Om biskopens frågetimme

Relationen mellan folkkyrkan och väckelserörelserna fortsätter att skapa diskussion. Senast igår deltog biskop Mari Parkkinen i "Piispan kyselytunti" i Radio Dei och också här kom detta upp. Parkkinen lyfte, enligt nättidningen Seurakuntalainen, fram att det inte råder full enighet inom väckelserörelserna om hur stor tyngd ämbetsfrågan borde ha. 

Daah!, som det brukar heta. Här slår Parkkinen in öppna dörrar så det står härliga till i sin strävan att göra en poäng. (Mer om detta nedan.) Det är förstås självklart att det finns olika syn på hur stor vikt vi bör sätta vid ämbetsfrågan i våra väckelserörelser. Vi behöver inte gå längre än till teologerna. Bland dessa torde det råda en stor samstämmighet om vad som borde gälla i en kristen kyrka. Likväl finns det ett fåtal sådana som har kunnat tänka sig att bli prästvigda tillsammans med kvinnliga prästkandidater och även kanske sådana som i viss mån kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster även om de menar att dessa egentligen inte borde vara präster. Detta för att de menar att de inte vill låta denna fråga hindra dem från att verka som präster och så kunna vara med och göra Guds verk i vår kyrka. Och om detta gäller bland prästerna gäller det samma absolut bland lekmännen. 

Så det här är som sagt ingen nyhet. För alla som inte känner till vad våra väckelserörelser arbetar för kan det löna sig att ta del av de målsättningsparagrafer och visioner som dessa förbinder sig till i sin verksamhet. (Denna länk går till SLEF:s sidor.) Om du tror att ämbetsfrågan och motstånd mot samkönade äktenskap är det centrala kommer du att bli förvånad! 

Problemet är att vi sällan får välja våra strider. För våra väckelserörelser är Guds ord det centrala, och framför allt evangeliet om Guds nåd i Kristus som allt Guds ord talar om och visar på. Men eftersom kyrkan, där väckelserörelserna än så länge långt verkar, långt har tappat förtroendet för och viljan att hålla sig till Guds ord kommer det att uppstå olika smärtpunkter. Ämbetsfrågan är en av dessa, liksom samkönade äktenskap och synen på homosexualitet. Men det är faktiskt mycket sällan dessa saker nämns i förkunnelsen, och framför allt är det mycket sällan förkunnelsen fokuserar på dessa saker. I klartext: De två saker du får höra om när du lyssnar till förkunnelsen i ett möte eller en gudstjänst som ordnas av våra väckelserörelser är inte motstånd mot kvinnliga präster och homosexualitet utan Lagen och Nåden. Vi kan säga som så: Ämbetsfrågan är ingen dominant fråga om den inte görs sådan av yttre aktörer. (Vilket ofta tyvärr sker.) 

---

Parkkinen nämnde som sagt detta för att göra en poäng. Hon säger: "Jag har blivit kontaktad av sådan väckelserörelsemedlemmar som inte upplever att kvinnoprästfrågan är lika viktig för dem som den är för rörelsens ledare. Det är sorgligt att människor som ännu ser dessa rörelser som sitt andliga hem men personligen inte anser att denna fråga är det viktigaste tvingas fundera över var deras andliga hem egentligen ska vara." 

Ser du vad Parkkinen gör här? Nå, dels lyfter hon fram och ger denna denna fråga en dignitet som den inte har. Dels säger hon att eftersom det finns en del (få!) medlemmar i väckelserörelserna som inte anser att denna fråga borde ha så stor tyngd så borde väckelserörelserna ändra sin ståndpunkt. 

Det här är falskt. Om det faktiskt finns sådana inom våra väckelserörelser som menar att denna fråga har fått för stor tyngd (och som menar att detta är ett problem trots att denna fråga de facto inte har någon stor plats i det budskap väckelserörelserna förmedlar) så finns det ju faktiskt andra sammanhang i kyrkan där dessa människor kan delta och få sin andliga föda - om det alltså är så viktigt för dem att ha kvinnliga präster. Det Parkkinen helt bortser ifrån är att ifall väckelserörelserna verkligen skulle öppna för kvinnliga präster, som hon menar att de borde göra, skulle en överväldigande majoritet av medlemmarna förlora sitt andliga hem. Inte för att frågan i sig dominerar väckelserörelsernas förkunnelse och verksamhet men för att Guds ord är det centrala. Men likt alla andra av kyrkans biskopar anser tydligen också Parkkinen att det inte alls är viktigt att också dessa människor får ha ett andligt hem. 

Igen i klartext: Det Parkkinen efterlyser är likriktning på de människors bekostnad som inte kan acceptera nyordningen med kvinnliga präster. 

---

Sedan konstaterar Parkkinen också att rörelsernas samverkan med församlingarna har förändrats den senaste tiden. "Tidigare var det självklart att församlingarna ordnade gudstjänster och föreningarna ordnade möten och stödde [församlingarnas] verksamhet. Detta har nu förändrats. På ganska många håll har inte församlingarna förordat rörelsernas rätt att fira nattvard[smässor]."

Om detta kan, och bör, det sägas två saker. Dels är det sällsynt att det är församlingarna som har satt käppar i hjulen för väckelserörelsernas nattvardsmässor. Faktiskt är det nästan uteslutande så att det är domkapitlen som har blandat sig i och vägrat tillstånd där församlingarna gärna skulle ha gett detta tillstånd. Dels skulle det vara hälsosamt för Parkkinen (och vår kyrkas andra biskopar) att ta sig en funderare över varför väckelserörelserna har sett sig nödgade att börja ordna nattvardsmässor och så orsaka en förändring i den praxis som länge har varit rådande.

Orsaken är klar och tydlig: På många håll är det inte längre kristendom som predikas i våra kyrkor. Det är något helt annat. Orsaken till detta är också uppenbar: Många av de som idag är präster borde aldrig ha blivit vigda till ämbetet eftersom de inte har något intresse att förkunna en rak, ren och biblisk kristendom utan i stället har de gjort sig till redskap för diverse mer eller mindre politiska ideologier och rörelser i samtiden. Så i många församlingar i dagens Finland är det tyvärr så att ifall det ska finnas rätta predikstolar och rätta nattvardsbord måste väckelserörelserna se till att så är fallet eftersom kyrkan och kyrkans präster sviker sitt kall och sina ämbetsuppgifter. 

Guds välbehag

Jag läste idag från Joh. 5 där Jesus säger om de judiska ledarna att de har satt sitt hopp till Mose, alltså till lagen. Jag har de senaste månaderna läst igenom Moseböckerna och många gånger förbluffats (och våndats) över just lagen. Den som har läst Moseböckerna vet vad jag talar om. Det finns föreskrifter om allt möjligt - och sedan en massa offer som behövs för rening från än det ena, än det andra. 

Jag skrev "våndats" ovan. Och ja, jag har våndats när jag har tänkt på hur enormt tungt och svårt det måste ha varit att leva under lagen. Och att, precis som Jesus säger, sätta sitt hopp till lagen och att på den vägen ha det rätt ställt med Gud. Det är inte för inte som Paulus talar om "lagens förbannelse" i detta sammanhang - och han om någon borde veta vad denna förbannelse innebär, han som hade levt som farisé och ägnat hela sitt liv åt att stå på rätt fot med Gud genom laggärningar. 

Men jubel och fröjd! Paulus skriver, när han talar om lagens förbannelse, inte om hur vi kristna fortfarande är under lagen och hänvisade till lagen som väg till rättfärdighet och frid med Gud. Nej, hans budskap är att vi i Kristus är friköpta från denna lagens förbannelse och att vi har fått en ny och mycket bättre väg till rättfärdighet och frid med Gud, nämligen Guds nåd i Kristus. (Gal. 3:13)

---

Det kan vara mycket nyttigt att läsa Moseböckerna för att se vad vi som kristna är friköpta från. Alltså vad Kristus i sitt offer på Golgata en gång för alla åstadkom. Dels kan vi förstå hur oerhört hemsk synden är och hur enormt hemska följder den får, dels, och framför allt, hur oerhört svårt (läs: omöjligt!) det är för en människa att i sig själv och genom lagen och lagens föreskrifter kunna ha det rätt ställt med Gud. 

Men, som sagt, jubel och fröjd! Som kristna står vi inte under lagen utan under nåden. Vi måste inte uppfylla Mose lag till minsta prick för att ha Guds välbehag. Nej, Guds välbehag är inte vårt mål, det är (kunde vi säga) vårt startkapital. Vi får det till skänks i och genom Kristus redan i dopets vatten. 

Det här är så stort att jag inte tror att vi klarar av att förstå det helt och hållet. (Men en läsning av Moseböckerna kan ge oss ökad förståelse för hur stor denna gåva är.) Men även om vi inte helt och fullt förstår det får vi ändå leva i det. Speciellt i oroliga tider är det så oerhört gott att veta att vi, i Kristus, har Guds välbehag. Oberoende av vad framtiden än kan tänkas föra med sig för oss. 

Ja, inte ens döden - om det skulle gå så illa - kan ta Guds välbehag ifrån oss. Så länge vi alltså håller fast vid Kristus och vår bekännelse till honom.

En av mina lärare i brukade säga: "Som kristna är vi inte bättre än andra. Men vi har det bättre!" Och så är det verkligen. I denna världens mörker, i osäkerhet, svårigheter och också i de dyrtider som kommer, ja t.o.m. i lidande och död, har vi Guds välbehag. Därför får vi - och ska vi! - lyfta våra huvuden och se framåt med frimodighet och glädje. Inte för att vi är bättre än andra, för det är vi inte, men för att vi har det bättre. För vi har Guds välbehag! 

Jag har redan flera gånger citerat Paulus jublande lovsång i slutet av Rom. 8, men jag kan inte låta bli att göra det igen som avslutning på denna text, från Rom. 8: 31-40: 

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet:För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

    

Ett slag i kulturkriget

Ishockeyklubben TPS i Åbo spelade i helgen en match i ligan. En av många. Denna match, som laget förlorade, var ändå lite annorlunda än andra matcher. Matchen var nämligen en Pride-match. Laget hade regnbågsmärken på sina spelskjortor, och som de lydiga pojkar de flesta i laget var bar de dessa spelskjortor utan att knota. Alla utom en av dem. 40-årige världsmästaren Veli.Matti Savinainen ville inte dra på sig någon Pride-skjorta och spelade därför i lagets normala spelskjorta. Han hade diskuterat saken med lagets ledning och de hade kommit överens om att göra på detta sätt eftersom Savinainen låtit förstå att han, även om han stöder alla människors lika värde, inte vill stöda Pride-ideologin. 

Alla var överens om hur de skulle lösa detta dilemma, därmed borde således allt vara ok. Men icke. 

Savinainens ställningstagande har skapat en närmast perfect storm bland de värdeliberala kulturkrigarna inom media och politiken i landet. Eller om vi så vill, hbtq-lobbyn. Dessa vägrar tillerkänna någon rätten att vara av annan åsikt och även stå upp för sin åsikt. Kolumnister, ledarskribenter och t.o.m. de grönas partiordförande Sofia Virta (som också råkar vara styrelsemedlem i TPS) har gått ut hårt mot Savinainen  och först hävdat att han inte borde ha fått spela matchen, och sedan hon insett att det skulle ha inneburit att han skulle ha blivit diskriminerad, klagat på lagstiftningen som inte ger ett lag rätten att diskriminera spelare som inte underordnar sig i hbtq-lobbyns kulturkrigsinsatser.

---

Att en vägran att bära regnbågströjan leder till en så här kraftig reaktion borde inte förvåna. Lögnen att regnbågsflaggan står för jämställdhet och allas lika värde har slagit igenom så starkt att den som genomskådar detta och vägrar ta ställning för denna normnedbrytande ideologi kommer att ställas vid skampålen och bli en offentlig spottkopp. 

Det är så här fascismen fungerar. Alla måste inordna sig och underordna sig Det Rätta. Det finns inget rum för andra åsikter och framför allt inte för att ge uttryck för åsikter som inte är i linje med Det Rätta. 

All som offentligt spottat på Veli-Matti Savinainen borde ta sig en ordentlig time-out och fråga sig om det verkligen är ett sådant samhälle de vill ha. Jag är så naiv att jag tror att de inte vill det, men att de har blivit så fartblinda och förblindade av den lögnaktiga propagandan att de inte riktigt vet och förstår vad de gör och vad de propagerar för. 

Men det gör förstås inte deras skuld mindre för det. Den som möjliggör fascismens väg till makten har samma skuld oberoende av om denne gör det villigt och med öppna ögon eller i form av en förblindad nyttig idiot. 

--- 

Likväl finns det ljuspunkter i denna mörka historia. Det finns de som har ställt sig bakom Savinainens rätt till en egen åsikt och rätten att agera i linje med denna. Det är ändå något att glädjas över.   

Bön för Trump?

Österbottens tidning faller allt oftare i samma fälla som många av våra kvällstidningar. Man sätter en braskande rubrik över en annars helt balanserad artikel för att skapa intresse och locka människor att klicka på den. Igår fick vi ett bra exempel på detta. Rubriken lyder: "Här ber pastorerna för USA:s framgång i kriget", men när man går in och läser artikeln (och ser på videon) finns inget sådant där. Det de församlade pastorerna bad för var vishet, vägledning och välsignelse, något som jag tror att alla håller med om att särskilt Trump behöver mycket av. Pastorerna bad också om beskydd för de amerikanska trupperna, och det är förstås också helt i sin ordning. Det jag saknade var att de också skulle ha bett om beskydd för den iranska civilbefolkningen och speciellt för alla barn som drabbas av kriget, men den bönen kan ju jag själv be. 

Artikeltexten är helt balanserad, men upplägget (speciellt med denna rubrik) gör att åtminstone jag får intrycket att ÖT är ute efter att svartmåla både Trump och de deltagande pastorerna och utmåla de senare som hycklande högerkristna som går i Trumps ledband. Men det får ÖT stå för. Nyheten i sig är bra på flera olika sätt. Dels är det fint att se att Trump låter pastorer be över och för honom, dels är deras böner sådana som vilken kristen som helst kan säga sitt amen till - kanske då med det tillägg som jag infogade ovan. Så trots den uppenbara avsikten med artikeln blir effekten inte alls så illa. Att ÖT/Bonniergruppen dessutom avslöjas som lögnare (i och med rubriksättningen) är bara en bonus. 

Mörkt, mörkt, men allt hopp är inte ute!

Vi såg häromkvällen på videoupptagningen från när Pävi Räsänen besökte Skutnäs bönehus i Jakobstad i måndags och talade inför 600 (!) kvinnor. Jag rekommenderar videon! Räsänen bjuder, som vanligt, på raka rör i en ödmjuk och stillsam paketering. (Det är många som har sett videon också, i skrivande stund har den - på lite över två dygn - fått över 4000 visningar.) 

Det var emellertid speciellt en sak jag reagerade på. Räsänen berättade om ungdomsbarometern 2024 som visade att en fjärdedel (!) av unga finländska kvinnor i åldern 15-29 år räknar sig tillhöra någon form av könsminoritet. En fjärdedel!

Det här är ju något alldeles fruktansvärt och om någon har tvivlat på sanningshalten i det Paulus skriver i Rom 1. så är det absolut dags att sluta tvivla. När ett folk vänder sig från Herren Gud och inte erkänner honom som Gud kommer det att falla en förblindelse över detta folk. En blindhet som gör att människorna byter ut Guds sanning mot lögnen och tar sig för att dyrka det skapade i stället för Skaparen. Vidare leder detta (som ett symptom på den verkliga sjukdomen) till att människor byter ut det "naturliga umgänget mot det onaturliga". Det är detta vi ser hända just nu.

När vi därtill lägger den enorma själviskhet som gör att unga människor idag hellre "förverkligar sig själv" och njuter av det man menar vara livets goda i stället för att bilda familj och få barn så inser alla med normala förståndsgåvor att vi står inför vad som knappast kan betraktas som något annat än en demografisk katastrof med alla de negativa följder detta sedan får. Summa summarum: När ett folk vänder sig bort från Gud får det följder. Vi har grävt ett djupt dike åt oss själva, och nu står vi där i vårt dike med skiten upp till armhålorna. Och vad ännu värre är: Människor som överger sin Skapare far illa och mår dåligt. För att inte tala om att de går evigt förlorade. Det här är, kort sagt, en katastrof på så många olika plan.

Och ja, om någon har tvivlat på att homosexualitet smittar är det också dags att sluta med det. Det gör den. Vi talar givetvis här inte om en virussmitta, men väl om en hjärnsmitta. 

---

Emellertid är ändå inte allt hopp ute, även om det ser synnerligen mörkt ut. Herren Gud är fortfarande den samme och han har dragit upp människor, länder och folk ur skiten förr - och han kan göra det igen. Han gör det inte kollektivt, utan han gör det enskilt, en människa åt gången. Men en åt gången blir i tidens längd många och så kan, får vi tro, ännu en förändring ske. Psalmisten skriver om detta och utropar i jublande glädje: 

Jag väntade ivrigt på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud." (Psalm 40:2-4) 

Gud är fortfarande i och genom Kristus den älskande Fadern som står med öppna armar och välkomnar oss alla in i sin omfamning och sin kärlek. Oberoende av vad vi har gjort, var vi befinner oss och hur djupt våra fötter har sjunkit ner i dyn står han beredd att dra upp oss och ställa våra fötter på klippan. Guds nåd gäller ännu idag! 

Det finns många exempel på hur Gud kan rädda det som var förlorat och skapa nytt där synd, Djävul och (själslig) död har regerat. Om du vill läsa om vad han kan göra rekommenderar jag detta vittnesbörd! 

Barry Neufeld och västerlandets förfall

Nättidningen Seurakuntalainen (som jag varmt rekommenderar för den som klarar finskan) rapporterar om den kanadensiske skolpolitikern Barry Neufeld och den dom han fått emot sig. Bakgrunden är att han på sociala medier, baserat på sin kristna övertygelse, har hävdat att det bara finns två kön. Något som givetvis är en självklarhet. En människorättsdomstol ansåg emellertid att detta kränkte de anställda (som hör till könsminoriteter) i den skola i vilken Neufeld fungerade som förtroendevald, varför domstolen dömde honom till att betala ett skadestånd på massiva 750 000 dollar. Domen har överklagats, och rättsprocessen fortsätter. 

Om någon har haft dubier huruvida yttrandefriheten faktiskt är i fara i västvärlden idag (och på något sätt har lyckats missa den förföljelse Päivi Räsänen utsätts för) borde detta undanröja alla tvivel. Yttrandefriheten är tyvärr allvarligt hotad och på sina håll kraftigt inskränkt idag. Detta var förstås något som många av oss varnade för att skulle ske när lagen som öppnade för samkönade äktenskap godkändes. Nå, nu är vi där. 

---

Rättsväsendet i både Finland och Kanada skulle gott kunna lyssna på Borgå stifts biskops Bo-Göran Åstrands mycket visa ord i hans insändare i Kyrkpressen 3/2: "Det kan ju inte vara så att trygga rum ska skapas genom att en del förväntas tiga för att andra ska känna sig bekväma och trygga".

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men detta är oerhört viktiga ord från Åstrand.    

 

Själaskadligt och blodtörstigt

Är det nya kriget mot Iran en del i Guds plan för de yttersta tiderna? Det här är en bra fråga som alla kristna som väntar på Jesu återkomst torde ha ställt sig de senaste dagarna. 

Svaret är förstås att vi inte vet. Allt som händer är i Guds hand, och vi vet att vi idag är närmare Jesu återkomst och tidens slut än vad vi var igår. Så i den meningen kan vi förstås svara jakande på frågan. Men om vi med frågan menar huruvida just detta krig kommer att vara det krig som så att säga "öppnar dammluckorna" för den yttersta tidens händelser måste svaret ändå vara att vi inte vet. 

Det vi vet är att vi behöver vara extra uppmärksamma på det som sker i Mellanöstern eftersom Israel och Jerusalem säkerligen torde ha en speciell roll i de yttersta tidernas händelser. Så därför gör vi säkert väl i att följa med vad som händer. 

Men det vi däremot ska akta oss för är att komma med några tvärsäkra påståenden eller omdömen om vad som pågår. (Annat då än att vi alltid behöver vara beredda!) Och framför allt ska vi människor akta oss för att försöka påskynda Jesu återkomst genom att driva fram och driva på ett krig.

Du kanske tänker att det sista jag skrev låter lite märkligt. Hur skulle vi kunna göra det? Nå, jag och du som läser detta kan förstås inte göra detta. Men faktum är att det finns sådana som just nu är i en sådan position att de kan göra just detta. Och som uppenbarligen också försöker göra just detta.

Iltalehti rapporterade igår att Military Religious Freedom Foundation i USA (en förening som, vilket behöver tillstås, inte till alla delar verkar vara helt seriös) fått ta emot en mängd anmälningar om att flera ledande personer i USA:s armé och i de stridande styrkorna i (närheten av) Iran har förmedlat ett budskap till sina underordnade som går ut på att Donald Trump är "smord av Jesus för att tända en signaleld i Iran som ska leda till tidens slut och Jesu återkomst" samt att "kriget i Iran är en del av Guds plan och att detta krig kommer att leda till Jesu återkomst och tidens slut". Dessa kommendörer ska också ivrigt ha poängterat hur blodigt detta krig behöver vara för att det till hundra procent ska stämma överens med deras egna eskatologiska lärosatser. 

---

Jag vet inte hur det är med dig, men åtminstone jag reagerar starkt på dylika påståenden. Inte minst för att de går tvärt emot Guds ord. Jesus säger klart ut i Matt. 24:36 att ingen människa vet något om "den dagen eller stunden". Dessutom bör det vara fjärran från oss att mena att vi på något sätt kan tvinga Gud att agera. Han har en plan och en tidtabell, och han kommer att hålla fast vid denna oberoende av vilket spel vi människor spelar och oberoende av om vi försöker ge honom råd om vad han borde göra och när han borde göra det. Jag vill hävda att det är själaskadligt att ens försöka. 

Dessutom är det ju alldeles fruktansvärt att någon människa tror sig göra gott genom att se till att ett krig blir så blodigt som möjligt, framför allt om detta görs för att se till att uppfylla de eskatologiska profetiorna i egen kraft. När vi läser dessa profetior, särskilt de i Uppenbarelseboken, märker vi att det bara är en aktör som vill mord, ödeläggelse och att blod ska flyta. Och på hans sida vill vi verkligen inte vara.