sagt är tidpunkten oviktig. Det viktiga är att det sker och att vi får skapat en vana att läsa Bibeln och låta Gud tala till oss.

Med dessa ord vill jag önska dig en välsignad adventstid!  

Klipp ut!

Det finns mycket läsvärt i senaste numret av Kyrkpressen. Detta t.o.m. så att jag skulle uppmana den som är ens lite intresserad av hålla koll på vad som är rätt och fel i den process som pågår i kyrkan just nu att klippa ut och spara insändarsidorna för framtida referens. Göran Stenlund klargör i sin insändare på ett redigt och lättbegripligt sätt vem som har rätt att besluta om kyrkans lära om äktenskapet och konstaterar att det bara är kyrkomötet som kan göra ändringar i kyrkans äktenskapssyn. Något som alltså inte har skett. Därmed har kyrkan bara en äktenskapssyn som går ut på att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Biskopar (och präster) har helt enkelt ingen rätt att gå förbi kyrkomötet och öppna för vigsel av samkönade par.   

Sammeli Juntunen i sin tur vederlägger på ett förtjänstfullt sätt det som Mia Anderssén-Löv skrev i sitt försvar av biskopsmötets pastorala anvisningar i KP 19/2025. Anderssén-Lövs insändare var ett skolexempel i förvirring och försök att bedra läsarna, och det var absolut nödvändigt att hennes kria blev ordentligt vederlagd. 

Därtill finns på insändarsidorna en behövlig påminnelse om tidens tecken (Regina Kreander) och ett avskräckande exempel på hur galet det blir när en människa motiverar sin heta önskan att följa människomeningar i stället för och i motsats till Guds ord (Robert Lemberg).

Så sätt gärna undan och spara detta nummer av KP - eller åtminstone insändarsidorna! Det kommer jag att göra.  

Finn fler fel

Diskussionen under min text "Finn åtta fel" har varit intensiv de senaste dagarna. Jag har tyvärr inte hunnit delta p.g.a. att det är så mycket annat på gång just nu, men jag har läst åtminstone en del av inläggen.

Det är speciellt en kommentar av signaturen "Eflop" som jag vill ta tag i eftersom den – precis som den kommentar som gav upphov till min ursprungliga text – innehåller så många faktafel.

"Eflop" skriver bl.a. att " Allt vi har av de händelserna är just, upplevelser, återgivna i texter skrivna decennier efteråt av anonyma författare som inte var ögonvittnen."

Det vi diskuterar är alltså det som Nya Testamentet beskriver; Jesu liv, verksamhet, död och uppståndelse. Det "Eflop" ger uttryck för är en föråldrad syn på evangelierna, en syn som hade sina glansdagar på 1980-talet och tidigare men som nu kraftigt har ifrågasatts i nyare studier. Ännu när jag studerade i Åbo var den syn "Eflop" för fram förhärskande, och även konservativa teologer (som t.ex. Bo Giertz) var påverkad av denna. Men detta har alltså ändrat och "Eflop" är helt tydligt kvar i det förgångna.  T.ex. Richard Bauckham för i sin forskning och sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" fram en helt annan syn på sakernas tillstånd. Evangelisterna VAR ögonvittnen (eller i Markus och Lukas fall, återgav de ögonvittnens berättelser). Och nej, de var inte alls anonyma. Kyrkan känner till deras identitet och har tjänstvilligt förmedlat denna genom historien.

Det är sant att evangelierna är skrivna "decennier" efter de händelser de beskriver. Det, ur en historikers synvinkel, intressantaste evangeliet - alltså Lukas redogörelse - är med stor sannolikhet skrivet ca år 58. Markus redogörelse kan vara så tidig som från 40-talet och Matteus torde ha skrivit sitt evangelium någon gång mellan Markus och Lukas. Johannes kan vara lite senare, men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Detta tidsspann låter mycket för en modern betraktare, men faktum är att i jämförelse med andra historiska dokument från denna tid är detta en mycket kort tid. När "Eflop" i sin kommentar efterlyser "oberoende samtida källor" så ställer han upp krav som i princip inte uppfylls gällande något som hände på den här tiden. Hans påstående att "Det är därför historiker, även kristna, säger att man inte kan studera det övernaturliga med ´normal historisk metod´" faller därmed på sin egen orimlighet. Om vi skulle ställa de krav han gör i sin kommentar skulle vi helt enkelt inte kunna studera något alls från denna tid med hjälp av vedertagen historisk metod. När "Eflop" kräver "samtida omnämnanden" av Jesus ställer han på samma sätt upp fullkomligt orimliga (och enastående) krav. Faktum är att det finns samtida omnämnanden. Det vi dock behöver inse är att "samtida" i detta sammanhang inte betyder nyhetsnotiser som publicerats dagen efter händelserna utan "samtida" betyder här "från samma epok" och från författares hand som var någorlunda samtida med händelserna. Exempelvis evangelisterna och historieskrivarna Tacitus, Suetonius och Josefus.  

Avslutningsvis avslöjar "Eflop" sin okunskap också gällande tro och religion när han skriver "Om kristendomen hade robust historisk evidens skulle tro inte behövas. Den skulle falla i kategorin ”känd historisk händelse”, inte ”religion”."

"Tro" i kristen kontext handlar inte om försanthållande i första hand utan om förtröstan. Om att lita på Gud. Kristendomen har, i motsats till vad "Eflop" tror (här använder jag ordet så som han gör) faktiskt "robust historisk evidens". De händelser den kristna tron bygger på faller faktiskt i kategorin "känd historisk händelse". Detta alltså om vi tillämpar normal historisk källkritik och metod på de dokument vi har att tillgå – något "Eflop" inte klarar av att göra. Sannolikt både för att han inte vill göra det och framför allt för att han har för dålig kunskap i de saker han kritiserar.  

Vad gäller Lukasevangeliet, som alltså i min mening är det intressantaste dokumentet vi har att tillgå när det gäller dessa händelser, får jag återkomma till det i ett senare skede.

 

Välkommen med!

 

Stå fasta!

Det är många kristna i vår kyrka idag som funderar på framtiden och på kyrkan. Finns det rum för oss? Kan vi vara med i en kyrka som allt mer avfaller från Kristus och från Guds bud och vilja? Vad ska vi göra? 

Det finns knappast något svar på dessa frågor som skulle gälla för alla. Detta alltså så länge inte Herren gör det fullkomligt klart och tydligt att det nu är tid att gå. För någon kan det vara rätt tid att gå nu (eller redan för länge sedan), medan det för andra kanske ännu inte är tid för ett exodus. Det handlar, som jag ser det, om den plats där vi befinner oss. Om vi inte har några möjligheter att verka och alla dörrar är stängda samtidigt som pressen från biskop och kyrkoherden blir allt svårare, då kanske det är rätt att gå och söka bygga något nytt eller att söka sig till en annan gemenskap. Men om det ännu finns möjligheter att verka och den egna församlingen är sådan att man utan samvetsbetänkligheter kan delta i dess verksamhet kanske det går att vara kvar, även om kyrkan i stort har vikit av från den rätta vägen och åtminstone ser ut att vara bortom all räddning. 

Frågar någon mig så kan jag inte ge ett klart och tydligt svar. Men en sak vet jag utan tvivel om vår kallelse i denna tid. Den är sådan som Paulus förmedlar den i några få ord i inledningen av Filipperbrevets fjärde kapitel: "Stå därför fasta i Herren".

Detta är vår kallelse idag. Att stå fasta i Herren, att stå på Guds ords grund och inte backa från Guds ord och hans vilja och bud. När vi gör så kommer det att skava. Vi kommer att bli obekväma för de präster, biskopar och kyrkliga ledare som vill kompromissa med världen och som tror att det rätta sättet att göra kyrkan tilltalande är att forma den till världens avbild. 

Men samtidigt, tror och hoppas jag, kommer det vi säger och gör att verka tilltalande för människor som söker sanningen. Ja, och så ska vi förstås fortsätta att be om ledning, om andlig klarsyn och kraft till omvändelse från allt som är fel i våra liv och för våra kyrkliga ledare och framför allt om att Herren skulle sända en väckelse ännu i denna sena tid.

Där har vi, menar jag, en kallelse som ger oss att göra.  

  

Bluegrassgospel i Ytteresse

I morgon, söndag 16/11 kl 18, blir det sångcafé i Ytteresse bönehus. Välkommen med att lyssna till bluegrassmusik med starkt andliga förtecken! Pickin´ Pilgrims medverkar och Trygve Smedman håller en kort andakt. 

Finn åtta fel!

Jag har inte deltagit så aktivt i diskussionerna här på bloggen de senaste dagarna. Dels har jag mycket annat att stå i med för tillfället, dels orkar jag inte riktigt med kristendomshatarnas skrammel från sina tomma tunnor. Men jag läser förstås kommentarerna (vänligen håll god ton så jag inte tvingas börja radera!), och ibland hittar jag sådant som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Om inte annat så för att visa hur galet det kan bli. Som t.ex. följande kommentar av en anonym kommentator:

" ja dessa stackars religiösa satar som måste tillbe nåt osynligt fantasifoster i himmelen, och tror på sagor skrivet av ett korkat ökenfolk på bronsåldern"

Jag brukar ibland roa mig med att räkna antalet fel som det går att klämma in i en mening, och här lyckas den anonyme mycket bra – om det alltså var hans/hennes avsikt. Beroende på hur man räknar kom jag till att det finns sex direkta fel i denna enda mening. Eller sju (åtta), beroende på hur man räknar. Jag tror faktiskt att det är rekord! Åtminstone här på bloggen, men kanske också i ett större sammanhang.

För det första är vi kristna inga "stackars satar". Tvärtom faktiskt! Som kristna har vi den bästa förklaringen till varför världen existerar och vi finns här samt på varför världen ser ut så som den gör. Vi har dessutom del i den frälsning Jesus vann åt oss, varför vi inte behöver oroa oss över vad som kommer; varken i dag, i morgon eller inför evigheten. Dessutom har vi fri och obegränsad tillgång till himmelens och jordens skapare och löften om att han kommer att höra alla våra önskningar. Så vi är faktiskt allt annat än "stackars satar".

Sedan är vi inte religiösa. Vi är kristna. Det här är förstås en definitionsfråga, men om vi anammar definitionen på religion som "vad människan ska göra för att duga inför Gud/gudarna" är kristendomen ingen religion. Detta eftersom det här handlar om vad Gud har gjort för att vi människor ska duga inför honom. Således är vi kristna inte heller "religiösa".

För det tredje är Gud inte osynlig. Han har blivit människa i Kristus, och som sådan var han absolut helt synlig.

Gud är heller inget "fantasifoster". Han är synlig (!) genom sin skapelse, och eftersom skapelsen är verklig måste skaparen också vara det. På detta område har tyvärr människan satt ner stor möda på att bortförklara skaparen, men det förändrar inte faktum.

För det femte är Bibeln inga sagor. Nya Testamentet består av historiskt tillförlitliga dokument som idag inom historievetenskapen långt jämställs med annan biografisk historieskrivning från antiken (evangelierna).

Det judiska folket var, för det sjätte, inte alls mer korkat än andra folk vid samma tid. Det är sant att de många gånger vände sig bort från sin Gud (vilket förstås kan anses vara korkat), men samma sak kan sägas om dagens människor – och det i ännu högre grad. Den anonyme kommentatorn då i synnerhet.

Fel sju och åtta kan sedan eventuellt hittas i de två orden "ökenfolk" och "bronsåldern". På Jesu tid var det judiska folket inget ökenfolk och bronsåldern slutade ungefär 500 f.Kr. Det är således mer korrekt att tala om "antiken" som spänner sig över åren 800 f.Kr. till 500 e.Kr.