Lite tankar i påsktid

Igår firade vi påsk. Påskdagen är kristenhetens största festdag, och kyrkorna var på många håll fulla av kristna som gladdes över Jesu seger över döden. ÖT har på sin sida en fin artikel om påskdagens familjegudstjänst i Esse kyrka som, enligt artikeln, var välfylld.

På grund av mitt jobb kan jag tyvärr inte delta i förmiddagsgudstjänster i april, varför jag missade såväl långfredagens, påskdagens och annandagens gudstjänster. Ett alternativ skulle förstås ha varit att åka till Vasa och delta i påskdagens konsert i Trefaldighetskyrkan, men 200 km i bil under denna arbetsfyllda tid är inte heller något jag gärna utsätter mig för om det på något sätt kan undvikas. Således var jag hemma medan resten av familjen var i Vasa på konsert. 

Jag passade i stället på att tillbringa kvällen (i studiesyfte) med att se två filmer om Jesu återkomst och tidens slut på Fawesome TV (en gratis, reklamfinansierad streamingtjänst som jag just upptäckt). Först såg jag "Leap, A Tale of the Last Days" (2025) och sedan "Image of the Beast" (1980). 

Jag skulle gärna säga att jag kan rekommendera dessa filmer, men det kan jag verkligen inte göra. Dels är teologin i filmerna urusel (men det går jag inte in på här), dels går det helt enkelt inte att pressa in allt som "borde" hända inför Jesu återkomst (samt en rejäl dos teologisk undervisning) i en (eller ett par) filmer samtidigt som man borde presentera ett antal personer och låta dem genomgå någon form av personlighetsutveckling.    

Så nej, det här fungerade verkligen inte. Left Behind-serien, där handlingen får sprida ut sig över tolv böcker och (var det säkert tänkt) lika många filmer lyckas bättre, men även där fungerar inte teologin. 

Likväl var det inte helt bortkastade knappa tre timmar. Insikten att det inte går att göra en trovärdig och seriös en och en halvtimmesfilm om tidens slut och Jesu återkomst med små medel är nog så värdefull. Jag ska således hålla mig till att skriva böcker (och inte filmmanus) ifall jag ska, vilket för närvarande är planen, angripa detta tema. Intresseklubben kan anteckna att jag har drygt tio sidor text redan. Men ingen synopsis, och jag har hittills aldrig arbetat utan synopsis. Jag tror inte heller att jag kommer att klara av att göra det, speciellt inte med detta omfattande tema, så jag ser fram emot att så småningom börja jobba med en synopsis. 

Jag har läst många romaner som handlar om tidens slut. Left Behind-serien har sina definitiva styrkor (även om teologin - Darbysimen - som sagt inte håller). Den katolskt färgade "Fader Elija - en apokalyps" av Michael O`Brien är mycket mer trovärdig och seriös, men den är som sagt kraftigt katolskt färgad. Jag har inte lyckats hitta någon apokalyptisk skönlitteratur skriven ur ett lutherskt perspektiv. Troligtvis för att spekulation om de yttersta tiderna är en synnerligen främmande sak för en lutheran. (Tips tas emot med tacksamhet!)

Det återstår att se ifall det går att skriva en roman(serie) om detta tema utan att spekulera (för mycket). Ja, och om det alls låter göra sig överhuvudtaget. Ämnet är nämligen så pass omfattande. Nå, det lär eventuellt visa sig! 

 

 

 

"Nu råder mörkrets makt"

Orden i rubriken är från Luk. 22:53 och situationen när Jesus greps i Getsemane och hans fångenskap som sedan ledde fram till korsdöden inleddes. Orden har vanligen tillämpats på just påsklördagen eftersom det var en dag då, i vårt levande med i påskens händelser, Jesus låg i sin mörka och kalla grav. Gud är död och då råder mörkrets makt. 

Nå, trots att vi idag har just påsklördag är Jesus inte längre i sin grav. I morgon firar vi hans uppståndelse som skedde för, högst troligt, 1993 år sedan. Sedan dess, i 1993 år, har vi haft en uppstånden och levande Frälsare. Så till den delen är det inte längre så att mörkrets makt skulle råda. 

Men tyvärr ser vi idag hur vi människor har övergett Guds väg och på många olika plan har vi hängett oss åt mörkret. Vi håller på att förstöra [framtiden för] våra barn och unga genom att tillåta en normnedbrytande ideologi att korrumpera hela samhället. Evangeliet är, trots att vi just nu lever i vad som knappast kan beskrivas som annat än väckelsetider, på många håll både föraktat och förtalat så till den grad att det inte längre ses som ett beaktansvärt alternativ. Samtidigt som det är oerhört oroligt på många håll i världen och vi står inför en dyrtid vars like världen inte har sett på över 50 år. Om ens då.

I världen råder mörkrets makt. Så har det förstås alltid varit, men idag syns detta tydligare än på mycket länge. På det stora hela, kanske tydligare än någonsin. Många människor har redan, och många fler kommer inom kort (om inget avgörande sker), att se de flesta av sina trygghetspelare och (falska) stöd rasa. 

I den här situationen är det så oerhört fint att kunna konstatera att de äkta trygghetspelarna och stöden ändå håller. Jesus Kristus lever och han är fortfarande Herren. Inget kan störta honom från hans tron. Och han talar alltjämt till oss i sitt heliga ord, Bibeln. Strax innan han gick till sitt lidande sade han åt sina lärjungar: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig." (Joh. 14:1) Och lite senare: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Joh. 14: 27)

Dessa ord är evigt gällande. Det betyder att du och jag får ta till oss dem idag. Just nu, när mörkrets natt råder i världen. För bland Guds folk är det inte natt. Tvärtom. Vi har det eviga livets ljus. Redan här. Redan nu. 

Därför kan vi ha frid även när världens stormar rasar och även när världen, förr eller senare, kommer att rasa samman.  

 

 

Om "tre dagar och tre nätter"

Det blossade upp en liten diskussionsbrasa i kommentarfältet under min palmsöndagstext gällande den skenbara motsägelsen att Jesus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag och att han före det, med hänvisning till profeten Jona och hans djupvattensäventyr, sade att "Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." (Matt. 12:40)

Den som vill söka (och med våld hitta) motsägelser i Guds ord tycker sig säkert här ha hittat en sådan. Jesus var INTE tre dagar och tre nätter i sin grav! Och faktiskt, det var han inte. Men det betyder inte att vi här har en motsägelse. 

Orsaken till att bibelkritiker (stora och mindre sådana) misstar sig här är att vi idag inte tänker på samma sätt som man gjorde i Israel på Bibelns tid. Detta gäller inte bara tidsangivelser utan också t.ex. hur man redogjorde för något som hade hänt. När vi idag berättar om t.ex. en olycka så anses det korrekt att i berättelsen ta med alla närvarande. Även om de inte hade någon betydelse för förloppet. Så gjorde man inte på den här tiden. Då nämndes bara de som hade betydelse för händelseförloppet. Det här kan te sig konstigt för oss, men vi behöver ge denna tids människor rätt att skapa redogörelser på sitt sätt utan att vi idag ställer oss till doms över deras sätt att göra detta. Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Samma sak med tidsangivelserna. "Tre dagar och tre nätter" betyder i en biblisk kontext inte nödvändigtvis 72 timmar. I själva verket betyder det sällan (eller aldrig) det. "Tre dagar och tre nätter" betyder att det är delar av tre stycken tidsperioder av "dag och natt" (alltså dygn), och därför är det "tre dagar och tre nätter" från fredag eftermiddag till söndag morgon. Även om vi idag inte alls uttrycker oss på detta sätt. Men igen: Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Den som inte vill tro detta kan slå upp Esters bok i GT. I det fjärde kapitlet (4:16) säger drottning Ester: ""Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." När vi läser vidare (5:1) ser vi att Ester bryter sin fasta "på den tredje dagen", alltså inte efter tre dagar och tre nätter utan "på den tredje dagen". Men det var alltså att fasta i "tre dagar och tre nätter".    

Nytt stolpskott av ÖT

Sofie Stara kunde givetvis inte låta bli att sparka lite på Päivi Räsänen på ledarplats i ÖT efter den fällande domen i HD. Som väntat är Staras text allt annat än balanserad, och i slutet av texten (och i rubriken) drar hon till med ett rungande stolpskott. Stara skriver om vad Räsänen sagt om vad hennes barnbarn frågade när hon såg en regnbågsflagga: "Har någon främmande makt tagit över Finland?"

Stara slår fast att den främmande makten i detta fall är "liberala icke-kristna människor" (något som Räsänen knappast skulle hålla med om), och så fortsätter Stara: 

"Men när Päivi Räsänen säger att det centrala i denna främmande makt är att den djupaste identiteten ”märkligt nog” definieras av sexualitet, tänker man främst: slappna av. Det är inte den största frågan i världen – om inte du gör den till det. Man mår bra av att tänka på annat än kön, synd och sexualitet mellan varven."

Så. Räsänen borde "slappna av". Stara menar alltså att Räsänen har fel och att den djupaste identiteten inte definieras av sexualitet i denna "ockuperande makt". 

Men. Samma dag publicerar ÖT en artikel om ett medborgarinitiativ som går ut på att Finland borde få ett tredje juridiskt kön. I motiveringarna till varför ett tredje juridiskt kön borde införas sägs bl.a. att "Lagändringen skulle också leda till att individer bemöts i enlighet med sin könsidentitet, något som kan leda till ökat välbefinnande och minskad diskriminering."

Samma sak kommer fram gång på gång. Det är viktigt att de sexuella minoriteterna bemöts som sådana. Inte som människor bland andra människor, utan som homosexuella. Som bisexuella. Som transgender.

När jag går in i en affär och träffar ett biträde spelar det ingen som helst roll för mig vilken sexuell orientering denna människa har, bara jag får den service jag behöver. Eller som en kristen transportföretagare konstaterade: Det har ingen som helst betydelse vilken sexuell preferens de människor han kommer i kontakt med har bara ärendet som ska avhandlas fungerar och blir gjort. Men ändå ska detta med sexuell inriktning finnas med överallt och människor som tillhör en sexuell minoritet "ska behandlas som sådana". 

Ser du vad som pågår? Räsänen har inte alls fel. Det är inte Räsänen som gör detta till den största frågan i världen. Det är hbtq-lobbyn som gör det. 

Så vem borde egentligen slappna av?   

Palmsöndag

Vi går nu in i årets stilla vecka, och vi får igen följa med Jesus på hans väg mot korset och döden och sedan fira hans härliga seger över döden i och med hans uppståndelse på den tredje dagen. 

Det som skiljer denna stilla vecka från andra stilla veckor är den i och för sig lilla men ytterst intressanta detaljen att det, när händelserna utspelade sig för (med största sannolikhet) 1993 år sedan, datumen var identiska. Långfredagen inföll också då 3/4 och påskdagen 5/4. 

Detta är som sagt en liten detalj som inte har någons större betydelse, men det är som sagt ändå intressant. Framför allt gör detta att vi ser och förstår att de stora händelserna verkligen skedde i samma historia där du och jag också befinner oss.  

Den lilla frågan i den större frågan

När jag surfade runt på nätet och läste reaktioner på domen mot Päivi Räsänen hittade jag något alldeles oerhört på Kyrkpressens webbplats. Det handlar om en lång artikel/intervju med en Ani Iivanainen som skriver en bok om hur församlingsanställda ska behandla regnbågspersoner. Hela artikeln är en lång litania om hur bedrövligt det är när det (fortfarande) finns församlingsanställda och församlingsaktiva som inte helt omfattar det nya paradigmet gällande regnbågspersoner. Artikeln mynnar ut i en lista på nio punkter/exempel på "mikroaggressioner, diskriminering och andligt våld" som församlingsanställda gör sig skyldiga till. Speciellt den andra punkten visar på att vi här har två världar som aldrig kommer att kunna förenas. Punkten lyder: "Att en präst lyfter upp sexuella minoriteter på ett negativt sätt i en predikan."

Detta är givetvis en svävande formulering, men ponera att en präst läser Guds ord rakt av och konstaterar att utlevd homosexualitet är synd och något en människa måste omvända sig från för att kunna ingå i Guds rike och i församlingens gemenskap. Detta uppfattas garanterat som negativt. 

Min fråga, efter att ha läst denna artikel, blir kort och gott: Hur menar någon att detta nya paradigm kan förenas med Guds ord som vår kyrka är bunden till?  

---

Det är kyrkans uppgift att förkunna lag och evangelium och kalla alla som drabbas av lagens dom till omvändelse och tro. Detta ÄR kristendom. Det som framkommer i denna artikel är något helt och totalt annat - det är en religion som har avskaffat Guds lag och hans heliga ord och därmed också avskaffat synden - och dessa två helt olika religioner kan aldrig förenas.  

Givetvis är det så att en kyrka som väljer att stå fast på Guds ords grund och förkunna lagen i sin fullhet och evangeliet i all sin härlighet kommer att komma på kant med det samhälle vi lever i och som har korrumperats av synden. Detta särskilt efter gårdagens obegripliga dom mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Men likväl har kyrkan inget annat alternativ. Den enda möjligheten är att stå fast på Guds ords grund och bära den smälek detta leder till. Eller så att överge den kristna tron och stå för något annat. 

Denna fråga är så mycket större än frågan om synen på regnbågsfrågorna, men det är i kyrkans hållningssätt i regnbågsfrågor som denna större fråga manifesteras och avgörs. Och så är det ju så gott som alltid. Det är en liten fråga som driver allt till sin spets. Nu råkade det bli frågan om kyrkans syn på regnbågsfrågor. 

Så hur ska vår kyrka ha det? Ska den fortsätta vara en kristen kyrka som förkunnar lag och evangelium enligt det Guds ord som den i sina egna grunddokument är bunden till eller ska den vara något annat? Det går inte längre att halta på båda sidor.  

Domen

Så hände det som inte borde ha kunnat hända i Finland. Päivi Räsänen dömdes i högsta domstolen för hets mot folkgrupp. Domen föll med rösterna 3-2. Noteras bör mycket noggrant att Räsänen friades för sina tweets och sina bibelcitat och domen endast handlar om det hon skrivit i sin lilla bok Mieheksi ja naiseksi hän heidät loi – homosuhteet haastavat kristillisen ihmiskäsityksen från 2003 i vilken hon kallade homosexualiteten för en "psykosocial utvecklingsstörning" och en sexuell abnormitet. Till motiveringarna hör dessutom det att hon skrev det hon skrev i egenskap av läkare. 

Denna dom, hur bedrövlig den än är, innebär alltså inte att det efter detta på något sätt skulle vara olagligt för präster, predikanter och bibelläsare överlag att kalla utlevd homosexualitet för synd och att citera det Guds ord säger om sexuella avvikelser. Så några bibelbål kommer inte denna dom att leda till. Så långt allt väl. Religionsfriheten är räddad. Än så länge, åtminstone.Men mer om detta nedan. 

Dock tvingas både Räsänen och Lutherstiftelsen avlägsna den ovan nämnda boken från allmän spridning. Det blir alltså ändå ett (litet) bokbål av detta. (Det är alltså bråttom att ladda ner boken innan den försvinner från nätet!) Domen signalerar tydligt att det finns saker som inte får sägas i den offentliga diskussionen, och därmed innebär denna dom ett stort bakslag för yttrande- och åsiktsfriheten i Finland.  

Motiveringen till domen var att det Räsänen skrivit i sin lilla bok om homosexualiteten som en psykosocial utvecklingsstörning är att nedvärdera de homosexuella och dessutom anses utsagan representera en föråldrad medicinsk uppfattning som stämplar homosexualiteten som en sexuell abnormitet. 

Som jag tidigare har skrivit här på bloggen, och även visat, är detta ytterst tveksamt. Förändringen i synen på homosexualiteten bygger inte på nya vetenskapliga rön utan på att hbtq-lobbyn (med media i spetsen) varit så oerhört framgångsrik i sitt spridande av sin propaganda. Det vetenskapliga samfundet har helt enkelt böjt sig för den allmänna opinionen. Så mycket alltså för detta som en "föråldrad medicinsk uppfattning". 

Jag hade förväntat mig och hoppats att högsta domstolen skulle ha klarat av att skilja mellan riktig vetenskap och propaganda utklädd till vetenskap. Men icke. Det denna dom nu innebär är att den samhälleliga diskussionen stryps och bara den av propaganda framtvingade synen på homosexualitet får rum i samhällsdebatten. Detta är ytterst allvarligt och ett kraftigt slag mot yttrandefriheten. För att inte tala om vilken förödande effekt det att lögnen på detta sätt ges ensamrätt i det allmänna samtalet kommer att få för kommande generationer. Det denna dom innebär är att möjligheten till en sund syn på homosexualitet låses in göms bort och nyckeln kastas bort. 

---

Frågan om homosexualiteten och religionsfriheten är ändå inte avgjord med detta, vågar jag påstå. I en kommentar till dagens dom säger juridikprofessorn vid Helsingfors universitet, Kimmo Nuotio, att även om Räsänens påståenden skedde inom en kyrklig ram såg HD den som en del av samhällsdebatten. "HD betonade hur skadliga dylika smädande uttalanden är. De kyrkliga sammanhangen är stora och där rör sig många ungdomar. Således är frågan huruvida en homosexuell [ungdom] kan vara sig själv [i de kyrkliga sammanhangen] synnerligen kritisk. I de olika utlåtandena fördes fram att diskriminering och mobbning av unga homosexuella kan leda till depression, ångest och t.o.m. självdestruktivitet. På denna grund ansåg HD att det fanns tunga samhälleliga skäl att ingripa i dylika påståenden." Så långt Kimmo Nuotio. (Vågar jag gissa att detta utlåtande kom från Seta?)

Som jag skrev ovan begränsar inte denna dom rätten att kalla utlevd homosexualitet för synd eller att läsa och utlägga vad Guds ord säger om sexuella avvikelser. Men om vi får ta Kimmo Nuotio på orden kommer denna fråga ännu att komma upp på rättsväsendets agenda. Kyrkans lära är nämligen sådan att den begränsar homosexuellas möjligheter att "vara sig själv" i kyrkliga sammanhang - om man med detta uttryck alltså avser rätten att inte drabbas av Guds lag om och när de praktiserar sin homosexualitet. Den stora fråga som ännu inte har fått någon (ur hbtq-lobbyns synvinkel) tillfredsställande lösning är frågan om det är diskriminerande att framföra vad Guds ord säger om utlevd homosexualitet. Och på basen av de synnerligen hårda omdömen som Nuotio hävdar finns i de olika utlåtanden som domen bygger på kommer hbtq-lobbyn inte att låta denna sak samla mossa någon längre tid innan det är dags för nästa rond. Det behövs bara lite mer smörjande propaganda innan rättsväsendet är moget att ta nästa steg i denna process där målet helt tydligt är att på alla plan tysta ner alla som vågar säga något om och framför allt mot de olika sexuella avvikelserna. 

---

Så vad blir slutsatsen? Kort och gott denna: Denna dom förändrar egentligen ingenting i sak. Guds ord står fast och vi får stå fast på Guds ord. Fortsättningsvis. Dagens dom visar ändå på nödvändigheten för alla präster och predikanter att frimodigt hålla fram vad Guds ord säger om homosexualiteten och på detta sätt bygga ett kraftigt och tillräckligt omfångsrikt bålverk till skydd för rätten att citera och läsa Bibeln mot kommande attacker. För de kommer, var så säker! Så denna dom bör ses som en kraftig uppmaning till kyrkans tjänare att ta sitt ansvar.