Om de två korgarnas villolära

I mitt flöde på nätet dök det i morse upp en artikel på Iltalehti där skandalprästen Kari Kanala uttalar sig om en teologistuderande som uppenbarligen skrivit en bok om parbyte och gruppsex. Varför Kanala anser sig behöva uttala sig i frågan blir oklart, liksom också hans budskap. Han säger att han inte vill säga så mycket om saken, men ändå säger han nog en hel del. Utan att ändå säga det rakt ut. Jag menar att präster som, när de får chansen att uttala sig i kontroversiella frågor i media uttryckligen som präster, inte kan eller vill säga "Så säger Herren" på allvar borde överväga karriärbyte.

En sak säger Kanala ändå rakt ut. Han hävdar att "till syvende och sidst handlar frågor om kärlek inte om den kristna tron utan om etiken".

Detta påstående, som går tillbaka på den fruktansvärda villolära John Vikström för många år sedan formulerade som "de två korgarnas teologi", har idag mer eller mindre – och vad jag förstår helt inofficiellt – upphöjts till en av vår kyrkas viktigaste lärosatser. Denna två korgarnas teologi går ut på att vi å ena sidan har trons korg där innehållet är oföränderligt och å andra sidan kärleken/etikens korg där innehållet är föränderligt över tid.

Detta är givetvis fullständigt BS. Detta är en konstlad uppdelning som Vikström värpt fram för att legitimera synden. Någon sådan uppdelning finns förstås inte i Guds ord, utan också etiken och de etiska bud Herren Gud ger oss människor i Bibeln är evigt gällande. Mord är mord och kommer alltid att vara fel. Äktenskapsbrott är äktenskapsbrott och kommer alltid att vara fel. Stöld är stöld och kommer alltid att vara fel. Och så vidare. Detta för att människan inte har förändrats. Vi behöver komma ihåg att de etiska buden har getts för att skydda oss människor från vår synd, egen och andras. Människan är sådan att hon går sönder om hon missbrukas, och brott mot Guds bud och goda ordningar gör att vi blir trasiga.

Är det t.ex. någon som tror att den teologistuderande parbytaren som gett ut boken hela denna sak började med mår bra? Jag har givetvis inte läst hennes bok (och kommer inte heller att göra det), men det skulle verkligen inte förvåna mig om det visade sig att hon har råkat ut för något otrevligt under sina formativa år. Antingen en brusten fadersrelation (eller en helt frånvarande far) eller så någon form av övergrepp. Men oberoende av hur det ligger till med den saken skadar hon nu sig själv genom att bryta mot Guds bud och vilja gällande sexualiteten, något som t.o.m. Kari Kanala antyder i artikeln.

 

Om att ge vargen tillträde

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand har varit gäst i Radio Deis program "Piispan kyselytunti", och givetvis kom händelserna i Risöhäll upp i programmet. Åstrand säger att det verkar som att det i Österbotten just nu finns en verklig "rörelse ut ur kyrkan", och att diskussionerna som fördes med Risöhällpastorerna efter deras installation var "ömma och svåra". Han säger också att målet för det som sker kan vara grundandet av någon form av ny kyrka eller stift som inte råder under den lutherska folkkyrkan. 

Nå, detta sista är väl självklart. Det finns material på nätet (Youtube och Kirkkokansa.fi) som gör klart att så är fallet. Så att låtsas som att han på något sätt kan ana sig till vad som är på kommande är bara löjligt. 

Vidare säger Åstrand det självklara att han som biskop har i uppgift att värna om kyrkans/stiftets enhet. Problemet är bara det att han och hans domkapitel gör allt annat än det just nu. Att vi gammaltroende inte kan få våra prästkandidater vigda till ämbetet är en sak. Men att Åstrand och domkapitlet den senaste tiden har gått hårt åt alla gammaltroende präster i stiftet (de kommit åt) och försöker tvinga dessa till underkastelse under nyordningen med kvinnliga präster är en helt ny giv. Detta kommer troligtvis att leda till att en del präster kommer att bli tvungna att söka sig till andra uppgifter i andra sammanhang - och framför allt att de få församlingar som ännu fungerar någotsånär i vårt svenska stift kommer att drabbas av samma ödeläggelse som de flesta andra församlingar redan har drabbats av. 

---

I denna situation har domkapitlet gått ut och efterlyst nya prästkandidater och mellan raderna låtit förstå att i princip vad som helst duger - så länge de intresserade har en akademisk grad och är beredda att bygga på denna med teologistudier. Jag slogs genast när jag såg denna efterlysning av tanken att anmäla mig själv som intresserad av detta. Jag har ju en högre högskoleexamen (som råkar vara i teologi vilket ju borde vara en fördel eftersom det torde innebära att jag inte behöver sätta ett par år på att studera för att komma i fråga), och jag är, vad jag har förstått, i rätt ålder. Men så har vi förstås det som inte sägs rakt ut utan bör läsas mellan raderna: Det spelar ingen roll vilken teologi prästkandidaten har bara denne är villig att strunta i vad Guds ord säger om kön och ämbete (och troligtvis också vad gäller vilka par kyrkan kan viga till äktenskap). Ja, men det behöver jag förstås tillägga: Jag är inte beredd att bli vigd av någon villoärande biskop och jag behöver få en särvigning samt löfte om att få arbeta utan att tvingas samarbeta med några villolärare, varken manliga eller kvinnliga sådana. Detta borde förstås vara en självklarhet i en kristen kyrka, men tyvärr är det inte det i vår kyrka och har inte varit det på länge.

Nåja, skämt åsido. Jag kommer verkligen inte att anmäla mig som frivillig. Det skulle bara vara bortkastad tid. Och jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vår kyrka klarar sig utan mig som präst. Jag är bara en person, och kyrkan står eller faller verkligen inte med en person. Men det är oerhört synd om en kyrka som konsekvent vägrar prästviga sådana prästkandidater som har ett tydligt prästkall, som är villiga att predika Guds ord och som uppfyller de krav Guds ord ställer på en ordets tjänare samtidigt som vilka villolärare som helst (oberoende av kön) blir prästvigda och sätts att valla hjorden. 

När så sker kommer vargen att få fritt tillträde. I förlängningen också till kyrkans högsta ämbeten. Och notera att detta har pågått redan en längre tid.    

 

 

Om ett samhälle i fritt fall

Diskussionen har rasat vilt och spretigt under min senaste text. Eftersom egentligen ingen av de kritiska kommentatorerna tycks vilja förstå vad jag skriver om ids jag inte ens försöka diskutera med dem. Jag konstaterar här bara detta: Läs om, läs rätt! (Och försök förstå i stället för att avsiktligt missförstå.)

Ett mycket bra exempel på hur galet det har blivit i vår tid får vi från det svenska nyhetsflödet idag. Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och känd från sitt program i Sveriges Radio ("Fråga Agnes Wold") har uttalat sig om den närmast epidemiskt ökande transförvirringen bland unga och den nya lag som träder i kraft i Sverige 1/7 som förbjuder "omvändelseförsök" av hbtq-människor och som hotar sådana som försöker med upp till 4 års fängelse. Wold konstaterade att hon absolut skulle försöka tala förstånd med ett barnbarn som påstår sig vara "född i fel kropp" - även om detta skulle ge henne en fängelsedom. 

Detta utspel har fått godhetsivrare både här och där att närmast gå upp i limningarna. ”Mygga av kärringen. Det är oetiskt av Sveriges Radio att ge henne tillgång till en mikrofon. Hon vet uppenbarligen inte vad hon snackar om”, skriver Christopher Garplind, en av hennes kollegor på SR. Garplind fortsätter: "Skäms ihjäl av att bli avlönad av samma företag som betalar den dåren". 

Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) hävdar att Wolds "attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle. Vi behöver mer respekt och kärlek – inte mer hat och hot."

Märkte du vad som hände här? Förutom att stämpla Wold som en som hatar och hotar gjorde Larsson svart till vitt när hon i sin strävan att bevara ett "fritt och öppet samhälle" i själva verket slår kniven i ryggen på det samma. 

Jag konstaterar bara: Tänk vad denna fråga har en utomordentlig förmåga att förblinda människor!

---

Faktum är förstås att Wold har helt rätt. Om en människa hävdar att "jag är ingen människa, jag är en katt" får denna människa vård. Men om en kvinna hävdar "jag är ingen kvinna, jag är en man" får vi inte på något sätt ens erbjuda vård åt denna människa utan den som (efter 1/7 i Sverige) vågar antyda att denna människa borde få hjälp är därmed en lagbrytare och en brottsling som kan få upp till fyra års fängelse.

Den epidemiskt ökande könsdysforin som vi ser här är inget annat än ett desperat uttryck för den vilsenhet och rotlöshet (och på detta följande självskadebeteende) som jag skrev om i min senaste text. Och det blir alltså värre, så mycket värre. Nu ska vi inte ens få hjälpa dessa stackars vilsna och förvirrade människor utan samhället ska på alla sätt skydda dem från sanningen och från att få hjälp och från att bli utmanade och "kränkta". 

Det vi ser här är förstås ett samhälle som är lika förvirrat och vilsegånget som de stackare som har fastnat i könsdysfori. Kan ett sådant oerhört förvirrat och vilsegånget samhälle överhuvudtaget överleva? Det kan ju hända - även om detta endast är en piae spei - att det vi nu ser är den yttersta punkten på en pendelrörelse och att pendeln snart svänger tillbaka. Om så inte är fallet finns det knappast något hopp och då är svaret på frågan nej.     

Mer om välsignelsebristen

Jag läste Stefan Wallins krönika i Österbottens Tidning om nästa års riksdagsval och den finländska ekonomin. Krönikan var på flera sätt insiktsfull och absolut läsvärd. Men, men men. Här har vi ännu en i raden av politiker (eller numera f.d. politiker) som beter sig som ett litet barn som stänger av strömbrytaren och sedan står i hörnet och gråter över att det blev mörkt i rummet.

Som jag tidigare har skrivit beror vårt trängda läge inte på att vi har för lite pengar eller på att den ekonomiska bärkraften har krympt (som Wallin uttrycker saken) utan det beror på att vi leder av välsignelsebrist. Och ja, Wallin var en av de politiker som var med om att "slå av brytaren". 

--- 

Herren Gud är alla goda gåvors givare - och hit räknas absolut också välståndet och alla de kunskaper, färdigheter och de förhållanden som har hjälpt oss människor att generera detta välstånd. Men om och när vi vänder oss bort från honom, slutar tacka honom för hans gåvor och framför allt när vi trampar hans goda vilja och hans bud under våra fötter och går emot de ordningar han har fastställt - då ska vi inte förvånas om välsignelserna sinar eller uteblir helt. 

Detta kan förstås ske på många olika sätt. Som Wallin skriver i sin krönika är nativiteten en grundbult i ett levande, växande och välmående samhälle som orkar bära upp den välståndsnivå som tidigare generationer har byggt upp. Men ett land och ett folk som tappar bort målet och meningen med livet när det tappar bort tron på Herren Jesus tappar också bort framtidstron. Ja, och inte bara den. De uppväxande generationerna blir vilsna och rotlösa. Detta har vi redan en längre tid sett i det att det egna jaget har blivit alltings mått och målet har blivit att göda jaget och leva "sig själv till behag" i stället för att leva för Herren, för sin nästa och för det allmänna goda. 

I denna process har vi på många håll tappat bort förståelsen för och insikten i nödvändigheten att få barn och föra släktet vidare. Givetvis finns här många faktorer som spelar in, inte minst har lögner om "planetens bärkraft" och en extrem klimathotspropaganda spelat in. Men också där kan vi ana Guds fiendes fingeravtryck. Vi ska nämligen komma ihåg att den onde hatar barn och gör allt för att de inte ska få födas.

---

Nå, vad blir slutsatsen? Är det meningslöst att bedriva politik i Finland inför valet 2027? Och att alls rösta? Svaret på de frågorna är förstås nej. Det finns gradskillnader i eländet, och en röst på ett parti som inte bedriver lika bedrövlig politik andra partier är en bra sak. 

Men framför allt skulle jag vilja att landets rikstäckande medier skulle resa till Larsmo och göra reportage därifrån. Där finns framtidstro, där finns (en hel del) arbetsplatser och framför allt: Där finns framtiden i form av barn och en synnerligen gynnsam befolkningspyramid. Och där finns svaret på frågan om hur detta är möjligt i en skärgårdskommun som i annat fall skulle vara avfolkningsbygd.  Om media skulle göra sig besväret att besöka Larsmo och skriva om den verklighet som människorna där lever i kanske det skulle kunna öppna ögonen på åtminstone någon.     

  

Kyrkan fyller år!

Idag är det pingst – den kristna kyrkans födelsedag. För ganska exakt 1993 år sedan skedde pingstdagens under, som vi får läsa om i Apg. 2, när den utlovad Anden utgöts över lärjungarna och en stor väckelse utbröt och flera tusen människor kom till tro på den uppståndne Herren Jesus Kristus. Sedan dess har evangeliets segertåg över världen gått fram i och med Andens hjälp och ledning. Eller rättare sagt: Sedan dess har Andens verk synts i evangeliets segertåg över världen.

Både utifrån Guds ords vittnesbörd och från kyrkohistorien kan vi se hur Guds Ande och Guds ord samverkar och är bundna till varandra. Detta så att Anden aldrig säger något annat än vad Guds ord säger och Guds ord öppnas för oss som läser det genom Andens upplysning. Utan Guds Ande kan vi inte förstå Guds ord, och Guds Ande går som sagt aldrig utanför ordet. Anden och ordet är intimt förbundna med varandra.

I flera diskussioner den senaste tiden här på bloggen har diskussionens kärna handlat om huruvida vi kan veta vad som är Guds vilja och om Bibeln som Guds ord. Kritikerna låter gärna förstå att det är högmod att hävda att vi kan känna Guds vilja och att vi som påstår att vi kan känna Guds vilja ställer oss själva högre än andra.

Men faktum är att det inte alls är högmodigt att påstå att vi vet vad Guds vilja är. Visst, Guds vilja är en hemlighet. Men den är en hemlighet bara för världen. Alltså för sådana som inte har fått lära känna denna hemlighet. Som kristna har vi fått lära känna Guds hemlighet. Den har uppenbarats för oss genom Guds ord. Därför är det synnerligen högmodigt och trotsigt att hävda att vi inte kan känna Guds vilja, trots att de som hävdar det gärna låtsas som att deras trots i själva verket är ödmjukhet.

Men jag ska inte "prata sönder" detta desto mera utan jag tänker att jag låter Guds ord komma till tals. Jag klistrar in 1Kor. 2 som talar om just dessa saker. Aposteln Paulus skriver:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

 Anden utforskar allt, också djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.   

 

Intressant undersökning!

 Nätversionen av tidningen Uusi Tie publicerade för någon tid sedan resultatet av en undersökning som SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) hade utfört. Denna undersökning, i vilken nästan 1000 mässbesökare deltog under månaderna februari-mars, visar att nästan två tredjedelar av SLEY-aktiva förhåller sig positivt eller mycket positivt till tanken på att väckelserörelserna skulle skapa en ny kyrka inom fem år. Endast 11% av de samma förhåller sig negativt eller mycket negativt till denna tanke.

Detta är aningen överraskande eftersom SLEY vanligen ses som den mest folkkyrkolojala av de väckelserörelser som har aktiverat sig inom Kyrkfolket.fi. Framför allt Folkmissionens aktiva antas förhålla sig mycket mer positivt till tanken på en ny kyrka. 

Noteras bör dock att denna undersökning alltså gjordes bland sådana som deltog i SLEY:s mässor, och det kan eventuellt avspegla sig en aning i resultatet. 

---

Hur som helst är det alldeles uppenbart att måttet börjar vara rågat (också inom SLEY) vad gäller kyrkans och kyrkans lednings avfall från Guds ord. Grundandet av en ny kyrkoorganisation är ett stort steg att ta, och även om det förmodligen skulle bli aktuellt med en kyrka på föreningsbasis (vilket skulle möjliggöra dubbelt medlemskap) är detta något som skulle förändra den kyrkliga geografin i Finland i grunden. Och det inte bara vad gäller numerären. (De aktuella väckelserörelserna har ca 200 000 medlemmar, förutom sådana som är aktiva i föreningarnas "utkanter".) Framför allt skulle denna förändring ses i hur den stora lutherska kyrkan skulle agera och reagera på en sådan utveckling. För att använda en biblisk bild: Utan saltet skulle förruttnelsen framskrida mycket snabbt.

--- 

Även om jag är helt och hållet positivt inställd till en dylik kyrkoetablering vill jag ändå fortsättningsvis framhålla det som jag redan i många år har sagt: Vår kyrka har en tydlig och god bekännelse och en utomordentligt klar och tydlig kyrkoordning(s första paragraf). Det är inte vi som vill hålla oss till kyrkans bekännelse och som erkänner giltigheten i kyrkoordningens första paragraf som ska lämna kyrkan och tvingas bygga något nytt. Nej, det är de som har övergivit kyrkans bekännelse och grunden för den samma som borde lämna och skapa en egen kyrka. Det innefattar (så gott som) alla av kyrkans nuvarande biskopar, en majoritet av kyrkans präster och en stor del av kyrkans övriga ledning. Om dessa vill förändra den kristna tron och trampa Guds ord under sina fötter så vore det ärligaste att klart ut säga vad de håller på med och konstatera att detta inte kan göras inom ramarna för den kyrka de nu tillhör (och leder) och denna kyrkas bekännelse och kyrkoordning. (Det gläder mig att även andra numera talar om och för detta!) 

Men nej. Detta kommer förstås inte att ske. Någon sådan ärlighet finns inte hos dagens kyrkliga ledning. Därför återstår bara det sämre alternativet, alltså att alla vi som ännu erkänner vår kyrkas lärogrund så småningom tvingas inse att vi inte längre ryms inom denna kyrka. Kanske inom fem år?. Eller så kanske det kommer att gå snabbare än så.  

Jakobstads svenska

I morgon väljer Jakobstads svenska församling ny kyrkoherde i vad som hotar att bli en lång rad kyrkoherdeval i nejden under de kommande månaderna. Valet står mellan t.f. kyrkoherden i Jakobstad Catharina Englund och Kronoby församlings kyrkoherde Niklas Wallis. 

Som (tidigare?) församlingsaktiv, teolog och predikant har jag förstås kommit lite i kontakt med dessa två, och jag har inget ont att säga om dem som personer. Det är två trevliga människor som, vad jag har förstått, också har goda ledaregenskaper. 

De intervjuer som ÖT gjorde med de två kandidaterna avslöjar dock en stor brist hos dem båda. Den viktigaste egenskapen hos en präst - och en kyrkoherde - idag är att denne utan att tveka kan säga att "Så säger Herren!". Framför allt när det gäller evangeliet och själarnas frälsning, men också i frågor som i samhället (och tyvärr också idag i kyrkan) är kontroversiella men där Guds ord är klart och tydligt. 

Det går givetvis att hävda att frågan om samkönade vigslar är en "liten fråga", men det stämmer tyvärr inte idag. Frågan har i sig sprängkraft nog att splittra kyrkan och är, sin påstådda litenhet till trots, ett verkligt lackmustest på hur en teolog/präst/predikant förhåller sig till Guds ord. 

Tyvärr ger varken Wallis eller Englund ett rakt och tydligt svar på frågan om samkönade vigslar. Eller jag korrigerar: Englund ger ett tydligt svar, men ett felaktigt sådant. Dessutom har hon lurats att tro (och dessutom sprida) den lögn som kyrkans ledning så gärna använder sig av idag att kyrkomötet i fjol inte kom till något beslut i frågan. Jag kan inte begripa hur någon - biskop eller präst - med allvarligt ansikte kan hävda en sådan sak! Kyrkomötet behandlade frågan, röstade och (för nionde gången i ordningen!) sade NEJ! till samkönade äktenskap. 

Som sagt är den viktigaste egenskapen hos en präst (och en kyrkoherde) idag att ge klara besked och kunna och våga säga att "Så säger Herren!". Ingen av dessa två kan/vågar göra detta, och det gör att ingen av dem borde, som jag ser det, fungera som präst i vår kyrka. För att inte tala om att vara kyrkoherde.