Dolly Parton 1946 - 2026

Igår nåddes vi av budet att en av Country-musikens sista stora artister lämnat tiden och gått in i evigheten. Vi behöver notera att för Partons del handlar det ändå inte om att hon "gått bort" utan om att hon "gått hem". 

Dolly Parton är en av vår tids mest aktiva låtskrivare med över 3000 låtar på sin CV. Bland de mest kända är hennes självbiografiska "Coat of Many Colors", "9 till 5", "I Will Always Love You" (Ja, det är Parton som har skrivit den, inte Whitney Houston!) och "Jolene". Hon är också en av få artister/skådespelare som nominerats minst en gång för alla de fyra stora priserna; Oscar, Grammy, Tony och Emmy. 

Dolly Parton växte upp i mycket blygsamma förhållanden i bergsbygden i Tennesee, och hennes hela uppväxt, liksom hennes senare liv, präglades starkt av en varm kristen tro. (Huset hon föddes och levde sina första år i tillsammans med föräldrarna och så småningom elva syskon, hade ett rum, ingen elektricitet och endast ett utedass.) När hon var sjutton år gammal träffade hon Carl Thomas Dean som hon, vid 20 års ålder, gifte sig med 1966. Äktenskapet varade i nästan 60 år till hans död 2025. 

---

Jag har inte själv haft möjligheten att se och höra Dolly Parton live, men lyckligtvis finns det hur många videor som helst av henne på Youtube. Visst, det är verkligen inte samma sak, men det får duga som substitut. De flesta musikintresserade människor har någon form av beröringspunkt med Dolly Parton, och de flesta har sin egen bild av vem hon var och vad hon gjorde. För mig är hon framför allt den kristna sångerskan som, trots både stora framgångar och många utmaningar, höll fast vid sin tro och som, trots att det i de kretsar hon rörde sig var vanligt med både otrohet och att byta make/maka, troget höll fast vid det livslånga äktenskapet.

Den som har följt med min blogg vet att jag i dylika minnesrunor brukar länka till någon sång som artisten i fråga har sjungit - vanligen då en mindre känd sådan. Så också här. År 1989 uppträdde hon med sin egen version av Don Franciscos "He`s Alive!" i ett Live-framträdande i Nashville. Historien berättar att hon först hörde sången på radion när hon var på hemväg i sin bil och blev så rörd av sången att hon stannade, ringde radiostationen och frågade vad sången hette och vem som framförde den. Genast när hon kom hem lärde hon sig sången och spelade in den. 

Denna video är, i mitt tycke, bland det starkaste som finns få Youtube.   

  

50 000

Igår var det klimatdemonstration i Stockholm. Uppskattningsvis 50 000 människor tågade och ropade slagord för att rädda klimatet. "Vi måste göra något nu!" ljöd över Stockholm. 

Jag sitter som ett stort frågetecken framför min dataskärm när jag ser det här. Vem är "vi"? Vad ska vi göra? Och kanske framför allt: Vad menar dessa 50 000 att de åstadkommer med denna sin demonstration - annat då än att de stillar sina samveten eftersom "Nu har vi gjort något!"

Mina tankar går vidare. Hur många onödiga flygresor har dessa 50 000 begått? (Med onödiga menar jag framför allt turistresor.) Hur många onödiga klädesplagg har dessa 50 000 beställt på nätet - för att sedan sända tillbaka eller ställa in i garderoben efter att de använts ett par gånger? Eller inomhustemperaturen under vinterhalvåret? Hur många av dessa 50 000 nöjer sig med 18-19 grader i stället för 21-22 eller ännu mer? Detta bara som några exempel. 

Saken är den att vi kan göra NÅGOT. Var och en av oss. Klimatarbetet kan och ska inte outsourcas till "de andra". Till politikerna. Och framför allt. Det nyttar inget till att göra politiska beslut om att minska klimatavtrycket om tekniken som krävs för att förverkliga dessa beslut saknas. Vilket långt är fallet. MEN. Vi kan alla med små - och större - vardagsbeslut göra detta NÅGOT. Om vi vill. Men det kräver att vi är beredda att offra. NÅGOT. Jag. Vi. Att gå i en demonstration förändrar absolut ingenting. Annat då som sagt än att vi kanske stillar vårt samvete.

---

Det pågår som bäst flera krig ute i världen. Krig är det absolut värsta vi människor kan göra när det kommer till klimatutsläpp. Kriget i Ukraina hade, under sina tre första år, orsakat utsläpp på uppskattningsvis 311 miljoner ton CO2e. Om vi lägger till Ukrainas sprängning av Nordstream-ledningen tillkommer 30-40 miljoner ton. Detta är mer än Frankrikes totala utsläpp under ett år. (Utan Nordstream-tillägget.) 

Gårdagens demonstration i Stockholm åstadkom absolut ingenting. Tomma slagord och press på politiker inför riksdagsvalet tjänar ingenting till eftersom det enda politikerna kan göra är att ställa upp omöjliga målsättningar och ge tomma löften. Men om demonstranterna skulle ha velat göra verklig skillnad borde de ha demonstrerat för fred. Demonstrerat för att sätta verklig press på våra politiker att i sin tur pressa Ryssland och Ukraina - och USA - att sträva efter att avsluta krigen. I stället för att som hittills agera krigshetsare. För det är vad de gör. Liksom media. Om demonstranterna i Stockholm hade velat göra skillnad, verklig skillnad, skulle de ha krävt att media slutar krigshetsa och i stället går in för att tala för fred. 

Men nej. Varför skulle man ta sig för att göra något så obekvämt? Det är lättare att ropa tomma slagord. Åtminstone får det roparen att känna att han/hon har gjort något. Men verkligheten är att absolut inget förändrades med denna demonstration. Absolut ingenting.  

Kyrkoherdeval

Idag är det kyrkoherdeval i Larsmo församling. Valets utfall bestämmer inte bara den närmaste framtiden för Larsmo utan även för Pedersöre församling. Behöver jag säga att vi gärna skulle ha kvar vår kyrkoherde i Pedersöre? Nå, det är nu inte vår sak att avgöra det, och det vore fjärran från mig att önska en förlust i detta val åt någon av de två uppställda kandidaterna. 

Jag skrev en kommentar på Svenska Yle angående detta val i vilken jag konstaterade att detta kyrkoherdeval är unikt i Finland år 2026. I valet finns två teologiskt goda kandidater, varför Larsmoborna till denna del helt enkelt inte kan välja fel. Detta, alltså att det inte finns några dåliga kandidater uppställda, är det som gör detta val så alldeles unikt. I alla andra liknande val som hålls finns det en, flera (eller vanligtvis alla) kandidater som överhuvudtaget inte alls borde vara präster. Men så alltså inte i detta val. Min gissning är att detta är det sista kyrkoherdevalet i Finlands kyrkas historia där detta gäller. 

---

Vad gäller Pedersöre församling så är det solklart att domkapitlet och biskopen bara väntar på att få gå in och förstöra också denna församling. På samma sätt som senast skedde i Karleby svenska. Så om, och när, det blir tjänster lediga i Pedersöre kommer vi med största sannolikhet att få se en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) ta plats i medarbetarskaran. Allt som sagt för att förstöra och slå sönder det som fungerar. 

Med detta sagt så är ändå min gissning att ifall vi förlorar vår kyrkoherde idag så kommer den tillfälliga lösningen att hittas i, just det, Larsmo. Men hur det blir med det får förstås framtiden utvisa.   

Dagens andakt

SLEF lägger på sin hemsida dagligen upp en andakt som kallas för "Dagens andakt". Jag medverkade igår, och den som vill lyssna kan göra det här. Min andakt bygger långt på texten "Extra muros" som jag publicerade här på bloggen förra veckan.  

Om vad som bygger idyllen

Jag snubblade idag över en ack så tidstypisk text i ÖT. En Astri Ödahl Fröjdö skriver vad hon kallar ett "kärleksbrev" till Jakobstad i vilket hon prisar den lantliga idyllen och den trygghet som finns i nejden. Detta samtidigt som hon efterfrågar en förändring i normer och attityder. 

Som sagt. Detta är ack så tidstypiskt. Människor av idag förstår överlag inte vad som skapar idyll och trygghet, men vill bevara denna glansbild samtidigt som de arbetar på att riva ner den grund som har möjliggjort idyllen och tryggheten.  

De normer som Ödahl Fröjdö vill förändra (läs: riva ner) är just de normer som möjliggör trygghet och ett gott samhälle. Vårt fungerande och välmående samhälle har byggts på det som i artikeln kallas "strikta normer", "unkna attityder" och "bakåtsträvande". Regnbågsnormer, som Östdahl Fröjdö helt tydligt vill införa, har aldrig skapat trygghet och välmående. Tvärtom finns det fog att anta att dessa skapar illamående och därmed i förlängningen otrygghet. 

Men det är tyvärr inte så enkelt detta med orsak och verkan.  

Om varför John Vikström hade fel

I den senaste texten skrev jag om hur avfallet blev rumsrent i vår kyrka i och med John Vikströms teologiska avsteg från den kristna tron och hans ämbetsutövning. Det som, mer än något annat, bidrog till detta var hans åsikt att Bibeln – när det gäller annat än frälsningen – inte har någon auktoritet och inte är normerande.

Faktum är dock att Bibeln själv gör klart att den visst är normerande – också när det gäller sådant som hör till moralens område. Allra klarast blir detta i Paulus första brev till församlingen i Thessalonike, i det fjärde kapitlet. Här inleder han med att tala om thessalonikernas livsföring (moral!) när han konstaterar att "för övrigt, bröder, ni har lärt av oss hur ni skall leva för att behaga Gud, och det är ju så ni lever". Han fortsätter: " Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren."

Här använder Paulus det grekiska ordet "dia" som kan översättas, som här, med det svenska ordet "från", men också (vilket är vanligare) med ordet "genom". De föreskrifter Paulus förmedlar till församlingen är alltså något som kommer direkt från Herren. De är, med andra ord, inget som Paulus eller någon annan människa har hittat på.

Sedan kommer det riktiga dråpslaget mot John Vikströms (och andra som han) irrlära i vers åtta: "Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande."

---

Tydligare än så här kan det alltså inte bli. Också de avsnitt i Bibeln/NT som talar om moraliska frågor är bindande för en kristen. Helt enkelt för att också dessa avsnitt är Guds eget ord.

 

Hur avfallet gjordes rumsrent

De senaste dagarna har jag surfat en del på nätet och friskat upp mina kunskaper om de senaste årtiondenas kyrkliga debatt i Finland. (Här kan AI faktiskt vara till stor hjälp när det gäller att hitta artiklar och gamla diskussioner både i tidningspressen och på nätet.) 

Jag menar mig faktiskt ha hittat roten till den bedrövliga situation vi befinner oss i idag. Eller "roten" är kanske fel ord. Roten är förstås synden och människans vilja att utmana och sätta sig upp mot Herren Gud och hans goda vilja. "Vi vet bättre än Gud!" Men roten i den meningen hur avfallet blev rumsrent och fick biskoplig sanktion. Här kan vi notera att dogmatikprofessorn Osmo Tiililä (1904-1972) redan 1962 skrev ut sig ur kyrkan i protest mot kyrkans förvärldsligande. Så som fenomen var detta förstås inget nytt. 

Jag landade på John Vikströms (biskop i Borgå 1970-1982, ärkebiskop 1982-1998) wikipediasida och fick mig en uppdatering i de galenskaper han gjorde sig skyldig till. Det hela började med hans herdebrev "Tro i kris" (1972) i vilket han gick "till angrepp mot den traditionella bibelsynen och hävdade att uppenbarelsen i Bibeln är koncentrerad till det som berör frälsningen och gudsförhållandet. Allt annat är att betrakta som uppenbarelsens form och utanför frälsningsfrågan (i vid bemärkelse) äger Bibeln ingen auktoritet. Han menade också att Jesus såsom människa delade sin samtids föreställningar." (Citat från Wikipedia.)  

Wikipedia berättar vidare att det framför allt var den evangeliska rörelsen som protesterade mot detta. Wikipedia berättar vidare om kontroverserna kring Karl-Gustav Sandelins (utan att nämna hans namn) doktorsavhandling och stiftssekreteraren Ulf Särs avfallsbekännelse. I båda dessa fall undvek Vikström att gå till rätta med avfallet och villoläran, varvid han godkände det direkta trotset mot Guds ord i vår kyrka.

Under sin tid som ärkebiskop var han den argaste förkämpen för nyordningen med kvinnliga präster och lotsade även vår kyrka in i den så kallade "Borgåöverenskommelsen". 

Jag vill hävda att dagens bedrövliga situation långt är frukterna av Vikströms livsverk.