Om Bibeln, kyrkan och dagens villoläror

Jag hittade för en tid sedan en kolumn som publicerades i Helsingin Sanomat i april i år, skriven av biskop Mari Leppänen. Kolumnen skrevs efter domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola, och i sin text resonerar Leppänen kring frågor om yttrandefrihet och religionsfrihet. Mot slutet av kolumnen kommer hon in på frågan om Bibeln och där skriver hon en del saker som visar hur dagens kyrkliga ledare resonerar och hur långt bort de har kommit från biblisk kristendom.

Leppänens kolumn har rubriken "Med Bibeln kan vi skada eller tjäna livet", och redan här låter hon förstå att vi människor kan och ska bedöma vad som är rätt och tjänligt och vad som är skadligt för livet/människorna. Det hon i praktiken gör i sin text är att hon ställer sig själv i Guds ställe och tar sig friheten att döma Gud och hans heliga ord på basen av dagens "bättre förståelse" av människan och hennes sexualitet. Hon skriver: "Bibelns texter har på sin tid riktats till människor som hade sin tids kunskap, värderingar och världsbild. Som bibeltolkare idag behöver vi inse det tidsmässiga och kulturella avståndet [till bibeltexterna]".

Behöver jag säga att detta INTE är Bibelns självbild och inte heller är det vår kyrkas fastslagna syn på Bibeln? Kyrkoordningens första paragraf gör klart att Bibeln är tidlös och det den säger gäller oberoende av och över vad vi menar oss veta och förstå. Detta uttrycks på följande sätt: 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. 

---

Det Mari Leppänen ger uttryck för i sin kolumn är inte kristendom så som vi i vår kyrka förstår den. Det hon ger uttryck för är förvisso vad många - också inom kyrkans ledning - menar och anser, men det gör inte att det är rätt för det. Leppänen ställer i och med denna text sig utanför den kristna tro som hon förbundit sig att försvara och bryter därmed sina prästlöften. Framför allt öppnar hon för att låta tidsandan avgöra vad som är rätt och fel och jag tror att alla kan förstå vilken Pandoras ask detta öppnar.

---

Huvudtesten i Leppänens resonemang är att Bibeln och läsningen av Bibelns texter bör tjäna livet/människan. Det hon inte säger, men som finns där som en outsagd tanke, är att alla uttryck för den mänskliga sexualiteten bör accepteras (vanligen med tillägget: Så länge allt sker av fri vilja och det inte skadar någon utomstående.) Den bärande tanken bakom detta är att vi idag vet mera och bättre vad som är rätt och gott än vad Bibelns författare visste. 

Men detta resonemang faller på att Bibeln inte är människors tankar om Gud, människan och världen. Nej, utan Bibeln är GUDS ORD. Något som alltså KO §1 gör klart och tydligt att också vår kyrka anser och bekänner sig till. 

Leppänen menar, helt seriöst, att det kan skada livet/människan om och när vi läser och håller fast vid Guds eviga ord. Och visst! Det tar sjukt när Gud talar och vi människor får höra att vi har syndat och gått emot Guds goda vilja och bud. Men detta att det tar sjukt får inte förväxlas med att skada livet! Det är nämligen aldrig skadligt att bli tillrättavisad och att få höra att den väg jag befinner mig på kommer att sluta i förskräckelse. Det som är skadligt för livet är att låta förstå att det är ok att fortsätta på en felaktig väg och att synden inte kommer att leda till död. Det kanske kan upplevas som om vore det trösterikt för stunden, men vad hjälper det om vi i slutändan går miste om själva Livet? 

---

Det Leppänen skriver låter säkert bra för många som saknar förstånd i andliga frågor. På samma sätt som en varg utklädd till ett får kan se nog så gosig och trevlig ut. Men det ändrar inte det faktum att det ändå är en varg och att den har vassa tänder och ett vargahjärta.  

Bedrövligt!

Ibland blir jag bara närmast chockad när jag läser ÖT:s ledare. Den senaste gången i raden var när jag läste Sofie Staras ledare i gårdagens tidning. Hennes ledare har rubriken "Finland behöver ett regnbågsprogram nu", och i texten vinglar hon på mellan olika företeelser och fenomen och landar i att "varken kristen tro eller regnbågspersoner ska behöva osynliggöras". På vägen dit går hon via en förvirrad kommentar på Svenska Yle av signaturen "Pandisen" som bl.a. ger uttryck för irrationella fobier för kristna uttryck i gatubilden. Stara låter så släggan falla genom att vidare citera samma kommentar där "Pandisen" skriver att hon ändå vet att "alla kristna inte vill queera människor illa". (Underförstått: Men att många av oss nog vill det.) Detta är inte ok. "Maalittaminen" heter det visst på finska. När detta sker på ledarplats i tidningen är avsikten inget mindre än att svärta ner en hel befolkningsgrupp.   

Det jag ändå reagerar mest på i Staras ledare är det att hon ställer offentlig prideflaggning bredvid olika tryck på tröjor eller smycken som kristna människor bär som om dessa saker skulle vara jämförbara. Som sagt, jag blir chockad av dylikt dravel. Jag ser det gång på gång här på bloggen att vurmen för sexuella minoriteter ofta kan göra att - och i realitieten också gör just det - människor förblindas och fullständigt tappar bort logik och sunt förnuft. Men att så sker på ledarplats i lokaltidningen är oursäktligt. 

Kunde inte ÖT:s redaktion ha någon att läsa igenom Staras texter innan de publiceras så att vi som läsare inte behöver utsättas för dylika dumheter i framtiden?  

---

Och nej. Finland behöver inget "regnbågsprogram". Helt enkelt för att vi inte behöver flera verktyg för nedmontering av yttrande- och åsiktsfriheten. De vi har är redan för många. 

Om tidens slut och om födslovåndorna

Knappast har någon missat att USA och Iran har kommit fram till någon form av fredsuppgörelse. Framtiden lär få utvisa hur detta kommer att fungera, men åtminstone min tanke är nog att denna uppgörelse (ifall den håller) är en enorm förlust för USA och Donald Trump - även om han förstås försöker sälja in den som något annat. Situationen har inte förändrats märkbart sedan före kriget, annat än att krigets följder har fungerat som en stresstest på världsekonomin. (Jag såg annars för några dagar sedan för första gången sedan kriget startade 95E för under två euro vid pumpen...) 

Det är knappast någon underdrift att hävda att världen är trött på detta krig och framför allt på dess följder. Därför är fredsavtalet mycket välkommet för de flesta. En sak som dock kan hota freden är Israels krig mot Hizbollah i Libanon eftersom Iran anser att dessa krigshandlingar också måste avslutas för att avtalet ska gälla. Israel tycks dock inte alls vara av samma åsikt, och detta har fått t.o.m. USA att höja rösten mot Israel och ställa hårda krav på ett slut på krigshandlingarna.  

---

Jag har alltid varit intresserad av det Guds ord säger om tidens slut och de händelser som kommer att föregå slutet. En intressant profetia som det har varit svårt att kunna tänka sig fullbordad är det som profeten Sakarja skriver i det tolfte kapitlet i sin bok . alltså det om att alla jordens folk ska slå sig samman mot Israel. (Sak. 12:3). Detta länge givetvis eftersom det inte fanns något Israel att dra upp mot, och efter 1948 för att världens starkaste krigsmakt USA alltid har varit ett orubbligt stöd för Israel. 

Vi vet givetvis inte hur och när denna profetia kommer att gå i uppfyllelse, men nu kan vi, för egentligen första gången, se hur ett möjligt scenario skulle kunna se ut. Om, och när, Israel - genom att fortsätta sina attacker mot Hizbollah-terroristerna i Libanon - gör om intet Trumps fredsavtal med Iran kan USA mycket sannolikt gå hårt åt Israel och t.o.m. vända sig mot landet. Detta särskilt som Trump har visat sig vara synnerligen lynnig och ombytlig under sin andra presidentperiod. 

---

I detta sammanhang kan jag inte undgå att komma ihåg Ensio Lehtonens profetia gällande Israel och Finlands Sion - speciellt inte efter det som har skett under de senaste månaderna - och efter att ha sett den video som en anonym kommentator länkade till under den senaste texten. Jag har skrivit om denna profetia i ett flertal repriser, och jag nöjer mig i detta sammanhang med att länka till den första texten jag skrev om den. 

Den stora frågan är om vi snart börjar vara där?

Omvänd er, ty himmelriket är nära!

I dag är det midsommarafton. Midsommaren är Johannes Döparens högtid, och orden i rubriken ovan var hans budskap till sin omvärld. "Omvänd er, ty himmelriket är nära!"

Johannes predikade omvändelse för alla människor, och hans budskap är aktuellt ännu idag. Om än med den "uppdateringen" att himmelriket nu har kommit - om än det än så länge är fördolt. 

Johannes omvändelsebudskap gäller alltså oss alla. Det gäller sådana som lever blinda och döva för Guds kärlek och nåd, och det gäller alla oss som har fått se och smaka att Herren är god. För oss alla gäller kallelsen till daglig omvändelse från vårt gamla liv och vår gamla människa med hennes begär och, ja, fall. 

Det vi behöver inse och komma ihåg är att detta omvändelsebudskap inte är en dom i sig. Eller rättare sagt: Det är inte avsett som en dom. Om vi inte hör det och tar vara på det blir det för oss till en dom, absolut, men målet med det är inte domen eller det att vi ska gå omkring med dåligt samvete. Nej, målet med omvändelsebudskapet är frid med Gud. Målet med omvändelsebudskapet är att vi ska vända oss till Herren Jesus, få lägga av oss vår skuld vid korsets fot och sedan resa oss upp och gå vidare i Guds nåd. I glädje och frimodighet. 

För Guds rike är här! Vi kan, redan här och nu, få leva i detta osynliga rike som benådade, förlåtna och frälsta syndare. Ordet "frälst" kommer från det gamla svenska ordet "frihalsad" och handlar om att en slav blivit av med sitt nackjärn som var det synligaste och mest påtagliga tecknet på att en människa inte var fri. 

I Kristus är vi "frihalsade"! Han ger oss friheten! Frihet från synden, från domen och från vår gamla herre Djävulen. Kan det finnas något som är mer glädjande än detta?   

Kyrklig allergi

Igår rapporterade Iltalehti om en anonym släkting till ett skriftskolbarn som hade "skakats" av att en skriftskolpräst i Jämsä församling, Ari Mäkelä, i skriftskolan bl.a. hade undervisat att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. På en fråga som kommit in i en frågelåda hade samme Mäkelä också svarat att Donald Trump också har gjort en del bra saker, bla.a. att han sagt att det bara finns två kön samt att han gått åt "transvården" av barn.

Iltalehti försöker göra en stor sak av detta genom att pressa kyrkoherden i Jämsä församling, Harri Niemelä, men denne står bakom skriftskolprästen och kallt konstaterat att Mäkelä "modigt skött sina prästuppgifter i denna utmanande avkristnande tid". 

---

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan någon biskop (exempelvis Matti Salomäki i Lappo stift dit Jämsä församling hör) går ut i media och försöker gjuta olja på vågorna. 

Som jag skrev i en tidigare text är det idag rädslan som styr i vår kyrka, uttryckligen rädslan för media och den allmänna opinionen. Detta så till den grad att biskoparna och kyrkans ledning är beredda till i princip vilja eftergifter som helst för att inte stöta bort människor som inte har något större intresse av kyrkan och dess budskap men som har blivit bedragna i en rad etiska frågor och som därmed inte står ut med utan blivit allergiska mot Bibelns budskap och kyrkans lära. Allt för att bevara de heliga skatteintäkterna.   

Högmod och blindhet

 Igår rapporterade Kotimaa-nättidningen att "Kyrkan igen är synligt med i Helisnki Pride". Detta i år så att kyrkan (Helsingfors, Esbo och Vanda kyrkliga samfälligheter) är en så kallad "Support-kompanjon" till Pride. Detta kostar 10 000 euro för kyrkan.

--- 

Kostnaden är en sak, men långt mycket värre är att kyrkan genom detta trampar Guds ord under sina fötter, spottar på Guds goda vilja och öppet bekänner sig till en ny religion. I denna nya religion är synden avskaffad och eftersom synden är avskaffad är det synnerligen oklart vad vi behöver någon Frälsare till. 

Detta är givetvis fruktansvärt, och frågan är hur länge domen över vår kyrka kommer att dröja. 

Vi vet och förstår sällan hur och när Gud gör det han gör, men frågan är om inte den process som just nu pågår i kyrkan när biskoparna och kyrkans ledning med all önskvärd tydlighet visar att de inte alls är intresserade av att bevara kyrkans enhet och hålla kvar de gammaltroende i kyrkan är en del av denna dom. När vi läser bl.a. Rom. 1 ser vi att Gud inte sällan agerar så att han låter en blindhet falla över de som uppträder som fiender till evangeliet och Guds uppenbarelse, och just nu är det mer än tydligt att en stor majoritet av biskoparna och kyrkans övriga ledning har drabbats av en mycket svår blindhet.

Det ser mycket dåligt ut för vår kyrka. (Matt. 15:14) Men vi får, nej måste, ändå fortsätta att be för kyrkan, dess biskopar och dess ledare. Vi får be om omvändelsens nåd och att Herren skulle öppna ögonen på de förblindade. Samtidigt behöver vi också be om klarsyn, vishet och mod för våra väckelserörelseledare. Och, framför allt i dagens läge, om beskydd för dem och deras familjer. Fienden är nämligen inte inaktiv, och han jublar över dagens situation och dubblerar helt säkert sina ansträngningar. .    

 

När rädslan styr

Jag publicerade för ett par dagar sedan SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledares svar på professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev till väckelserörelserna om kyrkans enhet. Nu har samme Ruokanen också skrivit ett brev till våra biskopar i samma ärende, och eftersom brevet (vad jag förstår) endast kan hittas på finska väljer jag att igen översätta det och publicera det här på bloggen. För den som inte orkar läsa hans brev som jag klistrat in nedan, kan jag konstatera att du ska tänka om (brevet är viktigt!), men i korthet säger han att biskoparna har redskapen att bevara kyrkans enhet om de så vill. Jag kan också berätta att i skrivande stund har två biskopar, ärkebiskop Tapio Luoma och biskopen i St Michel Mari Parkkinen, besvarat hans öppna brev. Deras svar är ett klart och tydligt NEJ på Ruokanens uppmaning till att verka för enhet. I speciellt Luomas svar kan man se att det är rädslan för den allmänna opinionen som driver honom. Han är helt enkelt rädd för vad media skulle skriva ifall biskoparna och kyrkans ledning skulle visa tolerans och vilja till enhet där media och den allmänna opinionen inte vill ha någon sådan enhet. 

Nå, nedan alltså professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev på svenska:  

 

Vördade biskopar, kära systrar och bröder i Kristus! Jag känner var och en av er. Några av er har också varit mina studenter vid Helsingfors universitet. Jag vågar vända mig till er eftersom vår kyrka lever i en mycket farlig tid.

Evangeliföreningen och Folkmissionen representerar evangeliska och pietistiska strömningar som är inflytelserika världen över inom lutherdomen. Dessa har fungerat som väktare av många lutherska kyrkors konfessionella identitet, de har varit reformatorer av andligt liv, ansvarstagande bärare av församlingar, kristna pedagoger, bibellärare, pionjärer inom diakonin och framför allt pionjärer inom kyrkans missionsarbete.

Nu hotas vår kyrka av en stor fara: Om de väckelsekristna lämnar vår kyrka kommer det att vara en mycket stor förlust för vår kyrkas och dess församlingars andliga liv och verksamhet. Kyrkan skulle förlora en del av sin bästa kärna: tusentals av sina medlemmar som hängivet har burit ansvar i församlingarna. De flesta av vår kyrkas missionärer skulle också gå förlorade.

På lång sikt har vår egen kyrka varit mycket tolerant och tillåtit många olika synsätt och övertygelser inom kyrkan. Bland fullvärdiga medlemmar i kyrkan har funnits anhängare av både den politiska extrema vänstern och extrema högern. Både liberala högkyrkliga män och schismatiska extrema pietister finner sina hem i vår folkkyrka. Kyrkan har varit klokt inkluderande och omfamnat motsatta åsikter. Detta har varit vår kyrkas styrka. Vart har kyrkans inkluderande tolerans tagit vägen i vår tid?

Varför har nu ett likriktat stöd för moderna värderingar lyfts fram som ett villkor för fullvärdigt medlemskap i vår kyrka? Kyrkan är idag tolerant i bara en riktning. Den ateistiska etiska diskursen som har blivit dominerande i väst har blivit vår kyrkas nya dogm. Vart har vårt eget kritiska teologiska tänkande tagit vägen?

Martin Luther konstaterade att det är extremt farligt om människor blir utsatta för tvång i frågor om tro och samvete. Det är just detta som är frågan i vår kyrka nu: Kommer en väckelsekristen som håller fast vid kyrkans århundraden gamla traditioner att ha hemortsrätt i en kyrka som befinner sig mitt i en moderniseringsprocess? Är antagandet av samhällets och medias värderingar en absolut förutsättning för fullvärdigt medlemskap i kyrkan?

 I den tidiga kyrkan kunde medlemskap i kyrkan bara förloras på grund av uppenbar kätteri. Vår kyrkas "kättare" är inte kätterska – snarare tvärtom.

Vördade biskopar, vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Vill ni skrivas in i kyrkohistorien som de som kunde möta den stora utmaning som modernismen innebär för kyrkans enhet?

Mycket beror på er hur kyrkans historia i Finland under de kommande åren kommer att skrivas. Kommer vi att stå inför kollaps eller kyrkans expansion och förnyelse? Om vi ​​vill förbli en folkkyrka måste vi stärka den radikala toleransen i förhållande till olika åsikter.

Kommer ni att kunna skapa en så radikal toleransatmosfär i vår kyrka att även de som upprätthåller traditionen, som inte alls tolereras av de ivriga anhängarna av det moderna ethoset, kommer att få full hemortsrätt i våra fäders och mödrars älskade, nästan tusenåriga folkkyrka?

Ni är experterna på vad radikal tolerans skulle innebära i praktiken vad gäller kyrkopolitik, kyrkolagstiftning och administration samt församlingsliv. Jag ska inte ens försöka ge er råd om detta. Om det finns en vilja finns det en väg.

Diabolos, eller "Kringkastaren", skiljer kristna från varandra. Istället är den Helige Ande den treenige Gudens essens, eller den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra.

Våra ärade biskopar, ert ämbete ger er möjlighet att förhindra en splittring av vår kyrka. Må vår Herres Helige Ande ge er kärleken, visdomen, skickligheten och modet att främja radikal tolerans och inkludering för att bevara vår kyrkas enhet!

”Stolthet förstör, men ödmjukhet upphöjer biskopsämbetet.” (Augustinus, De pastoribus, 3:7)”

Miikka Ruokanen

Professor emeritus i dogmatik (Helsingfors universitet)

Professor i systematisk teologi (Nanjing Theological Seminary, Kina)