Välkommen med!

 

Bibeldagar Vid Mästarens Fötter

12.10.2024 19:00 – 13.10.2024 14:00

Ytteresse bönehus, Esse

Vi samlas till Bibeldagar Vid Mästarens Fötter i Ytteresse bönehus.

Lördagen den 12.10 kl 19. Kristian Nyman predikar. Bengt Forsblom kantor. Duo Maria & Benjamin Dahlskog sjunger country och lovsång, komp Jonas och Malin Forsblom. Servering, lotteri.

Söndagen den 13.10 kl 14. Missionär Evans Orori predikar. Henrik Östman kantor. Gitarrgruppen SALEM medverkar med sång och musik. Missionsinfo av Evans. Servering, lotteri.

Varmt välkommen. Sätt dig en stund vid Mästarens Fötter!

 

Arr: SLEF Esse-Kållby

Nådatid!

Det är knappast någon större hemlighet att vår kyrka och dess ledning med biskoparna i spetsen har avfallit från en biblisk kristen tro. Detta så till den grad att man kan tala om att åtminstone en del av dem idag står för en helt annan religion än kristendom. 

Detta är givetvis inget som kan fortgå i längden. Antingen kommer biskoparna och kyrkans ledning att tvingas ner på knä inför Herren och få nåd till omvändelse, eller så kommer vår kyrka att drabbas av domen. Hur denna dom kommer att te sig kan man förstås bara spekulera i, men man behöver inte ha särskilt god fantasi för att kunna tänka sig ett eller ett par scenarier. 

Än så länge lever vi och vår kyrka ändå i en nådatid. Domen har ännu inte kommit, och så länge detta gäller finns det tid att omvända sig och rädda vår kyrka från fördärvet. Vi vet inte hur länge nådatiden varar, men tecken finns som kan förstås så att den eventuellt håller på att ta slut så småningom. 

Du som läser detta får gärna förena dig med oss som var samlade till samtal och bön i Ytteresse ikväll i vår bön om att biskoparna och kyrkans ledning, präster och vi vanliga kyrkomedlemmar skulle ta vara på den nådatid som ännu ges och omvända oss innan det är för sent och domen faller. 

För, som sagt, ännu lever vi i vår kyrkas nådatid.

Samtal och bön

Vi samlas igen ikväll kl 19 till samtal och bön i Ytteresse bönehus. Världen brinner (åtminstone enligt Aftonbladet) och vi är alla på väg mot evigheten med en fart av 24 timmar i dygnet, så det finns mycket att ropa till Herren om! 

Välkommen med i gemenskapen!

Om att trampa martyernas blod under sina fötter

Jag läser som sagt just nu Eusebios Kyrkohistoria, något som borde vara obligatorisk läsning särskilt för alla kristna i någon form av ledarposition. Vi har nämligen länge, åtminstone i vår del av världen, fått leva i fred och ro utan risk att bli förföljda för vår tro. Det samma gäller inte för en stor del av kristenheten, och vi har heller inga garantier att vi kommer att undgå förföljelse i framtiden. Eusebios skriver också om, och varnar för, avfall och villolära, något som särskilt kristna ledare i vår tid borde läsa om och ta till sig.

En av de mest hjärtslitande martyrberättelserna Eusebios skriver om handlar om den unga och späda Blandina (162-177) som torterades och avrättades i dagens Lyon i Frankrike under kejsaren Marcus Aurelius regim. (Ja, det är samme man som porträtteras i storfilmen "Gladiator".) 

Jag ids inte beskriva hennes lidanden, annat än att jag konstaterar att hon utsattes för allt hennes bödlar kunde tänka ut, detta till den grad att det sägs att de till sist inte kom på några ytterligare hemskheter att utsätta henne för. I alla förhör vidhöll hon sin bekännelse: "Jag är en kristen, och det sker ingenting ont hos oss." 

Saken var nämligen den att de kristna beskylldes för en lång rad hemskheter, allt från ateism och att vara dåliga för affärerna till kannibalism och alla former av sexuella perversiteter. Bakgrunden till detta var givetvis att de kristna samlades i hemlighet till sina kärleksmåltider där de firade nattvard. Mer än så behövdes förstås inte för ondsinta tungor att börja sprida de mest hemska rykten. 

Givetvis klingade Blandinas och de andra kristnas försäkran för döva öron. Den blinda allmänna opinionen som inte vill tro på annat än den vill tro på är, som vi ser, verkligen ingen ny uppfinning! 

---

När vi ser idag hur t.ex. våra biskopar ursäktar, ja inte bara det utan t.o.m. försvarar och glorifierar sådant som de första århundradenas kristna lögnaktigt beskylldes och avrättades för kan man inte annat än bli förfärad. Det enorma avfall vi upplever idag och den ringaktning (vilket är ett alldeles för milt ord i sammanhanget) av dessa martyrers bekännelse och offer är något alldeles oerhört. 

"Jag är en kristen, och det sker ingenting ont hos oss." Nej. Idag välsignar vi i stället synden. Kyrie eleison! 

 

"Värdebaserad realism"?!?

President Stubb näpste regeringen i helgen. Svenska Yle prisar honom för detta och kallar det han står för "värdebaserad realism". Bakgrunden är att regeringens led har vacklat lite i två frågor. Dels handlar det om att Utrikeshandels- och utvecklingsminister Ville Tavio beslöt (helt i enlighet med hans befogenheter) att Finland inte går med i ett utvecklingsprojekt i Ukraina som innehåller diverse hbtq-element. Dels handlar det om att KD:s ordförande (och tillika minister) Sari Essayah gick ut med att KD inte stöder Finlands beslut att stöda Hamas och Hizbollah (och fördöma Israels agerande) i en omröstning i FN:s generalförsamling. 

Det är sant att presidenten ska leda Finlands utrikespolitik. Men i frågor där regeringen inte har en på förhand sett klar linje (inskriven i regeringsprogrammet) finns det absolut inget krav på att alla ministrar ska agera utifrån den värdeliberala/vänsterliberala ståndpunkten i dessa frågor. Tavio agerade helt i linje med de befogenheter han har, och Essayah har all rätt att kritisera ett galet beslut.

Att sedan kalla det Stubb sade för "värdebaserad realism" säger mycket mera om Svenska Yle än om vad han de facto sade. I själva verket finns det givetvis ingen som helst realism i det normnedbrytande agerande hbtq-lobbyn håller på med utan här handlar det om att man bygger människofientliga luftslott. Att stöda terroristorganisationer (för det är de facto vad beslutet i FN:s generalförsamling går ut på) är också så långt från någon realism man kan komma. 

Alexander Stubb visade senast nu vad han går för.

Inget nytt under solen!

 Jag läser som bäst Eusebios av Caesareas Kyrkohistoria, skriven för drygt 1700 år sedan. Detta verk är den första (bevarade) kyrkohistoriken, och i sin bok (egentligen tio böcker) citerar Eusebios många äldre författare och det de har skrivit om den första kristna tiden. Bland annat får vi veta att Hegesippus åren 160-180 skrev ett verk i fem band, ett verk som numera är förlorat men som delvis finns bevarat genom att Eusebios flitigt har citerat det.  

Det första som slår mig när jag läser denna bok är det Eusebios skriver om de första martyrerna, alltså de som var vittnen till Jesu liv, död och uppståndelse och lärjungar till dessa. Många av dessa gick med glädje in i sitt martyrium eftersom de visste att detta livet bara var ett litet förspel till det riktiga livet och att de, efter döden, skulle få vara med sin Herre och Frälsare i härligheten. Dessa vittnesbörd nedtecknades av samtida till dessa martyrer - Eusebios själv levde också delvis under blodiga förföljelsetider.

Jag har svårt att tänka mig något starkare vittnesbörd om sanningshalten i det Bibeln säger om Jesu uppståndelse än dessa martyrers liv och död. En del av dem hade alltså själva sett den uppståndne Jesus och visste, notera ordet!, att deras tro inte byggde på några fromma förhoppningar eller gamla och osäkra historiska uppgifter. Nej, här handlar det om människor som själva hade varit med, sett och som, än en gång, visste att Jesus hade besegrat döden och att alla som tror på honom kommer att få del av hans seger över döden och därför kunde gå sjungande till sin egen avrättning. 

En av dessa martyrer var Justinus (Ca 100-165). Han var en flitig författare, men endast tre av hans verk har bevarats till nutiden; två apologier och en så kallad dialog. Eusebios skriver om Justinus tvist med en filosof vid namn Crescens, och i ett citat från Apologin hittar vi några ord som visar hur lite människan har förändrats på 1900 år. Justinus skriver om Crescens: "Om han utan att ha läst Kristi läror angriper oss är han en usling och mycket värre än de olärda som avhåller sig från att diskutera och fara med osanning om sådant de inte känner till. Om han läst dem men inte fattat det stora i dem, eller fattat det men handlar som han gör för att inte misstänkas vara en kristen, då är han ännu tarvligare när han böjer sig för en okunnig och enfaldig opinion." 

Således, inget nytt under solen! Redan på 100-talet fanns det ett tryck från den allmänna opinionen och människor som inte klarade av att stå upp för det rätta och sanna av rädsla för att hamna på kant med denna allmänna opinion. Det är nästan som om Justinus skulle skriva om våra biskopar idag.  

Israel-frågan

Det har knappast undgått någon att det pågår ett krig i Mellanöstern. Israel anfölls i oktober utan föregående krigsförklaring av Hamas och över tusen civila dödades, våldtogs och kidnappades. Målet var helt tydligt att orsaka så mycket lidande, förödelse och död som möjligt uttryckligen bland civilbefolkningen. Efter denna attack har Israel försökt utradera terroristorganisationerna Hamas och nu också Hizbollah i Libanon och dessa krigshandlingar har provocerat Iran att delta i kriget, och i skrivande stund håller världen andan, som det brukar heta, av rädsla för att kriget ytterligare ska sprida sig.

Alla krig är fruktansvärda, och speciellt sådana krig där oskyldiga civila blir offer. Oberoende av vilken religion eller vilket folk dessa tillhör eller i vilken ålder de är. Därför är det helt naturligt att det blir reaktioner på också dessa krigshandlingar och att krav på eldupphör och fred framförs. (I alla andra fall än i Ukraina, vill säga. När det gäller detta krig spelar oskyldiga ukrainska offer tydligen ingen roll.)

Emellertid är konflikten (kriget) i Mellanöstern speciellt på flera sätt. Inte minst för att det i västlig media, och även bland politiker och också "vanligt" folk, förekommer en hel mängd rena lögner och halvsanningar. I det följande vill jag lyfta fram tre av dessa.

För det första "glöms" det ofta bort att målet för Israels fiender är ett totalt utplånande av den judiska staten. "Judarna ska ut i havet", brukar det heta. Som t.ex. på Svenska Yle, i en video som säger sig "förklara av konflikten handlar om": "Enligt Hizbollah är deras huvudmål att motverka Israel, som de ser som sin största fiende."

Hizbollahs mål är inte att "motverka Israel" utan att utplåna landet och förinta det judiska folket. När media på detta sätt ger en falsk bild av vad konflikten handlar om banar detta väg för andra lögner och osanningar. Sanningen är att Israel vill leva i fred, men hur kan man göra det när man är omgiven av fiender som vill förinta landet och folket? När detta "glöms bort" blir bilden av hela konflikten givetvis fullständigt skev. 

För det andra talas det idag i princip på alla plan om "tvåstatslösningen" som den enda möjliga lösningen på konflikten. Detta är falskt på mer än ett sätt. Dels kommer inrättandet av en "palestinsk" stat inte att förändra någonting så länge målet att förinta Israel och judarna finns kvar. Annat då än att det ytterligare försvagar Israels möjligheter att försvara sig. Vi ska komma ihåg att vi här talar om ett land som är ungefär lika stort som det gamla Vasa län, och om det i hjärtat av detta lilla land skulle bildas en stat från vars område man kan nå alla delar av landet med raketer blir situationen ännu mer ohållbar än den redan är. 

Dels, och detta är något som de flesta inte känner till, har vi redan en tvåstatslösning. Ett år in i det brittiska palestinamandatets historia (1921) bröts detta mandat upp i två delar. Den östra delen blev det som idag är Jordanien - ett land som blivit utlovat åt araberna. Den återstående delen är det som idag är Israel, Västbanken och Gaza. Ja, du läste rätt! Araberna har REDAN FÅTT sin stat. Men det duger givetvis inte eftersom målet är att staten Israel ska utplånas. Därför ropas det ännu idag om en "tvåstatslösning". Om denna skulle åstadkommas skulle givetvis inte heller det räcka. Men man måste ta ett steg åt gången. Det är emellertid tragiskt att så gott som alla politiker i väst idag helt har missat att det redan har skett en delning och en tvåstatslösning. 

För det tredje finns det inga "palestinier". De som kallas "palestinier" är i själva verket araber. Namnet "Palestina" går tillbaka på ett romerskt beslut att efter Bar Kochbas uppror år 135 fördriva alla judar från dagens Israel och helt utplåna också minnet av dem. Därför infördes detta nya namn, och de som flyttade in där kom att kallas "palestinier", trots att de alltså är araber. 

---

Som sagt är alla krig fruktansvärda. Vi får, och ska, be om fred också i Mellanöstern. Framför allt får vi be att det enorma hat som finns på båda sidorna av konflikten skulle försvinna. Utan det finns det nämligen ingen varaktig fred i sikte. Som kristna vet vi också att det bara finns en sak (Läs: En) som åstadkomma att hatet försvinner. Det får vi alltså be om.