Läsvärda insändare

Jag har tyvärr inte riktigt hunnit läsa insändarsidorna i ÖT de senaste dagarna, men när jag väl kom mig för att göra det blev jag oerhört positivt överraskad. Jag fann nämligen tre mycket bra insändare skrivna av Johanna Björksog, Bjarne Gref och Per-Erik Wingren – alla tre i respons mot Henrik Othmans ledare (18/9) samt Kenneth Mynttis ledare (22/9). Jag bemötte Othmans ledare här, men Mynttis fullständigt bedrövliga ledare som handlade om varför så många ledare får sparken idag har jag ännu inte hunnit kommentera. (Bl.a. lyfte han fram Aki Ruotsala och lät försiktigt förstå att det var en positiv sak att han fick gå). Eventuellt är en kommentar på gång. Hur som helst rekommenderar dessa tre insändare. De fångar alla, men kanske speciellt Wingrens insändare som handlar om bristen på värdegrund och de problem detta för med sig, kärnan av dagens problem med den offentliga debatten och de är mycket läsvärda.

En sak klarar jag inte av att låta bli att tillägga, dock. Bjarne Gref ger oss ett nytt ord när det gäller dagens "rätta" åsikter. Han kallar det för "sopulism", efter finskans "sopia" (= komma överens). Därmed avses alltså att majoriteten kommer överens om vad som är rätt åsikter idag. (I Sverige har redan en längre tid talats om "åsiktskorridoren", och det begreppet tangerar samma sak.) När jag såg ordet utan förklaring till dess härledning antog jag, felaktigt visade det sig, att ordet var härlett från det finska ordet för lemmel (= sopuli). Det påstås att lämlarna, när de ger sig av på sina vandringar, rör sig i stora flockar och helt blint. Till exempel kan de tåga ner i havet eller ramla nerför ett stup om något sådant kommer i deras väg och så alla dö. När jag ser på dagens offentliga debatt, speciellt på sociala medier, tycker jag mig se ett sådant "lemmel-beteende" i de mobbar som både lätt och snabbt bildas och som kan åstadkomma stor skada för människor och sammanhang som drabbas av denna lemlarnas vrede. Likt Myntti, när det gäller Aki Ruotsala, förstår man gärna ord och uttryck fel och skapar, utifrån denna felaktiga förståelse, en arg mobb. En mobb som sedan rör sig med stor tyngd och het blint. "Sopulism" är ett bra ord så som Gref härleder det, men jag skulle väldigt gärna sätta till också denna härledning. Jag menar att beskrivningen blir rikare och mera riktig på det sättet.   

Fakenews på Österbottens Tidning

Vad gör en falsk nyhet till en falsk nyhet? Igår presenterade Vbl/ÖT en i och för sig sann nyhet som, när man tittar lite närmare på den, ändå visar sig vara en falsk nyhet. Nyheten gick ut på att temperaturerna i Finland har blivit 2,3 grader varmare under de senaste 150 åren, och rubriken löd: "Klimatet i norra Europa ändrar snabbt". Detta backades upp med mätresultat som visade att det som påstods är sant. Och det är det förstås. Sant, alltså. Men ändå är detta inget annat än en fakenews. Varför det?

När man jämför vad som helst behöver man berätta VAD man jämför med. Det gör man inte här, och orsaken är uppenbar. Man vill späda på klimatskräcken. Men saken är den att för knappt 150 år sedan tog det vi idag kallar för "den lilla istiden" slut. Perioden från 1500 till 1870/80 var en mycket kall period i speciellt Europa, och under den här perioden infaller många år med mycket kalla vintrar och svala och regniga somrar. I Finland kommer man speciellt ihåg åren på 1860-talet som svåra missväxt- och hungerår. Just på grund av det osedvanligt kalla klimatet. Och nu talar jag om klimat, inte om väder, eftersom detta var del av en lång period med mycket kallt väder. Intressant nog sammanfaller dessa år med perioder av mycket låg solaktivitet, men det behöver vi kanske inte gå in på här.

Men saken är alltså den att man inte kan göra dylika jämförelser som Vbl/ÖT gör här utan att berätta om den period som man jämför med. Om man ändå gör det hemfaller man åt inget mindre än fakenews. Om man dessutom tittar på t.ex. temperaturgrafer under en längre tidsperiod (googla t.ex. temperature changes 10 000 years) som baserar sig på tolkning av data från iskärnor träder en mycket intressant bild fram. Dessa grafer visar att de klimatförändringar vi idag upplever och som klimatalarmisterna använder för att sätta skräck i oss, inte är något annat än en återgång till mera normala temperaturnivåer från osedvanligt låga nivåer. Läs: Lilla istiden.

En i och för sig sann nyhet kan alltså vara fakenews. Om man inte ger hela bilden och inte berättar hela sanningen, alltså. Jag förstår att Vbl/ÖT gärna vill framstå som politiskt korrekta även i klimatfrågan, men att på detta sätt publicera så här uppenbara fakenews gör att tidningarna framstår som allt annat än seriösa. Skärpning, tack!

Inkonsekvens och blindhet - på skattebetalarnas räkning

Jag lyssnade på radio Vega igår kväll medan jag satt på fodertrucken. Ja, jag vet att jag inte borde, men telefonen hade låg batterinivå, så jag kunde inte lyssna på någon podcast. Så i stället för att sitta och filosofera för mig själv tänkte jag att jag tar in Vega. Om inte annat så för nyheterna. Jag fick in reprisen på Eftersnack, och jag slogs, ännu en gång, av hur blindheten och partiskheten breder ut sig, speciellt i media.

Givetvis var Timo Soini på agendan. Vad dessa två extremt värdeliberala samhällsdebattörer (med bisittare) anser om honom och om "Soinigate" var förstås inte svårt att förutse. Igen kunde jag konstatera att blockeringen i abortfrågan gör att både omdömet och klarsyntheten försvinner helt och hållet när det kommer till sådana som, likt Soini, ens kommer nära denna fråga från s.a.s. "fel håll". Detta var som sagt inget överraskande. Men när de tre rösterna övergick på nästa ämne blev kontrasten så oerhört tydlig. Deras andra ämne var riksdagsledamoten Jani Toivola och hans snudd på brottsligt stora taxiräkningar (på allmänhetens bekostnad, givetvis). Panelen var förvisso försiktigt negativ till detta, men i huvudsak skämtades hela saken bort. Till saken hör att Toivola är öppet homosexuell, färgad och sitter i riksdagen för de gröna. Han är alltså en person som det är lite problematiskt att kritisera – om man alltså vill vara politiskt korrekt.

Så här har vi å ena sidan en person som har betett sig moraliskt illa, om än kanske inte direkt olagligt. (Ifall Toivola har åkt taxi till skolor där han hållit föredrag mot arvode kan det han gjort t.o.m. vara olagligt...) Å andra sidan har vi en person som har handlat klart inom lagens ramar när det gäller hans fri- och rättigheter. Den förstas förehavanden mer eller mindre skämtas bort, den andra drabbas av en mycket hård dom.

Det är så här det fungerar i finländsk mainstreammedia idag. Det finns de som har rätt och som är rätt. Och så finns det de som har fel och som är fel. Skiljelinjen är inte vad de har gjort och inte heller om det de har gjort är lagligt och moraliskt riktigt, utan skiljelinjen är huruvida de är politiskt korrekta eller inte. Vänsterliberala bedöms helt tydligt enligt helt andra måttstockar än högerkonservativa. Tydligare än vad det här blev i "Eftersnack" kan det knappast bli.

Svenska Yle, och Yle överlag, har blivit en härd av skattefinansierad värdeliberal propaganda som väller över oss och som ingen kan påverka. Redaktionen är av allt att döma något av en skyddad verkstad som kan stänga ute (läs: censurera) alla kritiska röster och som inte behöver bry sig i huruvida det som produceras behövs eller inte. Man kan ju inte säga upp sin prenumeration utan vi tvingas alla vara med och finansiera eländet. Jag har sagt det förr, och jag kommer säkert att säga det igen: Lägg ner! Det skulle alla vinna på.

Några reflektioner efter Soinigate

Utrikesminister Timo Soini överlevde gårdagens förtroendeomröstning i riksdagen. Det noteras med stor tacksamhet. Demokratin och yttrandefriheten segrade över hatet, och jag tror att detta kan komma att visa sig vara viktigare än vi anar idag. När jag har tagit del av nyhetsrapporteringen är det ändå några saker som jag reflekterat över.

För det första behöver vi, om inte förr så senast nu, inse att vi inte kan underskatta den enorma fientlighet, för att inte säga det enorma hat, som värdekonservativa åsikter utsätts för idag. Och inte bara åsikter, utan även människor som hyser dessa värdekonservativa åsikter. Samt att vi alla bör räkna med att vi förr eller senare kommer att hamna i kläm här. Som Mollie Ziegler-Hemingway uttryckte saken: "They are coming for us. They are coming for everyone of us." Detta speciellt som vi lever i en värld där mobbar uppstår så oerhört lätt på olika sociala medier.

För det andra ska vi räkna med att vi idag lever i en värld där sanningen är oväsentlig. Det viktiga är vem som ropar högst och vem som lyckas få gjort sin röst hörd. I detta sammanhang är det inte alls ovidkommande att olika mediehus (speciellt svenska Yle) idkar en aktiv censurering av värdekonservativa kommentarer. Detta leder till att de värdeliberala åsikterna framstår som allmännare än de är, något som bidrar till att opinionen skiftar ännu snabbare. De flesta vill ju vara på den "vinnande sidan". Ett exempel på denna censur råkade (igen en gång) jag ut för igår. Signaturen An-na skrev i en kommentar att det "inte är tryggt att vara kvinna i dagens Finland med dessa personer i makten." (Detta påstående är givetvis en grov osanning, förutom det faktum att hon använde fel preposition.) Jag svarade på kommentaren och konstaterade att det är bra mycket tryggare att vara kvinna i dagens Finland än det är att vara ett ofött barn, men den kommentaren censurerades givetvis.

Sedan en sista reflektion. En kommentator konstaterade under en nyhet (jag har tyvärr tappat bort den i flödet) att Soini klarade sig, men "våra rättigheter kan de inte ta ifrån oss". Här utgår kommentatorn från den felaktiga förhandsinställningen att abort på något sätt skulle vara en mänsklig rättighet. Det är det givetvis inte. Men rätt till liv är däremot en grundläggande mänsklig rättighet som dagens abortpraxis konstant och medvetet bryter mot. Igen ser vi ett flagrant exempel på hur lögnen segrar. Tyvärr tycks det vara fullständigt omöjligt att få dagens värdeliberaler och feminister att inse att en abort innebär ett avslutande av mänskligt liv och att kvinnas "rätt till sin egen kropp" (som det ju de facto inte är fråga om) och barnets rätt till liv här står emot varandra. Jag har ogillat användandet av bilder på aborterade foster i kampen för de oföddas rättigheter, men nu har jag kommit att inse att även om dessa bilder är fruktansvärda så behöver vi börja använda dem. I detta skede behöver jag komma med en varning. Länken ovan innehåller en sådan bild. Den är fruktansvärd, och den visar med all tydlighet vad en abort innebär. Dagens vilseledda och sovande människor behöver emellertid väckas till insikt om att en abort innebär att ett barn mördas på ett fruktansvärt brutalt sätt, och om ord inte lyckas förmå detta behöver vi ta till grövre artilleri. Även om det garanterat kommer att väcka mycket ont blod. Men om den som sover inte vaknar med att man ruskar honom milt behöver man ta till hårdare nypor.

Om mera blindhet

Jag trodde ännu igår att vi finländare klarade av att tänka logiskt och se orsakssammanhang. Men nu börjar jag verkligen tvivla på det. Förblindningen tycks vara närmast total på många håll. Både i riksdagen och i tidningarnas kommentarspalter. Idag ska riksdagen rösta om förtroendet för utrikesminister Timo Soini. För den som har missat vad det hela handlar om kan jag berätta att orsaken är att han under en resa i Kanada, på kvällstid, deltog i en katolsk ljusmässa till åminnelse av offer för aborter, samt att han, på sin privata blogg, tagit ställning i abortfrågan efter att Irland röstade för fri abort.

Den stora frågan är huruvida en minister har rätt att uttrycka sin privata åsikt om och när den inte sammanfaller med regeringens linje. (Sedan är det en annan fråga huruvida regeringen uttryckligen har en linje i abortfrågan, men Finland har givetvis den linjen att abort är tillåtet.) Jag har gång på gång, tydligen för helt döva öron (jag har inte fått några mothugg), påpekat att kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki (v) då det begav sig satt och viftade med en regnbågsflagga på läktaren under friidrotts-VM i Moskva. Hans ställningstagande (som hade mycket mera drag av provokation än Soinis ställningstagande hade) gick även det mot Finlands linje (regeringsprogrammet saknade skrivningar om hbt-rättigheter och Finlands lagstiftning var på den tiden sådan att homosexuella inte kunde gifta sig) men Arhinmäki råkade givetvis inte ut för någon missförtroendeomröstning. Jag har efterlyst någon form av konsekvens, men någon sådan är det helt tydligt att vi inte behöver räkna med. Givetvis för att Arhinmäki tog ställning i värdeliberal riktning medan Soini gjort det samma i värdekonservativ riktning. Se där den stora skillnaden!

Jag läste just vad Soini sade till sitt försvar i Riksdagsdebatten. Iltalehti består oss med en utskrift av hans tal, med insprängda kommentarer som en del riksdagsmän högljutt bjöd på under hans anförande. Soinis tal är balanserat, men det samma kan verkligen inte sägas om de kommentarer som ropades ut i salen. Hur är det möjligt att vi finländare har valt in dylika typer i vår riksdag? Dessa personer betedde sig oerhört ohyfsat, och dessutom är deras kommentarer så fullständigt undermåliga att jag inte begriper hur de understod sig att komma med dem. Ozan Yanar och Eva Biaudet borde verkligen förstå att skämmas. Men det gör de förstås inte. Ännu värre blir det om och när man läser i kommentarfältet under nyheten. Kommentar efter kommentar som trampar och spottar på rätten till yttrandefrihet. En fråga blir dock utredd i och med detta, och det är frågan om hur det kommer sig att dessa riksdagsledamoter har kunnat bli invalda trots sin uppenbara brist på både hyfs och förmåga att se klart? Ett blint folk väljer givetvis in blinda representanter i riksdagen.

Det är helt tydligt att abortfrågan är ett så rött skynke för en stor del av oss finländare att den gör att vi inte klarar av att förhålla oss sakligt till varken den eller till sådana som har en annan åsikt. Och jag måste säga att jag förstår det. Många, både kvinnor och män, har blod på sina händer och stora sår i sitt samvete när det gäller just den här frågan. Och då blir det givetvis svårt att se klart. Men det jag har svårt att både förstå och acceptera är att man låter detta bli till ett så brinnande hat mot sådana som vågar vara av annan åsikt att det så totalt förblindar dem. För det är så det är: Hatet förblindar.

Idag ska Timo Soinis framtid som utrikesminister avgöras. Det hela har blivit en regeringsfråga, så faller Soini så faller hela regeringen. Jag vågar ändå inte tro att så skulle ske, och jag hoppas givetvis att det ännu finns så mycket förstånd och klarsyn kvar i riksdagen att det inte går på det viset. Men man vet ju aldrig. Blindheten är en svår åkomma! Ja, och så hoppas jag också att Biaudet, Yanar, Sirén och de andra inte har blivit så blinda att de går rakt in i någon av de många stolpar som finns i riksdagshuset. Det skulle då sannerligen inte se bra ut!  

Om feminism, del 2/2

I den första texten konstaterade jag att det att mannen är skyldig att älska sin hustru så som Kristus älskar församlingen kommer först. Sedan kommer det att hustrun ska underordna sig sin man. Med bakgrund i det ovan sagda blir denna underordning inte något svårt eller tungt. Inget stort offer. Eller hur? Sedan tillkommer ännu orden om att de båda ska underordna sig varandra i Kristi kärlek. Detta sista är själva receptet, bruksanvisningen, på hur det är tänkt att detta ska fungera.

Det är så här detta med maskuliniteten och femininiteten är tänkt. Som garant för frid, välgång och ett Gud behagligt liv. Som garant för att både mannen och kvinnan, och framför allt barnen, ska kunna leva ett gott och rikt liv i Guds vilja och under hans beskydd och välsignelse. Feminismen däremot är revolt mot dessa Guds goda ordningar för det manliga och det kvinnliga. Feminismen har sin grund och får sin näring i det som Herren Gud säger om kvinnan efter syndafallet: "Din man skall du åtrå, och hans kall råda över dig". (1Mos. 3:16) Denna åtrå har ofta förståtts som sexuell åtrå, men det är inte fel att förstå detta ord som att kvinnan ska komma att åtrå mannens roll i förhållandet mellan de båda, och det är precis detta som feminismen handlar om. Om uppror mot Guds goda ordning. I grund och botten handlar feminismen om själviskhet. Om att sätta sig själv främst i alla förhållanden. Om att kvinnan vill ta över den roll som mannen gavs i skapelsen och som bekräftades efter syndafallet. Här är det viktigt att komma ihåg att feminism inte bara är en åkomma som drabbar kvinnor. Också män kan drabbas av viljan att revoltera mot de goda ordningar Gud har instiftat gällande förhållandet mellan könen, och även detta är fråga om feminism i meningen själviskhet och revolt. Frukten av denna revolt blir hur som helst splittring, grälsjuka, ovilja att foga sig i de roller och de uppgifter som Gud har tänkt för mannen och kvinnan både i hemmet och i församlingen (t.ex. när det gäller att vara ledare i församlingen och att förkunna Guds ord, alltså det vi talar om som predikoämbetet) och mycket annat av samma sort. Skilsmässor. Splittrade familjer. Ensamhet. Utsatta barn. Vilsna ungdomar. Lidande och elände.

Jag skrev att Tryggve Cederberg och Monika Pensar (och detta gäller givetvis inte bara dem) har förvrängt de ord som talar om underordning och om mannen som kvinnans huvud. Feminismen gör nämligen det. Den missförstår, misshandlar och förvränger Guds ord för att därmed kunna rättfärdiga sin revolt, sitt uppror. Mot Gud och mot hans ord och hans goda ordningar. Feminismen vill riva ner, förstöra och slå sönder, och tyvärr har den allt för ofta lyckats medjust detta. Men många söndrade äktenskap som följd. Med många faderlösa barn och förstörda liv som följd. Med många trasiga evighetsvarelser som följd. Med många stängda himladörrar som följd.

Läkaren hade inte fel. Men det han sade får man inte säga idag. Åtminstone inte i Sverige. Feminismen får inte utmanas. Inte avslöjas. Det är lögnens fader, denna världens furste, som står bakom feminismen, och han tillåter inte att så sker. Och ve den som försöker!

Om feminism, del 1/2

I den senaste texten berättade jag om en läkare i Sverige som blev avskedad eftersom han inte "står för den värdegrund" som hans arbetsgivare säger sig stå för. En av orsakerna till detta var att den avskedade läkaren hade påstått att feminismen är orsak till mycket av det elände som finns i världen idag. Den förra texten handlade om tolerans och om intolerans, och den här läkaren är ett gott exempel på hur skiftningen i betydelsen av ordet "tolerans" har drabbat oss. Men hur är det? Har han rätt eller fel i själva saken? Är feminismen något dåligt eller är det en bra sak?

När Gud skapade människan skapade han oss som man och kvinna. Maskulinitet är ett manligt attribut och femininitet är det motsvarande attributet för kvinnan. Maskulinitet och femininitet är därmed bra saker. Det är så Gud har tänkt oss människor, män och kvinnor. Givetvis är vi olika som personer, och detta innebär att detta kommer fram på lite olika sätt. Men grunden är denna. I Guds ord får vi också lära oss ytterligare en hel del om vad det innebär att vara man och kvinna. Bland annat skriver aposteln Paulus om hur det är tänkt att det hela ska fungera i samspelet mellan en man och en kvinna i äktenskapet. Här syftar jag alltså på de allt för ofta missförstådda och även misshandlade orden om mannen som kvinnans huvud och om att kvinnan ska underordna sig sin man i Ef. 5. Den som har läst de insändare som bland andra Tryggve Cederberg och framför allt Monika Pensar har skrivit på Kyrkpressen den senaste tiden i detta ämne har sett hur det går att förvränga denna goda undervisning om bara viljan att göra så finns.

Men är det inte fullständigt horribelt att, speciellt i denna "upplysta" tid hävda något så arkaiskt som att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan ska underordna sig sin man? Nej, givetvis inte. Guds ord gäller ännu idag i sin helhet, därför gäller också dessa ord. Men de behöver läsas och förstås på rätt sätt, annars blir det fel. Vilket både Cederberg och Pensar har visat med all önskvärd tydlighet.

Det första som behöver påpekas är att orden om kvinnans underordnande inte är riktade till mannen, och dessa ord är verkligen inte tänkta att användas som något vapen inom äktenskapet. Nej, dessa ord är riktade till kvinnan. Mannen bör i stället ta åt sig orden som finns i detta sammanhang om att mannen är skyldig att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen. Så i stället för att ta sin hustru i upptuktelse och kräva underordning av henne bör mannen sätta sig ner och på allvar fundera på vad dessa ord verkligen innebär. "Mannen är skyldig att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen". Hur tog sig Kristi kärlek till församlingen uttryck? Här får vi betrakta korset, för det var vad Kristi kärlek till församlingen innebar. Kristus var beredd att gå i döden för sin församling. På samma sätt är vi män kallade att älska vår hustru. Och då inte bara genom att vara beredda att ge det största offret, utan framför allt genom att dö bort från oss själva och vår egen vilja och vår egen bekvämlighet. Genom att plocka i och ur diskmaskinen trots att vi hellre skulle se en fotbollsmatch. Genom att dammsuga eller klippa gräsmattan fast vi hellre skulle sitta i soffan och läsa en intressant bok. För att ta några få exempel.

Men inte bara det. Vad gjorde Kristus på korset? Han tog hela världens synder, alla människors alla fel och brister, på sig och bar dessa upp till korset. Nu måste jag säga att jag bävar inför det jag kommer att skriva, men jag är övertygad om att det behöver sägas. Mannen är skyldig att älska sin hustru som Kristus har älskat församlingen. Det innebär inte bara att vara beredd att dö för sin hustru, utan också att mannen, när han ser på sin hustru, ser alla hennes fel och brister som om de vore hans egna. På det sättet tar mannen sin hustrus fel och brister på sig, på samma sätt som Kristus tog alla människors synder på sig som om de vore hans egna. Om det här skulle fungera i alla äktenskap – vad skulle det då längre finnas kvar att gräla om, åtminstone sett ur mannens synvinkel? Svaret är uppenbart: Ingenting!

Om Sirkka-Liisa Anttila och dagens intolerans

Henrik Othman är helt tydligt förnärmad. I dagens ledare i ÖT går han hårt åt Sirkka-Liisa Anttila (C) för att hon uttalat sig om samtalsklimatet i Finland och efterlyst ett mera tolerant samtalsklimat. Anttila gav i en intervju i söndagens ÖT uttryck för åsikten att samtalsklimatet i dagens Finland präglas av intolerans mot avvikande åsikter. Hon hävdade i intervjun att det finns "rätt" och "fel" åsikter och att de senare inte kan uttalas i offentligheten utan att man blir stämplad.

Othman har rätt i en sak, dock. Anttila borde ha varit mycket tydligare i sin kritik och gett konkreta exempel på vad hon avser. Men i övrigt låtsas han vara fullständigt oförstående. Nåväl, det kan faktiskt hända att det inte alls handlar om att låtsas. Vi har fått många exempel på att media och medias representanter är så fast i sin egen "godhetsbubbla" att de inte klarar av att se hur snedvridet samtalsklimatet i Finland (och framför allt i Sverige) de facto har blivit idag. Men nog krävs det ändå ganska mycket för att klara av att inte se var problemet sitter, menar jag. Speciellt när Othman och ÖT publicerar denna ledare samma dag som oppositionen i riksdagen kommer att väcka misstroende mot utrikesminister Timo Soini för att han – hör och häpna! – uttryckt en "avvikande åsikt" i abortfrågan. På sin blogg. Märk mycket väl detta sista. På sin privata blogg. Notera också det ordet. Privata. Det här är nämligen något som Soinis kritiker (till vilka Othman också kan räknas) så väldigt gärna missar.

Othman har alltså rätt i en sak. Anttila kunde, och borde, ha varit mycket tydligare och gett exempel på vad hon avser med sin kritik. Sådana finns ändå i mängd och massor, och de blir hela tiden flera. Jag har nämnt ett par här på bloggen, och de som har läst vad jag har skrivit kommer nog ihåg dessa. Aki Ruotsala. Tapio Puolimatka. Timo Soini. Om vi vill lyfta fram ett par andra exempel – denna gång från Sverige – kan vi också nämna läkaren som hävdade att feminismen är roten till mycket av det elände som vi ser runt omkring oss i dagens samhälle. Han fick sparken från sin tjänst eftersom landstinget anser att de inte kan ha anställda som inte "omfattar deras värdegrund". Så har vi också professorn Germund Hesslov vid Lunds universitet som blivit anmäld för att han under sina föreläsningar lyft fram biologiska skillnader mellan könen. Ledningen för läkarprogrammet vid universitetet kräver en ursäkt av Hesslov på grund av detta, något han har vägrat. Vi får säkert ännu se var det slutar.

Faktum är att det under de senaste några åren har skett en stor och allvarlig förändring i synen på själva ordet tolerans. Förut innebar toleransen att man tolererade åsikter som var annorlunda än de man själv hade. Idag innebär tolerans mer eller mindre en form av intolerans mot, framför allt, konservativa idéer. Bakom denna förändring står den tyske filosofen Herbert Marcuse som var den som omdefinierade själva termen tolerans.

Sirkka-Liisa Anttila är ute i ett mycket angeläget ärende. Om vi inte tar tag i denna fråga kommer både åsikts- och yttrandefriheten att minska och i förlängningen kanske helt försvinna. Om vi frågar Aki Ruotsala, Timo Soini och Germund Hesslov kan det hända att de skulle säga att så redan har skett. Visst. Anttila kunde, och borde, ha uttryckt sig mycket tydligare, men i övrigt har hon helt rätt.

När Othman beskärmar sig över hennes uttalanden visar han bara hur oerhört blind vår media är i dag när det gäller de här frågorna.

Kyrkhelg 18

Vi har, ännu ett år, fått vara med om Kyrkhelgen i Karleby. Jag hade möjlighet att få avbytare till kvällsstillan, så vi kunde vara med och ta del av hela programmet under helgen utan att behöva fundera på arbetet. Ofta har jag varit tvungen att, sedan kvällsmötet tagit slut, skynda iväg till farmen för att ge djuren mat. Så alltså inte i år, och det var nog väldigt skönt!

Programmet på Kyrkhelgen var, som vanligt, mycket givande. Det är inspirerande att få lyssna till goda talare som Stefan Gustavsson, Leif Nummela, Johan Candelin med många flera. Tyvärr går många intressanta seminarier på varandra (det går ju förstås inte att undvika), men då finns det ju alltid möjligheten att köpa inspelningar med de seminarier man missade. Redan i bilen på vägen hem fick Marcus Jakobsson berätta om vi kan lita på att vi har de rätta böckerna i vårt NT och hur det gick till när NT kom till. (En del kommentatorer här kunde med fördel försöka få tag på den här cd:n!)

Den goda undervisningen är en viktig sak. En annan viktig sak är de många människomöten Kyrkhelgen bjuder på. Faktum är att Kyrkhelgen idag är den, sett till antalet närvarande, största kyrkliga samlingen i Borgå stift. (Om man bortser från väckelserörelserna sommarfester där Laestadianernas samlingar givetvis är större.) Samlingar ordnade av stiftet når inte på långt nära lika många människor, och förklaringen är mer än uppenbar: Guds rena och heliga ord drar människor. Där man fokuserar på annat är attraktionskraften inte alls lika stor. 

Varje år återkommer jag också till samma sak när jag summerar mina intryck från Kyrkhelgen, nämligen arrangörerna och deras beredvillighet att sätta axlarna under ett dylikt jättearrangemang. Det är fantastiskt att människor, ännu i denna sena tid, är villiga att offra av sin tid och sin energi för att göra det möjligt för oss alla att få ta del av Guds ord och dessa värdefulla människomöten. Fantastiskt är helt klart det rätta ordet i detta sammanhang. Till dem det når och för vad det är värt på denna plats: Ett stort tack också från mig och från oss!

Världssyner på kollisionskurs

Det var debatt i Nykarleby igår. Svenska Yle försöker uppenbarligen med all makt få igång – och hålla igång – en diskussion om ett förbud mot pälsdjursnäringen också i Finland. Den nya djurskyddslagstiftningen ska snart behandlas i riksdagen, och tydligen finns det vissa element på rundradion som inte är nöjda med skrivningarna i lagförslaget. Nåväl, det blev alltså debatt, och resultatet finns att beskåda på Yle Arenan.

Jag deltog inte. Dels för att jag inte hade möjlighet att ta tid ur mitt dagsschema för detta spektakel, dels för att jag har svårt att se hur de ytterst låsta positionerna i frågan om djurens kontra människans rättigheter skulle kunna påverkas av en dylik debatt. Saken är nämligen den att det här inte bara handlar om åsikter, utan här är det två helt skilda världsbilder som kolliderar. Två helt skilda etiska synsätt på världen, människan och tillvaron. Två till stora delar helt oförenliga världsbilder, dessutom. Så dylika debatter tenderar att bli ställningskrig där båda sidorna bara gräver ner sig djupare i sina skyttegravar. Dessutom gillar jag inte tillställningar där man inte får tala till punkt, och i dylika debatter brukar talturerna vara strikt begränsade. Det jag har att säga i detta ämne låter sig helt enkelt inte sägas på femton sekunder. Därför var jag på jobb i stället.

Men de två olika världsbilderna kan dock, med fördel, synas närmare i sömmarna. Den världsbild/etiska grundsyn som tillåter användande av djur för människans behov (både omedelbara och mera indirekta) har varit förhärskande i vår del av världen åtminstone sedan våra länder blev kristnade, men även före det. Sedan kristnandet har denna världsbild och etik varit grundade i Bibeln och vad Bibeln säger om människa och djur. "Slakta och ät", och "bruka och bevara" om vi vill koka ner det till några få ord. Denna världsbild har framgångsrikt byggt vårt samhälle, och den har bevisligen fungerat. Både när det gäller ett fungerande samhälle och när det gäller bevarandet av ett (så gott som) okränkbart människovärde.

Den nya etiken och den nya världsbild som så småningom håller på att erövra mark är oprövad som grund för ett samhällsbygge och framför allt när det handlar om att garantera människovärdet. När det gäller denna nya etik spelar Bibeln inte längre någon roll. I stället är det en massa andra överväganden som spelar in. Beroende på vem man frågar får man olika svar vilken grunden för denna världsbild är. Men gemensamt för de flesta är att de pratar om djurens rättigheter på samma sätt som det tidigare har talats om och hållits fram mänskliga rättigheter. Målet är uppenbarligen att på något sätt lyfta djuren till människans nivå och etablera någon form av allmänt erkända rättigheter också för djuren.

Det här låter ju förstås bra i de flesta människors öron, speciellt för sådana som har distanserats från landsbygdens liv och den vardagliga djurhållningens utmaningar. Och varför skulle inte också djuren ha rättigheter? Frågan är givetvis befogad. Men problem uppstår givetvis när dessa nya djurrättigheter hamnar på kollisionskurs med den gamla världsbildens syn på människans rätt att hålla djur för sina egna behov. I vissa extrema fall har tankar uttryckts i stil med att: "Jag gillar inte att djur ses som människans egendom." Det är inte svårt att se att det blir problem i brytningen mellan dessa två olika syner på människa, djur och världen runtomkring oss.

Jag vill gärna fästa uppmärksamheten på det faktum att denna nya världsbild, som många vill att vi ska anamma, är fullständigt oprövad när det ska byggas samhälle. Håller detta tankegods när vi ska fixa till ett ordnat samhälle? Jag tror inte det. Orsaken till min stora skepticism stavas "människovärde". Vad händer med människovärdet om och när vi strävar till att lyfta djuren till människans nivå? Jag använde ordet "oprövat" för en stund sedan, och det är vad det är. Därför kan vi förstås inte heller ge några entydiga svar på frågan om det går att bygga ett ordnat samhälle på denna syn på världen. Men det finns tydliga indikationer på att en dylik världsbild/etik leder till allvarliga problem för människovärdet – och i förlängningen för hela samhällsbygget.

Peter Singer har allmänt kallats för "The Father of Animal Rights", och hans nya etik ligger långt som grund för denna nya syn på världen, människan och djuren. När det är så är det av stort intresse att se att han också har förespråkat föräldrars rätt att låta avliva gravt handikappade barn för att sedan få möjlighet att försöka på nytt. Det här innebär givetvis inte att alla som delar hans syn på djuren skulle ha denna samma syn, men detta visar vart denna nya etik kommer att leda om och när vi är följdriktiga och driver den tillräckligt långt.

Det kan låta bra när människor säger sig stå upp för djurens rättigheter. Men risken är överhängande att de samtidigt, utan att säga det och kanske till och med utan att ens tänka det, kommer att verka för en nedskrivning av människovärdet. I förlängningen lyfts inte djuren till människans nivå i den nya värld dessa människor eftersträvar, utan människan faller ner till djurens nivå. Är det verkligen ett sådant samhälle och en sådan värld vi vill ha?

Som sagt: Det här säger man inte på femton sekunder i en debatt.  

En luthersk apologetik, del 7

Så varför avvisa Bibelns vittnesbörd? Varför avvisa budskapet om Jesu seger över döden? Om vi har tillräckligt trovärdiga ögonvittnesskildringar som pekar på fakta måste vi helt enkelt anse dessa vara trovärdiga också när de talar om sådant som vi störs av. Om vi menar oss veta att mirakler (och uppståndelser från de döda) aldrig har skett och aldrig heller kan inträffa, ja då kommer vi förstås att störas av Bibelns mirakelberättelser och därför avvisa dessa som inget annat än myter. Men om vi däremot har en fördomsfri syn på tillvaron och på det universum i vilket vi lever – då blir frågan vi ställer oss inte om det vi läser om i Bibeln gör oss obekväma och om det är helt annorlunda än sådant vi själva har upplevt, utan den fråga vi behöver ställa oss är huruvida det finns tillräckligt många trovärdiga ögonvittnesskildringar i dessa dokument som vittnar om att dessa saker verkligen hände. Och om vi kommer till den slutsatsen att det finns det, ja, då kanske vi borde acceptera verkligheten sådan den är i stället för att försöka få verkligheten att se ut sådan som vi skulle vilja att den såg ut.

Evangelierna är de facto antik historieskrivning på samma sätt som alla annan antik historieskrivning – och detta trots att de innehåller dessa mirakelberättelser. Författarna säger att "vi har sett det vi skriver om med egna ögon! Det här hände!" Och om det de hävdar verkligen är sant, alltså att allsmäktig Gud kom till jorden och blev människa i Jesus Kristus, borde vi då inte kunna förvänta oss en hel del märkliga händelser i samband med detta?

Sedan kan vi fråga oss vilken verklighetssyn vi skulle ha ifall vi förkastade allt som på något sätt gör oss obekväma. Vi försöker alla få våra barn att växa upp till en sådan mognad att de accepterar världen sådan den är och inte kräver att allt runt omkring dem ska vara exakt så som de vill att det ska vara. Det vi ser hos dagens ateister och agnostiker är faktiskt inget annat än en radikal brist på mognad. De har helt enkelt inte vuxit upp och nått en mognadsgrad där de klarar av att se världen sådan den är, utan i stället försöker de inbilla sig att världen är sådan som de vill att den ska vara. Orsaken är uppenbar. Om det skulle visa sig att Bibeln är sann så innebär det att människan inte är universums Herre. Det är detta som gör att dagens människor överlag är så oerhört obekväma inför evangeliet. För om det Bibeln säger är sant, om evangeliet är sant, ja då behöver vi falla ner på våra knän och erkänna att vi är egocentriska syndare. Var och en av oss. Vidare behöver vi då erkänna att vi med vår synd och vår gudsfrånvändhet har skapat ett enormt kaos i världen runtomkring oss och acceptera att Jesus Kristus är den enda lösningen på detta kaos både för tiden och för evigheten. 

Vi har sett att det går att göra ett gott "case" för att Jesus verkligen uppstod från de döda och, i förlängningen, att han verkligen är den han påstod sig vara, alltså Gud själv som blev född som en människa på jorden. Det går förstås inte att bevisa, med hundra procents säkerhet, att Jesus uppstod från de döda, lika lite som det går att bevisa något alls som påstås ha hänt i historien. Men utgående från historiska dokument som finns tillgängliga kan vi slå fast att det är högst sannolikt att det Bibeln hävdar verkligen är sant. Åtminstone att det är bra mycket mera sannolikt än motsatsen.

Svårigheten att utom allt tvivel bevisa någonting alls visas av att det inte ens går att bevisa, med hundra procents säkerhet, att alla människor en dag kommer att dö. Först när all människor är döda kan en sådan sak nämligen anses vara bevisad utom allt tvivel. Men vi kan, med fog, hävda att det är oerhört sannolikt att alla människor en dag kommer att dö. Också du och jag. Som en finländsk, 46-årig man har jag, sett till den förväntade medellivslängden, ungefär 32 år kvar att leva. Givetvis spelar många saker in när det gäller hur länge vi lever, men detta alltså utgående från den förväntade medellivslängden. Till exempel har jag slutat äta socker, och det är möjligt, till och med sannolikt, att detta kommer att förlänga den tid jag får dras med denna min jordiska kropp.

Men faktum är att sannolikheten att vi alla en dag kommer att dö är så nära 100% som det bara går att komma i termer av sannolikhet. Döden är alltså ett problem som vi alla får dras med. När vi då här har en person som påstås ha besegrat döden och som hävdar att alla som tror på och lever sitt liv tillsammans med honom också kommer att "leva om han än dör", och vi har sett att det är mera sannolikt att det han säger och påstås ha gjort är sant än att det är falskt – varför inte gå med sannolikheten här? Om det visar sig att det sannolika är sant, då har vi vunnit evigt liv! Om det skulle visa sig att sannolikheten skulle slå fel och den kristna tron trots allt visar sig vara baserad på en lögn, vad vinner vi om vi satsar våra liv och vår evighet mot sannolikheten här? Jag kan inte se att vi uppnår någon annan vinning med det än rätten att efter döden konstatera att "Jag hade rätt!" Något annat än det kan vi inte vinna med att förkasta det sannolikaste alternativet, alltså det att Jesus Kristus har besegrat döden. För oberoende av om vi har rätt eller fel kommer vi ju ändå att dö. Sannolikt sett, alltså. Så: Är det värt det? Är du en så kallblodig gambler att du vågar spela mot sannolikheten? Gör du det och förlorar är himlen stängd för dig. Gör du det och vinner får du, efter döden (hur det sedan går till vet jag inte) utbrista: "Jag hade rätt! Ha!"

Jag skulle vilja att du skulle ställa dig själv den frågan. Riktigt på allvar. Är det värt det? Alltså riktigt på allvar, är det värt det? Det här är nämligen den viktigaste frågan du någonsin kommer att ställas inför.

En luthersk apologetik, del 6

Vi har konstaterat att apostlarna och Jesu närmaste krets inte var några lättlurade och godtrogna människor. Nej, men de blev övertygade, överbevisade, av vad de såg med sina egna ögon. De såg den uppståndne! Med egna ögon! Det vi har i Bibeln, i evangelierna, är deras vittnesbörd. Paulus går faktiskt så långt, i första Korinthierbrevet, att han hävdar att hela kristendomen står och faller med frågan om Jesu uppståndelse. När vi ser hur Paulus uttrycker sig i det femtonde kapitlet i första Korinthierbrevet ser vi att han menar att Jesu uppståndelse går att verifiera. Även de som inte har sett den uppståndne med egna ögon kan VETA att han verkligen har uppstått. Paulus ger oss en lång rad med vittnen, och när det gäller de 500 som Jesus visade sig för vid ett och samma tillfälle konstaterar han att de flesta av dessa finns ännu här hos oss (ca 20 år efter att uppståndelsen ägde rum), men några har insomnat. Avsikten är glasklar: Om någon inte tror att Jesus har uppstått är det bara att fråga dessa! Människor som har sett Jesus uppstånden finns här, mitt ibland oss, skriver Paulus. Om du inte tror det jag skriver ska du fråga dem! Idag har vi förstås inte längre den fördelen att vi kan prata med och fråga dessa vittnen, men vi kan läsa deras vittnesbörd. Vi har det nedtecknat på bladen av vårt Nya Testamente.

Vi har redan sett att evangelierna är trovärdiga till den del att de är skrivna av en del av dessa ögonvittnen. Den exegetiska forskningen, med textkritiken i främsta ledet, har klarlagt att detta deras vittnesbörd har förmedlats oförvanskat genom historien till oss i vår tid. Så, hur är det nu då? Den moderna människan menar att under inte sker. Att döda människor inte börjar leva igen. Men här har vi ett på alla sätt trovärdigt vittnesmål att så har skett. Av människor som sett dessa händelser med sina egna ögon och som vi kunnat konstatera var sunt skeptiska och verkligen inte några godtrogna och lättlurade idioter. Det här är fakta, så långt vi kan tala om att något som har hänt i gången tid är fakta. Hur ska vi då göra när vi ställs inför detta vittnesbörd, detta historiska faktum? Ska vi skaka på våra huvuden och konstatera att vi vet att sådant inte sker? Det innebär att vi behöver vara fullständigt säkra på att vi vet, verkligen VET, och känner till allt som sker i vår värld och i det universum vi lever i. Men kan vi, med säkerhet, säga att vi vet det? Att vi med säkerhet känner till allt om det universum vi lever i? Eller ska vi, som ju borde vara det mest naturliga, konstatera att vi här har fakta som talar om ett större och vidare universum än det vi trodde att vi levde i. Ett universum där vi ännu kan bli överraskade. Ett universum där det finns en Gud som kan och vill gripa in och göra under. När han så önskar och finner det nödvändigt.

John W. Montgomery använder sig av en bild för att illustrera detta. Han talar om den gamle jordbrukaren. Denne gamle jordbrukare har levt hela sitt liv på sin gård med sina hästar, kor, höns, ankor och får. En dag tar hans vänner honom med till en djurpark. Där få han, för första gången i sitt liv, se en giraff. Den gamle jordbrukaren konstaterar att "Ett sådant djur finns inte!" Han hade aldrig sett någon giraff, och han menar att något sådant djur helt enkelt inte kan finnas. Där, ställd inför ett empiriskt faktum (han såg giraffen framför sig) kunde han välja att göra en av två saker. Antingen kunde han stänga ute det han såg och konstatera att eftersom det inte finns något sådant djur så kan det han ser framför sig inte finnas. Eller så kunde han låta sitt universum vidgas och acceptera att det finns sådant som han trodde var fullständigt omöjligt. Ställda inför det historiska faktumet att Jesus verkligen har uppstått – ett faktum som stöds av historiskt trovärdiga källor innehållande trovärdiga vittnesbörd om saken, så trovärdiga att de utan vidare skulle hålla i en prövning i en domstol där sanningshalten i dessa ögonvittnesskildringar prövas – kan vi, likt denne gamle jordbrukare, välja att göra en av två saker. Antingen konstaterar vi att det inte finns något sådant som mirakler och någon uppståndelse från de döda. Eller så låter vi det empiriska faktum vi står inför här vidga vårt universum och låta oss bli övertygade om att det faktiskt finns mera än vad vi i vår tidigare inskränkthet hade trott vara möjligt.   

En luthersk apologetik, del 5

I den tredje texten konstaterade jag att ifall budskapet om Jesu uppståndelse från de döda skulle ha varit en lögn och följden av en konspiration skulle det inte ha gått att hålla sanningen dold. Bubblan skulle förr eller senare ha brustit. Men det gjorde den aldrig. Ingen trädde fram som opponerade sig mot apostlarnas förkunnelse. Åtminstone inte vad vi vet. Men kan det ha varit så att så ändå skedde men att detta har förtigits och så att säga "putsats bort" ur historien och ur de historiska dokumenten? Frågan är givetvis värd att ställas. Detta speciellt som vi vet att det var de kristna munkarna som höll alla historiska dokument levande under medeltiden genom att bevara dem i klostren och kopiera dem vid behov. Åtminstone i teorin kan de ha skrivit om historien och rensat bort sådant som talade mot Jesu uppståndelse ur historien.  

Så hur är det? Hur skulle det ha sett ut om den tilltänkta bubblan skulle ha brustit? Eller om vi omformulerar frågan: Hur kan vi veta att den inte gjorde det? För att svara på denna fråga får vi konsultera en utombiblisk historiker vid namn Cornelius Tacitus. Tacitus levde mellan åren 55 och 120, och han skrev en år-för-år krönika för de år hans historieskrivning omfattade. Det saknas en del år i de dokument som har nått fram till vår tid, men år 64 finns med. Här beskriver han givetvis det årets stora händelse, alltså Roms brand, och hur kejsaren Nero fick skulden för denna. Tacitus konstaterar att Nero, för att själv slippa av kroken, beskyllde de kristna för branden, och som en följd av detta förföljdes och dödades en "multitudo ingens" av dessa kristna. Orden är latin och betyder en mycket stor, eller till och med enorm, mängd. Som alltså förföljdes och dödades. Och, som historikern Paul Maier konstaterar, detta var de som inte sprang undan och gömde sig. Han menar att de som kom undan säkert var bra mycket flera än de som kunde gripas. Så enligt vad vi kan sluta oss till utgående från Tacitus redogörelse fanns det väldigt många kristna. I Rom. År 64. 2500 km från Jerusalem, endast 31 år efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Alltså medan ögonvittnena till uppståndelsen ännu fanns i livet. Här har vi ett klart och tydligt vittnesbörd om att den kristna tron spred sig mycket snabbt och väldigt långt på en kort tid. Tacitus konstaterar också att "denna vidskepelse nästan utrotades, men att den plötsligt fick ny kraft". Vad är det han hänvisar till här? Givetvis Jesu död – det skulle förvisso effektivt ha utrotat "vidskepelsen" – och vidare hans uppståndelse och den första pingsten! 3000 döpta på en dag. Det duger nog som förklaring för orden "ny kraft".

Det har sagts att den kristna tron vände hela den dåtida världen på ända. Väckelsen var enormt kraftig, och tusen och åter tusen människor kom till tro på Jesus. Förkunnelsen om Jesu uppståndelse från de döda blev ett världsförvandlande budskap. Allt det här kan vi utläsa ur Tacitus redogörelse. Men hur är det? Skulle den ha blivit det ifall det hade funnits människor som stått med där på den första pingstdagen och sagt emot Petrus och de andra lärjungarna? Om dessa, som visste sanningen (förutsatt att sanningen var att Jesus inte hade uppstått), om de hade opponerat sig och hävdat att "Ni ljuger, han har inte uppstått!" Det är fullständigt självklart att det inte skulle ha blivit någon väckelse i så fall. Som vi redan flera gånger har konstaterat: Människorna på den här tiden var inte alls så lättlurade och benägna att tro på vad som helst som vi som lever idag gärna vill tro.

Dessutom, och det är en viktig poäng i detta sammanhang, förkunnelsen om Jesu uppståndelse började ljuda i Jerusalem bara sju veckor efter påskhändelserna. Inte i Australien eller i Peru, och inte många år efter uppståndelsen. Utan i Jerusalem, där det hade hänt, och bara fyrtio dagar efter händelserna. Om detta skulle ha varit en lögn, ja då skulle det ha räckt att de ledande judarna skulle ha visat upp Jesu döda kropp för att få slut på den unga kristna tron. Eller kanske redan om de hade lyckats visa upp några av konspiratörerna som skulle ha gett efter för tortyr och dödshot och erkänt att det hela var en lögn. Hur kan vi veta att de inte gjorde det? Hur kan vi veta att översteprästerna inte visade upp Jesu döda kropp, men att detta helt enkelt har "städats bort" ur de historiska källorna? Lyssna till vad Tacitus säger! Endast 31 år senare, 2500 km bort fanns det en enormt stor mängd kristna! Om Jesu döda kropp skulle ha funnits att visa upp, eller redan om någon av "konspiratörerna" kunde ha förmåtts att ta tillbaka lögnerna om uppståndelsen, ja, då skulle det aldrig ha blivit någon väckelse. Ingen den första kristna pingsten. Inga 3000 omvända och döpta. Och i förlängningen ingen förföljelse av den enorma mängden kristna i Rom år 64.  

Så om det skulle ha funnits sådana som protesterade mot förkunnelsen om Jesu uppståndelse skulle detta inte bara ha synts i de historiska dokumenten – som kunde ha "fixats till" i efterhand – utan det skulle också ha synts i vilken responsen blev på apostlarnas förkunnelse. Men vad ser vi? I såväl de bibliska redogörelserna (Apostlagärningarna) som i de utombibliska historiska texterna ser vi att väckelsen spred sig och grep om sig som en lavin. Den kristna tron förvandlade hela den dåtida världen på bara några decennier, och redan under 300-talets första hälft blev den kristna tron statsreligion i det romerska riket. Detta trots många och svåra förföljelser och en stor mängd dödade kristna. Det här skulle helt enkelt inte ha skett om det redan från början skulle ha funnits sådana som hävdade – och klarade av att bevisa – att någon uppståndelse inte hade skett. Men varken i de skriftliga källorna och framför allt inte i de spår som förkunnelsen om Jesu död och uppståndelse lämnade efter sig finns något sådant. Helt enkelt för att ingen som visste sanningen om Jesu uppståndelse (eller icke-uppståndelse) hävdade att det var en lögn. För att inte tala om att någon skulle ha klarat av att bevisa att det var en lögn genom att visa upp Jesu döda kropp.  

En luthersk apologetik, del 4

Den förra texten slutade med att jag konstaterade att det finns sådana som vill invända att eftersom Bibelns texter talar om under och mirakler och framför allt om Jesu uppståndelse kan de inte anses vara tillförlitliga och trovärdiga som historiska dokument. Detta för att vi ju vet att sådana saker inte händer.

Den stora och allt avgörande frågan här är att vet vi faktiskt det? Faktum är att för att kunna hävda att mirakler och under, och framför allt uppståndelse från de döda, inte inträffar behöver vi känna till världen och universum oerhört bra. Ja, innan och utan. Problemet är att vi inte gör det. Dagens moderna människa vill så oerhört gärna tro att hon gör det, men faktiskt gör vi inte det. Den som hävdar något annat lider faktiskt av enorm hybris. De som lider av detta övermod hävdar också gärna att vi idag vet så mycket mera och bättre hur världen och universum fungerar och att vi därför inte kan eller behöver tro på några mirakler och under. Och framför allt kan vi inte tro på att någon som var död plötsligt började leva igen. Annat var det med människorna på Jesu tid. De kunde tro på dessa saker. Eftersom de inte visste allt det vi vet idag var de både godtrogna och lättlurade. Men idag vet vi bättre, och då varken kan eller behöver vi tro på något sådant.

Men när vi påstår en sådan sak undervärderar vi antikens människor. Detta så till den grad att vi gott kan tala om historisk chauvinism. När vi, till exempel, läser Nya Testamentets uppståndelseberättelser ser vi att människorna runt Jesus varken förväntade sig att Jesus skulle uppstå eller ens trodde på det först när de insåg att graven var tom. Vad gjorde hans lärjungar sedan Jesus dött? De gick tillbaka till sitt fiskande! De konstaterade helt tydligt att det var över. Sett så här efteråt visar de upp en oerhörd brist på tro till det som Jesus hade sagt om att han skulle uppstå. De gör ganska platta figurer, om vi säger det så. Samma sak också med reaktionerna när Jesus sedan hade uppstått. Liksom dagens människa skulle vara, ställd inför en död människa som börjat leva på nytt, var de alla både skeptiska och sunt ifrågasättande. Vi har Maria från Magdala som inte fick in i sin skalle att den man hon såg framför sig verkligen var Jesus utan trodde att det var fråga om trädgårdsmästaren. Detta trots att han stod mitt framför henne. Vi har Tomas som vägrade tro att Jesus hade uppstått trots att alla de andra lärjungarna påstod att de hade sett honom och att han hade varit mitt ibland dem. "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro."

Så har vi också, och kanske framför allt, Jesu halvbror Jakob som säkerligen hade deltagit i den deputation som kom för att tala Jesus till rätta när han inledde sin offentliga verksamhet. Jakob och de andra befarade att Jesus var från sina sinnen, som det står skrivet. Det var först när Jakob övertygats om att Jesus verkligen hade uppstått från de döda som han kunde tro att Jesus var den han sade sig vara. Tänk dig in i hans situation! Var och en av oss skulle, precis som Jakob, givetvis misstro vår halvbror om han påstod att han var Gud själv och började ränna runt i bygderna med ett stort följe och undervisa och göra påstådda under. Jakob var till och med beredd att sätta Jesus på sinnessjukhus. För hans eget bästa, givetvis, men ändå. Tänk vad som måste till för att en sådan människa skulle fås på andra tankar! Detta åstadkoms inte med några små medel. Det räcker nog inte med rykten om att Jesus skulle ha uppstått. Det behövdes nog bra mycket mera handgripliga bevis för att övertyga honom om en sådan sak. Jakob, den första biskopen av Jerusalem, slutade sina dagar som martyr år 62, och sett till vad vi vet om honom och hans förhållande till Jesus blir hela Jakobs liv ett kraftfullt vittnesbörd om riktigheten i det bibliska budskapet om Jesu uppståndelse från de döda.

Sedan har vi också det kanske kraftfullaste vittnesbördet om att Jesus verkligen uppstod från de döda, nämligen hans apostlar. De som genast gick tillbaka till sitt liv som fiskare när Jesus dog. Om detta skulle vara fråga om en konspiration i avsikt att bedra så många människor som möjligt är det Jesu närmaste krets som ligger bakom denna konspiration. Det finns helt enkelt inga andra seriösa kandidater. Av de tolv (Mattias som ersatte Judas inberäknad) dog elva martyrdöden. Detta enligt de historiska källor som finns bevarade och enligt en samstämmig kyrklig tradition. Genom historien finns det otaliga exempel på människor som har dött för en lögn. Men det har då handlat om en lögn som de trodde var sann. Om Jesu uppståndelse var en lögn var det lärjungarna själva som hade fabricerat denna lögn, och i så fall skulle de givetvis ha vetat att det var fråga om just en lögn. Psykiskt friska människor går inte i döden för något som de vet vara en lögn. Någon enstaka allvarligt psykiskt störd människa kan kanske göra det. Men inte elva fullt friska människor.  

Tvärt emot vad vi gärna tror idag var det här inga lättlurade och godtrogna människor. De var sunt och rationellt tänkande, precis som vi. De visste, precis som vi menar oss veta, att en död människa inte börjar leva igen. I motsats till de flesta av oss hade de på nära håll sett döda människor, så de visste också skillnaden på en död och en levande människa. Men de fick med sina egna ögon se den uppståndne Jesus. De fick under 40 dagar umgås med honom och se att han verkligen var uppstånden. Han som de med sina ögna ögon hade sett bli dödad, som de sett ligga där död, nu fanns han där mitt ibland dem, livslevande. Det här övertygade dem. De förvandlades från rädda och skeptiska tvivlare till fullständigt orädda troshjältar som till och med gick i döden för vad de hade sett, hört, tagit på och blivit överbevisade om: Att han som var död nu levde. De var fullständigt övertygade om att han, som i sin död besegrat döden, skulle ge dem ett nytt liv på andra sidan graven på samma sätt som han hade fått ett nytt liv på andra sidan sin grav. När vi ser på de historiska vittnesbörden vi har att tillgå måste vi konstatera att något alldeles exceptionellt måste ha inträffat som hade åstadkommit detta. Faktiskt inget mindre än det som hävdas i dessa samma historiska dokument, nämligen Jesus uppståndelse från de döda.

En luthersk apologetik, del 3

Jag avslutade den senaste texten med att nämna Papias och Polykarpus och deras vittnesbörd angående vem som har skrivit de fyra evangelierna. Att det finns dessa utomstående, skriftliga källor som bekräftar att evangeliernas författare var de som de uppges vara och att de även var ögonvittnen till de händelser de beskriver är mycket sällsynt när vi ser till dokument från den här tiden. Något liknande finns egentligen inte för några andra historiska källor från antiken. Dessutom ska vi mycket noggrant notera att de allra flesta historiska redogörelser vi har angående antiken är skrivna långt efter de händelser de avser redogöra för, och när vi lägger till att vi har väldigt få kopior av alla dessa andra texter – och att de tidigaste kopiorna är av mycket yngre datum än de kopior vi har av evangeliernas manuskript – blir bilden vi får säkert en aning överraskande för de flesta. Allt detta sammantaget innebär nämligen att de historiska texter vi har i Nya Testamentet är de bäst belagda historiska texter vi har från hela den antika världen.

Lägg dessutom till att vi har nästan 5800 olika manuskript, hela eller delar, av de bibliska texterna på grekiska, och det vi idag kallar vårt Nya Testamente kommer att framstå som en enastående säker källa till kunskap om de händelser som det beskriver. Detta till och med så att ifall vi vill ifrågasätta trovärdigheten och den historiska tillförlitligheten hos de nytestamentliga texterna behöver vi först förkasta all kunskap vi menar oss ha om den antika världen. Om Caesar, om Augustinus, om Alexander den Store, om Aristoteles, Platon och om Sokrates. Ja, allt. Detta helt enkelt för att det bibliska historiska vittnesbördet är helt i sin egen klass. I klartext: Om vi alls menar oss veta något om den antika världen måste vi erkänna att det som Nya Testamentets historiska texter berättar för oss är både trovärdigt och tillförlitligt. Eller som John Montgomery, något krasst, uttrycker saken: Vilken historiker som helst som har specialiserat sig på antiken skulle sälja sin farmor för att få ha en lika bra dokumentation över de händelser han studerar.

En ytterligare garant för att det evangelierna hävdar är sant är det faktum att dessa skrifter redan tidigt cirkulerade i den unga kristna kyrkan. De lästes och lyssnades till medan ögonvittnesgenerationen ännu fanns kvar i livet. Om författarna skulle ha farit med lögn skulle ögonvittnena ha kunnat opponera sig. Det är nämligen så det fungerar när man har ögonvittnen. Speciellt om man har många ögonvittnen. Det absolut centrala i den kristna tron är Jesu uppståndelse från de döda. Detta till och med så att Paulus hävdar att om den inte har skett, ja då faller hela kristendomen. Men det går helt enkelt inte att få igenom en så här stor konspiration – som det här skulle handla om ifall Jesu uppståndelse skulle vara påhittad – med en massa ögonvittnen till själva händelserna överallt. Förr eller senare brister bubblan. Men det gjorde den inte. Dessutom skulle denna opposition sannolikt ha nått fram ända till vår tid i form av skriftliga spår i någon form. Några sådana finns inte. Givetvis är det att inga spår finns inget vattentätt bevis för att någon sådan opposition aldrig skulle ha funnits, men motsatsen är ändå bra mycket mindre sannolik. Om någon vill argumentera för en sådan position tvingas man till spekulation inte bara utan skriftliga källor utan också mot de skriftliga källor som finns.

Men, kanske någon vill invända, Bibelns texter talar om under och mirakler och framför allt om Jesu uppståndelse. Texter som innehåller sådant kan ju inte anses vara tillförlitliga och trovärdiga? Vi vet ju att sådant inte händer! Eller vet vi det? Fortsättning följer!