Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.   

 

 

En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.     

 

"Avgrundens sodom-stank"

Rubriken på detta inlägg är hämtad ur en kommentar av min vän Ulrik, och den passar utmärkt just här. 

Låt mig inleda med att Helsingforsförsamlingarna är/var betalande samarbetspartners till Helsinki Pride i år. Detta som en bakgrund till det följande. (VARNING! Genom att klicka på länken nedan kommer du till en sida som visar denna "agrundens sodom-stank".) 

Under lördagens Pride-marsch i Helsingfors sågs sådant som inte alls passar för framför allt barnaögon. Men eftersom Pride är "barnvänligt" fanns det många barn med i tåget och i publiken som såg Pride-tåget. 

Vi är många som under en lång tid har varnat för att dylika saker är en (synlig) del av Pride-rörelsen och att den illa dolda tanken är att exponera (och förföra) barn för detta. Jag har noterat att Pride-rörelsen till relativt nyligen också hade pedofil-organisationer under sitt paraply och något desto kraftigare avståndstagande inte har gjorts till dessa organisationer. 

Noteras kan också att trots att det synnerligen opassande inslaget i Pride-"festligheterna" påtalades varken arrangörerna eller polisen brydde sig om att ingripa. 

Den stora frågan - här åtminstone - är hur kyrkan och Helsingforsförsamlingarna på något sätt kan motivera sin medverkan i detta elände. Vem tar ansvar för detta gigantiska misslyckande? Tar någon överhuvudtaget ansvar, eller sopas det hela bara under mattan? 

Barn har utsatts för sådant som barn absolut inte får utsättas för här. I ett evenemang där kyrkan är medarrangör. 

Någon måste agera.  

   

Manse Pride

Bilden ovan fick jag mig tillsänd av en vän. Den är en detaljbild av en plansch som visar de organisationer som stöder Tampere Pride. Notera vilka två organisationer som hamnat bredvid varandra i mitten av bilden!

Vad har Finlands Evangelisk lutherska kyrkas församlingar här att göra? Om inget annat gör det borde denna bild vara tillräckligt avslöjande för att stämma till noggrann eftertanke.  

Om Bibeln, kyrkan och dagens villoläror

Jag hittade för en tid sedan en kolumn som publicerades i Helsingin Sanomat i april i år, skriven av biskop Mari Leppänen. Kolumnen skrevs efter domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola, och i sin text resonerar Leppänen kring frågor om yttrandefrihet och religionsfrihet. Mot slutet av kolumnen kommer hon in på frågan om Bibeln och där skriver hon en del saker som visar hur dagens kyrkliga ledare resonerar och hur långt bort de har kommit från biblisk kristendom.

Leppänens kolumn har rubriken "Med Bibeln kan vi skada eller tjäna livet", och redan här låter hon förstå att vi människor kan och ska bedöma vad som är rätt och tjänligt och vad som är skadligt för livet/människorna. Det hon i praktiken gör i sin text är att hon ställer sig själv i Guds ställe och tar sig friheten att döma Gud och hans heliga ord på basen av dagens "bättre förståelse" av människan och hennes sexualitet. Hon skriver: "Bibelns texter har på sin tid riktats till människor som hade sin tids kunskap, värderingar och världsbild. Som bibeltolkare idag behöver vi inse det tidsmässiga och kulturella avståndet [till bibeltexterna]".

Behöver jag säga att detta INTE är Bibelns självbild och inte heller är det vår kyrkas fastslagna syn på Bibeln? Kyrkoordningens första paragraf gör klart att Bibeln är tidlös och det den säger gäller oberoende av och över vad vi menar oss veta och förstå. Detta uttrycks på följande sätt: 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. 

---

Det Mari Leppänen ger uttryck för i sin kolumn är inte kristendom så som vi i vår kyrka förstår den. Det hon ger uttryck för är förvisso vad många - också inom kyrkans ledning - menar och anser, men det gör inte att det är rätt för det. Leppänen ställer i och med denna text sig utanför den kristna tro som hon förbundit sig att försvara och bryter därmed sina prästlöften. Framför allt öppnar hon för att låta tidsandan avgöra vad som är rätt och fel och jag tror att alla kan förstå vilken Pandoras ask detta öppnar.

---

Huvudtesten i Leppänens resonemang är att Bibeln och läsningen av Bibelns texter bör tjäna livet/människan. Det hon inte säger, men som finns där som en outsagd tanke, är att alla uttryck för den mänskliga sexualiteten bör accepteras (vanligen med tillägget: Så länge allt sker av fri vilja och det inte skadar någon utomstående.) Den bärande tanken bakom detta är att vi idag vet mera och bättre vad som är rätt och gott än vad Bibelns författare visste. 

Men detta resonemang faller på att Bibeln inte är människors tankar om Gud, människan och världen. Nej, utan Bibeln är GUDS ORD. Något som alltså KO §1 gör klart och tydligt att också vår kyrka anser och bekänner sig till. 

Leppänen menar, helt seriöst, att det kan skada livet/människan om och när vi läser och håller fast vid Guds eviga ord. Och visst! Det tar sjukt när Gud talar och vi människor får höra att vi har syndat och gått emot Guds goda vilja och bud. Men detta att det tar sjukt får inte förväxlas med att skada livet! Det är nämligen aldrig skadligt att bli tillrättavisad och att få höra att den väg jag befinner mig på kommer att sluta i förskräckelse. Det som är skadligt för livet är att låta förstå att det är ok att fortsätta på en felaktig väg och att synden inte kommer att leda till död. Det kanske kan upplevas som om vore det trösterikt för stunden, men vad hjälper det om vi i slutändan går miste om själva Livet? 

---

Det Leppänen skriver låter säkert bra för många som saknar förstånd i andliga frågor. På samma sätt som en varg utklädd till ett får kan se nog så gosig och trevlig ut. Men det ändrar inte det faktum att det ändå är en varg och att den har vassa tänder och ett vargahjärta.  

Bedrövligt!

Ibland blir jag bara närmast chockad när jag läser ÖT:s ledare. Den senaste gången i raden var när jag läste Sofie Staras ledare i gårdagens tidning. Hennes ledare har rubriken "Finland behöver ett regnbågsprogram nu", och i texten vinglar hon på mellan olika företeelser och fenomen och landar i att "varken kristen tro eller regnbågspersoner ska behöva osynliggöras". På vägen dit går hon via en förvirrad kommentar på Svenska Yle av signaturen "Pandisen" som bl.a. ger uttryck för irrationella fobier för kristna uttryck i gatubilden. Stara låter så släggan falla genom att vidare citera samma kommentar där "Pandisen" skriver att hon ändå vet att "alla kristna inte vill queera människor illa". (Underförstått: Men att många av oss nog vill det.) Detta är inte ok. "Maalittaminen" heter det visst på finska. När detta sker på ledarplats i tidningen är avsikten inget mindre än att svärta ner en hel befolkningsgrupp.   

Det jag ändå reagerar mest på i Staras ledare är det att hon ställer offentlig prideflaggning bredvid olika tryck på tröjor eller smycken som kristna människor bär som om dessa saker skulle vara jämförbara. Som sagt, jag blir chockad av dylikt dravel. Jag ser det gång på gång här på bloggen att vurmen för sexuella minoriteter ofta kan göra att - och i realitieten också gör just det - människor förblindas och fullständigt tappar bort logik och sunt förnuft. Men att så sker på ledarplats i lokaltidningen är oursäktligt. 

Kunde inte ÖT:s redaktion ha någon att läsa igenom Staras texter innan de publiceras så att vi som läsare inte behöver utsättas för dylika dumheter i framtiden?  

---

Och nej. Finland behöver inget "regnbågsprogram". Helt enkelt för att vi inte behöver flera verktyg för nedmontering av yttrande- och åsiktsfriheten. De vi har är redan för många. 

Om tidens slut och om födslovåndorna

Knappast har någon missat att USA och Iran har kommit fram till någon form av fredsuppgörelse. Framtiden lär få utvisa hur detta kommer att fungera, men åtminstone min tanke är nog att denna uppgörelse (ifall den håller) är en enorm förlust för USA och Donald Trump - även om han förstås försöker sälja in den som något annat. Situationen har inte förändrats märkbart sedan före kriget, annat än att krigets följder har fungerat som en stresstest på världsekonomin. (Jag såg annars för några dagar sedan för första gången sedan kriget startade 95E för under två euro vid pumpen...) 

Det är knappast någon underdrift att hävda att världen är trött på detta krig och framför allt på dess följder. Därför är fredsavtalet mycket välkommet för de flesta. En sak som dock kan hota freden är Israels krig mot Hizbollah i Libanon eftersom Iran anser att dessa krigshandlingar också måste avslutas för att avtalet ska gälla. Israel tycks dock inte alls vara av samma åsikt, och detta har fått t.o.m. USA att höja rösten mot Israel och ställa hårda krav på ett slut på krigshandlingarna.  

---

Jag har alltid varit intresserad av det Guds ord säger om tidens slut och de händelser som kommer att föregå slutet. En intressant profetia som det har varit svårt att kunna tänka sig fullbordad är det som profeten Sakarja skriver i det tolfte kapitlet i sin bok . alltså det om att alla jordens folk ska slå sig samman mot Israel. (Sak. 12:3). Detta länge givetvis eftersom det inte fanns något Israel att dra upp mot, och efter 1948 för att världens starkaste krigsmakt USA alltid har varit ett orubbligt stöd för Israel. 

Vi vet givetvis inte hur och när denna profetia kommer att gå i uppfyllelse, men nu kan vi, för egentligen första gången, se hur ett möjligt scenario skulle kunna se ut. Om, och när, Israel - genom att fortsätta sina attacker mot Hizbollah-terroristerna i Libanon - gör om intet Trumps fredsavtal med Iran kan USA mycket sannolikt gå hårt åt Israel och t.o.m. vända sig mot landet. Detta särskilt som Trump har visat sig vara synnerligen lynnig och ombytlig under sin andra presidentperiod. 

---

I detta sammanhang kan jag inte undgå att komma ihåg Ensio Lehtonens profetia gällande Israel och Finlands Sion - speciellt inte efter det som har skett under de senaste månaderna - och efter att ha sett den video som en anonym kommentator länkade till under den senaste texten. Jag har skrivit om denna profetia i ett flertal repriser, och jag nöjer mig i detta sammanhang med att länka till den första texten jag skrev om den. 

Den stora frågan är om vi snart börjar vara där?