torsdag 19 november 2026

Vaka och be!

Vi är nu mitt i veckan mellan uppbrottets söndag och Domsöndagen, och temat för denna tid i kyrkoåret handlar i olika former om Jesu ankomst till dom och tidens slut. Det är inte bara en gång Jesus i detta sammanhang ger oss uppmaningen att vi ska vaka och be. T.ex. i Luk 21:36 säger han så här: 

Var ständigt vakna och be om kraft att undfly allt som ska ske och kunna bestå inför Människosonen.

"Allt som ska ske", säger Jesus. Vad detta "allt" är förklarar han på flera ställen i evangelierna, och vi kan här nöja oss med att konstatera att det inte är några trevliga saker. Det är inte för inte han kallar det för "födslovåndor". 

Många kritiker av den kristna tron, också här på bloggen, tror att det att vara kristen handlar om åsikter. Konservativa sådana. Och det är sant att vi kristna ofta har åsikter, och konservativa sådana, men den kristna tron handlar inte om åsikter. Den kristna tron handlar om liv. Den handlar om gemenskap med den uppståndne Herren Jesus Kristus. Det är en gåva han ger oss människor, det att vi på detta sätt får vara med i Guds rike. Varje dag, hela tiden. Så när Jesus uppmanar oss att vaka och hålla oss vakna så handlar denna uppmaning om att umgås med honom. Det här gör vi genom att ta del av/läsa Guds ord, genom att be, genom att ta del av och möta Kristus i nattvarden och genom att umgås med kristna bröder och systrar. 

Den kristna tron handlar alltså om att vara del av Guds rike. Redan här i tiden. Och i detta rike finns Herren Jesus närvarande genom sin helige Ande. I Guds rike är Kristus den som regerar. Den som ger liv åt de sina. I detta rike är det han som ÄR själva livet.

Det att, som Jesus säger, "kunna bestå inför Människosonen" handlar om att stå i en konstant gemenskap med honom. Detta så att den dag han kommer tillbaka hit till jorden är det inte en främling som kommer utan vår bäste vän. 

Men ännu är vi inte där. Jesu återkomst kan ske snart, men det kan ännu dröja. Än så länge är vi i det skedet när vi behöver vaka och när vi får be om kraft att "undfly allt som ska ske". Det här är inget vi klarar av ensamma och framför allt inte i egen kraft. Men vi får vaka tillsammans med varandra och leva i gemenskap med Herren Jesus varje dag i bön och i allt det han ger oss redan här på jorden. 

Med fötterna stadigt på jorden och blicken vänd mot himlen. 

Då somnar vi inte.   

onsdag 18 november 2026

Ingen grön omställning!

Finskspråkiga Yle publicerade för några dagar sedan en artikel som är närmast chockerande. Svenskspråkiga redaktionen brukar översätta viktiga artiklar, men denna har de inte vågat (?) översätta...

Artikeln består av en intervju med den franske historikern Jean-Baptiste Fressoz som hävdar att det inte existerar någon "grön omställning". Det har skett en viss ökning i fossilfri energiproduktion, men denna har inte alls ersatt någon fossil energiproduktion. I själva verket har den globala energianvändningen ökat så kraftigt de senaste åren att utbyggnaden av fossilfri energiproduktion inte ens har klarat av att stå för denna ökning utan även den fossila energiproduktionen har utökats för att täcka energibehovet.

Således: Den gröna omställningen är bara en chimär. En synvilla. Ett "tomt slagord". Verkligheten är att någon grön omställning inte sker och inte heller kommer att ske. Fressoz menar att vi inte kommer att kunna stoppa klimatförändringen, endast sakta in den. 

I artikeln finns ett diagram som visar den globala energikonsumtionen under de senaste sextio åren. Under dessa år har energikonsumtionen mer än tredubblats. De senaste tjugofem åren har energikonsumtionen ökat med ungefär 50%, och sedan 2015 (Parisavtalet) har ökningen fortsätt i samma takt. Diagrammet visar också att den största ökningen i energiproduktionen under de senaste tjugofem åren står kol, olja och naturgas för. 

Fressoz får också frågan om AI kan hjälpa oss att lösa klimatfrågan. Han svarar att AI inte är en lösning utan en del av problemet. Detta eftersom de enorma och talrika datacentren förbrukar fruktansvärt mycket el. I en artikel i ÖT kan vi läsa att datacentren i USA stod för 1,8% av den totala elanvändning i landet, eller i princip lika mycket som hela delstaten Michigan. Eller ett mindre europeiskt land. Över hälften av denna el var producerad med hjälp av fossila bränslen, och ger på årsbasis upphov till 25,7 miljoner ton koldioxid. Och detta gäller alltså bara de amerikanska datacentren.

---

Så vad ska vi göra? Ska vi bara helt enkelt ge upp? För nog tycks det som om detta vore den mest pragmatiska lösningen. 

Nå, det kommer förstås inte att ske. Men en fullkomligt logisk del i lösningen vore att förbjuda all vidare utbyggnad av dessa datacenter. Samt kräva att de redan existerande centren efter en viss övergångstid förbinder sig att producera sin egen, fossilfria, el ifall de vill fortsätta sin verksamhet.  

Detta innebär att vi samtidigt skulle bli av med det existentiella hot som AI innebär för mänskligheten. Två flugor i en smäll, alltså. Men tror någon att detta kommer att ske? Knappast. 

En annan lösning, som också Fressoz lyfter fram, är att vi helt enkelt måste minska vår energianvändning radikalt. Det här är förstås ingen enkel lösning, men det är i själva verket den enda fungerande lösningen. 

Tror någon att det kommer att ske? Givetvis inte. 

Då återstår, som jag ser det, bara två möjligheter. Antingen får vi hoppas att klimatskeptikerna har rätt när de hävdar att klimatförändringen inte beror på mänsklig aktivitet. Eller så tar vi skeden i vacker hand och accepterar att det är så här det kommer att gå. 

Den senare lösningen underlättas förstås avsevärt om vi samtidigt inser att detta är förutsagt i Guds ord när det talas om de yttersta tiderna.

Den fjärde [ängeln] tömde sin skål över solen, och den fick makt att bränna människorna med eld. Människorna brändes av stark hetta och hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. Men de omvände sig inte så att de gav honom äran.  (Upp. 16:8-9)

Tyvärr kommer inte ens denna klimatkatastrof att leda till att människorna omvänder sig utan de kommer i stället att gå allt längre i sitt avfall. 

tisdag 17 november 2026

Om när saltet mister sin sälta

 För en dryg vecka sedan var det 40 år sedan vår kyrka införde nyordningen med kvinnliga präster. Givetvis har en lång rad kyrkliga dignitärer uttalat sig om detta "jubileum". Här några exempel: I sitt öppningsanförande i kyrkomötet påstod ärkebiskop Tapio Luoma att "den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka". Åbobiskopinnan Mari Leppänen skrev i en kolumn i Hesari för en tid sedan att "de kvinnliga prästerna har gjort kyrkan bättre". 

Överlag har tongångarna varit nästan enbart positiva, så jag tänker att det kan vara på sin plats med en avvikande åsikt. 

Redan för femton år sedan publicerade Kati Niemelä vid Kyrkans forskningscentral en artikel med rubriken "Female Clergy as Agents of Religious Change?". Om denna artikel skriver Niemelä: "I argue that the adoption of female clergy is one of the main factors that cause the Church to change its practices, policies and theological orientation." På svenska: "Jag hävdar att införandet av kvinnliga präster är en av de främsta orsakerna till att kyrkan förändrar sina sedvänjor, riktlinjer och teologiska inriktning."

--- 

Så, hur är det? Har vår kyrka blivit bättre av denna nyordning? Har nyordningen varit till "oändligt mycket välsignelse"? Vad ser vi, om vi ser ut över det kyrkliga landskapet under de senaste fyrtio åren? 

Ja, om vi menar att splittring, osämja och sårade samveten på båda sidorna är bra och en oändlig välsignelse, så ja, absolut! Då har det säkert varit så. Men det slutar inte där. Om vi får tro Kati Niemelä, och det får vi nog göra, har införandet av kvinnliga präster banat väg för mycket annat också inom kyrkan. Inte minst dagens uppslitande strid (och biskoparnas anarkistiska uppror mot kyrkans beslutsordning) gällande samkönade äktenskap och den degradering av Guds ord som möjliggör att en (stor) del av kyrkans ledarskap har avfallit också i denna fråga.  

---

Så nej. Införandet av nyordningen med kvinnliga präster har INTE varit någon bra sak. Och det har inte blivit kyrkan till välsignelse. Tvärtom. Jag kommer, igen en gång, att tänka på kung Caspians ord till ståthållaren Gumpas på Ensliga öarna i CS Lewis bok Kung Caspian och skeppet gryningen när den senare försvarar slavhandeln med argumentet att denna behövs för "framsteg och utveckling". På detta kontrar Caspian: "Framsteg och utveckling? Jag har sett bådadera hemma i Narnia. I ett ägg. Där kallar vi det att ruttna."  

Vår kyrka ruttnar inifrån idag. Låt mig för tydlighetens skull säga att detta inte är de kvinnliga prästernas fel. Åtminstone inte i första hand. Nej, orsaken är att vi struntar i Guds ord och trampar Guds vilja under våra fötter. Saltet har mist sin sälta. Då inträder förruttnelsen.   

 

söndag 15 november 2026

Uppbrottets söndag

Idag är det kyrkoårets näst sista söndag - och tillika den dag på året när vi i kyrkan väljer våra beslutsfattare för de kommande fyra åren. På något sätt känns det som om söndagens namn är ett förebud, och jag kommer inte ifrån tanken att detta mycket väl kan vara sista gången jag/vi röstar i ett församlingsval. Men det lär ska visa sig. Jag hoppas fortfarande att kyrkans ledning ska ta sitt förnuft till fånga och igen gå in under Guds ord och sluta jaga och se med onda ögon på oss som vill försöka hålla oss till Guds ord: Detta även om jag förstås inser att det, rent mänskligt sett, inte kommer att ske. 

Nåväl. Söndagens tema handlar om att vaka och vara beredd. Inte i första hand när det gäller sådant som sker i tiden, utan på själva tidens slut. Här får vi alla pröva oss själva. Lever jag för det som hör tiden till, för sådant som inte har evighetsvärde? Eller lever jag för Herren Jesus och för det som kommer att bestå också fastän denna jorden går under? 

Jag läste idag i min dagliga bibelläsning bland annat Lukas 12 när Jesus talar om att han har kommit för att tända en eld på jorden och att resultatet av detta kommer att bli splittring, inte fred. Det kommer att vara två mot tre och tre mot två, och vissa gånger kommer splittringen t.o.m. att gå rakt igenom familjer. 

Med det sagt är det inte konstigt att det också kommer att bli splittring inom den jordiska kyrkoorganisationen. 

Jesus talar i Luk. 12 också om att vi är satta att vara förvaltare som, medan vi väntar på Herrens återkomst, ska ge tjänarna mat i rätt tid. Också här får vi alla pröva oss själva i den uppgift vi har, oberoende av om den är hög eller låg, stor eller liten. 

Sedan säger Jesus något som talade starkt till mig, rakt in i den kyrkliga situationen just nu. Eftersom detta är väldigt känsligt kommer jag inte att säga desto mera om det utan jag klistrar bara in Jesu ord och så får den som läser det själv förstå. Eller låta bli att göra det. 

Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre dröjer med att komma, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och berusa sig, då ska den tjänarens herre komma en dag när han inte väntar det och en stund när han inte anar det, och han ska hugga honom i stycken och ge honom hans plats bland de trolösa. 

lördag 14 november 2026

Inskränkthet och intolerans på ledarplats i ÖT

Sofie Stara går igen ut på ett "korståg" mot konservativ väckelsekristendom i sin senaste ledare i ÖT. Denna gång använder hon homosexualitet och framför allt kritik mot så kallad omvändelseterapi som tillhygge med bas i en bok (Sittenkon ehjä) skriven av en avhoppad pingstvän från Jakobstad, Ville Mäkipelto.   

Enliogt Stara lyfter boken fram åtta fall av människor som blivit utsatta för "påtryckningar" och "omvändelseförsök" och som ett resultat av detta "inte blev helade utan gick sönder allt mer". För det är, alltså enligt Stara, "vad som händer när man tror att en människas sexuella identitet och läggning går att förändra eller förnekas".

Med bakgrund i detta anfaller Stara det nybildade Förbundet Kyrkfolket och försöker på något konstigt sätt kleta skuld på de grundande väckelserörelserna och "de sex stiftande männen". Detta gör hon genom att koppla ihop ämbetsfrågan, förbundets målsättning att predika synd och nåd, "det ökade intresset för kyrkan och konservatism" och synen att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna med dessa "påtryckningar" och "omvändelseförsök". 

Det är, kort sagt, en mycket märklig text. 

--- 

Det Stara tydligen helt har missat är att det idag, inifrån hbtq-kretsar, hörs allt fler och kraftigare röster som ifrågasätter att den sexuella läggningen är medfödd och oföränderlig. Från trans- och queerhåll hörs allt oftare uttryck som "vi kan vara precis vad vi vill" och "vi bestämmer själv över vår sexualitet och vår sexuella inriktning". Också från vetenskapligt håll lyfts det idag fram att sexualiteten och den sexuella läggningen inte alls är statisk utan mer flytande och handlar om identitetsutformning över tid. (Framför allt gäller det psykologiprofessorn Lisa Diamond vid University of Utah.) 

Ja, du läste rätt. Och observera mycket noggrant vad detta innebär! Detta betyder att en människa kan gå från att vara heterosexuell till att vara bi- eller homosexuell, eller mellan vilka bokstäver man nu vill införa och beteckna sig som. Rörelsen är fri och flytande. 

Detta är alltså helt legio idag. Utom när det gäller EN och ENDAST en övergång. Alltså från att vara homosexuell till att vara heterosexuell. Observera också att det, när det gäller så kallad omvändelseterapi, handlar om människors vilja att inte vara homosexuell. 

Här behöver det ställas en kort och tydlig fråga: Varför är det fel att vilja förändras i den riktningen när det numera alltså är ok med alla möjliga andra förändringar när det gäller mänsklig sexualitet? 

---

Stara försöker låtsas vara vidsynt och tolerant, men i själva verket är hon synnerligen inskränkt och intolerant. Hennes kritik handlar inte om värnande av hbtq-människors rättigheter och deras väl. Liksom inte heller kritiken i ett bredare perspektiv gör det. Skulle detta handla om rättigheter skulle hon, och andra som framför samma typ av kritik, lyssna på vad som är på gång i den större hbtq-världen. Men nej. Detta handlar om att slå mot klassisk kristendom och, i Staras fall, mot traktens (och Finlands) väckelsekristna och vår vilja att stå upp för det Guds ord säger. Inget annat. 

Men knappast förvånar det någon.    

torsdag 12 november 2026

Om den selektiva toleransen

Jag har – när jag inte orkat med annat efter en lång och tung arbetsdag – suttit och lyssnat igenom förra veckans kyrkomötesdiskussion om vår kyrkas framtidsstrategi för åren 2027 -2032 och även läst igenom dokumentet.

I såväl diskussionen som dokumentet i sig finns det goda saker. Redan namnet på strategin, Jag ger er en framtid och ett hopp, lyfter blicken till evighetsfrågan. Evighetsfrågan som ju borde vara kyrkans första och viktigaste budskap och angelägenhet. Tyvärr visar sig en genomläsning av dokumentet att den framtid som främst avses är en jordisk framtid, men var och en får ju tolka strategidokumentets namn som han/hon vill, och citatet i sin ursprungliga kontext syftar givetvis på evigheten.

Ett stort problem med denna framtidsstrategi, liksom med hela vår kyrka just nu, är att utrymmet för biblisk kristendom är ytterst smalt och smalnar hela tiden. Dokumentet talar stort om att "värdesätta olika former att leva ut tron" och om att "värdesätta flerstämmigheten", men detta visar sig bara gälla för sådana uttryck för tron som de toleranta väljer att tolerera. I diskussionen i kyrkomötet sades klart ut att detta INTE gäller sådana uttryck för tron som håller sig till det bibliska vittnesbördet när det gäller ämbetet. (Vid ca 48:00 i videon) Sådana uttryck för tron värdesätts inte. De anses, tvärt om, vara diskriminerande och som sådana avskyvärda och bör rensas bort.

Så regnbågsmässor är ok. Yoga är ok. Det är till och med ok att inte vilja ha något med kyrkan att göra (så länge man är medlem och betalar sin kyrkoskatt). Alla sådana uttryck värdesätts. Låt vara att de inte har något stöd i Guds ord. Men det är INTE ok att i ord och handling hålla fast vid det Guds ord säger.

Det här är ju nog bara så oerhört sorgligt.

onsdag 11 november 2026

Om vad klockan är slagen

 Jag vet att jag inte borde bli förvånad, men likväl slår det mig varje gång det händer. Alltså när media rapporterar om hur galen den här världen är/håller på att bli. 

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om det som den amerikanske samhällsdebattören Rod Dreher skrev i sin bok The Benedict Option för snart tio år sedan. Alltså om att världen inom kort kommer att se på oss bibeltroende kristna på samma sätt som den då (2017) såg på rasister och vit makt-anhängare. Jag har också noterat att jag, när jag läste detta, hade svårt att tänka mig att det verkligen skulle gå på det sättet och framför allt inte att det skulle ske inom kort. 

Nå, frågan är om vi inte redan nu är där. 

Jag läste i morse om den tyske fotbollsspelaren Felix Nmecha som får löpa gatlopp för en målgest han använder när han har gjort mål. Han firar genom att sätta ner en tänkt krona inför "den snart återvändande kungen (Jesus)" och därmed ge honom äran för målet. Jesus är, enligt Nmecha, "mitt hopp och min styrka".

Problemet, enligt Aftonbladet, är att denna målgest kopplas till "en ifrågasatt kristen rörelse", Ballers in God. Denna rörelse beskriver homosexualitet som en synd och abort som en del av den Ondes plan. Alltså något som är helt i linje med bibeltrogen kristendom alltid och överallt. 

Nu har Nmechas klubbs fanclub reagerat på detta och framfört kritik mot Nmecha och, enligt uppgift, har också den tyske förbundskaptenen Jurgen Klopp tagit kontakt med Nmecha för att samtala kring detta.  

Men märkte du vad som hände här? Nmecha har inte sagt något alls om varken homosexualitet eller abort. Men hans ödmjuka målgest kopplas till en rörelse som har gjort det, och genast får han klä skott för arg kritik och uppenbarligen är hans landslagsplats också ifrågasatt som ett resultat av detta.

Jag undrar om ens ett avlägset samröre med KKK skulle få lika allvarliga följder idag.