Ordstudium och samtidsanalys

Jag har just läst klart Paulus två brev till Timoteus. Det som slog mig vid denna genomläsning var hur Paulus betonar och lyfter fram sanningen. I dessa två relativt korta brev nämner Paulus "sanningen" inte mindre än elva gånger. Gud vill att alla människor ska "bli frälsta och komma till insikt om sanningen". (1Tim. 2:4) Paulus är "hedningarnas lärare i tron och sanningen" (1Tim. 2:7) och församlingen är "sanningens pelare och grundval" (1Tim. 3:15). De kristna "tror och känner sanningen" (1Tim. 4:3) medan motståndarna till evangeliet, som menar att "gudsfruktan är en god affär", har "vänt sig bort från sanningen" (1Tim. 6:5) och "har kommit bort från sanningen" (2Tim. 2:18). Timoteus ska, som församlingsföreståndare, "rätt dela sanningens ord" (2Tim. 15) och "ödmjukhet tillrättavisa motståndarna så att Gud kanske ger dem omvändelse så att de kommer till insikt om sanningen" (2Tim. 2:25).

I de sista tiderna kommer det ändå att finnas sådana människor som "står emot sanningen" (2Tim. 3:8) och som "ständigt undervisas men aldrig kan komma till insikt om sanningen" (2Tim. 3:7). Paulus fortsätter detta resonemang och konstaterar att "det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." Dessa människor "vägrar att lyssna till sanningen" och vänder sig till olika sagor i stället (2Tim. 4:3-4).

---

Detta var nu ett kort ordstudium om sanningen i Timoteusbreven. Det är knappast någon underdrift att säga att vi kan känna igen mycket av detta idag. Vi lever nu i en tid då lögnen regerar i både kyrkan och i samhället i stort. Framför allt ifrågasätts Guds ord och vikten av att hålla sig till Guds ords sanning. Både i kyrkan och i samhället menar vi oss veta bättre än Gud, och då blir slutresultatet att sanningen blir trampad under våra fötter och lögnen får inta sanningens plats.

Spänningen mellan sanningen och lögnen, ljuset och mörkret, seende och blindhet och hörande och dövhet är mycket påtaglig i Guds ord. Som kristna har vi fått nåden att se, höra och tro sanningen och därmed har vi fått stiga in från denna världens mörker i Guds ljus. Detta är, märk mycket väl, en nåd och därför inget vi kan eller ens får låta uppblåsa oss. Men likväl har vi fått denna nåd att se och tro sanningen, och denna sanning är inget vi kan, ska eller ens får hålla för oss själva.

---

Vad är då denna sanning? Ja, framför allt är det att Gud, den allsmäktige och evige, steg ner i tiden och blev människa. I Jesus Kristus levde han ett fullkomligt liv, tog på sig alla människors synder, led för dessa och dog i syndares ställe. Sedan uppstod han från de döda och besegrade döden för all framtid. Den som lever i trons gemenskap med honom här har del i denna hans seger, och en sådan människa kommer döden inte att kunna behålla utan den människan kommer inte att gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).

Sedan uppenbarar Herren Gud också sin vilja med och för oss människor i sitt ord, Bibeln. "Ditt ord är sanning", säger Jesus i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17. Denna Guds vilja är inte fördold utan den är uppenbarad så att varje människa kan ta del av den. Tyvärr finns det, idag så som det alltid har funnits, många som kämpar mot Guds ords sanning. Både i och utanför kyrkan, och därför råder det en konstant kamp mellan sanningen och lögnen.

Men det är gott att veta att vi som "har kommit till tro och fått insikt om sanningen" står på den vinnande sidan! Även om det inte alltid ser så ut här i denna världen.   

Guds hand

Nej, rubriken avser inte det mål Maradona gjorde med "Guds hand" i Argentinas kvartsfinal mot England i fotbolls-VM 1986. Fotbolls-VM är, tack och lov, avslutat och också vi sportintresserade får sova ordentligt på nätterna och koncentrera oss på viktigare saker. 

Rubriken syftar på ett par ord i 2Krön. 30 där författaren skriver: "Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett endräktigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord." (verserna 10-12)

Situationen var den att kung Hiskia, när han tillträdde som kung i Juda år 729 f.Kr. hade iståndsatt en reformation efter den avfallne kung Ahas. Han hade låtit rena och återupprätta templet och avskaffat felaktig gudsdyrkan i landet. Sedan sände han ut ilbud över landet för att kalla folket till Jerusalem för att fira en rätt påskhögtid. Citatet ovan berättar om utfallet av detta. I Nordriket Israel hade kungens ilbud liten framgång - de blev för det mesta inte hörda och dessutom gjorda till åtlöje och hånade (så går det när folket under en lång tid hade blivit vilseledda av dåliga ledare!) Men i sydriket Juda "verkade Guds hand" så att kallelsen åtlyddes. 

Det intressanta här - och som vi i vår tid kan ta lärdom av - är att det var Herren Gud som låg bakom denna respons och gav denna endräkt. Vi människor kan inte åstadkomma något sådant. Vi kan förstås försöka, och vi ska arbeta på att skapa enhet och en vilja att tro och lyda Guds ord och hans vilja, men om en sådan vilja ska finnas är det Herren som behöver ge den. 

---

Idag ser vi en djup oenighet i vår kyrka. Ledningen går tvärt emot Guds bud och trampar Guds ord under sina fötter och har satt igång ett drev mot sådana kyrko- och församlingsmedlemmar som vill fira en rätt gudstjänst. 

I denna situation behöver vi förstås agera. Det gjorde kung Hiskia också. Men vi behöver inse att framgången av vårt agerande beror på Herren. Han kan t.o.m. ge våra kyrkliga ledare nåd till omvändelse om han så vill. Därför är det allra viktigaste och första vi behöver göra att ropa till honom som har människornas hjärtan i sin hand. För honom är ingenting omöjligt. Han kan t.o.m. omvända en avfallen biskop. Om han vill. 

Nordriket Israel var vid Hiskias tid redan prisgivet åt förgörelse på grund av sitt avfall från Herren Gud. Ilbuden som det talas om i citatet ovan sändes ut till ett land som var allvarligt härjat av fienden och som bara några år efter detta slutgiltigt skulle falla för Assyriska trupper (år 722 f.Kr.) för att sedan aldrig komma igen på den historiska arenan. Även sydriket Juda skulle komma att falla i fiendens händer knappa 150 år efter detta på grund av folkets och folkets ledares avfall från Herren. Men under dessa 150 år fanns det tider när folket lyssnade på Herrens ord och vandrade på rätta vägar. 

Vi vet hur det kommer att sluta också för oss. När sýndens och avfallets mått är rågat kommer slutet att komma. Herren kommer att återvända för att hålla dom. Men fram till dess lever vi i uppskovets och nådens tid. Under denna tid ljuder evangeliets ord om förlåtelse för synden och räddning från den kommande domen. Denna kallelse till Guds rike skickas på olika sätt ut med evangeliets ilbud. 

Framgången för dessa ilbud beror helt och hållet på Herren. Om han vill öppna människornas ögon och öron för evangeliets nåd finns det hopp, annars finns det inte det. Därför ska vi som sagt ropa till honom om förbarmande och om att han ännu i denna sena tid ville sända en väckelse. Vi får be att han skulle röra vid oss alla med sin hand och ge oss nåd till omvändelse. 

Det är vårt enda hopp.     

Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!" 

Värre än krig?

Jag tänkte ramla ur stolen där jag satt och scrollade på min telefon när jag läste rubriken på ledaren i dagens ÖT. Björn Nyberg skriver att "Klimatförändringen är värre än krig", och han utgår givetvis från den massiva värmebölja som drabbat Europa. Han låter förstå att värmeböljan är orsakad av klimatförändringen, men sedan konstaterar han att värmeböljor alltid har funnits och att den senaste är två grader varmare än den annars skulle ha varit. Slutsatsen blir således att en två grader varmare värmebölja (än vanligt) är värre än krig.

Kom igen nu, ÖT! Någon hejd på klimathetsen måste det ju ändå finnas! Och bara som ett förtydligande: Krig är MYCKET värre än klimatförändringen. Det betyder förstås inte att långvariga och svåra värmeböljor inte skulle vara besvärliga, men de kan på inget sätt motivera ett påstående att klimatförändringen är värre än krig. 

Det mest iögonfallande - och allvarligaste - med Nybergs ledare är ändå hans ringaktande av demokratin. Nej, han säger inte rakt ut att vi borde ha en klimatdiktatur - långt ifrån - men hans resonemang öppnar dörren för en sådan diskussion på vid gavel. "Vi gör inte mycket med demokratin om vi inte motar klimathotet", "får klimatförändringen fortsätta har demokratin till sist inget samhälle att ta hand om", "Klimatförändringen hotar demokratin och man kan till och med hävda att demokratin ibland hämmar arbetet mot klimatförändringen" och så slutklämmen: "Samtidigt är en välfungerande demokrati inte nödvändigtvis det bästa för en effektiv bekämpning av klimatförändringen".

Nyberg säger också att klimatarbetet "går oförlåtligt långsamt" och orsaken till detta är de folkvalda politikerna som vill bli omvalda. 

Härifrån är steget till att propagera för en klimatdiktatur inte långt. Och nej. ÖT går inte i första ledet när det gäller detta, men att tidningen på ledarplats går så här långt är allvarligt. Särskilt som vi vet att det finns andra aktörer som är beredda att gå väldigt mycket längre.  

   

Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.