Alla somnade!

 Senaste söndag var "Uppbrottets söndag", kyrkoårets näst sista söndag, och temat för söndagen var "Vaka!" I första årgångens evangelietext, från Jesu tal om tidens slut i Matt. 25, talar han om de tio jungfrurna som väntade på brudgummen. När denne dröjde hände något som vi kan tänka är konstigt. Det sägs att alla tio somnade. Fem av dem var ändå beredda och hade olja till sina lampor medan de fem övriga inte var beredda och saknade olja. 

Det brukar sägas att ett av kännetecknen för en levande församling är att den lever i ständig väntan på Jesu återkomst. Tyvärr tenderar vi allt som oftast att somna ifrån denna väntan medan vi strävar på i vardagens uppgifter. Därför är det så bra att vi har denna tid i kyrkoåret som påminner oss om vikten av att vara beredda för det är inte för inte som Jesus varnar oss i den tredje årgångens text för denna samma söndag: "När ni minst anar det kommer Människosonen". (Matt. 24:44)

Detta ska förstås inte förstås som så att Jesus sitter och väntar på ett tillfälle när så få som möjligt väntar på hans återkomst för att så kunna överraska så många som möjligt, utan detta handlar om ett konstaterande att han kommer att komma plötsligt. Som en tjuv om natten, som han också säger.

Tyvärr är det ändå idag så, åtminstone i vår del av den världsvida kristenheten, att många har somnat. Inte så att de har somnat bort från tron (även om också det är beklagligt vanligt), men så att de inte längre vakar och väntar. Jag märker också med mig själv att min vaksamhet och beredskap varierar med tiden. Just nu tror jag ändå att världsläget gör att vi kristna är mer vaksamma än vad som annars är vanligt. Eller så hoppas jag åtminstone.   

För det är ju ändå så att tanken på Jesu återkomst borde vara kär för oss som kristna. Det är ju faktiskt vår bäste vän som kommer! Och vi ska också notera de mycket trösterika orden att han ska komma på samma sätt som han en gång for till Fadern. (Apg. 1:11) Hur var det nu igen han for, kanske någon då undrar? Lukas skriver om det i de sista verserna av evangeliet som bär hans namn: "Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen."

Vi får förenas i den bön som de första kristna bad med en brinnande tro i och i en glad förväntan: Ja, kom Herre Jesus! 

Pröva er själva!

Jag läste för några dagar sedan 2Kor 13 i min bibelläsning, och jag fäste mig vid ett par ord i texten som är ganska allvarliga. Paulus skriver att nästa gång han kommer till Korinth kommer han att vara hård med korinthierna. Det hade funnits problem i församlingen, och för att ta itu med dessa behövdes en hård hand. Så säger han de ord jag fäste mig vid: "Pröva er själva om ni lever i tron, granska er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Om inte, så består ni inte provet." (vers 5)

Paulus nämner inte vilket "prov" det handlar om, och det är ingen större idé att försöka spekulera i det. Saken är nämligen den att detta gäller för alla prov/prövningar vi människor kan tänkas hamna i. Vi har alltid orsak att pröva oss själva huruvida vi lever i tron. Vet vi att Kristus är i oss, som Paulus uttrycker det?

Detta är en förutsättning för att vi ska bestå de prövningar vi oundvikligen kommer att hamna i för att vi lever i en fallen värld där sjukdomar och döden härjar och där Jesu vänner är utlovade motstånd just för att de är Jesu vänner. Vi vet ju inte vad framtiden kommer att föra med sig, men för oss alla gäller – om Herren dröjer – att våra kroppar kommer att brytas ned och vi alla en dag kommer att möta döden. Mycket tyder också på att vi i allt högre grad kommer att möta olika former av hat och fientlighet som kristna, ja, vi ser detta redan nu hända. För att klara av att möta detta behöver vi vara klara över att Kristus verkligen är i oss. Om inte, som Paulus skriver, kommer vi inte att klara av det som ligger framför oss.

Detta är som sagt allvarliga ord, men det är ord som vi gör väl i att ta till oss och begrunda.

 

Kosmetika och verklighet

Det finns ett talesätt som talar om att sätta läppstift på en gris. Jag satte inte det i rubriken, men det är vad denna text kommer att handla om. Det som ännu kan tilläggas är att grisen som får den kosmetiska behandlingen är döende. 

Nu talar jag förstås om klimatarbetet och västvärldens självplågeri när det gäller utsläppsminskningar. Inför klimattoppmötet COP29 i Baku kan vi i media ta del av olika uppgifter om hur klimatarbetet framskrider. I många västliga länder minskar faktiskt koldioxidutsläppen, och för detta är våra politiker inte sena att slå sig för bröstet. Detta samtidigt som många länder, främst Kina, helt ogenerat bygger ut stenkolsanvändningen och de globala utsläppen fortsättningsvis ökar.

Det vi sysslar med här i västvärlden är m.a.o. inget annat än att vi sätter tjockt med läppstift på en döende gris. Det vi själva verket håller på med är att vi plågar oss själva och håller på att driva vår ekonomi till döds. I Tyskland, för att ta det kanske bästa exemplet, planerar redan tung och energikrävande industri att flytta bort eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med energi till konkurrenskraftiga priser. 

Vårt självplågeri syns tillsvidare närmast i en svajig elmarknad med kraftiga prisfluktuationer, men detta är bara en liten början. Vårt stora problem är att det inte finns några fungerande fullgoda alternativ till fossil energi och att vi, trots detta, agerar och låtsas som att det finns. Med den påföljden att sådana länder (läs: Kina) som agerar mera rationellt ångar om oss med god fart. Dessutom blir vi i väst allt mer beroende av just Kina och andra länder som har fattat hur det här fungerar. Och dessutom, och framför allt, räddar vi inte klimatet med att bete oss på detta sätt. Utsläppen är globala, liksom de eventuella verkningarna dessa får, och att flytta våra utsläpp till andra länder (vilket blir slutresultatet av detta vårt självplågeri) gör bara illa värre. Men vi kanske kan lura oss själva att vi gör något gott!

För det är ju så, vi gör ju vår del! Eller hur? Likt medeltidens avlatshandel och det goda samvete människorna då kunde betala för köper vi oss ett gott samvete genom att späka oss själva och ruinera vår ekonomi i klimatarbetets namn. 

Nå, Kina kineserna lär nog ta hand om oss i slutändan.   

---

Inför COP29 sägs den största (avgörande) frågan vara hur man ska fördela kostnaderna för klimatarbetet och för att ta hand om "klimatskadorna". Detta är också ett uttryck för hur verklighetsfrånvänd detta klimatarbete är. Den stora frågan borde vara hur man kan pressa Kina att göra sin del av klimatarbetet. Men det lär inte bli någon huvudfråga. Tyvärr. Sannolikt för att alla vet att Kina sätter ekonomin före klimatarbetet. Således kommer COP29 att handla om hur vi i väst ska fortsätta späka oss själva för att kunna sova gott på nätterna medan koldioxidutsläppen globalt sett bara fortsätter att öka. 

Vikten av att få fred

Många internationella ledare, och många mediekanaler, har förfasat sig över möjligheten att Trump på allvar kommer att försöka jobba för fred i Ukraina. Också i vår media har de senaste dagarna hörts varnade röster om riskerna för också vår säkerhet om det skulle bli fred i Ukraina. 

Det är ingen hemlighet att jag anser att det borde bli fred i Ukraina så fort som möjligt. Dels för att ett fortsatt krig inte kommer att förbättra Ukrainas chanser till en så fördelaktig fred som möjligt, dels för riskerna för en eskalering men framför allt för att detta krig redan nu har kostat Ukraina en stor del av landets framtid. 

Experten Eemil Katehelmi säger det rakt ut i en artikel i Iltalehti: Soldaterna håller på att ta slut, och ett fortsatt krig kommer att ytterligare försämra Ukrainas möjligheter att komma igen som land. "Lyhyesti ilmaistuna Ukrainan syntyvyys on poikkeuksellisen matala, ja väestön keski-ikä kansainvälisesti vertailtuna korkea. Poliittisena tavoitteena on, että sodassa kuolisi mahdollisimman vähän nuorimpia täysi-ikäisiä ikäluokkia. Moni näkee asian liittyvän Ukrainan valtion kykyyn rakentaa itsensä uudestaan sodan jälkeen."

Det är fullt begripligt att det finns en rädsla för vad Putin gör härnäst (när landet igen har byggts upp efter detta - också för Ryssland - förödande krig). Min gissning är dock att Putin inte kommer att hinna göra någonting alls eftersom det kommer att ta länge innan Ryssland har lyckats bygga upp sin förmåga att göra något liknande igen och Putin faktiskt redan är 72 år gammal. Men denna rädsla till trots: Är det faktiskt motiverat att kräva att Ukraina offrar sina unga män och sin framtid för att vi inte ska behöva vara rädda för vad Putin/Ryssland eventuellt kan tänkas hitta på i en relativt avlägsen framtid? Jag menar att ordet själviskhet har fått en helt ny dimension i och med detta sätt att tänka. 

Nej, senast nu är det tid för fred i Ukraina! En fred kommer troligtvis att innebära att delar av östra Ukraina går förlorade till Ryssland, men detta är - så som kriget nu har utvecklats - ändå det bästa alternativet. Eftersom Ukrainas krigsmakt av allt att döma håller på att kollapsa är det inte omöjligt att t.o.m. Kiev kan vara hotat om kriget tillåts fortsätta. Att detta är det bästa alternativet handlar inte minst om att kostnaderna för uppbyggandet av de totalt förstörda delarna av Ukraina som skulle övergå till Ryssland i så fall långt skulle falla på Ryssland och även det skjuta på eventuella kommande försök att upprepa denna galenskap på något annat ställe. 

PEH

På Youtube kan man i dessa dagar hitta många exempel på vänsterliberaler i USA som formligen ylar ut sin besvikelse och sin desperation efter att Trump vann presidentvalet i USA. Denna PEH (post-election hysteria) tar sig också andra uttryck som media har rapporterat om de senaste dagarna. Igår fick också vi vårt eget exempel på denna åkomma när Sofie Staras ledare (av någon för mig oklar orsak) publicerades i ÖT. 

Nu ska ingen missförstå mig. Stara lyfter fram en sak (hur familjer ordnar sin vardag med småbarn) som behöver diskuteras och som borde få en bättre lösning än vad vi idag har kunnat prestera. Det att vara hemma med barnen när de är små - oberoende av om det är mamman eller pappan som är det - bör värderas mycket högre än vad som sker idag. Då talar jag alltså om rätt till pension och arbetslivserfarenhet, något som detta arbete (för det är vad det är) borde räknas som. 

Men nu handlar det alltså om PEH. Jag har ett litet råd till Sofie Stara som skulle betjäna både henne och (framför allt) oss som tvingas läsa hennes texter - om vi alltså vill läsa ledartexterna i den tidning vi prenumererar på: När du känner för att fantisera om en dystopisk framtid, skriv en roman! Inte en ledare. 

Reflektioner efter valet

Nu när valfebern i USA har sjunkit en aning kan det vara dags för lite reflektion. Som jag tidigare har skrivit stod valet mellan två kandidater som inte borde ha varit uppställda. Harris för att hon helt enkelt var för dålig, Trump för att han är för splittrande och helt enkelt för gammal. Valet stod, som jag konstaterade, bildligt sett mellan corona och kolera. Två potentiellt dödliga sjukdomar, även om den senare är mycket värre än den förra. Vi fick corona, och nu är det bara att hoppas att sjukdomen inte blir så svår.

Demokraterna har all orsak att gå till rätta med sig själva och sitt agerande eftersom de bara har sig själva att skylla för detta enorma debacle. Om de hade ställt upp en bättre kandidat skulle Trump inte ha vunnit valet. Det går förstås an att skylla på Biden och säga att han borde ha stigit av tidigare och därmed gett dem möjlighet att välja en annan kandidat än Harris i en normal urvalsprocess, men det fanns inget annat än deras egna idiotiska principer som hindrade dem att göra detta även sedan Biden sent om sider steg av. Men eftersom de bundit sig till identitetspolitiken kunde inte sidsteppa enfärgad kvinna som stod först i kön som Bidens efterträdare. Låt vara att hon alltså var fullständigt chanslös i valet, något som många av oss visste redan från dag ett i hennes kampanj.

Att Harris sedan satsade på identitetspolitik också i valkampanjen bara cementerar bilden av fullständig tondövhet. Detta var givetvis inte Trump-kampanjen sen att utnyttja. Tyngdpunkten i Harris kampanj – som hon likt Biden 2020 bedrev parallellt och tillsammans med medias kampanj mot Trump – var dock på att sätta skräck i väljarna. Målet var att rädslan för (den falska bild som de målade upp av) Trump skulle driva väljarna till att rösta på henne. Lyckligtvis genomskådade de amerikanska väljarna den propaganda som skyfflades ut.

Dock har Harris´ kampanj och den skrämselpropaganda denna bedrev, förutom att den redan lett till tre mordförsök på Trump, lämnat hälften av USA i skräck för vad som nu kommer att ske. Lögnerna om Trumps kommande attacker mot sina politiska motståndare, hans fascism/nazism och hotet mot demokratin/kommande blodbad har gjort att ett helande av de sår som valkampanjen har orsakat svårligen kommer att kunna läkas. Jag får klippa och klistra ur en av mina tidigare texter: "John Davidson på The Federalist ställer en mycket bra fråga: "Sedan man gått ut och kallat sin politiske motståndare fascist och en ny Hitler, hur kan man (om och när) man förlorar valet erkänna sig besegrad? Ska Harris bara säga: Sorry, alla, vi gjorde vad vi kunde för att vinna valet och rädda demokratin, men nu förlorade vi ändå. Nu behöver vi alla leva fredligt under denne nye Hitler." Davidson svarar själv på sin fråga: "Det kan hon inte, inte efter detta uttalande. Ingen kan acceptera en ny fascistisk Hitler-lik regim. Du bekämpar den på alla sätt du kan.""

Det är denna situation USA nu har vaknat upp till. Harris försökte, i sitt förlorartal, släta över det hon sagt och hävda att allt nog ändå kommer att bli bra. Det innebär att hon, i förtäckta ordalag, konstaterade att hon ljugit om Trump, men för att det ska få någon effekt borde hon absolut ha sagt det rakt ut.

Tack och lov blev valresultatet klart och tydligt, och detta kan eventuellt göra att risken för upplopp minskar en aning. Men många amerikaner/demokratväljare tror fortfarande att landet nu kommer att få en president som är fascist och som vill bli diktator och montera ner demokratin. Det är inte ett recept på fredlig samexistens. Skulle jag vara Trump skulle jag nog se till att ha det skottsäkra glaset med mig överallt där jag rör mig.

Sedan har vi ännu media, detta vals absolut största förlorare. Det var inte bara det att medias kandidat förlorade valet utan media förlorade också det sista av sin trovärdighet som opartisk nyhetsförmedlare. Jag ids inte i detta skede säga något mera, men när vi ser på hur mainstreammedia fullständigt ogenerat spred lögner om Trump och om vad han sagt (liksom falska gallupundersökningar som lovade ett jämt val och t.o.m. en Harris-seger) skulle jag vara förvånad om inte förtroendet för media får sig en rejäl törn också bland sådana som hittills varit helt okritiska och tagit det media skriver som dagsens sanning. Eller så får man åtminstone hoppas.  

 

Jordskredsseger

 Klockan 08:21, alltså för några sekunder sedan, förklarades Pennsylvania som en röd stat i presidentvalet. Det innebär i praktiken att presidentvalet i USA är avgjort och att Donald Trump har valts till president igen. Troligtvis kommer valresultatet att visa sig vara mycket klart och tydligt. Om Trump vinner alla de sju swingstaterna, vilket han ser ut att göra, är det i praktiken fråga om en jordskredsseger. I skrivande stund ser det också ut som om Trump kommer att få mest röster också nationellt, något som visar hur överlägsen hans seger är.

Som jag skrev i den senaste texten är orsaken till detta att Harris helt enkelt är en dålig kandidat. Dessutom kryssade hon i tre av "ingen chans"-rutorna. En färgad kvinna med extrema vänsteråsikter kan helt enkelt inte vinna ett presidentval i USA. Åtminstone inte ännu 2024.

Den stora frågan är nu vad som kommer att ske, något jag får återkomma till. Men som jag skrev i en tidigare text: Hur kan Harris och demokraterna retirera från de beskyllningar de har framfört? Det går ju helt enkelt bara inte. Och det är tyvärr recept på kaos.