På fel sida om historien

Igår gjorde Frankrike ett mycket stort misstag i och med att landets president Macron meddelade att Frankrike kommer att erkänna Palestina som en självständig stat. Detta är illa på så många sätt, inte bara för att det innebär att (också) Frankrike frångår internationella och erkända spelregler för när man kan/bör erkänna en stat. Framför allt innebär detta att man ger terroristorganisationen Hamas legitimitet som statsbärande kraft i den stat som varken har internationellt erkända gränser eller någon instans som har kontroll över det område som finns inom dessa (imaginära) gränser. Dessutom hamnar nu också Frankrike på fel sida om historien när man så helt nonchalerar historiska händelser och historiska avtal.

Detta gör nu också att vänsteroppositionen i Finland skruvar upp retoriken för att få vårt lands utrikespolitiska ledning att gå samma galna väg som Frankrike. President Stubb har tidigare konstaterat att när det sker någon större rörelse i denna fråga (när något större Europeiskt land erkänner Palestina som stat) bör Finland också se till att "vara på rätt sida om historien". 

Detta är galet ironiskt eftersom ett erkännande av Palestina som stat uttryckligen innebär att man INTE är på rätt sida om historien utan att man nonchalerar och/eller visar att man inte alls är bekant med historien och historiska fakta.

Saken är nämligen den att vi redan nu har en erkänd och sedan länge genomförd tvåstatslösning på plats i Mellanöstern. Det brittiska Palestinamandatet delades nämligen år 1921 i två delar - 80% av området blev en arabisk del (dagens Jordanien) och resten skulle bli det judiska nationalhemmet, något som inte då ännu resulterade i en judisk stat. Inget sades då om att de resterande 20% av mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk del. 

År 1947 röstade emellertid FN:s generalförsamling om en sådan delning, vilket godkändes av judarna men torpederades av araberna (!) År 1948 grundades staten Israel, och efter de krig som utbröt när araberna anföll den nya judiska staten har gränserna dragits om flera gånger varför FN:s delningsförslag från 1947 och de gränser som föreslogs inte längre är någon reell möjlighet. Vi bör notera att Israel vid upprepade tillfällen ändå har varit berett att erkänna bildandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gaza, men att detta gång på gång har torpederats av araberna/palestinierna.    

Orsaken till detta är klar och tydlig, och den formuleras allra tydligast i det slagord som även radikala vänstermänniskor i Europa i total okunskap (eller djupt hat) kan höras skandera: "From the River to the Sea, Palestine will be Free!". Målet är alltså ett totalt utplånande av judarna och den judiska staten. Inget mindre kan accepteras, och det är detta som dikterar Hamas och andra liknande aktörers agerande. Notera detta mycket noggrant: Målet är inte och har aldrig varit en tvåstatslösning och bildandet av en palestinsk stat utan att utplåna judarna och den judiska staten.

Det värsta med Frankrikes agerande är att man nu erkänner en organisation som har detta som mål och att man spelar med i det spel som Hamas bedriver. Mer på fel sida om historien än så kan man knappast vara. 

 

Intressant debatt!

På ÖT/Vbl pågår just nu en mycket intressant debatt mellan Sofie Stara och Samuel Broman som tog sin början i en ledare i vilken Stara påtalade problemen med att samhället fragmenteras och polariseras eftersom vi inte har någon gemensam moral. Udden i hennes text var riktad mot Donald Trump och hans väljare som Stara beskyller för att sakna moralisk kompass eftersom de senare valde Trump, som ju bevisligen är en notorisk lögnare, till president.

Det Stara avsiktligt missar är att den andra kandidaten i det amerikanska presidentvalet, Kamala Harris, var oreserverat för en fortsättning på det massmord på småbarn som försiggår (och har försiggått) i USA de senaste femtio åren. Alltså aborterna. Detta är, enligt många amerikaner, en mycket större moralfråga än Trumps upprepade lögner.

Det faktum att Stara helt bortser från detta sätter fokus på det stora problemet i hennes funderingar. Staras moraluppfattning baseras på rättspositivism, vilket också visas av hennes svar på Bromans fråga om vem som ska avgöra vilka värderingar som ska läras ut som moral. Staras svar på frågan är att det ska alla göra. Således kommer moralen att avgöras demokratiskt av folket. Rättspositivism kommer alltid och ofrånkomligt att leda till en "51-procentsmoral" där majoriteten bestämmer vad som är rätt och vad som är fel. Abortfrågan är ett mycket gott exempel här, kraftigt accentuerat av det faktum att Stara alltså (väljer att) helt bortse från denna frågas tyngd när det gällde det amerikanska presidentvalet.

Det stora problemet när vi pratar om moral (eller etik – om vi ska vara noggranna) är det faktum att det inte kan finnas någon absolut moral utan en garant för denna moral. Under långa tider var denna garant Gud och Bibeln, men i dagens värld har Gud avskaffats även som garant för moralen, varför vi behöver hitta en annan instans som moralen kan förankras i. Således kommer vi att landa i att det är folket som bestämmer vad som är rätt och vad som är fel och därmed i det som alltså kallas rättspositivism.

Att detta är vad Stara förespråkar (utan att hon öppet medger det) syns tydligt när hon besvarar Bromans fråga om vem som ska bestämma vad som får sägas och tyckas i ett samhälle. På detta lyfter Stara fram samhällets lagar. Alltså vad vi människor, folket, bar bestämt att ska gälla.

Det stora problemet med rättspositivismen är förstås att moralen av nödtvång kommer att bli relativ. Att allting flyter. Nu tror jag förstås inte att Stara har tänkt detta till slut (som knappast mer än några få av alla de som förespråkar rättspositivism har gjort). Låt mig ta ett exempel för att belysa detta: Hur skulle det vara ifall vår riksdag skulle stifta en lag som säger att alla homosexuella ska fängslas, eller än värre, dödas? Om folket har bestämt att det är rätt så blir det svårt att, utifrån Staras ståndpunkt, argumentera för att det är fel. (Men det skulle hon förstås göra ändå, hur inkonsekvent det än skulle vara att göra så...) Men före det skulle hon, med stor sannolikhet, säga att något sådant aldrig kommer att ske, varför det är onödigt att lyfta fram ett sådant exempel. Där har hon förvisso rätt, men hur skulle det vara om vi bytte ut ordet "homosexuella" mot ordet "judar"?

Vi vet alla att det har skett, och det inte för så alldeles så länge sedan och dessutom mitt i hjärtat av Europa. Baserat på rättspositivismen går det faktiskt inte att argumentera för att det som skedde i Tyskland var fel.På sitt sätt var det nämligen ett beslut fattat av de folkvalda makthavarna.

Men det var ändå fel,, protesterar givetvis alla. Och det var det förstås. Men inte utifrån den av Stara förespråkade 51-procentsmoralen. (Som hon alltså knappast ens förstår att hon förespråkar.) Det finns faktiskt bara en möjlighet att slå fast att det som skedde med Europas judar var fel, men det förutsätter att vi måste hitta en högre garant för moralen än folket och folkets vilja.

Det finns bara en sådan, och att få möjlighet att konstatera det är den avgjort största behållningen av denna också annars mycket intressanta debatt.

 

Kriget i Gaza måste sluta nu!

I förrgår kom det en uppmaning från 24 länder och EU som går ut på att kriget i Gaza måste sluta genast för att förhindra ytterligare lidande och död för civilbefolkningen i Gaza. Det är svårt att inte hålla med om denna uppmaning. Lösningen är dessutom mycket enkel. Det var Hamas som inledde kriget med sin fega attack mot Israel, kriget kan avslutas av samma terroristorganisation genom att de sista ur gisslan överlämnas och alla vapen läggs ner och överlämnas. Svårare än så är det inte. Men tyvärr betyder civila liv i Gaza inget alls för Hamas, varför det är svårt att se något slut på det fruktansvärda dödandet. 

Det stora problemet med uttalandet i fråga är att det nästan uteslutande riktar sig mot Israel. Det är där det, igen, far fel. Som vanligt. Som sagt är det Hamas som startade detta krig och Hamas har nycklarna till att avsluta det. Om de vill. Därför är det i huvudsak till dem uppmaningen borde riktas. Israel är verkligen inte utan skuld i detta krig och så som det har utvecklats, men vi bör ändå ha koll på fakta.  

Om nattvardsstriden och annat liknande

Som jag tidigare har berättat om har biskoparna och domkapitlen i vår kyrka tagit till drastiska åtgärder för att tvinga (i detta skede) SLEY tillbaka i ledet gällande "konkurrerande" nattvardsgemenskaper. Detta efter att vår kyrkas väckelserörelser har hittat varandra och tagit ett par första steg för att samordna sina gudstjänstgemenskaper och framför allt sedan de väckelsekristna representanterna i kyrkomötet sköt ner biskoparnas förslag till en ny syn på äktenskapet och biskoparnas pastorala råd gällande vigsel av samkönade.

Det är svårt att inte se hur det som sker idag är det som Petrus talar om i det fjärde kapitlet av sitt första brev där han skriver om domen som kommer och som ska börja med "Guds hus". (1Petr. 4:17) 

Vi lever, som bekant, i en värld som på så många sätt är drabbad av synden och dess följder. Att vi blir bevarade och beskyddade så att vi inte dras med i alla möjliga (och omöjliga) perversioner beror endast på Guds beskydd och hans omsorg om oss. Guds domar här i tiden är sällan av sådan art att någon faller död ner där han/hon står utan hans domar syns framför allt och så gott som alltid i det att han drar bort sitt beskydd. Detta är på sätt och vis ännu värre eftersom det innebär att den människa/det sammanhang som drabbas av domen förfaller åt all möjlig gudlöshet och snabbt dras med i upproret mot alla Guds goda ordningar. Som sagt är det svårt att inte se hur det som biskoparna, domkapitlen och vår kyrka just nu drabbas av handlar om just detta. 

Domen har börjat, och den börjar med Guds hus.  

Mycket läsvärd text!

Jag läste i morse en mycket läsvärd ledartext i Sensk Pastoraltidskrift. Ledarskribenten citerar i sin tur en ledare i SvD, skriven av en Lena Andersson, som är mycket kritisk till "woke". Jag citerar från SPT: 

Andersson är i sin ledartext skarpt kritisk till »woke-idéerna» och deras genomslag. Hon betonar det märkliga med att dessa idéer, som hon ser som en inverterad version av förföljelse av minoriteter, inte skedde »i form av tvång, utan genom ett i formell mening frivilligt förgiftande av samhällsandan». Hon fortsätter: »Lagar behövs inte där normerna är så stränga att skammen och skräcken för att säga och göra fel disciplinerar var och en till underkastelse. Allt sköter sig självt och censuren flyttar in i huvudet på medborgarna, i synnerhet på dem i ansvarig ställning.» 

Detta är en synnerligen skarpsynt analys, men tyvärr ligger Anderssons text bakom betalmur, varför jag (och alla andra som inte prenumererar på SvD) får nöja mig med detta citat. Jag kan dock rekommendera ledaren i SPT som även den är en salthaltig vidräkning med Wokismen och väl värd att läsa i sin helhet. 

Om framstegsmyten

Det kom en intressant kommentar under min text om "Själafiendens fest" som jag inte kan låta bli att lyfta fram därför att det (tyvärr) är så här många människor tänker idag. Kommentaren lyder: "Vi lever i det 21 århundradet nu. Vem tror och tänker längre så här? Välkommen till den moderna tiden där vi vet så mycket bättre!"

Som sagt, när man lyfter fram bibliska sanningar och Guds vilja angående människan och vårt liv är detta ofta en reaktion som förekommer idag. För det första kan jag säga att vi är många som tänker just så här. Som alltså har en världsbild som är formad utifrån Bibelns ord. Visst kan det också bland oss finnas nyansskillnader, men överlag: Ja, vi är många som tänker och tror just så här.

Sedan bygger denna kommentar på ett tragiskt feltänk. Detta feltänk går ut på att mänskligheten hela tiden är i rörelse mot något högre och bättre och att det vi menar oss veta idag är överlägset det människor förr trodde och tänkte. När det gäller en del tekniska framsteg är det förstås sant. Idag kan vi resa ut i rymden, bota många sjukdomar och klyva atomen. Men betyder det faktiskt att vårt tänkande om t.ex. människan och hennes innerst väsen och om tillvaron överlag, dess början och slut och vad som kommer efteråt, att detta tänkande är överlägset tidigare generationers dito?

Ett (onödigt) balanserat svar på denna fråga är förstås att "inte nödvändigtvis". Frågar någon mig så svarar jag "Absolut inte!". Men som sagt, ett balanserat svar är att det inte nödvändigtvis, eller per automatik, förhåller sig på det sättet. Det som ligger bakom ett jakande svar på frågan, där ett sådant ges, är ingalunda någon empiri (i den mån en sådan finns att tillgå) utan det faktum att man använder dagens människa som alltings mått. Eller som bl.a. Vesa Ollilainen uttryckte saken på sitt seminarium på SLEF:s årsfest i Esse: Att man har gått på framstegsmyten. Alltså tanken att den sekulära, värdeliberala människan har kommit längst i utvecklingen och att den som kommit med det senaste påståendet om t.ex. vad som är rätt och fel vet sanningen om verkligheten. Eller åtminstone har kommit närmare denna sanning än alla som har uttalat sig tidigare.  

Varför skulle det vara på det sättet? Finns det något överhuvudtaget, annat än den sekulära och värdeliberala människans önskning att det förhåller sig så, som talar för att det verkligen är på detta sätt?

Svaret är förstås nej. Det att vi idag klarar av att t.ex. klyva atomen innebär inte automatiskt att vi också har kommit längst när det gäller moralisk intelligens. Snarare tyder en blick ut över världen på motsatsen. Människan som lever i en värld där den moraliska kompassen har ställts om i enlighet med sekulära och värdeliberala värderingar  mår oerhört dåligt. Vi är ensamma på ett sätt som saknar motsvarighet i världshistorien. Vi konsumerar antidepressiva som aldrig förr och självmordssiffrorna är högre än någonsin. Så enligt vilka mätare kan någon påstå att vår moralkompass skulle vara bättre och mer förfinad än någonsin tidigare? Att vi idag "vet så mycket bättre"?

Så nej. Vi vet verkligen inte så mycket bättre idag. Om något så har vi tappat bort både målet och riktningen och det mesta talar för att vi idag som mänsklighet snarast vet mindre än någonsin när det gäller vad som fungerar och inte fungerar när det handlar om människan. Ja, vi kan klyva atomen. Men det betyder inte att vi på något sätt skulle vara bättre rustade nu än för, låt oss säga 200 år sedan, att använda denna kunskap på rätt sätt. Snarare tvärtom, skulle jag påstå.  

Nej, nej och åter nej!

Igår pratade USA:s president Trump med Ukrainas president Zelenskyj om kriget i Ukraina, och enligt de uppgifter som har läckt ut gällande detta samtal uppmanade Trump Ukraina att slå till mot Moskva och St Petersburg med västerländska långdistansvapen. Detta är, om uppgifterna stämmer, en helt ny och synnerligen oroväckande utveckling i kriget. Ukraina har länge hållits tillbaka av västs ovilja att ytterligare provocera Ryssland, men nu tycks Trump helt ha svängt i denna fråga. Det tycks dock vara så att USA inte själv vill hållas ansvarigt för detta utan Trump vill att andra länder som ingår i alliansen mot Ryssland både ska betala för (de amerikanska) vapnen och ta riskerna. Bland andra Finland.

Kriget i Ukraina har sakta men säkert eskalerat och överträdelser av alla Putins "röda linjer" har hittills inte lett till några synliga och/eller omedelbara vedergällningar från rysk sida. Chansen finns förstås att inte heller denna möjliga upptrappning leder till några sådana, men risken är ändå allt annat än försumbar. Detta speciellt som Putin, enligt vissa bedömare, håller på att bli allt mer trängd. En attack med västerländska vapen mot Moskva och St Petersburg skulle utan vidare kvalificera som det hot mot Ryssland som Putin har ställt upp som en gräns vars överträdelse motiverar användande av kärnvapen. Putin har också gjort klart att ifall Natoländer/EU-länder ligger bakom en dylik attack öppnar det för en rysk attack (med konventionella vapen) mot mål i dessa länder.

Det som nu sker innebär ett stort steg in i det okända. Trump, Putin och övriga västerländska ledare spelar nu rysk roulette med hela mänsklighetens framtid i potten. I vilket fall som helst är detta något som Finland inte bör – nej: Inte får! – delta i. Enligt aktuella riktlinjer (försvarsredogörelsen) har Finlands stats- och militärledning inte heller några befogenheter att bidra till en ukrainsk attack mot mål långt inne i Ryssland. Redogörelsen talar enbart om att Finland har förbundit sig att stöda Ukrainas "självständighet, suveränitet och territoriella integritet".

Så nej, nej och åter nej! Om andra länder vill spela detta spel med oerhört höga insatser och därmed också erbjuda det egna landet som mål för eventuell direkt rysk aggression så må de göra det. Men vi ska absolut inte delta.