Mycket viktig brevväxling

Professorn emeritus Miikka Ruokanen har gått in i den pågående kyrkodiskussionen genom att publicera ett öppet brev till Folkmissionen (SEKL) och den finska evangeliföreningen (SLEY). I detta brev uppmanar han dessa rörelser att stanna kvar i kyrkan och i stället för att gå ut skapa starka strukturer inom kyrkan - alltså en kyrka i kyrkan - och så kunna vara kvar och påverka och arbeta för Guds rike inom de ramar och med de möjligheter vår kyrka ger. Han talar för att dessa två rörelser (och säkerligen också resten av de rörelser som verkar inom kyrkfolket.fi) borde anammar samma kyrkosyn som gammallaestadianerna, alltså att se kyrkan närmast som en yttre organisation medan man ser den egna rörelsen som den rätta kyrkan. Det enda "offret" SEKL och SLEY borde göra för att kunna åstadkomma detta skulle vara att, för att få allmän acceptans, förutsätta att alla rörelsernas arbetstagare skulle gå med på samvigningar där även kvinnliga prästkandidater medverkar och utan begränsningar samverka med kvinnliga präster i kyrkans församlingar. Till saken hör att Miikka Ruokanen varit de gammaltroendes kandidat i åtminstone ett ärkebiskopsval - som han förlorade med knapp marginal. (För övrigt noterar jag också att t.ex. också Hans Snellman långt har föreslagit samma väg för LFF.) 

Det här kan kanske låta bra, men denna väg har många svagheter. För att säga det milt. Det "lilla offer" Ruokanen efterlyser är nämligen inte alls litet. Det innebär framför allt att vi avsiktligt skulle kompromissa med Guds ord. Gör vi så hamnar vi in på ett sluttande plan som kan sluta var som helst. Samkönade vigslar är knappast slutpunkten. Saken är den att vi inte kan göra detta. Vi kan inte överge Guds ord. För det andra innebär det att bli prästvigd av en villolärande biskop att vi skulle ställa oss under hans/hennes läroöverseende och domvärjo. Det är inte, som Snellman påstår, så att vi bara kan svära oss fria från sådant som enligt oss far fel i kyrkan och biskoparnas verk. Den som blir prästvigd av biskop A är bunden till biskop A, vare sig vi vill det eller inte. 

---

SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledare (Daniel Nummela och Tom Säilä) svarar på Ruokanens öppna brev med ett eget öppet brev som jag rekommenderar alla att läsa. Det är på finska, men eftersom detta brev är av så stor vikt har jag översatt det (med en viss hjälp Google) och klistrar in det nedan så att alla kan läsa det också på svenska. 

 

Apostolisk tro och kyrkogemenskap hör ihop – svar till professor Miikka Ruokanen

Ärade professor Miikka Ruokanen, vi tackar dig för ditt inlägg (Seurakuntalainen 28.5.), där du uppmanade Folkmissionen och Evangeliföreningen att lära av gammallaestadianerna, och du hoppades att våra organisationer skulle fortsätta att vara med i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Folkmissionen och Evangeliföreningen har hittills verkat inom kyrkan och tjänat den. Vi är hängivna den lutherska bekännelsen och vill fortsätta att tjäna kyrkan genom att förkunna evangeliet, utföra missionsarbete och bjuda in människor till Kristi gemenskap.

Du föreslår att vi, liksom gammallaestadianerna, skulle kunna bygga våra egna starka strukturer inom kyrkan. Samtidigt skriver du att "Det enda offer ni måste göra och som laestadianerna också gör..." är att vi för att uppnå offentlig acceptans bör kräva att alla våra anställda går med på gemensamma prästvigningar med kvinnor och samarbetar obegränsat med kvinnliga präster.

Samtidigt antyder du att vi inte skulle anse att den finska evangelisk-lutherska kyrkan är en sann kyrka, utan att vi i likhet med fridsförenignarna skulle, med dina ord, ”…vara en del av folkkyrkan och acceptera den som en ’andlig auktoritet’, inte som Kristi sanna kyrka, eftersom endast fridsföreningarna är Kristi sanna kropp i vilken den Helige Ande verkar.”

Den modell du föreslår skulle inte bara vara en praktisk ordning, utan en betydande förändring i vår kyrkolära och vår förståelse av ämbetet. De allvarliga problem som råder i kyrkan löses inte genom att lägga till doktrinär förvirring i läran om kyrka, ämbete och äktenskap, utan genom att återgå till den apostoliska läran. Annars kommer kyrkan att falla isär.

Den gammallaestadianska handlingsmodellen uppstår ur deras kyrkolära. De verkar enligt en teologisk princip inom sin rörelse och en annan i kyrkans församlingar. Ingen sådan uppdelning är känd inom Folkmissionen och Evangeliföreningen. Kristi kyrka är inte begränsad till våra egna rörelser.

Vi inser att Kristi kyrka blir synlig där Guds ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi förordning. Det skulle vara teologiskt inkonsekvent att leda våra rörelser i en riktning där endast dess medlemmar anses vara sanna medlemmar av Kristi kropp.

Den gammallaestadianska modellen kan inte antas endast som en yttre ordning utan att anta också den teologi som ligger bakom den samma.

Därför kan vi inte vara likgiltiga inför hur vi agerar i kyrkans gemensamma liv. Ämbetsfrågan är inte bara en organisationsfråga för oss, utan är relaterad till Bibelns lära, kyrkans apostoliska ordning och samvetets bindande natur. Vi kan inte lära en sak och agera annorlunda i praktiken.

För många medlemmar i våra rörelser har mässa och nattvard blivit kärnan i församlingslivet. På många platser har vi firat mässa och nattvard i våra egna lokaler i anslutning till kyrkan och på grundval av kyrkans bekännelse i flera decennier. Under senare år har nya villkor börjat ställas på dessa tillstånd, som inte bara är relaterade till ämbetsfrågan utan också till förhållningen till äktenskapsfrågan. Problemet är därför inte vår önskan att bryta oss loss från kyrkan, utan att villkor ställs på aktiviteter i kyrkan som vi inte kan se vara i överensstämmelse med den apostoliska läran.

Du har rätt i att påminna oss om att enheten bland de kristna är en allvarlig fråga. Enhet kan dock inte betyda att den andra parten måste ge upp sin övertygelse eller agera emot den. Sann kyrklig gemenskap kräver både kärlek och sanning, både tålamod och respekt för samvetet.

Vi uppmuntrar alla, inklusive dig, professor Ruokanen, att vädja till biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan att låta våra rörelser verka inom kyrkan. Biskoparna har fortfarande alla möjligheter att garantera oss ett utrymme att verka så att vi kan fortsätta bygga Guds rike i samverkan med den evangelisk-lutherska kyrkan.

Folkmissionens och Evangeliföreningens väg är inte att skapa en ny kyrka inom kyrkan. Vägen är att söka ett rum där vi kan verka öppet i enlighet med de övertygelser vi har anammat från Bibeln och den lutherska bekännelsen.

Om ni förblir i mitt ord är ni i sanning mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. – Johannes 8:31-32

 

Daniel Nummela, verksamhetsledare för Folkmissionen

Tom Säilä, verksamhetsledare för Evangeliföreningen

 

Sommarfest!

Det blir sommarfest kring Guds ord i Kållby bönehus ikväll kl 19 (Centrumvägen 312). Tomas Portin predikar, Samuel Holmberg sjunger för och med oss och Diana Pandey spelar till allsången. Jag kommer att hålla en inledning och vara programledare. Vi avslutar med servering. Välkommen med! 

Om den pågående processen

Nu har även Folkmissionen (SEKL) gjort en undersökning bland deltagare i deras mässor gällande tanken på en ny kyrkobildning. Också här är stödet stort (2/3) medan endast 10% ställer sig negativt till en ny kyrkobildning. Siffrorna är således långt likadana som SLEY fick fram i en liknande undersökning för en tid sedan. Skillnaden är att Folkmissionens medlemmar är beredda att skrida till åtgärder genast medan SLEY:s medlemmar ser frågan i ett något längre perspektiv. I artikeln på Seurakuntalainen.fi tolkas dessa nya siffror så att "medlemmarna stöder ledningens linje" i frågan. 

Samtidigt har Kyrkpressen.fi (troligen som ett beställningsarbete från stiftsledningen) ett par artiklar där Bo-Göran Åstrands molnridåer om hur orolig han är för splittringen inom LFF (efter Risöhäll-händelserna) lyfts fram. Onekligen finns det olika åsikter också inom LFF angående den pågående processen, men att det skulle vara så som Jan-Erik Andeln skriver i ledaren i Kp att det skulle vara "tusentals medlemmar i fridsföreningarna som inte just nu vet ut och in" ekar nog endast biskopens önsketänkande. Sanningen är nog att det finns en relativt stark konsensus bland LFF-aktiva här. Jag antar, baserat på de samtal jag har fört med en rad fridsföreningsmedlemmar, att det också inom LFF handlar om liknande siffror som inom SLEY och SEKL. Troligtvis så att stödet för åtgärder som i förlängningen kan leda fram till en ny kyrkobildningen är betydligt större inom LFF än inom SLEY och SEKL. 

Hur som helst visar både de genomförda undersökningarna och artiklarna i Kp på behovet av att informera tydligt och klart om vad som är på gång. Dels utåt - Youtube-videon som Risöhälls bönehusförsamling publicerade efter pastorsinstallationerna kunde ha varit bättre, om vi säger så - men framför allt så att de egna aktiva vet vad som görs och att processen internt hålls så genomskinlig som möjligt. Det som nu pågår är en mycket stor sak, kyrkohistoriskt sett, och allt som kan göras för att så många som möjligt ska känna sig bekväma med processen och s.a.s. "hållas med på kärran" bör göras. 

Det finns knappast många LFF-aktiva (och det samma gäller säkert också de övriga rörelserna som utgör Kirkkokansa.fi) som inte skulle ställa sig mycket frågande, för att inte säga negativt, inför det som biskoparna och kyrkans ledning har gjort. (Då talar jag givetvis om prästvigningsstoppet och upproret mot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan.) Så i den meningen finns det en god grogrund för dessa diskussioner och denna process. Men det är viktigt att alla skulle få möjlighet att se det tydliga sambandet mellan biskoparnas och kyrkans avfall från Guds ord och det som nu sker. Här finns det helt uppenbart rum för klara förbättringar.  

Om de två korgarnas villolära

I mitt flöde på nätet dök det i morse upp en artikel på Iltalehti där skandalprästen Kari Kanala uttalar sig om en teologistuderande som uppenbarligen skrivit en bok om parbyte och gruppsex. Varför Kanala anser sig behöva uttala sig i frågan blir oklart, liksom också hans budskap. Han säger att han inte vill säga så mycket om saken, men ändå säger han nog en hel del. Utan att ändå säga det rakt ut. Jag menar att präster som, när de får chansen att uttala sig i kontroversiella frågor i media uttryckligen som präster, inte kan eller vill säga "Så säger Herren" på allvar borde överväga karriärbyte.

En sak säger Kanala ändå rakt ut. Han hävdar att "till syvende och sidst handlar frågor om kärlek inte om den kristna tron utan om etiken".

Detta påstående, som går tillbaka på den fruktansvärda villolära John Vikström för många år sedan formulerade som "de två korgarnas teologi", har idag mer eller mindre – och vad jag förstår helt inofficiellt – upphöjts till en av vår kyrkas viktigaste lärosatser. Denna två korgarnas teologi går ut på att vi å ena sidan har trons korg där innehållet är oföränderligt och å andra sidan kärleken/etikens korg där innehållet är föränderligt över tid.

Detta är givetvis fullständigt BS. Detta är en konstlad uppdelning som Vikström värpt fram för att legitimera synden. Någon sådan uppdelning finns förstås inte i Guds ord, utan också etiken och de etiska bud Herren Gud ger oss människor i Bibeln är evigt gällande. Mord är mord och kommer alltid att vara fel. Äktenskapsbrott är äktenskapsbrott och kommer alltid att vara fel. Stöld är stöld och kommer alltid att vara fel. Och så vidare. Detta för att människan inte har förändrats. Vi behöver komma ihåg att de etiska buden har getts för att skydda oss människor från vår synd, egen och andras. Människan är sådan att hon går sönder om hon missbrukas, och brott mot Guds bud och goda ordningar gör att vi blir trasiga.

Är det t.ex. någon som tror att den teologistuderande parbytaren som gett ut boken hela denna sak började med mår bra? Jag har givetvis inte läst hennes bok (och kommer inte heller att göra det), men det skulle verkligen inte förvåna mig om det visade sig att hon har råkat ut för något otrevligt under sina formativa år. Antingen en brusten fadersrelation (eller en helt frånvarande far) eller så någon form av övergrepp. Men oberoende av hur det ligger till med den saken skadar hon nu sig själv genom att bryta mot Guds bud och vilja gällande sexualiteten, något som t.o.m. Kari Kanala antyder i artikeln.

 

Om att ge vargen tillträde

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand har varit gäst i Radio Deis program "Piispan kyselytunti", och givetvis kom händelserna i Risöhäll upp i programmet. Åstrand säger att det verkar som att det i Österbotten just nu finns en verklig "rörelse ut ur kyrkan", och att diskussionerna som fördes med Risöhällpastorerna efter deras installation var "ömma och svåra". Han säger också att målet för det som sker kan vara grundandet av någon form av ny kyrka eller stift som inte råder under den lutherska folkkyrkan. 

Nå, detta sista är väl självklart. Det finns material på nätet (Youtube och Kirkkokansa.fi) som gör klart att så är fallet. Så att låtsas som att han på något sätt kan ana sig till vad som är på kommande är bara löjligt. 

Vidare säger Åstrand det självklara att han som biskop har i uppgift att värna om kyrkans/stiftets enhet. Problemet är bara det att han och hans domkapitel gör allt annat än det just nu. Att vi gammaltroende inte kan få våra prästkandidater vigda till ämbetet är en sak. Men att Åstrand och domkapitlet den senaste tiden har gått hårt åt alla gammaltroende präster i stiftet (de kommit åt) och försöker tvinga dessa till underkastelse under nyordningen med kvinnliga präster är en helt ny giv. Detta kommer troligtvis att leda till att en del präster kommer att bli tvungna att söka sig till andra uppgifter i andra sammanhang - och framför allt att de få församlingar som ännu fungerar någotsånär i vårt svenska stift kommer att drabbas av samma ödeläggelse som de flesta andra församlingar redan har drabbats av. 

---

I denna situation har domkapitlet gått ut och efterlyst nya prästkandidater och mellan raderna låtit förstå att i princip vad som helst duger - så länge de intresserade har en akademisk grad och är beredda att bygga på denna med teologistudier. Jag slogs genast när jag såg denna efterlysning av tanken att anmäla mig själv som intresserad av detta. Jag har ju en högre högskoleexamen (som råkar vara i teologi vilket ju borde vara en fördel eftersom det torde innebära att jag inte behöver sätta ett par år på att studera för att komma i fråga), och jag är, vad jag har förstått, i rätt ålder. Men så har vi förstås det som inte sägs rakt ut utan bör läsas mellan raderna: Det spelar ingen roll vilken teologi prästkandidaten har bara denne är villig att strunta i vad Guds ord säger om kön och ämbete (och troligtvis också vad gäller vilka par kyrkan kan viga till äktenskap). Ja, men det behöver jag förstås tillägga: Jag är inte beredd att bli vigd av någon villoärande biskop och jag behöver få en särvigning samt löfte om att få arbeta utan att tvingas samarbeta med några villolärare, varken manliga eller kvinnliga sådana. Detta borde förstås vara en självklarhet i en kristen kyrka, men tyvärr är det inte det i vår kyrka och har inte varit det på länge.

Nåja, skämt åsido. Jag kommer verkligen inte att anmäla mig som frivillig. Det skulle bara vara bortkastad tid. Och jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vår kyrka klarar sig utan mig som präst. Jag är bara en person, och kyrkan står eller faller verkligen inte med en person. Men det är oerhört synd om en kyrka som konsekvent vägrar prästviga sådana prästkandidater som har ett tydligt prästkall, som är villiga att predika Guds ord och som uppfyller de krav Guds ord ställer på en ordets tjänare samtidigt som vilka villolärare som helst (oberoende av kön) blir prästvigda och sätts att valla hjorden. 

När så sker kommer vargen att få fritt tillträde. I förlängningen också till kyrkans högsta ämbeten. Och notera att detta har pågått redan en längre tid.    

 

 

Om ett samhälle i fritt fall

Diskussionen har rasat vilt och spretigt under min senaste text. Eftersom egentligen ingen av de kritiska kommentatorerna tycks vilja förstå vad jag skriver om ids jag inte ens försöka diskutera med dem. Jag konstaterar här bara detta: Läs om, läs rätt! (Och försök förstå i stället för att avsiktligt missförstå.)

Ett mycket bra exempel på hur galet det har blivit i vår tid får vi från det svenska nyhetsflödet idag. Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och känd från sitt program i Sveriges Radio ("Fråga Agnes Wold") har uttalat sig om den närmast epidemiskt ökande transförvirringen bland unga och den nya lag som träder i kraft i Sverige 1/7 som förbjuder "omvändelseförsök" av hbtq-människor och som hotar sådana som försöker med upp till 4 års fängelse. Wold konstaterade att hon absolut skulle försöka tala förstånd med ett barnbarn som påstår sig vara "född i fel kropp" - även om detta skulle ge henne en fängelsedom. 

Detta utspel har fått godhetsivrare både här och där att närmast gå upp i limningarna. ”Mygga av kärringen. Det är oetiskt av Sveriges Radio att ge henne tillgång till en mikrofon. Hon vet uppenbarligen inte vad hon snackar om”, skriver Christopher Garplind, en av hennes kollegor på SR. Garplind fortsätter: "Skäms ihjäl av att bli avlönad av samma företag som betalar den dåren". 

Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) hävdar att Wolds "attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle. Vi behöver mer respekt och kärlek – inte mer hat och hot."

Märkte du vad som hände här? Förutom att stämpla Wold som en som hatar och hotar gjorde Larsson svart till vitt när hon i sin strävan att bevara ett "fritt och öppet samhälle" i själva verket slår kniven i ryggen på det samma. 

Jag konstaterar bara: Tänk vad denna fråga har en utomordentlig förmåga att förblinda människor!

---

Faktum är förstås att Wold har helt rätt. Om en människa hävdar att "jag är ingen människa, jag är en katt" får denna människa vård. Men om en kvinna hävdar "jag är ingen kvinna, jag är en man" får vi inte på något sätt ens erbjuda vård åt denna människa utan den som (efter 1/7 i Sverige) vågar antyda att denna människa borde få hjälp är därmed en lagbrytare och en brottsling som kan få upp till fyra års fängelse.

Den epidemiskt ökande könsdysforin som vi ser här är inget annat än ett desperat uttryck för den vilsenhet och rotlöshet (och på detta följande självskadebeteende) som jag skrev om i min senaste text. Och det blir alltså värre, så mycket värre. Nu ska vi inte ens få hjälpa dessa stackars vilsna och förvirrade människor utan samhället ska på alla sätt skydda dem från sanningen och från att få hjälp och från att bli utmanade och "kränkta". 

Det vi ser här är förstås ett samhälle som är lika förvirrat och vilsegånget som de stackare som har fastnat i könsdysfori. Kan ett sådant oerhört förvirrat och vilsegånget samhälle överhuvudtaget överleva? Det kan ju hända - även om detta endast är en piae spei - att det vi nu ser är den yttersta punkten på en pendelrörelse och att pendeln snart svänger tillbaka. Om så inte är fallet finns det knappast något hopp och då är svaret på frågan nej.     

Mer om välsignelsebristen

Jag läste Stefan Wallins krönika i Österbottens Tidning om nästa års riksdagsval och den finländska ekonomin. Krönikan var på flera sätt insiktsfull och absolut läsvärd. Men, men men. Här har vi ännu en i raden av politiker (eller numera f.d. politiker) som beter sig som ett litet barn som stänger av strömbrytaren och sedan står i hörnet och gråter över att det blev mörkt i rummet.

Som jag tidigare har skrivit beror vårt trängda läge inte på att vi har för lite pengar eller på att den ekonomiska bärkraften har krympt (som Wallin uttrycker saken) utan det beror på att vi leder av välsignelsebrist. Och ja, Wallin var en av de politiker som var med om att "slå av brytaren". 

--- 

Herren Gud är alla goda gåvors givare - och hit räknas absolut också välståndet och alla de kunskaper, färdigheter och de förhållanden som har hjälpt oss människor att generera detta välstånd. Men om och när vi vänder oss bort från honom, slutar tacka honom för hans gåvor och framför allt när vi trampar hans goda vilja och hans bud under våra fötter och går emot de ordningar han har fastställt - då ska vi inte förvånas om välsignelserna sinar eller uteblir helt. 

Detta kan förstås ske på många olika sätt. Som Wallin skriver i sin krönika är nativiteten en grundbult i ett levande, växande och välmående samhälle som orkar bära upp den välståndsnivå som tidigare generationer har byggt upp. Men ett land och ett folk som tappar bort målet och meningen med livet när det tappar bort tron på Herren Jesus tappar också bort framtidstron. Ja, och inte bara den. De uppväxande generationerna blir vilsna och rotlösa. Detta har vi redan en längre tid sett i det att det egna jaget har blivit alltings mått och målet har blivit att göda jaget och leva "sig själv till behag" i stället för att leva för Herren, för sin nästa och för det allmänna goda. 

I denna process har vi på många håll tappat bort förståelsen för och insikten i nödvändigheten att få barn och föra släktet vidare. Givetvis finns här många faktorer som spelar in, inte minst har lögner om "planetens bärkraft" och en extrem klimathotspropaganda spelat in. Men också där kan vi ana Guds fiendes fingeravtryck. Vi ska nämligen komma ihåg att den onde hatar barn och gör allt för att de inte ska få födas.

---

Nå, vad blir slutsatsen? Är det meningslöst att bedriva politik i Finland inför valet 2027? Och att alls rösta? Svaret på de frågorna är förstås nej. Det finns gradskillnader i eländet, och en röst på ett parti som inte bedriver lika bedrövlig politik andra partier är en bra sak. 

Men framför allt skulle jag vilja att landets rikstäckande medier skulle resa till Larsmo och göra reportage därifrån. Där finns framtidstro, där finns (en hel del) arbetsplatser och framför allt: Där finns framtiden i form av barn och en synnerligen gynnsam befolkningspyramid. Och där finns svaret på frågan om hur detta är möjligt i en skärgårdskommun som i annat fall skulle vara avfolkningsbygd.  Om media skulle göra sig besväret att besöka Larsmo och skriva om den verklighet som människorna där lever i kanske det skulle kunna öppna ögonen på åtminstone någon.