Extremt?

Jag brukar vanligen inte köpa Iltalehti (eller någon annan kvällstidning heller för den delen), men jag läser på nätet, och alltid när jag kommer över något exemplar brukar jag bläddra lite i den. Igår hittade jag ett övergivet exemplar på tåget, och jag läste den nyhet som de hade satt in som huvudnyhet, alltså om hur president Niinistö fungerar som beskyddare för en ”kohukampanja”. (En kampanj som väcker anstöt och eller uppståndelse.) Som underrubrik hade rubriksättarna satt ”Taustalla muslimien käännyttämistä ja homoseksuaalien eheyttämistä”. (I bakgrunden omvändelse av muslimer och helande av homosexuella.) En anslutande artikel hävdar (i rubriken) att ”Katainen [Finlands statsminister] lurades med i samma kampanj” – han fungerade samma kampanjs beskyddare år 2011.

Kampanjen som det hela handlar om är den kristna ”Mahdollisuus muutokseen”-kampanjen som kommer att gå av stapeln i Egentliga Finland i mars och som arrangeras av en lång rad kristna församlingar och föreningar. (Såväl inomkyrkliga som frikyrkliga.) Kampanjen handlar om att nå människor som hotas av marginalisering, och detta är som känt något som ligger vår nuvarande president varmt om hjärtat.

Det som IL nu reagerar på är att en av de 52 arrangörerna (Kansan raamattuseura) har gett en själavårdsutbildning (i samarbete med Aslan r.y.) som också innefattar temat sexuell identitet, med betoning på möjligheterna till helande från homosexualitet. En annan av arrangörerna är IRR-TV som sänder evangeliserande program i den muslimska världen och i Indien. Enligt IL är båda dessa föreningar extrema p.g.a av dels sitt engagemang för de homosexuellas väl, dels för att de ”försöker omvända” muslimer. Kampanjen år 2011 skapade, enligt samma artikel, en stor uppståndelse eftersom en del av de arrangerande föreningarna/organisationera ansåg att utlevd homosexualitet är synd.

Jag upphör inte att förvånas över den frenesi med vilken media (och kvällstidningarna i synnerhet) bedriver sin antikristliga kampanj. Det som, här hos oss idag, och i resten av landet bara för några få år sedan, var mainstream och helt ok är idag ”extremt”. Oj, oj...

Förbönsupprop!

Enligt flera uppgifter på mikrobloggen Twitter kommer riksdagens lagutskott idag (27/2) att rösta om lagmotionen om könsneutrala äktenskap. Man kunde förstås skriva hur mycket som helst om det faktum att riksdagens tidigare regler om 100 namnunderskrifter för att en dylik motion ska tas upp till behandling frångås, men jag nöjer mig med att konstatera att när det handlar om att vara politiskt korrekt tycks inte gamla, goda, regler längre gälla.

Däremot vill jag uppmana till bön för denna sak! Enligt uppgift har lagutskottets sammansättning förändrats sedan senaste år, och det innebär att utgången av omröstningen inte längre alls är självklar. Be gärna för de ledamöter som ännu har förstånd i denna fråga att de inte viker sig för världens, massmedias och homolobbyns tryck! Om denna lagmotion kommer vidare från lagutskottet kommer den med stor sannolikhet att gå igenom i riksdagen och de människofientliga krafter/tankar som ligger bakom kommer att skörda stora segrar - med mycket mänskligt lidande som följd. 

Rönnback, Kylliäinen och den gränslösa nåden

Den nyblivne pensionären (från ÖT), Bengt Rönnback, skriver en intressant kolumn i fredagens ÖT (22/2) – en betraktelse om den gränslösa nåden och om spänningen mellan nåden och de ”frälsningens villkor” som han menar sig hitta i den kyrkliga förkunnelsen.

Rönnback tar avstamp i en artikel skriven av Antti Kylliäinen (”Armo kuuluu kaikille”, HS 15/8 2004) i vilken den illfamösa pastorn skriver att vi inte kan tala om nåd ifall vi ställer några som helst randvillkor. Då, menar Kylliäinen, handlar det om att vi ”köpslår” med Gud. Problemets kärna är att alla villkor (tro, goda gärningar, dop eller bättring) förminskar nåden som då inte längre är gränslös. ”Detta motstridiga budskap får teologerna ta itu med ifall de vill ställa nåden i centrum”, skriver Rönnback. ”Men Kylliäinen är optimist på sin kyrkas vägnar och tror att kristendomen ännu kan bli en religion som tar nåden på allvar.”

Intressant var ordet. Men samtidigt väldigt ensidigt. Min första tanke var att så här blir det när man glömmer bort heligheten - och detta gäller för både Rönnbacks och Kylliäinens resonemang. Men visst måste vi ju erkänna att det finns en spänning här. När vi läser Bibeln ser vi denna spänning så gott som på varje blad – alltså spänningen mellan den helige och den nådefulle Guden. Och vi kan också konstatera att denna spänning inte gärna går att få ihop i vårt tänkande – om det inte skulle vara för korset. För där går det ihop. När den ende helige och syndfrie görs till synd och spikas fast på förbanndelsens trä - då och endast då, och där och endast där, ser vi hur Guds helighet och Guds nåd går ihop. På korset och i Jesu offerdöd.

Ett av de härligaste vittnesbörden om Guds ovillkorliga nåd finns att läsa i Joh. 8. Här möter vi en stackars kvinna som har ertappats med äktenskapsbrott (var är f.ö. mannen?!), och som de skriftlärda och fariséerna kommer släpande med till Jesus. Jesus ritar i sanden och uttalar de odödliga orden om att ”den av er som är utan synd må kasta första stenen på henne” – och lite senare, när han lämnats ensam med kvinnan – ”inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mera”. Här ser vi hur nåden, den ovillkorliga, fungerar. Den förlåter. Utan randvillkor. Men sedan kommer FORTSÄTTNINGEN. ”Gå och synda inte mera”. För ett Guds barn finns det alltid detta FÖRE och EFTER. Nåden innebär villkorslös förlåtelse. Ja, absolut! Men den innebär också förändring, för där nåden tas emot, tros och blir till frälsning, kommer den att åstadkomma förändring. Eller som Paulus uttrycker det i Tit. 2:11-12: ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är".

Att ta emot nåden innebär alltid en kapitulation. Människan konstaterar att hon och det hon har att erbjuda inte duger inför Levande, Helige Gud, och att hon, om hon ska kunna bestå inför honom, tvingas acceptera den frälsning han erbjuder henne. En frälsning av nåd, och endast av nåd. Men i denna kapitulation läggs inte bara de egna ansträngningarna ner vid korset. På samma gång tvingas människan också konstatera att hennes egen vilja, inför Gud och i ljuset av hans helighet, i allt är lika fördärvad som hennes egna ansträngningar. Så när människan kapitulerar inför Gud och tar emot nåden får hon i inte bara en ny början utan också på samma gång en ny vilja. En vilja att låta Gud vara Gud och att ge honom rätt - speciellt de gånger vi har gjort fel. Jesus blir inte bara människans Frälsare utan också hennes Herre. Här bör, å det kraftigaste, poängteras att detta är början på en lång vandring – en vandring som inte alltid går rakt och rätt, men som är en vandring i en nåd som vill förlåta, och som förlåter, de felsteg människan i sin svaghet gör. En vandring där alltså Jesus är både Frälsare och Herre.

Där nåden inte åstadkommer denna förändring, utan där man, likt Kylliäinen, börjar ställa krav på Gud och på den kristna tron, sådan den meddelas oss genom Guds ord, och uppställa villkor för hurudan Gud bör vara för att i sanning vara en nådig Gud, där har nåden uppenbarligen inte tagits emot och fått verka den sinnets förändring som den vill verka. Då har man av allt att döma skapat sig en egen avgud som förvisso är gränslöst nådig men som inte är helig. En gud som inte behöver något kors för att få det hela att gå ihop. Och en nåd som inte är nåd i biblisk mening eftersom den inte verkar någon förändring.

Om bön II

Varför är det så jobbigt att be, och varför är det så trögt att komma sig för att på allvar gå in för uthållig bön? Varför är det så mycket lättare och roligare att t.ex. sjunga lovsånger? Jag hörde ett (bra) svar på dessa frågor för någon tid sedan, och jag tror faktiskt att det svaret står sig ännu idag. Svaret lydde att när vi sjunger lovsånger, då befinner vi oss inför Guds tron. Inför Levande, Helige Gud. Att få prisa och lova honom är förstås härligt och skönt, och som sådant något som vi som kristna gärna gör.

Men med bönen är det annorlunda. Bön är kamp. Strid. När vi ber går vi in i närkamp med de makter/krafter som regerar i denna mörkrets värld, och även om bönen förstås riktar sig till Herren är dess fokus just på den andliga striden. Därför är det så tungt och jobbigt att be. Men samtidigt så oerhört viktigt. För om ingen är beredd att ta striden så kommer den kristna tron att tvingas retirera. Detta gäller idag lika mycket i kyrkan som i samhället i stort. Denna världens herre "sonderar med bajonetten", och där han inte möter något stål kommer han att flytta fram sina positioner. Så var finns de stridsmän och –kvinnor som är beredda att ta upp kampen? Som är beredda att offra sin egen bekvämlighet och gå ut i strid – i sin bönekammare - för Guds rikes sak?

Som jag skrev i den senaste texten så håller de som har lärt sig detta med uthållig bön på att försvinna. De har flyttat hem till Herren, och vi som är kvar här är sådana som menar oss vara så upptagna med att leva och allt som hör till det att vi helt enkelt inte hinner be. Eller som en av mina andliga fäder, som jag nämnde i den senaste texten, brukade säga: Vi har idag så lite tid att vi bara hinner med det mest onödiga. (Detta ska naturligtvis förstås på rätt sätt... Det finns många vardagliga sysslor vi behöver prioritera. Men det finns också många saker som vi kunde lämna bort för att i stället göra det som är viktigare.)

Vi är idag så oerhört bra på att jämra oss över hur bedrövligt det ser ut, både i kyrkan och i samhället i stort. Jag hör till dem som, åtminstone här på bloggen, jämrar mig mest och högst. Vi tycker också om att diskutera denna bedrövlighet med varandra. Och visst behöver vi ventilera det som har gått galet. Men vårt problem idag är att det många gånger blir med det. Vi jämrar oss och beskärmar oss över kyrkoledningens irrlärighet och över människornas blindhet i andliga ting. Men vad gör vi åt det? Våra diskussioner slutar ofta, och helt riktigt, med en suck och ett konstaterande att VI inte kan göra något åt det.

Men Gud kan. Och han har gett oss bönen, och inte bara det, han har också gett oss oerhörda löften knutna till bönen. Men vårt problem idag är att vi inte längre kan be. Visst ber vi, men bara någon minut här och någon minut där, och ofta okoncentrerat och planlöst. (Av sig själv känner man andra...)

Jag tror att Gud idag kallar till ett fördjupat böneliv. Gud kallar oss, hans barn, att gå ut i strid. Inte i första hand med ord och i diskussioner, utan i bön. Pröva gärna detta, och fråga om detta också är din kallelse idag!

Mera om detta så småningom.

Om bön I

Redan i slutet på 80-talet hörde jag första gången om farhågorna att bedjarna kommer att ta slut. Detta helt enkelt därför att de äldre, som kan konsten att be uthålligt, dör bort medan de yngre generationerna helt enkelt inte har lärt sig detta med uthållig bön. Det var den dåvarande ungdomsledaren i Esse som nämnde det och uppmanade oss ungdomar att ta upp den "fallna manteln".

För en dryg månad sedan fick två av mina "andliga fäder" flytta hem till Herren efter ett långt liv. Båda blev över 90 år. Båda var också bönemänniskor, och med speciellt den ene av dem hade vi många gånger diskuterat just detta att bedjarna håller på att ta slut. Vi var båda av den åsikten att det inte är konstigt att både kyrkan och samhället ser ut som de gör när ingen längre bär dem i bön inför Herren. Det samma gäller väckelsen. Vi talar - i de sammanhang där jag finns - gärna om den stora väckelsen som ska komma, men faktum är nog att den knappast kommer om vi inte på allvar börjar be om och för den. När vi ser på historien ser vi nämligen att alla stora väckelser alltid har börjat med en böneväckelse. Utan bön, ingen väckelse.

Det finns ett intressant ord som jag hittade i en bok för bra många år sedan. Det är ordet "bönekondition". Vi vet ju hur det fungerar med konditionen. För att ha en bra kondition behöver vi träna, och desto mera vi tränar desto bättre blir vår kondition. Dagens kristna har, kanske med några få undantag, en fullständigt usel bönekondition. Mig själv inbegripen. Om vi orkar be i fem, tio minuter per dag är det bra. T.o.m. mycket bra. Men fem-tio minuter kan på inga villkor kallas för uthållig bön.

Här finns det absolut rum för förbättring av bönekonditionen. Vi behöver ta upp den mantel som har fallit sedan de äldre generationerna, de som hade lärt sig och som kunde be uthålligt, har flyttat hem till Herren.

De som känner mig vet att jag tycker om att debattera, och att jag trivs där det hettar till lite. Och vissa gånger behöver vi onekligen ryta till när det far snett - både i kyrkan och i samhället. Men jag är fullständigt på det klara med att detta debatterande inte kan räta upp det som har farit snett. Men med bönen är det annorlunda. Genom bön kan vi verkligen påverka - helt enkelt därför att Gud hör bön. Men om/när vi inte ber ska vi inte heller förundra oss över att det ser ut som det gör, framför allt i kyrkan, men också i samhället. Och vi ska inte heller förundras över att den kristna tron hela tiden förlorar terräng. För utan bön kommer de gudsfientliga (och i förlängningen människofientliga) krafterna att ta över. Detta speciellt som de som kan be (läs: kunde be) inte längre finns här hos oss.

Jag kommer att återkomma till detta ämne inom kort, men låt mig denna gång avsluta med att konstatera att vi behöver en böneväckelse idag. I Finland. (Och i hela västerlandet.) Frågan är om vi är villiga att börja jobba på det. För det kommer att kräva en hel del uppoffringar.

Hopp och hopplöshet

"Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen." Ef. 2:12

Jag råkade lyssna på ”Radar” i Radio Vega här i veckan. Det handlade bl.a. om drogmissbruk, och där intervjuades en knappt 30-årig man som använder kannabis regelbundet. Han kallade sig ”nöjesanvändare” eftersom han, som han sade, gillar de tankar han får när han är påverkad. Han tycker om att se livet genom det filter som kannabisen ger, och när han är påverkad ”kommer han åt saker som undermedvetet har stört honom”. Han konstaterade också att alla kämpar med den smärtan som livet och varandet innebär och att kannabisen får livet att se bättre och lättare ut.

Dagens människa lever med den hopplöshet och meningslöshet som livet utan Gud ger – hon lever sitt liv i denna världen utan någon mening, om man bortser ifrån att eventuellt få se släktet föras vidare genom barn och barnbarn. Utan något hopp – det enda hon kan se fram emot är åldrande, sjukdom, ensamhet och död. Det är inte konstigt att ingen klarar av att leva på det sättet. Man måste döva sitt medvetande, antingen med droger (som denne man), med alkohol, eller så med andra, för kroppen, mindre skadliga saker. Så som pengar, ägodelar, sex eller med en myckenhet av aktiviteter eller många vänner. För en människa som försöker fly från hopplösheten och meningslösheten är ensamheten och tystnaden stora fiender eftersom man då, utelämnad åt sig själv och en tystnad i vilken man inte kan undkomma sina egna tankar, blir upphunnen av just det som man inte vill kännas vid. Har du t.ex. sett någon som varit på länk utan att ha trådar som hänger ur öronen? Det är sällsynt idag – för tystnaden måste bekämpas med alla medel!

Den förhärskande filosofin i dagens västerland är evolutionismen. Den är ett försök att svara på de stora frågorna ”Varifrån, Varför och Vart” utan att blanda in Gud i ekvationen. Och ganska långt har evolutionismen idag lyckats lura människorna bort från Gud med sina lögner. Men resultatet, på det mänskliga planet, är fullständigt förödande. Gudlösheten ger en hopplöshet och meningslöshet som är själsdödande och som för många också leder till att kroppen inte orkar leva. Det mörker och den tomhet som frånvaron av Skaparen leder till och ger måste fyllas med något om människan överhuvudtaget ska orka leva. Vissa klarar av att döva dessa tomhetskänslor med enklare medel, andra behöver mera grova medel – och vissa klarar inte av det överhuvudtaget.

Lösningen är ändå väldigt enkel. Jesus säger i Joh. 8:12: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Observera att detta är evangelium, inte lag! Den som följer Jesus FÅR ljus i sitt liv, mening med tillvaron och ett hopp som sträcker sig in i evigheten – även om världen runt omkring oss är och förblir mörk, hopplös och utan mening.  

Ett liv utan Gud, utan Jesus, är en absurditet. En kort, meningslös och hopplös vandring genom en mörk värld i riktning mot graven och ett ännu större mörker. Det är inte konstigt att dagens människor inte orkar med det utan med alla medel försöker rymma från sin smärta och sin hopplösa tillvaro och döva sina känslor med alla tillbudstående medel. Utan att lyckas.

Gud vare tack för att han ger oss människor och vårt liv en mening och ett hopp som går långt utöver vad vi kan tro, hoppas och begära! Jesus är världens ljus, och när detta ljus har kommit ska vi människor inte envisas med att leva kvar i mörkret. Det är så oerhört onödigt.