Mycket intressant artikel

Den svenska kvällstidningen Aftonbladet publicerade för några dagar sedan en mycket intressant artikel. I denna berättas om en ny svensk studie, gjord av forskaren Luis de Miranda, som visar att svenska unga vuxna mår så dåligt att vi kan tala om en folkhälsokris. "Vi har byggt ett samhälle som fungerar men som inte alltid känns värt att leva i", säger de Miranda. Han konstaterar vidare att "Problemen bland unga handlar inte om materiell brist, utan om existentiella frågor där meningslöshet och ensamhet dominerar i en stark individualistisk kultur" samt att "Sverige behöver fokusera på gemensamma existentiella frågor för att skapa sammanhang och mening bortom prestation och materiell trygghet". "Han konstaterar att Sverige präglas av hög materiell trygghet, stark individualism och effektivitet, men att den existentiella dimensionen – frågan om varför vi lever – har en liten plats."

---

Är det någon som är förvånad? Det är så här det blir när ett samhälle raderar Skaparen ur livets ekvation. Säkerligen menar de som ligger bakom att de har gjort något positivt, men spåren förskräcker. Människan är skapad för evigheten, och när lögnen tillåts regera och evigheten plockas bort ur människors världsuppfattning försvinner också livets mening. 

Om vi vill förenkla detta en aning kan vi säga att det är ateismens fel. För så är det, på sätt och vis, men den stora bilden är givetvis mer komplicerad än så. Om vi talar bibliska så kan vi säga med aposteln Johannes att vi vet att hela världen är i den ondes våld, och med Paulus, att "den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet".

Verkligheten är att vi lever i en strid som rasar här i tiden och här på jorden men som får evighetslånga konsekvenser. Själafienden vill inget hellre än att få oss människor att fokusera bara på detta livet och strunta i och bli blinda för evigheten och evighetsfrågan. Sverige har, kan vi väl konstatera, varit ett av hans mer lyckade projekt. Men nu ser vi vad detta gör med människan. Ateism ger inga svar, och den kan inte ge människan det hon behöver. Faktum är att vi är skapade för evigheten, och om denna tas ifrån oss kommer vi att bli fruktansvärt skadade. Vi blir ihåliga när vårt innersta väsen förvägras dess yttersta mål och mening.

Samtidigt ser vi en kraftig reaktion mot detta, speciellt i just den åldersgrupp som undersökningen beskriver som den sämst mående gruppen i det svenska samhället, nämligen 18-24-åringarna. Jag skrev för en tid sedan om hur gudstjänstdeltagandet i just denna åldersgrupp har ökat med 300% på bara några få år i England och att nya rekord har slagits gällande bibelförsäljning. Samma sak sker i Danmark och, ser man på!, också i Sverige! Detta så att man t.o.m. kan tala om en väckelse. 

---

Det är stora saker på gång. Guds rike går framåt och torra ben får liv igen. Till och med i Sverige! Det är härligt att se och få vara med om detta. För ja, alla som vill får vara med i detta! Vi får ta de ungas exempel och själva satsa på att gå i gudstjänster där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Vi får läsa Guds ord, och framför allt får vi vara med och be att Gud skulle fortsätta sända väckelse, för det är precis vad världen behöver just nu. Samtidigt får vi också be (och verka) för att de som kommer till tro skulle få god undervisning och hitta bra sammanhang där de kan växa i sin nya tro.   

Som sagt, det är spännande tider vi lever i! 

Domkapitlet fick som de ville

Igår installerades Pia Kummel-Myrskog som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. Valprocessen av ny kyrkoherde har varit lång och ackompanjerad av ett besvär som först nu avgjorts, varför det tog ett och ett halvt år från val till installation. 

Svenska Yle skriver om situationen, men (sin vana trogen) lämnas en viktig aspekt bort när man försöker berätta en snyfthistoria om hur svår vägen till denna dag har varit. Notera nu mycket noggrant att jag inte förringar Kummel-Myrskogs och församlingens svårigheter. Men saken är den att denna process kunde ha undvikits helt och hållet om domkapitlet inte skulle ha gått in och avsiktligt skapat den svåra situationen.

Det som nämligen inte sägs i artikeln är att en oberoende utredare hade kallats in och konstaterat att den andra sökanden, Ronny Thylin, skulle ha passat bättre in i församlingens profil och situation. Men eftersom valet (vid oavgjort 6-6 i församlingsrådet) gick till domkapitlet för avgörande och de har en närmast patologisk vilja att riva ner och förstöra sådant som fungerar i stiftet (om och när detta ens lite andas konservativ biblisk tro) valde de att strunta i utredarens slutsatser. 

Resultatet ser vi idag. Det som var en oas i församlingslandskapet i Helsingfors och som gett upphov till en fungerande och levande gudstjänstgemenskap inom församlingen (Puls) har idag förvandlats till en likformad församling i mängden. Gudstjänstdeltagandet inom församlingen har gått ner kraftigt och en kyrka har stängts. Puls-gemenskapen har lämnat församlingen och bygger vidare utanför kyrkans väggar och andra gudstjänstgemenskaper i Helsingfors växer i både frekvens och storlek. 

Men domkapitlet fick som de ville. De slog sönder och rev ner det som fungerade genom sitt beslut och Petrus församling är idag en skugga av sitt forma jag. En "mångfaldsorienterad", regnbågsfärgad skugga, kan tilläggas. Detta är bara ett exempel på hur domkapitlet arbetar idag - det kanske tydligaste av dem alla, men dock.  

GloriaDei-mässa

Ikväll kl 18 firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. Ingemar Klemets är liturg, Sebastian Lassila predikar och David Häggblom är kantor. Barnen har eget program under predikan och efteråt blir det servering. 

När vi firar högmässa och går fram till nattvarden befinner vi oss på den plats där tiden och evigheten rör vid varandra. I brödet och vinet får vi inte bara del av Guds nåd och hans förlåtelse för våra synder, utan där möter vi, helt konkret, den uppståndne Herren Jesus Kristus.

Du är kallad till detta möte. Missa det inte! 

En verklig snyfthistoria

Vänstermedia publicerade igår en snyfthistoria om f.d. CNN-journalisten Dom Lemon som frisläpptes i väntan på rättegång efter det helgerån han deltagit i (ledde?) mot en gudstjänstfirande församling i St Paul, Minnesota. Särskilt CNN ger (förstås) honom mycket utrymme att breda ut sig och försäkra att han kommer att fortsätta sin kamp för det fria ordet. 

Media försöker göra detta till en pressfrihetsfråga, men eftersom Lemon bevisligen deltog i (och eventuellt också ledde) stormningen och helgerånet ska detta förstås inte ses som någon sådan. En (f.d.) journalist kan givetvis inte ha något frikort att delta i kriminella aktiviteter under skydd av pressfriheten. 

Men det är intressant att se hur långt media är beredda att gå här. Dels i sina försök att rentvå Lemon, dels för att försöka utmåla Trump-administrationen som fiender till pressfrihet. 

Det är värt att notera att detta kan bli ett prejudikatfall i USA. Helgerån av denna typ är mycket ovanliga och, vilket behöver tilläggas, ytterst allvarliga. Lemon ska, enligt åklagaren, ha talat till mobben före stormningen och sagt att målet är att göra upplevelsen "traumatisk och obekväm" för församlingsmedlemmarna. 

Jag saknar ord för att uttrycka min avsky för detta brott. Så mycket kan jag väl ändå säga att jag hoppas att straffet blir kännbart eftersom allt annat kan fungera som incitament för andra att göra liknande helgerån i framtiden.  

Mycket märkligt

Göteborgsposten skriver idag om att nya riktlinjer för asylgrund från EU:s asylbyrå EUAA får bedrövliga följder. De nya riktlinjerna gällande flyktingar från Syrien innebär att personer med IS-anknytning beviljas asyl ifall det inte går att bevisa att de begått krigsbrott (vilket i praktiken är närmast omöjligt) medan kristna syrier endast i exceptionella undantagsfall kan beviljas asyl eftersom de inte räknas vara i behov av skydd. 

Det är märkligt hur det här fungerar. När Finlands regering ville prioritera förföljda kristna i sin asylmottagning var detta inte möjligt, men när det samma gäller muslimer (på kristnas bekostnad) så är detta inte bara möjligt utan önskvärt och t.o.m. påbjudet.

Igen ser vi hur den marxistiska maktläran spökar. Kristna i västvärlden ses inte som förtryckta utan som förtryckare medan muslimer inte ses som förtryckare utan som förtryckta - och därför ser myndigheterna alltid på dessa folkgrupper på detta sätt oberoende av att verkligheten på andra håll i världen kan vara, och ofta är, helt annorlunda.

En positiv sak i denna bedrövelse är att nu t.o.m. det svenska Migrationsverket har reagerat på denna olägenhet. Men som vi vet hjälper det vanligen föga att protestera mot EU och EU:s praxis.   

  

  

 

Ett tecken!

Ibland kan det vara så att en vers eller ett avsnitt liksom "stiger upp" från sidan när man läser i sin Bibel. Det är så det fungerar när vi läser det levande och verksamma ordet! Det här råkade jag ut för igår när jag läste om när Gud kallade Mose att gå till Egypten och föra ut Israels barn ur deras slaveri. Mose oroade sig inför Gud över att han inte var någon talare: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?" Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig... (2Mos. 3:11-12)

Det är ju ofta så att när vi läser så tänker vi inte alltid på vad vi läser (tyvärr). Så gick det för mig här. Jag läste om att Gud skulle ge Mose/Israels barn ett tecken som skulle visa att det var Gud som hade sänt Mose, men när jag kommit några verser framåt insåg jag att jag inte hade läst om något tecken. Eller hade jag? Gud lovade ett tecken, men ett tecken måste ju vara något storslaget och dramatiskt. Exempelvis som Mose stav som blev en orm när han kastade den på marken, eller Nilens vatten som skulle bli blod. Eller något liknande. Något sådant hade jag absolut inte läst om här. Så jag måste gå tillbaka och se vad det riktigt stod om detta tecken.

Och vad jag hittade? Det jag hittade var orden som steg upp från sidan: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.

Det var gudstjänsten som var tecknet! Tänka sig det!

---

Här på bloggen diskuteras det ofta och mycket om den kristna trons sanningsanspråk. Kritikerna hävdar att Bibeln inte är att lita på och att vi inte kan veta vad som egentligen hände för 2000 och mer än så år sedan. Vi som känner Herren och som genom tron vet att Guds ord håller – och som har insett detta samma genom apologetiskt studium – är givetvis av annan åsikt. Och så rasar debatten. Men det vi behöver inse är att den kristna tron inte i första hand handlar om historiska fakta, även om dessa är både viktiga och oerhört intressanta och i sig kan – för den som inte på förhand och utan grund har underkänt de historiska källorna – vara ett kraftigt och t.o.m. avgörande vittnesbörd. Nej, den kristna tron handlar om gemenskap med Den levande Guden. Med Jesus Kristus, den en gång döde men nu uppståndne Herren.

Den kristna tron handlar framför allt om gemenskap med Kristus. Om att leva i hans närhet, i hans kärlek, i hans sanning och i hans ljus. Det handlar om att leva hans liv. Redan här i denna fallna och mörka värld där döden aldrig är mer än på ett halvt stegs avstånd från oss.

Visst. Vi kan debattera och gräla om den kristna trons sanningsanspråk. Och ingen är mer övertygad än jag om hur viktiga dessa är. Men den kristna tron är så mycket mera. Bara den som lever detta nya liv förstår och vet hur mycket mera.

Det var visst Bo Brander, den store svenske prästen och teologen, som konstaterade att när Gud ville hänvisa oss till ett särskilt ställe för speciellt nära gemenskap med honom så utvalde han inte en geografisk plats för detta utan han valde i stället en tid för detta möte. Detta förstås inte så att Herren inte skulle vara nära oss också i vår vardag, men för denna speciellt nära gemenskap valde han ut en tid. Här hos oss infaller denna tid vanligen mellan klockan tio och elva på söndagsförmiddagen, men detta kan variera. Vi talar alltså, föga förvånande, om gudstjänsten. Eller ännu hellre: Högmässan.

Igen: Det är bara den som lever i gemenskapen med Herren som kan förstå detta. Men precis som det var för Israels barn är ännu idag – och idag faktiskt i ännu högre grad – gudstjänsten ett tecken. Ett tecken som Gud har gett oss, och som han fortfarande ger oss.

Det behöver inte vara en välbesökt gudstjänst. Det behöver inte vara en gudstjänst med mycket yttre bling och kråm. Ibland kan sådana saker förstås hjälpa oss i vår andakt, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att Guds ord är närvarande och hålls i ära. "Att Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas", som de lutherska fäderna helt riktigt uttryckte saken.

Om du inte har upplevt detta tecken har du verkligen missat något stort. Gå i mässan! Se och upplev detta tecken! Men se till att du går till en gudstjänst/högmässa som uppfyller det ovan nämnda kriteriet, annars kan du skada din eviga själ. I klartext: Gå inte till en gudstjänst där en kvinnlig präst eller manlig villolärare medverkar och förkunnar en blandreligion eller en helt främmande religion. Det finns ännu idag en del folkkyrkoförsamlingar där det firas rätta högmässor, men de är tyvärr numera inte så många. Men det finns ändå möjligheter att delta i en rätt gudstjänst. På kyrkofolket.fi finns en lista över gudstjänstgemenskaper där den som vill möta Herren och få del av detta "tecken" kan fira en rätt gudstjänst.

---

Här i Pedersöre församling har vi en synnerligen avundsvärd situation. Det spelar egentligen ingen roll i vilken av våra tre kyrkor du går så kommer du att kunna delta i en gudstjänst där "Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". Dessutom har vi möjlighet att en gång i månaden fira GloriaDei-mässor i Kyrkostrands församlingshem. Där kommer vår familj att, om Herren så vill, fira mässa inkommande söndag klockan 18. Också du är mycket välkommen att delta! Herren Gud ger oss ännu idag samma tecken han gav Israels barn genom vilket han kommer oss nära och visar vem han är. Missa det inte!        

 

Tårgas över Minneapolis

Tårgasröken ligger tät över Minneapolis och St Paul, Minnesotas tvillingstäder. Detta alltså om vi ska tro på de nyhetsklipp som media beredvilligt förser oss med. 

Nå, det kanske den inte gör, åtminstone inte hela tiden. Men faktum är att det är kris i Minnesota. Den federala immigrationspolisen ICE och våldsamma demonstranter ligger i strid med varandra och hittills har dessa "strider" krävt två dödsoffer. Risken för att situationen ska eskalera och sprida sig är överhängande. 

Nu skulle det löna sig för båda sidorna att ta tio steg tillbaka. Liksom för media. Speciellt om och när man läser svenska tidningar finns det inga gränser för konspirationsteorierna och de braskande rubrikerna. T.ex. på Aftonbladet kan vi få veta att det som sker nu - och som bara är början om Trump får som han vill - är ett straff för att Minnesota har röstat fel i alla val sedan 2016. 

Dylikt skräp sprids förstås för att skrämma upp läsarna och sälja lösnummer. 

Men det förändrar inte det faktum att situationen i Minnesota är allvarlig. I ICE tycks det finnas allt för många "lösa kanoner" som varken har fått tillräcklig utbildning eller har det lugn som behövs för att hantera våldsamma och potentiellt farliga demonstranter. Därför borde Trump genast dra bort dessa "tjänstemän" från platsen. Men det kommer han knappast att göra - det är nämligen i situationer som denna det skulle vara guld värt att ha sådana rådgivare som inte bara stryker medhårs och säger det Trump vill höra utan som klarar av att säga också sådant som han inte vill höra. Frågan är: Finns det sådana? Risken är att det inte gör det. 

Demonstranterna - som i media beskrivs som "fredliga" trots att de är allt annat - borde också som sagt ta tio steg tillbaka. Men det kommer inte de heller att göra. Dessa element (radikala vänstermarodörer) vill ha upplopp och förödelse, och i en situation där världens (och USA:s) media gladeligen skyller upploppen enbart på den andra parten finns det förstås ingen orsak för dem att backa undan. 

Jag hoppas ändå att jag har fel och att någon sida, eller båda, tar sitt förnuft till fånga. 

---

Det är annars intressant hur kompakt tystnaden är gällande det oerhörda intrånget demonstranterna gjorde sig skyldiga till senaste söndag när de bröt sig in i en kyrka mitt under pågående gudstjänst och avbröt denna genom att ropa slagord och skrämma gudstjänstdeltagarna - enligt uppgift fanns det i kyrkan också en del barn.

Denna händelse visar hur demonstrationerna verkligen inte är fredliga och att demonstranterna inte tycks ha några hämningar överhuvudtaget. Förhoppningsvis får ledarna för denna kyrkstormning (bl.a. en journalist!) hårda straff. 

Men som sagt är tystnaden i media kompakt. På svenska hittar man i princip ingenting alls när man försöker göra en sökning på nyckelorden i denna händelse. Men det är så media jobbar. sanningen får inte tillåtas skada den bild man vill förmedla.