Vem ligger bakom eskaleringen?

Ingen seriös betraktare kan förneka att det kyrkliga klimatet har blivit bra mycket kärvare den senaste tiden. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo torgförde en rätt så allmän uppfattning (åtminstone bland biskoparna och i media) i "Biskopens frågetimme" i Radio Dei i september när han hävdade att det på senare tid har "skett en eskalering på båda sidorna". Eller, som vissa medias representanter påstår, främst bland de bibelkonservativa i kyrkan.

Men hur är det, stämmer detta? I sin nya podcast "Muurinharjalla" tillbakavisar SLEY:s missionsledare Ville Auvinen detta påstående när han hävdar att det är kyrkans ledning som står för eskaleringen. Han frågar vad det är som har skett under de senaste åren. Vad och vem är det som har förändrats? Auvinen säger att det i detta sammanhang är lätt att luras av en synvilla. Precis som när man sitter på ett tåg som lämnar stationen och det då kan se ut som att det är allt annat som rör sig, inte tåget, kan vi i detta bli förvillade och få för oss att rörelsen har skett där den inte har skett. Om vi däremot ser på de fakta som finns tillgängliga ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats, inte vi bibelkonservativa.

Han lyfter fram den kläm som tillfogades beslutet om ämbetsfrågan 1986 och visar hur vi bibelkonservativa har varit konsekventa i vår hållning medan kyrkoledningens linje har blivit allt hårdare. Länge gick det nämligen att verka i kyrkan i enlighet med denna kläm, men år 2006 godkändes det så kallade "biskop Heikkas papper" som förbjuder "arrangemang av arbetsturer" i församlingarna. Detta innebär nu att präster som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken inte längre kan verka i församlingarna.

Ett annat exempel Auvinen lyfter fram är hur den nuvarande ärkebiskopen Tapio Luoma, genast han tillträtt sin post 2018, förbjöd nattvardsfirandet i samband med Maata näkyvissä-festivalen i Åbo om inte också kvinnliga präster tilläts medverka. Detta innebar att tusentals ungdomar förvägrades nattvarden vid denna tillställning. Igen: Inte för att arrangörernas linje på något sätt hade förändrats utan för att kyrkans linje hade blivit hårdare.  

När vägen till prästämbetet stängdes inom vår kyrka har väckelserörelserna löst sitt prästbehov genom att låta ordinera sina teologer utomlands hos samarbetskyrkorna, t.ex. i Ingermanland och i Kenya. År 2024 omöjliggjorde biskoparna också detta genom att kraftigt höja kraven på när sådana vigningar kunde godkännas. Målet var helt tydligt att förhindra att väckelserörelserna på denna väg kunde få nya präster som håller sig till kyrkans gamla ämbetssyn. Också här ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats och skärpt sin inställning.

Samma sak ser vi när det gäller de mässgemenskaper som väckelserörelserna står bakom ute i församlingarna. Under en lång tid har samarbetet mellan rörelserna och församlingarna fungerat bra, och även om både väckelserörelserna och församlingarna (!) har velat se en fortsättning på samarbetet har domkapitlen och biskoparna på flera håll gjort allt de kunnat för att förstöra om stoppa detta samarbete.

--- 

Som Auvinen konstaterar har de rörelser och präster som vill hålla sig till den bibliska ämbetssynen hållit samma linje allt sedan nyordningen med kvinnliga präster infördes 1986. Det som har förändrats är kyrkans linje. Således bör vi inte låta oss bedras av den synvilla som serveras oss.

---

Men det är oundvikligen sant att klimatet har blivit mycket hårdare de senaste några åren, och detta beror på att de två lägren har kommit allt längre ifrån varandra. Men det beror i sin tur INTE på att de båda skulle ha glidit i sär, ett läger åt var sitt håll, utan på att kyrkan och kyrkans ledning har blivit allt mer radikal och allt mer fjärmat sig från både Bibel och bekännelse och från en verklig vilja att hålla samman vår kyrka.  

Bedrövlig insändare

Erik Vikström, biskop emeritus, sätter sin slev i kyrkoschismsoppan med en insändare i dagens Hbl. Att han menar att SLEF och LFF borde överge sin bibliska hållning i ämbetsfrågan är kanske inte så överraskande, även om motiveringen fallerar å det grövsta. Det som däremot är synnerligen överraskande och oerhört sorgligt är att också han nu helt tydligt har gått in för att propagera för kyrklig vigsel av samkönade par. 

Detta visar tydligt på hur illa det går om och när någon beger sig ut på det sluttande planet och börjar kompromissa med Guds ord. Det börjar med en fråga, sedan följer nästa och nästa och nästa... 

Nej. Antingen låter vi Guds ord vara Guds ord och håller oss till det, så som också vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf förpliktar oss, eller så slutar det i, ja vem vet? 

Vikström menar sig veta att det inom rörelserna råder ett "pyrande missnöje" med att ledningen inom SLEF och LFF håller fast vid den bibliska ämbetssynen också när detta leder till "kyrkopolitiska avgränsningar". Här kunde det ha lönat sig för Vikström att lyssna till det meningsutbyte som försiggick mellan SLEY:s missionsledare Ville Auvinen och Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo i januari 2025. Laajasalo hävdade ungefär samma sak som Vikström nu påstår (även om Vikström går betydligt längre), och på detta replikerade Auvinen att ifall väckelserörelsernas ledare skulle gå in för att göra det Laajasalo rekommenderar skulle de snart vara före detta väckelserörelseledare. Detta eftersom väckelsens folk läser sin Bibel och förstår vad den säger.

Som sagt går Vikström betydligt längre än Laajasalo i sina förslag; bl.a. vill Vikström att SLEF ska släppa fram kvinnliga präster i sina "Gloria Deo-mässor". Likaså att arrangörerna för Kyrkhelgerna borde göra det samma. 

Här ser vi samma strategi som biskoparna, särskilt i Borgå stift, ägnar sig åt. In med kvinnliga präster och slå sönder det som fungerar! Då blir det nog bra, ska ni se. 

Men nej, det blir inte det.    

 

Europa brinner

Det har knappast undgått någon att protesterna i Frankrike har tilltagit i styrka och att de nu också har spridit sig till andra länder. På lördagen demonstrerade uppemot en miljon fransmän mot stigande levnadskostnader, och sedan urartade demonstrationerna till rena rama upplopp med brända stadshus, plundrade butiker och över 2000 arresteringar samt 1000 skadade poliser varav några blev allvarligt skadade. Upplopp förekom också bl.a. i Albanien och Italien.

--- 

Det är förstås fullt lagligt att demonstrera - trots att målen för dessa demonstrationer är synnerligen verklighetsfrämmande. I artikeln på Svenska Yle sägs att demonstranterna protesterar mot levnadskostnaderna och kräver högre löner och pensioner. Problemet är att vi i hela Europa de senaste åren har levt skyhögt över våra tillgångar och finansierat driften med lånade pengar. Detta är förstås ohållbart i längden och hotar på sikt det ordnade samhällets fortbestånd. Nedskärningar är därmed oundvikliga, och de som inte förstår detta kan givetvis protestera så mycket de vill. Men det förändrar inte verkligheten. 

En sak vi kan notera i detta sammanhang är att problemen att förstå att vi inte som samhälle kan fortsätta att leva på kredit och de våldsamma protesterna har en sak gemensamt. Det är vänsterpartierna som gärna fortsätter låna till driften, och det är vänsteranhängare som just nu sätter Europa i brand. Noterbart är också att vänsterledarna i Frankrike inte kritiserar demonstranterna utan polisen och samhällets försök att tygla demonstrationerna. 

Jag antar att detta borde säga oss någonting.  

 

Sångcafé

Ikväll kl 18 finns det möjlighet att delta i Sångcafé i Kållby bönehus på Centrumvägen 312  Vi inleder med kaffe/te och smörgås, och sedan sjunger vi tillsammans och får höra Birgitta Sarelin berätta om Oscar Ahnfelt. Kvällen avslutas med en andakt.

Välkommen med!  

Ännu ett stolpskott

Österbottens Tidning står för ett nytt stolpskott på ledarplats när Anna Sourander skriver om "Varför står inte Päivi Räsänen upp för kvinnor som får missfall". 

Ledartexten behandlar ett i och för sig viktigt ämne, men varför måste Sourander alls blanda in Päivi Räsaänen i detta? Svar: För att Sourander har missförstått hela frågan och tror att abort och missfall på något sätt har med varandra att göra. Det har de inte, och således har Räsänen inget med missfallsvården att göra - mer då än någon annan riksdagsledamot.

Det att Sourander inte begriper skillnaden mellan ett missfall och en abort är ack så avslöjande. Samtidigt är det, antar jag, så väldigt symptomatiskt för vår tid. Ett mord (vilket abort är) jämställs med en naturlig händelse (som ett missfall är). 

Blindheten är närmast total. 

Och nej, inte ens på en enda punkt har Sourander rätt när hon blandar in Päivi Räsänen i detta. Räsänen HAR stått upp för kvinnor som får missfall. Hon var en av undertecknarna till det skriftliga spörsmålet KKV 687/2022 vp som syftade till att "etablera och trygga psykosocialt stöd i samband med vården vid missfall". (Denna uppgift baserar sig på ett AI-svar som kan vara felaktigt.)  

Så detta är inte bara ett stolpskott, det är ett självmål från Souranders och ÖT:s sida. Ett självmål som kunde ha undvikits med en enkel googling. Men det är klart, frestelsen var för stor att blanda in Räsänen här och försöka rida på nedsvärtningsvågen av henne. 

Så oerhört svagt igen, ÖT!  

Om tomheten

Jag läser som sagt Psaltaren just nu. Idag läste jag den 94. Psalmen, och jag fortsätter att förundras och fascineras av det djup av vishet och kunskap som finns i dessa gamla texter.

Psalmisten skriver i den 11. versen: Herren känner människornas tankar, han vet att de är tomhet.

Det här kan vid en första anblick kanske låta t.o.m. lite orättvist. Är det verkligen så bedrövligt? Men ja. Psalmisten har helt rätt. Våra mänskliga tankar ÄR tomhet. Man behöver bara slå upp en tidning eller gå in på nätet för att inse att det är precis så det är. Eller, än värre, sätta sig ner och fundera på vad jag själv har tänkt på de senaste minuterna.

Våra tankar irrar ofta iväg till saker och problem som, framför allt ur ett evighetsperspektiv, är fullkomligt betydelselösa. Vi funderar på hur vi ska göra det ena eller det andra i vår vardag – vilket förstås i ett kortkort perspektiv inte behöver vara betydelselöst – eller så uppehåller sig våra tankar vid vad andra människor tänker om oss och spekulationer kring varför de gör det. Eller så funderar vi på något kommande (eller avklarat) sportevenemang eller någon konstyttring. Och mycket annat av samma sort.

Observera nu att jag inte säger att detta är fel eller på något sätt fördömligt. Nej. Men det ÄR tomhet.

Men det blir fel och fördömligt när vi, med våra tomma tankar, går in och funderar på t.ex. moral och framför allt när vi funderar på evighetsfrågan. Om vi gör det överhuvudtaget. Ofta trängs sådana frågor bort av mer vardagliga och jordnära frågor. Då blir detta med våra tankars tomhet så väldigt uppenbart.

Vi människor klarar nämligen inte i oss själva av att tänka RÄTT. För att citera Paulus: Vi tänker så som människor tänker. Och alltid när vi gör det blir det mer eller mindre galet. Tomt.

Detta beror på att vi är syndare. Synden snärjer oss, och framför allt snärjer den våra tankar och vårt inre landskap. Synden gör att vi tänker fel. Framför allt på så sätt att vi själva placeras i universums centrum. "Kung jag" sitter på tronen i vårt inre landskap. Och då blir det automatiskt fel.

CS Lewis beskrev synden som något krokigt. Synden gör att vi blir krokiga och inåtkrökta när Guds plan var att vi skulle vara raka och leva för andra.

Observera nu mycket noga att detta inte är något som gäller för "alla andra". Nej. Det gäller för alla. Punkt. Jag är också inräknad i detta. Också mina tankar är ofta tomhet och inriktade på sådant som inte har något som helst evighetsvärde.

Men det finns en sak i denna världen som INTE är krokigt. En sak som kan hjälpa våra tankar att fyllas med innehåll. En sak som skapar i oss en rätt vilja och rätta insikter. En sak som är sann mitt i alla denna världens lögner. Ja, jag talar förstås om Guds ord.

I Bibeln har Gud uppenbarat sin vilja, sin frälsningsplan och framför allt sig själv och sina tankar. Och dessa är allt annat än tomhet. Och, under över alla under, han har gett oss människor detta sitt eget ord!

Så kära vän som läser detta! Bruka Guds ord! Låt Herren tala till dig! Låt honom korrigera dina felaktiga uppfattningar. Låt honom räta upp din krokighet och skapa om dig till Kristi likhet! Låt honom ge dig sin glädje och frihet! Låt honom fylla tomheten med innehåll!  

Detta är inget kvickfix. Det är ett livsprogram, och det blir inte färdigt här i tiden. Men vi får vara med i detta varje dag.

Det är stort!    

 

Om hyckleriet i kyrkan

Jag hittade en mycket intressant insändare av Jouni Haverinen på Kotimaa-tidningens webbsidor. Där begås annars för närvarande en intressant debatt gällande kyrklans enhet som den som behärskar finskan gärna kan ta del av! Den insändare jag kommer att behandla nedan handlar om samma tema och har säkerligen inspirerats av Eero Junkkaalas text som startade debatten – trots att detta inte nämns i insändaren.  

Haverinen utgår från den kläm (Kläm YS, 6.11.1986, § 34) som tillfogades beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor 1986 och som skulle garantera även präster och prästkandidater med den bibliska ämbetssynen hemortsrätt och möjlighet till arbete i vår kyrka. Likt det jag flera gånger har konstaterat här på bloggen (samt i ett par insändare) har denna kläm aldrig upphävts och därmed gäller den ännu i teorin – om än inte i praktiken. Haverinen konstaterar helt riktigt att ett beslut fattat i Kyrkomötet (som är kyrklans högsta beslutande organ) endast kan avskaffas av samma beslutande organ – inte av lägre instanser. Så har alltså inte skett, varför klämmen alltså fortfarande bör anses vara i kraft.

Haverinen konstaterar att alla som verkar som präster och som har som mål att bli präster i vår kyrka borde känna till att en sådan kläm fortfarande finns och att det därför inte finns någon som helst orsak för någon som träffar på en person som ställer sig negativt till kvinnliga präster att bli på något sätt förargad eller ens förvånad.

Lösningen på striden om ämbetet i vår kyrka skulle, enligt Haverinen, vara att ta av sig alla masker och besluta att klämmen från 1986 inte längre gäller. På så sätt skulle den självförvållade inre splittringen inom kyrkan och schismen kring nattvardsbordets delning få ett slut.  

Ifall Kyrkomötet skulle förmå sig att göra detta skulle också linjerna i förhållande till de stora kyrkorna klargöras. I ekumenikens namn kunde KM då också förklara som villolära alla främmande element i dessa andra kyrkor som går emot Bibeln, bekännelseskrifterna och den kristna tron.

---

Så långt Jouni Haverinen.

Denna text är givetvis ironisk när det kommer till den lösning som Haverinen föreslår. Vår kyrka kommer att fortsätta med sitt dubbelspel och sitt hyckleri eftersom man inte kan förklara den gamla ämbetssynen som en villolära – även om man beter sig som om den vore det. Orsaken är, precis som Haverinen antyder, att detta skulle skada de ekumeniska strävandena eftersom man då samtidigt också skulle deklarera att de stora kyrkornas ämbetssyn är en villolära.

Men Haverinen sätter sökljuset på en synnerligen pinsam sak. Det att KM inte har avskaffat klämmen utan bara låtsas som att den är avskaffad belyser det hyckleri som kyrkans ledning ägnar sig åt. Men detta är förstås inget nytt eller enastående. Biskoparna visade med all önskvärd tydlighet att de anser sig kunna strunta i KM och dess beslut när de avgav sina pastorala råd om samkönade vigslar strax efter att KM sköt ner det som dessa pastorala råd öppnar för.

Haverinen lyfter fram det pinsamma faktum att KM knappast ens skulle klara av att avskaffa klämmen i fråga eftersom detta är en lärofråga om det därmed krävs 3/4-delsmajoritet för ett godkännande. Orsaken till att ingen har försökt (utan bara helt enkelt struntar i klämmen som om den inte längre gäller) är att ett misslyckande här skulle omstörta alla försök att tvinga alla att godkänna den nya ämbetssynen.

Så hyckleriet och lögnaktigheten fortsätter. Men det är bra att detta blir avslöjat.