Om hur chockerande det är att hamna utanför bubblan

En av dagens kyrkliga nyhet är att hbtq-prästen Petja Kopperoinen från Helsingfors går ut och kraftigt kritiserar en utbildningsresa som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnat till London och Alfa-församlingen Holy Trinity Brompton (HTB). Kopperoinen beskriver det han upplevde som "något ur en handbok för andligt våld". 

Det han beskriver så var bl.a. ett karismatiskt möte, det faktum att HTB inte har kvinnliga pastorer samt det att en talare berättat om hur han fått vara med och se en homosexuell människa bli helad från sin homosexualitet. 

Nå, nu känner jag förstås inte så bra till HTB idag. Den karismatiska rörelsen har absolut haft sina bekymmer och jag kan inte rakt av och utan att känna till alla aspekter försvara allt som kan tänkas pågå i denna församling. Men faktum är att HBT står mycket mer i vad som kan beskrivas som biblisk mainstream-kristendom än vad vår kyrka gör idag. Därför kan det vara mycket viktigt och lärorikt för en extremliberal hbtq-präst att för en stund stiga ur vår lilla inhemska konstgjorda bubbla och se vad den globala kristendomen idag är och står för. 

Att detta leder till en stor chock - vilket här tycks ha skett - borde inte leda till kritik mot den globala kristendomen utan snarare leda till självreflektion och till omvändelse. Men det är förstås att hoppas alldeles för mycket. Stefan Forsén, som fungerar som tillfällig ansvarsperson inom Helsingfors kyrkliga samfällighet, har självfallet noterat Kopperoinens kritik och lovar bot och bättring. Bubblan och de vilsegångna själar som lever i den ska i framtiden skyddas betydligt bättre från allt som kan tänkas ge ljus över hur galet det har gått i vår kyrka.

Jag noterar också att Niklas Andersson, präst i Petrus församling, som deltog i samma utbildningsresa ser helt annorlunda på upplevelsen.  

Välsignelse?

Svenska Yle publicerar idag en artikel om hur den lutherska kyrkan börjat välsigna husdjur och om hur det i samband med förnyelsen av handboken också kommer att finnas formulär för en sådan sak. I artikeln talas det om en "gudstjänst för djur" som ordnades i Borgå domkyrkoförsamling 9/5. 

Låt mig först göra detta klart: Guds ord talar inte om välsignelse av husdjur. Det lämnas därmed öppet och är därmed (som jag ser det) en så kallad "adiafora"-fråga. Alltså något som vi som kristna kan göra. Eller låta bli att göra. Men en husdjursgudstjänst kan förstås vara ett bra sätt att nå sådana som vanligen inte går i kyrkan med evangelium. Men vi behöver komma ihåg att gudstjänsten inte är för djuren utan för människan. Detta missar artikeln.

Det som är ett ännu större problem är att det i artikeln talas om "kritiker" som menar att det finns viktigare saker som kyrkan borde ta tag i förrän man börjar med välsignelse av husdjur. Som t.ex. välsignelse av samkönade par. Det är framför allt t.f. kyrkoherden i Sibbo svenska församling, Helene Liljeström, som talar om detta i artikeln. 

Detta som sker här är att två helt olika saker blandas ihop. Välsignelse av husdjur är adiafora och något vi kan göra om vi vill. Det som kyrkan däremot aldrig kan göra är att välsigna sådant som Gud i sitt ord förbannar och kallar synd. Som t.ex. samkönade förhållanden. Att välsigna är nämligen något som endast Gud kan göra. Vår uppgift är att förmedla denna välsignelse. Och Gud välsignar rikligen! T.o.m. så rikligt att vi också kan förmedla välsignelsen till våra husdjur. Men där det inte finns någon välsignelse att förmedla kan vi inte välsigna - eller rättare sagt: förmedla välsignelsen. Om vi låtsas göra detta bedrar vi dem vi uttalar välsignelsen över och befäster dem i en falsk uppfattning att Gud skulle välsigna synden.

Att göra så är ytterst allvarligt.  

Om åsikter, läran och om tomma ord

Seurakuntalainen.fi rapporterar om Kyrkomötet och dess inledningsgudstjänst i vilken biskop Mari Parkkinen predikade. Det hon sade om kyrkans enhet, om vikten av att söka det som förenar och vikten av att hållas tillsammans i samma kyrka kan låta både bra och vist, men när man skrapar lite på ytan av orden ser man hur bedrägligt hon resonerar. 

Det stora felet hon gör är att hon jämställer "åsikter" och den kristna läran och dess grund, Bibeln. Med avstamp i det första kyrkomötet i vår kyrka och de trevande försöken att enas kring tolkningen av Schaumans då färska kyrkolag landar hon i att på samma sätt som kyrkomötesdelegaterna då klarade av att jämka åsikterna bör vi klara av att göra det samma också idag. Det hon avsiktligt bortser ifrån och med sitt resonemang försöker lura sina åhörare att missa är att det idag inte handlar om åsikter. Idag handlar det om att en stor del av kyrkans ledning (Parkkinen inberäknad) trampar Guds ord under sina fötter och i öppet trots har ställt sig upp mot Gud och hans heliga ord.    

I en sådan situation finns det helt enkelt inte längre några förutsättningar för enhet. Ifall det skulle finnas någon form av öppenhet hos kyrkoledningen för att ge rum för oss som vill hålla oss till Guds ord skulle det eventuellt finnas möjlighet för någon form av organisatorisk enhet, men inte för t.ex. en enhet kring samma nattvardsbord. Det är helt enkelt inte tillåtet att delta i sammanhang där uppenbara villolärare verkar. 

Biskoparna och kyrkans ledning tycks vara fullständigt blinda för vad och vem det är som har orsakat denna djupa splittring. Likt Parkkinen försöker de med lögnaktigt tal bedra kyrkomedlemmarna att tro att det bara handlar om skillnader i "åsikter" som med lite god vilja kan överbryggas. Men Jesus gör det fullkomligt klart att om vi inte håller oss till Guds bud och ord så har vi ingen gemenskap med honom. Kärlek till Herren Jesus förutsätter nämligen att vi också håller oss till hans bud. (Joh. 14:15, 23) Om vi inte gör det spelar det ingen roll hur vackra ord vi använder.   

Med rösterna 3-2...

En vän skickade mig för några dagar sedan länken till den censurerade versionen av Päivi Räsänens lilla bok "Till man och kvinna skapade han dem". På en del ställen är texten svärtad så att hela stycken eller delar av stycken inte längre går att läsa. Nåväl, jag har den ursprungliga versionen så jag kunde snabbt ta reda på vilka avsnitt i boken som högsta domstolen genom sitt beslut krävt skulle censureras. Eftersom dessa delar alltså är förbjudna att spridas i dagens (ur yttrandefrihetssynpunkt sett) U-land Finland kan jag tyvärr inte publicera dem här. 

Men det jag kan göra är att konstatera att det som HD genom sitt beslut censurerat är fullkomliga självklarheter. Det handlar om diskussionen kring huruvida homosexualiteten är en "psykosocial störning" och konstaterandet att politiska strävanden har åsidosatt vetenskapliga synpunkter. 

Men det får man alltså inte säga i dagens Finland. Jag hoppas att så många som möjligt skulle inse hur oerhört allvarligt detta är. Alltså det att en domstol på detta sätt går in och bestämmer vad som får eller inte får sägas i en pågående samhällelig diskussion.  

---

En liten tanke som slog mig var att hur blir det sedan ifall vetenskapen en dag skulle komma fram till att homosexualiteten inte är medfödd utan verkligen är en psykosocial störning? Kan ett sådant resultat överhuvudtaget publiceras i Finland efter denna dom? I klartext: Har HD nu, med rösterna 3-2, beslutit vad vetenskapen får komma fram till för resultat? Hbtq-lobbyn svarar förstås nej på denna fråga, men jag är inte alls övertygad. Främst av den orsaken att efter detta domslut kommer knappast någon ens att våga forska i saken. 

Vi får helt enkelt lära oss att leva i en situation där vissa sanningar numera blir offer för censur. Där vissa stycken helt enkelt inte går att läsa eftersom de är svärtade. Vi var flera som varnade för att detta skulle bli resultatet av den nya äktenskapslagstiftningen. Nå, nu är vi där. Håll till godo!  

Ett heligt, konungsligt prästerskap

En sak som det tyvärr undervisas relativt sällan om åtminstone i de kretsar där jag rör mig, är vårt ämbete som ett "konungsligt prästerskap". Men faktum är att som kristna, stående i Guds nåd för Jesu skull, är vi just detta: Ett heligt, konungsligt prästerskap. Petrus skriver om detta i sitt första brev:  

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem.Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. (1Petr. 2:4-10)

Detta går förstås tillbaka på prästens ämbete i GT som förmedlare mellan Gud och människa. Prästerna trädde fram inför Gud och bar fram offer för folkets synder. Detta gjorde de i folkets ställe eftersom inte vem som helst hade rätten att göra detta utan detta var förbehållet framför allt Arons avkomlingar av Levi stam. Men i och med Jesu offer, hans död och uppståndelse för vår skull, har detta förändrats. Nu är det inte längre så att bara några få utvalda får träda fram inför Gud i folkets ställe. Nu har denna gåva, denna förmån, getts åt alla som lever i tron på Herren Jesus Kristus. Inte för att, som i GT, bära fram offer för synder. Det har Jesus gjort en gång för alla. Men vi får komma inför himmelens och jordens skapare i bön och åkallan. Vi får prisa och ära den Helige, och vi får bära fram allt som tynger oss och framför allt får vi be för våra medmänniskor.   

Detta innebär att vi kristna, som ett konungsligt prästerskap, i själva verket har ett högre ämbete än någon världslig härskare har. Vi har öppen och fri tillgång till Guds tron, och han har lovat att lyssna till våra böner. Detta är en oerhört stor gåva, men det är samtidigt - precis som alla andra ämbeten - förknippat med skyldigheter. En gåva och ett ämbete är till för att användas. Därför uppmanar också Herren Gud genom aposteln Paulus oss att bruka detta ämbete och gå in i bönens tjänst: 

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1Tim. 2:1-4)

 

Fullständigt avslöjande!

Jag skrev för en tid sedan en text om sovjetmetodernas återkomst angående svenska kyrkans biskopars åtgärdsplan för att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. Som väntat har inte reaktionerna låtit vänta på sig. I en insändare i Svenska kyrkans tidning avslöjar nu docenten Mats Bågesund på ett närmast brutalt sätt hur biskoparna sviker, ljuger och bedrar i motiveringarna för sin åtgärdsplan.

Bågesund avslutar sin insändare med orden: "[Det är b]eklagligt att de högsta ledarna för ett kristet samfund på detta sätt underkänner Bibelns trovärdighet och inte drar sig för att inte bara döma utan också förkasta kallelsen hos prästkandidater, som upplever sig kallade att förkunna Guds Ord." 

Känns de svenska biskoparnas modus operandi igen? Det centrala är förnekelsen av Guds ord. Detta går igen överallt idag där avfallet från Herren Gud sprider sig i våra stora (folk)kyrkor.

Läs gärna hela Bågesunds insändare!  

Om situationen i kyrkan III

Jag såg/lyssnade för några dagar sedan till ett par videofilerfrån kyrkofolkets fastetidsfest från i vår, och det följande är några reflektioner som jag gjorde när jag lyssnade. (Om du behärskar finskan kan jag varmt rekommendera dessa videor!)

När vi lyssnar på biskoparna idag så tycks det största problemet i vår kyrka vara att vi inte kan gå till samma nattvardsbord. Nå, detta är förstås en självklarhet eftersom det finns villolärare i kyrkan och vi har en klar uppmaning i Guds ord att skilja oss från dessa. Därför kommer det aldrig att vara möjligt att gå till samma nattvardsbord – inte med mindre än att dessa villolärare börjar göra något annat än att verka som präster i kyrkan. Men som sagt, när vi lyssnar på vad biskoparna säger tycks detta vara vårt största problem.

Detta samtidigt som över 90% av vår kyrkas medlemmar inte går till något nattvardsbord överhuvudtaget! (Under år 2025 begicks ca 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar i vår kyrka med över 3 miljoner medlemmar. Om vi beräknar att den aktiva kyrkomedlemmen går till nattvarden i medeltal ca 10 ggr per år innebär det i runda tal att 95 % aldrig går till nattvarden.) DETTA är vår kyrkas stora problem! Alltså att kyrkan har en massa medlemmar som inte bryr sig i sitt medlemskap och framför allt att de inte bryr sig i Herren Jesus Kristus och den frälsning han har att erbjuda.

Vilken är biskoparnas "medicin" i den här situationen? Jo, de vill förbjuda sådana nattvardsmässor som ordnas av andra aktörer än församlingarna och på sådana platser där församlingsmedlemmarna inte kan gå till församlingens mässor eftersom någon form av villolärare leder denna. Frågan blir då: På vilket sätt löser detta det verkligt stora problemet?  Svaret är givet: På inget sätt alls. Tvärtom, det gör det bara värre.

Vi har idag drygt 300 församlingar i vår kyrka. Samtidigt finns det i Finland drygt 100 mässgemenskaper i och i kyrkans gränstrakter där mässan firas utan kvinnliga präster och manliga villolärare. Av dessa är knappt 50 i missionsstiftets regi och drygt 50 i kyrkfolkets regi – förutom förstås också en mängd mindre lutherska mässgemenskaper som är helt utanför kyrkan. Det skulle vara intressant att veta hur stor andel av dessa 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar som skedde i dessa ca 100 mässgemenskaper. (Ja, jag är medveten om att missionsstiftets mässor inte räknas in i kyrkans officiella statistik, men ändå.) Jag tror att svaret skulle förbluffa oss.

I paneldiskussionen gavs ett, enligt mig, gott förslag på hur kyrkans yttre enhet kunde bevaras och biskoparna skulle ta på allvar sin roll att vara biskopar för hela kyrkan. Jukka Malinen föreslog en modell där kyrkorna skulle öppnas för oss gammaltroende och våra mässor. Låt församlingarnas anställda präster fira nattvardsmässor på exempelvis förmiddagarna och kyrkfolkets representanter på eftermiddagarna. På så vis skulle vi alla samlas vid samma nattvardsbord om än inte på samma tider. På detta sätt skulle fokus hamna på rätt saker – alltså på att nå som många som möjligt av kyrkans medlemmar med ordet och sakramentet. Så skulle den yttre enheten kunna bevaras utan att göra våld på någons samvete.

Detta skulle dock kräva att biskoparna igen skulle gå in för att viga gammaltroende till prästämbetet, något som knappast kommer att ske. Denna modell skulle också innebära att församlingsmedlemmarna skulle få möjlighet att "rösta med fötterna", och det är med stor sannolikhet något som kyrkoledningen på alla sätt vill undvika. Det kunde nämligen visa sig att deras linje inte är så alldeles attraktiv.   

Så nej. Detta kommer inte att ske. Som Ville Auvinen konstaterade: Kyrkans ledning är så stockkonservativ att inga nyordningar som skulle rädda situationen duger.

Det enda som gäller idag är maktspråk och tvång. Och nej, det kommer inte att fungera.