Paraplyorganisation grundas

Igår nåddes vi av den kyrkohistoriskt signifikanta nyheten att en paraplyorganisation nu kommer att grundas av (åtminstone) en del av de åtta väckelserörelser som deltar i Kyrkfolket-nätverket. Detta genom att SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) meddelade att de går med som stiftande medlem. Den nya föreningen, som inte kommer att ha någon jurisdiktion över sina medlemsföreningar och inte heller kommer att vara någon ny kyrkoorganisation, ska enligt planerna grundas i slutet av oktober (28/10). Målet med detta förbund är att samla och stöda samarbetet och samtalet mellan de olika medlemsföreningarna samt att "stöda medlemsföreningarnas gemensamma strävan att vörda och främja ett kristet liv i Finland som bygger på den lutherska bekännelsen". (Uusi liitto kokoaa ja tukee jäsenjärjestöjensä yhteistyötä sekä edistää niiden välistä keskustelua. Tavoitteena on tukea järjestöjen yhteistä pyrkimystä vaalia ja edistää luterilaiseen tunnustukseen perustuvaa kristillistä elämää Suomessa.) 

---

Jag konstaterar att detta är en naturlig fortsättning på de senaste fyra årens samverkan mellan de åtta väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket. Det har redan en längre tid talats om en paraplyorganisation som ytterligare skulle formalisera detta samarbete och även kunna sköta vissa uppgifter som rörelserna själva inte ensamma kan ta på sitt ansvar. Det har, kanske inte lika tydligt med dock, i detta sammanhang talats om prästsituationen och behovet av att få nya präster som är villiga att gå in under Guds ord och den lutherska bekännelsen och som väckelserörelsernas folk kan ha förtroende för. Detta alltså i en situation där biskoparna inte längre viger sådana präster utan har satt upp helt annorlunda kriterier för tillträde till prästämbetet. Det ska bli intressant att se hur, och om, detta nya förbund kan vara behjälpligt angående detta. 

Nu är vi alltså där, och det är gott att se att denna samverkan fortsätter och utvecklas.  

Ett gemensamt nattvardsbord?

Denna vecka har biskoparna varit samlade till biskopsmöte i Vasa. I mötets öppningsanförande talade Lappo stifts biskop Matti Salomäki om kyrkans enhet och, enligt Kotimaa-tidningen, var det centrala i hans tal det att "Vi inte kan nöja oss med en situation där det inte finns nattvardsgemenskap" (i kyrkan). Han efterlyste en vilja att söka vägar till ett gemensamt nattvardsbord i kyrkan.

I artikeln konstateras helt riktigt att det är biskoparnas uppgift att värna om kyrkans enhet. Salomäki berättade att han redan under en lång tid har sörjt över att alla kyrkans medlemmar – och alla kyrkans präster – inte har kunnat delta i det gemensamma nattvardsfirandet. Under den senaste tiden har motsättningarna eskalerat, och Salomäki konstaterar att biskoparna har fått höra att det skulle finnas en lösning på detta problem om dessa bara skulle ha en vilja att lösa det.

Salomäki ställer sig tveksam till att smällknuten kan lösas genom administrativa åtgärder eller ens genom diskussion, utan nu krävs det teologisk reflektion. I vilken mån kan konflikter godkännas utan att sakramentsgemenskapen brister, frågar han sig. Själv menar han att de nuvarande schismerna inte behöver söndra kyrkans nattvardsgemenskap och att en vilja till gemenskap fortfarande existerar i kyrkan.

---

Låt mig börja min kommentar med att konstatera att det är typiskt för biskoparna att inte se och erkänna att det är deras åtgärder som har eskalerat motsättningarna i kyrkan. Det att de gick tvärt emot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan är den absolut största enskilda orsaken till dagens ytterst inflammerade situation. (Notera dock att Salomäki som de ende av biskoparna motsatte sig förslaget om två olika äktenskapssyner och inte heller stod bakom de pastorala anvisningarna.)

Med det sagt är det ändå positivt att Salomäki säger sig vilja värna kyrkans enhet. Jag tar mig härmed friheten att lägga fram mina funderingar om vad som borde till för att återställa en full nattvardsgemenskap i kyrkan. Och notera nu mycket noga att detta endast är mina funderingar.

Den första och absolut viktigaste punkten i denna lista handlar om att kyrkan igen bör förbinda sig till den första paragrafen i Kyrkoordningen. Alltså den som säger att alla läror ska prövas mot Guds ord.

Av detta följer sedan allt annat:

- Biskoparna ska återta sitt beslut i äktenskapsfrågan och ta itu med alla präster som går emot kyrkans äktenskapssyn i lära och handling.

- Biskoparna och domkapitlen bör ta sitt uppdrag att vaka över lärans renhet på allvar och likaså ta itu med alla präster som inte förkunnar i enlighet med kyrkans lära.  

- Kyrkomötet bör återta beslutet från 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor och vida åtgärder i enlighet med detta. Jag är medveten om att detta kommer att leda till en (tillfällig) prästbrist i kyrkan, men det är ett nödvändigt ont.

- Vår kyrka bör omedelbart säga upp den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som ingicks mellan det lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan år 1999.

---

Detta som en början. Jag skriver "som en början" eftersom de ovannämnda punkterna visar klart och tydligt var problemet sitter. Du som har orkat läsa så här långt har säkert, liksom jag, konstaterat att det jag efterlyser inte kommer att ske. Således får vi med sorg i hjärtat konstatera att vår kyrkas nattvardsgemenskap är oåterkalleligt förlorad. Ingen teologisk reflektion, om aldrig så noggrann, kan råda bot på detta om det inte finns en ärlig vilja att låta Guds ord vara Guds ord. Så vägen tillbaka till en full nattvardsgemenskap inom kyrkan är tyvärr stängd. Så som situationen nu är måste varje situation prövas skilt för sig.

Problem

 Blogger har uppenbarligen någon form av problem just nu så att det inte går att publicera några kommentarer. Detta till kännedom. 

Min insändare och reaktioner på svaret från Sourander

 Den uppmärksamme ÖT-läsaren såg säkert att jag hade en insändare i dagens tidning. Den var relativt kort, så jag klistrar in den här i sin helhet: 

Det var med bestörtning jag läste Anna Souranders ledare i ÖT 29/8 med rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök". Texten var ett angrepp på biblisk kristen tro och ifrågasatte den grundlagsskyddade religionsfriheten. Detta trots att Sourander pliktskyldigast hävdade att "religionsfriheten inte ska kompromissas". I följande mening säger hon ändå att religionsfriheten inte ger någon "rätt att utsätta unga för påtryckningar". Detta efter att hon inledningsvis hävdat att det är en påtryckning när "en predikant kallar homosexualitet för en synd".

Hur ska Sourander ha det? Ska vi ha religionsfrihet eller inte? Det blir synnerligen oklart i hennes ledartext.

Faktum är att den dag vi inte längre får kalla synd för synd och erbjuda Guds nåd åt alla som vill omvända sig och tror sina synder förlåtna för Jesu skull har vi inte längre religionsfrihet i detta land. Är det så ÖT vill ha det?

---

Souranders svar är också det föredömligt kort, så jag klistrar också in det här: 

Det är märkligt hur ett försvar av mänskliga rättigheter och varje individs rätt till sin egen identitet kan uppfattas som ett angrepp på någonting överhuvudtaget.

Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet, men den kan begränsas om den krockar med andra lagar, allmän ordning eller mänskliga rättigheter. Finländsk lag förbjuder diskriminering av sexuella minoriteter.

 

---

 

Jag kan således konstatera att ÖT/Vbl inte längre är för religionsfrihet i Finland. De sexuella minoriteternas rättigheter går före religionsfriheten. Den som kommer ihåg diskussionerna inför riksdagens behandling av samkönade äktenskap erinrar sig säkert att detta var exakt vad jag och andra kritiker av lagförslaget hävdade skulle hända. Om, och när, denna lag godkänns kommer det att leda till att yttrande- och religionsfriheten urholkas. Nå, nu är vi snart där. 

 

Problemet med religionsfriheten är att den är odelbar. Detta så att antingen har vi religionsfrihet eller så har vi det inte. Det finns inget mellanläge där vi delvis har religionsfrihet. I detta fall handlar diskussionen dessutom om inte mindre än själva kristendomens kärna, alltså synd och nåd, lag och evangelium. Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kan vi inte längre tala om att det är kristendom vi förkunnar. Eller rättare sagt: Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kommer vi att fortsätta göra det ändå. Oberoende av följderna. (Detta enligt Apg. 5:29) Och notera nu detta mycket noga: Den kristna trons kärna är INTE att homosexualitet är synd. Det är bara en mycket liten del av helheten. Men som sagt: Religionsfriheten är odelbar. 

 

Det nya hotet mot religionsfriheten

Jag läste för några dagar sedan en mycket arg och delvis förvirrad, ledartext i ÖT. Anna Sourander skriver under rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök" om regeringens ovilja att lagstifta mot så kallade "omvändelseförsök" av homosexuella. 

Hela texten är en bredsida mot biblisk kristendom, och som sagt är texten delvis förvirrad. Eller så hoppas jag att den är, i annat fall är den något mycket värre, nämligen ett frontalangrepp mot religionsfriheten. Sourander skriver nämligen att "För en ung människa kan det räcka med att en predikant kallar homosexualitet synd. Också det är en påtryckning – ett försök att lära en ung människa att det mest grundläggande i hennes identitet är fel." I slutet av texten återkommer hon till ordet "påtryckning" när hon skriver om religionsfriheten: "Religionsfriheten ska inte kompromissas. Men religionsfrihet ger ingen rätt att utsätta unga för påtryckningar som syftar till att få dem att förneka sin identitet."

Så hur ska Sourander ha det? Ska religionsfriheten kompromissas eller ska den inte? Hon argumenterar starkt för att inga påtryckningar får ske, men samtidigt är det en påtryckning att kalla det till synd som Bibeln kallar synd. Är Sourander bara förvirrad eller talar hon för att religionsfriheten ska avskaffas? Döm själv vilketdera det handlar om. 

---

Ungefär samtidigt som Souranders ledare publicerades i ÖT publicerade Svenska Yle en text om Åbo Pride. Som allt annat Svenska Yle skriver i detta ämne var också denna artikel helt befriad från alla former av problematisering av fenomenet i fråga, och kan därför klassas som ren och skär propaganda. Särskilt graverande är förstås att en präst i vår kyrka träder fram iklädd prästkläder och talar för hbtq och normnedbrytningen. Mari Nurmi, som hon heter, talar om en "god utveckling inom adoptioner för samkönade par" och ser det som en bra sak att det "körs hårt på att omvändelseterapi ska förbjudas". Behöver jag säga att när jag läser sådant tvingas jag på allvar ifrågasätta mitt medlemskap i denna avfallna och totalt utan episkopalt ledarskap varande kyrka? Skulle vår kyrka vara en kyrka värd namnet skulle denna Nurmi avkragas. Nu är det tvärtom så att den präst som ifrågasätter hennes rätt att vara präst blir avkragad. Nå, det var ett sidospår.  

I samma artikel finns det insprängt ett par faktarutor. I en av dessa redogörs för Setas syn på omvändelseterapi. Där sägs att detta "Kan till exempel förekomma som kamratstödsgrupper, individuell terapi, själavårdsterapi, läger- eller retreatverksamhet, böner, avhållsamhet från sex eller masturbation, heterosexuella parförhållanden, feminitets- eller maskulinitetsövningar, eller exorcism."

Notera särskilt hur Seta här, säkerligen inför kommande riksdagsbehandling av nya lagförslag, flyttar fram positionerna. Här inkluderas såväl bön som uppmaning till avhållsamhet samt (vilket jag förmodar orden betyder) uppmaning till homosexuella att gå in i heterosexuella parförhållanden och rent av redogörelse för att någon har gjort detta i definitionen på vad som är omvändelseterapi. 

För en bibeltroende kristen är det en självklarhet att be för människor som har det svårt och som kämpar med olika frestelser och synder. Vidare är det för den kristna kyrkan också, helt i enlighet med vad som sägs i Guds ord, en fullkomlig självklarhet att alla som inte är gifta eller som av olika orsaker inte kan ingå i ett kristet äktenskap (bestående av en man och en kvinna) ska uppmanas till sexuell avhållsamhet. Den enda trygga platsen för sexualiteten är nämligen i det livslånga, monogama förhållandet mellan en man och en kvinna. 

--- 

Det är knappast en slump att Souranders ledare uppenbarade sig samtidigt som denna artikel på Svenska Yles webbplats. Det är knappast heller någon slump att Sourander talar om religionsfrihet i detta sammanhang. (Så nej, hennes text är inte förvirrad. Det var bara en from förhoppning från min sida.) Om Seta, och hbtq-rörelsen överlag, får som de vill kommer religionsfriheten att vara ett minne blott. För alla som vill hålla sig till Guds ord, vill säga. Därför är det knappast att gå till överdrift att påstå att dessa lagförslag om förbud mot omvändelseterapi (som alltså nu omfattar mycket annat också) är ett direkt hot mot den kristna kyrkan och sann, biblisk kristendom. 

Det är i sanning märkliga tider vi lever i.   

  

Inför församlingsvalet

Det blir församlingsval i Finlands evangelisk-lutherska kyrka i november. Just nu pågår kontrollen av vallistorna och nomineringen av kandidater borde också vara i startgroparna. I vår kyrka är det, i motsats till situationen i Sverige, ovanligt med renodlade partilistor i valet. Särskilt i Borgå stift. Partilistor förekommer mest på finskspråkiga orter och i större städer. 

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på SDP:s församlingsvalsprogram, och läsningen förfärar. Det är mycket tydligt att det är samhällets (världens) och partiets värderingar som är det viktiga här, inte Guds ord. Nå, det förvånar kanske inte så mycket. Men den öppna fientligheten mot klassisk kristen tro förvånar. 

I programmet nämns gudstjänstlivet i församlingarna, och där uppmuntras och uppmanas till ett "mångsidigt gudstjänstliv". I nästa mening sägs det dock klart ut att detta ändå inte gäller för alla. "I församlingarna är det ändå bra att förhålla sig kritiskt till de konservativa väckelserörelsernas särmässor (erillismessut)". I klartext: Regnbågsmässor, voffmässor yogamässor och annat liknade är ok. Men inte de gudstjänster där man håller sig till Guds ord. 

I SDP:s valprogram nämns inte heller något om det stora problem vår kyrka har, nämligen att största delen av församlingarnas medlemmar inte alls går i några gudstjänster. Att väckelserörelserna samlar folk till sina mässor är för SDP alltså ett större problem än att människor inte alls går i gudstjänsten.

Jag hoppas verkligen att inga kristna människor ställer upp och på och inte heller röstar på SDP:s vallistor.    

Kyrkokampen går vidare

ÖT uppmärksammar idag den information LFF:s styrelse publicerade på facebook för knappt två veckor sedan (18/8). Jag läste detta meddelande för ett par dagar sedan och har tänkt skriva några rader om det, men visste inte riktigt var jag skulle börja. Nå, efter ÖT:s artikel - med en kommentar av Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand - finns det orsak att ta tag i saken. Först tänker jag att det är viktigt att alla (även de som inte hittar informationen på facebook) har tillgång till den, varför jag i det följande klistrar in hela inlägget: 

INFORMATION FRÅN LFF:S STYRELSE 18.8

Med anledning av de strukturella förändringar som håller på att ske inom LFF:s medlemsföreningar vill vi, LFF:s styrelse informera följande:

Inom LFF använder vi termerna bönehusförening, fridsförening eller bönehusförsamling för bönehusverksamheten. I och med att nattvardsgudstjänst allt oftare firas i våra bönehus kan man även definiera bönehusen som en gudstjänstgemenskap eller mässgemenskap. Dessa begrepp har lyfts fram i de senaste årens kyrkopolitiska diskussioner. I kyrkligt språkbruk är en gudstjänstgemenskap en förening eller en oregistrerad grupp som bedriver församlingsliv (mässor), där medlemmarna tjänar ideellt i olika uppgifter och där präster sköter gudstjänsterna med ordet och sakramenten tillsammans med en eller flera medhjälpare. Avgörande är inte hur ofta man firar mässa, utan att man kallar präster som i tur och ordning sköter mässorna.

Vi vill poängtera att varje bönehus inom LFF är suveränt i förhållande till organisationen LFF och beslutar därmed om sina egna angelägenheter.

Varje bönehus väljer således hur man ordnar sitt församlingsliv. Det kan innebära bland annat följande:

- Bönehusen avgör hur ofta nattvardsgudstjänst firas

- Bönehusen avgör vilka predikanter/präster/pastorer som sköter förkunnelsen och vilka präster/pastorer som sköter sakramentsförvaltningen

- En präst-/diakonvigd kan välsignas i bönehuset för att exempelvis i egenskap av pastor förvalta sakramenten i bönehuset, för att även tillgodose behoven för sina medlemmar som inte längre är medlemmar i EVL (evangelisk-lutherska kyrkan i Finland).

- Nattvardsgudstjänst firas i samband med större möten och mera regelbundet i bönehusverksamheten, med tillstånd av den lokala EVL-församlingen. Nattvardsgudstjänst förrättas med en präst inom EVL eller, med en liturg som är präst/diakonvigd inom en annan luthersk kyrka (f.n. Ingermanländska kyrkan)

- Barn som föds inom bönehusföreningen döps till medlemmar inom EVL, medan barn som föds till föräldrar som inte är medlemmar i EVL döps (av präst/diakonvigd man) till medlemmar i bönehusförsamlingen/bönehusföreningen

- Prästvigning för egna predikanter med eller utan formell teologisk utbildning eller kallandet av män med prästvigning från (utländsk) luthersk kyrka som tjänar i bönehuset

- Bönehusförsamlingarna kan uppmana yngre män att studera teologi, exempelvis genom den teologiska utbildning som STI (Teologiska institutet i Finland) numera ordnar

LFF:s uppgift är att, inom ramen för sina stadgar, bistå sina egna medlemsföreningar oberoende av hur varje enskilt bönehus väljer att ordna sitt församlingsliv.

- LFF:s medlemskap i och samarbete med STI har öppnat för nya möjligheter, eftersom vi inte är ensamma i oron över framtidsutsikterna att verka inom EVL

- Inom STI planeras som bäst olika lösningar för att säkerställa att dess medlemsföreningars framtida behov av bibeltrogna präster kan tillgodoses

Styrelsen för Laestadianernas Fridföreningars Förbund rf 18.8.2026

 ---

Så långt alltså informationen från LFF:s styrelse. 

Jag noterade (förstås) särskilt passusen angående egna prästvigningar eftersom detta är det verkligt brännbara. Här öppnas nu officiellt för sådana vigningar av manliga präster (med eller utan formell teologisk utbildning). Således torde det nu endast vara en tidsfråga innan detta sker. Jag har noterat att, trots Åstrands tidigare försök att utmåla situationen inom LFF som splittrad när det gäller denna sak, det tycks råda en mycket stor enighet om vad som bör göras gällande detta.  

Åstrand uttalar sig om kommande prästvigningar i artikeln i dagens ÖT. Han säger: "När man talar om att man framöver kan tänka sig att till och med viga pastorer eller präster, så är det någonting som inte är inom ramarna för vår kyrka. Det är då mer ett uttryck för ett mer fristående samfund ... Vår kyrka har riktlinjer för vilka kyrkors präster och pastorer vi samarbetar med. Om en bönehusförsamling prästviger egna präster så är vi i ett läge där det handlar om relationer till ett annat samfund. För en sådan sak har vi inte samarbetsavtal eller samverkansmodeller."

 Här har Åstrand fel. Vår kyrkas bekännelseskrifter gör klart att om biskoparna vägrar prästvigning kan församlingar inom kyrkan viga sig egna präster. Det att så sker innebär inte att det per automatik bildas ett nytt samfund. De präster som vigs har givetvis inte stifts- och kyrkoledningens mandat att verka som präster i kyrkan, men om och när dessa nya präster är medlemmar i kyrkan är de inte desto  mindre präster inom kyrkan. 

En sådan situation kommer förstås att vara extremt svårgreppbar och råddig, men skulden för detta ligger i helt och hållet hos kyrkans ledning. De troende medlemmarna i kyrkan måste kunna ha möjlighet att fira gudstjänst och få del av sakramenten på ett sätt som inte kräver att de går emot Guds ord och sitt av Guds ord bundna samvete. Det som nu sker visar att om och när biskoparna och kyrkans ledning förvägrar dem detta kommer åtgärder för att korrigera denna orätt att vidtas. Och mycket gott så!