Föga förtroendeskapande

Lappobiskopen Matti Salomäki svarade på medias frågor i Radio Deis program "Biskopens frågetimme" förra veckan, och frågorna som ställdes handlade långt om kyrkans enhet och förhållandet mellan väckelserörelserna och kyrkan och dess ledning. På frågan om väckelserörelsernas mässgemenskaper kallade Salomäki dessa mässor för "en cancersvulst" som växer vid sidan av kyrkans församlingar med ett eget "blodomlopp och egen näring".

Han byggde vidare på sitt (märkliga) resonemang från sitt öppningsanförande på senaste biskopsmötet där han menade att det är ytterst allvarligt att vi inte kan samlas till samma nattvardsbord. "Vi söker enhet med de stora kyrkosamfunden med målet att någon gång kunna samlas kring samma nattvardsbord. Om detta inte lyckas ens inom vår egen kyrka så är det nog ett stort problem".

---

Visst. Det är inte alls svårt att hålla med biskopen här. Men felet med hans resonemang är att han närmast kräver att vi ska samlas kring sådana nattvardsbord där villolärare förkunnar och officerar. Detta är något en kristen inte kan göra. Vi har Guds ords klara ord som säger att vi inte ska delta i sådana sammanhang. Men detta är faktiskt inget problem. Om biskoparna och kyrkans ledning verkligen vill samla alla till ett gemensamt nattvardsbord är det bara att rensa bort villoläran. Svårare än så är det faktiskt inte. Men vi kan inte börja i fel ände, så som Salomäki föreslår. Enhet skapas aldrig genom att förutsätta enhet utan genom att röja bort orsakerna till oenigheten.      

Salomäkis tal om en "cancersvulst" är sedan en helt annan sak. Sådana ord är verkligen inte ägnade att skapa förtroende och dialog. (Något han själv också insåg varpå han senare bad om ursäkt för sitt ordval.) Men det oaktat avslöjar hans ord hur han (som ändå är en av kyrkans mer balanserade biskopar idag) ser på saken.

Med det sagt så är det förstås en stor fördel om och när också väckelserörelsernas mässgemenskaper kan samlas inom ramen för församlingens ordinarie verksamhet. Detta sänker trösklarna, gör det praktiska mer hanterbart och visar att vi fortfarande vill, så långt det är möjligt, undvika att skapa organisatorisk splittring där sådan inte påtvingas oss.

Men det Salomäki och de andra biskoparna borde inse här är att det är deras avvisande hållning och deras nattvardsförbud som har skapat den situation vi befinner oss i idag. På flera håll (t.ex. i Seinäjoki och Björneborg) har den lokala församlingen förordat nattvardslov och att väckelserörelsernas mässgemenskaper ska kunna verka som en del av församlingens verksamhet, men det är biskoparna och domkapitlen som har stoppat detta.

Och nej. Det är ingen godtagbar motivering att säga att det ordnas en nattvardsmässa inom gångavstånd från den nu förbjudna mässan. Inte när villolärare medverkar i denna mässa. 

Det är betryggande att väckelserörelseledarna klart har deklarerat att ifall lov att fira mässa inte ges så fortsätter mässorna i alla fall. Helst förstås med kyrkoledningens lov och välsignelse, men om detta inte erhålls så då utan. Om kyrkoledningen förvägrar väckelsens folk en rätt nattvardsgemenskap så kommer en sådan ändå att upprätthållas.  

Det som också skorrar mycket falskt är denna avvisande och förbjudande hållning samtidigt som biskoparnas uttalade strävan är att bejaka mångfalden i det kristna livet. Juha Vähäsarja från tidningen "Elämä" påtalade skevheten i detta i samtalet med biskop Salomäki. Vähäsarja konstaterade att kyrkans ledning bejakar och stöder många slags gudstjänster där man förnekar kristna grundsanningar och talar varmt för att det ska vara "högt till tak och långt mellan väggarna". Likväl stöter de som står bakom väckelserörelsernas mässgemenskaper där man vill hålla sig till Guds ord och den lutherska bekännelsen allt som oftast huvudet i väggarna. Hur kan detta komma sig, frågade han.

På detta hade Salomäki egentligen inget svar, annat än mantrat att det är viktigt att kunna samlas till gemensamt nattvardsfirande. Också i sitt brev där han beklagar sitt ordval i "biskopens frågetimme" upprepar han detta samma mantra.

Men som sagt, det är att börja i fel ände.

 

Kyrkfolkets förbund rf

Jag fick alldeles just ett meddelande i telefonen om att Kyrkfolket.fi på sin webbplats publicerat en pressrelease (kan man kanske kalla det) om att idag, 28/10 2026, har Kyrkfolkets förbund rf:s stiftelseurkund undertecknats i Helsingfors. Dokumentet har undertecknats av LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist, Tom Säilä, SLEY:s verksamhetsledare, Daniel Nummela, Folkmissionens verksamhetsledare, Lauri Vartiainen, verksamhetsledare för Finlands Bibelinstituts stiftelse och styrelseordförande för den nya föreningen, Timo Laato pastor i Bedjarrörelsen och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom. 

I pressreleasen betonas starkt att detta INTE är fråga om en ny kyrka, utan om en förening som ska samordna de olika medlemsorganisationernas mässgemenskaper samt verka i bakgrunden för att stöda det andliga livet i medlemsorganisationerna och trygga framtiden för den lutherska bekännelsen och en biblisk och Kristuscentrerad förkunnelse i Finland.

Märk dock väl att två av de grundande rörelsernas verksamhetsledare tydligt nämner just prästvigningsfrågan som en central fråga för det nygrundade förbundet. Även om det sägs klart ut och flera gånger i texten att detta alltså inte är fråga om en ny kyrkobildning kommer just detta knappast att tas så vänligt emot av vår kyrkas biskopar. 

Hur som helst ger denna nyhet en inte så liten dos framtidshopp i den andligt mörka tid vi nu lever i.  

 

2026

Jag läser som bäst CS  Lewis oerhört innehållsrika scifi-trilogi. (Kan rekommenderas för den som gillar fantasy och teologi!) Jag fick igår klart Perelandra och ska idag börja med "That Hideous Strength", en bok som bättre än de flesta andra lyckas beskriva människans hopplös situation utan Gud. 

Rubriken på denna text kanske förvånar någon. Låt mig börja med att säga att den faktiskt är felaktig. Den borde troligtvis vara 2031, men p.g.a. munken Dionysius Exiguus (ca 470-544) räknefel skriver vi alla nu 2026. Alltså räkningen efter Jesu födelse. Eller för att tala med Lewis´ord: År sedan den välsignade blev människa. 

Har du tänkt på hur stor sak detta var, alltså det att Gud steg ner i världen, bland de människor han skapat, och tog sig an vår situation? De flesta har kanske inte har reflekterat så mycket över det, men låt mig säga så här: Detta är en så enormt stor sak att det är ytterst passande att vi varje dag och varje gång vi skriver ett datum ärar honom för detta hans offer och stora gärning för vår skull. 

Om du kan komma över böckerna skulle jag uppmana dig att läsa Lewis scifi-trilogi. Den andra boken, Perelandra, lyfter bland annat fram just detta med hur oerhört stort Jesu människoblivande (och givetvis hans offer på korset) är sett ur hela universums synvinkel. Den tredje boken ger, om vi låter den göra det, oss en stark påminnelse om hur en man bör se på och behandla sin hustru. Bland annat. 

Men här och nu: Kom ihåg att varje gång du skriver årtalet ger du Gud äran för hans verk. Det är då också ytterst passande att tacka honom för det han har gjort.  

Vem ligger bakom eskaleringen?

Ingen seriös betraktare kan förneka att det kyrkliga klimatet har blivit bra mycket kärvare den senaste tiden. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo torgförde en rätt så allmän uppfattning (åtminstone bland biskoparna och i media) i "Biskopens frågetimme" i Radio Dei i september när han hävdade att det på senare tid har "skett en eskalering på båda sidorna". Eller, som vissa medias representanter påstår, främst bland de bibelkonservativa i kyrkan.

Men hur är det, stämmer detta? I sin nya podcast "Muurinharjalla" tillbakavisar SLEY:s missionsledare Ville Auvinen detta påstående när han hävdar att det är kyrkans ledning som står för eskaleringen. Han frågar vad det är som har skett under de senaste åren. Vad och vem är det som har förändrats? Auvinen säger att det i detta sammanhang är lätt att luras av en synvilla. Precis som när man sitter på ett tåg som lämnar stationen och det då kan se ut som att det är allt annat som rör sig, inte tåget, kan vi i detta bli förvillade och få för oss att rörelsen har skett där den inte har skett. Om vi däremot ser på de fakta som finns tillgängliga ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats, inte vi bibelkonservativa.

Han lyfter fram den kläm som tillfogades beslutet om ämbetsfrågan 1986 och visar hur vi bibelkonservativa har varit konsekventa i vår hållning medan kyrkoledningens linje har blivit allt hårdare. Länge gick det nämligen att verka i kyrkan i enlighet med denna kläm, men år 2006 godkändes det så kallade "biskop Heikkas papper" som förbjuder "arrangemang av arbetsturer" i församlingarna. Detta innebär nu att präster som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken inte längre kan verka i församlingarna.

Ett annat exempel Auvinen lyfter fram är hur den nuvarande ärkebiskopen Tapio Luoma, genast han tillträtt sin post 2018, förbjöd nattvardsfirandet i samband med Maata näkyvissä-festivalen i Åbo om inte också kvinnliga präster tilläts medverka. Detta innebar att tusentals ungdomar förvägrades nattvarden vid denna tillställning. Igen: Inte för att arrangörernas linje på något sätt hade förändrats utan för att kyrkans linje hade blivit hårdare.  

När vägen till prästämbetet stängdes inom vår kyrka har väckelserörelserna löst sitt prästbehov genom att låta ordinera sina teologer utomlands hos samarbetskyrkorna, t.ex. i Ingermanland och i Kenya. År 2024 omöjliggjorde biskoparna också detta genom att kraftigt höja kraven på när sådana vigningar kunde godkännas. Målet var helt tydligt att förhindra att väckelserörelserna på denna väg kunde få nya präster som håller sig till kyrkans gamla ämbetssyn. Också här ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats och skärpt sin inställning.

Samma sak ser vi när det gäller de mässgemenskaper som väckelserörelserna står bakom ute i församlingarna. Under en lång tid har samarbetet mellan rörelserna och församlingarna fungerat bra, och även om både väckelserörelserna och församlingarna (!) har velat se en fortsättning på samarbetet har domkapitlen och biskoparna på flera håll gjort allt de kunnat för att förstöra om stoppa detta samarbete.

--- 

Som Auvinen konstaterar har de rörelser och präster som vill hålla sig till den bibliska ämbetssynen hållit samma linje allt sedan nyordningen med kvinnliga präster infördes 1986. Det som har förändrats är kyrkans linje. Således bör vi inte låta oss bedras av den synvilla som serveras oss.

---

Men det är oundvikligen sant att klimatet har blivit mycket hårdare de senaste några åren, och detta beror på att de två lägren har kommit allt längre ifrån varandra. Men det beror i sin tur INTE på att de båda skulle ha glidit i sär, ett läger åt var sitt håll, utan på att kyrkan och kyrkans ledning har blivit allt mer radikal och allt mer fjärmat sig från både Bibel och bekännelse och från en verklig vilja att hålla samman vår kyrka.  

Bedrövlig insändare

Erik Vikström, biskop emeritus, sätter sin slev i kyrkoschismsoppan med en insändare i dagens Hbl. Att han menar att SLEF och LFF borde överge sin bibliska hållning i ämbetsfrågan är kanske inte så överraskande, även om motiveringen fallerar å det grövsta. Det som däremot är synnerligen överraskande och oerhört sorgligt är att också han nu helt tydligt har gått in för att propagera för kyrklig vigsel av samkönade par. 

Detta visar tydligt på hur illa det går om och när någon beger sig ut på det sluttande planet och börjar kompromissa med Guds ord. Det börjar med en fråga, sedan följer nästa och nästa och nästa... 

Nej. Antingen låter vi Guds ord vara Guds ord och håller oss till det, så som också vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf förpliktar oss, eller så slutar det i, ja vem vet? 

Vikström menar sig veta att det inom rörelserna råder ett "pyrande missnöje" med att ledningen inom SLEF och LFF håller fast vid den bibliska ämbetssynen också när detta leder till "kyrkopolitiska avgränsningar". Här kunde det ha lönat sig för Vikström att lyssna till det meningsutbyte som försiggick mellan SLEY:s missionsledare Ville Auvinen och Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo i januari 2025. Laajasalo hävdade ungefär samma sak som Vikström nu påstår (även om Vikström går betydligt längre), och på detta replikerade Auvinen att ifall väckelserörelsernas ledare skulle gå in för att göra det Laajasalo rekommenderar skulle de snart vara före detta väckelserörelseledare. Detta eftersom väckelsens folk läser sin Bibel och förstår vad den säger.

Som sagt går Vikström betydligt längre än Laajasalo i sina förslag; bl.a. vill Vikström att SLEF ska släppa fram kvinnliga präster i sina "Gloria Deo-mässor". Likaså att arrangörerna för Kyrkhelgerna borde göra det samma. 

Här ser vi samma strategi som biskoparna, särskilt i Borgå stift, ägnar sig åt. In med kvinnliga präster och slå sönder det som fungerar! Då blir det nog bra, ska ni se. 

Men nej, det blir inte det.    

 

Europa brinner

Det har knappast undgått någon att protesterna i Frankrike har tilltagit i styrka och att de nu också har spridit sig till andra länder. På lördagen demonstrerade uppemot en miljon fransmän mot stigande levnadskostnader, och sedan urartade demonstrationerna till rena rama upplopp med brända stadshus, plundrade butiker och över 2000 arresteringar samt 1000 skadade poliser varav några blev allvarligt skadade. Upplopp förekom också bl.a. i Albanien och Italien.

--- 

Det är förstås fullt lagligt att demonstrera - trots att målen för dessa demonstrationer är synnerligen verklighetsfrämmande. I artikeln på Svenska Yle sägs att demonstranterna protesterar mot levnadskostnaderna och kräver högre löner och pensioner. Problemet är att vi i hela Europa de senaste åren har levt skyhögt över våra tillgångar och finansierat driften med lånade pengar. Detta är förstås ohållbart i längden och hotar på sikt det ordnade samhällets fortbestånd. Nedskärningar är därmed oundvikliga, och de som inte förstår detta kan givetvis protestera så mycket de vill. Men det förändrar inte verkligheten. 

En sak vi kan notera i detta sammanhang är att problemen att förstå att vi inte som samhälle kan fortsätta att leva på kredit och de våldsamma protesterna har en sak gemensamt. Det är vänsterpartierna som gärna fortsätter låna till driften, och det är vänsteranhängare som just nu sätter Europa i brand. Noterbart är också att vänsterledarna i Frankrike inte kritiserar demonstranterna utan polisen och samhällets försök att tygla demonstrationerna. 

Jag antar att detta borde säga oss någonting.  

 

Sångcafé

Ikväll kl 18 finns det möjlighet att delta i Sångcafé i Kållby bönehus på Centrumvägen 312  Vi inleder med kaffe/te och smörgås, och sedan sjunger vi tillsammans och får höra Birgitta Sarelin berätta om Oscar Ahnfelt. Kvällen avslutas med en andakt.

Välkommen med!