Listor över dissidenter?

Låt mig inleda med att säga att jag inte är någon vaccinmotståndare. Jag tackar Gud för läkarvetenskapen och dess förmåga att kämpa mot smittsamma sjukdomar. Jag har, som tillhörande en riskgrupp, tagit säsonginfluensavaccinet varje år de senaste nästan tio åren, och jag hade planerat att göra det samma i år, men när jag skulle ringa och boka tid fick jag höra att vaccinet var slut. (Jag hoppas det kommer flera doser i januari...) Så jag är alltså ingen vaccinmotståndare. (Förutom kanske när det gäller HPV-vaccinet då.) Tvärtom, faktiskt.

Igår nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Spanien tänker göra upp listor på sådana människor som inte tar corona-vaccinet. Även om jag hoppas att så många som möjligt skulle ta detta vaccin blev jag fullständigt förskräckt när jag hörde om detta. Har spanjorerna inte lärt sig något alls av sin historia? Är de inte medvetna om att en dylik lista torde bryta mot flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter? Det är likaså oerhört skrämmande att en majoritet av de som kommenterar på de olika nyhetssajterna tycks mena att detta är en mycket god idé. På t.ex. Iltalehti var det flera som menade att Finland bör gå in för samma praxis. 

Statligt framställda listor på dissidenter är ALLTID en dålig idé. Därför är detta något som det har funnits en klar och tydlig konsensus mot. Men nu ska Spanien alltså öppna denna Pandoras box. När så sker finns det en stor risk att vi ger oss in på ett "slippery slope". Vad ska vi göra listor på näst? Sådana som har burit en Maga-mössa? Sådana som inte accepterar evolutionsteorin? Sådana som vägrar gå i ett Pridetåg? Uppenbarligen finns det sådana som menar att dylika listor skulle vara en bra idé.   

Men listor över dissidenter är ALLTID en dålig idé. ALLTID. Även när det handlar om en så bra sak som coronavaccin. 

Varför denna ovilja att se?

Morgondagens (!) ledare i ÖT behandlar en väldigt aktuell och uppenbarligen mycket känslig fråga, nämligen ungas illamående. Sofie Stara lyfter förtjänstfullt fram hur illa många unga mår idag och de ibland tragiska följder detta får. Men hon vågar, alternativt vill, inte komma in på problemets kärna utan stannar vid att endast nosa lite försiktigt på det när hon nämner hur mycket sämre "omhändertagna" barn mår jämfört med barn i "vanliga hem". 

Varför ska det vara så svårt att ta tag i problemets orsak? Alla vet att det handlar om trasiga familjer och faderslösheten. Men det får uppenbarligen inte sägas. Eller handlar det kanske ändå om en ovilja att se vad det handlar om? I detta normkritikens tidevarv får det helt enkelt inte vara så att mamma-pappa-barn-normen är det bästa för alla inblandade. Och när det inte får vara så vill man inte heller se att det blir så stora problem där normen bryts eller frångås. 

Problemet är bara det att ifall vi verkligen vill lösa detta problem så måste vi först se vari problemet består. Som alltid när man ska lösa ett problem. Om vi vägrar se vad problemet beror på kommer vi nämligen aldrig att komma längre än till, som Sofie Stara gör, klaga över det och ropa efter lösningar - lösningar som vi aldrig kommer att hitta eftersom vi inte vill att roten till problemet ska vara vad det är. 

Det är en sorglig tid vi lever i. På många olika sätt.

Om det politiskt korrekta och om cancel-kulturen

Det finns i dagens pk-samhälle vissa saker man inte får säga. Även om de är sanna och möjliga att bevisa. Om man ändå, avsiktligt eller i misstag, skulle råka säga något sådant osägbart får man räkna med påföljder. I vissa fall kan det räcka med att, som det brukar heta, "pudla", men i andra fall kan det bli fråga om att bli "cancelled" eller t.o.m. polisanmäld och åtalad. Som i Päivi Räsänens fall. 

År 2020 kommer att gå till historien för att vara "Coronaåret". Nyheterna har nästan uteslutande handlat om pandemin, och snart sagt alla vinklar av Coronaeländet har lyfts fram - och det gång på gång. Men vissa saker får som sagt inte sägas. Alla vet att Sverige har drabbats mångfalt värre än t.ex. Finland och Norge, både när det gäller smittspridningen och när det gäller antalet dödsfall. Orsakerna till detta är säkert många och ingen kan göra anspråk på att veta allt om varför så har skett. Men ett obestridligt faktum är att det är utlandsfödda, speciellt sådana som är födda i den s.k. tredje världen, som har drabbats hårdast av pandemin. Detta gäller såväl i Sverige som i Finland och Norge. Nu har t.o.m. Expressen vaknat till insikt om att nästan hälften av de som intensivvårdats i Sverige har utländsk bakgrund och att 22% av de avlidna tillhör denna grupp. Detta trots att det främst är 70+-åringar som avlider och andelen utlandsfödda i denna befolkningsgrupp är väldigt liten. 

Statsepidemolog Anders Tegnell har insett detta, och han konstaterade att det är utlandsfödda som har drivit upp dödstalen i Sverige. Vilket alltså är både sant och inte alls svårt att belägga. Men i pk-Sverige FÅR man inte säga något sådant - det är nämligen rasistiskt - och Tegnell tvingades ta tillbaka sitt uttalande. Samt be om ursäkt. Lyckligtvis hade han så mycket pluspoäng innestående ("All makt till Tegnell, vår befriare!") att han undgick att bli "cancelled", men en person med mindre välbehag hos folket skulle med största sannolikhet har fått packa ihop och gå ut i marginalen. Notera nu mycket nog att det att man konstaterar faktum här INTE innebär att man samtidigt på något sätt beskyller de utlandsfödda för smittspridning eller något liknande. Orsakerna torde väl närmast vara trångboddhet och misslyckad integration.

Det finns inget "sanningsministerium" i Sverige (eller någon annastans heller för den delen) idag, men media och de sociala medierna fungerar långt som ett sådant. Det politiskt inkorrekta, även om det råkar vara sant, ska rensas ut. Yttrandefriheten beskäras. Åsiktsfriheten likaså. Bara det som just nu anses vara politiskt korrekt får höras och synas. Statyer ska rivas ner eftersom de står för det gamla och unkna. Det som inte är politiskt korrekt, och de som vågar säga något som inte är politiskt korrekt, ska tystas ner och föras tillbaka till det acceptabla. Eller bli "cancelled". Eller något ännu värre.

Det är oerhört farliga tider vi lever i. Hur blev det så här? Vad kommer att hända näst, och hur kommer detta att bli värre - för det kommer det sannolikt att bli. Den gamla sanningen att "först brinner böckerna, sedan människorna" kan komma att, igen, visa sig vara riktig. Och så den viktigaste frågan: Vad kan vi göra för att förhindra att det blir värre och, om möjligt, vända utvecklingen? En viktig sak är att vi som ännu inte har drabbats av detta pk-virus fortsätter att våga hålla fram sanningen i alla väder, även om och när den inte är önskvärd. Om alla tystnar och fogar sig i pk-diktaturen kommer den nämligen att segra. Och lögnen med den.

Immanuel!

Många människor av idag, som antingen inte vill veta sanningen eller som har lurats att tro lögnen, menar att det inte är någon större skillnad på världens religioner. De menar att de alla i princip säger samma sak och de är alla lika falska. Eller alternativt, om man vill vara så där lagom religiös: De leder alla till samma mål.

Inget kunde dock vara mera felaktigt. Av världens ca 4000 religioner handlar alla utom en om vad vi människor måste göra för att blidka de avogt inställda gudarna, eller guden, om det är fråga om en monoteistisk religion. Grundinställningen är att gud/gudarna är på motsatt sida jämfört med oss människor. Att de är avogt, eller t.o.m. fientligt, inställda till oss människor och att vi därför med gåvor eller olika former av offer behöver få dem mera positivt inställda till oss människor.

Men det finns ett lysande undantag. När Jesaja, ca. 700 f.Kr., profeterar om Guds kommande Messias och säger att denne ska födas av en jungfru, ger han också honom det härligaste namn som kan tänkas: Immanuel. Detta namn översätts vanligen till svenska med orden "Gud med oss", men det kan också översättas med orden "Gud på vår sida". Eller, mera personligt, "Gud på din sida". Det är detta som gör att kristendomen är så olik alla andra världens religioner. Här är budskapet att Gud inte är vår fiende. Han är vår vän. Han är på vår sida. Han är på DIN sida.

Julens budskap är i all korthet detta: Gud blev människa i Jesus Kristus för att frälsa mänskligheten. Det som vi, bundna i synden som vi är, inte klarar av att göra själva, det gör han för vår räkning. Gud avslöjar sig, i julens händelser, som den älskande Fadern. Som den Gud som är på vår sida. Som är på din sida. Jesus, Immanuel, är den stora skillnaden. I honom ser vi Gud som den Gud som vill ha med oss att göra. Inte som vår domare och vår fiende, utan som vår vän och vår kärleksfulle Far.

Immanuel. Gud på vår sida. Gud på DIN sida.

Med dessa ord får jag önska just DIG en välsignad julhelg!

 

 

Till sist ännu en julhälsning från Evangelicum/Purple Hulls i samma "tonart". 

Mellan varven med damsugaren...

Jag tar en liten paus i julstädandet och passar på att återkomma till det Marcus Rosenlund skrev om Bibeln. ""Irenæus av Lyon (c. 130–202), en fransk biskop och martyr, var för övrigt den som först valde ut Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier som tillförlitliga. De ingick sedan i Bibeln från år 397."

Det är givetvis som den anonyme kommentatorn skriver under den förra texten - för de som vill söka sådant som drar ner Bibelns trovärdighet ("smutskastning och skandal") finns det hur mycket som helst att gräva i. Men det gemensamma för detta är att det bottnar, inte i verkligheten, utan i lögnen. Den som bryr sig i sanningen kan notera att Justinus Martyren (Ca. 100-165) talade om "de fyra memoarerna" som cirkulerade tillsammans bland de kristna församlingarna. Här är det väl närmast självklart att det var Matteus, Markus, Lukas och Johannes han talade om. Sanningen är nämligen den att det inte var någon som "valde ut" vilka böcker som skulle ingå i Kanon, utan den kristna kyrkan kände igen de böcker som gav en riktig bild av den kristna tron och av Jesu liv och verk och erkände dessa som vad de var. 

Det Rosenlund (och framför allt hans källa) misstar sig på är att de förväxlar de som talat om att det finns en kanon med att dessa skulle ha valt ut vilka böcker som ingick i kanon. Därav årtalet 397 (som för övrigt är för sent också när det gäller noterandet av kanon eftersom Athanasius, som var den förste att använda ordet "kanon", dog redan 373. Vän av sanning kan också notera att det första kända exemplet på en lista (eller egentligen en introduktion) över bibelböcker är "Kanon Muratori", ett textfragment från (troligen) andra delen av 100-talet där de flesta av NT:s böcker nämns. Alltså LÅNGT före år 397.  

Vad gäller evangeliernas tillförlitlighet kan man ännu hänvisa till Papias (ca. 60-130) som talar om författarna till tre av evangelierna och slår fast att de är skrivna av dem som de vanligen tillskrivs. Papias var för övrigt lärjunge till aposteln Johannes och därför en synnerligen tidig källa.  

Efter detta går jag återgå till julförberedelserna! 

Varje år...

Det skulle aldrig klicka. Varje år strax före jul ska varje nyhetspublikation som anses vara värd namnet ha åtminstone en artikel som på något sätt ifrågasätter Jesus, julen eller bådadera. På Svenska Yle orkade de i år tydligen ändå inte fabricera någon ny artikel utan återanvände Marcus Rosenlunds fruktansvärda opus från år 2017. I artikeln "Grattis på födelsedagen solen och Jesus" blandar Rosenlund friskt sanningar med rena lögner och spetsar det med gamla missuppfattningar och vantro för att skapa en cocktail som är full av gift som riskerar att ta död på tron på julens barn - om man alltså tar till sig det som skrivs. 

Nå, nu finns det förstås flera sätt att bemöta detta elände. När det begav sig 2017 skrev jag ett par kommentarer i vilka jag bemötte de värsta grodorna i artikeln, men dessa blev förstås inte publicerade, så den vägen är tyvärr stängd. Men här kommer inte Svenska Yles censurnissar åt det jag skriver och kan därför inte försvara Rosenlunds lögner. T.ex. kan jag länka till en mycket rolig video på Youtube där Hans Fiene på Lutheran Satire bemöter vissa av de påståenden som Rosenlund kommer med. Eller så kan jag länka till en artikelsamling som lyfter fram, och avvisar, de religionsfenomenologiska fantasierna som går ut på att den kristna tron har lånat i princip allt från äldre religioner. 

Eller så kan jag, för de som inte själva vill gå igenom allt på den ovan nämnda webbplatsen, gå till mina egna arkiv och klippa och klistra in en text i vilken jag lyfter fram framför allt uppgifterna om Sol Invictus-festen. Håll till godo!

Vad gäller Sol Invictus (Den oövervinnerliga solen) och Saturnalia-festerna är det faktiskt så att det var de hedniska romerska kejsarna som ville få bukt med det kristna julfirandet genom att flytta dessa hedniska fester till den 25.12 då de kristna firade Jesu födelse. Uppgifterna om att det skulle vara tvärt om, alltså att det var de kristna som genom att flytta julfirandet till den 25.12 ville få bukt med det hedniska firandet, härstammar från 1100-talet. Det här blev en populär syn på saken på 1800-talet, och denna "vetenskapliga myt" lever kvar ännu idag. Och presenteras vanligen i en storslagen artikel före julen som "bevis" för att den kristna julen är en "copycat". (Som t.ex. här: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/21/grattis-pa-fodelsedagen-solen-och-jesus-vintersolstandet-och-julens-hedniska) Och gillas av många som vill så innerligt att den kristna julen och Jesus ska vara bara sagor. Men det finns inga historiska källor som talar för att det verkligen var så det gick till. Den första uppgiften om att Sol Invictus skulle firas den 25.12 finns från år 274 e. Kr. när kejsaren Aurelius försökte flytta festen till datumet för de kristnas julfirande. I början av 400-talet tycks det redan som om firandet av den här festen skulle ha dött ut. Trots att den siste icke-kristna kejsaren Julianus Apostata (331-363) försökt öka festens popularitet genom att hävda att den hade 1000-åriga rötter. Detta har ändå inte kunnat beläggas på något sätt och var troligtvis bara ett försök att ge legitimitet åt denna fest. Så teorin att den kristna kyrkan valde att fira Jesu födelse den 25 december för att man annars inte hade fått bukt med denna omåttligt populära fest till solens ära håller helt enkelt inte. Visserligen dyrkades solguden i Rom redan under den romerska republikens dagar, före kejsar Augustus tid, men Sol Invictus firades på den tiden inte den 25 december. Solkulten hade sina högtidsdagar i augusti ( två stycken ) och den 11 december. Det kristna julfirandet den 25.12 finns dokumenterat redan hos Hippolytus som år 202 slog fast att Jesus föddes den 25.12. Vad sedan gäller Saturnalia firades den aldrig den 25.12 (vanligen 17-23.12) och hade inget med födelsen av någon gud att göra.   

 Så långt min gamla text i ämnet. Sedan kan jag inte låta bli att lyfta fram Rosenlunds fullständigt skrattretande påstående om de fyra evangelierna. "Irenæus av Lyon (c. 130–202), en fransk biskop och martyr, var för övrigt den som först valde ut Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier som tillförlitliga. De ingick sedan i Bibeln från år 397."

 Man skulle kunna vänta sig mera insikter av en vetenskapsreporter, men uppenbarligen är de egna önskningarna om att Bibeln ska vara otillförlitlig så starka att de grumlar alla form av vetenskaplig klarsyn. Det är beklagligt när det blir så.  

Acceptera läget

Jag tänkte först använda rubriken "Gilla läget", men "Acceptera läget" är bättre. Presidentvalet i USA är avgjort, och alla vi som insett att det skulle ha varit mycket, mycket bättre med Donald Trump i Vita huset de fyra kommande åren än Biden/Harris behöver förstås inte gilla läget, men det är tyvärr dags att acceptera läget. 

Tyvärr tycks detta vara väldigt svårt för många Trumpanhägare, och även för många evangelikala kristna i USA. Senaste helt ordnades t.ex. en (judeo)allkristen "Jericho March" i Washington med evangelikala och katolska talare, och även med konspirationsteoretikern Alex Jones i talarstolen. Med Shofar-horn och allt. Speciellt i det tal som Alex Jones höll var sammanblandningen av tro och politik och framhållandet av USA som dagens förlovade land (även om kanske inte de orden användes) väldigt tydlig.

Rod Dreher, som jag gärna lyssnar på och läser, är inte nådig i sin kritik av detta evenemang och den agenda som drivs här. Han konstaterar att det förvisso kan ha förekommit valfusk ("USA är ett stort land"), men det finns processer för att ta reda på om så har skett, och när dessa processer har drivits till sitt slut och Joe Biden fortfarande står som valsegrare är det dags att acceptera att så är fallet. 

Tyvärr tycks det som om de som står bakom "The Jericho March" inte alls är av samma åsikt. De mest radikala av dessa är av allt att döma beredda att försvara konstitutionen genom att förkasta de spelregler som konstitutionen presenterar. Behöver jag säga att det är en oerhört farlig väg att gå? 

Nu skulle det vara läge för Trump att visa sin storhet som president och konstatera att det är dags att erkänna sig besegrad - och att desarmera den bomb som Alex Jones och hans likar uppenbarligen håller på att ställa till. Vågar vi hoppas på något sådant?

Ett stulet val

Elektorskollegiet i USA kommer officiellt att välja Joe Biden till USA:s näste president ikväll, finländsk tid. Detta trots att Trumplägret med alla medel försökt, och uppenbarligen misslyckats, med att lägga fram bevis för det omfattande valfusk som de hävdar förekommit i valet. Inte ens en rad delstaters framställan till Högsta domstolen togs upp till behandling, varför valresultatet står sig och Biden vinner med elektorsrösterna 306 -232. (Alltså exakt samma siffror som Trump vann valet 2016 med.)

Likväl är det helt klart att detta handlar om ett stulet val. Påståendena om valfusk må vara obevisade, men som jag tidigare har hävdat var detta val riggat från början. Det var INTE Joe Biden mot Donald Trump, utan valet handlade om Media mot Donald Trump. Joe Biden råkade bara vara det namn som stod på medias valsedel. Detta avspeglade sig sdedan förstås i hur media behandlade de båda kandidaterna före valet – de mycket förvrängda opinionsmätningarna inberäknade. Undersökningar i sju swingstater har visat att ifall Bidenväljarna skulle ha fått korrekt och opartisk information inför valet (bl.a. om Hunter Biden-affären och Trumpadministrationens lyckade fyra år vid makten) skulle Biden ha förlorat valet i alla dessa sju delstater. Och därmed hela presidentvalet.

Men så gick det nu alltså inte utan media vann valet och USA får under de nästa fyra åren dras med en extremt liberal president i Vita huset. Det återstår att se huruvida Biden, som helt tydligt inte är helt frisk rent mentalt, klarar av att sitta fyra år som president eller om Kamala Harris, som bevisligen är ett reellt hot mot hela det demokratiska systemet, kommer att ta över. Hur som helst kommer det att bli helt andra politiska bullar under de kommande åren än det var under Trumps tid vid makten. Och nej, det kommer INTE att bli bättre. Speciellt inte om det skulle gå så illa i senatsvalet i Georgia i januari att demokraterna lyckas vinna båda valen och så nå en majoritet också i senaten.

Faderslösheten

Krossa patriarkatet! Feminismens slagord är kanske inte på allas läppar idag, men själva saken finns starkt i allmänhetens medvetande. Allt som ens luktar "patriarkat" ses som något ont och något vi måste attackera och riva ned. Detta samtidigt som mansbilden har förändrats och den ideala mannen idag är en mjukis och någon som inte gör ens en fluga förnär och som inte har några åsikter överhuvudtaget. Annat än politiskt korrekta sådana då, förstås. Men inte nog med detta: Allt fler barn växer upp utan sin pappa och utan någon egentlig fadersfigur i sina liv.

Nå, nu ska jag säga det som inte får sägas i denna pk-tid: Detta är recept på en katastrof.

Varför mår så många människor så oerhört dåligt idag? För det gör de, även om det finns sådana som med alla medel försöker få oss att tro annat. Givetvis finns det inte bara en orsak till detta illamående, men en av de viktigaste orsakerna, kanske den allra viktigaste, är faderslösheten. Den dubbla, dessutom. Både den med litet "f" och den med stort "F". (Den förra leder också inte heller sällan till det senare – en människa som växer upp utan fader med litet f har inte sällan också svårt att relatera till den älskande himmelske Fadern.)

Som sagt är detta recept på en katastrof. Sunda och hela familjer är idag allt mera sällsynta, och det motsatta, alltså söndriga och dysfunktionella familjer, blir allt vanligare. Procenten barn som växer upp utan den ena föräldern (vanligen fadern) ökar hela tiden, och t.ex. i USA är denna procent redan närmare 30. (Bland färgade barn är den ännu mycket högre.) Lägg då ännu till den familjefientlighet som t.ex. Black Lives Matter och andra liknande rörelser (för att inte tala om dagens feministiska och regnbågsfärgade rörelser) driver och även drivs av.

Sådant är läget idag. I en dylik situation skulle man förvänta sig att alla skulle jaga efter svaret på frågan vad vi kan göra åt detta. Men icke. I stället drivs denna utveckling ytterligare på både i media och i samhället i stort, och de som försöker opponera sig mot utvecklingen tystas ner och t.o.m. demoniseras. Men här på denna blogg vill jag ändå ställa frågan: Vad kan vi göra? Hur kan vi bryta denna katastrofala utveckling? Givetvis kan vi försöka ställa oss på dagens olika torg och ropa så högt vi kan och utmana fadersfientligheten och nedmonteringen av det goda patriarkatet. Om vi vågar. Det kan få viss effekt. Om inte annat så kommer de som vill beröva barnen en fader (och Fadern) att avslöja sig. Men framför allt kan vi arbeta på att bevara den egna familjen som en god plats för oss och framför allt för våra barn. Detta genom att arbeta på relationen med vår make/maka och låta Guds frid och hans nåd vara det som anger tonen i våra hem. Vi män kan se på mannen med stort M och lära oss av honom hur vi bör vara som män i denna världen. (Nu talade jag faktiskt om Jesus som en förebild! Vem skulle ha trott att jag skulle göra det...)

Kommer detta att räcka till för att vända utvecklingen? Mänskligt sett är svaret förstås nej. Vi är på väg utför stupet med allt för hög fart för att det ska kunna ske. Men som alltid i frågor som har med Guds rikes angelägenheter att göra gäller det samma: Var trogen i det lilla! Gör vad du kan! Eller som det heter i en viss katolsk orden: Bed och arbeta! Gud hör bön, och även om han inte alltid svarar så som vi skulle vilja att han svarade så svarar han alltid.

Faderslösheten är ett av vår tids allra största problem. Kanske det allra största. Speciellt som de stämningar som rör sig i världen starkt driver på detta och driver ut faderskapet. Jag tvivlar inte på varifrån detta kommer. Djävulen hatar oss människor, och framför allt hatar han barnen, och han gör allt han kan för att förstöra, riva ner och slakta allt som är gott och bra. Att en av hans viktigaste prioriteringar därför är kampen mot faderskapet är inte alls förvånande.

Första advent

Idag är det första söndagen i advent, och i vanliga fall skulle hela familjen just nu sitta i kyrkan och ha sjungit Hosianna-hymnen. Så inte i år p.g.a. pandemin. Det är oerhört tråkigt att vi går miste om dels gemenskapen, dels upplevelsen (speciellt för barnens skull), men fakticiteten i det som hände och vårt firande av det förtas förstås inte av pandemin och de restriktioner som den orsaker. 

Jag vill därför dela några tankar angående Jesu intåg i Jerusalem med dig som läser denna text. Jesu intåg i Jerusalem några dagar före påskfirandet, troligen någon av de sista dagarna av mars år 33, var förutsagt av profeten Sakarja (9:9) ca 550 år tidigare, alltså omkring år 520 f.Kr. "Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl."

Det är anmärkningsvärt att Jesus rider på en åsna. eller rättare sagt, på ett åsneföl. Detta signalerar både ödmjukhet (som Sakarja skriver), men det signalerar även att det är den rättmätige konungen som kommer. De flesta av de som stod där och ropade sitt "Hosianna!" visste förstås vad Sakarja hade skrivit. Men de visste också, i motsats till många av oss som läser texten idag, vad som beskrivs i 1Kung. 1:33-34 när David låg för döden och han uppmanade Sadok, Natan och Benaja att hämta Salomo och kröna honom till kung över Israel: "Tag er herres tjänare med er och sätt min son Salomo på min egen mulåsna och för honom ner till Gihon. Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel. Sedan skall ni blåsa i hornet och ropa: Leve konung Salomo!"

Åsnan, som Salomo red på, visade att den som kom var den rätte tronarvingen. Åsnan var dessutom en signal om att Salomos regering skulle komma att vara en regering av fred. En häst symboliserade krig och erövringar, men det gjorde inte åsnan. Det är ytterst intressant att se hur folket sedan regerade när de såg Salomo på kung Davids åsna (v. 39-40): "Prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter blåste de i hornet och allt folket ropade: "Leve konung Salomo!" Sedan följde allt folket med honom upp, medan de blåste på flöjter och visade sin glädje med så stort jubel att marken kunde ha rämnat av deras rop."

 Låter det här bekant? Visst gör det! Det som hände när Salomo blev krönt, med folkets jubel och allt, är en förebild till Jesu intåg i Jerusalem. När Jesus red in i Jerusalem på en åsna nästan 1000 år efter Salomos kröning såg folket garanterat parallellen. Det var deras rätte kung som kom! Den rätte tronarvingen. Davids son! Och han kom som en fridsfurste, inte som en krigarherre. 

För att han kom ridande på en åsna. 

Sverige, ett friheternas U-land

Jag hittade en insändare på Aftonbladet som tog upp en sak som jag antagit men inte haft någon direkt vetskap om. Förrän nu då, alltså. Sverige, som så gärna låter oss andra förstå att landet är en banérförare och ett föregångsland när det gäller mänskliga fri- och rättigheter - och vars företrädare mer än gärna ställer sig upp och tillrättavisar andra länder som de anser inte lever upp till samma höga standard på detta område - är i själva verket ett U-land på detta område. 

Såväl Europakonventionen och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna säger att politiska åsikter inte får ligga till grund för särbehandling av människor. Kort sagt: Man får inte diskriminera någon på basen av en människas politiska åsikter. Anmärkningsvärt nog har inte Sverige antagit dessa konventioner till denna del (eller så struntar man bara i att ta med just denna punkt), varför det i Sverige idag är fullt legitimt att diskriminera människor på basen av deras politiska åsikter. 

I insändaren berättas om en behörig SO-lärare som sökte ett lärarjobb men som fick nobben p.g.a. de åsikter han gett uttryck för på internet. Dessa var uppenbarligen inte i samklang med "skolans värdegrund". Sedan hjälpte det inte att läraren berättade att hans politiska åsikter aldrig hade påverkat hans undervisning. "Även om det är så vill vi inte ha dig", sägs rektorn ha sagt. 

Som sagt har jag antagit att det är så här, men jag har hittills inte hört om några konkreta exempel. Nu väntar jag bara på att EU ska sätta Sverige i samma korg som Ungern och Polen och börja kräva att landet korrigerar detta. Tror någon att det kommer att ske? 

MKV i rätten

Österbottens tidning berättar i en nyhet att rättegången mot Martyrkyrkans vänner har inletts idag. Själva åtalet baserar sig, som jag ser det, på mycket lösa grunder. Det torde stå klart för varje tänkande människa att ifall man sänder ut ett brev åt människor som har begärt att få brevet så har man INTE sänt ut det åt allmänheten. Att det är 5000 personer som har bett att få brevet innebär bara att det handlar om en mycket framgångsrik förening. Och igen: Inte ens 5000, om än det är en stor siffra, är någon "allmänhet".

Under det senaste året har jag fått mig tillsänt bankgiroblanketter, utan anteckning om att det skulle finnas något insamlingstillstånd, av åtminstone en idrottsförening och en områdesförening - och detta utan att jag har begärt att få dessa utskick. Detta är utskick som alltså UTTRYCKLIGEN har gått till allmänheten inom ett begränsat geografiskt område. I åtminstone det ena fallet handlar det om flera tusen adressater. Min fråga är därför: Varför är MKV:s utskick, som alltså har gått till sådana som begärt att få dem, så här intressant för åklagaren medan dessa andra exempel som jag ger här inte är det?

 Hela den här historien är oerhört olustig. Jag kommer inte ifrån tanken att det handlar om att någon har ett ont öga till den verksamhet som föreningen bedriver när den hjälper utsatta och förföljda kristna. Tydligen ska sådana inte hjälpas - de får uppenbarligen skylla sig själva för den situation de befinner sig i. Vad ännu mera olustigt är är den långa tid det har tagit att komma så här långt med ärendet. Det är fruktansvärt inhumant att hålla ett dylikt svärd så här länge ovanför huvudet på människor i den här åldern. 

Och sist men inte minst: Åklagaren yrkar på villkorligt fängelse och att hela den insamlade summan på 2,58 miljoner euro ska tillfalla staten. För att ett insamlingstillstånd - som inte behövs - har saknats! Till detta säger jag bara två saker: Skäms på sig, åklagaren! Och bort med tassarna! Dessa pengar har INTE samlats in för att hamna i statens tomma skattkista utan för att hjälpa människor som är oerhört utsatta på grund av sin tro.  

Domsöndag 2020

När jag börjar skriva den här texten är klockan exakt 19:00. Vore det inte för Corona-pandemin och de restriktioner som föreligger skulle vi just nu inleda våra domsöndagsmöten i Kållby bönehus. Dessa har hållits oavbrutet varje domsöndagshelg sedan 1932, men i år blev det alltså inga möten. Bönehusets hundraårsjubiléum, som infaller i år, blir inte heller firat p.g.a. pandemin. Det här är givetvis väldigt tråkigt, men oberoende av om vi kan samlas eller inte sitter Jesus på tronen och han kommer snart att komma tillbaka för att hålla dom och ta sin församling till himlen.

Jag tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten betraktelse här på bloggen, dagen till ära, och i denna betraktelse vill jag stanna inför en del av andra årgångens episteltext från det härliga uppståndelsekapitlet, 1 Kor. 15. (Verserna 24-27)

Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han (Fadern) lagt under hans fötter.

Vi lever just nu i den tid som föregår den situation när Jesus överlämnar riket åt Fadern. I den här texten framgår det att Jesus också i denna tid regerar, men det blir också klart att detta är en tid av kamp mellan Jesus och fördärvsmakterna. Men, kanske någon undrar, vann inte Jesus över dessa makter i sin död och uppståndelse? Ja, det gjorde han, så i den meningen är kampen slut. Men kampen pågår likväl så länge döden har kvar sin makt. Efter Golgata har döden ingen makt över Jesus, men dess makt över oss människor står kvar. Men om Jesus har besegrat fördärvsmakterna, kan vi ännu fråga, hur kan kampen då ännu pågå? Svaret på den frågan är att den kamp som pågår är en kamp om oss människor. I våra liv är döden ännu en mäktig fiende, en fiende som ständigt står på lur och som en dag kommer att drabba oss var och en.

Domsöndagens budskap är att Jesus har segrat, och att han en dag kommer att stå där som segrare när strecket dras för tiden. Fram till dess pågår kampen om oss människor, också om dig och mig. Jesus erbjuder oss alla sin seger över synd, död och djävul, men tyvärr vill inte alla ta emot denna härliga gåva. Frågan om varför vissa väljer att stå ensamma i den hopplösa och ensidiga kampen mot döden är en gåta som endast Gud vet svaret på. Jesus är den ende som har besegrat döden, och den ende som någonsin kommer att klara av att segra i denna kamp. De av oss som försöker ta kampen på egen hand kommer oundvikligen att förlora. Men det oerhört glada budskapet är att Jesus vill skänka oss, dig och mig, sin seger. Vår synd blir hans synd, och hans seger över döden blir vår seger i det saliga byte han erbjuder oss.

Jesus kallar dig att komma till honom för att få del av hans seger över synden, döden och djävulen. Det är vår enda chans att vara på den segrande sidan i den strid som pågår. En dag, kanske ganska snart, kommer din kamp att ta slut. Antingen genom att Tiden tar slut eller genom att din tid tar slut. Och ja, det finns faktiskt två yttersta dagar: Den allmänna och din privata. Endast Gud vet vilken av dessa som kommer först. Men vi vet att en av dem kommer först, och om du inte har låtit Jesus ta, och vinna, din strid före den dagen är inne kommer du att stå på den förlorande sidan. Oundvikligen och oåterkalleligt.

Så varför kämpa mot hans kallelse? Det är dumt, ja rent av självdestruktivt, att göra det. Det är nämligen bara dig själv som du skadar genom att inte svara JA! på Jesu kallelse. Allt är färdigt! Alla dina synder, hur stora och svarta du än tycker att de är, ÄR förlåtna. Så varför envisas med att bära dem själv? Du klarar inte av att göra det. De kommer att dra ner dig och förgöra dig. De kommer att innebära att den kroppsliga döden blir en dörr till den eviga döden. Men låt Jesus ta dina synder på sig! Han har redan sonat dem på korset, så varför envisas du då med att gå och bära på dem? Låt honom ta dem av dig! Då blir den kroppsliga döden, när du en dag möter den, att bli en dörr, inte till den eviga döden utan till en härlig evighet och en evig härlighet!

Domsöndagens budskap är att Jesus har segrat, och att han en dag kommer att stå där som segrare när strecket dras för tiden och döden till sist berövas sin makt också över oss människor. Var kommer du att stå då? Tillsammans med Jesus på  den vinande sidan, eller på den andra sidan? Valet är ditt, för när Jesus kallar dig har du möjlighet att välja. Du har nåtts av hans kallelse förut. Nu kanske du nås av den igen. Du har inga garantier för att det blir flera gånger. Amen!

 

Om hjärtat mig fördömer och köttet gör besvär, den trösten jag ej glömmer, att Gud dock större är, att nåden väger mera än all min uselhet – och pris vare Lammet för det!

Så må då Satan rasa och världen hjälpa till. Jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill. Guds ord behåller segern, och alla segrar med som står uti Frälsarens led!

Nu glad jag hemåt ilar i Jesu dyra namn, och snart jag salig vilar i fridens sälla hamn. Men under pilgrimsfärden så här på barnavis jag sjunger min Frälsares pris!

(SH 351, 3-5. Text av Nils Frykman)

   

 

Ingen gemensam verklighet!

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Som när jag nyss läste en debattartikel på Expressen, skriven av två av Sveriges Radios chefer. Där påstås, helt riktigt att det amerikanska samhället är mer delat än någonsin, och att detta också gäller för medielandskapet i USA. Men sedan bar det av ordentligt när de två (Cilla Benkö och Björn Löfdahl) hävdar att "den starka och oberoende public service som finns i Sverige" skulle vara opartisk och stå för en objektiv nyhetsrapportering. Så är det givetvis inte. Men problemet är att det inte finns någon egentlig motpol inom svenskspråkig nyhetsförmedling som det finns t.ex. i USA. Därför kan sådana som Benkö och Löfdahl tro, och få andra att tro, att situationen skulle vara bättre i Sverige när den i själva verket är ännu sämre än den är i USA.

Det som gör att det går att lura sig själv på detta sätt är förstås att svensk public service-media inte är partipolitiskt bunden så som mediefältet har blivit i USA. Men det innebär inte automatiskt att svensk media skulle vara opartisk och oberoende. I Sverige, och långt också i resten av (västra) Europa, är media oerhört starkt knutet till ett, vad jag brukar beskriva som, liberalt värderingskluster som sätter sin prägel på i princip allt media producerar och förmedlar. Man kan ännu sätta till adjektivet "vänster" om man vill.

Benkö och Löfdahl säger sig vilja se en "gemensam verklighet" dit alla hör och där alla finns inom samma ramar. De säger inte det, men det är förstås en självklarhet att denna "gemensamma verklighet" ska präglas av den vänsterinriktade värdeliberalism och de sekulära dogmer som denna vänsterinriktade värdeliberalism driver – och drivs av.

Nej tack, säger jag. Jag vägrar inordna mig i denna "gemensamma verklighet". Jag godkänner nämligen inte att det finns 78 (eller vad som nu är dagens siffra) kön. Eller att det inte finns några gränser mellan könen. Eller att det inte finns några kön överhuvudtaget utan att allt som har med kön att göra bara är en social konstruktion. Jag godkänner inte (som om detta skulle ha något att göra med om någon godkänner det eller inte!) att homosexualitet skulle vara något naturligt. Jag godkänner inte heller att människan som hon är idag skulle ha uppkommit som ett resultat av en massa slumpartade mutationer och utvecklats under en oerhört lång tid. Jag godkänner inte heller att den klimatförändring vi ser hända idag skulle bero på mänsklig verksamhet och inte heller godkänner jag den tanken att vi radikalt behöver förändra allt vi är och gör för att mänskligheten inte ska gå under genom en klimatkatastrof. Jag godkänner inte den revisionistiska historiesyn som blundar för vissa historiska fakta och överbetonar andra vissa gånger t.o.m. ahistoriska påståenden. Som t.ex. att korstågen var något i grunden ont och att islam är en fredens religion. Med mera, med mera.  

Allt detta, och mycket mera av samma sort, är sådant mainstreammedia – också den public service-media som Benkö och Löfdahl representerar – tutar ut som om detta vore fullständigt självklara sanningar. Sanningar som är en viktig del av denna "gemensamma verklighet" de vill att alla ska vara del av. Men som sagt, jag betackar mig för detta. En sådan "gemensam verklighet" i vilken man förväntas omfamna lögnen vill jag inte vara del av, och jag lovar att fortsätta arbeta för att så många som möjligt ska vilja, likt mig, lösgöra sig från denna.

Som sagt, ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det kan hjälpa att skriva av sig. Ibland blir det t.o.m. en bloggtext av det hela.

 

Om floden, Bibeln och Gilgamesh

Jag har ett par gånger bekänt här på bloggen att jag väldigt gärna lyssnar på Historiepodden. Innehållet är mestadels intressant, och de två pojkarna (!) som gör den har en förmåga att få även det mest obskyra ämne att låta intressant. Som jag tidigare också har nämnt har deras framställning ibland den svagheten att de lutar sig väldigt tungt mot en källa, och de gånger denna källa tar miste blir förstås då också deras framställning skev. Men överlag är detta en podcast som jag varmt kan rekommendera!

Idag lyssnade jag (via Spotify) på ett gammalt avsnitt (det är sällan deras gamla avsnitt blir föråldrade, så det går bra att bläddra bakåt i listan) som behandlade Mesopotamien och kilskriften. I förbigående berättade de då om en farbror som , när hans att och översatte diverse lertavlor med kilskrift, hittade Gilgamesheposet. Alltså den mesopotamiska syndaflodberättelsen. När han sedan föreläste om detta för en grupp bibliska arkeologer blev dessa, enligt uppgift, fullständigt tillintetgjorda eftersom detta fynd visade att Bibeln inte längre kunde ses som historiskt trovärdig. (Det sades inte ordagrant så, men detta var innebörden.) Nu kan det förstås hända att någon av de värderade herrarna som satt och lyssnade faktiskt tänkte så, men sanningen är ju faktiskt den rakt motsatta!

Det att Bibelns flodberättelse inte är äldst är i själva verket inget problem alls – och det inser vi nog om vi tänker till lite. Syndafloden ägde ju inte rum på Bibelns blad, utan i verkligheten. Och en världsvid översvämning som ägde rum i verkligheten bör ju rimligtvis finnas i också andra folks medvetande. Eller hur? Så det att sumererna har tecknat upp sina avlägsna minnen av floden bekräftar den bibliska berättelsen. Om de inte skulle ha gjort det skulle detta vara ett argument för att floden inte har ägt rum.

Den som vill veta mera om Gilgamesheposet och Bibelns syndaflodberättelse och om skillnaderna dessa två emellan kan med fördel ta del av Tore Jungerstams undervisning på nätet. Hans videor på Youtube om detta ämne är också mycket sevärda.