Om vad vi ska göra

Jag skrev i min allhelgonatext om världens hat mot oss kristna, om förföljelse, martyrium och om Jesu återkomst. Detta ledde till en del reaktioner, främst från signaturen "JB". Även om det mesta JB skrev var mycket märkliga saker hade han/hon rätt i en sak. JB skrev: "Det enda slut av betydelse som kommer är döden. Vi ska inte aningslöst skynda på den."

Vad gäller slutet så har JB fel. Det finns de facto två yttersta dagar, dels den privata (döden) och den allmänna (vid Jesu återkomst). Vilken av dessa som kommer först har egentligen ingen betydelse för oss människor, det enda som betyder något är att vara beredd.

Men när jag skrev att JB hade rätt var det den andra meningen av citatet ovan jag tänkte på. Vi ska inte i onödan påskynda detta. Inte världens hat, inte förföljelsen, inte martyriet, och inte heller döden.

Som kristna kan vi säkert i onödan (och i ovishet) agera så att världens hat mot oss förmeras. Det ska vi inte göra. Men samtidigt ska vi komma ihåg att detta är något som är förutsagt i Guds ord och därför kommer det att bli så. Alltså att världen hatar oss, med allt som detta sedan för med sig. Men vi behöver inte, och ska inte, påskynda det. Det som ska komma kommer. Oavsett.

Det vi som kristna har att göra är, precis som jag skrev i samma text, att hålla ut och hålla fast – vid Herren Jesus och vid Guds ord. När det gäller Evangeliet, ja, men också när det gäller etiska frågor. Guds ord är Guds ord oavsett vad det uttalar sig om. Detta är något vi aldrig får pruta på eller avstå ifrån. Och ja, i den värld vi lever i just nu räcker detta mer än väl för att utlösa hat och även förföljelse (när den dagen kommer).

Vi ska hålla ut och hålla fast. Och än mer, sprida Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Idag, i vårt land, sker detta tydligen mest effektivt genom att ordna mässor där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas i enlighet med Jesu instiftelse och på ett sätt som i övrigt går ihop med Guds ords instruktioner om hur församlingens sammankomster ska ordnas.

Det här, det ska vi fortsätta med. Oavsett om detta leder till att vi blir "omtyckta av allt folket" eller om det leder till att vi blir "hatade av alla för Jesu namns skull".

Det som kommer, det kommer. Vår del i tidens stora händelser är att hålla ut och hålla fast. Hålla ut i tron och hålla fast vid Herren Jesus och vid Guds ord.

Mer än så kan vi inte göra, och mer än så ska vi inte göra. Men absolut inte heller mindre.  

GloriaDei-mässa

 Ikväll kl 18 blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Sebastian Lassila predikar, Albert Häggblom är liturg och sånggruppen Hoppet står för det musikaliska. 

Välkommen med att fira mässa och få del av Guds ords predikan och Herren heliga nattvard! 

---

Jag noterar samtidigt att det denna söndag i SLEF:s regi firas högmässor/gudstjänster på inte mindre än sex olika orter i hela Svenskfinland. Det är helt tydligt att högmässorna blir en allt viktigare del av också SLEF:s verksamhet.

En betraktelse i allhelgonatid

Det finns två, med varandra fullständigt oförenliga, omdömen om de kristna i NT. Omdömet om dem som ges i början av Apostlagärningarna ­– som avgavs under kyrkans första tid – är odelat positivt.

Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg. 2:46-47)

Det andra omdömet får vi från Jesu egen mun i evangelierna där han talar om de yttersta tiderna och om hur de kristna då kommer att uppfattas. Detta omdöme är som sagt något helt annorlunda. Här sägs det:

Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. (Mk. 13:13)

---

Vad beror denna oerhörda skillnad i omdömena på? Är det, som kristendomskritikerna påstår, för att det är två olika författare som ligger bakom texterna? Nej, så är det givetvis inte. Det ÄR två olika författare, men både evangelierna och Apostlagärningarna är Guds ord och därmed inte sinsemellan motstridiga. Så vad är det då som är orsaken till den stora skillanden?

Svaret är faktiskt mycket enkelt. Det består av bara tre bokstäver. Det handlar om TID. Mer precist om skillnaden i tid mellan de två omdömena. Guds ord förändras inte, det är evigt. Samma sak med oss kristna som håller oss till Guds ord. Det var samma lära år 33 som det är år 2026 och som det kommer att vara vid tidens slut. Men världen har förändrats.

Visst. De kristna hatades och förföljdes också under kyrkans första tid. Många kristna blev också då martyrer för Kristi skull. Men om de första kristna i Jerusalem sägs det att de var omtyckta av hela folket. Men tiderna skulle snart förändras, och detta ser vi börja ske redan ett par kapitel senare i Apostlagärningarna. I kapitel fyra berättas om hur apostlarna tvingas försvara sig inför stora rådet, och redan mot slutet på det fjärde kapitlet talas det om förföljelsetider. I kapitel sex dras apostlarna igen inför Stora rådet, och i kapitel åtta talas det om hur Stefanus blir den första kristna martyren.

Sedan är den kristna kyrkans historia en parallell berättelse om enorma framgångar för Evangeliet och om svåra förföljelser. Det är lätt att tro, när man läser kyrkohistorien, att förföljelserna mot de kristna var som intensivast under de första kristna århundradena. Men så är det faktiskt inte alls.

Uppskattningsvis 70 miljoner kristna har fått sätta livet till för sin Herres namns skull under kristendomens snart tvåtusenåriga historia. Av dessa blev ca 45 miljoner, alltså avsevärt mer än hälften, martyrer under det senaste århundradet. Alltså under 1900-talet. Och faktum är att takten ytterligare har eskalerat under 2000-talets första fjärdedel. Om inget förändras, och om Herren dröjer, kommer det samma faktiskt att kunna sägas när det första århundradet av 2000-talet summeras om ca 80 år. Alltså att mer än hälften av alla kristna martyrer genom historien har dött under det senaste århundradet.

---

Men ändå. Hatade av alla för mitt namns skull? Hur kan det bli så?

Den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher har konstaterat att vi kristna som håller fast vid Guds ord också i etiska frågor (främst gällande abort och hbtq) snart kommer att bli sedda på samma sätt som människorna nu ser på 1900-talets vitmaktrörelse. Exempelvis Ku Klux Klan.

Detta påstående förde han fram i sin bok The Benedict Option som utkom 2017. Då var det många som kritiserade hans påstående och hävdade att detta aldrig kommer att ske. Nu, snart tio år senare, är detta inte längre alls så alldeles utopistiskt. Vi ser nu en snabb och radikal förändring i samhällsklimatet. Många kristna som har vacklat i andra frågor kantrar nu snabbt över till att anse att kyrkan måste acceptera samkönade par och hela hbtq-rörelsen som något rätt och sant. I det sekulära samhället finns det allt mindre förståelse för den bibliska hållningen i frågor som har med hbtq att göra, och beklagligt nog följer de flesta (protestantiska) kyrkor snabbt efter.

---

Visst skulle vi vilja att omdömet som ges om de första kristna i Apg. 2:47 också skulle gälla oss. Det skulle vara fint att få vara "omtyckta av hela folket". Men tiden har gått långt förbi det. Tiden har förändrats. Samhället har förändrats. Världen har blivit så oerhört mycket kallare. Idag är vi tyvärr mycket närmare Mk. 13:13 är Apg. 2:47.

Den stora trösten är att detta inte kommer som någon överraskning för vår Herre. Han har sagt att det kommer att bli precis så här. Men notera mycket noggrant ordet i följande mening i Mk. 13:13!

SLUTET

När detta sker är slutet nära. Vi får hålla ut och hålla fast. Och tro och lita på löftet.     

 

Nattvardsväckelse?

Igår publicerade SLEY:s missionsledare Ville Auvinen ett nytt avsnitt av sin podcast "Muurinharjalla" på Youtube. Denna gång hade han en gäst med sig, SLEY:s hemlandsledare Juhana Tarvainen. De två diskuterade givetvis det nygrundade Förbundet Kyrkfolket, men även Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster". 

I videon (vid ca 33:30) berättar Tarvainen om den oerhört glädjande trend som råder just nu inom SLEY. Mässgemenskaperna växer så det knakar och nya människor hittar till dessa högmässor och nya gemenskaper växer fram på flera ställen. Bara i höst kommer det att startas nya mässgemenskaper på tre eller fyra orter, och mässorna i Helsingfors drar så mycket folk att man av utrymmesskäl har fått utvidga verksamheten så att man nu firar flera högmässor varje söndag för att alla som vill delta ska rymmas med. 

Tarvainen är noga med att påpeka att initiativet till de nya mässorna inte har kommit från SLEY utan från lokala kristna som upplever att de av olika orsaker inte längre kan delta i sin hemförsamlings gudstjänstliv. T.ex. för att det i församlingens kyrka har firats regnbågsmässor, arrangerats samkönade vigslar eller för att där finns kvinnliga präster som medverkar i gudstjänsterna. Eller för att förkunnelsen inte längre är god Guds ords förkunnelse. 

Tarvainen lyfter också fram det att det som drar folk till SLEY:s mässor är gemenskapen. (Förutom givetvis det faktum att förkunnelsen är Kristocentrisk , Evangeliecentrerad och stadigt bibelförankrad.) I SLEY:s mässor går folk av alla åldrar, allt från barnfamiljer, till studerande, medelålders samt förstås också äldre. Just detta med det breda åldersspannet är ett av tecknen på en levande församling.   

Nå, den som har deltagit i en GloriaDei-mässa arrangerad av SLEF inser att detta lika gärna kunde vara en beskrivning av en sådan högmässa. Det som är en stor styrka när det gäller GD-mässorna på flera orter är att dessa arrangeras i samarbete med församlingen och därmed inte ens till äventyrs kan kallas för "konkurrerande verksamhet". Så ännu lite reklam: Den som vill delta i en GloriaDei-mässa har möjlighet att göra det inkommande söndag klockan 18 i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Välkommen med i gemenskapen! 

Det är viktigt i detta sammanhang att påpeka det som också Tarvainen säger i videon jag länkar till ovan. Det finns ännu församlingar i Finland (av vilken Pedersöre är en) där det är gott och uppbyggligt att gå i gudstjänsten och delta i församlingens verksamhet. Men tyvärr blir dessa församlingar allt färre, och jag har tidigare konstaterat att särskilt domkapitlet i Borgå stift tyvärr har gått in för att slå sönder sådana församlingar. 

--- 

Med bakgrund i det ovan sagda är det inte förvånande att det från biskopligt håll blir allt hårdare tongångar och nypor när det gäller dessa mässgemenskaper inom Kyrkfolket. Det är inte konstigt att det kyrkliga ledarskapet ser med oro på att människorna överger avfallnad församlignars gudstjänster och i stället söker sig till väckelserörelsernas mässgemenskaper. Förutom att domkapitlen har försökt stoppa/förbjuda en del av dessa att fira nattvard har alltså tonläget också skärpts betydligt. I videon diskuterar Auvinen och Tarvainen som sagt också Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster" och de berör också det att biskoparna har kallat dessa mässgemenskaper för "konkurrerande verksamhet". 

Detta senare omdöme är ju bara befängt. Hur kan det vara "konkurrerande verksamhet" att samla människor inom ordets hörhåll och till att fira nattvard? Människor som i många fall deltar i denna "konkurrerande verksamhet" just för att de inte längre kan delta i de av församlingen ordnade gudstjänsterna. Det som sker här är uttryckligen att väckelserörelserna erbjuder möjlighet för hemlösa kristna att få del av nattvard och ordets förkunnelse. 

Jag ska avsluta med att konstatera att historiskt sett har just detta alltid varit väckelserörelsernas uppgift och, kunde vi säga, Modus Operandi. De har ordnat sådan verksamhet som församlingen inte har erbjudit. Att det idag har gått så långt i kyrkan att detta nu är nattvardsmässor och gudstjänster där inga villolärare medverkar är förstås så oerhört tragiskt. Men så är det nu bara.  

Föga förtroendeskapande

Lappobiskopen Matti Salomäki svarade på medias frågor i Radio Deis program "Biskopens frågetimme" förra veckan, och frågorna som ställdes handlade långt om kyrkans enhet och förhållandet mellan väckelserörelserna och kyrkan och dess ledning. På frågan om väckelserörelsernas mässgemenskaper kallade Salomäki dessa mässor för "en cancersvulst" som växer vid sidan av kyrkans församlingar med ett eget "blodomlopp och egen näring".

Han byggde vidare på sitt (märkliga) resonemang från sitt öppningsanförande på senaste biskopsmötet där han menade att det är ytterst allvarligt att vi inte kan samlas till samma nattvardsbord. "Vi söker enhet med de stora kyrkosamfunden med målet att någon gång kunna samlas kring samma nattvardsbord. Om detta inte lyckas ens inom vår egen kyrka så är det nog ett stort problem".

---

Visst. Det är inte alls svårt att hålla med biskopen här. Men felet med hans resonemang är att han närmast kräver att vi ska samlas kring sådana nattvardsbord där villolärare förkunnar och officerar. Detta är något en kristen inte kan göra. Vi har Guds ords klara ord som säger att vi inte ska delta i sådana sammanhang. Men detta är faktiskt inget problem. Om biskoparna och kyrkans ledning verkligen vill samla alla till ett gemensamt nattvardsbord är det bara att rensa bort villoläran. Svårare än så är det faktiskt inte. Men vi kan inte börja i fel ände, så som Salomäki föreslår. Enhet skapas aldrig genom att förutsätta enhet utan genom att röja bort orsakerna till oenigheten.      

Salomäkis tal om en "cancersvulst" är sedan en helt annan sak. Sådana ord är verkligen inte ägnade att skapa förtroende och dialog. (Något han själv också insåg varpå han senare bad om ursäkt för sitt ordval.) Men det oaktat avslöjar hans ord hur han (som ändå är en av kyrkans mer balanserade biskopar idag) ser på saken.

Med det sagt så är det förstås en stor fördel om och när också väckelserörelsernas mässgemenskaper kan samlas inom ramen för församlingens ordinarie verksamhet. Detta sänker trösklarna, gör det praktiska mer hanterbart och visar att vi fortfarande vill, så långt det är möjligt, undvika att skapa organisatorisk splittring där sådan inte påtvingas oss.

Men det Salomäki och de andra biskoparna borde inse här är att det är deras avvisande hållning och deras nattvardsförbud som har skapat den situation vi befinner oss i idag. På flera håll (t.ex. i Seinäjoki och Björneborg) har den lokala församlingen förordat nattvardslov och att väckelserörelsernas mässgemenskaper ska kunna verka som en del av församlingens verksamhet, men det är biskoparna och domkapitlen som har stoppat detta.

Och nej. Det är ingen godtagbar motivering att säga att det ordnas en nattvardsmässa inom gångavstånd från den nu förbjudna mässan. Inte när villolärare medverkar i denna mässa. 

Det är betryggande att väckelserörelseledarna klart har deklarerat att ifall lov att fira mässa inte ges så fortsätter mässorna i alla fall. Helst förstås med kyrkoledningens lov och välsignelse, men om detta inte erhålls så då utan. Om kyrkoledningen förvägrar väckelsens folk en rätt nattvardsgemenskap så kommer en sådan ändå att upprätthållas.  

Det som också skorrar mycket falskt är denna avvisande och förbjudande hållning samtidigt som biskoparnas uttalade strävan är att bejaka mångfalden i det kristna livet. Juha Vähäsarja från tidningen "Elämä" påtalade skevheten i detta i samtalet med biskop Salomäki. Vähäsarja konstaterade att kyrkans ledning bejakar och stöder många slags gudstjänster där man förnekar kristna grundsanningar och talar varmt för att det ska vara "högt till tak och långt mellan väggarna". Likväl stöter de som står bakom väckelserörelsernas mässgemenskaper där man vill hålla sig till Guds ord och den lutherska bekännelsen allt som oftast huvudet i väggarna. Hur kan detta komma sig, frågade han.

På detta hade Salomäki egentligen inget svar, annat än mantrat att det är viktigt att kunna samlas till gemensamt nattvardsfirande. Också i sitt brev där han beklagar sitt ordval i "biskopens frågetimme" upprepar han detta samma mantra.

Men som sagt, det är att börja i fel ände.

 

Förbundet Kyrkfolket rf

Jag fick alldeles just ett meddelande i telefonen om att Kyrkfolket.fi på sin webbplats publicerat en pressrelease (kan man kanske kalla det) om att idag, 28/10 2026, har Kyrkfolkets förbund rf:s stiftelseurkund undertecknats i Helsingfors. Dokumentet har undertecknats av LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist, Tom Säilä, SLEY:s verksamhetsledare, Daniel Nummela, Folkmissionens verksamhetsledare, Lauri Vartiainen, verksamhetsledare för Finlands Bibelinstituts stiftelse och styrelseordförande för den nya föreningen, Timo Laato pastor i Bedjarrörelsen och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom. 

I pressreleasen betonas starkt att detta INTE är fråga om en ny kyrka, utan om en förening som ska samordna de olika medlemsorganisationernas mässgemenskaper samt verka i bakgrunden för att stöda det andliga livet i medlemsorganisationerna och trygga framtiden för den lutherska bekännelsen och en biblisk och Kristuscentrerad förkunnelse i Finland.

Märk dock väl att två av de grundande rörelsernas verksamhetsledare tydligt nämner just prästvigningsfrågan som en central fråga för det nygrundade förbundet. Även om det sägs klart ut och flera gånger i texten att detta alltså inte är fråga om en ny kyrkobildning kommer just detta knappast att tas så vänligt emot av vår kyrkas biskopar. 

Hur som helst ger denna nyhet en inte så liten dos framtidshopp i den andligt mörka tid vi nu lever i.  

 

2026

Jag läser som bäst CS  Lewis oerhört innehållsrika scifi-trilogi. (Kan rekommenderas för den som gillar fantasy och teologi!) Jag fick igår klart Perelandra och ska idag börja med "That Hideous Strength", en bok som bättre än de flesta andra lyckas beskriva människans hopplös situation utan Gud. 

Rubriken på denna text kanske förvånar någon. Låt mig börja med att säga att den faktiskt är felaktig. Den borde troligtvis vara 2031, men p.g.a. munken Dionysius Exiguus (ca 470-544) räknefel skriver vi alla nu 2026. Alltså räkningen efter Jesu födelse. Eller för att tala med Lewis´ord: År sedan den välsignade blev människa. 

Har du tänkt på hur stor sak detta var, alltså det att Gud steg ner i världen, bland de människor han skapat, och tog sig an vår situation? De flesta har kanske inte har reflekterat så mycket över det, men låt mig säga så här: Detta är en så enormt stor sak att det är ytterst passande att vi varje dag och varje gång vi skriver ett datum ärar honom för detta hans offer och stora gärning för vår skull. 

Om du kan komma över böckerna skulle jag uppmana dig att läsa Lewis scifi-trilogi. Den andra boken, Perelandra, lyfter bland annat fram just detta med hur oerhört stort Jesu människoblivande (och givetvis hans offer på korset) är sett ur hela universums synvinkel. Den tredje boken ger, om vi låter den göra det, oss en stark påminnelse om hur en man bör se på och behandla sin hustru. Bland annat. 

Men här och nu: Kom ihåg att varje gång du skriver årtalet ger du Gud äran för hans verk. Det är då också ytterst passande att tacka honom för det han har gjort.