Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!" 

Värre än krig?

Jag tänkte ramla ur stolen där jag satt och scrollade på min telefon när jag läste rubriken på ledaren i dagens ÖT. Björn Nyberg skriver att "Klimatförändringen är värre än krig", och han utgår givetvis från den massiva värmebölja som drabbat Europa. Han låter förstå att värmeböljan är orsakad av klimatförändringen, men sedan konstaterar han att värmeböljor alltid har funnits och att den senaste är två grader varmare än den annars skulle ha varit. Slutsatsen blir således att en två grader varmare värmebölja (än vanligt) är värre än krig.

Kom igen nu, ÖT! Någon hejd på klimathetsen måste det ju ändå finnas! Och bara som ett förtydligande: Krig är MYCKET värre än klimatförändringen. Det betyder förstås inte att långvariga och svåra värmeböljor inte skulle vara besvärliga, men de kan på inget sätt motivera ett påstående att klimatförändringen är värre än krig. 

Det mest iögonfallande - och allvarligaste - med Nybergs ledare är ändå hans ringaktande av demokratin. Nej, han säger inte rakt ut att vi borde ha en klimatdiktatur - långt ifrån - men hans resonemang öppnar dörren för en sådan diskussion på vid gavel. "Vi gör inte mycket med demokratin om vi inte motar klimathotet", "får klimatförändringen fortsätta har demokratin till sist inget samhälle att ta hand om", "Klimatförändringen hotar demokratin och man kan till och med hävda att demokratin ibland hämmar arbetet mot klimatförändringen" och så slutklämmen: "Samtidigt är en välfungerande demokrati inte nödvändigtvis det bästa för en effektiv bekämpning av klimatförändringen".

Nyberg säger också att klimatarbetet "går oförlåtligt långsamt" och orsaken till detta är de folkvalda politikerna som vill bli omvalda. 

Härifrån är steget till att propagera för en klimatdiktatur inte långt. Och nej. ÖT går inte i första ledet när det gäller detta, men att tidningen på ledarplats går så här långt är allvarligt. Särskilt som vi vet att det finns andra aktörer som är beredda att gå väldigt mycket längre.  

   

Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.   

 

 

En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.     

 

"Avgrundens sodom-stank"

Rubriken på detta inlägg är hämtad ur en kommentar av min vän Ulrik, och den passar utmärkt just här. 

Låt mig inleda med att Helsingforsförsamlingarna är/var betalande samarbetspartners till Helsinki Pride i år. Detta som en bakgrund till det följande. (VARNING! Genom att klicka på länken nedan kommer du till en sida som visar denna "agrundens sodom-stank".) 

Under lördagens Pride-marsch i Helsingfors sågs sådant som inte alls passar för framför allt barnaögon. Men eftersom Pride är "barnvänligt" fanns det många barn med i tåget och i publiken som såg Pride-tåget. 

Vi är många som under en lång tid har varnat för att dylika saker är en (synlig) del av Pride-rörelsen och att den illa dolda tanken är att exponera (och förföra) barn för detta. Jag har noterat att Pride-rörelsen till relativt nyligen också hade pedofil-organisationer under sitt paraply och något desto kraftigare avståndstagande inte har gjorts till dessa organisationer. 

Noteras kan också att trots att det synnerligen opassande inslaget i Pride-"festligheterna" påtalades varken arrangörerna eller polisen brydde sig om att ingripa. 

Den stora frågan - här åtminstone - är hur kyrkan och Helsingforsförsamlingarna på något sätt kan motivera sin medverkan i detta elände. Vem tar ansvar för detta gigantiska misslyckande? Tar någon överhuvudtaget ansvar, eller sopas det hela bara under mattan? 

Barn har utsatts för sådant som barn absolut inte får utsättas för här. I ett evenemang där kyrkan är medarrangör. 

Någon måste agera.