Inför år 2026

Jag hade först tänkt utforma denna text som något av en "önskelista" inför år 2026. För det är ju så: Så som världen ser ut idag finns det mycket man kunde önska sig. Ute i världen råder krig och högspänning, så där skulle en rättvis fred och ett slut på alla våldshandlingar ligga högt uppe på listan – både i Ukraina, i Mellanöstern, i Nigeria och på många andra ställen. Likaså högt på önskelistan skulle mera vishet åt våra politiska ledare – främst i Europa men också på andra håll – finnas. Som det nu är ser det bestämt ut som om våra ledare i Europa skulle vara fast beslutna att dra oss in i ett fullständigt onödigt storkrig.

När det gäller ekonomin och civilsamhället i stort skulle också mera vishet och förstånd för våra ledare vara på sin plats. Både när det gäller vår energiförsörjning (som vi nu håller på att fördärva totalt) och den ekonomiska förvaltningen överlag. Som det nu är kommer välfärden att vara ett minne blott inom bara några år. Detta har förstås sina orsaker på annat håll – när ett land vänder Gud och hans goda ordningar ryggen kan man förstås inte förvänta sig någon välsignelse. Men eftersom blindheten för orsak och verkan på detta område är närmast total kan vi inte hoppas på någon kursändring. Våra ledare kommer att fortsätta som förr och sedan stå där med förvåningens finger i häpnadens mun när följderna av deras värdenihilism framträder.

På det kyrkliga området är förstås en förändring i kyrkoledningens allt hårdare tag och retorik samt deras ovilja att ge rum för annat än sin egen förnekelselinje högt på önskelistan. Inte heller här kan vi, rent mänskligt sett, förvänta oss någon kursändring. Världen pressar de ryggradslösa kyrkoledarna till att stämpla och frysa ut alla som inte köper de nyordningar som världen genom lögnaktig propaganda har tvingat på kyrkan – och som kyrkans ledning och en majoritet av kyrkomedlemmarna mer än villigt har anammat.

På det personliga planet finns det förstås också en lång rad tankar och önskemål inför år 2026, men dessa går jag inte närmare in på här. Jag nöjer mig med att konstatera att alla vill få ha hälsa både för sig själv och sina närmaste, och jag är inget undantag. Så mycket kan jag ändå säga att på detta område är 2025 en stor källa till tacksamhet. T.ex. kan jag säga till de som undrar: Mina två höftoperationer har gett utmärkt resultat och jag är idag helt smärtfri.

---

När jag har kommit så här långt inser jag att detta ändå blev något av en önskelista inför det kommande året. Men så var det som sagt inte tänkt. Ett önskemål vill jag ändå tydligt föra fram här, och det är förhoppningen att Guds folk skulle lära sig att be och att inse betydelsen av bön – både när det gäller bönen i den "egna kammaren" och tillsammans med andra.

Vi lever i de yttersta tiderna, och det troligtvis oberoende av vad man lägger för betydelse i dessa ord. Även om det är viktigt är ändå inte fred, välstånd och ett ordnat och fungerande samhälle det viktigaste. Inte ens den personliga hälsan, om än den är något vi absolut bör tacka Herren för. Nej, det absolut viktigaste just nu är att så många människor som möjligt skulle få lära känna Herren Jesus och komma in i Guds gemenskap. Vid sidan av detta bleknar allt annat. Mänsklighetens nådatid håller på att ta slut, men ännu finns det möjlighet att vända om från den väg som slutar i helvetets eld och i stället få del av Guds stora gåva i Jesus Kristus.

Det finns mycket som vi som kristna får och behöver be om och för idag. Men det allra viktigaste är att vi skulle be om att Herren skulle sända en väckelse över vårt land, vårt folk och vår värld. Och som jag många gånger har konstaterat har alla (eller åtminstone de allra flesta) väckelser börjat med en böneväckelse bland Guds folk.

Så det är min önskan och min stora förhoppning inför år 2026: Att Guds folk skulle lära sig att be.

Farligt, farligt!

För några dagar sedan tog tidningen DN i Sverige fram den väckelse som pågår bland ungdomar och unga vuxna just nu. Inte överraskande valde tidningen en negativ vinkel. Precis som vår ärkebiskop ser DN på denna väckelse ur ett nationalistiskt, och politiskt, perspektiv. Rubriken lyder: "Unga inspireras av Charlie Kirk - går i kyrkan", och för att få en "casestudie" gick man till SLEF:s gudstjänst i Heliga hjärtats kapell i Helsingfors. Där ser DN hur "Män - inspirerade av konservativa amerikanska influerare - går i täten".

Nå, nu är det förstås så att vi är många som har inspirerats av just Charlie Kirk. Och varför inte? Han var en bra rollmodell på många sätt. Han utmanade lögnen, han höll fram familjevärden, han var vältalig och vänlig och framför allt poängterade han hur viktigt det är att leva i tro på Herren Jesus. Så den som har fått bli inspirerad av honom har mycket att vara tacksam för. I USA har många dragits till kyrkan genom hans vittnesbörd, och det är absolut inget fel i det. Tvärtom är detta något oerhört positivt. 

Orsaken till att DN (och våra kyrkliga ledare) ser detta som något negativt är förstås att denna typ av kristendom är bibelcentrerad och därmed värdekonservativ. Det är helt enkelt fråga om klassisk biblisk (väckelse)kristendom. Och sådan är farlig eftersom den innehåller saker som en biblisk ämbetssyn och klassiska familjevärden och en biblisk syn på manligt och kvinnligt och därmed också en klassisk syn på äktenskapet. Därför måste detta motarbetas. 

Att en relativt värdeliberal tidning som DN ser det som sin uppgift att motarbeta denna väckelse är kanske inte så konstigt. Men när de kyrkliga ledarna gör det samma är det ytterst allvarligt. Människor samlas i stora skaror på många orter för att delta i Herrens heliga nattvard i enlighet med Guds ords anvisningar: Absolut inte, detta måste förbjudas! Unga kommer till tro och läser Bibeln och tror att det de läser är Guds ord: Farligt, farligt! Kyrkligt aktiva människor vill inte delta i gudstjänster där kvinnliga präster och manliga villolärare medverkar: Detta är kvinnohat och diskriminering! Kristna som läser sin Bibel inser att Gud förbjuder samkönade relationer och inte välsignar samkönade äktenskap: Detta är att utöva andligt våld!  

---

Det är inte fel att inspireras av troende människor som har levt ett gott liv och som har gått före oss in i evigheten. Absolut inte. Om du inte tror mig ska du läsa Hebr 11:1 - 12:3. Men försök förstå, och detta skriver jag till alla som ser detta som något negativt och farligt: Vi sätter inte vår tro till Charlie Kirk. Vi följer inte honom, och vårt hopp är inte på något sätt knutet till honom eller till någon rörelse som han har dragit igång. Nej, men vårt hopp är det samma som hans hopp var: Att Kristus har dött för våra synder och därmed gett oss rätten att vara Guds barn. Att vi, endast av nåd, får ha evigt liv (och det redan här) och att inget hat, inget motstånd och inte ens en mördares kulor kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Och att detta, inte Charlie Kirk eller någon annan människa, motiverar våra handlingar och driver oss att agera för Guds rikes fromma här i denna tid där Gud har ställt oss. 

Är detta farligt? Ja, absolut! Om man alltså går emot sanningen och försöker tysta ner och förneka Guds ord och menar att världens regler och världens påbud ska gälla också i kyrkan och bland Guds folk. Då är detta farligt, absolut. Men det verkligt farliga är att gå emot Guds ord. För gör man det går man emot Gud själv, och det är aldrig att rekommendera.   

Träffande analys!

Sofie Stara är igen igång på ledarplats i ÖT. Hennes analys av situationen i kyrkan och medias reaktioner på denna är synnerligen träffsäker. Hon skriver: "Överdrifter, halvsanningar, lögner och propaganda bildar en massiv trollväv."

Precis så är det. Problemet är att det är hon och hennes kollegor inom media, tillika med vissa kyrkliga ledare, som träffas av denna beskrivning, något Stara förstås inte avsåg. 

I sin text skriver Stara om biskop Mari Leppänen och hennes tjänsteledighet och att Leppänen "fått nog av konflikter och kritik". Noteras bör - vilket jag också tidigare har konstaterat här - att det är Leppänen som varit fränast i sin kritik av sina meningsmotståndare. Hon har t.o.m. gått så långt att hon t.ex. har hävdat att Guds ord utgör andligt våld när det talar om homosexualitet. Noteras bör också att det är Leppänen - inte väckelserörelsernas folk - som för in talet om och en uppdelning av de som är part i detta i de onda och de goda. Detta är något alldeles oerhört, men tyvärr inget som Stara desto mera reagerar på. Annat än att konstatera att detta är en förenkling. Men kom igen, Stara! Ser du inte vem det är som spetsar till debatten här?  

Ja, ännu på tal om lögnerna: Stara hävdar att det är SLEF som ordnar nattvardsmässorna i Björneborg. Det är det inte.  

En liten julhälsning

Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud.

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig." Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. 

I morgon är det igen en gång jul. Då kommer orden i Luk. 2 att läsas i kyrkor och hem över hela jorden. Orden ovan är Johannes version av Julevangeliet, från Joh. 1:9-18. Här finns dels de fruktansvärda orden om att Jesus kom till den värld som var skapad i, genom, till och av honom och "världen kände honom inte". Samma sak med Guds egendomsfolk: "Hans egna tog inte emot honom". Detta är så oerhört tragiskt - och framför allt så otroligt onödigt. Frälsaren kom till världen med det vi människor behöver allra mest, frid med Gud och evigt liv, och världen såg inte vem han var och vad han hade - och har - att ge.

Men här finns också de härliga ord som gällde då och som gäller ännu idag, när nådens år 2025 snart är slut och, om Herren så vill, nådens år 2026 tar vid: "Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn."

Har du tagit emot honom? Han som en gång kom som det lilla barnet i krubban, han som idag kommer och klappar på din hjärtedörr (Upp. 3:20) och som en dag kommer att komma igen i härlighet för att döma levande och döda. Har du tagit emot honom, eller har du, liksom de flesta, förkastat honom för att de inte kände igen honom? Om du har tagit emot honom så vet att Guds ord står fast och att orden i Joh. 1 gäller också denna julhelg. "Åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." Också du får, helt oberoende av vad du har med dig i bagaget, bli och vara ett Guds barn för Jesu Kristi skull! 

Orden som följer låter oss veta att detta inte är något människoverk. Om du har tagit emot honom - eller om du känner en längtan att få göra det - då är det Gud själv som har kallat, och kallar, dig! Detta är så oerhört stort! 

Med dessa ord vill jag tillönska alla läsare en fridfull och välsignad vår Frälsares födelsefest!     

Stolpskott av ärkebiskopen, eller "Make the Church Great Again?"

Den lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma smäller till med ett ordentligt stolskott så här strax före jul. I en artikeln på finskspråkiga Yle går han ut med ett budskap som inte går ut på något annat än att stämpla klassiskt troende kristna och skrämma "normalkyrkliga" finländare. Luoma hävdar att Trumps Maga-rörelse har fått fotfäste på det kyrkliga fältet i Finland - och detta syns bl.a. i att motståndet mot kvinnliga präster har förstärkts och att språkbruket har blivit grövre.

Det här är bara för bedrövligt. Jag kan inte tänka mig att Luoma, som den trots allt smarta karl han är, ens själv tror på det han säger. Det vi ser här är inget annat än samma sak som den andra Åbobiskopen, Mari Leppänen, gjorde för någon vecka sedan när hon stämplade väckelsekristna som kvinnohatare. Tanken är denna: Få den vanliga finländaren att tänka "kvinnohatare" eller "Trumpsupporter" när de hör om väckelsekristna. När (Åbo)biskoparna har lyckats med det är det sedan lätt att marginalisera de kristna i vår kyrka som motsätter sig samkönade äktenskap och som hävdar sin rätt att få delta i högmässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

Det är förvisso sant att språkbruket i vår kyrka har blivit grövre, men vi behöver inse att det uttryckligen är biskoparna, inte vi väckelsekristna, som har stått för denna utveckling. Mari Leppänen var den som startade denna trend när hon, i våras, gick ut och hävdade att det är fråga om andligt våld när Guds ord inte godkänner samkönade förhållanden. Om någon inte tror mig så ska denne lyssna noggrant på vad SLEYS. verksamhetsledare Tom Säilä säger i denna video! Lägg speciellt märke till tonen och just språkbruket. 

Det är också sant att motståndet mot kvinnliga präster åtminstone till synes har stärkts, men igen är detta ett resultat av biskoparnas agerande. SLEY (som det än så länge främst har handlat om) har redan länge ordnat högmässor i samråd med församlingar runt om i landet där mässdeltagarnas önskemål har uppfyllts och inga kvinnliga präster har medverkat. Detta har inte varit något problem och fenomenet har inte nått över nyhetströsklarna. Men när biskoparna och do0mkapitlen (hittills i Åbo och Lappo) drog åt tumskruvarna och tog strid om detta har frågan givetvis blivit intressant för media och det ser ut som om motståndet mot kvinnliga präster har stärkts. 

Däremot har detta INGET ALLS med Trump och hans MAGA-rörelse att göra. Luoma har fullkomligt rätt i det han säger att kristen nationalism inte går att förena med Luthersk teologi. Detta är förstås inget som "normalkyrkliga" finländare förstår, men vi väckelsekristna - som är relativt välbevandrade i just luthersk teologi - överlag förstår mycket bättre än kanske t.o.m. Luoma själv. Kristen nationalism är en form av ärans teologi, och inget är mer främmande för en väckelsekristen än denna ärans teologi. Om det är något som kan sägas förena alla väckelseriktningar i Finland idag är det att vi står för korsets teologi - en teologi som på inget sätt kan förenas med ärans teologi. Därmed är kristen nationalism oss synnerligen fjärran. 

Men tyvärr tror de flesta "normalkyrkliga" på detta dravel, speciellt när det kommer från ärkebiskopens mun.  

---

För tydlighetens skull: Motståndet mot nyordningen med kvinnliga präster handlar inte om kvinnohat. Inte heller handlar det om politik, kristen nationalism och verkligen inte om Trumps MAGA-rörelse. Det som det handlar om är kärleken till Guds ord och hans bud och vilja. Svårare än så är det inte.  

Julklappstips!

Det blir snart jul, och om du skulle behöva en julklapp åt någon tonåring (eller någon äldre som har det äventyrliga tonårssinnet kvar) kan jag meddela att jag från förlaget har fått in ett antal av min senaste bok, Skattsökarna, som det går att köpa direkt av mig. Ta kontakt via e-post kristiannyman72@gmail.com så kan vi komma överens när och varifrån det går att hämta boken. Priset är 22 euro. Boken går också att köpa från SLEF-medias bokcafé i Jakobstad, från förlagets bokhandel i Vasa och förstås via förlagets nätbutik. För den som vill ha en mer bibelteologisk bok kan jag rekommendera vår grannes, Albert Häggbloms, nya bok Lev i Guds rike som även den fås från nämnda bokhandlar och också kan köpas i nätbutiken.

Skattsökarna handlar om en äventyrlig skattjakt under den första sommarlovsveckan 1984 då en tjock dimma har fastnat över bygden och dimman blandas med röken från den tjärdal som tänts i byn. De sex barnen får höra om en skatt som påstås ha grävts ner i byn under stora ofredens tid på 1700-talet, och under resans gång får de lära sig mycket nytt om just Stora ofreden när hotet från Ryssland var väldigt akut. De får också lära sig om tjärbränning och en hel del annat.   

Som sagt passar boken för lässugna tonåringar, men jag tror och hoppas att även äldre läsare kan ha glädje av den! 

 

Reaktioner efter gårdagen

Vi hade igår den stora förmånen att få delta i Kyrkfolkets adventsfest i Pedersöre kyrka. Bibelstudiet var ytterst digert, och jag kommer att lyssna igenom det flera gånger för att få fatt på alla poänger i det. Paneldiskussionen som inledde adventsfesten blev framför allt en manifestation av enhet väckelserörelserna emellan, och jag rekommenderar alla som behärskar finskan att ta del av inspelningen på Youtube. Enigheten om att det viktigaste just nu är att stå fasta på ordets grund var slående, och när frågan (mot slutet av diskussionen) kom in på vad detta nya samarbete har betytt blev paneldeltagarna nästan synbart rörda när de uttryckte sin tacksamhet och glädje över denna enhet. Nedan har jag gjort två utdrag ur diskussionen och efter bästa förmåga översatt dessa till svenska för den som inte klarar av att tillgodogöra sig de finskspråkiga talturerna.

Tom Säilä (SLEY): När vi nu är under ganska stort tryck från biskoparna och domkapitlen är det enormt viktigt och uppmuntrande att vi har denna gemensamma front och att vi vet att vi sitter i samma båt. Någon rörelse är just nu längst fram [och tar emot smällen] och senare är det kanske någon annans tur att göra det samma. Jag känner en djup tacksamhet när jag ser på vår gemensamma uppgift och på vad vi har åstadkommit [inom ramen för Kyrkfolket].

Daniel Nummela (Folkmissionen): Jag tänker det som så att det är kritiskt viktigt [med väckelserörelsernas samarbete kring Kyrkfolket]. Jag har själv tänkt som så att jag hoppas att det aldrig uppstår någon "Folkmissionsskyrka". Nu verkar som att biskoparna har valt en sådan linje att det inte ges rum åt oss ifall vi inte förändrar vår övertygelse, och vi har meddelat dem att vi inte kan göra detta eftersom vi inte i första hand är ställda inför dem utan vi står inför Gud och hans ord - och då kan ju detta inte sluta annat än på ett sätt ifall biskoparna håller sin hårda linje. Därför behöver vi detta samarbete och en så bred front som möjligt bestående av väckelserörelserna där vi kan stå tillsammans inför Gud och gå framåt mot något nytt ifall det skulle visa sig vara nödvändigt. Här är det också viktigt att komma ihåg det som någon sade att det ju inte är så att vi är på väg ut ur kyrkan utan att det som händer är att biskoparna kör ut sig själva genom att i praktiken överge sin egen bekännelse. Jag tänker som så att en tydlig [vändpunkt] var när det för några år sedan företogs en officiell hörandeprocess gentemot Folkmissionen och SLEY där vi blev förhörda på olika sätt [och detta lyfts fram i media - mitt tillägg]. I denna situation lyfte Lauri Vartiainen fram detta i sitt huvudtal på Finska Bibelinstitutets sommarfest i vilket han sade att Bibelinstitutet modigt och orädd står vid dessa rörelsers sida. Det var en helt ny situation eftersom det genom historien har varit mera så att "jag hoppas att jag inte får stryk och gömmer mig alltid när en broder hamnar i svårigheter så att inte också jag får lida". Och nu står vi här i samma led och idag är det kanske SLEY som är mest hårt ansatt, men då vill vi stöda dem och uppmuntra dem och vi vet att vi står på samma sida i detta. Då är det också lätt att stå här i samma led när vi vet att vi förenas av samma tro.