Ännu angående Joga

Joga har varit ett kommande fenomen ganska länge. Redan under min tid i Kulturnämnden i Pedersöre försökte jag arbeta för att MI inte skulle ta med Joga i sitt kursprogram, men det var nog som att slåss mot en väderkvarn. Oftast gick mina förslag inte ens till omröstning, och det var mycket svårt att få förståelse för mina argument. Samma sak gäller idag, och detta i ännu högre grad. Dels säkert därför att Jogan idag har blivit om möjligt ännu trendigare, dels för att människorna hela tiden blir allt mera främmande/blinda för vad de olika religionerna står för och innebär.

Igår kom ÖT med nyheten att Skolinspektionen i Sverige godkänner att skolorna har Joga på sitt schema, och senaste vecka berättade KP, under rubriken ”Yoga med Jesus” om seminariet angående kyrkans relation till Joga. Slutsatsen av artikeln blev att, även om det finns visa reservationer, går det bra att kombinera Jesus och Joga. Så nu är det tydligen också grönt ljus för Joga i kyrkan.

Intressant, och betecknande nog, handlade ledaren i samma nummer (42) av Uusi Tie-tidningen också om Joga. Men här kom man till en helt annan slutsats. Leif Nummela citerarSubhas R. Tiwari, som är professor vid Hindu University of America, som säger klart ut att ”Joga är hinduism”. Vidare säger Tiwari att ”Försöken att lösgöra Jogan från Hinduismen måste förnekas eftersom de är helt emot de grundprinciper på vilka Jogan bygger. Försöken att skilja Jogan från dess andliga kärna avslöjar en okunskap angående Jogans mål. Jag tror att sådana försök visar på en planerad och långsiktig plan att förneka Jogans ursprung. Detta försök att lösgöra Jogan från dess hinduistiska ram och presentera den under ett annat namn är allt annat än oskyldigt.”

Vidare citerar Nummela chefredaktören för tidningen ”Hinduism Today”, Sunnyasin Arumugaswami, som säger att ”En kristen som försöker ta i bruk dylika övningar förstör sannolikt sin kristna övertygelse.”

Så långt Uusi Tie och Leif Nummela. Jag drog förstås, genast när jag läste dessa två artiklar, paralleller till de två religionerna jag skrivit om tidigare. Folkkyrkoreligionen, vars mål är att famna allt och alla, tar gärna med Joga i sitt program om detta innebär att man kan få med/hålla kvar de som utövar Joga i sin gemenskap (läs: i de skattebetalandes skara). Den bibliska kristendomen, däremot, drar i sanningens namn gränser mot religionssynkretism (religionshoplandning) och främmande religioners läror och praktiker.

Jag vill, för tydlighetens skull, säga klart ut var jag står i denna fråga – om nu någon lyckats missa det. Jag anser att en människa som är döpt till Kristus inte ska hålla på med Joga. Dels för att det är onödigt, ja rent av skadligt – vi ska inte ”tömma oss”, utan Guds ord säger att vi i stället ska ”låta oss fyllas av den Helige Ande”. Dels för att vi som kristna inte ska ha gemenskap med avgudarna. Den andevärld som finns, och som motarbetar Kristus och hans sanning, är inte sen att utnyttja våra utflykter på farligt område. Skadorna som uppstår kan vara svåra att hela, ja i vissa fall kan de rent av vara till döds.

Alla behöver vi töja, tänja och hålla vår kropp i skick, ja, men detta får inte ske med vår eviga själ som insats. Och det behöver det inte heller göra. Man kan töja och tänja också utan att hålla på med Joga. 

Jag = en kongregationalist

Jag är kongregationalist. Detta innebär att jag menar att den kristna kyrkan/församlingen är lokalförsamlingen, och detta innebär då förstås också att jag hör till Esse församling – inte till Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Detta kanske främst av två orsaker. Dels den rent praktiska: Jag skulle helt enkelt inte klara av att höra till FELK med all den andliga revolt som finns i folkkyrkan. Jag får säga som Pettson, parafraserat, om jag skulle höra till FELK skulle jag få lov att skriva ut mig. Men som kongregationalist klarar jag ännu av att vara med. Visst. Biskoparna och kyrkans ledning ser inte min kongregationalism som någon möjlighet, men jag frågar inte av dem. De hör inte till min församling...

Dessutom är kongregationalismen den bibliska modellen. Bibeln känner inte till någon/erkänner ingen landsomfattande församling/kyrka. Visst är jag medveten om att FELK, och de andra landsomfattande kyrkorna, är ett resultat av praktiska överväganden, men likväl är det inte bibliskt.

Så är jag alltså kongregationalist.

Nu talar man om att slå ihop min församling med flera andra och skapa en större enhet – som, menar man tydligen, skulle ha bättre ekonomisk bärförmåga. Pyttsan, säger jag. Kyrkans utgifter består till en överväldigande del av löner, och om man ska spara måste man minska på löneutgifterna. Alltså sparka folk. Minska på tjänsterna. Detta åstadkoms knappast genom att bilda större enheter. Historien visar närmast på det motsatta. Nej, i stället borde man gå i helt motsatt riktning. Skippa lejonparten av den (onödiga) byråkratin och gå in för mindre församlingar med färre anställda där församlingsmedlemmarna känner sig delaktiga – och framför allt behövda! – och där man därför kan göra en större del av arbetet med frivilliga krafter. Det är min modell, och den får lånas och användas. Helt gratis!

Mitt hörande till kyrkan/Esse församling handlar långt om förtroende. Och om hemortskänsla. Så om Esse församling slås ihop med andra församlingar och hemortskänslan försvinner i den församlingskoloss som blir resultatet av denna sammanslagning, ja då sitter jag nog redan ganska löst. Om dessutom posten som kyrkoherde i den nya stora församlingen tas av någon (läs nuvarande Jakobstadsherden) som jag helt saknar förtroende för, ja då får jag nog traska iväg till pastorskansliet och höra mig för efter utträdelsepapperen.

Så har jag sagt det.    

Skämtpriset

Nobels skämtpris gick i år till EU. Det här börjar vara en gammal nyhet redan, men vi har varit på semester...

Jag undrar om någon längre tar fredspriset på allvar. Inte jag åtminstone. Sedan Obama för tre år sedan fick det för att han hade... Ja, vad hade han egentligen gjort? Hållit ett par välskrivna tal? Ja, sedan dess har jag kallat det för Nobels skämtpris. Årets pris går lite på samma linje. Visserligen ÄR EU världshistoriens största fredsprojekt, och till många delar också ett lyckat sådant – så till den delen är det säkert riktigt att ge priset åt EU. Men idag har nog fokus glidit över från fred till ekonomi så till den grad att om dessa två ställs mot varandra i ett inte alltför otänkbart, och nära förestående, scenario tror jag nog att det är armén och hårda tag vi ser på gatorna, inte fredsmäklare.

Röster har också höjts, från ledande håll inom EU, som kan tolkas som så att yttrandefriheten är i fara. Ingen ska uttala sig negativt om möjligheterna att övervinna den ekonomiska krisen! Det kan störa marknadskrafterna, nämligen. Steget från tal till handling i en extrem krissituation behöver inte alls vara så långt som vi gärna skulle se. Intressant (är det rätt ord?) blir det också när/om något land på allvar börjar tala om att gå ut ur det ekonomiska samarbetet. För det, om något, kommer att störa marknadskrafterna.

EU är inget fredsprojekt längre. Tvärtom är EU idag nästan ett hot mot freden. Åtminstone mot samhällsfreden. Detta för att fokus har skiftat från fred till ekonomi. Om detta pris skulle ge en impuls till en återgång till det som ursprungligen var tanken med EU, ja då slutar jag genast tala om fredspriset som ett skämtpris. Det lovar jag på stående fot.    

Karensdagen

Det var vågat av Samlingspartiet att lyfta fram förslaget om en lönefri karensdag strax före kommunalvalet. Statsministern, som ju helt säkert är på samma linje som sin partistyrelse i denna fråga, ville inte röra i denna sak just nu. Säkert p.g.a. tidpunkten.

Förslaget har fått mycket mothugg, och det kommer aldrig att gå igenom. I Finland gäller nämligen som högsta rättesnöre i alla arbetsmarknadsrelaterade frågor slagordet att ”Saavutetuista eduista ei tingitä”. (På svenska: Vi prutar aldrig på uppnådda förmåner.) Men hur som helst är det bra att frågan diskuteras.

Nu tror jag ju inte att fusket är så allmänt utbrett. Visst finns det säkert de som utnyttjar systemet och är hemma utan giltig orsak – och med full lön – dagen efter en våt fest eller dylikt. Men de är ändå ganska få. Vill jag åtminstone tro. Dessutom är argumentet som har lyfts fram att arbetstagarna kommer att komma sjuka på jobb ifall karensdagen införs säkert riktigt. Så jag är heller inte för detta förslag. (Även om jag, som alltid, anser att facket har för stor makt när dylika frågor ska diskuteras och beslutas om.)

Ändå skulle jag vilja att man i diskussionen skulle klara av att svänga på steken och se saken ur företagens synvinkel. Speciellt för små (och kanske också medelstora) företag är det rent av oskäligt att kräva att företagaren ska betala lön åt en arbetstagare som inte är på jobb. Oavsett vilken orsaken är. I dagens läge ska företaget betala full lön åt en sjukskriven arbetstagare under de första tio dagarna av en sjukskrivning. Först därefter träder FPA in och tar över lönebetalningen. (Och som av en händelse skriver läkarna gärna ut tio dagars sjukledighet åt den som kommer in med en lite större åkomma...)

Som arbetsgivare köper jag arbetsinsatsen av mina anställda. Varför ska jag betala lön när inget arbete blir utfört? Jag anser detta vara en stor orättvisa som borde rättas till på något sätt. En helt lönefri karensdag är kanske inte rätt lösning, men något borde ändå göras.    

PMMP och domen

Det finns vissa saker man inte får anse och vissa saker man inte får säga idag. Och ve den som drar gränser och säger att vissa saker går an och vissa saker inte gör det! Ledningen för Tampere Areena i Tammerfors har dragit en sådan gräns. Man tolererar inget ogudaktigt och direkt blasfemiskt tal på scenen. Detta har man naturligtvis som ägare till stället rätt till, och de som väljer att ställa sig på denna scen förbinder sig naturligtvis att följa de regler som gäller. Annars kan de uppträda någon annanstans.

Nå, nu finns det förstås då sådana som inte tycker om dylika regler och som menar ett dessa måste utmanas. Tydligen bara för att det finns dumma människor som menar att man kan dra gränser. En sådan grupp är den finska popgruppen PMMP. Trots klara regler och trots en klar och tydlig uppmaning att låta bli valde de ändå att sjunga sin sång ”Jeesus ei tule, oletko valmis” i sin show på Tampere areena. Och så blev det bråk. Och media ställer sig naturligtvis på PMMP:s sida.

Nå, nu är jag ingen expert på finsk skvalpop, och jag lyssnar inte på PMMP. Den ifrågavarande låten har jag inte hört, och jag kommer inte heller att lyssna på den. PMMP själva påstår att den inte är blasfemisk, och att ledningen för Tampere Areena överreagerar och handlar utifrån dumhet när de efter detta övertramp överväger att lägga ner den aktuella konserten (som tydligen har 30 år på nacken). Jag kan inte säga vem som har rätt i denna sak. MEN. Det som är obestridligt är att det fanns regler, och det fanns en önskan att denna låt inte skulle framföras. I uppror mot dessa regler valde gruppen ändå att framföra låten. Detta är ohyfsat, hänsynslöst och att bryta ett förtroende.

Men det är inte därför jag skriver denna text. PMMP säger i en intervju att ”Tänk på vad Jesus säger om att döma, och sätt detta i relation till exempelvis önskningarna om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Ha en bra fortsättning på dagen! Hela denna sak är onödig och beror på dumhet.”

Det sista kan jag utan vidare hålla med om. Hela saken är onödig och kunde ha undvikits om PMMP inte i dumhet skulle ha ansett sig tvungna att utmana. Men detta med Jesu ord om att döma och ett könsneutralt äktenskap förstod jag först inte. Men senare insåg jag att det hela säkert handlar om att de inte talar om den Jesus som finns, utan att de talar om den (felaktiga) bild av Jesus som de själva har skapat åt sig. En Jesus som inte har något med någon dom att göra, en Jesus som endast predikar kärlek – och då uttryckligen en kärlek som inte är annat än vad vi själva vill att den ska vara. För då kan man säga på detta sätt.

Men den Jesus som finns säger något annat. I Joh. 5:22 säger han att ”Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen”. Vidare i Joh. 12:47: ”Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom. Ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.”

Jesus talar mycket om domen. Han berättar hur vi människor kan undvika den, men han gör också klart att det kommer en dom, och på vilken grund denna dom kommer att fällas. Så om vi ser på vad Jesus säger om domen och ”sätter detta i relation till ett könsneutralt äktenskap” blir det hela sannerligen mycket klart.

PMMP är ute och cyklar, och detta för att de inte känner den Jesus som finns och inte heller bryr sig om vad han säger och vad han har gjort. De ställer sig däremot i det samma uppror som inleddes den dag det första gången sades att ”Skulle då Gud ha sagt...” Detta uppror som slutar i den dom vars existens de försöker förneka.

Lyckligtvis finns det ännu tid. Nådatid.