Kyrkfolkets förbund rf

Jag fick alldeles just ett meddelande i telefonen om att Kyrkfolket.fi på sin webbplats publicerat en pressrelease (kan man kanske kalla det) om att idag, 28/10 2026, har Kyrkfolkets förbund rf:s stiftelseurkund undertecknats i Helsingfors. Dokumentet har undertecknats av LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist, Tom Säilä, SLEY:s verksamhetsledare, Daniel Nummela, Folkmissionens verksamhetsledare, Lauri Vartiainen, verksamhetsledare för Finlands Bibelinstituts stiftelse och styrelseordförande för den nya föreningen, Timo Laato pastor i Bedjarrörelsen och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom. 

I pressreleasen betonas starkt att detta INTE är fråga om en ny kyrka, utan om en förening som ska samordna de olika medlemsorganisationernas mässgemenskaper samt verka i bakgrunden för att stöda det andliga livet i medlemsorganisationerna och trygga framtiden för den lutherska bekännelsen och en biblisk och Kristuscentrerad förkunnelse i Finland.

Märk dock väl att två av de grundande rörelsernas verksamhetsledare tydligt nämner just prästvigningsfrågan som en central fråga för det nygrundade förbundet. Även om det sägs klart ut och flera gånger i texten att detta alltså inte är fråga om en ny kyrkobildning kommer just detta knappast att tas så vänligt emot av vår kyrkas biskopar. 

Hur som helst ger denna nyhet en inte så liten dos framtidshopp i den andligt mörka tid vi nu lever i.  

 

2026

Jag läser som bäst CS  Lewis oerhört innehållsrika scifi-trilogi. (Kan rekommenderas för den som gillar fantasy och teologi!) Jag fick igår klart Perelandra och ska idag börja med "That Hideous Strength", en bok som bättre än de flesta andra lyckas beskriva människans hopplös situation utan Gud. 

Rubriken på denna text kanske förvånar någon. Låt mig börja med att säga att den faktiskt är felaktig. Den borde troligtvis vara 2031, men p.g.a. munken Dionysius Exiguus (ca 470-544) räknefel skriver vi alla nu 2026. Alltså räkningen efter Jesu födelse. Eller för att tala med Lewis´ord: År sedan den välsignade blev människa. 

Har du tänkt på hur stor sak detta var, alltså det att Gud steg ner i världen, bland de människor han skapat, och tog sig an vår situation? De flesta har kanske inte har reflekterat så mycket över det, men låt mig säga så här: Detta är en så enormt stor sak att det är ytterst passande att vi varje dag och varje gång vi skriver ett datum ärar honom för detta hans offer och stora gärning för vår skull. 

Om du kan komma över böckerna skulle jag uppmana dig att läsa Lewis scifi-trilogi. Den andra boken, Perelandra, lyfter bland annat fram just detta med hur oerhört stort Jesu människoblivande (och givetvis hans offer på korset) är sett ur hela universums synvinkel. Den tredje boken ger, om vi låter den göra det, oss en stark påminnelse om hur en man bör se på och behandla sin hustru. Bland annat. 

Men här och nu: Kom ihåg att varje gång du skriver årtalet ger du Gud äran för hans verk. Det är då också ytterst passande att tacka honom för det han har gjort.  

Vem ligger bakom eskaleringen?

Ingen seriös betraktare kan förneka att det kyrkliga klimatet har blivit bra mycket kärvare den senaste tiden. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo torgförde en rätt så allmän uppfattning (åtminstone bland biskoparna och i media) i "Biskopens frågetimme" i Radio Dei i september när han hävdade att det på senare tid har "skett en eskalering på båda sidorna". Eller, som vissa medias representanter påstår, främst bland de bibelkonservativa i kyrkan.

Men hur är det, stämmer detta? I sin nya podcast "Muurinharjalla" tillbakavisar SLEY:s missionsledare Ville Auvinen detta påstående när han hävdar att det är kyrkans ledning som står för eskaleringen. Han frågar vad det är som har skett under de senaste åren. Vad och vem är det som har förändrats? Auvinen säger att det i detta sammanhang är lätt att luras av en synvilla. Precis som när man sitter på ett tåg som lämnar stationen och det då kan se ut som att det är allt annat som rör sig, inte tåget, kan vi i detta bli förvillade och få för oss att rörelsen har skett där den inte har skett. Om vi däremot ser på de fakta som finns tillgängliga ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats, inte vi bibelkonservativa.

Han lyfter fram den kläm som tillfogades beslutet om ämbetsfrågan 1986 och visar hur vi bibelkonservativa har varit konsekventa i vår hållning medan kyrkoledningens linje har blivit allt hårdare. Länge gick det nämligen att verka i kyrkan i enlighet med denna kläm, men år 2006 godkändes det så kallade "biskop Heikkas papper" som förbjuder "arrangemang av arbetsturer" i församlingarna. Detta innebär nu att präster som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken inte längre kan verka i församlingarna.

Ett annat exempel Auvinen lyfter fram är hur den nuvarande ärkebiskopen Tapio Luoma, genast han tillträtt sin post 2018, förbjöd nattvardsfirandet i samband med Maata näkyvissä-festivalen i Åbo om inte också kvinnliga präster tilläts medverka. Detta innebar att tusentals ungdomar förvägrades nattvarden vid denna tillställning. Igen: Inte för att arrangörernas linje på något sätt hade förändrats utan för att kyrkans linje hade blivit hårdare.  

När vägen till prästämbetet stängdes inom vår kyrka har väckelserörelserna löst sitt prästbehov genom att låta ordinera sina teologer utomlands hos samarbetskyrkorna, t.ex. i Ingermanland och i Kenya. År 2024 omöjliggjorde biskoparna också detta genom att kraftigt höja kraven på när sådana vigningar kunde godkännas. Målet var helt tydligt att förhindra att väckelserörelserna på denna väg kunde få nya präster som håller sig till kyrkans gamla ämbetssyn. Också här ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats och skärpt sin inställning.

Samma sak ser vi när det gäller de mässgemenskaper som väckelserörelserna står bakom ute i församlingarna. Under en lång tid har samarbetet mellan rörelserna och församlingarna fungerat bra, och även om både väckelserörelserna och församlingarna (!) har velat se en fortsättning på samarbetet har domkapitlen och biskoparna på flera håll gjort allt de kunnat för att förstöra om stoppa detta samarbete.

--- 

Som Auvinen konstaterar har de rörelser och präster som vill hålla sig till den bibliska ämbetssynen hållit samma linje allt sedan nyordningen med kvinnliga präster infördes 1986. Det som har förändrats är kyrkans linje. Således bör vi inte låta oss bedras av den synvilla som serveras oss.

---

Men det är oundvikligen sant att klimatet har blivit mycket hårdare de senaste några åren, och detta beror på att de två lägren har kommit allt längre ifrån varandra. Men det beror i sin tur INTE på att de båda skulle ha glidit i sär, ett läger åt var sitt håll, utan på att kyrkan och kyrkans ledning har blivit allt mer radikal och allt mer fjärmat sig från både Bibel och bekännelse och från en verklig vilja att hålla samman vår kyrka.  

Bedrövlig insändare

Erik Vikström, biskop emeritus, sätter sin slev i kyrkoschismsoppan med en insändare i dagens Hbl. Att han menar att SLEF och LFF borde överge sin bibliska hållning i ämbetsfrågan är kanske inte så överraskande, även om motiveringen fallerar å det grövsta. Det som däremot är synnerligen överraskande och oerhört sorgligt är att också han nu helt tydligt har gått in för att propagera för kyrklig vigsel av samkönade par. 

Detta visar tydligt på hur illa det går om och när någon beger sig ut på det sluttande planet och börjar kompromissa med Guds ord. Det börjar med en fråga, sedan följer nästa och nästa och nästa... 

Nej. Antingen låter vi Guds ord vara Guds ord och håller oss till det, så som också vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf förpliktar oss, eller så slutar det i, ja vem vet? 

Vikström menar sig veta att det inom rörelserna råder ett "pyrande missnöje" med att ledningen inom SLEF och LFF håller fast vid den bibliska ämbetssynen också när detta leder till "kyrkopolitiska avgränsningar". Här kunde det ha lönat sig för Vikström att lyssna till det meningsutbyte som försiggick mellan SLEY:s missionsledare Ville Auvinen och Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo i januari 2025. Laajasalo hävdade ungefär samma sak som Vikström nu påstår (även om Vikström går betydligt längre), och på detta replikerade Auvinen att ifall väckelserörelsernas ledare skulle gå in för att göra det Laajasalo rekommenderar skulle de snart vara före detta väckelserörelseledare. Detta eftersom väckelsens folk läser sin Bibel och förstår vad den säger.

Som sagt går Vikström betydligt längre än Laajasalo i sina förslag; bl.a. vill Vikström att SLEF ska släppa fram kvinnliga präster i sina "Gloria Deo-mässor". Likaså att arrangörerna för Kyrkhelgerna borde göra det samma. 

Här ser vi samma strategi som biskoparna, särskilt i Borgå stift, ägnar sig åt. In med kvinnliga präster och slå sönder det som fungerar! Då blir det nog bra, ska ni se. 

Men nej, det blir inte det.    

 

Europa brinner

Det har knappast undgått någon att protesterna i Frankrike har tilltagit i styrka och att de nu också har spridit sig till andra länder. På lördagen demonstrerade uppemot en miljon fransmän mot stigande levnadskostnader, och sedan urartade demonstrationerna till rena rama upplopp med brända stadshus, plundrade butiker och över 2000 arresteringar samt 1000 skadade poliser varav några blev allvarligt skadade. Upplopp förekom också bl.a. i Albanien och Italien.

--- 

Det är förstås fullt lagligt att demonstrera - trots att målen för dessa demonstrationer är synnerligen verklighetsfrämmande. I artikeln på Svenska Yle sägs att demonstranterna protesterar mot levnadskostnaderna och kräver högre löner och pensioner. Problemet är att vi i hela Europa de senaste åren har levt skyhögt över våra tillgångar och finansierat driften med lånade pengar. Detta är förstås ohållbart i längden och hotar på sikt det ordnade samhällets fortbestånd. Nedskärningar är därmed oundvikliga, och de som inte förstår detta kan givetvis protestera så mycket de vill. Men det förändrar inte verkligheten. 

En sak vi kan notera i detta sammanhang är att problemen att förstå att vi inte som samhälle kan fortsätta att leva på kredit och de våldsamma protesterna har en sak gemensamt. Det är vänsterpartierna som gärna fortsätter låna till driften, och det är vänsteranhängare som just nu sätter Europa i brand. Noterbart är också att vänsterledarna i Frankrike inte kritiserar demonstranterna utan polisen och samhällets försök att tygla demonstrationerna. 

Jag antar att detta borde säga oss någonting.  

 

Sångcafé

Ikväll kl 18 finns det möjlighet att delta i Sångcafé i Kållby bönehus på Centrumvägen 312  Vi inleder med kaffe/te och smörgås, och sedan sjunger vi tillsammans och får höra Birgitta Sarelin berätta om Oscar Ahnfelt. Kvällen avslutas med en andakt.

Välkommen med!  

Ännu ett stolpskott

Österbottens Tidning står för ett nytt stolpskott på ledarplats när Anna Sourander skriver om "Varför står inte Päivi Räsänen upp för kvinnor som får missfall". 

Ledartexten behandlar ett i och för sig viktigt ämne, men varför måste Sourander alls blanda in Päivi Räsaänen i detta? Svar: För att Sourander har missförstått hela frågan och tror att abort och missfall på något sätt har med varandra att göra. Det har de inte, och således har Räsänen inget med missfallsvården att göra - mer då än någon annan riksdagsledamot.

Det att Sourander inte begriper skillnaden mellan ett missfall och en abort är ack så avslöjande. Samtidigt är det, antar jag, så väldigt symptomatiskt för vår tid. Ett mord (vilket abort är) jämställs med en naturlig händelse (som ett missfall är). 

Blindheten är närmast total. 

Och nej, inte ens på en enda punkt har Sourander rätt när hon blandar in Päivi Räsänen i detta. Räsänen HAR stått upp för kvinnor som får missfall. Hon var en av undertecknarna till det skriftliga spörsmålet KKV 687/2022 vp som syftade till att "etablera och trygga psykosocialt stöd i samband med vården vid missfall". (Denna uppgift baserar sig på ett AI-svar som kan vara felaktigt.)  

Så detta är inte bara ett stolpskott, det är ett självmål från Souranders och ÖT:s sida. Ett självmål som kunde ha undvikits med en enkel googling. Men det är klart, frestelsen var för stor att blanda in Räsänen här och försöka rida på nedsvärtningsvågen av henne. 

Så oerhört svagt igen, ÖT!