Vintern kommer

Det har redan en längre tid idkats pajkastning inför nästa års riksdagsval. Och det är inte så konstigt. Den sittande regeringen hade som mål att bryta den skuldsättningsspiral Finland har varit i redan en längre tid, och knappast någon torde längre vara av den åsikten att detta inte är en nödvändighet. Detta med de skenande ränteutgifterna som inom något år kan nå närmare sex miljarder euro per år. 

Problemet - och orsaken till att det är så många pajer i luften - är förstås att trots regeringens hårda sparåtgärder som drabbar sektor efter sektor har skuldspiralen ändå inte brutits. Det är inte ens nära att så ska ske. 

Den stora frågan i dagens politiska diskussion borde vara VARFÖR? 

Visst. Oppositionen kan skälla på regeringen och hävda att de stora nedskärningarna har hämmat tillväxten, och det är säkert sant till en viss del. Kriget i Ukraina och den ökande inflationen p.g.a. Irankriget är också en delorsak. De närmast blind satsningarna på den gröna omställningen är tvivelsförutan en annan. 

Men faktum är att även utan alla dessa bidragande faktorer har Finland ett stort problem som ingen egentligen vill tala om, och när någon gör det leder det för det mesta till en kritikstorm. Ett problem som kommer att leda till att välfärden utarmas ytterligare och troligtvis helt kommer att behöva monteras ned. 

Då talar jag förstås om det demografiska problemet.

När jag föddes för drygt 50 år sedan var medianåldern i Finland ca 29 år. De stora efterkrigsårskullarna var i början av/mitt i sina arbetskarriärer och årskullarna låg på dryga 60 000 barn medan nativitetssiffran var på knappa 2 barn per kvinna. Idag är medianåldern 43 år och den stiger med hisnande tre månader per år. Årskullarna ligger nu på dryga 40 000 barn och nativiteten var år 2024 nere på 1,25 barn per kvinna (det lägsta siffran sedan man började räkna på 1700-talet). 

Det här är siffror som borde sända kalla kårar längs ryggen på alla som någon gång hoppas få gå i pension.

Samtidigt tror jag att vi borde begripa att det inte spelar någon roll vilken regeringsbas vi har till denna del. (En sådan insikt kunde leda till lite mindre onödig pajkastning.) Vi är oberoende på väg in i en demografisk vinter som kommer att bli oerhört smärtsam. 

---

Vi är många som redan en längre tid - allt sedan 90-talets debatt om registrerat partnerskap - varnat för att om vi som land trampar Guds bud under våra fötter så tackar vi samtidigt nej till Guds välsignelse över vårt land. Nu ska ingen inbilla sig att detta endast handlar om hbtq, för det gör det förstås inte. Men det är det kanske tydligaste uttrycket för detta. 

Barn är en välsignelse, och brist på barn är det motsatta. Jag vågar påstå att vi idag - och framdels - skördar frukterna av det att vi har vänt Gud och hans goda vilja och bud ryggen. Och nej. Detta är ingen matematisk regel. Det går inte att jämföra med t.ex. 1600-talets och det tidiga 1700-talets nödår och dra några som helst paralleller eller skapa något motsatsförhållande. Var tid är sin egen. 

Men vi står inför svåra tider. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Alla som inte blundar för siffrorna, vill säga.   

---

Så vad är lösningen? Invandring! Ropar många. Nå, det är förstås ett försök att lösa problemet. När vi inte har lyckats prestera nya arbetare som ska ta hand om oss och försörja oss så tar vi hit sådana som gör det åt oss. Vi vet alla vilka problem detta skapar, och jag skulle dessutom vilja påstå att detta inte är något annat än tidigare århundradens imperialism och utsugning av fattigare länder och folk i ny förpackning. Vi saknar arbetare. Nå, skeppa hit dem! Strunt i att det att vi dränerar fattiga länder på män(niskor) i sin bästa ålder och med god utbildning och på så sätt exporterar vårt demografiproblem och gör det till deras. Vi måste ju lösa det problem vi har skapat! 

Saken är den att det helt enkelt inte finns någon bra lösning på detta. Vi kommer bara att tvingas genomleva den situation vi har skapat åt oss själva. På ett dåligt sätt eller ett annat.  

Ytterligare reflektioner

Jag har det drygt senaste dygnet bearbetat intrycken från kyrkomötets "diskussion" om väckelserörelsernas nattvardsgemenskaper. Som jag skrev blev det helt tydligt att det inte finns någon som helst förståelse hos den liberala majoriteten om varför dessa mässgemenskaper behövs och inte heller någon vilja att ge rum och möjligheter för dessa att verka inom kyrkan. En kyrkomötesledamot konstaterade att den så kallade diskussionen inte gav något konkret, annat än att det blev tydligare hurudant läget är. Vidare konstaterade han att detta visar att kyrkan och (Förbundet) kyrkfolket kommer att gå skilda vägar.

Det här är förstås djupt tragiskt och, om det verkligen blir så, en förlust för bådadera. Men framför allt för det finländska folket.

Jag kan tänka mig att det inom kyrkan och dess ledning finns en tanke om att "det är ju ändå bara fråga om i värsta fall 200 000 kyrkomedlemmar – och knappast kommer alla att gå", och "om de försvinner slipper vi det här eviga stridandet och gnällandet".

Delvis är detta förstås korrekt. Det rör sig inte om någon stor andel av kyrkans medlemmar, och (åtminstone i början) kommer garanterat inte alla att vara intresserade av att skriva ut sig ur kyrkan ifall det verkligen skulle bli fråga om en brytning. Men den som någon gång har kokat en soppa vet att saltet inte är någon stor andel av ingredienserna, men om det lämnas bort blir soppan inte alls bra.

För det är det som sker ifall väckelsens folk försvinner ur kyrkan. Saltet blir borta. Idag är saltet "bara" en smakförstärkare, men på Bibelns tid (när det inte fanns några kylskåp och frysboxar) förstod alla saltets värde. Det var närmast värt sin vikt i guld. Saltet konserverade maten, och utan salt förstördes all mat snabbt.

Om vi idag tar bort de konservativa (som konserverar) vår kyrka kommer förruttnelsen att sprida sig snabbt. Det första som kommer att hända är att kyrkan inför samkönade vigslar. Sedan bär det utför från det.

Sedan angående antalet. 200 000 är ingen stor andel av kyrkans medlemmar, det är sant. Men nu talar vi om 200 000 av kyrkans mest trogna och aktiva medlemmar. Ta bort dessa, och gudstjänstlokalerna kommer att gapa (ännu) tomma(re). Dessutom behöver vi notera att Kyrkfolkets mässgemenskaper samlar människor långt utanför väckelserörelsernas skara, människor som tilltalas av den varma gemenskapen, den bibliska förkunnelsen eller annars bara det faktum att det "är här det sker". Och med ett snabbt tilltagande avfall i folkkyrkan (när saltet är borta) kommer alla som söker något som håller inte att söka sig dit. Eller om de gör misstaget en gång så gör de åtminstone inte om det.

---

Det jag såg när jag lyssnade till "diskussionen" i kyrkomötet var framför allt en enorm hybris hos de liberala. Det fanns en underton och en bakomliggande tanke att "vi behöver inte de här människorna". (Visst, man kan kalla detta för spekulation, men jag hävdar att det är korrekt uppfattat.) Men jag hävdar här och nu, och observera att detta inte är någon profetia utan endast mina egna tankar, att ifall väckelserörelserna drivs ut kommer kyrkan inte att ha någon framtid annat än som en ljummen, smaklös och inifrån ruttnande tjänstemannainstitution.

Och på längre sikt kanske inte ens det.

 

Reaktioner på kyrkomötets diskussion

Jag lyssnade igår på kyrkomötesdiskussionen om väckelserörelsernas mässgemenskaper. Det var inte upplyftande. Skyttegravarna är oerhört djupt grävda, och det är helt tydligt att den liberala majoriteten i kyrkomötet inte har någon som helst förståelse för att dessa mässgemenskaper behövs. Alltså i klartext: Det finns ingen som helst omsorg om alla de kristna i vår kyrka som har blivit hemlösa på grund av att det kyrkliga livet i deras hemförsamling har hamnat på avvägar.

Det var framför allt två saker jag reagerade på i diskussionen – en sak som sades (många gånger) och en sak som inte sades en enda gång (från de liberalas sida) men som i vilken kyrka som helst värd namnet borde stå i centrum för en dylik diskussion. (Förstås reagerade jag också på all den extremt dåliga teologi – exeges och eiseges – som den liberala falangen torgförde, men jag bara orkar inte börja nysta i det eländet nu.) Mia Anderssén-Löfs inlägg var ett kapitel för sig som jag eventuellt får återkomma till. 

För det första: Den liberala majoritetens företrädare upprepade gång på gång mantrat att det måste finnas ett gemensamt nattvardsbord och att alla behöver gå till detta bord. Det här var utgångspunkten i resonemanget. Men tyvärr fungerar det inte så. Om något kunde ett gemensamt nattvardsbord vara slutpunkten efter en lång diskussion med kompromisser och eftergifter från båda sidorna, men det blev alldeles tillräckligt tydligt att någon vilja till sådana kompromisser verkligen inte finns. Inte från någondera sida. Så här står vi och kan inget annat

Den andra saken jag reagerade på var en fortsättning på detta att alla behöver gå till det gemensamma nattvardsbordet. Här var udden alldeles klart och enbart riktad mot väckelserörelsernas folk och deras (våra) mässgemenskaper. Men är det verkligen så att detta är det stora problemet idag? Alltså att en del av vår kyrkas medlemmar går till nattvarden och lyssnar till Guds ords predikan så att säga "vid sidan om"? Är inte det verkliga problemet alla de kyrkomedlemmar som aldrig, eller mycket sällan, går till nattvarden och som aldrig kommer inom Ordets hörhåll? Den något illmarriga fråga som kommer för mig är att hur har den liberala falangen tänkt få dessa att gå till det gemensamma nattvardsbordet och därmed manifestera den kyrkliga enheten? Om nu det är det som är det viktiga.

Jag får helt tydligt intrycket att hela den här frågan handlar om symbolpolitik. Det viktiga, och egentligen enda som betyder något, är att alla skulle erkänna de kvinnliga prästernas ämbete. Nattvardsfirandet blir bara ett medel att nå detta mål. Strunt i alla de som aldrig går till nattvarden. De som aldrig firar. De har ingen betydelse i detta sammanhang. Nej, problemet är de som firar på fel sätt och på fel ställe.

Är inte det här så alldeles bakfram?

Sedan kan jag inte låta bli att konstatera att Torsten Sandell hade helt rätt i det anförande han aldrig hann hålla (eftersom debatten avslutades innan alla ledamöter hann få muntur). Väckelserörelserna kommer inte att sluta fira sina mässor, de kommer att fortgå i vilket fall som helst. Om kyrkan/församlingarna ger tillstånd kommer dessa att vara kyrkliga nattvardsmässor också i framtiden. Om tillstånd inte ges kommer de inte längre att vara kyrkliga nattvardsmässor utan helt enkelt bara nattvardsmässor. Den stora frågan är därför hur vi (främst då kyrkans ledning) vill ha det.

 

Om det beständiga

Jag fick upp en ledare i svenska Kyrkans tidning i mitt flöde igår. Det är Patrik Hagman som skriver om dagens unga som kommer med annorlunda frågor till kyrkan och som vill få så kal1ade "life skills" i stället för svar på livets stora frågor. (Även om Hagman medger att dessa frågor inte heller har försvunnit någonstans.) 

Det jag reagerade på var emellertid det Hagman skriver om riskerna med detta. Han påstår: "Här finns förstås risker: alla som finns i kyrkan vet att även religion förändras och lever med sin tid. Den som kommer till kyrkan för att hitta något absolut beständigt när allting flyter kommer att bli besviken."

Min reaktion är: Oj vad sorgligt! Är det faktiskt så? Kan man inte hitta något beständigt i kyrkan? 

Det borde man kunna göra. Guds ord består för evigt, och om kyrkan inte klarar av av, eller vågar, hålla fram det eviga Gudsordet så begår prästerna tjänstefel. 

Men kanske det är så här det är i svenska kyrkan? Tyvärr håller det också på att bli så här i Finland. Detta är förstås så väldigt tragiskt, och det visar med all önskvärd tydlighet att det behövs andra röster och andra sammanhang. Också inom kyrkan. 

Jag återkommer till det som min vän, granne och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom sade i pressreleasen efter att Förbundet Kyrkfolket hade stiftats: "I Finland finns många människor som inte har hört evangeliet om Kristus Jesus, syndares Frälsare. Genom att grunda Förbundet Kyrkfolket vill vi tillsammans ta ansvar och vidta konkreta åtgärder för att en Kristuscentrerad förkunnelse som bygger på Bibeln även i fortsättningen ska höras i Finland."

---

Det finns det som är beständigt. Guds ord består i evighet, och Guds nåd och hans kärlek till syndare likaså. Det här MÅSTE människorna få höra, och om de inte får höra det i Svenska kyrkan (eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar), då behöver människan söka efter det på annat håll. För vi människor klarar oss utan det mesta som vi tror att vi behöver, men Guds evigt bestående nåd klarar vi oss inte utan.  

Reaktioner på Tapio Luomas öppningsanförande

Höstens kyrkomötessession inleddes igår, och som traditionen numera bjuder var pekpinnarna och boxningshandskarna framme i öppningsanförandena. Det är, måste jag säga, med oerhört stor sorg jag läste ärkebiskop Luomas tal. Hur kan det bli så här fel? 

Dels förklarade han Bibelns eget ord vara villolära när han underkände den "dualism" som är så tydlig i Guds ord med uppdelningen i ljus och mörker, sanning och villfarelse, rätt och fel. "Ärkebiskopen betonade att det ur kyrkornas synvinkel är av största vikt att en sådan "dualistisk världsbild" känns igen som villolära."

---

Faktum är att det finns rätt och fel. Det finns det som är sant och det som inte är det. (Att kalla dessa kontraster för "dualism" är att ta i, men eftersom Luoma gör det spelar jag med här.) Och när människor ställer sig på lögnens och villfarelsens sida måste vi se detta och ta avstånd ifrån det. Gör vi inte det riskerar också vi att dras med i lögnen och villfarelsen. 

Det är förståeligt varför Luoma anser sig vara tvungen att ta till dessa oerhört hårda ord. En människa som menar sig behöva försvara avfallet och dess följder kommer att hamna allt längre bort från det som är rätt och sant. Mera om detta, och om Luomas öppningsanförande, om en liten stund.

---

Jag läste igår ut CS Lewis fantastiska scifi-trilogis sista del, "That Hideous Strength" ("Vredens tid" på svenska). Efter slutuppgörelsen frågar sig en av karaktärerna om det verkligen var nödvändigt att också det college där det hela började behövde gå under, även om det inte var direkt skyldigt till de hemskheter som utspelade sig i boken. Svaret blir att ".. it was their own child coming back to them. Grown up and unrecognizable, but thir own child non the less." Alltså: Det var deras eget barn som kom tillbaka till dem, vuxet och oigenkännbart, men likväl deras eget barn.

Poängen var att de, genom sina små avsteg från det som var rätt och sant, hade startat den utveckling som sedan ledde fram till de hemskheter som blev deras dom i slutet. 

Det är idag exakt det samma vi ser hända i vår kyrka. Avfallet började förvisso inte med ämbetsbeslutet 1986, men det var där villoläran på allvar fick sitt stora insteg i kyrkan. Idag kommer detta "barn" tillbaka till oss. I formen av samkönade vigslar, "mångfald" i all dess hemskhet, yoga i kyrkan med mera, med mera. Och det som är så oerhört tragiskt är att, likt i bokens Edgestowe College, de som startade det hela inte känner igen sitt eget barn. Eller så, som i Luomas fall, känner de sig tvingade att gå allt längre i förnekelse och avfall för att försvara sig mot det de innerst inne vet. Och så riktas udden, inte mot de som öppnade för avfallet, utan mot de som påtalar det samma. 

---

Det är så oerhört ledsamt, och samtidigt alldeles fruktansvärt, att ärkebiskopen kallar det Bibeln så klart för fram för en villolära. Men det stannar inte där. I sitt tal lyfte han fram det att det nu har gått 40 år sedan ämbetsbeslutet slutligen drevs igenom. "Den här veckan har det gått 40 år sedan kyrkomötets beslut om att öppna kyrkans prästämbete också för kvinnor. Som vi biskopar uttryckte i det budskap vi publicerade förra veckan, den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka."

---

Har det? Verkligen? Dels har detta beslut skapat en enorm splittring i vår kyrka. Dels har det öppnat för all möjlig villolära i och med att det över tid har skapat om prästämbetet från att vara ett herdeämbetet till att vara ett vårdyrke och därmed rivit ner alla försvarsvallar mot vargen. 

Det barn som avlades 1986 har kommit tillbaka. Vuxet och oigenkännbart, men inte desto mindre är det detta barn. Och följderna är fruktansvärda. 

Att kalla detta för "oändligt mycket välsignelse" är inget annat än att göra svart till vitt. Och för att detta inte ska vara uppenbart (och inte få sägas) måste man samtidigt förklara uppdelningen i rätt och fel, svart och vitt, villfarelse och sanning som är så tydlig i Guds ord som något ont. 

Det är synd om vår stackars kyrka.  

Om vad vi ska göra

Jag skrev i min allhelgonatext om världens hat mot oss kristna, om förföljelse, martyrium och om Jesu återkomst. Detta ledde till en del reaktioner, främst från signaturen "JB". Även om det mesta JB skrev var mycket märkliga saker hade han/hon rätt i en sak. JB skrev: "Det enda slut av betydelse som kommer är döden. Vi ska inte aningslöst skynda på den."

Vad gäller slutet så har JB fel. Det finns de facto två yttersta dagar, dels den privata (döden) och den allmänna (vid Jesu återkomst). Vilken av dessa som kommer först har egentligen ingen betydelse för oss människor, det enda som betyder något är att vara beredd.

Men när jag skrev att JB hade rätt var det den andra meningen av citatet ovan jag tänkte på. Vi ska inte i onödan påskynda detta. Inte världens hat, inte förföljelsen, inte martyriet, och inte heller döden.

Som kristna kan vi säkert i onödan (och i ovishet) agera så att världens hat mot oss förmeras. Det ska vi inte göra. Men samtidigt ska vi komma ihåg att detta är något som är förutsagt i Guds ord och därför kommer det att bli så. Alltså att världen hatar oss, med allt som detta sedan för med sig. Men vi behöver inte, och ska inte, påskynda det. Det som ska komma kommer. Oavsett.

Det vi som kristna har att göra är, precis som jag skrev i samma text, att hålla ut och hålla fast – vid Herren Jesus och vid Guds ord. När det gäller Evangeliet, ja, men också när det gäller etiska frågor. Guds ord är Guds ord oavsett vad det uttalar sig om. Detta är något vi aldrig får pruta på eller avstå ifrån. Och ja, i den värld vi lever i just nu räcker detta mer än väl för att utlösa hat och även förföljelse (när den dagen kommer).

Vi ska hålla ut och hålla fast. Och än mer, sprida Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Idag, i vårt land, sker detta tydligen mest effektivt genom att ordna mässor där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas i enlighet med Jesu instiftelse och på ett sätt som i övrigt går ihop med Guds ords instruktioner om hur församlingens sammankomster ska ordnas.

Det här, det ska vi fortsätta med. Oavsett om detta leder till att vi blir "omtyckta av allt folket" eller om det leder till att vi blir "hatade av alla för Jesu namns skull".

Det som kommer, det kommer. Vår del i tidens stora händelser är att hålla ut och hålla fast. Hålla ut i tron och hålla fast vid Herren Jesus och vid Guds ord.

Mer än så kan vi inte göra, och mer än så ska vi inte göra. Men absolut inte heller mindre.  

GloriaDei-mässa

 Ikväll kl 18 blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Sebastian Lassila predikar, Albert Häggblom är liturg och sånggruppen Hoppet står för det musikaliska. 

Välkommen med att fira mässa och få del av Guds ords predikan och Herren heliga nattvard! 

---

Jag noterar samtidigt att det denna söndag i SLEF:s regi firas högmässor/gudstjänster på inte mindre än sex olika orter i hela Svenskfinland. Det är helt tydligt att högmässorna blir en allt viktigare del av också SLEF:s verksamhet.