Reaktioner på kyrkomötets diskussion

Jag lyssnade igår på kyrkomötesdiskussionen om väckelserörelsernas mässgemenskaper. Det var inte upplyftande. Skyttegravarna är oerhört djupt grävda, och det är helt tydligt att den liberala majoriteten i kyrkomötet inte har någon som helst förståelse för att dessa mässgemenskaper behövs. Alltså i klartext: Det finns ingen som helst omsorg om alla de kristna i vår kyrka som har blivit hemlösa på grund av att det kyrkliga livet i deras hemförsamling har hamnat på avvägar.

Det var framför allt två saker jag reagerade på i diskussionen – en sak som sades (många gånger) och en sak som inte sades en enda gång (från de liberalas sida) men som i vilken kyrka som helst värd namnet borde stå i centrum för en dylik diskussion. (Förstås reagerade jag också på all den extremt dåliga teologi – exeges och eiseges – som den liberala falangen torgförde, men jag bara orkar inte börja nysta i det eländet nu.) Mia Anderssén-Löfs inlägg var ett kapitel för sig som jag eventuellt får återkomma till. 

För det första: Den liberala majoritetens företrädare upprepade gång på gång mantrat att det måste finnas ett gemensamt nattvardsbord och att alla behöver gå till detta bord. Det här var utgångspunkten i resonemanget. Men tyvärr fungerar det inte så. Om något kunde ett gemensamt nattvardsbord vara slutpunkten efter en lång diskussion med kompromisser och eftergifter från båda sidorna, men det blev alldeles tillräckligt tydligt att någon vilja till sådana kompromisser verkligen inte finns. Inte från någondera sida. Så här står vi och kan inget annat

Den andra saken jag reagerade på var en fortsättning på detta att alla behöver gå till det gemensamma nattvardsbordet. Här var udden alldeles klart och enbart riktad mot väckelserörelsernas folk och deras (våra) mässgemenskaper. Men är det verkligen så att detta är det stora problemet idag? Alltså att en del av vår kyrkas medlemmar går till nattvarden och lyssnar till Guds ords predikan så att säga "vid sidan om"? Är inte det verkliga problemet alla de kyrkomedlemmar som aldrig, eller mycket sällan, går till nattvarden och som aldrig kommer inom Ordets hörhåll? Den något illmarriga fråga som kommer för mig är att hur har den liberala falangen tänkt få dessa att gå till det gemensamma nattvardsbordet och därmed manifestera den kyrkliga enheten? Om nu det är det som är det viktiga.

Jag får helt tydligt intrycket att hela den här frågan handlar om symbolpolitik. Det viktiga, och egentligen enda som betyder något, är att alla skulle erkänna de kvinnliga prästernas ämbete. Nattvardsfirandet blir bara ett medel att nå detta mål. Strunt i alla de som aldrig går till nattvarden. De som aldrig firar. De har ingen betydelse i detta sammanhang. Nej, problemet är de som firar på fel sätt och på fel ställe.

Är inte det här så alldeles bakfram?

Sedan kan jag inte låta bli att konstatera att Torsten Sandell hade helt rätt i det anförande han aldrig hann hålla (eftersom debatten avslutades innan alla ledamöter hann få muntur). Väckelserörelserna kommer inte att sluta fira sina mässor, de kommer att fortgå i vilket fall som helst. Om kyrkan/församlingarna ger tillstånd kommer dessa att vara kyrkliga nattvardsmässor också i framtiden. Om tillstånd inte ges kommer de inte längre att vara kyrkliga nattvardsmässor utan helt enkelt bara nattvardsmässor. Den stora frågan är därför hur vi (främst då kyrkans ledning) vill ha det.

 

Om det beständiga

Jag fick upp en ledare i svenska Kyrkans tidning i mitt flöde igår. Det är Patrik Hagman som skriver om dagens unga som kommer med annorlunda frågor till kyrkan och som vill få så kal1ade "life skills" i stället för svar på livets stora frågor. (Även om Hagman medger att dessa frågor inte heller har försvunnit någonstans.) 

Det jag reagerade på var emellertid det Hagman skriver om riskerna med detta. Han påstår: "Här finns förstås risker: alla som finns i kyrkan vet att även religion förändras och lever med sin tid. Den som kommer till kyrkan för att hitta något absolut beständigt när allting flyter kommer att bli besviken."

Min reaktion är: Oj vad sorgligt! Är det faktiskt så? Kan man inte hitta något beständigt i kyrkan? 

Det borde man kunna göra. Guds ord består för evigt, och om kyrkan inte klarar av av, eller vågar, hålla fram det eviga Gudsordet så begår prästerna tjänstefel. 

Men kanske det är så här det är i svenska kyrkan? Tyvärr håller det också på att bli så här i Finland. Detta är förstås så väldigt tragiskt, och det visar med all önskvärd tydlighet att det behövs andra röster och andra sammanhang. Också inom kyrkan. 

Jag återkommer till det som min vän, granne och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom sade i pressreleasen efter att Förbundet Kyrkfolket hade stiftats: "I Finland finns många människor som inte har hört evangeliet om Kristus Jesus, syndares Frälsare. Genom att grunda Förbundet Kyrkfolket vill vi tillsammans ta ansvar och vidta konkreta åtgärder för att en Kristuscentrerad förkunnelse som bygger på Bibeln även i fortsättningen ska höras i Finland."

---

Det finns det som är beständigt. Guds ord består i evighet, och Guds nåd och hans kärlek till syndare likaså. Det här MÅSTE människorna få höra, och om de inte får höra det i Svenska kyrkan (eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar), då behöver människan söka efter det på annat håll. För vi människor klarar oss utan det mesta som vi tror att vi behöver, men Guds evigt bestående nåd klarar vi oss inte utan.  

Reaktioner på Tapio Luomas öppningsanförande

Höstens kyrkomötessession inleddes igår, och som traditionen numera bjuder var pekpinnarna och boxningshandskarna framme i öppningsanförandena. Det är, måste jag säga, med oerhört stor sorg jag läste ärkebiskop Luomas tal. Hur kan det bli så här fel? 

Dels förklarade han Bibelns eget ord vara villolära när han underkände den "dualism" som är så tydlig i Guds ord med uppdelningen i ljus och mörker, sanning och villfarelse, rätt och fel. "Ärkebiskopen betonade att det ur kyrkornas synvinkel är av största vikt att en sådan "dualistisk världsbild" känns igen som villolära."

---

Faktum är att det finns rätt och fel. Det finns det som är sant och det som inte är det. (Att kalla dessa kontraster för "dualism" är att ta i, men eftersom Luoma gör det spelar jag med här.) Och när människor ställer sig på lögnens och villfarelsens sida måste vi se detta och ta avstånd ifrån det. Gör vi inte det riskerar också vi att dras med i lögnen och villfarelsen. 

Det är förståeligt varför Luoma anser sig vara tvungen att ta till dessa oerhört hårda ord. En människa som menar sig behöva försvara avfallet och dess följder kommer att hamna allt längre bort från det som är rätt och sant. Mera om detta, och om Luomas öppningsanförande, om en liten stund.

---

Jag läste igår ut CS Lewis fantastiska scifi-trilogis sista del, "That Hideous Strength" ("Vredens tid" på svenska). Efter slutuppgörelsen frågar sig en av karaktärerna om det verkligen var nödvändigt att också det college där det hela började behövde gå under, även om det inte var direkt skyldigt till de hemskheter som utspelade sig i boken. Svaret blir att ".. it was their own child coming back to them. Grown up and unrecognizable, but thir own child non the less." Alltså: Det var deras eget barn som kom tillbaka till dem, vuxet och oigenkännbart, men likväl deras eget barn.

Poängen var att de, genom sina små avsteg från det som var rätt och sant, hade startat den utveckling som sedan ledde fram till de hemskheter som blev deras dom i slutet. 

Det är idag exakt det samma vi ser hända i vår kyrka. Avfallet började förvisso inte med ämbetsbeslutet 1986, men det var där villoläran på allvar fick sitt stora insteg i kyrkan. Idag kommer detta "barn" tillbaka till oss. I formen av samkönade vigslar, "mångfald" i all dess hemskhet, yoga i kyrkan med mera, med mera. Och det som är så oerhört tragiskt är att, likt i bokens Edgestowe College, de som startade det hela inte känner igen sitt eget barn. Eller så, som i Luomas fall, känner de sig tvingade att gå allt längre i förnekelse och avfall för att försvara sig mot det de innerst inne vet. Och så riktas udden, inte mot de som öppnade för avfallet, utan mot de som påtalar det samma. 

---

Det är så oerhört ledsamt, och samtidigt alldeles fruktansvärt, att ärkebiskopen kallar det Bibeln så klart för fram för en villolära. Men det stannar inte där. I sitt tal lyfte han fram det att det nu har gått 40 år sedan ämbetsbeslutet slutligen drevs igenom. "Den här veckan har det gått 40 år sedan kyrkomötets beslut om att öppna kyrkans prästämbete också för kvinnor. Som vi biskopar uttryckte i det budskap vi publicerade förra veckan, den här lösningen har medfört oändligt mycket välsignelse för vår kyrka."

---

Har det? Verkligen? Dels har detta beslut skapat en enorm splittring i vår kyrka. Dels har det öppnat för all möjlig villolära i och med att det över tid har skapat om prästämbetet från att vara ett herdeämbetet till att vara ett vårdyrke och därmed rivit ner alla försvarsvallar mot vargen. 

Det barn som avlades 1986 har kommit tillbaka. Vuxet och oigenkännbart, men inte desto mindre är det detta barn. Och följderna är fruktansvärda. 

Att kalla detta för "oändligt mycket välsignelse" är inget annat än att göra svart till vitt. Och för att detta inte ska vara uppenbart (och inte få sägas) måste man samtidigt förklara uppdelningen i rätt och fel, svart och vitt, villfarelse och sanning som är så tydlig i Guds ord som något ont. 

Det är synd om vår stackars kyrka.  

Om vad vi ska göra

Jag skrev i min allhelgonatext om världens hat mot oss kristna, om förföljelse, martyrium och om Jesu återkomst. Detta ledde till en del reaktioner, främst från signaturen "JB". Även om det mesta JB skrev var mycket märkliga saker hade han/hon rätt i en sak. JB skrev: "Det enda slut av betydelse som kommer är döden. Vi ska inte aningslöst skynda på den."

Vad gäller slutet så har JB fel. Det finns de facto två yttersta dagar, dels den privata (döden) och den allmänna (vid Jesu återkomst). Vilken av dessa som kommer först har egentligen ingen betydelse för oss människor, det enda som betyder något är att vara beredd.

Men när jag skrev att JB hade rätt var det den andra meningen av citatet ovan jag tänkte på. Vi ska inte i onödan påskynda detta. Inte världens hat, inte förföljelsen, inte martyriet, och inte heller döden.

Som kristna kan vi säkert i onödan (och i ovishet) agera så att världens hat mot oss förmeras. Det ska vi inte göra. Men samtidigt ska vi komma ihåg att detta är något som är förutsagt i Guds ord och därför kommer det att bli så. Alltså att världen hatar oss, med allt som detta sedan för med sig. Men vi behöver inte, och ska inte, påskynda det. Det som ska komma kommer. Oavsett.

Det vi som kristna har att göra är, precis som jag skrev i samma text, att hålla ut och hålla fast – vid Herren Jesus och vid Guds ord. När det gäller Evangeliet, ja, men också när det gäller etiska frågor. Guds ord är Guds ord oavsett vad det uttalar sig om. Detta är något vi aldrig får pruta på eller avstå ifrån. Och ja, i den värld vi lever i just nu räcker detta mer än väl för att utlösa hat och även förföljelse (när den dagen kommer).

Vi ska hålla ut och hålla fast. Och än mer, sprida Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse. Idag, i vårt land, sker detta tydligen mest effektivt genom att ordna mässor där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas i enlighet med Jesu instiftelse och på ett sätt som i övrigt går ihop med Guds ords instruktioner om hur församlingens sammankomster ska ordnas.

Det här, det ska vi fortsätta med. Oavsett om detta leder till att vi blir "omtyckta av allt folket" eller om det leder till att vi blir "hatade av alla för Jesu namns skull".

Det som kommer, det kommer. Vår del i tidens stora händelser är att hålla ut och hålla fast. Hålla ut i tron och hålla fast vid Herren Jesus och vid Guds ord.

Mer än så kan vi inte göra, och mer än så ska vi inte göra. Men absolut inte heller mindre.  

GloriaDei-mässa

 Ikväll kl 18 blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Sebastian Lassila predikar, Albert Häggblom är liturg och sånggruppen Hoppet står för det musikaliska. 

Välkommen med att fira mässa och få del av Guds ords predikan och Herren heliga nattvard! 

---

Jag noterar samtidigt att det denna söndag i SLEF:s regi firas högmässor/gudstjänster på inte mindre än sex olika orter i hela Svenskfinland. Det är helt tydligt att högmässorna blir en allt viktigare del av också SLEF:s verksamhet.

En betraktelse i allhelgonatid

Det finns två, med varandra fullständigt oförenliga, omdömen om de kristna i NT. Omdömet om dem som ges i början av Apostlagärningarna ­– som avgavs under kyrkans första tid – är odelat positivt.

Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg. 2:46-47)

Det andra omdömet får vi från Jesu egen mun i evangelierna där han talar om de yttersta tiderna och om hur de kristna då kommer att uppfattas. Detta omdöme är som sagt något helt annorlunda. Här sägs det:

Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. (Mk. 13:13)

---

Vad beror denna oerhörda skillnad i omdömena på? Är det, som kristendomskritikerna påstår, för att det är två olika författare som ligger bakom texterna? Nej, så är det givetvis inte. Det ÄR två olika författare, men både evangelierna och Apostlagärningarna är Guds ord och därmed inte sinsemellan motstridiga. Så vad är det då som är orsaken till den stora skillanden?

Svaret är faktiskt mycket enkelt. Det består av bara tre bokstäver. Det handlar om TID. Mer precist om skillnaden i tid mellan de två omdömena. Guds ord förändras inte, det är evigt. Samma sak med oss kristna som håller oss till Guds ord. Det var samma lära år 33 som det är år 2026 och som det kommer att vara vid tidens slut. Men världen har förändrats.

Visst. De kristna hatades och förföljdes också under kyrkans första tid. Många kristna blev också då martyrer för Kristi skull. Men om de första kristna i Jerusalem sägs det att de var omtyckta av hela folket. Men tiderna skulle snart förändras, och detta ser vi börja ske redan ett par kapitel senare i Apostlagärningarna. I kapitel fyra berättas om hur apostlarna tvingas försvara sig inför stora rådet, och redan mot slutet på det fjärde kapitlet talas det om förföljelsetider. I kapitel sex dras apostlarna igen inför Stora rådet, och i kapitel åtta talas det om hur Stefanus blir den första kristna martyren.

Sedan är den kristna kyrkans historia en parallell berättelse om enorma framgångar för Evangeliet och om svåra förföljelser. Det är lätt att tro, när man läser kyrkohistorien, att förföljelserna mot de kristna var som intensivast under de första kristna århundradena. Men så är det faktiskt inte alls.

Uppskattningsvis 70 miljoner kristna har fått sätta livet till för sin Herres namns skull under kristendomens snart tvåtusenåriga historia. Av dessa blev ca 45 miljoner, alltså avsevärt mer än hälften, martyrer under det senaste århundradet. Alltså under 1900-talet. Och faktum är att takten ytterligare har eskalerat under 2000-talets första fjärdedel. Om inget förändras, och om Herren dröjer, kommer det samma faktiskt att kunna sägas när det första århundradet av 2000-talet summeras om ca 80 år. Alltså att mer än hälften av alla kristna martyrer genom historien har dött under det senaste århundradet.

---

Men ändå. Hatade av alla för mitt namns skull? Hur kan det bli så?

Den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher har konstaterat att vi kristna som håller fast vid Guds ord också i etiska frågor (främst gällande abort och hbtq) snart kommer att bli sedda på samma sätt som människorna nu ser på 1900-talets vitmaktrörelse. Exempelvis Ku Klux Klan.

Detta påstående förde han fram i sin bok The Benedict Option som utkom 2017. Då var det många som kritiserade hans påstående och hävdade att detta aldrig kommer att ske. Nu, snart tio år senare, är detta inte längre alls så alldeles utopistiskt. Vi ser nu en snabb och radikal förändring i samhällsklimatet. Många kristna som har vacklat i andra frågor kantrar nu snabbt över till att anse att kyrkan måste acceptera samkönade par och hela hbtq-rörelsen som något rätt och sant. I det sekulära samhället finns det allt mindre förståelse för den bibliska hållningen i frågor som har med hbtq att göra, och beklagligt nog följer de flesta (protestantiska) kyrkor snabbt efter.

---

Visst skulle vi vilja att omdömet som ges om de första kristna i Apg. 2:47 också skulle gälla oss. Det skulle vara fint att få vara "omtyckta av hela folket". Men tiden har gått långt förbi det. Tiden har förändrats. Samhället har förändrats. Världen har blivit så oerhört mycket kallare. Idag är vi tyvärr mycket närmare Mk. 13:13 är Apg. 2:47.

Den stora trösten är att detta inte kommer som någon överraskning för vår Herre. Han har sagt att det kommer att bli precis så här. Men notera mycket noggrant ordet i följande mening i Mk. 13:13!

SLUTET

När detta sker är slutet nära. Vi får hålla ut och hålla fast. Och tro och lita på löftet.     

 

Nattvardsväckelse?

Igår publicerade SLEY:s missionsledare Ville Auvinen ett nytt avsnitt av sin podcast "Muurinharjalla" på Youtube. Denna gång hade han en gäst med sig, SLEY:s hemlandsledare Juhana Tarvainen. De två diskuterade givetvis det nygrundade Förbundet Kyrkfolket, men även Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster". 

I videon (vid ca 33:30) berättar Tarvainen om den oerhört glädjande trend som råder just nu inom SLEY. Mässgemenskaperna växer så det knakar och nya människor hittar till dessa högmässor och nya gemenskaper växer fram på flera ställen. Bara i höst kommer det att startas nya mässgemenskaper på tre eller fyra orter, och mässorna i Helsingfors drar så mycket folk att man av utrymmesskäl har fått utvidga verksamheten så att man nu firar flera högmässor varje söndag för att alla som vill delta ska rymmas med. 

Tarvainen är noga med att påpeka att initiativet till de nya mässorna inte har kommit från SLEY utan från lokala kristna som upplever att de av olika orsaker inte längre kan delta i sin hemförsamlings gudstjänstliv. T.ex. för att det i församlingens kyrka har firats regnbågsmässor, arrangerats samkönade vigslar eller för att där finns kvinnliga präster som medverkar i gudstjänsterna. Eller för att förkunnelsen inte längre är god Guds ords förkunnelse. 

Tarvainen lyfter också fram det att det som drar folk till SLEY:s mässor är gemenskapen. (Förutom givetvis det faktum att förkunnelsen är Kristocentrisk , Evangeliecentrerad och stadigt bibelförankrad.) I SLEY:s mässor går folk av alla åldrar, allt från barnfamiljer, till studerande, medelålders samt förstås också äldre. Just detta med det breda åldersspannet är ett av tecknen på en levande församling.   

Nå, den som har deltagit i en GloriaDei-mässa arrangerad av SLEF inser att detta lika gärna kunde vara en beskrivning av en sådan högmässa. Det som är en stor styrka när det gäller GD-mässorna på flera orter är att dessa arrangeras i samarbete med församlingen och därmed inte ens till äventyrs kan kallas för "konkurrerande verksamhet". Så ännu lite reklam: Den som vill delta i en GloriaDei-mässa har möjlighet att göra det inkommande söndag klockan 18 i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Välkommen med i gemenskapen! 

Det är viktigt i detta sammanhang att påpeka det som också Tarvainen säger i videon jag länkar till ovan. Det finns ännu församlingar i Finland (av vilken Pedersöre är en) där det är gott och uppbyggligt att gå i gudstjänsten och delta i församlingens verksamhet. Men tyvärr blir dessa församlingar allt färre, och jag har tidigare konstaterat att särskilt domkapitlet i Borgå stift tyvärr har gått in för att slå sönder sådana församlingar. 

--- 

Med bakgrund i det ovan sagda är det inte förvånande att det från biskopligt håll blir allt hårdare tongångar och nypor när det gäller dessa mässgemenskaper inom Kyrkfolket. Det är inte konstigt att det kyrkliga ledarskapet ser med oro på att människorna överger avfallnad församlignars gudstjänster och i stället söker sig till väckelserörelsernas mässgemenskaper. Förutom att domkapitlen har försökt stoppa/förbjuda en del av dessa att fira nattvard har alltså tonläget också skärpts betydligt. I videon diskuterar Auvinen och Tarvainen som sagt också Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster" och de berör också det att biskoparna har kallat dessa mässgemenskaper för "konkurrerande verksamhet". 

Detta senare omdöme är ju bara befängt. Hur kan det vara "konkurrerande verksamhet" att samla människor inom ordets hörhåll och till att fira nattvard? Människor som i många fall deltar i denna "konkurrerande verksamhet" just för att de inte längre kan delta i de av församlingen ordnade gudstjänsterna. Det som sker här är uttryckligen att väckelserörelserna erbjuder möjlighet för hemlösa kristna att få del av nattvard och ordets förkunnelse. 

Jag ska avsluta med att konstatera att historiskt sett har just detta alltid varit väckelserörelsernas uppgift och, kunde vi säga, Modus Operandi. De har ordnat sådan verksamhet som församlingen inte har erbjudit. Att det idag har gått så långt i kyrkan att detta nu är nattvardsmässor och gudstjänster där inga villolärare medverkar är förstås så oerhört tragiskt. Men så är det nu bara.