Svagt, Svenska Yle!

Media rapporterar förstås nu mycket om det nyss inledda kriget mellan USA/Israel och Iran. För att få bakgrund vill också de olika nyhetsförmedlarna gärna bjuda på bakgrund, analyser och även förutsägelser om vad som kommer att ske. Så också Svenska Yle. Tyvärr missar man här totalt i sin kontroll av vem man låter komma till tals. Redan när jag läste artikeln och intervjun med "experten" Rouzbeh Parsi, tidigare chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram i Sverige, märkte jag att det var något som inte stod rätt till. Hela intervjun andades alldeles för mycket regimsympatier.

Nå, jag kollade upp mannen, och det visade sig ganska snart att Parsi avslöjats vara en del av en statlig iransk påverkningskampanj i väst. Det var svenska TV4 som avslöjade honom, och även om Utrikespolitiska institutet i Sverige påstod att de inte kunnat hitta några bevis för detta avlägsnades Parsi ganska snart från sin tjänst. 

Nu har förstås inte Svenska Yle så alldeles hög trovärdighet från förr när det gäller att rapportera om vad som händer i Mellanöstern, men detta var nog ett riktigt lågvattenmärke.  

Ett feltänk

Finska Yle rapporterar om att över 30 präster i norra Finland har reagerat på en kaplansutnämning i Limingo församling. Prästerna påstår i en insändare att det att den ena sökandes laestadiansim som påverkade utgången av valet och att den kandidat med mer erfarenhet av prästjobb (en kvinna) inte blev vald. De hävdar att ett val inte får baseras på de sökandens kön utan på lämplighet för tjänsten. Den kandidat församlingsrådet valde (med rösterna 12-11) var en man med rötter i den gammallaestadianska rörelsen. Den kvinnliga sökanden överväger en överklagan. 

Hela detta resonemang, liksom artikeln på Finska Yle, genomsyras dock av ett allvarligt feltänk. Det var församlingsrådets uppgift att förrätta valet, och om båda kandidaterna är formellt kvalificerade för tjänsten (vilket de alltså var) är det församlingsrådet som ska göra bedömningen vilken av de två som är bäst lämpad för tjänsten. Att den ena av de två har mer erfarenhet är inte i sig avgörande - för vissa rådsmedlemmar kan detta vara en angörande sak, men det finns ingen automatik i detta. Om så vore skulle det vara onödigt att hålla någon omröstning utan bara knappa in de sökandes meriter och kvalifikationer i ett dataprogram som sedan spottar ut namnet på den sökande som ska få tjänsten.  

Om alltså en majoritet av församlingsrådets medlemmar ansåg (på vilken grund som helst, de behöver inte redovisa på vad de baserade sitt avgörande) att den manliga kandidaten var mer lämpad för tjänsten var det alltså helt ok att välja honom framför den mer erfarna kvinnliga kandidaten. Att på detta sätt börja ropa om könsdiskriminering och gå ut i media och tala om besvär mot valet visar bara sanningen i påståendet (som biskoparna har kritiserat) att dagens yngre kvinnliga präster är mer aggressiva än de har varit förr. 

Ett nytt krig?

Donald Trump gick till val med löftet att inte starta några nya krig, och hur han har lyckats med att uppfylla det löftet kan man kanske vara av olika uppfattningar om. Nu ser det emellertid ut som om USA skulle vara berett att starta ett nytt krig. USA:s ambassadör i Israel, Mike Huckabee, har uppmanat sådan amerikansk ambassadpersonal som vill lämna Israel att gör det idag, fredag. I dag skrivet med stora bokstäver. Detta eftersom ett amerikanskt tillslag mot Iran kan leda till att kommersiell flygtrafik till och från Mellanöstern tvingas pausa. Samt att Iran torde slå tillbaka mot Israel. Så åtminstone jag blir inte förvånad om det redan nu till helgen kommer att ske något drastiskt i Iran.

Det har spekulerats i hur ett amerikanskt tillslag mot Iran kunde tänkas se ut, och ett av alternativen är att USA slår till hårt mot regimledningen i akt och mening att få till stånd ett regimskifte i Iran. Krig är givetvis alltid ett elände och förknippat med också civila dödsoffer, men ifall USA slår till mot Iran hoppas åtminstone jag att detta leder till ett regimskifte i Iran och att landet kunde ta steg mot att bli en demokrati som hedrar mänskliga rättigheter så som religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. 

De kristna i Iran räknas idag i miljoner, och de har det inte lätt under den ondskans regim som nu i över 45 år har hållit det iranska (eller ska vi säga persiska?) folket i ett järngrepp. Det samma gäller förstås inte bara de kristna i Iran utan också alla andra som inte har böjt sig under den hårda regimen. 

Det iranska folket förtjänar bättre än den statsledning de nu har, och om Donald Trump och hans USA kan hjälpa dem med detta skulle det inte vara illa. Mellanöstern, ja hela världen, skulle bli en bättre plats ifall denna ondskans regim skulle falla.  

 

En annan slags surdeg

Den lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma har, lagom till att det gått 40 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor, kommit ut med en text i detta ämne i vilken han attackerar väckelserörelserna och landets gammaltroende. 

Angående beslutet i kyrkomötet för 40 år sedan påstår han att "beslutet hade en tydlig teologisk grund" och att frågan om ämbetsinnehavarens kön inte hör till det som Gud har reglerat utan hör till sådant som vi människor kan/har rätt att bestämma om.

Redan här presenterar ärkebiskopen flera lögner. Beslutet hade INTE någon teologisk grund utan dikterades, som sedan ofta har varit fallet, av världen och världens värderingar. Kyrkans ledning vågade helt enkelt inte stå fasta på en biblisk grund av rädsla för att kyrkan skulle "fjärmas" från det samhälle i vilken den verkar och därmed förlora medlemmar och därigenom skatteintäkter. 

Vidare hör prästämbetet - inklusive ämbetsinnehavarens kön - inte till sådant vi människor får besluta om. Detta helt enkelt för att det sägs klart och tydligt i Guds ord att det här är fråga om ett Herrens bud. (1Kor. 14:37)

Luomas lögner fortsätter när han skyller det allt hårdare klimatet i kyrkan på väckelserörelserna. "Enligt Luoma ser det ut som om den ämbetsteologiska linjen inom väckelserörelserna skulle bli hårdare. Som en följd av detta har dessa förminskat sina möjligheter att verka i samarbete med de lokala församlingarna". 

Verkligheten är den motsatta. Det är biskoparna och kyrkans ledning som har gjort att möjligheterna till samarbete har minskat genom att de allt hårdare har gått in för att kräva att kvinnliga präster måste få delta i också sådana samlingar och gudstjänster där kristna som inte omfattar nyordningen med kvinnliga präster samlas. Ett bra, och synnerligen högprofilerat, exempel är den nattvardsmässa som brukar ordnas på Maata näkyvissä-festivalen i Åbo. Efter att biskopen krävde att också kvinnliga präster måste få delta som celebranter tvingades arrangörerna avsluta traditionen med nattvardsfirande på festivalen.

Dessa åtgärder har lett till att en allt större grupp inom kyrkan upplever att de saknar hemortsrätt i vår kyrka och därför söker sig till sådana högmässor som ordnas av väckelserörelserna. Också detta har biskoparna och domkapitlen gått in för att omöjliggöra, och detta har ytterligare gjort att klimatet har blivit hårdare. 

Luoma nämner den gemensamma viljeyttringen från 2009 i vilken kyrkans ledning och väckelserörelserna uttryckte sin vilja att väckelserörelserna skulle ha möjlighet att verka inom kyrkan. Denna viljeyttring visade, då det begav sig, att det från kyrkans lednings sida fanns en vilja att inkludera väckelserörelserna och deras verksamhet i kyrkan. Väckelserörelserna och kyrkans ledning förband sig till att "verka för att ingen i kyrkan diskrimineras p.g.a. sitt kön, sin övertygelse eller sin ämbetssyn". 

I sin text blundar Luoma för de två sista punkterna i denna överenskommelse och fokuserar enbart på detta med kön. Utifrån denna obalans hävdar han sedan att det är väckelserörelsernas fel att situationen har blivit sådan den är idag - och glömmer helt bort att man i en överenskommelse alltid måste både ge och ta. Något som också var fallet i överenskommelsen från år 2009.  

Som ett resultat av den utveckling som har pågått redan en längre tid pressas väckelserörelsernas folk allt längre ut i marginalen i vår kyrka. Att sedan ärkebiskopen genom sina lögner på detta sätt beskyller väckelserörelsernas folk för den uppkomna situationen är verkligen inte ägnat att öka förtroendet. Men det är i och för sig helt i linje med kyrkans lednings tidigare agerande. Det agerande som alltså har lett fram till denna situation. 

Om surdegsbakning

Jag fick en intressant bok av min hustru som julgåva. Den handlar om bakning och innehåller en mängd olika brödrecept. De senaste åren har jag nämligen experimenterat med bakning och bl.a. utvecklat ett recept på myslisemlor som, vill jag påstå, är väldigt goda. Mina sockerfria wienerbröd är också helt ätbara. Det jag dock inte vågat mig på, förrän jag fick den här boken, är surdegsbröd. I boken finns instruktioner för hur man ska bygga upp en surdegsrot, och eftersom jag inte vill vara rädd för att prova nya saker testade jag det. Roten blev bra, och nu bakar jag en sats surdegsbröd varje vecka, och i kylskåpet har vi en liten burk med en degig, grå massa som väntar på nästa bak. 

Det är intressant med surdeg. Jag har många gånger läst det Jesus säger om surdegen i Luk. 13, men aldrig riktigt förstått poängen fullt ut innan jag själv började baka med surdeg. Jesus säger: "Vad skall jag likna Guds rike vid? Det är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått vetemjöl, tills alltsammans blir syrat." (Notera: Män kan också göra det!)

Roten är bara en eller två matskedar, men när man blandar in den i två deciliter mjöl/vatten blir hela blandningen på bara några timmar alltigenom pösig. Denna blandas (sedan man tagit bort den nya roten) med alla andra ingredienser, och på några timmar börjar hela blandningen jäsa.

Det börjar med en liten rot, och snart är allt genomsyrat. 

Det här är en mycket bra bild för hur Guds rike fungerar. Det börjar smått i en människa, men snart genomsyras hela människan, hela hennes liv och allt hon är och gör av Riket. Vi förändras. Inte så att vi i allt och alltid skulle klara av att göra det som är gott och rätt (även om viljan finns där), men så att hela vårt sätt att tänka och vara förändras. 

Det finns många sätt att beskriva och tala om detta i Guds ord, men jag kommer ofta att tänka på det som Paulus skriver i Rom. 12:1-2: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.   

Observera att det inte sägs: "Förvandla er". Det står: "Låt er förvandlas." Degen vet inte hur det sker, men den blir genomsyrad. Det är så Guds rike fungerar.  

Om Kaisamari Hintikka och biskoparnas gummiband

För ungefär en vecka sedan medverkade Esbobiskopen Kaisamari Hintikka i Radio Deis program "Biskopens frågetimme". Där lyfte hon fram kyrkans och väckelserörelsernas förhållande som hon beskrev med hjälp av bilden av ett gummiband. "Vi biskopar har under de senaste åren dragit ut det här gummibandet så det blivit ganska långt. Om det dras ut ytterligare kommer det i något skede att brista och att så sker är nu ganska nära." Hintikka är ärlig och säger rakt ut att väckelserörelserna numera får allt mindre förståelse från biskoparnas sida. 

I en artikel i nättidningen Seurakuntalainen sägs att orsakerna till problemen är bl.a. kvinnoprästfrågan och vigsel av samkönade par. Där konstateras också att väckelserörelserna inte godkänner biskoparnas linjedragningar i dessa frågor. "Frågan om huruvida vägarna skiljs åt bör ställas åt väckelserörelsernas ledare. Det är dessa som inte godkänner biskoparnas linje i dessa frågor. De borde ta ansvar för de frågor de lyfter fram. Jag har undrat om det finns någon riktig vilja från deras sida att hållas kvar i kyrkans gemenskap. Det ser inte riktigt så ut." Så långt Kaisamari Hintikka. 

---

Det är absolut sant att gummibandet har töjts ut till nära bristningsgränsen. Men det vi bör notera mycket noggrant - och som också kan ses i citaten ovan - är att detta är biskoparnas "förtjänst". Det är de som har gjort nya linjedragningar som går på tvären med kyrkans grunddokument och tradition. Att dessa nya linjedragningar inte godkänns bör inte alls förvåna, och skulden för att gummibandet har dragits ut bör verkligen inte skyfflas över på alla de som väljer att stå fast vid kyrkans grunddokument och bekännelse. I klartext: Hintikka har fel när hon säger att det är väckelserörelsernas ledare som har lyft fram dessa frågor. Dessa frågor kommer in i kyrkan från världen, och biskoparna har tagit det som sin uppgift att införa dessa nyordningar i vår kyrka. 

Men det är inte biskoparnas uppgift och roll att leda kyrkan bort från Guds ord och i samma riktning som den fallna världen går. Tvärtom är det biskoparnas uppgift att värna om enheten i och med Kristus. Denna kyrkans enhet kan inte byggas på någon annan grund än den som en gång för alla har getts kyrkan. 

Om, och när, biskoparna ändå försöker göra just detta är det allas vår uppgift att säga ifrån. Framför allt så att vi ber för biskoparna (även om det många gånger tar emot och känns tungt och svårt att göra det), men också genom att vi står fasta på Guds ords grund och inte kompromissar med världen och nu också med biskoparnas nya linjedragningar. 

Om detta gör att gummibandet brister så är detta inte på vårt ansvar utan enbart på biskoparnas.     

 

Främmande eld?

I 3Mos. 10 berättas om en mycket otrevlig episod som ledde till att Arons söner Nadab och Abihu miste sina liv. Det sägs om dem att de "tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte", och som ett resultat av detta slog Herren dem så att de dog. 

Detta kan förstås te sig konstigt för oss som har fått rätten att som Guds barn leva i det nya förbundet där vi lever i och under nåden och inte behöver vara rädda för liknande direkta straffdomar. Men det är, också för oss, viktigt att komma ihåg att Herren fortfarande är den samme som han var på Nadabs och Abihus tid och att det bara är Guds nåd i Kristus som står mellan oss och samma dom som drabbade dessa två. Den som inte har förstått detta kan med fördel läsa Hebr. 10: 26-31.  

---

En kristen kyrkas altare är till för nattvardselementen och för nattvardens firande. Där bär prästen fram brödet och vinet - Kristi kropp och blod - som har offrats för vår skull och som försoning för våra synder. Altaret är till för att vi ska få del i detta offer och få syndernas förlåtelse. Inte för någonting annat. Detta är den "eld" som ska finnas vid en kristen kyrkas altare. 

I över en femtedel av den lutherska kyrkans församlingar och kyrkor finns det idag regelbundna yogagrupper och i vår kyrka har det utbildats hundratals yogainstruktörer som ska leda människor i "kristen yoga". 

Men det finns inget sådant som "kristen yoga". Själva uttrycket är en contradictio in adiecto, alltså så att adjektivet (som beskriver substantivet) är i bjärt motsättning mot substantivet. Kort sagt: Yoga är en del av hinduistisk religion och målet är att uppnå "moksha", alltså förening med det gudomliga. Med det "gudomliga" avses givetvis hinduismens gudar, inte Kristus. (Honom förenas vi med genom dopet och nattvarden, inte genom att utöva främmande religioner.) 

När det så utövas (ledd) yoga vid en kristen kyrkas altare, som alltså är ämnat för nattvardselementen, vad är detta annat än ett frambärande av främmande eld?  

Som sagt: Den som inte har förstått allvaret i detta kan, eller rättare sagt: bör, läsa Hebr. 10:26-31. 

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna. Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.