När rädslan styr

Jag publicerade för ett par dagar sedan SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledares svar på professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev till väckelserörelserna om kyrkans enhet. Nu har samme Ruokanen också skrivit ett brev till våra biskopar i samma ärende, och eftersom brevet (vad jag förstår) endast kan hittas på finska väljer jag att igen översätta det och publicera det här på bloggen. För den som inte orkar läsa hans brev som jag klistrat in nedan, kan jag konstatera att du ska tänka om (brevet är viktigt!), men i korthet säger han att biskoparna har redskapen att bevara kyrkans enhet om de så vill. Jag kan också berätta att i skrivande stund har två biskopar, ärkebiskop Tapio Luoma och biskopen i St Michel Mari Parkkinen, besvarat hans öppna brev. Deras svar är ett klart och tydligt NEJ på Ruokanens uppmaning till att verka för enhet. I speciellt Luomas svar kan man se att det är rädslan för den allmänna opinionen som driver honom. Han är helt enkelt rädd för vad media skulle skriva ifall biskoparna och kyrkans ledning skulle visa tolerans och vilja till enhet där media och den allmänna opinionen inte vill ha någon sådan enhet. 

Nå, nedan alltså professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev på svenska:  

 

Vördade biskopar, kära systrar och bröder i Kristus! Jag känner var och en av er. Några av er har också varit mina studenter vid Helsingfors universitet. Jag vågar vända mig till er eftersom vår kyrka lever i en mycket farlig tid.

Evangeliföreningen och Folkmissionen representerar evangeliska och pietistiska strömningar som är inflytelserika världen över inom lutherdomen. Dessa har fungerat som väktare av många lutherska kyrkors konfessionella identitet, de har varit reformatorer av andligt liv, ansvarstagande bärare av församlingar, kristna pedagoger, bibellärare, pionjärer inom diakonin och framför allt pionjärer inom kyrkans missionsarbete.

Nu hotas vår kyrka av en stor fara: Om de väckelsekristna lämnar vår kyrka kommer det att vara en mycket stor förlust för vår kyrkas och dess församlingars andliga liv och verksamhet. Kyrkan skulle förlora en del av sin bästa kärna: tusentals av sina medlemmar som hängivet har burit ansvar i församlingarna. De flesta av vår kyrkas missionärer skulle också gå förlorade.

På lång sikt har vår egen kyrka varit mycket tolerant och tillåtit många olika synsätt och övertygelser inom kyrkan. Bland fullvärdiga medlemmar i kyrkan har funnits anhängare av både den politiska extrema vänstern och extrema högern. Både liberala högkyrkliga män och schismatiska extrema pietister finner sina hem i vår folkkyrka. Kyrkan har varit klokt inkluderande och omfamnat motsatta åsikter. Detta har varit vår kyrkas styrka. Vart har kyrkans inkluderande tolerans tagit vägen i vår tid?

Varför har nu ett likriktat stöd för moderna värderingar lyfts fram som ett villkor för fullvärdigt medlemskap i vår kyrka? Kyrkan är idag tolerant i bara en riktning. Den ateistiska etiska diskursen som har blivit dominerande i väst har blivit vår kyrkas nya dogm. Vart har vårt eget kritiska teologiska tänkande tagit vägen?

Martin Luther konstaterade att det är extremt farligt om människor blir utsatta för tvång i frågor om tro och samvete. Det är just detta som är frågan i vår kyrka nu: Kommer en väckelsekristen som håller fast vid kyrkans århundraden gamla traditioner att ha hemortsrätt i en kyrka som befinner sig mitt i en moderniseringsprocess? Är antagandet av samhällets och medias värderingar en absolut förutsättning för fullvärdigt medlemskap i kyrkan?

 I den tidiga kyrkan kunde medlemskap i kyrkan bara förloras på grund av uppenbar kätteri. Vår kyrkas "kättare" är inte kätterska – snarare tvärtom.

Vördade biskopar, vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Vill ni skrivas in i kyrkohistorien som de som kunde möta den stora utmaning som modernismen innebär för kyrkans enhet?

Mycket beror på er hur kyrkans historia i Finland under de kommande åren kommer att skrivas. Kommer vi att stå inför kollaps eller kyrkans expansion och förnyelse? Om vi ​​vill förbli en folkkyrka måste vi stärka den radikala toleransen i förhållande till olika åsikter.

Kommer ni att kunna skapa en så radikal toleransatmosfär i vår kyrka att även de som upprätthåller traditionen, som inte alls tolereras av de ivriga anhängarna av det moderna ethoset, kommer att få full hemortsrätt i våra fäders och mödrars älskade, nästan tusenåriga folkkyrka?

Ni är experterna på vad radikal tolerans skulle innebära i praktiken vad gäller kyrkopolitik, kyrkolagstiftning och administration samt församlingsliv. Jag ska inte ens försöka ge er råd om detta. Om det finns en vilja finns det en väg.

Diabolos, eller "Kringkastaren", skiljer kristna från varandra. Istället är den Helige Ande den treenige Gudens essens, eller den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra.

Våra ärade biskopar, ert ämbete ger er möjlighet att förhindra en splittring av vår kyrka. Må vår Herres Helige Ande ge er kärleken, visdomen, skickligheten och modet att främja radikal tolerans och inkludering för att bevara vår kyrkas enhet!

”Stolthet förstör, men ödmjukhet upphöjer biskopsämbetet.” (Augustinus, De pastoribus, 3:7)”

Miikka Ruokanen

Professor emeritus i dogmatik (Helsingfors universitet)

Professor i systematisk teologi (Nanjing Theological Seminary, Kina)

 

Blindhetens blindhet

Aftonbladet har bestämt sig för att skaka fram en politisk skandal inför valet i höst och för att mota sommarens nyhetstorka. Då hittade man statsministerns frus (som är präst i SveK) stiftelse och herrgård som går under namnet "Fållöknastiftelsen". Den sorglustiga historien påstås handla om "mjuka mutor" och bristande säkerhet kring statsministern. Nå, jag har inte riktigt orkat lägga mig i saken. Det finns säkert fog för skriverierna, men det hela luktar nog ändå beställningsarbete. 

Den artikel jag däremot läste noggrant var en kria angående en retreat som ska hållas på stiftelsens herrgård i september och som ska ledas av frälsningsarmé-officeren Daniel Viklund. Nå, nu har alltså Aftonbladet bestämt sig för att gräva upp alla skelett - verkliga liksom påhittade - för att påverka höstens val. Det har visat sig att denne Viklund, ve och fasa!, har medverkat med en andakt på abortkritiskt evenemang. Dessutom är ju Frälsningsarmén "djupt abortkritisk", enligt Aftonbladet. 

Det här är ju så fruktansvärt så! En kristen stiftelse bjuder in en pastor som har hållit en andakt på "fel" ställe. Det är konstigt att solen alls går upp i Sverige idag! 

Nå, för att visa hur fruktansvärt detta är ger Aftonbladet muntur till en Helena Kopp Kallner, professor vid Karolinska institutet. Hon påstår att "aborträtten är fundamental för kvinnor" och hon framhåller att "forskningen visar positiva effekter av tillgång till abort för kvinnor, barn och samhället". "De som är emot aborträtten kan aldrig argumentera utifrån fakta. Det är religion det handlar om. Religion, tro och en känsla. Det hör inte hemma i lagstiftning. Abort är sjukvård, och sjukvården ska bedrivas enligt evidens." 

Oj suck. Kopp Kallner påstår alltså att aborter är positiva för barn, samt att de som argumenterar mot abort aldrig kan göra det utifrån fakta. 

Jag upphör aldrig att förbluffas hur lätt det tycks vara att bli fullkomligt blind. Smaka på denna fakta: Hur kan det på något sätt och i något universum vara bra för ett barn att bli aborterad? Mördad, med andra ord. Men visst. Hon laborerar med fakta och vi abortmotståndare gör det inte. 

Mera fakta: Demografiskt sett har den fria aborträtten gjort att vi idag (i Finland) saknar över en halv miljon människor - och det när vi endast räknar de som blivit mördade! Om vi räknar deras barn som förstås inte heller de fått födas är siffran givetvis mycket större. Detta samtidigt som vårt samhälle skulle behöva, hör och häpna!, en halv miljon arbetstagare till för att vi ska kunna upprätthålla välfärdsstaten. Men nej, vi argumenterar inte utifrån fakta. 

Mera fakta. När en abort sker släcks ett liv. Ett mord begås. På laglig väg, men dock. En halv miljon mord (bara i Finland) konstituerar historiens största folkmord. 

Men nej. Vi "kan aldrig argumentera utifrån fakta, det är religion det handlar om". 

Som sagt: Hur förblindad kan en människa vara? Svaret på frågan är: Den som inte vill se ser inte. Ideologiskt baserad blindhet är den värsta sortens blindhet. 

 

  

Mycket viktig brevväxling

Professorn emeritus Miikka Ruokanen har gått in i den pågående kyrkodiskussionen genom att publicera ett öppet brev till Folkmissionen (SEKL) och den finska evangeliföreningen (SLEY). I detta brev uppmanar han dessa rörelser att stanna kvar i kyrkan och i stället för att gå ut skapa starka strukturer inom kyrkan - alltså en kyrka i kyrkan - och så kunna vara kvar och påverka och arbeta för Guds rike inom de ramar och med de möjligheter vår kyrka ger. Han talar för att dessa två rörelser (och säkerligen också resten av de rörelser som verkar inom kyrkfolket.fi) borde anammar samma kyrkosyn som gammallaestadianerna, alltså att se kyrkan närmast som en yttre organisation medan man ser den egna rörelsen som den rätta kyrkan. Det enda "offret" SEKL och SLEY borde göra för att kunna åstadkomma detta skulle vara att, för att få allmän acceptans, förutsätta att alla rörelsernas arbetstagare skulle gå med på samvigningar där även kvinnliga prästkandidater medverkar och utan begränsningar samverka med kvinnliga präster i kyrkans församlingar. Till saken hör att Miikka Ruokanen varit de gammaltroendes kandidat i åtminstone ett ärkebiskopsval - som han förlorade med knapp marginal. (För övrigt noterar jag också att t.ex. också Hans Snellman långt har föreslagit samma väg för LFF.) 

Det här kan kanske låta bra, men denna väg har många svagheter. För att säga det milt. Det "lilla offer" Ruokanen efterlyser är nämligen inte alls litet. Det innebär framför allt att vi avsiktligt skulle kompromissa med Guds ord. Gör vi så hamnar vi in på ett sluttande plan som kan sluta var som helst. Samkönade vigslar är knappast slutpunkten. Saken är den att vi inte kan göra detta. Vi kan inte överge Guds ord. För det andra innebär det att bli prästvigd av en villolärande biskop att vi skulle ställa oss under hans/hennes läroöverseende och domvärjo. Det är inte, som Snellman påstår, så att vi bara kan svära oss fria från sådant som enligt oss far fel i kyrkan och biskoparnas verk. Den som blir prästvigd av biskop A är bunden till biskop A, vare sig vi vill det eller inte. 

---

SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledare (Daniel Nummela och Tom Säilä) svarar på Ruokanens öppna brev med ett eget öppet brev som jag rekommenderar alla att läsa. Det är på finska, men eftersom detta brev är av så stor vikt har jag översatt det (med en viss hjälp Google) och klistrar in det nedan så att alla kan läsa det också på svenska. 

 

Apostolisk tro och kyrkogemenskap hör ihop – svar till professor Miikka Ruokanen

Ärade professor Miikka Ruokanen, vi tackar dig för ditt inlägg (Seurakuntalainen 28.5.), där du uppmanade Folkmissionen och Evangeliföreningen att lära av gammallaestadianerna, och du hoppades att våra organisationer skulle fortsätta att vara med i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Folkmissionen och Evangeliföreningen har hittills verkat inom kyrkan och tjänat den. Vi är hängivna den lutherska bekännelsen och vill fortsätta att tjäna kyrkan genom att förkunna evangeliet, utföra missionsarbete och bjuda in människor till Kristi gemenskap.

Du föreslår att vi, liksom gammallaestadianerna, skulle kunna bygga våra egna starka strukturer inom kyrkan. Samtidigt skriver du att "Det enda offer ni måste göra och som laestadianerna också gör..." är att vi för att uppnå offentlig acceptans bör kräva att alla våra anställda går med på gemensamma prästvigningar med kvinnor och samarbetar obegränsat med kvinnliga präster.

Samtidigt antyder du att vi inte skulle anse att den finska evangelisk-lutherska kyrkan är en sann kyrka, utan att vi i likhet med fridsförenignarna skulle, med dina ord, ”…vara en del av folkkyrkan och acceptera den som en ’andlig auktoritet’, inte som Kristi sanna kyrka, eftersom endast fridsföreningarna är Kristi sanna kropp i vilken den Helige Ande verkar.”

Den modell du föreslår skulle inte bara vara en praktisk ordning, utan en betydande förändring i vår kyrkolära och vår förståelse av ämbetet. De allvarliga problem som råder i kyrkan löses inte genom att lägga till doktrinär förvirring i läran om kyrka, ämbete och äktenskap, utan genom att återgå till den apostoliska läran. Annars kommer kyrkan att falla isär.

Den gammallaestadianska handlingsmodellen uppstår ur deras kyrkolära. De verkar enligt en teologisk princip inom sin rörelse och en annan i kyrkans församlingar. Ingen sådan uppdelning är känd inom Folkmissionen och Evangeliföreningen. Kristi kyrka är inte begränsad till våra egna rörelser.

Vi inser att Kristi kyrka blir synlig där Guds ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi förordning. Det skulle vara teologiskt inkonsekvent att leda våra rörelser i en riktning där endast dess medlemmar anses vara sanna medlemmar av Kristi kropp.

Den gammallaestadianska modellen kan inte antas endast som en yttre ordning utan att anta också den teologi som ligger bakom den samma.

Därför kan vi inte vara likgiltiga inför hur vi agerar i kyrkans gemensamma liv. Ämbetsfrågan är inte bara en organisationsfråga för oss, utan är relaterad till Bibelns lära, kyrkans apostoliska ordning och samvetets bindande natur. Vi kan inte lära en sak och agera annorlunda i praktiken.

För många medlemmar i våra rörelser har mässa och nattvard blivit kärnan i församlingslivet. På många platser har vi firat mässa och nattvard i våra egna lokaler i anslutning till kyrkan och på grundval av kyrkans bekännelse i flera decennier. Under senare år har nya villkor börjat ställas på dessa tillstånd, som inte bara är relaterade till ämbetsfrågan utan också till förhållningen till äktenskapsfrågan. Problemet är därför inte vår önskan att bryta oss loss från kyrkan, utan att villkor ställs på aktiviteter i kyrkan som vi inte kan se vara i överensstämmelse med den apostoliska läran.

Du har rätt i att påminna oss om att enheten bland de kristna är en allvarlig fråga. Enhet kan dock inte betyda att den andra parten måste ge upp sin övertygelse eller agera emot den. Sann kyrklig gemenskap kräver både kärlek och sanning, både tålamod och respekt för samvetet.

Vi uppmuntrar alla, inklusive dig, professor Ruokanen, att vädja till biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan att låta våra rörelser verka inom kyrkan. Biskoparna har fortfarande alla möjligheter att garantera oss ett utrymme att verka så att vi kan fortsätta bygga Guds rike i samverkan med den evangelisk-lutherska kyrkan.

Folkmissionens och Evangeliföreningens väg är inte att skapa en ny kyrka inom kyrkan. Vägen är att söka ett rum där vi kan verka öppet i enlighet med de övertygelser vi har anammat från Bibeln och den lutherska bekännelsen.

Om ni förblir i mitt ord är ni i sanning mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. – Johannes 8:31-32

 

Daniel Nummela, verksamhetsledare för Folkmissionen

Tom Säilä, verksamhetsledare för Evangeliföreningen

 

Sommarfest!

Det blir sommarfest kring Guds ord i Kållby bönehus ikväll kl 19 (Centrumvägen 312). Tomas Portin predikar, Samuel Holmberg sjunger för och med oss och Diana Pandey spelar till allsången. Jag kommer att hålla en inledning och vara programledare. Vi avslutar med servering. Välkommen med! 

Om den pågående processen

Nu har även Folkmissionen (SEKL) gjort en undersökning bland deltagare i deras mässor gällande tanken på en ny kyrkobildning. Också här är stödet stort (2/3) medan endast 10% ställer sig negativt till en ny kyrkobildning. Siffrorna är således långt likadana som SLEY fick fram i en liknande undersökning för en tid sedan. Skillnaden är att Folkmissionens medlemmar är beredda att skrida till åtgärder genast medan SLEY:s medlemmar ser frågan i ett något längre perspektiv. I artikeln på Seurakuntalainen.fi tolkas dessa nya siffror så att "medlemmarna stöder ledningens linje" i frågan. 

Samtidigt har Kyrkpressen.fi (troligen som ett beställningsarbete från stiftsledningen) ett par artiklar där Bo-Göran Åstrands molnridåer om hur orolig han är för splittringen inom LFF (efter Risöhäll-händelserna) lyfts fram. Onekligen finns det olika åsikter också inom LFF angående den pågående processen, men att det skulle vara så som Jan-Erik Andeln skriver i ledaren i Kp att det skulle vara "tusentals medlemmar i fridsföreningarna som inte just nu vet ut och in" ekar nog endast biskopens önsketänkande. Sanningen är nog att det finns en relativt stark konsensus bland LFF-aktiva här. Jag antar, baserat på de samtal jag har fört med en rad fridsföreningsmedlemmar, att det också inom LFF handlar om liknande siffror som inom SLEY och SEKL. Troligtvis så att stödet för åtgärder som i förlängningen kan leda fram till en ny kyrkobildningen är betydligt större inom LFF än inom SLEY och SEKL. 

Hur som helst visar både de genomförda undersökningarna och artiklarna i Kp på behovet av att informera tydligt och klart om vad som är på gång. Dels utåt - Youtube-videon som Risöhälls bönehusförsamling publicerade efter pastorsinstallationerna kunde ha varit bättre, om vi säger så - men framför allt så att de egna aktiva vet vad som görs och att processen internt hålls så genomskinlig som möjligt. Det som nu pågår är en mycket stor sak, kyrkohistoriskt sett, och allt som kan göras för att så många som möjligt ska känna sig bekväma med processen och s.a.s. "hållas med på kärran" bör göras. 

Det finns knappast många LFF-aktiva (och det samma gäller säkert också de övriga rörelserna som utgör Kirkkokansa.fi) som inte skulle ställa sig mycket frågande, för att inte säga negativt, inför det som biskoparna och kyrkans ledning har gjort. (Då talar jag givetvis om prästvigningsstoppet och upproret mot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan.) Så i den meningen finns det en god grogrund för dessa diskussioner och denna process. Men det är viktigt att alla skulle få möjlighet att se det tydliga sambandet mellan biskoparnas och kyrkans avfall från Guds ord och det som nu sker. Här finns det helt uppenbart rum för klara förbättringar.  

Om de två korgarnas villolära

I mitt flöde på nätet dök det i morse upp en artikel på Iltalehti där skandalprästen Kari Kanala uttalar sig om en teologistuderande som uppenbarligen skrivit en bok om parbyte och gruppsex. Varför Kanala anser sig behöva uttala sig i frågan blir oklart, liksom också hans budskap. Han säger att han inte vill säga så mycket om saken, men ändå säger han nog en hel del. Utan att ändå säga det rakt ut. Jag menar att präster som, när de får chansen att uttala sig i kontroversiella frågor i media uttryckligen som präster, inte kan eller vill säga "Så säger Herren" på allvar borde överväga karriärbyte.

En sak säger Kanala ändå rakt ut. Han hävdar att "till syvende och sidst handlar frågor om kärlek inte om den kristna tron utan om etiken".

Detta påstående, som går tillbaka på den fruktansvärda villolära John Vikström för många år sedan formulerade som "de två korgarnas teologi", har idag mer eller mindre – och vad jag förstår helt inofficiellt – upphöjts till en av vår kyrkas viktigaste lärosatser. Denna två korgarnas teologi går ut på att vi å ena sidan har trons korg där innehållet är oföränderligt och å andra sidan kärleken/etikens korg där innehållet är föränderligt över tid.

Detta är givetvis fullständigt BS. Detta är en konstlad uppdelning som Vikström värpt fram för att legitimera synden. Någon sådan uppdelning finns förstås inte i Guds ord, utan också etiken och de etiska bud Herren Gud ger oss människor i Bibeln är evigt gällande. Mord är mord och kommer alltid att vara fel. Äktenskapsbrott är äktenskapsbrott och kommer alltid att vara fel. Stöld är stöld och kommer alltid att vara fel. Och så vidare. Detta för att människan inte har förändrats. Vi behöver komma ihåg att de etiska buden har getts för att skydda oss människor från vår synd, egen och andras. Människan är sådan att hon går sönder om hon missbrukas, och brott mot Guds bud och goda ordningar gör att vi blir trasiga.

Är det t.ex. någon som tror att den teologistuderande parbytaren som gett ut boken hela denna sak började med mår bra? Jag har givetvis inte läst hennes bok (och kommer inte heller att göra det), men det skulle verkligen inte förvåna mig om det visade sig att hon har råkat ut för något otrevligt under sina formativa år. Antingen en brusten fadersrelation (eller en helt frånvarande far) eller så någon form av övergrepp. Men oberoende av hur det ligger till med den saken skadar hon nu sig själv genom att bryta mot Guds bud och vilja gällande sexualiteten, något som t.o.m. Kari Kanala antyder i artikeln.

 

Om att ge vargen tillträde

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand har varit gäst i Radio Deis program "Piispan kyselytunti", och givetvis kom händelserna i Risöhäll upp i programmet. Åstrand säger att det verkar som att det i Österbotten just nu finns en verklig "rörelse ut ur kyrkan", och att diskussionerna som fördes med Risöhällpastorerna efter deras installation var "ömma och svåra". Han säger också att målet för det som sker kan vara grundandet av någon form av ny kyrka eller stift som inte råder under den lutherska folkkyrkan. 

Nå, detta sista är väl självklart. Det finns material på nätet (Youtube och Kirkkokansa.fi) som gör klart att så är fallet. Så att låtsas som att han på något sätt kan ana sig till vad som är på kommande är bara löjligt. 

Vidare säger Åstrand det självklara att han som biskop har i uppgift att värna om kyrkans/stiftets enhet. Problemet är bara det att han och hans domkapitel gör allt annat än det just nu. Att vi gammaltroende inte kan få våra prästkandidater vigda till ämbetet är en sak. Men att Åstrand och domkapitlet den senaste tiden har gått hårt åt alla gammaltroende präster i stiftet (de kommit åt) och försöker tvinga dessa till underkastelse under nyordningen med kvinnliga präster är en helt ny giv. Detta kommer troligtvis att leda till att en del präster kommer att bli tvungna att söka sig till andra uppgifter i andra sammanhang - och framför allt att de få församlingar som ännu fungerar någotsånär i vårt svenska stift kommer att drabbas av samma ödeläggelse som de flesta andra församlingar redan har drabbats av. 

---

I denna situation har domkapitlet gått ut och efterlyst nya prästkandidater och mellan raderna låtit förstå att i princip vad som helst duger - så länge de intresserade har en akademisk grad och är beredda att bygga på denna med teologistudier. Jag slogs genast när jag såg denna efterlysning av tanken att anmäla mig själv som intresserad av detta. Jag har ju en högre högskoleexamen (som råkar vara i teologi vilket ju borde vara en fördel eftersom det torde innebära att jag inte behöver sätta ett par år på att studera för att komma i fråga), och jag är, vad jag har förstått, i rätt ålder. Men så har vi förstås det som inte sägs rakt ut utan bör läsas mellan raderna: Det spelar ingen roll vilken teologi prästkandidaten har bara denne är villig att strunta i vad Guds ord säger om kön och ämbete (och troligtvis också vad gäller vilka par kyrkan kan viga till äktenskap). Ja, men det behöver jag förstås tillägga: Jag är inte beredd att bli vigd av någon villoärande biskop och jag behöver få en särvigning samt löfte om att få arbeta utan att tvingas samarbeta med några villolärare, varken manliga eller kvinnliga sådana. Detta borde förstås vara en självklarhet i en kristen kyrka, men tyvärr är det inte det i vår kyrka och har inte varit det på länge.

Nåja, skämt åsido. Jag kommer verkligen inte att anmäla mig som frivillig. Det skulle bara vara bortkastad tid. Och jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vår kyrka klarar sig utan mig som präst. Jag är bara en person, och kyrkan står eller faller verkligen inte med en person. Men det är oerhört synd om en kyrka som konsekvent vägrar prästviga sådana prästkandidater som har ett tydligt prästkall, som är villiga att predika Guds ord och som uppfyller de krav Guds ord ställer på en ordets tjänare samtidigt som vilka villolärare som helst (oberoende av kön) blir prästvigda och sätts att valla hjorden. 

När så sker kommer vargen att få fritt tillträde. I förlängningen också till kyrkans högsta ämbeten. Och notera att detta har pågått redan en längre tid.