Om den selektiva toleransen

Jag har – när jag inte orkat med annat efter en lång och tung arbetsdag – suttit och lyssnat igenom förra veckans kyrkomötesdiskussion om vår kyrkas framtidsstrategi för åren 2027 -2032 och även läst igenom dokumentet.

I såväl diskussionen som dokumentet i sig finns det goda saker. Redan namnet på strategin, Jag ger er en framtid och ett hopp, lyfter blicken till evighetsfrågan. Evighetsfrågan som ju borde vara kyrkans första och viktigaste budskap och angelägenhet. Tyvärr visar sig en genomläsning av dokumentet att den framtid som främst avses är en jordisk framtid, men var och en får ju tolka strategidokumentets namn som han/hon vill, och citatet i sin ursprungliga kontext syftar givetvis på evigheten.

Ett stort problem med denna framtidsstrategi, liksom med hela vår kyrka just nu, är att utrymmet för biblisk kristendom är ytterst smalt och smalnar hela tiden. Dokumentet talar stort om att "värdesätta olika former att leva ut tron" och om att "värdesätta flerstämmigheten", men detta visar sig bara gälla för sådana uttryck för tron som de toleranta väljer att tolerera. I diskussionen i kyrkomötet sades klart ut att detta INTE gäller sådana uttryck för tron som håller sig till det bibliska vittnesbördet när det gäller ämbetet. (Vid ca 48:00 i videon) Sådana uttryck för tron värdesätts inte. De anses, tvärt om, vara diskriminerande och som sådana avskyvärda och bör rensas bort.

Så regnbågsmässor är ok. Yoga är ok. Det är till och med ok att inte vilja ha något med kyrkan att göra (så länge man är medlem och betalar sin kyrkoskatt). Alla sådana uttryck värdesätts. Låt vara att de inte har något stöd i Guds ord. Men det är INTE ok att i ord och handling hålla fast vid det Guds ord säger.

Det här är ju nog bara så oerhört sorgligt.

Om vad klockan är slagen

 Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men likväl slår det mig varje gång det händer. Alltså när media rapporterar om hur galen den här världen är/håller på att bli. 

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om det som den amerikanske samhällsdebattören Rod Dreher skrev i sin bok The Benedict Option för snart tio år sedan. Alltså om att världen inom kort kommer att se på oss bibeltroende kristna på samma sätt som den då (2017) såg på rasister och vit makt-anhängare. Jag har också noterat att jag, när jag läste detta, hade svårt att tänka mig att det verkligen skulle gå på det sättet och framför allt inte att det skulle ske inom kort. 

Nå, frågan är om vi inte redan nu är där. 

Jag läste i morse om den tyske fotbollsspelaren Felix Nmecha som får löpa gatlopp för en målgest han använder när han har gjort mål. Han firar genom att sätta ner en tänkt krona inför "den snart återvändande kungen (Jesus)" och därmed ge honom äran för målet. Jesus är, enligt Nmecha, "mitt hopp och min styrka".

Problemet, enligt Aftonbladet, är att denna målgest kopplas till "en ifrågasatt kristen rörelse", Ballers in God. Denna rörelse beskriver homosexualitet som en synd och abort som en del av den Ondes plan. Alltså något som är helt i linje med bibeltrogen kristendom alltid och överallt. 

Nu har Nmechas klubbs fanclub reagerat på detta och framfört kritik mot Nmecha och, enligt uppgift, har också den tyske förbundskaptenen Jurgen Klopp tagit kontakt med Nmecha för att samtala kring detta.  

Men märkte du vad som hände här? Nmecha har inte sagt något alls om varken homosexualitet eller abort. Men hans ödmjuka målgest kopplas till en rörelse som har gjort det, och genast får han klä skott för arg kritik och uppenbarligen är hans landslagsplats också ifrågasatt som ett resultat av detta.

Jag undrar om ens ett avlägset samröre med KKK skulle få lika allvarliga följder idag.  

  

 

Vägen mot en klimatdiktatur

Idag inleds FN:s klimatmöte i Antalaya i Turkiet. Det innebär att media igen en gång kommer att fyllas av en massa klimatpropaganda som går ut på att beskylla mänskligheten, och särskilt västvärlden, för diverse väderfenomen. 

Jag läser Iltalehti regelbundet på nätet, och idag finns där en text som på ingångssidan är försedd med en varning (givetvis för att få så många som möjligt att läsa den): "Tämä teksti ei sovi herkille".

Nå, jag anser mig inte höra till de känsliga, så jag läste den. Och jag fastnade igen en gång på de samma gamla lögnerna som presenteras i anslutning till klimatfrågan. 

Redan i inledningen påstås att det mänskligheten har gjort under de tio år som gått sedan Paris-mötet har omöjliggjort möjligheten att uppnå det som då blev överenskommet. Detta är som sagt en lögn. Sanningen är att det inte är det vi människor har gjort som har gjort detta omöjligt utan faktum är att målet redan från början var omöjligt - och det är det som är orsaken till att vi inte kommer att uppnå det. Det går helt enkelt inte att skära ner utsläppen så mycket som då sades eftersom tekniken för att göra det helt enkelt inte finns. Målen slogs fast med den fromma förhoppningen att "vi löser nog det praktiska på något sätt". Men nej. Verkligheten fungerar inte så. Det finns inget trollspö vi kan vifta med för att magiskt lösa de tekniska frågorna. 

Tyvärr bygger framtida mål och tänkta utsläppsminskningar på samma tro på att det nog kommer att lösa sig på något sätt. Och det borgar givetvis för framtida besvikelser hos alla de som sätter sitt framtidshopp till att jorden ska bli ett paradis utan dödliga värmeböljor och våldsamma naturkatastrofer. 

Det för mig så in på den andra uppenbara lögnen. I artikeln sägs att det i Europa redan nu dör tiotusentals människor p.g.a. klimatförändringen. Detta är som sagt också en lögn. I sommarens värmeböljor dog många människor, det är sant. Men de dog inte p.g.a. klimatförändringen utan p.g.a. värmen. Det har alltid funnits värmeböljor, och trots att sommarens dito var den värsta på mycket länge har det alltid dött människor i dessa värmeböljor. Dog det flera människor p.g.a. att klimatförändringen förvärrat sommarens värmebölja? Säkert. Men att skylla sommarens dödsfall på, klimatförändringen är att ljuga. 

---

Visst är det alldeles fruktansvärt att människor dör av värmeböljor och naturkatastrofer. Och ja, vi människor har helt säkert förvärrat situationen och förmerat dödsfallen p.g.a. av vårt sätt att behandla den planet på vilken vi lever. Men vi får aldrig glömma bort att vi lever i en ytterst farlig värld som hela tiden är ute efter att döda oss människor. Detta är ett faktum oberoende av klimatförändringen. 

Klimatmötet i Antalaya kommer att pågå till 20/11 (med eventuell förlängning). Under denna tid får vi räkna med att media kommer att fyllas av diverse artiklar vars enda mål är att skrämma upp oss människor med olika skräck-framtidsscenarier och skuldbelägga oss för vårt sätt att leva och i vilka vi serveras lögner om att vi ännu kan stoppa katastrofen om vi bara gör det och det. 

Och visst. Vi kan göra val som mildrar eländet. Detta har jag varit inne på tidigare här på bloggen. Men vi kommer aldrig att kunna stoppa det som pågår. Inte om de tidsramar som ges i dessa framtidsscenarier verkligen stämmer. Helt enkelt för att det inte finns någon sådan teknik i tillräckligt stor skala som skulle möjliggöra det. 

Så varför låtsas som att det finns det? Jag ser ingen annan orsak än att det här finns krafter i bakgrunden som vill skapa kaos och uppror. För vad händer om och när tillräckligt många (speciellt unga) går på lögnerna om att vi kan fixa detta om politikerna bara skulle vilja göra det? Ja, då blir det någon form av revolution eller åtminstone en samhällsomdaning som kommer att bli väldigt omfattande. "Om politikerna inte kan eller vill fixa det här, då måste vi se till att någon som kan och vill får makten att göra det!"

Ropen på en "välvillig" klimatdiktatur är inte längre bara något som de allra mest radikala filosoferna talar för och efterlyser. Och det är, förmodar jag, målet med alla dessa klimatlögner och alla alarmistiska artiklar. Oavsett om skribenterna är medvetna om det eller inte.  

Vintern kommer

Det har redan en längre tid idkats pajkastning inför nästa års riksdagsval. Och det är inte så konstigt. Den sittande regeringen hade som mål att bryta den skuldsättningsspiral Finland har varit i redan en längre tid, och knappast någon torde längre vara av den åsikten att detta inte är en nödvändighet. Detta med de skenande ränteutgifterna som inom något år kan nå närmare sex miljarder euro per år. 

Problemet - och orsaken till att det är så många pajer i luften - är förstås att trots regeringens hårda sparåtgärder som drabbar sektor efter sektor har skuldspiralen ändå inte brutits. Det är inte ens nära att så ska ske. 

Den stora frågan i dagens politiska diskussion borde vara VARFÖR? 

Visst. Oppositionen kan skälla på regeringen och hävda att de stora nedskärningarna har hämmat tillväxten, och det är säkert sant till en viss del. Kriget i Ukraina och den ökande inflationen p.g.a. Irankriget är också en delorsak. De närmast blind satsningarna på den gröna omställningen är tvivelsförutan en annan. 

Men faktum är att även utan alla dessa bidragande faktorer har Finland ett stort problem som ingen egentligen vill tala om, och när någon gör det leder det för det mesta till en kritikstorm. Ett problem som kommer att leda till att välfärden utarmas ytterligare och troligtvis helt kommer att behöva monteras ned. 

Då talar jag förstås om det demografiska problemet.

När jag föddes för drygt 50 år sedan var medianåldern i Finland ca 29 år. De stora efterkrigsårskullarna var i början av/mitt i sina arbetskarriärer och årskullarna låg på dryga 60 000 barn medan nativitetssiffran var på knappa 2 barn per kvinna. Idag är medianåldern 43 år och den stiger med hisnande tre månader per år. Årskullarna ligger nu på dryga 40 000 barn och nativiteten var år 2024 nere på 1,25 barn per kvinna (det lägsta siffran sedan man började räkna på 1700-talet). 

Det här är siffror som borde sända kalla kårar längs ryggen på alla som någon gång hoppas få gå i pension.

Samtidigt tror jag att vi borde begripa att det inte spelar någon roll vilken regeringsbas vi har till denna del. (En sådan insikt kunde leda till lite mindre onödig pajkastning.) Vi är oberoende på väg in i en demografisk vinter som kommer att bli oerhört smärtsam. 

---

Vi är många som redan en längre tid - allt sedan 90-talets debatt om registrerat partnerskap - varnat för att om vi som land trampar Guds bud under våra fötter så tackar vi samtidigt nej till Guds välsignelse över vårt land. Nu ska ingen inbilla sig att detta endast handlar om hbtq, för det gör det förstås inte. Men det är det kanske tydligaste uttrycket för detta. 

Barn är en välsignelse, och brist på barn är det motsatta. Jag vågar påstå att vi idag - och framdels - skördar frukterna av det att vi har vänt Gud och hans goda vilja och bud ryggen. Och nej. Detta är ingen matematisk regel. Det går inte att jämföra med t.ex. 1600-talets och det tidiga 1700-talets nödår och dra några som helst paralleller eller skapa något motsatsförhållande. Var tid är sin egen. 

Men vi står inför svåra tider. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Alla som inte blundar för siffrorna, vill säga.   

---

Så vad är lösningen? Invandring! Ropar många. Nå, det är förstås ett försök att lösa problemet. När vi inte har lyckats prestera nya arbetare som ska ta hand om oss och försörja oss så tar vi hit sådana som gör det åt oss. Vi vet alla vilka problem detta skapar, och jag skulle dessutom vilja påstå att detta inte är något annat än tidigare århundradens imperialism och utsugning av fattigare länder och folk i ny förpackning. Vi saknar arbetare. Nå, skeppa hit dem! Strunt i att det att vi dränerar fattiga länder på män(niskor) i sin bästa ålder och med god utbildning och på så sätt exporterar vårt demografiproblem och gör det till deras. Vi måste ju lösa det problem vi har skapat! 

Saken är den att det helt enkelt inte finns någon bra lösning på detta. Vi kommer bara att tvingas genomleva den situation vi har skapat åt oss själva. På ett dåligt sätt eller ett annat.  

Ytterligare reflektioner

Jag har det drygt senaste dygnet bearbetat intrycken från kyrkomötets "diskussion" om väckelserörelsernas nattvardsgemenskaper. Som jag skrev blev det helt tydligt att det inte finns någon som helst förståelse hos den liberala majoriteten om varför dessa mässgemenskaper behövs och inte heller någon vilja att ge rum och möjligheter för dessa att verka inom kyrkan. En kyrkomötesledamot konstaterade att den så kallade diskussionen inte gav något konkret, annat än att det blev tydligare hurudant läget är. Vidare konstaterade han att detta visar att kyrkan och (Förbundet) kyrkfolket kommer att gå skilda vägar.

Det här är förstås djupt tragiskt och, om det verkligen blir så, en förlust för bådadera. Men framför allt för det finländska folket.

Jag kan tänka mig att det inom kyrkan och dess ledning finns en tanke om att "det är ju ändå bara fråga om i värsta fall 200 000 kyrkomedlemmar – och knappast kommer alla att gå", och "om de försvinner slipper vi det här eviga stridandet och gnällandet".

Delvis är detta förstås korrekt. Det rör sig inte om någon stor andel av kyrkans medlemmar, och (åtminstone i början) kommer garanterat inte alla att vara intresserade av att skriva ut sig ur kyrkan ifall det verkligen skulle bli fråga om en brytning. Men den som någon gång har kokat en soppa vet att saltet inte är någon stor andel av ingredienserna, men om det lämnas bort blir soppan inte alls bra.

För det är det som sker ifall väckelsens folk försvinner ur kyrkan. Saltet blir borta. Idag är saltet "bara" en smakförstärkare, men på Bibelns tid (när det inte fanns några kylskåp och frysboxar) förstod alla saltets värde. Det var närmast värt sin vikt i guld. Saltet konserverade maten, och utan salt förstördes all mat snabbt.

Om vi idag tar bort de konservativa (som konserverar) vår kyrka kommer förruttnelsen att sprida sig snabbt. Det första som kommer att hända är att kyrkan inför samkönade vigslar. Sedan bär det utför från det.

Sedan angående antalet. 200 000 är ingen stor andel av kyrkans medlemmar, det är sant. Men nu talar vi om 200 000 av kyrkans mest trogna och aktiva medlemmar. Ta bort dessa, och gudstjänstlokalerna kommer att gapa (ännu) tomma(re). Dessutom behöver vi notera att Kyrkfolkets mässgemenskaper samlar människor långt utanför väckelserörelsernas skara, människor som tilltalas av den varma gemenskapen, den bibliska förkunnelsen eller annars bara det faktum att det "är här det sker". Och med ett snabbt tilltagande avfall i folkkyrkan (när saltet är borta) kommer alla som söker något som håller inte att söka sig dit. Eller om de gör misstaget en gång så gör de åtminstone inte om det.

---

Det jag såg när jag lyssnade till "diskussionen" i kyrkomötet var framför allt en enorm hybris hos de liberala. Det fanns en underton och en bakomliggande tanke att "vi behöver inte de här människorna". (Visst, man kan kalla detta för spekulation, men jag hävdar att det är korrekt uppfattat.) Men jag hävdar här och nu, och observera att detta inte är någon profetia utan endast mina egna tankar, att ifall väckelserörelserna drivs ut kommer kyrkan inte att ha någon framtid annat än som en ljummen, smaklös och inifrån ruttnande tjänstemannainstitution.

Och på längre sikt kanske inte ens det.

 

Reaktioner på kyrkomötets diskussion

Jag lyssnade igår på kyrkomötesdiskussionen om väckelserörelsernas mässgemenskaper. Det var inte upplyftande. Skyttegravarna är oerhört djupt grävda, och det är helt tydligt att den liberala majoriteten i kyrkomötet inte har någon som helst förståelse för att dessa mässgemenskaper behövs. Alltså i klartext: Det finns ingen som helst omsorg om alla de kristna i vår kyrka som har blivit hemlösa på grund av att det kyrkliga livet i deras hemförsamling har hamnat på avvägar.

Det var framför allt två saker jag reagerade på i diskussionen – en sak som sades (många gånger) och en sak som inte sades en enda gång (från de liberalas sida) men som i vilken kyrka som helst värd namnet borde stå i centrum för en dylik diskussion. (Förstås reagerade jag också på all den extremt dåliga teologi – exeges och eiseges – som den liberala falangen torgförde, men jag bara orkar inte börja nysta i det eländet nu.) Mia Anderssén-Löfs inlägg var ett kapitel för sig som jag eventuellt får återkomma till. 

För det första: Den liberala majoritetens företrädare upprepade gång på gång mantrat att det måste finnas ett gemensamt nattvardsbord och att alla behöver gå till detta bord. Det här var utgångspunkten i resonemanget. Men tyvärr fungerar det inte så. Om något kunde ett gemensamt nattvardsbord vara slutpunkten efter en lång diskussion med kompromisser och eftergifter från båda sidorna, men det blev alldeles tillräckligt tydligt att någon vilja till sådana kompromisser verkligen inte finns. Inte från någondera sida. Så här står vi och kan inget annat

Den andra saken jag reagerade på var en fortsättning på detta att alla behöver gå till det gemensamma nattvardsbordet. Här var udden alldeles klart och enbart riktad mot väckelserörelsernas folk och deras (våra) mässgemenskaper. Men är det verkligen så att detta är det stora problemet idag? Alltså att en del av vår kyrkas medlemmar går till nattvarden och lyssnar till Guds ords predikan så att säga "vid sidan om"? Är inte det verkliga problemet alla de kyrkomedlemmar som aldrig, eller mycket sällan, går till nattvarden och som aldrig kommer inom Ordets hörhåll? Den något illmarriga fråga som kommer för mig är att hur har den liberala falangen tänkt få dessa att gå till det gemensamma nattvardsbordet och därmed manifestera den kyrkliga enheten? Om nu det är det som är det viktiga.

Jag får helt tydligt intrycket att hela den här frågan handlar om symbolpolitik. Det viktiga, och egentligen enda som betyder något, är att alla skulle erkänna de kvinnliga prästernas ämbete. Nattvardsfirandet blir bara ett medel att nå detta mål. Strunt i alla de som aldrig går till nattvarden. De som aldrig firar. De har ingen betydelse i detta sammanhang. Nej, problemet är de som firar på fel sätt och på fel ställe.

Är inte det här så alldeles bakfram?

Sedan kan jag inte låta bli att konstatera att Torsten Sandell hade helt rätt i det anförande han aldrig hann hålla (eftersom debatten avslutades innan alla ledamöter hann få muntur). Väckelserörelserna kommer inte att sluta fira sina mässor, de kommer att fortgå i vilket fall som helst. Om kyrkan/församlingarna ger tillstånd kommer dessa att vara kyrkliga nattvardsmässor också i framtiden. Om tillstånd inte ges kommer de inte längre att vara kyrkliga nattvardsmässor utan helt enkelt bara nattvardsmässor. Den stora frågan är därför hur vi (främst då kyrkans ledning) vill ha det.

 

Om det beständiga

Jag fick upp en ledare i svenska Kyrkans tidning i mitt flöde igår. Det är Patrik Hagman som skriver om dagens unga som kommer med annorlunda frågor till kyrkan och som vill få så kal1ade "life skills" i stället för svar på livets stora frågor. (Även om Hagman medger att dessa frågor inte heller har försvunnit någonstans.) 

Det jag reagerade på var emellertid det Hagman skriver om riskerna med detta. Han påstår: "Här finns förstås risker: alla som finns i kyrkan vet att även religion förändras och lever med sin tid. Den som kommer till kyrkan för att hitta något absolut beständigt när allting flyter kommer att bli besviken."

Min reaktion är: Oj vad sorgligt! Är det faktiskt så? Kan man inte hitta något beständigt i kyrkan? 

Det borde man kunna göra. Guds ord består för evigt, och om kyrkan inte klarar av av, eller vågar, hålla fram det eviga Gudsordet så begår prästerna tjänstefel. 

Men kanske det är så här det är i svenska kyrkan? Tyvärr håller det också på att bli så här i Finland. Detta är förstås så väldigt tragiskt, och det visar med all önskvärd tydlighet att det behövs andra röster och andra sammanhang. Också inom kyrkan. 

Jag återkommer till det som min vän, granne och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom sade i pressreleasen efter att Förbundet Kyrkfolket hade stiftats: "I Finland finns många människor som inte har hört evangeliet om Kristus Jesus, syndares Frälsare. Genom att grunda Förbundet Kyrkfolket vill vi tillsammans ta ansvar och vidta konkreta åtgärder för att en Kristuscentrerad förkunnelse som bygger på Bibeln även i fortsättningen ska höras i Finland."

---

Det finns det som är beständigt. Guds ord består i evighet, och Guds nåd och hans kärlek till syndare likaså. Det här MÅSTE människorna få höra, och om de inte får höra det i Svenska kyrkan (eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar), då behöver människan söka efter det på annat håll. För vi människor klarar oss utan det mesta som vi tror att vi behöver, men Guds evigt bestående nåd klarar vi oss inte utan.