Kyrkokampen går vidare

ÖT uppmärksammar idag den information LFF:s styrelse publicerade på facebook för knappt två veckor sedan (18/8). Jag läste detta meddelande för ett par dagar sedan och har tänkt skriva några rader om det, men visste inte riktigt var jag skulle börja. Nå, efter ÖT:s artikel - med en kommentar av Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand - finns det orsak att ta tag i saken. Först tänker jag att det är viktigt att alla (även de som inte hittar informationen på facebook) har tillgång till den, varför jag i det följande klistrar in hela inlägget: 

INFORMATION FRÅN LFF:S STYRELSE 18.8

Med anledning av de strukturella förändringar som håller på att ske inom LFF:s medlemsföreningar vill vi, LFF:s styrelse informera följande:

Inom LFF använder vi termerna bönehusförening, fridsförening eller bönehusförsamling för bönehusverksamheten. I och med att nattvardsgudstjänst allt oftare firas i våra bönehus kan man även definiera bönehusen som en gudstjänstgemenskap eller mässgemenskap. Dessa begrepp har lyfts fram i de senaste årens kyrkopolitiska diskussioner. I kyrkligt språkbruk är en gudstjänstgemenskap en förening eller en oregistrerad grupp som bedriver församlingsliv (mässor), där medlemmarna tjänar ideellt i olika uppgifter och där präster sköter gudstjänsterna med ordet och sakramenten tillsammans med en eller flera medhjälpare. Avgörande är inte hur ofta man firar mässa, utan att man kallar präster som i tur och ordning sköter mässorna.

Vi vill poängtera att varje bönehus inom LFF är suveränt i förhållande till organisationen LFF och beslutar därmed om sina egna angelägenheter.

Varje bönehus väljer således hur man ordnar sitt församlingsliv. Det kan innebära bland annat följande:

- Bönehusen avgör hur ofta nattvardsgudstjänst firas

- Bönehusen avgör vilka predikanter/präster/pastorer som sköter förkunnelsen och vilka präster/pastorer som sköter sakramentsförvaltningen

- En präst-/diakonvigd kan välsignas i bönehuset för att exempelvis i egenskap av pastor förvalta sakramenten i bönehuset, för att även tillgodose behoven för sina medlemmar som inte längre är medlemmar i EVL (evangelisk-lutherska kyrkan i Finland).

- Nattvardsgudstjänst firas i samband med större möten och mera regelbundet i bönehusverksamheten, med tillstånd av den lokala EVL-församlingen. Nattvardsgudstjänst förrättas med en präst inom EVL eller, med en liturg som är präst/diakonvigd inom en annan luthersk kyrka (f.n. Ingermanländska kyrkan)

- Barn som föds inom bönehusföreningen döps till medlemmar inom EVL, medan barn som föds till föräldrar som inte är medlemmar i EVL döps (av präst/diakonvigd man) till medlemmar i bönehusförsamlingen/bönehusföreningen

- Prästvigning för egna predikanter med eller utan formell teologisk utbildning eller kallandet av män med prästvigning från (utländsk) luthersk kyrka som tjänar i bönehuset

- Bönehusförsamlingarna kan uppmana yngre män att studera teologi, exempelvis genom den teologiska utbildning som STI (Teologiska institutet i Finland) numera ordnar

LFF:s uppgift är att, inom ramen för sina stadgar, bistå sina egna medlemsföreningar oberoende av hur varje enskilt bönehus väljer att ordna sitt församlingsliv.

- LFF:s medlemskap i och samarbete med STI har öppnat för nya möjligheter, eftersom vi inte är ensamma i oron över framtidsutsikterna att verka inom EVL

- Inom STI planeras som bäst olika lösningar för att säkerställa att dess medlemsföreningars framtida behov av bibeltrogna präster kan tillgodoses

Styrelsen för Laestadianernas Fridföreningars Förbund rf 18.8.2026

 ---

Så långt alltså informationen från LFF:s styrelse. 

Jag noterade (förstås) särskilt passusen angående egna prästvigningar eftersom detta är det verkligt brännbara. Här öppnas nu officiellt för sådana vigningar av manliga präster (med eller utan formell teologisk utbildning). Således torde det nu endast vara en tidsfråga innan detta sker. Jag har noterat att, trots Åstrands tidigare försök att utmåla situationen inom LFF som splittrad när det gäller denna sak, det tycks råda en mycket stor enighet om vad som bör göras gällande detta.  

Åstrand uttalar sig om kommande prästvigningar i artikeln i dagens ÖT. Han säger: "När man talar om att man framöver kan tänka sig att till och med viga pastorer eller präster, så är det någonting som inte är inom ramarna för vår kyrka. Det är då mer ett uttryck för ett mer fristående samfund ... Vår kyrka har riktlinjer för vilka kyrkors präster och pastorer vi samarbetar med. Om en bönehusförsamling prästviger egna präster så är vi i ett läge där det handlar om relationer till ett annat samfund. För en sådan sak har vi inte samarbetsavtal eller samverkansmodeller."

 Här har Åstrand fel. Vår kyrkas bekännelseskrifter gör klart att om biskoparna vägrar prästvigning kan församlingar inom kyrkan viga sig egna präster. Det att så sker innebär inte att det per automatik bildas ett nytt samfund. De präster som vigs har givetvis inte stifts- och kyrkoledningens mandat att verka som präster i kyrkan, men om och när dessa nya präster är medlemmar i kyrkan är de inte desto  mindre präster inom kyrkan. 

En sådan situation kommer förstås att vara extremt svårgreppbar och råddig, men skulden för detta ligger i helt och hållet hos kyrkans ledning. De troende medlemmarna i kyrkan måste kunna ha möjlighet att fira gudstjänst och få del av sakramenten på ett sätt som inte kräver att de går emot Guds ord och sitt av Guds ord bundna samvete. Det som nu sker visar att om och när biskoparna och kyrkans ledning förvägrar dem detta kommer åtgärder för att korrigera denna orätt att vidtas. Och mycket gott så! 

Om trons stafett genom genrationerna

Jag läste idag det korta Judas brev i Guds ord. Detta är ett mycket intressant brev av många orsaker. Inte minst med tanke på vem som har skrivit det. Författaren säger sig vara "Judas, Jakobs bror". När någon presenterar sig som "Jakobs bror" och räknar med att bli igenkänd med denna presentation betyder nog att den ende Jakob som kan komma i fråga vid denna tid är Jakob, ledaren i församlingen i Jerusalem. Det innebär samtidigt att denne Judas inte är någon mindre än Marias yngste son och därmed Jesu halvbror.

Det att han väljer att inte presentera sig som Jesu bror visar på en synnerligen stor portion ödmjukhet. 

Det som ofta har betraktats som detta korta brevs centrum och höjdpunkt är det Judas skriver om brevets syfte. "Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga."

När vi sätter in brevet i dess historiska kontext blir detta ännu tydligare. Jakob led martyrdöden år 62. Resten av apostlarna skingrades över världen och kom alla utom Johannes också att få dö martyrdöden för sin Herre. Orden "Men ni, mina älskade, kom ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar" visar också på att de allra flesta med stor sannolikhet redan var hemma hos Herren. 

Detta brev är troligtvis skriver närmare slutet på Judas liv, och eftersom han sannolikt var den yngste i syskonskaran talar vi här om ca år 70-80. (Dock inte senare eftersom presentationen av författaren kräver att minnet av Jakob var levande.) Det betyder att de flesta av ögonvittnena redan var hemma hos Herren och trons fackla skulle nu föras vidare av den andra generationens kristna.

Orden "en gång för alla" vittnar om att uppenbarelsen är avslutad. Åtminstone vad gäller innehållet. Det som skulle tros och föras vidare var komplett. Inget skulle, kunde eller fick läggas till. Men inget skulle givetvis heller tas bort. Att föra denna tro vidare, både i historien och geografiskt skulle komma att innebära en kamp. Judas berättar också varför det skulle vara en kamp. "Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer. Om dem är det redan för länge sedan skrivet att de skulle drabbas av domen. Gudlösa som de är förvanskar de vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus."

Detta gällde för den andra generationens kristna, och det gäller ännu idag för oss. Det är idag vi som är satta att föra trons fackla vidare. Detta är en gåva som har getts oss, men också ett stort ansvar. Trons innehåll, som en gång för alla är givet och fastslaget, får inte korrumperas och ändras. Det fanns och finns många krafter som vill göra just detta. Då, liksom nu. 

För att kunna vara framgångsrika i denna kamp behöver vi kristna studera Guds ord. För att kunna föra något visare behöver vi förstås känna till det vi är kallade att sprida och föra vidare. Det är en grundläggande förutsättning. Sedan behöver vi vara beredda på att kämpa för den tro som vi har fått anförtrott oss. Judas gör klart att det kommer att vara en kamp, och den är idag minst lika brinnande som den någonsin har varit. 

Och hur länge kommer kampen att pågår? Judas ger också ett svar på den frågan. Denna "trons stafett" genom generationerna kommer att pågå till dess att Jesus kommer tillbaka. Och, som Fredrik Sidenvall konstaterar i sin bok "Kampen för tron", är det samma hand som en dag kommer att ta emot trons stafettpinne som en gång skickade iväg den på sin väg genom historien. Det är trösterikt, men samtidigt visar det på det stora ansvar vi har just idag att, med Andens hjälp, föra tron vidare utan att förfalska den 

Dolly Parton 1946 - 2026

Igår nåddes vi av budet att en av Country-musikens sista stora artister lämnat tiden och gått in i evigheten. Vi behöver notera att för Partons del handlar det ändå inte om att hon "gått bort" utan om att hon "gått hem". 

Dolly Parton är en av vår tids mest aktiva låtskrivare med över 3000 låtar på sin CV. Bland de mest kända är hennes självbiografiska "Coat of Many Colors", "9 till 5", "I Will Always Love You" (Ja, det är Parton som har skrivit den, inte Whitney Houston!) och "Jolene". Hon är också en av få artister/skådespelare som nominerats minst en gång för alla de fyra stora priserna; Oscar, Grammy, Tony och Emmy. 

Dolly Parton växte upp i mycket blygsamma förhållanden i bergsbygden i Tennesee, och hennes hela uppväxt, liksom hennes senare liv, präglades starkt av en varm kristen tro. (Huset hon föddes och levde sina första år i tillsammans med föräldrarna och så småningom elva syskon, hade ett rum, ingen elektricitet och endast ett utedass.) När hon var sjutton år gammal träffade hon Carl Thomas Dean som hon, vid 20 års ålder, gifte sig med 1966. Äktenskapet varade i nästan 60 år till hans död 2025. 

---

Jag har inte själv haft möjligheten att se och höra Dolly Parton live, men lyckligtvis finns det hur många videor som helst av henne på Youtube. Visst, det är verkligen inte samma sak, men det får duga som substitut. De flesta musikintresserade människor har någon form av beröringspunkt med Dolly Parton, och de flesta har sin egen bild av vem hon var och vad hon gjorde. För mig är hon framför allt den kristna sångerskan som, trots både stora framgångar och många utmaningar, höll fast vid sin tro och som, trots att det i de kretsar hon rörde sig var vanligt med både otrohet och att byta make/maka, troget höll fast vid det livslånga äktenskapet.

Den som har följt med min blogg vet att jag i dylika minnesrunor brukar länka till någon sång som artisten i fråga har sjungit - vanligen då en mindre känd sådan. Så också här. År 1989 uppträdde hon med sin egen version av Don Franciscos "He`s Alive!" i ett Live-framträdande i Nashville. Historien berättar att hon först hörde sången på radion när hon var på hemväg i sin bil och blev så rörd av sången att hon stannade, ringde radiostationen och frågade vad sången hette och vem som framförde den. Genast när hon kom hem lärde hon sig sången och spelade in den. 

Denna video är, i mitt tycke, bland det starkaste som finns få Youtube.   

  

50 000

Igår var det klimatdemonstration i Stockholm. Uppskattningsvis 50 000 människor tågade och ropade slagord för att rädda klimatet. "Vi måste göra något nu!" ljöd över Stockholm. 

Jag sitter som ett stort frågetecken framför min dataskärm när jag ser det här. Vem är "vi"? Vad ska vi göra? Och kanske framför allt: Vad menar dessa 50 000 att de åstadkommer med denna sin demonstration - annat då än att de stillar sina samveten eftersom "Nu har vi gjort något!"

Mina tankar går vidare. Hur många onödiga flygresor har dessa 50 000 begått? (Med onödiga menar jag framför allt turistresor.) Hur många onödiga klädesplagg har dessa 50 000 beställt på nätet - för att sedan sända tillbaka eller ställa in i garderoben efter att de använts ett par gånger? Eller inomhustemperaturen under vinterhalvåret? Hur många av dessa 50 000 nöjer sig med 18-19 grader i stället för 21-22 eller ännu mer? Detta bara som några exempel. 

Saken är den att vi kan göra NÅGOT. Var och en av oss. Klimatarbetet kan och ska inte outsourcas till "de andra". Till politikerna. Och framför allt. Det nyttar inget till att göra politiska beslut om att minska klimatavtrycket om tekniken som krävs för att förverkliga dessa beslut saknas. Vilket långt är fallet. MEN. Vi kan alla med små - och större - vardagsbeslut göra detta NÅGOT. Om vi vill. Men det kräver att vi är beredda att offra. NÅGOT. Jag. Vi. Att gå i en demonstration förändrar absolut ingenting. Annat då som sagt än att vi kanske stillar vårt samvete.

---

Det pågår som bäst flera krig ute i världen. Krig är det absolut värsta vi människor kan göra när det kommer till klimatutsläpp. Kriget i Ukraina hade, under sina tre första år, orsakat utsläpp på uppskattningsvis 311 miljoner ton CO2e. Om vi lägger till Ukrainas sprängning av Nordstream-ledningen tillkommer 30-40 miljoner ton. Detta är mer än Frankrikes totala utsläpp under ett år. (Utan Nordstream-tillägget.) 

Gårdagens demonstration i Stockholm åstadkom absolut ingenting. Tomma slagord och press på politiker inför riksdagsvalet tjänar ingenting till eftersom det enda politikerna kan göra är att ställa upp omöjliga målsättningar och ge tomma löften. Men om demonstranterna skulle ha velat göra verklig skillnad borde de ha demonstrerat för fred. Demonstrerat för att sätta verklig press på våra politiker att i sin tur pressa Ryssland och Ukraina - och USA - att sträva efter att avsluta krigen. I stället för att som hittills agera krigshetsare. För det är vad de gör. Liksom media. Om demonstranterna i Stockholm hade velat göra skillnad, verklig skillnad, skulle de ha krävt att media slutar krigshetsa och i stället går in för att tala för fred. 

Men nej. Varför skulle man ta sig för att göra något så obekvämt? Det är lättare att ropa tomma slagord. Åtminstone får det roparen att känna att han/hon har gjort något. Men verkligheten är att absolut inget förändrades med denna demonstration. Absolut ingenting.  

Kyrkoherdeval

Idag är det kyrkoherdeval i Larsmo församling. Valets utfall bestämmer inte bara den närmaste framtiden för Larsmo utan även för Pedersöre församling. Behöver jag säga att vi gärna skulle ha kvar vår kyrkoherde i Pedersöre? Nå, det är nu inte vår sak att avgöra det, och det vore fjärran från mig att önska en förlust i detta val åt någon av de två uppställda kandidaterna. 

Jag skrev en kommentar på Svenska Yle angående detta val i vilken jag konstaterade att detta kyrkoherdeval är unikt i Finland år 2026. I valet finns två teologiskt goda kandidater, varför Larsmoborna till denna del helt enkelt inte kan välja fel. Detta, alltså att det inte finns några dåliga kandidater uppställda, är det som gör detta val så alldeles unikt. I alla andra liknande val som hålls finns det en, flera (eller vanligtvis alla) kandidater som överhuvudtaget inte alls borde vara präster. Men så alltså inte i detta val. Min gissning är att detta är det sista kyrkoherdevalet i Finlands kyrkas historia där detta gäller. 

---

Vad gäller Pedersöre församling så är det solklart att domkapitlet och biskopen bara väntar på att få gå in och förstöra också denna församling. På samma sätt som senast skedde i Karleby svenska. Så om, och när, det blir tjänster lediga i Pedersöre kommer vi med största sannolikhet att få se en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) ta plats i medarbetarskaran. Allt som sagt för att förstöra och slå sönder det som fungerar. 

Med detta sagt så är ändå min gissning att ifall vi förlorar vår kyrkoherde idag så kommer den tillfälliga lösningen att hittas i, just det, Larsmo. Men hur det blir med det får förstås framtiden utvisa.   

Dagens andakt

SLEF lägger på sin hemsida dagligen upp en andakt som kallas för "Dagens andakt". Jag medverkade igår, och den som vill lyssna kan göra det här. Min andakt bygger långt på texten "Extra muros" som jag publicerade här på bloggen förra veckan.  

Om vad som bygger idyllen

Jag snubblade idag över en ack så tidstypisk text i ÖT. En Astri Ödahl Fröjdö skriver vad hon kallar ett "kärleksbrev" till Jakobstad i vilket hon prisar den lantliga idyllen och den trygghet som finns i nejden. Detta samtidigt som hon efterfrågar en förändring i normer och attityder. 

Som sagt. Detta är ack så tidstypiskt. Människor av idag förstår överlag inte vad som skapar idyll och trygghet, men vill bevara denna glansbild samtidigt som de arbetar på att riva ner den grund som har möjliggjort idyllen och tryggheten.  

De normer som Ödahl Fröjdö vill förändra (läs: riva ner) är just de normer som möjliggör trygghet och ett gott samhälle. Vårt fungerande och välmående samhälle har byggts på det som i artikeln kallas "strikta normer", "unkna attityder" och "bakåtsträvande". Regnbågsnormer, som Östdahl Fröjdö helt tydligt vill införa, har aldrig skapat trygghet och välmående. Tvärtom finns det fog att anta att dessa skapar illamående och därmed i förlängningen otrygghet. 

Men det är tyvärr inte så enkelt detta med orsak och verkan.