Förutom att det skapas kyrkohistoria idag firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad ikväll kl 18. Albert Häggblom är liturg, Tore Jungerstam predikar och Felix Lindvik samt gitarrgruppen Salem står för sången och musiken.
Välkommen med att fira himlafesten på jorden!
SLEF inledde under Corona-tiden en serie med "Helgens predikan" på Youtube. Detta har fortgått sedan dess, och den här veckan fick jag förmånen att bidra med en predikan. Temat är "Uppståndelsens vittnen" och som den historiker jag är fokuserar jag också en del på utombibliska vittnen till uppståndelsen och det som hände därefter. Predikotexten är hämtad från Joh. 21: 1-14.
Igår kväll släppte ÖT något som måste vara årets nyhet på det kyrkliga fältet. Åtminstone hittills. Rubriken lyder: "Risöhäll bönehus kallar egna pastorer bakom ryggen på biskopen", och i artikeln får vi veta att Rishöhäll bönehusförening i Larsmo på söndag kommer att installera två pastorer i tjänst. Dessa två är sedan tidigare prästdiakonvigda i Ingermanlands lutherska kyrka.
Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand, som alltså inte har hört om saken på förhand, säger att detta är "anmärkningsvärt" och konstaterar att "en inomkyrklig väckelserörelse helt på egen hand och förbi alla ordningar skulle kalla egna pastorer har mig veterligen inte hänt tidigare i Borgå stift".
Nej, det har det inte och det är det som gör detta anmärkningsvärt. Frågan är om detta har skett tidigare i något stift i vår kyrka. Jag känner åtminstone inte till att så skulle ha skett - om man bortser från någon eller några små evangeliska församlingar på 30-talet där det eventuellt skedde. Men frågan är om dessa då längre hade något med folkkyrkan att göra. Hur som helst är detta en stor nyhet.
---
Det är givet att detta kommer att leda till att LFF och Risöhälls bönehusförening kommer att bli beskyllda för att splittra kyrkan. Och ja, detta är en manifestation av den splittring som råder i vår kyrka och som sådan väldigt tråkig. Men, och detta är så oerhört viktigt att komma ihåg: Det är aldrig de som står fast vid Guds ord som skapar splittring. Det är alltid de som går bort från Guds ord som skapar splittringen. Så därför måste det skuldbeläggande fingret också för den splittring detta eventuellt skapar riktas rätt. Alltså mot biskoparna och kyrkans ledning.
Vi har nu en situation där biskoparna under snart 30 års tid har vägrat prästviga kandidater som har hållit fast vid kyrkans på Bibeln grundade ämbetssyn. Detta alltså i en kyrka som har som grundprincip att alla lära och allt liv ska bedömas utifrån Guds ord. Denna situation har lett till att många kristna i vår kyrka saknar pastorer och herdar som de kan ha förtroende för. Det som nu skedde är en reaktion på denna helt ohållbara situation där biskoparna totalt har övergett en del av den flock de har ansvar för.
---
Som sagt är detta en stor nyhet, och det förvånar att det hittills bara är ÖT som har uppmärksammat den. Men hur stor sak detta än är får vi anta att detta bara är början.
Jesus avslutar sitt avskedstal till sina lärjungar (och till oss) i Joh. 14-17 med att be för alla som han tagit ut ur världen, det vill säga för alla som tror på och lever i gemenskap med honom. I denna förbön säger han något intressant. Eller egentligen är intressant inte rätt ord. Belysande är bättre. Även om det också förstås är intressant. Han säger: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh. 17:14)
Ser du vad som hände här? Jesus säger att världen hatar de kristna för att de har Guds ord och att vi därför inte är av världen – d.v.s. att vi inte har samma grund för våra liv som världen har. I förlängningen betyder detta också att vi kommer att ha en etik som är annorlunda än världens föränderliga och för varje vindpust svängande etik. Vi kristna kommer att gå emot strömmen – och detta gör att världen kommer att hata oss.
Har detta någonsin varit tydligare än det är idag? Visst. Den kristna etiken har alltid kommit på kant med världens etik. Seden att sätta ut oönskade barn kom på kant med den kristna etiken. Sedeslöshet och fylleri har alltid varit oförenligt med kristen etik. Det var kristna människor som, baserat på biblisk etik, kämpade för att avskaffa slaveriet. Listan kunde göras mycket längre.
För allt detta fick de kristna i sin tid utstå kritik och hat. Men situationen idag är ändå till många delar annorlunda. Rod Dreher, den amerikanske författaren och samhällsdebattören, sade för ett drygt decennium sedan att vi kristna som håller fast vid den kristna synen på man och kvinna snart kommer att betraktas på samma sätt som man då såg på rasister och klanmedlemmar. Vi är kanske inte där riktigt ännu, men snart. Kristna som protesterar mot det sätt vårt samhälle idag "sätter ut" oönskade barn får hård kritik och har redan i vissa fall fällts i domstol.
Den verkligt stora skillnaden jämfört med gångna tider är ändå det faktum att mycket av kritiken mot den kristna etiken (och mot ett fasthållande vid Guds ord) kommer inifrån den etablerade kyrkan. Våra stora folkkyrkor har blivit så påverkade av och integrerade med världen att det många gånger inte längre går att höra skillnad på världens röst och kyrkans röst. Särskilt inte när det kommer till kritiken mot de som vill hålla fast vid Guds ord.
"Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen."
Det har knappast gått att missa att NASA igen, efter en paus på 50 år, har sänt en bemannad farkost till månen. Artemis II har sänt en del mycket spektakulära bilder av jorden till jorden, och den kanske intressantaste har fått namnet Earthset, alltså Jordnedgång.
Jag hade tänkt kopiera in bilden hit, men Blogger påminde mig om att man bara får använda bilder man har rättigheter till, så du får helt enkelt klicka på länken i stället.
Bilden tänks motsvara den bild som togs under Apollo 8-uppdraget 1968 och som fick namnet Earthrise. (Också den bilden finns i artikeln.)
Det slog mig att kanhända är namnen på den nya bilden/bilderna profetiska? Du som läser detta får pröva det!
Igår firade vi påsk. Påskdagen är kristenhetens största festdag, och kyrkorna var på många håll fulla av kristna som gladdes över Jesu seger över döden. ÖT har på sin sida en fin artikel om påskdagens familjegudstjänst i Esse kyrka som, enligt artikeln, var välfylld.
På grund av mitt jobb kan jag tyvärr inte delta i förmiddagsgudstjänster i april, varför jag missade såväl långfredagens, påskdagens och annandagens gudstjänster. Ett alternativ skulle förstås ha varit att åka till Vasa och delta i påskdagens konsert i Trefaldighetskyrkan, men 200 km i bil under denna arbetsfyllda tid är inte heller något jag gärna utsätter mig för om det på något sätt kan undvikas. Således var jag hemma medan resten av familjen var i Vasa på konsert.
Jag passade i stället på att tillbringa kvällen (i studiesyfte) med att se två filmer om Jesu återkomst och tidens slut på Fawesome TV (en gratis, reklamfinansierad streamingtjänst som jag just upptäckt). Först såg jag "Leap, A Tale of the Last Days" (2025) och sedan "Image of the Beast" (1980).
Jag skulle gärna säga att jag kan rekommendera dessa filmer, men det kan jag verkligen inte göra. Dels är teologin i filmerna urusel (men det går jag inte in på här), dels går det helt enkelt inte att pressa in allt som "borde" hända inför Jesu återkomst (samt en rejäl dos teologisk undervisning) i en (eller ett par) filmer samtidigt som man borde presentera ett antal personer och låta dem genomgå någon form av personlighetsutveckling.
Så nej, det här fungerade verkligen inte. Left Behind-serien, där handlingen får sprida ut sig över tolv böcker och (var det säkert tänkt) lika många filmer lyckas bättre, men även där fungerar inte teologin.
Likväl var det inte helt bortkastade knappa tre timmar. Insikten att det inte går att göra en trovärdig och seriös en och en halvtimmesfilm om tidens slut och Jesu återkomst med små medel är nog så värdefull. Jag ska således hålla mig till att skriva böcker (och inte filmmanus) ifall jag ska, vilket för närvarande är planen, angripa detta tema. Intresseklubben kan anteckna att jag har drygt tio sidor text redan. Men ingen synopsis, och jag har hittills aldrig arbetat utan synopsis. Jag tror inte heller att jag kommer att klara av att göra det, speciellt inte med detta omfattande tema, så jag ser fram emot att så småningom börja jobba med en synopsis.
Jag har läst många romaner som handlar om tidens slut. Left Behind-serien har sina definitiva styrkor (även om teologin - Darbysimen - som sagt inte håller). Den katolskt färgade "Fader Elija - en apokalyps" av Michael O`Brien är mycket mer trovärdig och seriös, men den är som sagt kraftigt katolskt färgad. Jag har inte lyckats hitta någon apokalyptisk skönlitteratur skriven ur ett lutherskt perspektiv. Troligtvis för att spekulation om de yttersta tiderna är en synnerligen främmande sak för en lutheran. (Tips tas emot med tacksamhet!)
Det återstår att se ifall det går att skriva en roman(serie) om detta tema utan att spekulera (för mycket). Ja, och om det alls låter göra sig överhuvudtaget. Ämnet är nämligen så pass omfattande. Nå, det lär eventuellt visa sig!
Orden i rubriken är från Luk. 22:53 och situationen när Jesus greps i Getsemane och hans fångenskap som sedan ledde fram till korsdöden inleddes. Orden har vanligen tillämpats på just påsklördagen eftersom det var en dag då, i vårt levande med i påskens händelser, Jesus låg i sin mörka och kalla grav. Gud är död och då råder mörkrets makt.
Nå, trots att vi idag har just påsklördag är Jesus inte längre i sin grav. I morgon firar vi hans uppståndelse som skedde för, högst troligt, 1993 år sedan. Sedan dess, i 1993 år, har vi haft en uppstånden och levande Frälsare. Så till den delen är det inte längre så att mörkrets makt skulle råda.
Men tyvärr ser vi idag hur vi människor har övergett Guds väg och på många olika plan har vi hängett oss åt mörkret. Vi håller på att förstöra [framtiden för] våra barn och unga genom att tillåta en normnedbrytande ideologi att korrumpera hela samhället. Evangeliet är, trots att vi just nu lever i vad som knappast kan beskrivas som annat än väckelsetider, på många håll både föraktat och förtalat så till den grad att det inte längre ses som ett beaktansvärt alternativ. Samtidigt som det är oerhört oroligt på många håll i världen och vi står inför en dyrtid vars like världen inte har sett på över 50 år. Om ens då.
I världen råder mörkrets makt. Så har det förstås alltid varit, men idag syns detta tydligare än på mycket länge. På det stora hela, kanske tydligare än någonsin. Många människor har redan, och många fler kommer inom kort (om inget avgörande sker), att se de flesta av sina trygghetspelare och (falska) stöd rasa.
I den här situationen är det så oerhört fint att kunna konstatera att de äkta trygghetspelarna och stöden ändå håller. Jesus Kristus lever och han är fortfarande Herren. Inget kan störta honom från hans tron. Och han talar alltjämt till oss i sitt heliga ord, Bibeln. Strax innan han gick till sitt lidande sade han åt sina lärjungar: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig." (Joh. 14:1) Och lite senare: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Joh. 14: 27)
Dessa ord är evigt gällande. Det betyder att du och jag får ta till oss dem idag. Just nu, när mörkrets natt råder i världen. För bland Guds folk är det inte natt. Tvärtom. Vi har det eviga livets ljus. Redan här. Redan nu.
Därför kan vi ha frid även när världens stormar rasar och även när världen, förr eller senare, kommer att rasa samman.
