Ett heligt, konungsligt prästerskap

En sak som det tyvärr undervisas relativt sällan om åtminstone i de kretsar där jag rör mig, är vårt ämbete som ett "konungsligt prästerskap". Men faktum är att som kristna, stående i Guds nåd för Jesu skull, är vi just detta: Ett heligt, konungsligt prästerskap. Petrus skriver om detta i sitt första brev:  

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem.Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. (1Petr. 2:4-10)

Detta går förstås tillbaka på prästens ämbete i GT som förmedlare mellan Gud och människa. Prästerna trädde fram inför Gud och bar fram offer för folkets synder. Detta gjorde de i folkets ställe eftersom inte vem som helst hade rätten att göra detta utan detta var förbehållet framför allt Arons avkomlingar av Levi stam. Men i och med Jesu offer, hans död och uppståndelse för vår skull, har detta förändrats. Nu är det inte längre så att bara några få utvalda får träda fram inför Gud i folkets ställe. Nu har denna gåva, denna förmån, getts åt alla som lever i tron på Herren Jesus Kristus. Inte för att, som i GT, bära fram offer för synder. Det har Jesus gjort en gång för alla. Men vi får komma inför himmelens och jordens skapare i bön och åkallan. Vi får prisa och ära den Helige, och vi får bära fram allt som tynger oss och framför allt får vi be för våra medmänniskor.   

Detta innebär att vi kristna, som ett konungsligt prästerskap, i själva verket har ett högre ämbete än någon världslig härskare har. Vi har öppen och fri tillgång till Guds tron, och han har lovat att lyssna till våra böner. Detta är en oerhört stor gåva, men det är samtidigt - precis som alla andra ämbeten - förknippat med skyldigheter. En gåva och ett ämbete är till för att användas. Därför uppmanar också Herren Gud genom aposteln Paulus oss att bruka detta ämbete och gå in i bönens tjänst: 

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1Tim. 2:1-4)

 

Fullständigt avslöjande!

Jag skrev för en tid sedan en text om sovjetmetodernas återkomst angående svenska kyrkans biskopars åtgärdsplan för att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. Som väntat har inte reaktionerna låtit vänta på sig. I en insändare i Svenska kyrkans tidning avslöjar nu docenten Mats Bågesund på ett närmast brutalt sätt hur biskoparna sviker, ljuger och bedrar i motiveringarna för sin åtgärdsplan.

Bågesund avslutar sin insändare med orden: "[Det är b]eklagligt att de högsta ledarna för ett kristet samfund på detta sätt underkänner Bibelns trovärdighet och inte drar sig för att inte bara döma utan också förkasta kallelsen hos prästkandidater, som upplever sig kallade att förkunna Guds Ord." 

Känns de svenska biskoparnas modus operandi igen? Det centrala är förnekelsen av Guds ord. Detta går igen överallt idag där avfallet från Herren Gud sprider sig i våra stora (folk)kyrkor.

Läs gärna hela Bågesunds insändare!  

Om situationen i kyrkan III

Jag såg/lyssnade för några dagar sedan till ett par videofilerfrån kyrkofolkets fastetidsfest från i vår, och det följande är några reflektioner som jag gjorde när jag lyssnade. (Om du behärskar finskan kan jag varmt rekommendera dessa videor!)

När vi lyssnar på biskoparna idag så tycks det största problemet i vår kyrka vara att vi inte kan gå till samma nattvardsbord. Nå, detta är förstås en självklarhet eftersom det finns villolärare i kyrkan och vi har en klar uppmaning i Guds ord att skilja oss från dessa. Därför kommer det aldrig att vara möjligt att gå till samma nattvardsbord – inte med mindre än att dessa villolärare börjar göra något annat än att verka som präster i kyrkan. Men som sagt, när vi lyssnar på vad biskoparna säger tycks detta vara vårt största problem.

Detta samtidigt som över 90% av vår kyrkas medlemmar inte går till något nattvardsbord överhuvudtaget! (Under år 2025 begicks ca 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar i vår kyrka med över 3 miljoner medlemmar. Om vi beräknar att den aktiva kyrkomedlemmen går till nattvarden i medeltal ca 10 ggr per år innebär det i runda tal att 95 % aldrig går till nattvarden.) DETTA är vår kyrkas stora problem! Alltså att kyrkan har en massa medlemmar som inte bryr sig i sitt medlemskap och framför allt att de inte bryr sig i Herren Jesus Kristus och den frälsning han har att erbjuda.

Vilken är biskoparnas "medicin" i den här situationen? Jo, de vill förbjuda sådana nattvardsmässor som ordnas av andra aktörer än församlingarna och på sådana platser där församlingsmedlemmarna inte kan gå till församlingens mässor eftersom någon form av villolärare leder denna. Frågan blir då: På vilket sätt löser detta det verkligt stora problemet?  Svaret är givet: På inget sätt alls. Tvärtom, det gör det bara värre.

Vi har idag drygt 300 församlingar i vår kyrka. Samtidigt finns det i Finland drygt 100 mässgemenskaper i och i kyrkans gränstrakter där mässan firas utan kvinnliga präster och manliga villolärare. Av dessa är knappt 50 i missionsstiftets regi och drygt 50 i kyrkfolkets regi – förutom förstås också en mängd mindre lutherska mässgemenskaper som är helt utanför kyrkan. Det skulle vara intressant att veta hur stor andel av dessa 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar som skedde i dessa ca 100 mässgemenskaper. (Ja, jag är medveten om att missionsstiftets mässor inte räknas in i kyrkans officiella statistik, men ändå.) Jag tror att svaret skulle förbluffa oss.

I paneldiskussionen gavs ett, enligt mig, gott förslag på hur kyrkans yttre enhet kunde bevaras och biskoparna skulle ta på allvar sin roll att vara biskopar för hela kyrkan. Jukka Malinen föreslog en modell där kyrkorna skulle öppnas för oss gammaltroende och våra mässor. Låt församlingarnas anställda präster fira nattvardsmässor på exempelvis förmiddagarna och kyrkfolkets representanter på eftermiddagarna. På så vis skulle vi alla samlas vid samma nattvardsbord om än inte på samma tider. På detta sätt skulle fokus hamna på rätt saker – alltså på att nå som många som möjligt av kyrkans medlemmar med ordet och sakramentet. Så skulle den yttre enheten kunna bevaras utan att göra våld på någons samvete.

Detta skulle dock kräva att biskoparna igen skulle gå in för att viga gammaltroende till prästämbetet, något som knappast kommer att ske. Denna modell skulle också innebära att församlingsmedlemmarna skulle få möjlighet att "rösta med fötterna", och det är med stor sannolikhet något som kyrkoledningen på alla sätt vill undvika. Det kunde nämligen visa sig att deras linje inte är så alldeles attraktiv.   

Så nej. Detta kommer inte att ske. Som Ville Auvinen konstaterade: Kyrkans ledning är så stockkonservativ att inga nyordningar som skulle rädda situationen duger.

Det enda som gäller idag är maktspråk och tvång. Och nej, det kommer inte att fungera.

 

I-Kabod

I första Samuelsbokens fjärde kapitel berättas en bedrövlig historia som har mycket att lära också oss som lever idag. Israel var i krig med filistéerna som Gud hade sänt över dem för att de inte vandrade med Herren och på hans vägar. Efter att ha blivit slagna kom israeliterna på idén att föra ut Guds ark till stridsplatsen eftersom  detta skulle, så som de såg det, vara en garant för framgång i kriget. Men det gick inte så utan israel blev igen slaget och förbundsarken blev bortförd som krigsbyte till Asdod.

Israels domare Elis två söner dog i striderna och när Eli fick höra att arken var förlorad och hans båda söner döda dog även han. Elis sonhustru, som var höggravid och som denna dag hade förlorat både sin make, sin svärfar och fått höra att arken var bortrövad blev så upprörd att hon födde en son i förtid och uppenbarligen också hon dog under den svåra förlossningen. Innan hon dog hann hon ändå ge sin son namnet I-Kabod som betyder "utan härlighet". Detta eftersom Guds ark var bortförd och därmed "Härligheten är borta från Israel eftersom Guds ark är bortrövad".

---

Så, vad kan vi lära oss av denna bedrövliga historia? Det som jag framför allt blir påmind om är att Guds folks härlighet inte sitter i det yttre. Vi kan tåga runt med fina dräkter och under högtidliga former, vi kan låtsas som att allt är väl och att Gud är med oss. Men inte ens Guds ark hjälpte israeliterna i striderna när de inte ville gå med Herren och lyda hans vilja. Samma sak gäller också för oss. Gud är inte med oss för att vi ställer upp en yttre härlighet, utan Gud bekänner sig till de som ödmjukt erkänner hans rätt och hans ära. 

Jesus gör detta oerhört klart i det femtonde kapitlet i Johannesevangeliet: "Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh. 15:4-5)

Den stora frågan för varje kristen borde därför alltid vara: Hur förblir jag/vi i Herren? Jesus ger själv svaret på frågan bara några verser senare. "Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek." (Joh. 15:9-10) 

---

Lydnaden har sin plats i det kristna livet. Inte som en väg in i det - där gäller endast Guds nåd - men som vägen framåt i tro sedan när vi är inne på Guds väg. För en kristen gäller ödmjuk tro och trons lydnad inför Guds ord och hans bud och vilja. Det är där härligheten bor. I ödmjukheten, tron och lydnaden. Inte i de yttre tecknen om dessa inte kombineras med ödmjukhet, tro och lydnad. I kombination med det öppna trotset mot Guds ord, hans bud och hans vilja är de yttre tecknen ingenting värda. Där gäller I-Kabod. Där saknas den härlighet som räknas och som betyder något.  

Det var inte som jag först trodde...

 Döm om min förvåning när jag igår läste ÖT och rapporteringen om det första mötet mellan Bo-Göran Åstrand och ledningen i Risöhälls bönehusförsamling. "Jag tar oron som finns på största allvar", ropade underrubriken ut. Äntligen!, tänkte jag. Äntligen tar Åstrand vår oro över framtiden och hur vi ska få nya präster som vi gammaltroende kan lita på på allvar!

Men nej. Igen visar Åstrand hur han konsekvent vägrar vara biskop för hela stiftet. I slutet av artikeln sägs det nämligen klart ut vad Åstrands allvarstagande handlar om: "Det är viktigt att vi sitter lugnt i båten och söker lösningar utan förhastade beslut. Jag tar oron som finns inom väckelsen med anledning av det som hänt i Risöhäll på största allvar, säger biskopen och understryker att ingen behöver lämna kyrkan."

---

Det är alltså oron (som några få? har uttryckt) över vad som sker inom LFF som Åstrand tar på allvar. Inte de mångas oro över huruvida det i framtiden alls kommer att finnas rum för oss gammaltroende i kyrkan. 

Suck. Igen. 

Sovjetmetoder gör comeback

Sedan Svenska kyrkan (SveK) införde vigsel av samkönade par har diskussionen inte längre handlat om huruvida detta är rätt enligt Guds ord utan hur kyrkan ska förhålla sig till präster som vägrar viga samkönade. I dagsläget har fyra av tretton biskopar gjort klart att de inte prästviger kandidater som inte är beredda att viga samkönade, och denna siffra kommer förstås att stiga. Frågan är bara hur snabbt den gör det. 

Under tiden har biskoparna, som tydligt är pressade av media (något som riktiga biskopar inte skulle bry sig i), tagit fram en åtgärdsplan med målet att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. I uttalandet från biskoparna ingår dessutom några "självklarheter" som avkrävs alla präster. Dels får de inte ha "en dömande människosyn" (läs: De får inte kalla homosexualitet för synd) och de måste acceptera att homosexualitet är medfött. (Något som vetenskapen inte har klarat av att visa, men whatever.) 

Men till listan på åtgärder! På denna lista finns praktik i hbtq-vänliga församlingar, riktade kurser för teologiestuderande ("riktade" innebär att dessa kurser bara är till för sådana som vill hålla sig till Guds ord i äktenskapsfrågan), samtal med en mentor samt själavård och terapi. 

Ja, du läste rätt. Den teolog/präst som inte är beredd att viga samkönade ska gå i terapi! 

Senast präster och teologer med "fel" åsikter har tvingats gå i terapi för att "korrigeras" var, vad jag vet, under Sovjettiden.

Så här långt har det alltså gått i Sverige. Den präst som tror på och vill hålla sig till Guds ord (och till sunt förnuft, bör tilläggas!) bör få terapi för att botas från sina konstiga funderingar. 

Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.  

Om situationen i kyrkan II

Som väntat sprider sig diskussionen om vad som är på gång i Borgå stift, om än åtminstone jag skulle ha förväntat mig att det skulle ha gått lite snabbare än det gör - detta är ändå en stor nyhet och kyrkliga schismer tenderar att vara något som media gillar att gotta sig i. Nå, nu har också Hbl fått upp ögonen för vad som är på gång. 

Givetvis ska biskop Åstrand säga sitt om situationen (än en gång), och det jag reagerar på är att hans ordval blir allt hårdare - trots att (vad jag vet) han ännu inte har fört några diskussioner med de inblandade. Och givetvis ser och förstår han fortfarande inte vem som är att skylla för det skedda. Men det skulle förstås vara att kräva för mycket.

Tyvärr kommer jag inte åt hela artikeln i Hbl, men redan det lilla jag kommer åt säger en hel del. Artikeln inleds med orden "Bo-Göran Åstrand upplever att polariseringen kryper in i det kyrkliga i allt högre grad."

Men det är ju klart att den gör det! Det var biskoparna som, med sina pastorala anvisningar gällande vigsel av samkönade, angav tonen och öppnade för en helt ny nivå av polarisering. 

I den första bildtexten, som jag också kan läsa, säger Åstrand att "en konservativ falang spänner mot den lutherska kyrkan". 

Det må vara sant, men om vi ska tala om vem som spänner - och mot vem - så är det klart och tydligt att det framför allt är biskoparna och kyrkans ledning som spänner mot Kyrkans Herre och Guds ord. Vi läser i Johannes evangelium att Jesus säger: "Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom ... Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:21-24)

---

Jag vidhåller att splittring överlag inte är något gott, även om vi i kommentarfältet under en annan text fick se att en viss sorts splittring faktiskt också kan vara en bra sak. Men om och när vi går till bottnen med splittringen och ser på dess orsaker är splittring inget gott. Den bottnar inte sällan nämligen i avfall och villolära. Så också den splittring vi nu ser manifesteras i Borgå stift och i vår kyrka som helhet. 

När vi talar splittring är det dessutom en mycket viktig sak vi bör komma ihåg. Splittring handlar inte om att människor drivs ifrån varandra. Inte i första hand. För att illustrera vad jag menar, låt mig säga så här: I en grupp kristna människor kan alla vara överens men där kan ändå råda djup splittring. Orsaken till detta är att det i den kristna kyrkan alltid handlar om Herren Jesus. Han är nämligen huvudet för sin kropp, kyrkan. Så därför kan alla människor i en organisation (kroppen) vara eniga men om huvudet (Kristus) är på en annan linje råder det, trots den synliga enheten, ändå splittring. 

Av detta följer det jag ofta har påpekat när det gäller kristen splittring: Majoriteten har aldrig automatiskt rätt, inte ens om alla ledare och biskopar är på majoritetens sida. I den kristna kyrkan är det Kristus och Guds ord som avgör saken. Så även om alla medlemmar skulle vara överens skulle de ändå kunna ha fel, om de alltså har gått emot Guds ord. 

---

Det är sant som Åstrand säger att polariseringen har ökat. Polarisering är ett annat ord för djup splittring. Men vi behöver ha klart för oss vem det är som orsakar splittringen och vad den beror på. För att tala med Åstrands ord: Vi behöver ha koll på vem som ytterst spänner och mot vem. 

Åstrand klarar som sagt inte av att se sin egen (stora) skuld till det som pågår. Men det skulle, som sagt, nog vara att kräva för mycket av honom.