I-Kabod

I första Samuelsbokens fjärde kapitel berättas en bedrövlig historia som har mycket att lära också oss som lever idag. Israel var i krig med filistéerna som Gud hade sänt över dem för att de inte vandrade med Herren och på hans vägar. Efter att ha blivit slagna kom israeliterna på idén att föra ut Guds ark till stridsplatsen eftersom  detta skulle, så som de såg det, vara en garant för framgång i kriget. Men det gick inte så utan israel blev igen slaget och förbundsarken blev bortförd som krigsbyte till Asdod.

Israels domare Elis två söner dog i striderna och när Eli fick höra att arken var förlorad och hans båda söner döda dog även han. Elis sonhustru, som var höggravid och som denna dag hade förlorat både sin make, sin svärfar och fått höra att arken var bortrövad blev så upprörd att hon födde en son i förtid och uppenbarligen också hon dog under den svåra förlossningen. Innan hon dog hann hon ändå ge sin son namnet I-Kabod som betyder "utan härlighet". Detta eftersom Guds ark var bortförd och därmed "Härligheten är borta från Israel eftersom Guds ark är bortrövad".

---

Så, vad kan vi lära oss av denna bedrövliga historia? Det som jag framför allt blir påmind om är att Guds folks härlighet inte sitter i det yttre. Vi kan tåga runt med fina dräkter och under högtidliga former, vi kan låtsas som att allt är väl och att Gud är med oss. Men inte ens Guds ark hjälpte israeliterna i striderna när de inte ville gå med Herren och lyda hans vilja. Samma sak gäller också för oss. Gud är inte med oss för att vi ställer upp en yttre härlighet, utan Gud bekänner sig till de som ödmjukt erkänner hans rätt och hans ära. 

Jesus gör detta oerhört klart i det femtonde kapitlet i Johannesevangeliet: "Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh. 15:4-5)

Den stora frågan för varje kristen borde därför alltid vara: Hur förblir jag/vi i Herren? Jesus ger själv svaret på frågan bara några verser senare. "Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek." (Joh. 15:9-10) 

---

Lydnaden har sin plats i det kristna livet. Inte som en väg in i det - där gäller endast Guds nåd - men som vägen framåt i tro sedan när vi är inne på Guds väg. För en kristen gäller ödmjuk tro och trons lydnad inför Guds ord och hans bud och vilja. Det är där härligheten bor. I ödmjukheten, tron och lydnaden. Inte i de yttre tecknen om dessa inte kombineras med ödmjukhet, tro och lydnad. I kombination med det öppna trotset mot Guds ord, hans bud och hans vilja är de yttre tecknen ingenting värda. Där gäller I-Kabod. Där saknas den härlighet som räknas och som betyder något.  

Det var inte som jag först trodde...

 Döm om min förvåning när jag igår läste ÖT och rapporteringen om det första mötet mellan Bo-Göran Åstrand och ledningen i Risöhälls bönehusförsamling. "Jag tar oron som finns på största allvar", ropade underrubriken ut. Äntligen!, tänkte jag. Äntligen tar Åstrand vår oro över framtiden och hur vi ska få nya präster som vi gammaltroende kan lita på på allvar!

Men nej. Igen visar Åstrand hur han konsekvent vägrar vara biskop för hela stiftet. I slutet av artikeln sägs det nämligen klart ut vad Åstrands allvarstagande handlar om: "Det är viktigt att vi sitter lugnt i båten och söker lösningar utan förhastade beslut. Jag tar oron som finns inom väckelsen med anledning av det som hänt i Risöhäll på största allvar, säger biskopen och understryker att ingen behöver lämna kyrkan."

---

Det är alltså oron (som några få? har uttryckt) över vad som sker inom LFF som Åstrand tar på allvar. Inte de mångas oro över huruvida det i framtiden alls kommer att finnas rum för oss gammaltroende i kyrkan. 

Suck. Igen. 

Sovjetmetoder gör comeback

Sedan Svenska kyrkan (SveK) införde vigsel av samkönade par har diskussionen inte längre handlat om huruvida detta är rätt enligt Guds ord utan hur kyrkan ska förhålla sig till präster som vägrar viga samkönade. I dagsläget har fyra av tretton biskopar gjort klart att de inte prästviger kandidater som inte är beredda att viga samkönade, och denna siffra kommer förstås att stiga. Frågan är bara hur snabbt den gör det. 

Under tiden har biskoparna, som tydligt är pressade av media (något som riktiga biskopar inte skulle bry sig i), tagit fram en åtgärdsplan med målet att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. I uttalandet från biskoparna ingår dessutom några "självklarheter" som avkrävs alla präster. Dels får de inte ha "en dömande människosyn" (läs: De får inte kalla homosexualitet för synd) och de måste acceptera att homosexualitet är medfött. (Något som vetenskapen inte har klarat av att visa, men whatever.) 

Men till listan på åtgärder! På denna lista finns praktik i hbtq-vänliga församlingar, riktade kurser för teologiestuderande ("riktade" innebär att dessa kurser bara är till för sådana som vill hålla sig till Guds ord i äktenskapsfrågan), samtal med en mentor samt själavård och terapi. 

Ja, du läste rätt. Den teolog/präst som inte är beredd att viga samkönade ska gå i terapi! 

Senast präster och teologer med "fel" åsikter har tvingats gå i terapi för att "korrigeras" var, vad jag vet, under Sovjettiden.

Så här långt har det alltså gått i Sverige. Den präst som tror på och vill hålla sig till Guds ord (och till sunt förnuft, bör tilläggas!) bör få terapi för att botas från sina konstiga funderingar. 

Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.  

Om situationen i kyrkan II

Som väntat sprider sig diskussionen om vad som är på gång i Borgå stift, om än åtminstone jag skulle ha förväntat mig att det skulle ha gått lite snabbare än det gör - detta är ändå en stor nyhet och kyrkliga schismer tenderar att vara något som media gillar att gotta sig i. Nå, nu har också Hbl fått upp ögonen för vad som är på gång. 

Givetvis ska biskop Åstrand säga sitt om situationen (än en gång), och det jag reagerar på är att hans ordval blir allt hårdare - trots att (vad jag vet) han ännu inte har fört några diskussioner med de inblandade. Och givetvis ser och förstår han fortfarande inte vem som är att skylla för det skedda. Men det skulle förstås vara att kräva för mycket.

Tyvärr kommer jag inte åt hela artikeln i Hbl, men redan det lilla jag kommer åt säger en hel del. Artikeln inleds med orden "Bo-Göran Åstrand upplever att polariseringen kryper in i det kyrkliga i allt högre grad."

Men det är ju klart att den gör det! Det var biskoparna som, med sina pastorala anvisningar gällande vigsel av samkönade, angav tonen och öppnade för en helt ny nivå av polarisering. 

I den första bildtexten, som jag också kan läsa, säger Åstrand att "en konservativ falang spänner mot den lutherska kyrkan". 

Det må vara sant, men om vi ska tala om vem som spänner - och mot vem - så är det klart och tydligt att det framför allt är biskoparna och kyrkans ledning som spänner mot Kyrkans Herre och Guds ord. Vi läser i Johannes evangelium att Jesus säger: "Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom ... Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:21-24)

---

Jag vidhåller att splittring överlag inte är något gott, även om vi i kommentarfältet under en annan text fick se att en viss sorts splittring faktiskt också kan vara en bra sak. Men om och när vi går till bottnen med splittringen och ser på dess orsaker är splittring inget gott. Den bottnar inte sällan nämligen i avfall och villolära. Så också den splittring vi nu ser manifesteras i Borgå stift och i vår kyrka som helhet. 

När vi talar splittring är det dessutom en mycket viktig sak vi bör komma ihåg. Splittring handlar inte om att människor drivs ifrån varandra. Inte i första hand. För att illustrera vad jag menar, låt mig säga så här: I en grupp kristna människor kan alla vara överens men där kan ändå råda djup splittring. Orsaken till detta är att det i den kristna kyrkan alltid handlar om Herren Jesus. Han är nämligen huvudet för sin kropp, kyrkan. Så därför kan alla människor i en organisation (kroppen) vara eniga men om huvudet (Kristus) är på en annan linje råder det, trots den synliga enheten, ändå splittring. 

Av detta följer det jag ofta har påpekat när det gäller kristen splittring: Majoriteten har aldrig automatiskt rätt, inte ens om alla ledare och biskopar är på majoritetens sida. I den kristna kyrkan är det Kristus och Guds ord som avgör saken. Så även om alla medlemmar skulle vara överens skulle de ändå kunna ha fel, om de alltså har gått emot Guds ord. 

---

Det är sant som Åstrand säger att polariseringen har ökat. Polarisering är ett annat ord för djup splittring. Men vi behöver ha klart för oss vem det är som orsakar splittringen och vad den beror på. För att tala med Åstrands ord: Vi behöver ha koll på vem som ytterst spänner och mot vem. 

Åstrand klarar som sagt inte av att se sin egen (stora) skuld till det som pågår. Men det skulle, som sagt, nog vara att kräva för mycket av honom.  

Om det goda hatpratet

Johanna Korhonen, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, har igen passat på att blanda sin slev i den pågående kyrkliga diskussionen. I TV-serien "Vihatut naiset" kommenterar hon den bibliska ämbetssynen och liknar det så kallade kvinnoprästmotståndet vid ett "virus" som hela tiden sprider sig till nya generationer. 

Korhonen är givetvis ute efter att chockera, men hon går långt över gränsen för hatprat i det hon säger här. Men givetvis kommer detta inte att leda till någonting eftersom det här är fråga om ett "gott" hat. Människor som stämplats som reaktionära och fiender till allt som är gott får man utsätta för hatprat. Men bara för jämförelsens skull: Tänk dig vilken uppståndelse det skulle bli ifall någon skulle säga samma sak om t.ex. homosexuella.    

Om situationen i kyrkan

Jag har haft en intensivare arbetsperiod på farmen och dessutom har vi de senaste dagarna haft så mycket jobb med vår Harambee-samling att jag inte riktigt har hunnit skriva några bloggtexter. Men debatten kring den nya situationen vårt stift och vår kyrka befinner sig i efter pastorsinstallationerna i Risöhäll har fortsatt. Kyrkpressen lyfter fram det att Borgå stift har haft en mer tillåtande linje i förhållande till nattvardsmässor i bönehusen, och här lyfts också SLEF:s mässor och konfirmandundervisning fram. J-E- Andelin, som har sammanställt artikeln, lyfter också fram ärkebiskop Luoma, Åbobiskopen Leppänen och Esbobiskopen Hintikka som har krävt hårdare tag mot väckelserörelserna och framför allt Kajsamari Hintikkas påstående att "gummibandet" har tänjts långt och ifall det tänjs mera riskerar det att gå av. Med detta avser hon att biskoparnas tålamod så småningom börjar vara slut. 

Problemet, ur Hintikkas perspektiv, är att det egentligen bara finns ett redskap i kyrkans/biskoparnas verktygslåda och det är ekonomiska påtryckningar. Kyrkan kan avsluta missionssamarbetet med de väckelserörelser som är en del av kyrkans yttremission (vilket troligen ändå kommer att ske när det nuvarande samarbetsavtalet mellan kyrkan och SLEY, SLEF och SEKL löper ut sommaren 2028) och dra bort kollekterna (vilket redan långt har skett) och därmed undergräva det goda missionsarbete som väckelserörelserna gör. Men där är det sedan slut. Det finns t.ex. inget i kyrkolagen som gör det möjligt för kyrkans ledning att sparka ut någon ur kyrkan, något som också äb Luoma konstaterar i "piispan kyselytunti" i Radio Dei. 

Så vad kan biskoparna göra? De kan givetvis avkraga de präster som officerar i rörelsernas olika mässgemenskaper, och det skulle förstås vara ett hårt slag. Men skulle det göra någon skillnad? Jag misstänker att en sådan åtgärd bara skulle sätta mer fart på processen. Dessutom skulle det vara ytterst avslöjande ifall våra biskopar verkligen skulle vara beredda att gå så långt att de skulle försöka förbjuda kyrkans medlemmar att delta i mässan. Vilket en sådan åtgärd helt konkret skulle innebära. Skulle det gå så långt skulle vi vara i en situation som helt klart kunde beskrivas som ett "Konventikelplakatet 2".

Biskop emeritus Erik Vikström lyfter fram ännu en sak som kyrkan/biskoparna kunde tänkas ta sig för, nämligen att polisanmäla för "olovlig användning av ämbetstecken". Detta då alltså gällande sådana pastorer som vigts utanför kyrkans och biskoparnas jurisdiktion men som ännu är medlemmar i kyrkan. Det Vikström här avser är alltså det faktum att sådana pastorer inte har rätt att bära stolan runt nacken (i stället för över axeln som t.ex. prästdiakoner i Ingermanlands kyrka gör). 

Som du som läser säkert har insett handlar detta om hårklyverier, men åtminstone jag utesluter inte att biskoparna i sina desperata försöka att kontrollera situationen också kan tänkas gå in för något sådant. 

Det som är det stora problemet är förstås att biskoparna kan, som en stridsåtgärd, gå in för att riva ner och förstöra det fruktbara samarbete som väckelserörelserna och kyrkans församlingar på många håll har. Exempel på detta finns redan bl.a. i Länsi-Pori och Seinäjoki där församlingen ville låta SLEY:s mässor fortsätta men biskoparna sade nej och därmed olagligförklarade dessa mässgemenskaper. Också en sådan åtgärd skulle dock avslöja biskoparnas sanna avsikter. Alltså att detta handlar om makt och maktspråk, inte om att se till kyrkomedlemmarnas bästa. 

Harambee!

I morgon (lördag) kväll kl 18 samlas vi i Ytteresse bönehus för en Klippan-Harambee. Ordet Harambee kommer från Swahili och är Kenyas nationella motto. Det betyder "att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål". Målet i detta fall är alltså lägerområdet Klippan och mer exakt den nya stugbyn som ska byggas på Klippan. 

Vi ska alltså samla in pengar. Detta gör vi genom att äta hotdogs tillsammans, få information om byggandet (Sol-Britt Häggbloim från byggnadskommittén medverkar), ropa in varor på en auktion och köpa "Klippan-merch" så som fågelholkar, tröjor och annat Klippan-relaterat. Kvällen avslutas med en andakt (Bengt Forsblom) och kaffeservering. 

Välkommen med och arbeta tillsammans för ett gott ändamål!