Birro missar målet

Marcus Birro, mannen som också jag har tänkt höga tankar om, har dragits med i den lavin som drabbar västerlandet. Denna lavin av fientlighet och uppror mot Guds goda ordningar som just nu tar sig uttryck i normupplösning och acceptans av alla möjliga perversioner på sexualitetens område. Det är oerhört beklämmande att se hur allt fler låter sig duperas och bli bedragna. Det är så enkelt att dras med, det enda som krävs är att man släpper taget om Guds ord. Marcus Birro vittnar om hur han gjort detta i en debattartikel i Aftonbladet.

Likt alla andra som dragits med i denna lavin blandar Birro självklarheter med direkta felaktigheter och lögner. Och slutresultatet blir så beklämmande, så beklämmande. Vad är det då som är fel i Birros utgjutelse? Det centrala i Birros avfall hittas i det han skriver här: "Jag tror på Gud men jag avskyr moralism och kontrollerande, hat och dogmer. Det är inte Gud som tar sig rätten att döma kvinnors klädsel eller människors sexualitet. Det är människor som tolkar Gud så. Det är en viss skillnad. För varje år som går blir jag allt mer övertygad om att religion hämmar utveckling. Andlighet är en annan sak. Att läsa poesi, be, tala till Gud, lyssna till Gud. Det är tro för mig."

Nyckeln finns i det första han säger i detta citat. "Jag avskyr ... dogmer." Detta grundläggande feltänk ger sedan det övriga. Det Birro gör är att han förkastar de kristna trossatser som bygger på vad Gud har uppenbarat i sitt ord – och gör detta till enbart människors tolkningar. För en människa som gör på detta sätt blir hennes andlighet och tro något flummigt. Det blir till vad vårt syndiga kött vill att det ska vara. Om vi lösgör Gud från hans ord, från "dogmerna", ja då kommer den "Gud" vi tror på och bekänner oss till att bara bli en spegling av vår egen andliga omognad och vår själs trasighet.

Det är så det har gått för Marcus Birro, och det är oerhört beklagligt. Det han säger låter i mångas öron säkert både bra och vidsynt, men det är allt annat. Den "Gud" Birro gör reklam för finns inte annat än i hans eget huvud. Den tro Birro torgför är inkrökt och i förlängningen stänger en dylik "tro" dörren till ett rikt kristenliv, till upprättelse, helande och i slutändan till själva frälsningen och till gemenskap med den Gud som finns. Den Gud som ÄR.

Det finns en gammal sanning som säger att om vi sitter i en båt och kastar ankaret i bottnen på båten kommer vi att driva bort med strömmen. Det finns allt för många exempel på människor som, i andliga frågor, gjort just detta, och nu sällar sig alltså Marcus Birro till dessa. Låt oss ta allvarlig varning av hans exempel!

Så oerhört skruvat!

Jag har läst många fullständigt skruvade texter, men det finns ändå texter som så att säga står ut. Idag läste jag en sådan. Fredrik Westblom skriver om den franska antropologen och spelforskaren Axelle Cazeneuve som skrivit ett rollspel, ett så kallat "Lajv", om abort. Orsaken till att hon skrev spelet var att hon anser att "abortdebatten tagit en felaktig riktning". Med detta menar hon att debatten inte borde handla om barnets eventuella framtid, utan om modern och hennes rättigheter. Givetvis förekommer även i hennes resonemang den fullständigt galna tanken om "kvinnans rätt till sin egen kropp".

Igen en gång: Kvinnan HAR rätt till sin egen kropp. Det är fullständigt självklart. MEN. Om en kvinna väljer att ha sex så kan detta få den följden att ett nytt liv blir till. Då, när kvinnan har gjort sitt val att ha sex och ett barn blivit till, HANDLAR DET INTE LÄNGRE BARA OM HENNES LIV OCH HENNES KROPP UTAN OM TVÅ LIV OCH TVÅ KROPPAR. Hur kan det här vara så oerhört svårt att förstå? Nu ska jag ge ett litet råd: Varje gång du ser eller hör denna tanke så kan du, åtminstone för dig själv, demaskera den och avslöja vad den som talar om "kvinnas rätt till sin egen kropp" egentligen avser. Det personen i fråga egentligen säger är att "sex utan några som helst följder är en [mänsklig] rättighet". Nåväl, det är det givetvis inte.

Om jag ska beskriva Cazeneuves hållning i abortfrågan med ett ord så är det självklara valet SJÄLVISKHET. Hon berättar om ett annat "lajv" hon sett som heter "Point of no return" där en abort ses som något som det inte finns någon återvändo från. "Det är helt fel", säger Cazeneue. "En abort förhindrar ju inte dina möjligheter att bli gravid igen, om du vill det. Tvärtom skulle jag säga att stunden du föder ett barn, då har du verkligen nått "the point of no return".

Hur självcentrerad kan en människa egentligen bli? Det här citatet är nog i all sin bedrövlighet det kanske mest själviska jag någonsin läst eller hört. När jag läste det första gången kunde jag inte ens tro mina ögon. Men ett antal omläsningar ändrade inte på texten. Det är faktiskt så här det står i artikeln.

Det är nästan så att man kunde gråta.  

Skäms! Fredrik Westblom och ÖT som skriver, publicerar och sprider det här eländet! Varför, frågar jag mig. Det finns idioter överallt i den här världen, men varför släppa fram dem på detta sätt och låta dem torgföra dylika dumheter?

Om USA:s inbördeskrig. Det gångna och det kommande.

Jag lyssnade på Historiepodden idag medan jag satt på fodertrucken. Det är behagligt att lyssna till de här två herrarna, och de förmedlar mycken historisk kunskap genom sin podd. Jag kan gärna rekommendera deras podd, trots att de har en ganska annorlunda världssyn än jag har och jag därför ibland tolkar händelserna de talar om på ett något annat sätt än jag gör.

Idag lyssnade jag bl.a. på ett avsnitt om det amerikanska inbördeskriget och vilka faktorer som ledde fram till kriget. De flesta forskare är idag relativt ense om att slaveriet var den enskilda orsak som hade störst betydelse när det gäller upprinnelsen till kriget, men under åren har också andra uppfattningar framförts. Det var speciellt en av dessa som fångade min uppmärksamhet eftersom den tangerar dagens situation i USA på ett så tydligt sätt. James G Randall hävdade att det inte var någon sydstatsnationalism, inte de ekonomiska orsakerna eller ens slavfrågan som var orsaken till inbördeskriget. Det var, menade han, ren och skär fanatism med hetsiga kampanjer från båda sidorna som utlöste kriget. Denna fanatism omöjliggjorde förnuftigt tänkande och kompromisser. Slaveriet fanns med i bakgrunden, och de ekonomiska orsakerna var verkliga, men det var den orationella masspsykosen som var orsaken till kriget.

Som sagt är detta så oerhört aktuellt när det gäller dagens situation i USA. Det är länge sedan de båda politiska partierna har klarat av att göra några kompromisser. Det har lett till att det politiska beslutsfattandet har gått i stå och den sittande presidenten får lov att styra landet genom så kallade executive orders. Speciellt under Obamas tid, även om han inte kommer ens nära rekordet för antalet utfärdade executive orders, var många av dessa kontroversiella, och detta har givetvis fortsatt under Trumps tid vid makten. Högsta domstolen är sedan den instans som avgör om presidenten har befogenhet eller inte att besluta om en viss sak, och eftersom det politiska dödläget är vad det är blir det allt viktigare hur domstolens sammansättning ser ut. Senast idag fick Trumps murbygge grönt ljus av HD med rösterna 5-4 där de fem konservativa domarna röstade för och de fyra liberala domarna röstade mot. HD:s nuvarande sammansättning (5-4 till de konservativas fördel) torde också innebära att den ökända Roe vs Wade-domen från 1973 kan komma att upphävas.

Det politiska dödläget som omöjliggör alla kompromisser har alltså gjort att HD har blivit allt viktigare. Hur viktig sammansättningen av domstolen är visade sig inte minst under bekräftelseprocessen av Brett Kavanaughs utnämning senaste höst. Demokraterna och den radikala vänstern skydde inga som helst medel när de på alla sätt försökte smutskasta Kavanaugh och sprida lögner om honom och hans leverne. Scenerna utanför senaten när hundratals fullständigt hysteriska vänsterliberala kvinnor stod och ylade i protest mot utnämningen av Kavanaugh var mycket talande.

Nu har detta av allt att döma gått ännu längre. I veckan kunde vi läsa om hur de radikala vänstergrupperna har börjat beväpna sig för att, som de säger, beskydda publika evenemang som kan tänkas råka ut för protester från högergrupper. Behöver jag säga att detta är oerhört oroväckande, speciellt med tanke på det jag inledde med? I veckan hörde jag också den annars så lågmälde mediakommentatorn Terry Mattingly uttala sin oro för vart USA är på väg. Han hade säkert Kavanaugh-striden i tankarna, liksom kanske också denna nyhet om de hysteriska och nu också beväpnade vänstergrupperna. Han konstaterade splittringen i USA blir allt djupare och att "något kommer". Han fruktar att "vi bara är [ett märkligt valresultat till eller] ett HD-beslut eller två från att vi som nation ger upp tanken på tolerans av oliktänkande vilket in sin tur kommer att leda till stora konflikter".

Donald Trump är en oerhört polariserande person. En skitstövel på många sätt. Men han har också gjort en hel del bra saker under sina snart tre år som president. Speciellt sett ur ett konservativt perspektiv. Men han är som sagt en oerhört polariserande person. Skiljelinjerna blir hela tiden allt tydligare, och om, och när, Roe vs Wade går i graven kan jag inte se att den allt mer hysteriska och fanatiska vänstern i USA klara av att svälja det. Står USA på randen av ett nytt inbördeskrig? (Enligt Mattingly skulle det i så fall stå mellan städerna å ena sidan och "the heartlands" å andra sidan.) Ett krig, i någon form, mellan värderingar och världs- och livssyner. Jag hoppas förstås att det kan undvikas, men så galet hysterisk som vänstern i USA håller på att bli (se bara på uppställningen kandidater i demokraternas premiärvalsprocess) ser jag tyvärr inte att det kommer att gå att undvika någon form av kollision mellan de två grupperingarna.    

... liksom Sakiewicz

Jag upphör aldrig att förvånas över hur oerhört låg tolerans det finns i speciellt västvärlden idag för värdekonservativa åsikter. Som jag redan flera gånger har konstaterat så har det gått snabbt, och situationen förvärras hela tiden. Det kanske värsta i denna process är de illvilliga tolkningarna och svartmålandet. Ett mycket bra exempel på detta fick vi igår på Svenska Yles sidor. Den polska konservativa tidningen (det finns tydligen ännu något sådant i Polen, här tillhör sådana tyvärr det förgångna) Gazeta Polska bifogade ett klistermärke i denna veckas nummer av tidningen. Klistermärket bestod av en regnbågsflagga med ett kryss över och förkunnade "frizon från hbtq".

Enligt Svenska Yles artikel har utskicket mötts av "stark kritik", och denna kritik föranledde tidningens chefredaktör Tomasz Sakiewicz att förtydliga vad utskicket handlar om. "Det är inte riktat mot någon specifik person, utan mot dem som försöker censurera åsikter som är emot hbt-ideologin", säger han. Sedan fortsätter han: "Vi ville bevisa att censur finns och att detta är det bästa beviset på att hbt-rörelsen är en totalitär ideologi".

Låter detta bekant? Det gläder mig storligen att jag inte är den ende som har insett och förstått detta! Nåväl. In på scenen träder så de illvilliga tolkningarna och svartmålandet. USA:s ambassadör i Polen, Georgette Mosbacher, säger sig vara oroad över att "vissa grupper använder klistermärken för att sprida hat och intolerans". I Svenska Yles artikel sägs givetvis inget om att detta INTE handlar om "hat och intolerans", utan att det helt enkelt handlar om att vissa människor inte köper hbt-propagandan och vill meddela andra om detta.

Hbt-aktivisten Bart Staziewski späder på med ordet "diskriminering" (hur kan det vara diskriminerande att påpeka att man inte stöder hbt-ideologin?) och har dessutom stämt tidningen för just diskriminering mot hbt-personer. Det här är ju fullständigt horribelt, men Svenska Yle får det att låta som om denna Staziewski skulle vara ute i det godas tjänst och att hans stämningsansökan skulle vara berättigad. För att ännu understryka detta går artikeln vidare med att berätta om en helt ovidkommande motdemonstration mot en Prideparad i staden Bialystok. Denna "våldsamma motdemonstration" har givetvis inget med själva ämnet (det bifogade klistermärket) att göra, men Svenska Yle bryr sig förstås inte i detta utan använder denna motdemonstration för att kleta skuld på Gazeta Polskas kampanj.

Givetvis skrev jag en kommentar under artikeln där jag konstaterade att chefradaktör Sakiewicz har fullständigt rätt när han talar om censur och om att hbt-rörelsen är en totalitär ideologi. Igen, som för att bevisa hur rätt jag har, blev min kommentar censurerad. Igen en gång, jag vet inte för hur mångte gången nu. Som jag tidigare har konstaterat många gånger här på denna blogg har Svenska Yle blivit en skattefinansierad skyddad verkstad där vänstersinnade, värdeliberala journalister får bedriva hjärntvätt av befolkningen. Och där ingen kritik av den redaktionens linje eller den av redaktionen omhuldade värdeliberalismen tolereras. Det är sorgligt när ett journalistiskt arv förslösas på detta sätt och speciellt när detta leder till att ett helt folk blir hjärntvättat.

Kovács har rätt!

Finland är under detta halvår EU-ordförandeland. Detta gav Finlands Annika Strandhäll, Europaminister Tytti Tuppurainen, anledning att gå åt bland annat Ungern för deras "brister i rättstatsprincipen". Detta ledde givetvis till att Ungern gav igen. Bland annat uttalade sig statsminister Viktor Orbáns statssekreterare Zoltán Kovács på nätplatsen abouthungary angående de finländska medierna. Kovács hävdade att "pluralismen i finländska medier är allvarligt hotad". Detta fick givetvis bl.a. Svenska Yle att gå i taket och göra en artikel om ärendet.

Jag måste säga att jag helt och hållet håller med Zoltán Kovács. Mannen har ju fullständigt rätt! Eller egentligen skulle jag gå ännu längre. Pluralismen i de finländska medierna är redan förlorad. Jag har flera gånger ondgjort mig över att det, speciellt när det gäller Svenska Yle, överhuvudtaget inte finns några konservativa röster längre. De tillåts inte komma fram. Dessutom är det mera en regel än ett undantag att (värde)konservativa kommentarer censureras. Liksom också all kritik mot Svenska Yle och deras censur. Speciellt Svenska Yle har idag blivit en skattefinansierad skyddad verkstad där vänstersinnade, värdeliberala journalister får bedriva hjärntvätt av befolkningen. Och där pluralismen fullständigt lyser med sin frånvaro.

Dum som jag är skrev jag en kort kommentar där jag konstaterade att Kovács har fullständigt rätt. (Det där med den skyddade verkstaden och hjärntvätten lämnade jag bort.) Men givetvis, som för att bevisa hur rätt jag hade i det jag skrev, blev min kommentar censurerad. Igen en gång.

EU får sätta sitt hopp till Ungern och de andra Visegradländerna. Våra västliga länder börjar nämligen, är jag rädd, vid det här laget vara förlorade.

Den demografiska vintern kommer

Igår publicerade Svenska Yle en artikel som berättar att det föds allt färre barn i Helsingfors. Nativiteten är nu nere på oerhörda 1,13 barn per kvinna. Samma trend gäller också för resten av landet, även om siffrorna på andra håll (ännu) inte är lika katastrofala. Orsakerna till dessa ytterst alarmerande nativitetssiffror är flera, men generellt kan man säga att orsaken är att dagens människor inte längre menar att det är någon skyldighet att föra släktet vidare. Därmed kan bekvämligheten, självförverkligandet och kravet på en hög livskvalitet (som i artikeln anges som orsaker till de låga siffrorna) ges företräde framom det att föda barn.

Som kristna vet vi att det inte är ok att välja bort barnen. Skaparens uppdrag till oss människor att föröka oss och uppfylla jorden är ännu inte fullgjort. (När det är fullgjort låter han nog oss veta det ...) Vi har insett att vår främsta skyldighet gentemot kommande generationer är att se till att det finns kommande generationer.

På ett rent socioekonomiskt plan är de allt lägre nativitetssiffrorna också en katastrof. Vi är med god fart på väg in i en demografisk vinter, och denna demografiska vinter kommer att leda till såväl ekonomisk som social kollaps. Om du inte tror mig: Se var i landet det idag finns framtidstro och var ekonomin går bäst! Det är där det finns mest barn! Barnen är inte bara en framtidsgaranti, de är – redan idag – något som gör att ett lokalsamhälle kan blomstra. Eller dö, om barnen saknas.

I artikeln, och i kommentarerna under artikeln, sades det flera gånger att demografin kan fixas med ökad arbetskraftsinvandring. Det här stämmer säkert på ett teoretiskt plan, men det innebär samtidigt inget mindre än döden för vår egen kultur. (Om detta sedan är en dålig sak kan man förstås diskutera i all oändlighet.) Men vad värre är: En massiv invandring innebär invandring av en massa muslimer. Nu inser jag givetvis att detta är fruktansvärt politiskt inkorrekt att säga, men det finns så många exempel på att detta inte fungerar att alla - också de mest godtrogna och förblindade - skulle inse problemen. Men tydligen icke. Den som ändå vill veta mera kan t.ex. ta reda på vad orden Dar al Harb betyder och vad denna term innebär i praktiken.  

Om ÖT och konspirationsteorierna

Igår publicerade ÖT en intressant ledare skriven av Tom Forsman under rubriken "För 50 år sedan landade människan på månen – eller?" I ledaren behandlas olika konspirationsteorier börjandes från månlandningskonspirationen. Forsman poängterar, förtjänstfullt, att månlandningskonspirationen är omöjlig redan på den grunden att det är omöjligt att alla de människor som behövde vara inblandade för att prestera det material som finns rörande månlandningen skulle klara av att hålla tyst om konspirationen. Någon skulle nog ha pratat bredvid mun i något skede. Om det alltså skulle ha varit en konspiration. Sedan lyfter Forsman fram en annan viktig poäng gällande konspirationer och varför dessa är så framgångsrika i vår tid: De "troendes" immunitet mot alla motargument, hur vetenskapligt belagda eller logiska de än är. De som vill tro på en konspiration gör det oberoende av hur mycket fakta som än kan radas upp i bevis mot att en konspiration är vid handen.

Men det finns ett mycket olustigt stråk i Forsmans ledare. Han säger i ingressen att "Vissa konspirationsteorier är bara stolliga. Andra är direkt farliga." När han sedan listar de konspirationsteorier som han menar vara farliga nämns bland annat vaccinationsmotståndet. Sedan fortsätter han, och det är nu det blir olustigt: "Ett annat är diverse fantasier om hur västerländska samhällen medvetet förstörs (enligt anhängarna) genom exempelvis invandring, feminism, regnbågsrörelse och andra liberala yttringar."

Detta är alltså, enligt Forsman, konspirationsteorier som är direkt farliga. Det här är samtidigt olustigt och oerhört komiskt. Jag vill faktiskt helt och hållet svänga på ekvationen han ställer upp och hävda att det idag i våra länder finns en konspirationsteori som hävdar att våra samhällen INTE förstörs av massiv "invandring, feminism, regnbågsrörelse och andra liberala yttringar". För den som vill se fakta i vitögat finns det hur mycket som helst att ösa ur, men anhängarna av denna konspirationsteori, där vår vänsterliberala media är pådrivande, är fullständigt immuna mot alla motargument. Ja, inte bara det, de flesta motargument censureras och pressas ut i marginalen där de inte hörs eller syns. Allt för att göra det möjligt för så många som möjligt att tro på den sanning man vill förmedla – alltså att Islam är en fredens religion, att den massiva invandringen är en bra sak, att feminism och regnbågsrörelse berikar och befriar samhället och utsatta och nedtryckta grupper och individer samt att de extrem(värde)liberala strömningarna skapar ett bättre samhälle.

Det är faktiskt inte svårt att bevisa att allt detta är en stor lögn. Problemet är bara det att det idag är så förtvivlat svårt att komma fram med dessa bevis i sådana forum som når en bredare allmänhet. Men ibland gör mainstreamedia bort sig och bjuder oss på dessa bevis på eget initiativ. Det enda som behövs är att vi håller ögonen öppna och verkligen ser och förstår vad det är vi serveras. I Opinion/debatt-sektionen på ÖT, där ledare och insändare publiceras, fanns det bredvid denna ledare en insändare av församlingspastorn Martti T Nykänen från Karleby. Den här insändaren är fullständigt bedrövlig (bl.a. jämför han kyrkhelgen i Karleby med den regnbågsmässa som ordnades i samband med Kokkola Pride). I insändaren får vi en inblick i hur regnbågsagendan river sönder den kristna enheten. Nu är kyrkan förvisso inte samhället, men den är en del av samhället.

Jag har här på denna blogg i tiderna gett en massa andra exempel på hur de saker som Forsman nämner i sin insändare förstör och river sönder samhället. Visst kan man, som Forsman gör, hävda att så inte är fallet, men det gör man då MOT välbelagda fakta och MOT logiskt underbyggda resonemang. Men som jag konstaterade så har han rätt när han skriver att konspirationsteoretikerna är immuna mot sådant. Det gäller också i allra högsta grad sådana som, likt Tom Forsman, underhåller och underblåser konspirationsteorin enligt vilken det hävdas att våra samhällen inte förstörs av massiv "invandring, feminism, regnbågsrörelse och andra liberala yttringar".

Sorg

Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom. 8: 18-23)

Vi hade begravning i går kväll här hos oss. Vår älskade och oerhört tillgivna och speciella katt Grålle försvann i tisdags, och nu hade dottern hittat honom ute vid vägen. Inte överkörd, men tydligen hade han sprungit ut på vägen och törnat mot en bil och brutit nacken. Det var mycket tårar och väldigt sorgligt. Kanske speciellt för mig eftersom det alltid var mig han tydde sig till. Det är inte fel att säga att vi hade en mycket speciell relation. Ja, det var en mycket speciell katt. En smart katt, om det tillåts mig att säga så. Förstås bara en katt, men ändå. Vi fick ha honom i elva år, och det är i avskedets stund förstås en stor källa till tacksamhet.

En mycket speciell katt, skrev jag. Han kunde öppna dörrar, och otaliga är de morgnar vi vaknat till smällen när han hängt på handtaget på ytterdörren bara för att finna att den var låst inte gick att öppna. (Han klarade ändå inte av att låsa upp dörren ...) Det kommer att dröja länge innan jag slutar vänta på att få höra den smällen ... Våra andra katter satt ofta och väntade ifall dörren till hjälpköket var stängd (där deras mat är framställd) – tills Grålle kom och öppnade dörren. Jag kommer knappast att klara av att ta det sista ur en smörask utan tårar en lång tid framöver. Vi hade nämligen en deal, han och jag, att han alltid fick slicka ur det sista ur smörasken när jag var klar med den. När han hörde ljudet av smörkniven mot bottnen av asken kom han därför alltid springande för att få sin del. Grålle var ingen akrobatkatt, men en konst kunde han. När han skulle få sin dagliga skinkskiva var han beredd att klättra upp på stolryggen på en köksstol och stå där och balansera för att visa hur gärna han ville ha den.

Grålles favoritkelande var att han satt bredvid mig i soffan och trycka sin nos mot mina händer och fingrar. Ja, jag vet att detta är något som katter gör för att markera sitt revir, men det var ändå något som var speciellt för honom. Inga andra av alla de katter jag har haft har betett sig på detta sätt. Alltid när vi hade kvällsandakt ville han vara med. Hans plats var på armstödet till soffan, där han satt rak i ryggen och deltog i andakten tillsammans med oss. Jag brukade säga att av våra katter är Grålle den som är minst sannolik att dö i trafiken. Detta för att han aldrig, ALDRIG, gav sig av längre bort än femtio meter från huset. (Vägen ligger 150 meter bort.) Varför han denna – enda – gång beslöt sig för att gå ut till vägen vet förstås ingen, men faktum är att han, eftersom han aldrig tidigare varit dit, förstås inte förstod att vara rädd för bilarna på samma sätt som våra andra katter är.

Ett djur är förstås bara ett djur. Men en huskatt blir en del av familjen, och när han dör är det alltid sorgligt. Så nu har vi sorg här hos oss. Ett husdjurs död är förstås "bara en liten död", om vi säger det så, men ändå. Det är en påminnelse om att vi alla en dag kommer att dö. Att vi alla, så att säga, har döden inom oss. Därigenom är också ett husdjurs död en uppmaning till oss att ha allt klart för vår egen död. För vår egen flytt från tiden in i evigheten. Hela tiden. Tack och lov har Herren Jesus gjort allt som behöver göras för detta. Vår del av förberedelserna är att leva i det dop som vi en gång blev döpta med. Att hela tiden leva i syndernas förlåtelse. Att leva i flödet från Golgata. Hela tiden, varje dag.

Så kan jag förstås inte undvika frågan: Kommer vi en dag att träffas igen, jag och Grålle? Vi har inga svar på den frågan i Guds ord. Annat då än det något svårförståeliga bibelordet jag inledde med. Skapelsen som sådan, dit också djuren hör, väntar på att Jesus ska komma tillbaka för att göra allt nytt. När döden slutligen försvinner kommer också skapelsen att förnyas. Allt blir nytt, rent, helt och fullkomligt. Detta innefattar också djuren och vårt förhållande till dem. Det kommer att finnas djur i himlen. Himlen skulle inte vara fullkomlig utan djur, eller hur? Men kommer individuella djur att finnas där? Grålle? Min gamla vän Leopold som fick somna in, gammal, sjuk och trött för nitton år sedan? Det vet vi inte. Men vi vet att allt kommer att bli härligt och fullkomligt. Ingen synd, ingen död, ingen sorg, inget lidande och inga tårar. Det betyder att det inte heller kommer att finnas någon sådan sorg som vi just nu upplever här hos oss.

Det är en framtid att se fram emot! Du missar väl inte den?

På gång: Värdeliberal hjärntvätt

Idag talas det mycket om så kallade "fakenews", alltså nyheter som sprids – speciellt på sociala medier – som inte stämmer. Det kan vara så att hela nyheten är falsk, eller så "bara" en del av den. Det här är ett problem som kräver förmåga till kritiskt tänkande och källkritik av alla som tar del av nyheter idag. Tyvärr är denna förmåga inte var mans, och därför kan dessa fakenews sprida sig som de gör.

Men ett ännu mycket större problem, uttryckligen i mainstreammedia, är att vissa nyheter helt enkelt inte når över nyhetströskeln. Eller rättare sagt: Tillåts nå över nyhetströskeln. Den som är ens lite bekant med nyhetsmedia känner till begreppet "gatekeeper" (ofta i pluralis, "gatekeepers"). Detta innebär att det, på flera ställen i processen att ta fram en nyhetsartikel eller ett nyhetsinslag, finns personer som sitter och bestämmer vad som är en nyhet värd publicering och vad som inte är det. Jag skrev i den förra texten att konservativa röster idag helt lyser med sin frånvaro i nyhetsmedia. Detta är ett stort problem, men det är bara problemets förnamn. Det verkligt stora problemet är dessa gatekeepers och det faktum att också dessa i dagens situation är fullständigt hängivna den värdeliberala agendan.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo, det innebär, i klartext, att det i våra nyhetsrum sitter en massa människor som, utifrån sin värdeliberala världsbild, bestämmer vilka nyheter som är av intresse för oss nyhetskonsumenter och vilka som inte är det. Fakenews är ett stort problem idag, men här har vi ett ännu mycket större problem som ingen alls pratar om. Fakenews kan ge oss en felaktig bild av verkligheten, men denna utgallring av en viss typ av nyheter som sker hela tiden idag ger oss en fullständigt snedvriden bild av denna samma verklighet. Och det stora problemet här är att detta sker hela tiden och uttryckligen i mainstreammedia – som de flesta tror att ger oss en balanserad och objektiv bild av verkligheten och av vad som händer runt omkring oss. Det är förstås så att det måste ske en gallring av nyheterna. Det sker så mycket idag att ingen kan skriva om allt som sker, för att inte tala om att någon skulle kunna läsa och ta del av allt som sker ute i världen. Men det är principerna för denna utgallring som är det stora problemet.

Låt mig ta ett mycket tydligt och aktuellt exempel från Svenska Yle. Förhoppningsvis finns det ingen som endast tar del av nyheter från Svenska Yle (på nätet och i etermedia), men om vi för tydlighetens skull tänker oss en sådan människa, kommer denna nyhetskonsument att känna till varje litet prideevenemang som ordnas i varje obskyr by i Svenskfinland. Sådant anser nämligen Svenska Yles gatekeepers att alla behöver känna till, och var och en som tar del av nyheterna på Svenska Yle har nog märkt detta. Under den gångna helgen hölls de svenskspråkiga laestadianernas sommarmöte i Ytteresse. På lördag kväll var uppskattningsvis 6500 människor samlade till att lyssna till Guds ord och ta del av nattvardens sakrament. Enligt Svenska Yle skedde något sådant överhuvudtaget inte. Inte ett ord om detta fanns nämligen att läsa på Svenska Yles sidor! Den som alltså bara tar del av nyheter från Svenska Yle vet alltså att det ordnas en hel del Prideevenemang på olika håll i Svenskfinland, men absolut ingenting om vad som försiggick i Ytteresse på lördagskvällen.

Fakenews är ett stort problem idag, men värdeliberala gatekeepers som bestämmer vad som är nyheter och vad som inte är det – och som därför bestämmer hur vår världsbild ska se ut – är ett mycket större problem. Detta framför allt för att ingen pratar om detta problem och att det därför är helt obekant för de flesta. Vi blir hjärntvättade utan att vi vet om att så sker.

Den skyddade verkstaden för värdeliberal samhällspropaganda

Svenska Yle publicerade igår en artikel som berättar om trenderna i finländarnas politiska engagemang. Bland annat sägs i artikeln att "den finländska väljarkåren har blivit allt mera värdeliberal". Är någon överraskad av detta? Så som vår media, med i synnerhet rundradion i framkant (och alldeles speciellt gäller detta Svenska Yle), driver på utvecklingen i värdeliberal riktning i samhället kan detta verkligen inte komma som någon överraskning för någon. Ser man på Svenska Yle så lyser de konservativa rösterna helt med sin frånvaro, och inte bara det: Det är mera en regel än ett undantag att värdekonservativa kommentarer i kommentarfältet censureras trots att dessa inte bryter mot några kommentarregler.

Och ja. Jag skrev en kommentar under artikeln med i princip samma budskap som ovan, men som för att riktigt vilja bevisa hur rätt jag har blev den givetvis censurerad. Kritik mot Svenska Yles modus operandi tillåts helt tydligt inte heller. Även där går censuren fram med hård hand. Det liberala värderingsklustret (som jag ofta både skrivit och talat om) kräver att få stå oemotsagt.

Givetvis är det ingen naturlag att det måste vara på det här sättet. Problemet är bara det att jag fruktar att det i våra länder har gått alldeles för långt redan för att det ska finnas någon möjlighet att göra något åt saken. Media har dränkt hela samhället i sitt värdeliberala träck, och som en följd av detta har alltför många låtit sig hjärntvättas. Vilket alltså artikeln jag länkade till visar. Men som sagt finns det ingen naturlag som säger att media, och speciellt inte den statliga rundradion, måste vara en skyddad verkstad för värdeliberal samhällspropaganda. I Ungern har de nya makthavarna insett detta, och samtidigt insett att de måste agera innan det är för sent. Där har de värdeliberala journalisterna ersatts med mera värdekonservativa dito. Givetvis ylar media i väst över detta och tar till de kraftigaste ord de har i sin palett, men detta ska ses som vad det är: De står upp för sina egna och gör allt de kan för att försöka förhindra att någon ens skulle komma på tanken att ens försöka göra något liknande på annat håll. Som t.ex. här.  

Problemet här är att hjärntvätten har fått pågå för länge och att den redan har gått för långt. Medias ylande om vad som sker i Ungern tas här emot med öppna armar och anammas helt okritiskt. "Det Fidez och Orbán gör i Ungern är fel!" Det är det förstås inte, men så har vi bringats att tro. Du som inte tror mig, lyssna gärna på denna podd!

Men som sagt får man frukta att det gått för långt här i våra länder redan. Den enda lösningen här vore att lägg ner hela skräpet och avskaffa den skyddade verkstaden. Men frågan är om ens det låter sig göras?

Intressant om Jesus och hans familj

En mycket intressant sak som jag lade märke till när jag jobbade med bakgrundsmaterialet till Erik-boken, och något som åtminstone jag aldrig har hört talas om tidigare, är att många av de centrala peronerna i NT är släkt med varandra. Mycket nära släkt till och med. Och det är då sådana släktband vi, efter 2000 år, känner till. Säkert fanns det flera släktband som vi inte känner till. Orsaken till att jag igen fick orsak att återkomma till detta är ett bibelstudium Håkan Sunnliden höll på årets familjeläger på Klippan. (Jag hade bara tillfälle att bevista ett av dessa eftersom de andra inföll på tider då mina djur ska ha mat.)   

Jesus är givetvis den överlägset mest centrala personen i NT. Utan konkurrens. Jesu mor Maria hade en släkting som hette Elisabeth. Elisabeth fick, sex månader innan Jesus föddes, en son som gavs namnet Johannes. Honom känner vi i kyrkohistorien som Johannes Döparen. Jesus och Johannes var alltså släkt med varandra. Eventuellt småkusiner, men det vet vi inte säkert.* "Ingen av kvinna född är större än Johannes", heter det i Matt. 11:11. Johannes förutsägelse om att han skulle bli mindre och Jesus bli större har sannerligen besannats i våra dagar, men länge var Johannes en mycket prominent figur i tiden efter hans död. Se till exempel vad som sägs i Apg. 19:3 om vad som hände när Paulus kom till Efesus på sin tredje missionsresa åren 52-55, alltså ca 25 år efter att Johannes blev avrättad. Efesierna hade hört om Johannes, men inte om Jesus! Så Johannes var en mycket välkänd och viktig person, men med tiden gick det alltså som han sade att det skulle, och behövde, gå: Han skulle bli mindre och Jesus bli större.

I den första kristna kyrkans tid kom Jesu familj och nära släktingar att spela en betydande roll speciellt i församlingen i Jerusalem. Maria, Jesu mor, fanns i församlingen i Jerusalem och spelade en betydande roll när evangelierna tillkom, speciellt gäller detta Lukas evangelium. (Se speciellt julevangeliet och händelsen med de två rövarna på korset i Luk. 23:32-43 där Lukas torde ha fått sina uppgifter direkt från Maria.) Den första biskopen i församlingen i Jerusalem, och i den kristna kyrkan överhuvudtaget, var faktiskt inte Petrus, utan Jakob. Han som också går under namnet "Jakob, Jesu bror". Detta vet vi t.ex. för att det var han, och inte Petrus, som tillkännagav resultatet från det allra första kyrkomötet. (Apg. 15 och Gal. 2)

Vi vet att Jakob avrättades av de judiska ledarna, troligtvis år 62. Hans efterträdare som biskop i Jerusalem hette Simeon, och han var son till Kleofas. Denne Kleofas var bror med Josef, Jesu jordiske far, och Simeon var således alltså kusin med Jakob och Jesu övriga bröder. Dessa uppgifter finns hos Eusebius av Caesarea, i hans kyrkohistoria, och de går tillbaka på den allra första kristna historieskrivaren Hegesippos, vars verk tyvärr inte längre finns bevarat. Hegesippos skrev sitt verk ca år 160. Det är mycket möjligt att denne Kleofas var en av de två Emmausvandrarna som omnämns i Luk. 24. Sedan har det spekulerats, och skrivits hyllmetrar, om vem den andre vandraren var, men det är möjligt att de två vandrarna var far och son. Alltså Kleofas och Simeon, Josefs bror och hans son, den blivande biskopen av Jerusalem. Simeon dog sedan också martyrdöden, troligtvis år 107.

Nu kan säkert någon kristendomsfientlig ateist tycka att detta visar på att hela kristendomen är en familjeaffär och att detta öppnar för att den är en konspiration som Jesu närmaste familj kom på för att verka märkvärdiga och få en plats i historien. Jag ser det emellertid precis tvärtom. Se t.ex. på Jakob. Hur sannolikt är det att en bror, som vuxit upp tillsammans med en människa, ska komma att tro att den människan är Guds son och den utlovade Messias? Om ens bror börjar samla lärjungar omkring sig och börjar gå omkring och förkunna att han är Gud själv, ja då är det nog mycket mera sannolikt att hans bror skulle tro att han tappat förståndet. Och i själva verket var detta just precis vad som hände med Jesus och hans bröder. T.o.m. Maria hade av allt att döma sina tvivel i det här skedet. (Se Mark. 3:31ff)

Jakob höll alltså Jesus, så länge han levde, för att vara mer eller mindre galen. Det skulle således något alldeles oerhört till för att Jakob skulle gå från att vara den skeptiske lillebrodern till att bli den första biskopen i församlingen i Jerusalem och som, 29 år efter Golgata, skulle komma att ge sitt liv för sin bror. Aposteln Paulus beskriver vad denna oerhörda sak var. I 1Kor. 15, där han ger oss en lista över vem Jesus visade sig för efter sin uppståndelse finns också Jakobs namn med. Det var Jesu uppståndelse från de döda som övertygade den tidigare så skeptiske brodern om att Jesus verkligen var den han sade sig vara. Jakob såg vad Jesus gjorde, vad han sade och sedan vad som hände med Jesus. Han såg Jesus bli korsfäst och såg hur han dog. Och sedan mötte han honom några dagar senare vid liv. En sådan sak kan övertyga och omvända den mest förhärdade skeptiker.  

Jesu familj och hans nära släktingar var alltså väldigt centrala i den unga kristna kyrkan. Det är för det första oerhört fascinerande att vi överhuvudtaget kan känna till en sådan sak så här 2000 år senare. Vidare är det, som jag ser det, ännu ett bevis för att Jesus verkligen var den han påstod sig vara – samt ett bevis för att Jesus verkligen uppstod från de döda. Utan uppståndelsen skulle åtminstone inte Jakob ha blivit någon kristen och den kristna kyrkans första biskop. Om Jesus skulle ha varit en bedragare skulle Jakob, Maria och de andra släktingarna nämligen ha varit de förste att avslöja honom. Men det gjorde de inte. I stället gick Jakob och Simon, och kanske flera andra av dem, i döden för bekännelsen att Jesus är den han sade sig vara.

* Jag hade först, i misstag, skrivit att Maria och Elisabeth var systrar och att Johannes och Jesus således skulle ha varit kusiner. Några sådana uppgifter finns emellertid inte, utan det vi vet är att Maria och Elisabeth kort och gott var släkt med varandra. Texten korrigerad 16:53.