Drivna av rädsla?

Hur är det, drivs vi (konservativa) kristna av rädsla? Är vi rädda för det vi inte känner till? Är vi rädda för det nya, det okända och det som går utanför våra invanda ramar? Är vi rädda för homosexuella? Är vi rädda för kvinnliga präster? Och är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? 

De senaste dagarna har vad som kan uppfattas som påståenden som de ovanstående dykt upp på sociala medier. (Ni får ta mig på orden för jag kan inte säga mer om det här än så.) 

Men nej. Vi drivs inte av rädsla. Vi drivs av kärlek till Herren Jesus och till Guds ord och bud. För det är så det är: Vi kan inte skilja på kärleken till Herren Jesus och kärleken till Guds ord och Guds vilja. Detta för att Gud själv säger i sitt ord att vi inte kan det. "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh. 14:23) Läs gärna hela Joh. 14! 

Men visst. Det finns en sak som varje kristen behöver vara genuint rädd för, och det är att hamna utanför nåden. Det finns nämligen två sorts människor: Syndare och förlåtna syndare. Den förra gruppen står under Guds dom och kommer att tvingas tillbringa evigheten borta från Gud. Ingen av oss kan ens börja förstå vad något sådant kommer att innebära. Helt enkelt för att under vårt liv här åtnjuter vi alla de fördelar och allt det goda som Guds ingripande i historien och världen för med sig. I helvetet kommer inget sådant att finnas. Allt gott kommer att vara borta. 

Det är nåden som är skillnaden mellan en evig härlighet och ett evigt elände. Inte våra val, inte våra gärningar och inte ens vår lydnad. Det är Guds nåd som avgör allt, och därför behöver varje kristen vara genuint rädd för att hamna ur nåden. 

Hur går det då till att hamna utanför nåden? Det är förstås inte lätt att svara på den frågan, men så mycket kan vi säga att det handlar om förhärdelse. Om vi avvisar Guds godhet, hans vilja och hans nåd och om vi vandrar våra egna vägar och vägrar att i ödmjukhet böja oss och bekänna synden som synd finns det en risk att Gud tar ifrån oss sin helige Ande och därmed förhärdar vårt hjärta så att vi inte längre vill eller kan älska Herren. Detta är inget som sker på en gång, utan det är vanligen fråga om en lång process, och i slutändan handlar det alltid om att det är vi som går bort från Herren. Inte tvärtom.  

I detta sammanhang behöver vi också säga något om gudsfruktan. Många har missförstått Martin Luther (och därmed också Guds ord) när han talar om att vi ska frukta Gud. T.ex. i varje förklaring till de tio budorden inleder Luther med orden "Vi ska frukta och älska Gud ..." Ordet "frukta" här betyder INTE att vi ska leva i rädsla för Gud och Guds straff utan här handlar det om en djup vördnad och respekt för Gud och hans helighet. Detta förenat med kärlek och stark förtröstan på Guds kärlek, nåd och godhet.   

Men hur är det, är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? Med bakgrund i det ovan skrivna kan vi säga så här: Vi är inte rädda för Guds dom och hans fördömande, nej det är vi inte. Men vi fruktar och älskar Gud så mycket att vi vill hålla oss till och lyda hans ord och bud. Inte för att bli frälsta, utan för att vi är frälsta av nåd och för att vi älskar både Guds bud och vilja och honom som har gett oss dessa bud. Detta innebär att våra samveten är bundna till Guds ord, och vi aktar oss för att gå emot våra av Guds ord bundna samveten. Helt enkelt för att vi respekterar och vördar Gud, hans ord och hans goda bud. Och för att vi vet att Guds vilja alltid är bäst för alla människor, oberoende av om dessa lever i tron eller inte.    

---

Vi behöver säga en sak till, och det handlar om kvarnstensteologin. Guds ord ger oss en allvarlig uppmaning när det handlar om sådana som är satta att undervisa i Guds ord. Aposteln Jakob skriver att inte alla bör bli lärare (i Guds ord) eftersom vi vet att vi kommer att få en strängare dom. Detta handlar om lärarens ansvar för det han lär ut. Läraren är nämligen ansvarig för att de han undervisar inte blir förledda. Jesus använder mycket hårda ord i detta sammanhang: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup." (Matt. 18:6) 

Alla vi som undervisar i Guds ord, som predikanter, präster, biskopar eller t.ex. som stiftsdekan, alla vi behöver ta vårt uppdrag på största allvar. Vi behöver undervisa i enlighet med Guds ord så att vi inte leder människor vilse. För om vi leder människorna vilse, ja då håller vi på med kvarnstensteologi och på det följer en hård dom. Helt enligt Jesu egna ord.  

 

Söndag 13/9

 I morgon, söndag, är det mycket på gång här hos oss. Det är ingen förmiddagsgudstjänst i Esse kyrka, så SLEF:s avdelnings styrgrupp beslöt att göra ett försök med en "familjesöndag" i bönehuset i Ytteresse kl 10. Detta kommer att vara som en familjegudstjänst utan sjungen liturgi där sånger från Sionsharpan får fungera som den sjungna liturgin. Jag är mötesledare (liturg) och Ezra Mutai är predikar. Familjen Mutai medverkar också med sångprogram och Bengt Forsblom spelar till den unisona sången. Efteråt blir det samvaro kring kaffebordet. Välkommen med! 

---

Klockan 17 kommer jag sedan att medverka som predikant i GloriaDei-mässan i Karleby. Mässan hålls i Anderssalen i Kyrkbackens församlingshem. Kyrkoårets tema är "Guds omsorg" och predikotexten talar om när Jesus besökte Betania och om systrarna Marta och Maria.    

Om att mättas av glädje

Jag läste igår den 16. psalmen i Psaltaren. Där finns mycket härligt, men särskilt orden i den elfte versen talade starkt till mig. 

Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje,av ljuvlighet på din högra sida för evigt.  

Idag får man lätt intrycket att den kristna tron handlar om debatt och kyrkostrid. Och om en massa måsten och "får inte". Men faktum är att det här bara är ett randfenomen. Det är något som sker i de yttre gränserna av den kristna tron, av det kristna livet. I centrum av den kristna tron finns något helt annat. 

I centrum av den kristna tron finns gemenskap med Levande Gud, med Livets Herre Jesus Kristus. I centrum av den kristna tron finns glädje. Ja, där mättas vi av glädje när vi kommer inför Guds ansikte. 

---

Idag bereds vi igen möjlighet att mättas av glädje inför Guds ansikte. Söndagen är Herren dag, och då kommer han till oss i högmässan. SLEF bjuder idag in till hela fyra högmässor runt om i Svenskfinland. En högmässa i Heliga hjärtats kapell i Helsingfors och en högmässa i Lutherkyrkan i Åbo. Dessutom firas det två GloriaDei-mässor, en i Evangeliska Centret i Vasa och en i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. I den senare är Albert Häggblom liturg, jag predikar över evangelietexten från Joh. 5 (som, by the way, är synnerligen dåligt vald med tanke på dagens tema i kyrkoåret) och Mats Sjölind och hans team står för det musikaliska. 

Kom med och låt dig mättas av glädje inför Herrens ansikte! För detta är precis vad som sker i gudstjänsten. Herren kommer till oss i och genom Guds ord och helt konkret i nattvardens bröd och vin och i gemenskapen med våra trossyskon. Så, som sagt, kom med! Kom med och låt dig hänföras av glädjen inför Guds ansikte!  

Ja, och om du inte har möjlighet att delta kan du ändå lyssna på min predikan (i något omändrad form) på Youtube. Men låt mig framhålla att detta är ett synnerligen svagt substitut för att gå i gudstjänsten!  

Paraplyorganisation grundas

Igår nåddes vi av den kyrkohistoriskt signifikanta nyheten att en paraplyorganisation nu kommer att grundas av (åtminstone) en del av de åtta väckelserörelser som deltar i Kyrkfolket-nätverket. Detta genom att SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) meddelade att de går med som stiftande medlem. Den nya föreningen, som inte kommer att ha någon jurisdiktion över sina medlemsföreningar och inte heller kommer att vara någon ny kyrkoorganisation, ska enligt planerna grundas i slutet av oktober (28/10). Målet med detta förbund är att samla och stöda samarbetet och samtalet mellan de olika medlemsföreningarna samt att "stöda medlemsföreningarnas gemensamma strävan att vörda och främja ett kristet liv i Finland som bygger på den lutherska bekännelsen". (Uusi liitto kokoaa ja tukee jäsenjärjestöjensä yhteistyötä sekä edistää niiden välistä keskustelua. Tavoitteena on tukea järjestöjen yhteistä pyrkimystä vaalia ja edistää luterilaiseen tunnustukseen perustuvaa kristillistä elämää Suomessa.) 

---

Jag konstaterar att detta är en naturlig fortsättning på de senaste fyra årens samverkan mellan de åtta väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket. Det har redan en längre tid talats om en paraplyorganisation som ytterligare skulle formalisera detta samarbete och även kunna sköta vissa uppgifter som rörelserna själva inte ensamma kan ta på sitt ansvar. Det har, kanske inte lika tydligt med dock, i detta sammanhang talats om prästsituationen och behovet av att få nya präster som är villiga att gå in under Guds ord och den lutherska bekännelsen och som väckelserörelsernas folk kan ha förtroende för. Detta alltså i en situation där biskoparna inte längre viger sådana präster utan har satt upp helt annorlunda kriterier för tillträde till prästämbetet. Det ska bli intressant att se hur, och om, detta nya förbund kan vara behjälpligt angående detta. 

Nu är vi alltså där, och det är gott att se att denna samverkan fortsätter och utvecklas.  

Ett gemensamt nattvardsbord?

Denna vecka har biskoparna varit samlade till biskopsmöte i Vasa. I mötets öppningsanförande talade Lappo stifts biskop Matti Salomäki om kyrkans enhet och, enligt Kotimaa-tidningen, var det centrala i hans tal det att "Vi inte kan nöja oss med en situation där det inte finns nattvardsgemenskap" (i kyrkan). Han efterlyste en vilja att söka vägar till ett gemensamt nattvardsbord i kyrkan.

I artikeln konstateras helt riktigt att det är biskoparnas uppgift att värna om kyrkans enhet. Salomäki berättade att han redan under en lång tid har sörjt över att alla kyrkans medlemmar – och alla kyrkans präster – inte har kunnat delta i det gemensamma nattvardsfirandet. Under den senaste tiden har motsättningarna eskalerat, och Salomäki konstaterar att biskoparna har fått höra att det skulle finnas en lösning på detta problem om dessa bara skulle ha en vilja att lösa det.

Salomäki ställer sig tveksam till att smällknuten kan lösas genom administrativa åtgärder eller ens genom diskussion, utan nu krävs det teologisk reflektion. I vilken mån kan konflikter godkännas utan att sakramentsgemenskapen brister, frågar han sig. Själv menar han att de nuvarande schismerna inte behöver söndra kyrkans nattvardsgemenskap och att en vilja till gemenskap fortfarande existerar i kyrkan.

---

Låt mig börja min kommentar med att konstatera att det är typiskt för biskoparna att inte se och erkänna att det är deras åtgärder som har eskalerat motsättningarna i kyrkan. Det att de gick tvärt emot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan är den absolut största enskilda orsaken till dagens ytterst inflammerade situation. (Notera dock att Salomäki som de ende av biskoparna motsatte sig förslaget om två olika äktenskapssyner och inte heller stod bakom de pastorala anvisningarna.)

Med det sagt är det ändå positivt att Salomäki säger sig vilja värna kyrkans enhet. Jag tar mig härmed friheten att lägga fram mina funderingar om vad som borde till för att återställa en full nattvardsgemenskap i kyrkan. Och notera nu mycket noga att detta endast är mina funderingar.

Den första och absolut viktigaste punkten i denna lista handlar om att kyrkan igen bör förbinda sig till den första paragrafen i Kyrkoordningen. Alltså den som säger att alla läror ska prövas mot Guds ord.

Av detta följer sedan allt annat:

- Biskoparna ska återta sitt beslut i äktenskapsfrågan och ta itu med alla präster som går emot kyrkans äktenskapssyn i lära och handling.

- Biskoparna och domkapitlen bör ta sitt uppdrag att vaka över lärans renhet på allvar och likaså ta itu med alla präster som inte förkunnar i enlighet med kyrkans lära.  

- Kyrkomötet bör återta beslutet från 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor och vida åtgärder i enlighet med detta. Jag är medveten om att detta kommer att leda till en (tillfällig) prästbrist i kyrkan, men det är ett nödvändigt ont.

- Vår kyrka bör omedelbart säga upp den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som ingicks mellan det lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan år 1999.

---

Detta som en början. Jag skriver "som en början" eftersom de ovannämnda punkterna visar klart och tydligt var problemet sitter. Du som har orkat läsa så här långt har säkert, liksom jag, konstaterat att det jag efterlyser inte kommer att ske. Således får vi med sorg i hjärtat konstatera att vår kyrkas nattvardsgemenskap är oåterkalleligt förlorad. Ingen teologisk reflektion, om aldrig så noggrann, kan råda bot på detta om det inte finns en ärlig vilja att låta Guds ord vara Guds ord. Så vägen tillbaka till en full nattvardsgemenskap inom kyrkan är tyvärr stängd. Så som situationen nu är måste varje situation prövas skilt för sig.

Problem

 Blogger har uppenbarligen någon form av problem just nu så att det inte går att publicera några kommentarer. Detta till kännedom. 

Min insändare och reaktioner på svaret från Sourander

 Den uppmärksamme ÖT-läsaren såg säkert att jag hade en insändare i dagens tidning. Den var relativt kort, så jag klistrar in den här i sin helhet: 

Det var med bestörtning jag läste Anna Souranders ledare i ÖT 29/8 med rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök". Texten var ett angrepp på biblisk kristen tro och ifrågasatte den grundlagsskyddade religionsfriheten. Detta trots att Sourander pliktskyldigast hävdade att "religionsfriheten inte ska kompromissas". I följande mening säger hon ändå att religionsfriheten inte ger någon "rätt att utsätta unga för påtryckningar". Detta efter att hon inledningsvis hävdat att det är en påtryckning när "en predikant kallar homosexualitet för en synd".

Hur ska Sourander ha det? Ska vi ha religionsfrihet eller inte? Det blir synnerligen oklart i hennes ledartext.

Faktum är att den dag vi inte längre får kalla synd för synd och erbjuda Guds nåd åt alla som vill omvända sig och tror sina synder förlåtna för Jesu skull har vi inte längre religionsfrihet i detta land. Är det så ÖT vill ha det?

---

Souranders svar är också det föredömligt kort, så jag klistrar också in det här: 

Det är märkligt hur ett försvar av mänskliga rättigheter och varje individs rätt till sin egen identitet kan uppfattas som ett angrepp på någonting överhuvudtaget.

Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet, men den kan begränsas om den krockar med andra lagar, allmän ordning eller mänskliga rättigheter. Finländsk lag förbjuder diskriminering av sexuella minoriteter.

 

---

 

Jag kan således konstatera att ÖT/Vbl inte längre är för religionsfrihet i Finland. De sexuella minoriteternas rättigheter går före religionsfriheten. Den som kommer ihåg diskussionerna inför riksdagens behandling av samkönade äktenskap erinrar sig säkert att detta var exakt vad jag och andra kritiker av lagförslaget hävdade skulle hända. Om, och när, denna lag godkänns kommer det att leda till att yttrande- och religionsfriheten urholkas. Nå, nu är vi snart där. 

 

Problemet med religionsfriheten är att den är odelbar. Detta så att antingen har vi religionsfrihet eller så har vi det inte. Det finns inget mellanläge där vi delvis har religionsfrihet. I detta fall handlar diskussionen dessutom om inte mindre än själva kristendomens kärna, alltså synd och nåd, lag och evangelium. Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kan vi inte längre tala om att det är kristendom vi förkunnar. Eller rättare sagt: Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kommer vi att fortsätta göra det ändå. Oberoende av följderna. (Detta enligt Apg. 5:29) Och notera nu detta mycket noga: Den kristna trons kärna är INTE att homosexualitet är synd. Det är bara en mycket liten del av helheten. Men som sagt: Religionsfriheten är odelbar.