Tecken på väckelse!

Brittiska The Guardian publicerade i veckan en mycket intressant artikel. I den berättar man att bibelförsäljningen i Storbritannien har ökat till nya rekordnivåer. År 2025 ökade försäljningen av Biblar med 134% jämfört med siffrorna 2019. Här igen ser vi samma trend som överallt i västerlandet idag: Det är främst unga män som har ett nyvaknat intresse för kristendomen och för Guds ord. Denna ökning går dessutom hand i hand med ökade kyrkobesök, speciellt bland unga. År 2018 deltog 4% av 18-24-åringarna månatligen i någon gudstjänst, år 2024 var motsvarande siffra 16%. Trenden är starkast i just denna åldersgrupp, men överlag har deltagandet i gudstjänster i England och Wales ökat med hela 50% sedan 2018. 

Många av dessa unga har ingen kristen bakgrund överhuvudtaget utan deras intresse för den kristna tron och för Bibeln är något helt nytt ("from scratch"). Allt tyder på att kristendom idag bland unga ses som motkultur - och därmed något trendigt och tilltalande - medan dagens ungas föräldrageneration sökte sig till ateismen och t.ex. Richard Dawkins när de ville vara del av någon form av motkultur.

--- 

I artikeln sägs också något mycket intressant om det som har varit på tapeten också här i Finland, nämligen det att det nyvaknade intresset för den kristna tron förknippas med nationalism och ses som en farlig form av "kristen nationalism". Sam Richardson, vd för SPCK-Group, påpekar att denna ökning i bibelförsäljning och i intresset för den kristna tron kan ses redan från 2019, medan den ökade förekomsten av "kristen nationalism" är ett mycket nyare fenomen. Slutsatsen blir då helt naturligt att politiska ledare inom de nationalistiska rörelserna har sett det ökade intresset för den kristna tron och försöker använda detta för att förbättra sin egen och den egna rörelsens position. Exemplet som ges i artikeln är Tommy Robinson, en prominent extremhögerpersonlighet som i en julkonsert 2025 sågs stå under en skylt som förkunnade att "Jesus saves". 

Detta är en bra iakttagelse. Det är allmänt känt att just extremhögern (och även extremvänstern) har ett bra väderkorn för vad som trendar och på olika sätt gärna försöker använda sig av detta.   

Mindre tolerans

Sverige har en minister för civilt försvar, Carlo-Oscar Bohlin (M), och han har igen en gång rutit till under den årliga säkerhetskonferensen "Folk och försvar". Hans uttalande är så kontroversiellt att det inte är konstigt att Aftonbladet slår upp det t.o.m. ganska stort. Under rubriken "Vi behöver mindre tolerans mot vissa grupper" (pluralis) lägger Bohlin ut texten. Han lyfter fram att det han säger (i första hand) handlar om sådana som "tar till våld, besinningslöst våld mot oskyldiga människor". Dessa "bör inte inte vara en del av vårt vi”, säger han. Så långt är allt relativt tydligt - Bohlin talar om terrorister. 

Men sedan vidgar han begreppen när han fortsätter. "Vi behöver mindre tolerans mot dem som inte kan tolerera fundamenten på vilka det svenska samhället vilar". 

Vad betyder detta? Jag har inte så alldeles svårt att tolka hans ord om "fundamentet som det svenska samhället vilar på" som de så kallade "västerländska värderingarna", och då blir det mycket lättare att förstå varför han använde pluralis i det första citatet ovan.  

Vad händer i Iran?

Rubrikens fråga är förstås svår att besvara ifall man med frågan avser vad som just nu pågår på gatorna i Iran. Internet är nedstängt, och medierna är utelämnade åt spekulationer om hur dödligt våld den islamska regimen egentligen brukar. Det talas om från några tiotal dödade demonstranter till så många som tvåtusen (vilket är den största siffran jag har sett hittills). Nå, hur som helst kan det gott vara så att den islamska regimens dagar är räknade. De närmaste dagarna lär visa oss.

Men med frågan tänkte jag på de verkligt viktiga frågorna. Vad händer på det andliga området i den islamska republiken Iran? Vi vet att det finns en mängd underjordiska husförsamlingar, men åtminstone jag visste inte till för bara någon dag sedan att väckelsen i Iran är så kraftig att en stor mängd moskéer har fått stänga eftersom så många människor har konverterat till kristendomen. Enligt denna artikel (där shahens son, kronprins Reza Pahlavi, intervjuas) handlar det om så mycket som en miljon iranier som har övergett Islam och blivit kristna.  

Så vad händer i Iran? Det är mycket möjligt att vi just nu ser en revolution hända som störtar den islamska republiken. Men det vi VET är att en Jesusrevolution just nu pågår i Iran. 

Det är spännande tider vi lever i!  

Persiens återkomst?

Protesterna i Iran sprider sig snabbt. Enligt obekräftade uppgifter har över 200 demonstranter skjutits till döds bara i Teheran under det senaste dygnet. Landets ledning har också deklarerat att hårda tag kommer att tillgripas för att få bukt med demonstrationerna. Nu lär det visa sig huruvida Trumps ord om att USA inte kommer att tillåta att Iran mördar fredliga demonstranter bara var munväder eller om han menade allvar. Om han menade allvar torde Irans demoniska ledarskap ha kommit till vägs ände, något väldigt få (speciellt i Iran) skulle gråta över. Om det går så får vi se om Persien återkommer på världskartan. Iran har gått under sitt nuvarande namn sedan 1935, men eftersom namnet är så starkt förknippat med dagens religiösa diktatur skulle det inte förvåna om det gamla namnet åter skulle tas till heders i fall av ett maktskifte. 

Det är oroliga tider på många håll i världen idag, men all oro behöver inte leda till något negativt. Ett maktskift i Iran skulle faktiskt vara helt välkommet, både för Irans folk och för freden i Mellanöstern.   

Intressant bok

Kjell Herberts har skrivit en bok om de Österbottniska bönehusen, 250 stycken närmare bestämt. Det låter som en mycket intressant bok. I dagens ÖT presenteras boken i en intervju med författaren. Det finns några saker i artikeln/intervjun som jag noterade speciellt.

I rubriken sägs att författaren inte tror att alla kristna kommer att gilla hans bok. Orsaken är inte hans något negativa (men säkerligen realistiska) spåning att 30-40 bönehus i Österbotten kommer att dö ut inom en överskådlig framtid. Nej, utan orsaken är att bönehusen "samlas inom två pärmar". Alla samfund gillar inte att på detta sätt paras ihop med andra religiösa grupper eftersom de menar att de och endast de har den enda rätta tron. Detta alltså enligt Herberts.

Detta stämmer säkert till en del, men situationen har till viss del ändrat under de senaste åren. Den utveckling vi ser idag i de inomkyrkliga väckelserörelserna där ett ökat samförstånd och en vilja att samarbeta har lett till att webbplatsen "Kirkkokansa - Kyrkfolket" har startats inleddes faktiskt just här i Österbotten. Då tänker jag givetvis på Kyrkhelgen som ordnats i Karleby sedan år 2008 som ett samarbetsprojekt mellan flera av våra inomkyrkliga väckelserörelser (på svenskt håll). Notera alldeles speciellt det som sägs klart och tydligt på sidan: "Yhdessä eteenpäin - framåt tillsammans". 

Det är förstås ett beklagligt faktum att många av Österbottens 250 bönehus inte längre finns och att ytterligare bönehus inom de närmaste åren kommer att läggas ner och säljas bort. Men inte heller på det andliga området är någonting statiskt. Åtminstone inte om vi ser på hur intensiteten på väckelsen varierar. Det vi i detta sammanhang behöver komma ihåg är att väckelserörelsernas modus operandi alltid har varit att de har försökt erbjuda det som kyrkan inte erbjuder. Under långa tider var detta något ungdomsverksamheten, men så småningom insåg man också inom kyrkan betydelsen av att ha ett fungerande ungdomsarbete. En annan sak som har varit viktigt för väckelserörelserna är kolportörsverksamheten, alltså det att producera och sälja god kristen litteratur. Sedan har vi förstås mötesverksamheten som långa tider har varit viktig för väckelserörelserna. Allt detta har utvecklats och införts eftersom kyrkan inte har haft denna typ av verksamhet. 

Idag ser vi ett stort trendbrott just på detta område. Det som församlingarna på många håll tyvärr inte längre erbjuder  - och som väckelserörelserna därför allt mer har börjat ordna - är mässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten (nattvarden) rätt förvaltas". Vi är här i vårt land lite efter i utvecklingen, men t.ex. i Norge har flera väckelserörelser övergått nästan helt från traditionell bönehusverksamhet (möten) till att erbjuda gudstjänstgemenskaper där nattvardsgemenskapen är central.

Våra bönehus må (åtminstone på sina håll) ha levt ut sin tid som platser där Guds folk samlas till "gammaldags" möten, men de kommer absolut - i takt med att vår kyrka irrar iväg allt längre bort från Guds ord - att ha en funktion att fylla. Den nattvardsfirande församlingen kommer nämligen att behöva någonstans att fira sina mässor. Där kommer våra bönehus igen att kunna svara mot ett behov.   

Intressant artikel

ÖT skriver en intressant artikel om en Pekka Kallioniemi som säger sig först ha fastnat i olika konspirationsteorier men som nu jobbar åt EU sedan han "hängt ut Putins troll och nyttiga idioter på sociala medier".

När jag läser artikeln slås jag av bilden av en bil som hamnat i det ena diket för att sedan korrigera framfarten så till den grad att den hamnade i det andra diket. Nåja, jag känner inte mannen så den bilden får var och en ta med en nypa salt. 

Men det intressanta är det Kallioniemi säger om tilliten i vårt samhälle: "Mycket handlar om tillit. Vi har sett att Ryssland gjort riktade informationskampanjer för att sänka tilliten till exempelvis journalister, politiker, polisen och myndigheter. Vi måste upprätthålla förtroendet för institutionerna. Då fungerar inte desinformationskampanjer."

Här har han rätt. Åtminstone till en del. Det är av kritisk betydelse att vi skulle kunna ha förtroende för våra institutioner. Men problemet är att det inte bara är Ryssland som ligger bakom bristande förtroende här. Förtroendet kan nämligen inte kommenderas fram utan det behöver förtjänas. Tyvärr beter sig idag många av våra institutioner på ett sådant sätt att de helt enkelt inte är värda vårt förtroende. Detta är ett oerhört hårt slag mot ett fungerande samhälle, men något som institutionerna själva har orsakat. 

Kallioniemi talar mycket om journalisterna och om media, och där ser vi nog idag den institution som tyvärr minst av alla förtjänar vårt förtroende. Journalistiken och media har idag mer eller mindre blivit ett propagandainstitut som sätter mer energi på (värdeliberal och normkritisk) opinionsbildning än på nyhetsförmedling. Igen: Förtroendet kan inte trollas eller kommenderas fram - det måste förtjänas. 

Rättsväsendet är en annan institution som också den tyvärr håller på att rasera grunden för folkets förtroende. Jag talar nu förstås om den hänsynslösa förföljelsekampanj som riksdagsledamoten och f.d. inrikesministern Päivi Räsänsn har utsatts för de senaste fem åren. 

Ännu en gång: Förtroendet för våra institutioner är kritiskt viktigt speciellt i kristider som den vi nu lever i. Men detta förtroende måste förtjänas. Som det nu är gör flera av våra institutioner sådant som är allt annat än förtroendeskapande. Detta, om något, spelar t.ex. Ryssland rakt i händerna.   

Nej, nej och åter nej!

Igår hölls ett möte i Paris där "De villigas koalition" samlades för att "återuppliva fredsprocessen" i Ukraina. Efter mötet höll president Stubb en presskonferens där han meddelade att den stora behållningen av mötet var att länderna dragit upp planerna för att bilda en multinationell styrka som ska "trygga Ukrainas säkerhet" om och när ett eldupphör fås till stånd. Detta är givetvis gott och väl, men sedan kom den stora bomben: Stubb meddelade att "Finland deltar i denna styrka på ett eller annat sätt".

Nej, nej och åter nej! Finlands linje hittills har varit att Andra länder - som inte har gräns mot Ryssland - ska bilda denna styrka. Motiveringen för detta är att vi behöver våra trupper för vårt eget försvar. En ännu viktigare motivering, enligt mig, är att Ryssland har klargjort att de ser utländska trupper i Ukraina som en krigsförklaring. Detta, om något, bör innebära att länder som har landgräns mot Ryssland inte ska delta i denna styrka. Ryssland kan inte gärna starta konventionellt krig mot t.ex. Frankrike. Men för länder som Finland, de baltiska länderna, Polen och andra som har landgräns mot Ryssland är situationen helt annorlunda. Så igen: Nej, nej och åter nej!