Myten om överbefolkningen

Det finns vissa "sanningar" som man inte gärna ska utmana genom att påstå det motsatta. Inte ens om man klarar av att motivera sin ståndpunkt. Det faktum att evangelierna är antik historieskrivning (när den är som bäst) är en sak. Nej, låt de människor som har hittat en "sanning" som passar överens med deras världsbild/världsåskådning hållas! Låt vara sedan att deras ståndpunkt – att Jesus knappast har funnits och att, om har funnits, han inte är den som evangelierna säger att han är – är en lögn. Nå, det var inte det denna text skulle handla om. En annan sådan "sanning" är överbefolkningen. Idag "vet" i princip alla att det föds för mycket barn och att vi håller på att överbefolka vår jord. Denna sanning får man alltså inte gärna utmana.

Faktum är ändå att överbefolkningen är en myt. Åtminstone i de flesta länderna på jorden. I själva verket har det i alla västländer fötts alldeles för få barn de senaste decennierna. Befolkningspyramiderna talar sitt tydliga språk.

Svenska Yle firar det nya året med att publicera en artikel som spekulerar i framtiden. Om vi, som det ser ut, får bukt med sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomarna och cancer kommer vi att leva mycket längre än nu. Artikeln frågar vad vi i så fall kommer att dö av, och artikelförfattaren spekulerar i att vi i framtiden kan leva i hundrafemtio år, ja kanske t.o.m. i tusen år. Det finns tydligen någon som har påstått att den första människan som kommer att leva i tusen år redan har fyllt femtio. I artikeln hävdas också att vår förväntade livslängd ökar med fyra timmar varje dag.

Jag menar att det är fullständigt lönlöst att spekulera i dylika saker. Det finns helt enkelt för många okända faktorer i framtiden för att det ska vara någon idé. Krig, naturkatastrofer, olika mänskliga verksamheter som slår bakut (t.ex. genmanipulering), insektsdöd med påföljande nedgång i livsmedelsproduktionen m.m. och framför allt det som man alltså inte får tala om: Att det föds för få barn. Alltså inte överbefolkning utan underbefolkning. Ja, så har vi förstås också parusin, men den ska man förstås inte heller prata om. Inte högt åtminstone.

Men överbefolkningen är alltså en myt. T.o.m. utan den allt högre livslängd som artikeln talar om blir den del av befolkningen som ska försörja den icke arbetande delen av befolkningen allt för liten redan inom några få år. Lägg sedan till den högre livslängden så kommer den överlägset vanligaste dödsorsaken inom bara några decennier att vara svält. Import av arbetskraft (unga män) från länder med befolkningsökning är inte heller någon lösning. Det leder bara till att vi här får ett stort överskott av unga män som inte kan hitta någon partner medan det i emigrationsländerna blir en dito brist med den påföljden att det där kommer att finnas en stor mängd unga kvinnor som inte kan hitta någon partner. Med katastrofal befolkningsminskning som följd. Se bara på situationen i Mexiko idag där emigrationen till USA har åstadkommit precis detta. Slutsatsen blir alltså att överbefolkningen är en myt. Men det får man alltså inte gärna säga högt eftersom denna myt är en av de mest omhuldade och upphaussade av de moderna myterna.

Ja, jag skrev förstås en kommentar om detta under artikel i fråga. Vad tror du, blev den publicerad eller blev den censurerad? Det finns ju som sagt vissa sanningar man inte gärna ska utmana...

Reklam!

Det nya året närmar sig, och då brukar det vara dags för nyårsläger. Så också i år. I Karleby och Västra Parkens skola. Jag får vara med på ett hörn och kommer att ha ett seminarium med titeln "Upptäck Bibeln". Temat är synnerligen aktuellt - läs gärna följande text här på bloggen! (Scrolla nedåt.)

Jag kommer först att fundera kring hur vi ska läsa Bibeln och varför vi behöver läsa den. Sedan kommer jag att komma in på frågor angående Bibelns trovärdighet och den kristna trons historicitet. Jag kommer att visa att den kristna tron står helt i en egen klass bland världens alla religioner när det gäller historiciteten. Alltså att det som Bibeln talar om verkligen har hänt, i motsats då till alla andra religioner som är mer eller mindre fantasier och rena sagor.

Så om du är intresserad av dessa frågor kan det löna sig att komma med på nyårslägret i sin helhet eller annars bara söka sig till Västra Parkens skola i Karleby kl 15 i morgon, lördag.

Obegripligt, eller?

Det finns idag en utbredd okunskap om den kristna trons historicitet. När saken kommer upp i någon form på olika nyhetssajter flödar kommentarfältet över av kommentarer som hävdar att Jesus aldrig har funnits och att Bibeln är en sagobok. Sådana kommentarer syns också under svenska Yle:s nyhet från igår om den svenska församling som kallade Jesus för "hen".

Det är svårt att säga vad denna okunskap beror på. Antagligen är det en kombination av orsaker, men främst bland dessa torde vi hitta viljan att det ska vara så här. För det är ju så, om Jesus aldrig har funnits och Bibeln är en sagobok då kan denne fantasigud inte ställa några krav på oss människor. Det handlar om det som Paul Maier konstaterade: "These people hate the Bible and don´t like it´s message." (Dessa människor hatar Bibeln och gillar inte dess budskap.) Och så tar detta hat och detta ogillande sig uttryck i faktaresistens. Sedan ligger nog lathet – alltså att inte orka bry sig så mycket att man tar reda på hur det verkligen ligger till – ganska högt på listan också. Man har hört någon någonstans säga att det är så här, och så nöjer man sig med det. Utan att kontrollera om det är sant eller inte. Men vi gillade det vi hörde, så vi kör på det. Och så låter man sig luras. Och man gör det mer än gärna.

Faktum är att Jesus och hans liv och gärningar är bland det mest väldokumenterade som finns från antiken. Eller det var fel. Det är det mest väldokumenterade liv som finns från den här tiden. Om vi inte kan veta att Jesus har funnits och vad han har gjort så kan vi inte veta något alls om den här tiden. Så enkelt är det. De som påstår något annat demonstrerar bara sin egen okunskap och sin egen styvnackighet. Men från en historikers synvinkel är det närmast obegripligt hur någon kan framhärda i okunskapen på detta sätt.

Men det finns idag människor som vill leva i sina egna faktaresistenta bubblor och som mer än gärna suger in andra i dessa bubblor. Tyvärr.    

Fridfull jul!

Ett av de viktigaste orden i Lukas evangelium är ordet FRID. Vi kunde säga att detta ord ramar in hela Lukasevangeliet. Detta var vad änglar sjöng om på herdarnas äng, och när Jesus lämnade lärjungarna för att fara tillbaka till sin Fader i himlen var detta ord det första han sade åt de samlade lärjungarna. "Frid vara med er!" Det grekiska ordet ειρηνη (uttalas "eireenee") kan översättas med både frid och fred, men ordet frid är absolut att föredra eftersom det säger så mycket mera än ordet fred.

I den senaste texten kritiserade jag stiftets biskop för att han, helt felaktigt, hävdade att julen handlar om Guds strävan efter bland annat fred på jorden. Detta behöver sägas så tydligt det bara går: Guds mål är inte fred på jorden. Jesus säger själv, klart och tydligt, att han "inte har kommit för att skapa fred på jorden", utan att han, tvärtom, har kommit med svärd. Detta till och med så att en son kan vända sig mot sin far och en dotter mot sin mor. (Matt. 10:34) Tydligare än så kan det inte bli att julen inte handlar om fred på jorden. Men detta hindrar förstås inte oss, och får inte hindra oss, som Guds barn att verka för och be om fred på jorden.

Men julen handlar alltså inte om fred på jorden. Julen handlar om något oerhört mycket viktigare, nämligen om frid. Och uttryckligen om frid med Gud. För att illustrera skillnaden mellan fred och frid så kan vi säga att en människa som lever i brinnande krig likväl kan ha frid i sitt hjärta. Detta om och när fridsfursten, som Jesaja talade om i julens härliga profetia i Jes. 9, bor i hennes hjärta. Men nu ska vi ta detta från början.

Synden gör oss till Guds fiender. Allt sedan Adam och Evas dagar har vi människor upplevt ett behov att gömma oss när Gud nalkas. Syndare klarar helt enkelt inte av helige Guds närvaro. Och inte bara det. Synden är också, helt konkret, ett hinder för gemenskap mellan människa och Gud. Denna fiendskap, detta främlingskap inför Gud, har fått fruktansvärda följder för mänskligheten: Ensamhet, hat, sjukdom, lidande och död. Men inte bara för mänskligheten. Till och med själva skapelsen känner av denna fiendskap. Naturkatastrofer, torka, översvämningar, jordbävningar och annat liknande elände som drabbar vår jord är följder av människans syndafall och vår fiendskap med Gud.

Gud kunde ha gett upp med oss människor och med den värld vi lever i. Men det gjorde han inte. Den första kristna julen gör det fullständigt klart: Gud är inte vår fiende. Han är inte mot oss människor. Tvärt om är han för oss. När Gud i Jesus blev människa som det lilla barnet i krubban visar han så tydligt det bara går att han står på vår sida. Han lämnade sin härliga tillvaro i evigheten för att i Jesus bli människa. För att gå in i och under allt det vi människor ställt till för oss genom synden. Han blev i Jesus en av oss. I Jesus mötte han sedan all den fiendskap som vi människor hyser gentemot det som är rätt, sant och heligt. Mot Gud själv. Denna fiendskap kulminerade när Jesu kors restes på Golgata och den helige och evige gick i döden för vår skull. Men detta var vad som krävdes för att skapa frid/fred mellan Gud och oss människor. Det skulle ha varit så mycket enklare för Gud att ge upp med oss. Men hans kärlek till oss förbjöd det. Hans kärlek gjorde att han lät sig födas som det lilla barnet i krubban, och hans kärlek till oss drev honom fram till korset.

Julens budskap är budskapet om frid med Gud. Julens budskap handlar om att Gud inte är vår fiende utan vår vän. Att han är din vän. Att han var beredd att göra allt som krävdes för att vinna oss människor för sitt eviga rike. För att vinna oss tillbaka till sin gemenskap. Julens budskap är ytterst ett budskap om kärlek. Om Guds kärlek till en fallen mänsklighet och en fallen värld. Och om vad denna kärlek var beredd att utstå.

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människorna som han älskar!" 

Med dessa änglarnas ord önskar jag alla läsare en fridfull julhelg!
 

Ett falskt - och oerhört fattigt - julbudskap

Ja, jag vet. Jag borde inte läsa Kyrkpressen. Men samtidigt menar jag att det är viktigt, som medlem i vår kyrka, att veta vad som pågår och vad vi som medlemmar får oss till livs genom stiftets officiella nyhetskanal. I stället för "får oss till livs" tänkte jag skriva "hur vi blir vilseledda", men det kunde kanske ha uppfattats som allt för negativt så jag lät bli. Eller gjorde jag?

Nåväl. Julen närmar sig och i julnumret av nämnda publikation stämmer både chefredaktören och stiftets biskop våra sinnen i julstämning. Så, vad valde de att skriva om inför denna stora fest då vi firar Jesu födelse och inkarnationens stora hemlighet? Maj Vikström skriver om den påstådda klimatförändringen och ger en rad (obevisade och till känslorna vädjande) exempel på hur denna klimatförändring har ställt till vår glansbild av hur julen borde se ut. Slutsatsen blir att vi "som värdiga efterföljare" till julens barn bör gå till handling och gå in för förändring. Min fråga blir att är det faktiskt detta som julens budskap handlar om?

Biskopen går, i sin julhälsning till stiftet, till attack mot hierarkierna. Han slår ett slag för jämlikheten och konstaterar att vi först nu, efter 2000 år, har fått se detta sprängfyllda budskap ta konkret gestalt i våra hem, våra kyrkor och i vårt samhälle. Nu vet jag förstås inte vad han syftar på, men jag som läsare av hans kolumn kommer att tänka på ämbetsfrågan och vigselfrågan och hur vi där gått, och håller på att gå bort, från Guds ord. Något som alltså biskopen applåderar – förutsatt alltså att jag förstått orden i hans julhälsning så som de var avsedda. Nå, han fortsätter. Detta "julbudskap" motiverar oss till en radikal förändring/förnyelse. Julen vill "hjälpa oss att bryta med sätt att leva som är skadliga för oss själva, våra närmaste och naturen".

Sedan kommer de ord som jag törstat efter ända sedan inledningen av kolumnen: "Julen handlar om Guds överraskande (?) och frälsande ingripande i vår värld." Ja! Där satt den! Det är detta julen handlar om! Tack! Men vänta nu... Biskopen avslutar inte meningen där. Han sätter ett kommatecken, och så fortsätter han: "men också om Guds strävan efter fred, försoning och rättvisa på jorden". Och så fortsätter han på denna linje och om att vi ska "uppmuntra varandra till förändring och förnyelse". Och jag som hann bli så glad! Innan jag insåg att evangeliet blev reducerat till en liten bisats i det "viktiga" budskapet som biskopen vill förmedla åt oss så här inför julen. Och hur var det nu riktigt? Är det faktiskt så att Jesus kom eftersom Gud strävar efter "fred, försoning och rättvisa på jorden"? Jag tror, på min ära, att biskopen har glömt vad Jesus säger i Matt. 10:34. Men dessa ord kanske man inte ska lyfta fram så här inför julen? De är ju allt för obekväma. Ja, och så hindrar de oss från att tala om fred på jorden. Och då kan vi ju förstöra julstämningen.

Lagen. Det är vad vi får oss till livs i detta den lutherska evangeliska kyrkans i Borgå stift officiella nyhetskanals julnummer. Vad vi bör göra. Hur viktigt det är med att vi förändras och förnyas. Men inte vilken förändring och förnyelse som helst, nej, utan här förkunnas en lag som av allt att döma vill driva oss bort från det som Guds ord har talat. Är detta verkligen vad julen anno 2017 ska handla om?

När blev vår kyrka så här oerhört fattig?    

Svärmare i farten

Svenska Yle publicerade för några dagar sedan en artikel med en intervju med f.d. pastorn Patrik Tiainen från Karleby. Jag ids inte kommentera artikeln i sig eftersom den hölls på ett personligt plan. Kommentarerna under artikeln, däremot, är i många fall fullständigt bedrövliga. Där finns (ogrundade) påståenden som att "Jesus säkert skulle fördöma fundamentalisters hatprat och svartmålning av oskyldiga människor" samt att "Gud accepterar alla människor eftersom han har skapat oss".

Om och när vi uttalar oss om vad Gud anser om olika saker kan vi inte utgå från våra egna tankar och våra önskningar. Den kristna tron är en uppenbarelsereligion, och detta innebär att den bygger på uppenbarelsen. Alltså på det Gud har valt att uppenbara för oss. I sitt ord, Bibeln. Den som går mot eller utöver detta uppenbarade ord är inget mindre än en svärmare. Behöver jag säga att de två citaten ovan (som var två av flera liknande under artikeln i fråga) faller under denna dom? Den första kommentatorn gör sig dessutom skyldig till missgreppet att läsa in hat(prat) där sådant inte finns. Men detta är förstås inget ovanligt – för det mesta idag tas denna stämpel fram i misskrediteringssyfte när man stöter på åsikter man inte gillar. Detta fenomen har setts otaliga gånger i denna bloggs kommentarfält.

Det är ändå speciellt en kommentar jag vill lyfta fram eftersom den är särskilt vriden. På flera plan. Signaturen "Maja" skriver: "Tittade på ett program med Jonas Gardell , för en tid sen ( han är ju homosexuell o gift med Mark Levengood) Båda är kristna, Gud betyder Mycket för dem, Men Jonas berättade att När han skall ta nattvarden I kyrkan, så ställer sig församlingsmedlemmar upp o Hindrar honom FRÅN att gå upp till altaret.. Jag tycker det är fruktansvärt, med tanke på att kristna människor skall förmedla Guds kärlek.. Är det nån som skulle kunna berätta , präst?, hur är det egentligen? Är det så att Gud är så fördömmande? Jag Tror inte det, jag Tror att alla Ryms med.."

Jag betvivlar att detta är något som har skett mera än någon enstaka gång. Men om det har skett så är det ingalunda fruktansvärt eller fördömande, utan tvärt om en gärning som springer fram ur omsorg och kärlek. (Sedan är det en annan sak att enskilda församlingsmedlemmar inte ska behöva göra en sådan sak utan detta ankommer på den som leder nattvardsliturgin. Men om denne inte tar sitt ansvar så kanske församlingen kan behöva träda till på detta sätt.) Guds ord är nämligen alldeles tillräckligt tydligt när det gäller detta. Nattvarden är till för syndare som vet om att de är syndare, som bekänner sin synd och som vill överge den. Syndare som vägrar inse att de är syndare och som inte kommer till nattvarden för att få förlåtelse för sin synd och utan vilja att göra upp med sin synd "äter och dricker en dom över sig". (1Kor. 11:27-32)

Så om någon alltså på något sätt har försökt hindra Jonas Gardell från att, med obotfärdigt hjärta och fast besluten att fortsätta leva i synd, gå till Herrens bord är detta i själva verket en mycket kärleksfull gärning. Sedan kan detta givetvis ha gjorts på ett ovist sätt, men huruvida så är fallet vet vi inget om.

Som svar på signaturen "Majas" fråga kan jag, som teolog, svara att ja. Gud är fördömande. Hans helighet accepterar inte synden. Den kan inte göra det. Ännu lever vi emellertid i uppskovets och nådens tid, alltså den tid då Gud inte straffar synden. I den tid då människan ges tid att inse sin synd och sin gudsfrånvändhet och omvända sig. För Gud är inte bara fördömande. För alla dem som omvänder sig och gömmer sig i Kristus och i hans försoningsgärning kommer det inte att bli någon fällande dom. Ingen fördömelse. I Kristus ser Gud på oss med förbarmande. Och detta förbarmande visar sig allra tydligast i just nattvarden. Denna syndarnas måltid dit vi alla är välkomna. Om vi alltså bekänner vår synd som synd och vill lägga bort den. Så alla ryms med, ja. Alla som böjer sig inför Guds heliga majestät och inte i uppstudsighet och rebelliskhet revolterar mot hans lag och hans goda vilja. Om vi gör det ska vi skatta oss lyckliga om någon hindrar oss från att gå fram och så äta och dricka domen över oss.

Värdelöst argument

Som pälsdjursfarmare följer jag givetvis med debatten kring näringen, och som jag tidigare har konstaterat så är motståndarnas argument många gånger, för att inte säga alltid, undermåliga. Jag var faktiskt på plats i Karleby när näringens motståndare höll sin "tysta demonstration" för ca en vecka sedan. Upplägget var rent ut sagt patetiskt. Men alla som vill har rätt att genomföra en demonstration. Oberoende av hur fel man har. Vi lever ju i ett fritt land.

Men argumenten är som sagt undermåliga. Ett av de, uppenbarligen, tyngst vägande argumenten idag är att päls är en lyxprodukt och att näringen därför kunde och borde förbjudas. Till det säger jag bara: Vad är det för lyx i det att människor på landsbygden har ett arbete som ger dem mat på bordet och tak över huvudet? För det är det som saken handlar om för oss som jobbar i och med näringen. För oss handlar det inte om någon lyx, utan om utkomst och uppehälle. Med samma argument kunde man hävda att i princip hela den finländska varvsindustrin kunde och borde förbjudas eftersom detta också handlar om lyx. Lyxkryssare, närmare bestämt. Men har någon någonsin framfört ett sådant argument? Nej förstås inte. Varför inte? Svaret är enkelt. Också här handlar det om arbetsplatser och om människors utkomst och uppehälle. Här dessutom i en mycket större skala. Svenska Yle gick för en tid sedan ut med nyheten om hur enormt viktigt Åbovarvet är för sysselsättningen i hela landet.

I konsekvensens namn borde pälsaktivisterna kräva ett förbud för tillverkning av lyxkryssare också. Men det gör de förstås inte. Helt enkelt för att lyxargumentet inte håller. Det gör det således inte heller när det kommer till pälsdjursnäringen.  

Om "kringgående av prästvigning", vad det nu betyder...

Igen gjorde jag misstaget att läsa Kyrkpressen. Denna gång var det faktiskt inte tidningens linje eller redaktion som var källa till mitt obehag, utan snarare då verkligheten. Eller rättare sagt den verklighet som vi idag har blivit pådyvlade i vår kyrka. Den verklighet som har formats av kyrkopolitiska beslut och inte av Guds ord.

Rubriken på artikeln var "Prästvigning ska inte kringgås", och redan gällande rubriken kunde man skriva en lång text. Men det ska jag inte göra. Raljerandet kring den huvudlösa rubriken får begränsa sig till rubriken för detta inlägg. Artikeln handlade om SLEY:s svar till biskopsmötet angående det faktum att Martti Haverinen blivit prästvigd i Kenya och nu, som återkommen till Finland, verkar som präst i Lutherkyrkan i Helsingfors. Det bakomliggande problemet här är givetvis det prästvigningsstopp som vår kyrka har infört och som effektivt har stoppat nyrekryteringen av präster som vill hålla sig till Guds ord i enlighet med vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf. Saken lyftes, enligt artikeln, fram av Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge men är, enligt obekräftade uppgifter, ett beställningsverk från vår kyrkas ledning i akt och mening att saken ska få större tyngd.

Nu har alltså SLEY svarat, och det är detta svar artikeln handlar om. Jag efterlyste för en tid sedan ryggrad hos SLEY i detta fall, men tyvärr syns det som om denna ryggrad inte finns eller åtminstone inte syns. Jag anser att SLEY var allt för undergivna och slätstrukna i sitt svar. Men jag är förstås medveten om att det är en sak att vara en fri och oberoende radikal (vilket man tydligen numera är om och när man vill hålla sig till vår kyrkas grunddokument) och en annan sak att vara en av vår kyrkas sju officiella missionsorganisationer. Men likväl anser jag att SLEY lägger sig platt inför den (ekonomiska, för det är förstås det som det handlar om) makt som vår kyrka utövar.

SLEY svarar att – för att "rätta till situationen" – nämnde Haverinen har ansökt hos domkapitlet i Helsingfors om att beviljas prästrättigheter i Finland. Enligt KP konstaterar Biskopsmötet att "Om domkapitlet ger honom prästrättigheter är detta ett undantagsfall". Detta för att "någon prästvigningsturism vill biskoparna inte ha". Vidare: "Att skaffa sig en prästvigning utomlands får inte bli ett sätt att kringgå kyrkans beslut. Det skapar spänningar inom det lutherska samfundet."

Om detta kunde man säga en hel del, och det ska jag göra. De "spänningar" som biskopsmötet tänker sig att skulle skapas av en dylik "prästvigningsturism" finns de facto redan. Dessa spänningar uppkom när "kyrkans beslut" togs att inte prästviga unga män som är av Gud kallade till prästämbetet - unga män som uppfyller de kriterier som Guds ord ställer upp för sådana som traktar efter detta ämbete. Spänningarna uppkommer inte när Guds rike, och arbetet för Guds rike, söker sig andra vägar. Som i detta fall. Vidare blir det, i mitt tycke, oerhört tragikomiskt när man på detta sätt talar om ett "kyrkans beslut". Detta är inte något "kyrkans beslut"! Om och när kyrkan tar ett beslut så bör detta beslut vara i enlighet med Guds ord. Inte i enlighet med världens åsikter och meningar och dikterade av dessa.

Det allvarligaste här är ändå det att biskoparna, igen en gång, helt förbigår det verkliga problemet med total tystnad och i stället fokuserar på detaljer. Det verkliga problemet är att vi idag har en stor skara trogna kyrkobesökare och församlingsmedlemmar som håller på att bli utan i tjänst varande präster som de kan ha förtroende för. Detta är ett problem som måste få en lösning, och biskoparna har med detta och tidigare beslut visat att de inte tänker ta något som helst ansvar för att lösa problemet. Då spelar det ingen roll om man, som den nytillträdde Helsingforsbiskopen, i samma nummer av KP talar varmt för mångfalden inom kyrkan. Tomma tunnor skramlar, får jag konstatera.   

Jag fick obehag av texten i KP, skrev jag ovan. Dels av nämnda orsaker, dels för att jag i och med det som sades i artikeln kom till insikt om att den väg som de ledande konservativa rösterna i vår kyrka har talat sig varma för inte kommer att fungera. Det går alltså inte att få nya präster till vår kyrka på detta sätt. Speciellt inte som de berörda aktörerna (i detta fall SLEY) inte sätter hårt mot hårt utan i stället lägger sig platt för biskoparna och domkapitlen.  

Vad återstår då för oss om vi inte accepterar att all sann kristendom jagas på porten ur vår kyrka eller helt enkelt tvingas under jorden? Jag lyfte för en tid sedan fram det alternativ som bekännelseskrifterna ger oss. Alltså att i tjänst varande kyrkoherdar tar sitt ansvar och viger nya präster. Om och när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning".

Det börjar faktiskt vara dags nu att ta det ansvar som det innebär att vara präst i den lutherska kyrkan. Också när det gäller att få nya präster som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för.

Om när lögnen blir sanning

Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? Jag måste säga att jag, som får stå på långt avstånd och titta på, är oerhört fascinerad av Mellanösternkonflikten mellan Israel och det arabiska folket. Eller kanske inte så mycket av konflikten i sig, som ju är en oerhört blodig och synnerligen otrevlig historia, men av det faktum att hela världen blandar sig i den och att alla har en åsikt – och i de allra flesta fall en mycket svartvit sådan. Antingen är man för araberna eller så är man för Israel. Balanserade synpunkter och brobyggare är ytterst svåra att hitta. Och det är detta som fascinerar mig något oerhört. Hur kan detta komma sig?

Svaret är egentligen väldigt enkelt, vill jag påstå. Det här är en konflikt som har en mycket djup andlig sida, och således finns här en blindhet förknippad med vissa ståndpunkter. En blindhet som omöjliggör och utesluter balanserade ståndpunkter. Eller hur kan man annars förklara att annars fullt sansade människor som i vanliga fall talar varmt för demokrati och frihet mitt i allt här tar kraftig ställning mot områdets enda demokrati och samtidigt ställer sig på samma sida som brutala diktaturer, terroriststater och terrororganisationer?

Mellanösternkonflikten hamnade igen på tapeten den gångna veckan när president Trump bestämde sig för att verkställa det gamla beslutet att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och därmed (slutgiltigt) erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, något den de facto redan en längre tid har varit. Frågan fick en lokal, finländsk, prägel när Peter Östman i riksdagen frågade om inte Finland kunde överväga att göra samma sak. (Läs inte gärna kommentarerna under artikeln i länken – de visar bara på det som jag säger ovan och kan få den stadigaste karl att bli mer än mörkrädd...)

Men tillbaka till frågan jag startade med. Blir en lögn sann om alla fås att tro på den? De så kallade palestinierna (som ju de facto är araber och ingenting annat) har länge hävdat att Jerusalem är en arabisk, muslimsk och kristen stad och har därmed helt blundat för stadens 3000 år långa judiska historia. Denna lögn har nådigt upptagits i västvärlden och är idag nästan legio. Det samma gäller för lögnerna om israelisk ockupation (har du hört om "de ockuperade områdena"?) och om behovet av en tvåstatslösning. Dessa lögner har uttalats så ofta att de idag betraktas som oantastlig sanning. Men det faktum att de flesta tror på lögnen gör den ändå inte till sanning.

Den (förtigna) sanningen är i själva verket att vi redan HAR en tvåstatslösning i detta område. Efter första världskriget upprättades det så kallade "Brittiska Palestinamandatet" som omfattade det som idag är Israel, Jordanien och de palestinska territorierna. Detta delades de facto redan år 1921 i två delar – en mycket större arabisk del som kom att kallas Transjordanien (sedan 1946 den självständiga staten Jordanien) och det fortsatta (mycket mindre) Brittiska Palestinamandatet som år 1948, sedan Storbritannien ensidigt sagt upp sin uppgift som mandatförvaltare, blev den självständiga staten Israel.

Klarar du av att se vad som hände här? Det här är ju egentligen något alldeles oerhört! Vi har de facto redan en tvåstatslösning. En arabisk stat som heter Jordanien och en judisk stat som heter Israel. Problemet – som ligger bakom behovet av att lägga en lögnens dimridå över hela området och hela frågan – är arabernas vilja att utplåna judarna. Man har (genom tre misslyckade försök) insett att detta kan göras i ett slag, och därför har man gått in för att ta det lite åt gången. Ett första steg är att lura världen att gå in för att ÄNNU en gång dela det lilla landområde som blev kvar sedan det arabiska Transjordanien bildades när det brittiska Palestinamandatet delades mellan araberna (som nu kallas palestinier för att ge sken av att det inte handlar om araber och således kunna rättfärdiga en ytterligare delning av området) och judarna.

Den som är ens lite insatt i historien vet att det på det område som idag är Israel finns områden som hr en klar och tydlig arabisk majoritet medan det finns områden som har en judisk majoritet. Dessa demografiska fakta låg till grund för den delningsplan som FN, glömskt av vad som hade hänt bara 26 år tidigare, gick in för 1947. När man ser på de kartor som gjordes upp då inser man med lätthet – om man inte lider av den blindhet jag beskrev ovan – att en sådan judisk "lapptäckesstat" skulle ha blivit ett lätt offer för de våldsamma arabiska terroristerna. Således borde FN, och alla andra aktörer som har intresse av att blanda sig i denna sak, ha gått in för att stå fast vid de två stater (en arabisk och en judisk) som växte fram under första delen av 1900-talet. Detta skulle ha varit en framkomlig, men förvisso obekväm, väg till fred i området. I stället valde man att tro på lögnerna och neka området den fred som kunde ha varit möjlig att uppnå. Och på denna väg har man fortsatt. Hela tiden allt mera förblindad och i allt högre grad litandes på den pro-arabiska propagandan och de lögner som denna bygger på.    

Men en lögn blir som sagt inte sann bara för att alla fås att tro på den.

Finland 100

Jag kommer att fira självständighetsdagen i arbetets tecken. Så kan det bli när den infaller mitt i pälsningen. Men jag har redan fått fira. I måndags fick vi delta i en fin självständighetsfest/julfest i Ytteresse skola, och någon bättre eller finare fest tror jag faktiskt att ingen kan få vara med om. Så jag är helt nöjd med mitt firande, trots att jag missar både gudstjänst och ledighet idag.

En sak blev ändå att snurra i mitt huvud efter festen i måndags. I en bisats i en dikt nämnde en elev orden "den ljusnande framtid". Visst. På en fin fest kan man gärna säga sådant, och för de unga eleverna är det säkert bra att på det sättet få fokusera på en förhoppningsvis "ljusnande framtid". Och när det är fest behöver man kanske inte vara allt för realistisk. Men vi som är något (eller mycket) äldre och som har ett något längre och bredare perspektiv – och som framför allt har ögon som ser och öron som hör – vet att med den riktning vårt land och vårt folk nu går i så finns det ingen ljus framtid.

Det Finland vi idag firar är byggt med hårt arbete och med, framför allt, en sund och stabil gudsfruktan. Man behöver inte vara någon framstående historiker för att inse detta. Den generation som nu håller på att ta över den samhällsbärande funktionen är emellertid inte intresserad av det förra och känner inte till det senare. I stället ser vi nu en generation ta över som är mera intresserad av fritid än av arbete och som helt har tappat bort Herren Gud och fruktan för honom och hans ord. Någon skulle kanske säga att detta idag inte bara gäller för den generation som håller på att ta över, men mitt något begränsade perspektiv tillåter mig kanske inte att säga det. Emellertid har jag läst Osmo Tiililä, och redan på 60-talet varnade han för de följder sekulariseringen (inom kyrkan) skulle komma att få. Att detta sedan också drabbar/har drabbat samhället är förstås ingen överraskning. När saltet mister sin sälta...

Med den rikting vårt samhällsbygge idag har tagit, och framför allt på basen av de värderingar och den världsbild som håller på att ta över och som redan långt har tagit över, kan man med säkerhet säga att vi som land och folk inte går någon ljus framtid till mötes. Man kan helt enkelt inte kasta ut Herren Gud och sund gudsfruktan genom fönstret och mena att man ska kunna fortsätta att njuta frukterna av den välsignelse som denna gudsfruktan för med sig. Redan idag ser vi att vår lagstiftning har börjat formas efter en både guds- och människofientlig agenda. Då talar jag givetvis om den nya äktenskapslagstiftningen. Och den är bara en liten början. Det kommer mera, och när alla spärrar så småningom är borta kommer förändringarna att bli allt snabbare. Så går det nämligen när ett land och ett folk tappar bort gudsfruktan. Och när man tappar bort respekten för och insikten om arbetet som grunden för välstånd.

Men framtiden är inte statisk. Vi har ännu möjlighet att växla spår och därmed välja en mycket ljusare framtid för oss och för vårt land. Men det förutsätter att vi omvänder oss tillbaka till Herren Gud och hans ord, och rent mänskligt sett finns det just nu inte mycket som talar för att något sådant ska ske. Välsignelsens frukter har gjort oss för bekväma och invaggat oss i en tro att det vi har fått och till en del själva har åstadkommit är mer eller mindre en självklarhet. Det är det förstås inte, och jag har svårt att se att vi kan väckas ur denna villfarelse med något mindre än att detta tas ifrån oss.

Så när jag idag ber för det 100-åriga Finland och för vårt folk ber jag inte om fortsatt fred, trygghet och välstånd. Jag hoppas på det, men jag ber inte om det. I stället ber jag framför allt om förbarmande och om ett nytt andligt uppvaknande. Jag ber om väckelse och om ett återvändande till den sunda gudsfruktan på vars grund detta land en gång byggdes. Väl medveten om att detta knappast kan åstadkommas med mindre än att vi får gå igenom både lidande och nöd.

Herre förbarma dig över oss!

    

Tillkrånglat så det förslår!

I efterdyningarna av de 45 prästernas ställningstagande, som för övrigt har avslöjat hur oerhört mycket oresonlighet och till och med hat det finns på den "liberala" sidan, har det sagts att det är viktigt att man vet var man står. Om man inte har gjort det klart för sig är risken nämligen så oerhört stor att man helt enkelt bara glider med och så småningom börjar acceptera en äktenskapssyn som Skaparen inte står bakom. Och detta är ju egentligen inte så alldeles konstigt när vi idag i media, i anslutning till äktenskapsfrågan, översköljs av en massa desinformation vars enda mål tycks vara att förvirra och förleda.

Jag gjorde, igen, misstaget att läsa Kyrkpressen. Där fick Emma Audas på nästan ett helt uppslag ägna sig åt just detta. Alltså att förvirra och förleda. Det finns i princip hur mycket som helst att säga om det hon fick utrymme att säga, men jag ska begränsa mig till två saker. För det första hävdar hon att "Varken kyrkans eller Bibelns lära om äktenskapet är klar och entydig."

Det här är en lögn. Bibelns, och därmed kyrkans (enligt kyrkoordningens första paragraf) lära om äktenskapet är synnerligen tydlig och klar. Redan från 1 Mos framgår detta med all önskvärd tydlighet. Att det sedan, i gamla testamentet, finns exempel på män som tog sig flera hustrur är inte uttryck för någon lära, utan detta handlar om en praxis, en sed, som inte någonstans sanktioneras eller godkänns av Skaparen. Denna praxis/sed kan t.ex. ha hämtats från omkringliggande folk och deras äktenskapssyn. Men detta förändrar inte det faktum att Gud i Bibeln har gett oss en klar och tydlig undervisning om äktenskapet. Detta är läran. Olika och annorlunda seder som Bibeln berättar om är inte lära. Ska detta vara så svårt att förstå? Ja, det tycks det vara. Om man vill att det ska vara krångligt så kan man förvisso krångla till det.

Sedan till den andra saken, och då handlar det sannerligen om att krångla till det hela. "Barnen har helt försvunnit ur vigselformuläret", säger Emma Audas. Således drar hon slutsatsen att kyrkan inte riktigt vet vad den välsignar när den välsignar ett äktenskap. Hur förvirrad och tillkrånglad går det att få denna diskussion? Ja, Emma Audas har då sannerligen gjort sitt bästa för att krångla till det. Orsaken är förstås uppenbar. Ju krångligare detta uppfattas, desto färre vågar och ids blanda sig i diskussionen. Och så får förvirrarna och förledarna sitta ensamma vid borden där de stora besluten tas.

Detta ska vi förstås inte acceptera. Därför är det viktigt, menar jag, att vi avslöjar dessa förvirrare och förledare för vad de är. För det första: Bibeln och kyrkan har en klar och tydlig äktenskapssyn och –lära. Låt ingen biskop, präst, forskare eller självutnämnd (eller av någon utnämnd) expert få dig att tro något annat. För det andra: Kyrkan har alltid vetat vad den välsignar när den välsignar en man och kvinna till och i äktenskapet. Barnen har inte försvunnit ur vigselformuläret. Helt enkelt för att de inget har där att göra. Äktenskapet är ett fullt och av Gud välsignat äktenskap oberoende av om Han väljer att ge paret barn eller inte.

Krångligare än så här är det faktiskt inte.

Om media och den snedvridna verklighetsbilden

I texten om falska nyheter (för en dryg vecka sedan) skrev jag att ifall nyhetsproducenterna skulle ge oss alla fakta om allt som har hänt skulle ingen helt enkelt orka läsa några nyheter. Därför sker det alltid en kraftig reducering av informationsflödet. Både när det gäller vad som rapporteras och när det gäller vad som sägs om det man väljer att rapportera om. Så konstaterade jag att det är skribentens/journalisterns värderingar, vilka så gott som alltid – när det gäller mainstreammedia – är vänsterinriktade och värdeliberala som reglerar denna reducering och som avgör vad som skrivs och vad det skrivs om. Jag lovade att återkomma med exempel på hur detta kan gå till, och det ska jag göra i det följande.

Först ett exempel på hur media idag kan beskära en nyhet och så få fram ett helt annat budskap. I detta, fingerade, fall handlar det om konflikten Israel-Palestina. Du ska få två versioner av samma nyhet. Bedöm själv om versionerna säger samma sak!

Version 1: Israels arme´ bombade ett sjukhus i Gaza. Palestinska källor säger att i attacken dödades 4 personer och 12 personer blev skadade. Två av de dödade är barn. FN:s generalsekreterare fördömer attackerna.

Version 2: Igår sköts 25 raketer från Gaza in över Israel. De flesta av dessa förstördes innan de nådde sina mål. Ingen blev skadad i attackerna. IDF meddelade de palestinska myndigheterna att man kommer att slå till mot de byggnader från vilka dessa raketer avfyrades, och tidigt i morse bombade Israels armé ett tiotal mål inne i Gaza och förstörde ett antal raketramper. Bland annat bombades ett sjukhus där fyra personer, bland dem två barn, dödades. 12 personer blev skadade. IDF meddelar att sjukhuset hade identifierats som en av de platser från vilka raketerna hade avfyrats, och myndigheterna hade på förhand varnats om att sjukhuset var ett mål för IDF:s attacker. FN:s generalsekreterare fördömer attackerna.

Samma nyhet men helt olika beskuren – och som nyhetskonsument får jag helt olika bilder av det skedda. Det här är alltså en fingerad nyhet, men ofta kan det gå till på detta sätt. Sedan ett rykande färskt exempel på hur det kan bli när de värderingar som styr mainstreammedia får följder för vad som rapporteras:

För ca två månader sedan publicerade svenska.yle i en artikel på nätet länkar till en sida där "regnbågsprästerna" presenterades, med bild och kontaktuppgifter. Här handlar det alltså om präster som är beredda att viga samkönade par. Denna fråga är något som mainstreammedia i allmänhet, och svenska.yle i synnerhet, gärna håller fram och propagerar för. Senaste vecka trädde 45 präster i Borgå stift fram och deklarerade att de aldrig kommer att viga samkönade par. Svenska.yle har inte med ett ord nämnt detta, trots att man med lätthet kan argumentera att detta var en större nyhet än listan på regnbågsprästerna. Denna tystnad i sig är ett ställningstagande och ägnat att, för den som tar del av nyheterna på svenska.yle, snedvrida bilden av verkligheten. På detta sätt vill man skapa en (falsk) bild av verkligheten som går ut på att det finns sådana präster som är beredda att viga. Punkt. Om man skulle ha berättat om de 45 prästernas motdrag skulle nyhetskonsumenten ha kunnat få för sig att det finns aktivitet på båda sidorna i denna fråga. Men att berätta om en sådan sak främjar inte den agenda som svenska.yle driver, varför man lät bli att publicera den senare nyheten.

Ett annat, något äldre men lika verkligt, exempel: För 27 år sedan, år 1990, gjordes ett fullständigt remarkabelt arkeologiskt fynd i Israel. Vissa bedömare menar att detta mycket väl kan vara det viktigaste arkeologiska fyndet någonsin. Trots detta är det väldigt få i väst som ens har hört om detta fynd. Vad var det som hände? Jo i arbetet med att bereda marken för en vattenäventyrspark i Jerusalem råkade en bulldozer på en grotta som var fylld med ossuarier, benkistor, från det första århundradet e.Kr. En av benkistorna skiljde sig från mängden i och med att den var rikt utsirad. Redan detta visade att denna kista måste innehålla benen av en betydelsefull person. På andra sidan av kistan var namnet på personen ingraverat. Yosef bar Kayafa, stod det skrivet på arameiska.

Denna benkista innehöll de jordiska lämningarna av översteprästen Josef Kajfas och han blev därmed den första bibliska person vars kvarlevor har hittats. För den insatte behöver jag inte berätta att denne Kajfas var den överstepräst som i rättegången mot Jesus iklädde sig rollen som åklagare och att det kanske mest kända citatet från hans mun är att "Det är bättre att en man dör i folkets ställe".

Denna upptäckt är förstås en enormt viktig bekräftelse på och vittne om Bibelns och de bibliska uppgifternas historicitet. Men någon sådan bekräftelse vill inte gärna mainstreammedia i väst bjuda på, varför denna nyhet väldigt långt förtegs. Se där orsaken till att du inte visste om detta oerhört viktiga arkeologiska fynd. (Om du inte hör till den lilla procent som har fått del av denna nyhet på andra vägar.)

Tycker du att detta låter otroligt? Alltså att media på dessa sätt styr den bild av verkligheten som vi som nyhetskonsumenter får och har? Jag kan medge att detta kan låta otroligt, men inte desto mindre är det precis så här det går till. Hela tiden.

Synnerligen avslöjande!

Ibland kan man få läsa glada nyheter också. Till och med glada kyrkliga nyheter, även om det är något som sker, tycks det mig, allt för sällan numera. För någon dag sedan publicerade Österbottens Tidning en artikel som berättade att 45 präster i Borgå stift i en insändare deklarerat att de aldrig kommer att viga samkönade. Helt i enlighet med Guds i Bibeln uttryckta vilja. Det var speciellt några namn jag är extra glad åt att hitta på denna lista, samtidigt som det är en del namn jag saknar på listan. Orsaken är, hoppas jag, att dessa inte har kunnat nås under den korta tid som namnen insamlades.

Jag gjorde sedan misstaget att läsa en artikel i samma ämne, med tillhörande kommentarer, på Hufvudstadsbladets internetupplaga. Där fanns det kommentar efter kommentar som på så gott som alla upptänkbara sätt förlöjligade och idiotförklarade dessa modiga präster. Tänk vad det finns mycket hat bland annars, och för det mesta, belevade människor! Nå, tack och lov fanns det också några kommentatorer som har insett att i en, och speciellt i vår, luthersk(a) kyrka är det Guds ord som är den yttersta auktoriteten. Tyvärr tycks ändå majoriteten, åtminstone bland Hbl:s läsare, vara både förblindade och förhärdade.

En kommentar var av sådan art att jag blev att fundera på den, och desto mera jag har funderat desto mera har jag förundrats. Kommentaren gick ut på att de flesta av undertecknarna är pensionärer (och inom något år blivande pensionärer). Jag kollade listan och kunde konstatera att så faktiskt är fallet. Drygt hälften av undertecknarna är eller kommer snart att bli pensionärer. Kommentatorn på Hbl jublade över detta faktum. Jag finner det synnerligen sorgligt. Men samtidigt också så oerhört avslöjande. Varför finns det så väldigt få unga präster på denna lista? Och med unga avser jag sådana som är under 40 år. Det har i vårt land (ännu) inte införts något prästvigningsstopp för prästkandidater som vägrar viga samkönade. Så hur kan detta komma sig? Svaret är förstås fullständigt självklart. Vi HAR nämligen ett prästvigningsstopp. För sådana kandidater som menar att Bibeln är klar och tydlig med att prästämbetet inte är för kvinnor. Genom att hindra sådana kandidater från att bli präster har vår kyrka samtidigt så gott som helt hindrat också sådana prästkandidater som anser att äktenskapet är till för en man och en kvinna.

Kan det bli tydligare än så här? Dessa två frågor har nämligen en gemensam nämnare: Bibelordet. Tänk så oerhört galet det kan bli! En luthersk kyrka som i sin kyrkoordnings första paragraf slår fast att Bibeln är den instans som ska avgöra alla (teologiska) frågor inom kyrkan hindrar män som anser att Bibeln är den instans som ska avgöra alla (teologiska) frågor inom kyrkan från att bli präster.

Kan en sådan kyrka ha någon ljus framtid? Svaret är glasklart. Nej. Och med det sagt så kan jag inte låta bli att påpeka att vi i så fall får precis det vi förtjänar.

Men det är synd om människorna.

Om när idiotin avslöjar sig själv

Jag har vid många tillfällen varnat för att den könsnihilism som vi ser breda ut sig idag kommer att få fullständigt katastrofala följder för både enskilda individer och för samhället i stort. En ung människa som berövas sin könsidentitet genom den propaganda och, vågar jag kanske kalla det, masspsykos som just nu sveper över västvärlden kommer att vara i riskzonen för att råka ut för en enorm personlig tragedi. För det är precis vad det handlar om när en människa drabbas av tankar på om han eller hon är "född i fel kropp". Att sedan samhället skuffar på dessa fullständigt idiotiska funderingar genom att erbjuda så kallad "könskorrigering" (det ordet är ett "nyord" värdigt George Orwell!) i stället för psykologisk hjälp gör bara saken mångfalt värre.

Det som förvånar mig mest är det faktum att ingen tycks inse hur oerhört galet vi beter oss när det gäller detta. De flesta som inser detta tvingas dessutom till tystnad och till att böja sig för och under det politiskt korrektas tyngd. Det är helt enkelt inte acceptabelt idag att ifrågasätta det som en människa upplever och har fått för sig om sig själv - även om detta är något som den ovan nämnda masspsykosen har åstadkommit. På detta sätt cementeras idiotin i vårt sätt att betrakta dessa saker. Igen: Med katastrofala följder.

Men det finns ändå ljusglimtar. Små sådana, men dock. Alltså tillfällen då den vilseförda människan kanske, men bara kanske, kan lyckas inse vidden av denna idioti och det faktum att hon har blivit vilseförd. I går hittade jag en sådan ljusglimt när Iltalehti rapporterade om den Nyzeeländske tyngdlyftaren Gavin Hubbard. Denne Hubbard var länge innehavare av nationsrekordet för juniorer (i 105-kilosklassen). Numera går han, efter ett könsbyte, under namnet Laurel Hubbard och ska, i det politiskt korrektas namn, som 39-åring delta i tyngdlyftningstävlingarna i samväldesspelen. Som kvinna, givetvis. Som sagt: Vissa gånger finns det ljusglimtar i det annars totala mörkret som vilar över dessa frågor. Ljusglimtar som kanske, men som sagt bara kanske, kan få oss att inse hur galet detta har blivit.

Men man bör ändå tydligen vakta på sin tunga. Som t.ex. ordföranden för det australiensiska tyngdlyftningsförbundet, Michael Keelan, gör. "Jag tror inte att den här situationen är helt jämlik. (Alltså situationen mellan de tävlande när en man tillåts tävla mot kvinnor i tyngdlyftning.) Men det är ju bara min åsikt."

Om den nya standarden och om världens domar

Det är intressant att se hur resonemanget rör sig i hela den här enorma byktvätten med de sexuella trakasserierna. Som jag visade i den senaste texten beror hela detta problemkomplex på att vi, kollektivt, har drabbats av en fullständigt snedvriden syn på sexualiteten. Begär som inte har tyglats på rätt sätt har förstås alltid funnits, men det är först från 60-talet framåt (med den så kallade sexuella revolutionen) som den kristna moralsynen först började vackla och sedan har fallit nästan helt och hållet. Den sexuella revolutionen skulle ge alla, speciellt kvinnorna, frihet att förverkliga sig själva också på det sexuella området. Fullt ut och helt och hållet. Alla moraliska hämskor och begränsningar skulle avskaffas och har också väldigt långt avskaffats.

Men vad hände sedan? Efter att den kristna moralen (och med den långt också den kristna tron) avskaffats? Den totala friheten var kanske inte så bra ändå. Vad är det vi har sett ske nu i höst börjandes med "metoo"-kampanjen? Vi kunde kalla det ett politiserande av moralen. Det som förr kallades synd och otukt och som ansågs vara fel kallas nu med andra ord och anses vara brottsligt. "Trakasserier", "övergrepp" o.s.v. Den kristna moralen har, efter en tid av vad alla trodde var fullständigt frihet på det sexuella området, ersatts av en ny standard. Synden blev ett brott. Ett brott som det, i motsats till inom den kristna tron, inte finns någon nåd för. Ingen förlåtelse. Bara fördömelse och dom. Och en dom som avkunnas inte i första hand av domstolar utan en dom som avkunnas på sociala medier och inte på basen av en rättvis och noggrann prövning utan på basen av anklagelser.

Det fanns en tid när det hette att vi kristna inte skulle tala så mycket om moral och om synd eftersom detta kunde, tänkte man sig, leda till en klappjakt på syndarna. Eftersom detta kunde leda till en form av häxprocesser. Så vi slutade att tala om synd. Vi slutade att hålla fram den kristna moralen. Och vad hände? Vi har nu fått en än värre klappjakt, en veritabel häxprocess, som drabbar de utpekade utan misskund. Utan nåd. Utan möjlighet till upprättelse och utan möjlighet till någon form av överklagan.

Ibland sägs det att vi kristna är hårda och dömande. Det kanske vi kan vara. Inte ofta och inte alls på det sätt som den oinsatte tror. Men även om den oinsatte skulle ha rätt i sitt omdöme, vilket han alltså inte har, är det är INGET, absolut INGET, mot hur hård och dömande världen är när den slår klorna i någon som hamnat i onåd. Och där kan vi alltså verkligen tala om onåd. I ordets rätta betydelse.

Mera om metoo

Den svenska löparstjärnan Moa Hjelmer berättade igår på Instagram om en mycket tragisk sak hon varit med om. Efter landskampen i friidrott 2011 blev hon våldtagen av en lagkamrat. Hjelmer berättar mycket kortfattat om det som hände, men redan det hon berättar visar, till och med mycket tydligt, var själva huvudfelet sitter när det gäller hela sextrakasseri-eländet.

Hjelmer följde, efter firande med "lite för mycket alkohol", med den gifte lagkamraten till hans hotellrum. För den utomstående, och säkert också för hennes lagkamrat som sedan våldtog henne, är det tydligt att det i detta fanns någon form av "förkontrakt" om något mera. Varför skulle hon annars, mitt i natten, ha följt med till ett hotellrum där hon absolut ingenting hade att göra? Nåväl, i något skede (före, under eller kanhända efter) det sexuella umgänget, ångrade sig tydligen Hjelmer. Ser du vad som hände här? Om hon inte skulle ha ångrat sig skulle allt ha varit ok. Enligt dagens sätt att se på saken. Men eftersom hon ångrade sig var det fel. Förhoppningsvis, för hennes del, skedde ångern, som hon själv hävdar, före. Som utomstående betraktare kan man emellertid inte utesluta att hon, eftersom hennes omdöme helt klart var fördunklat av "lite för mycket alkohol", ångrade sig först efteråt. Hur det är med den saken kommer vi aldrig att få veta eftersom det handlar endast om hennes ord om något som har skett inne i hennes eget huvud. Men inser du inte problemet här?

Gränsen mellan rätt och fel kan aldrig vara så här luddig, relativ och så här oerhört tänjbar. Huruvida sexuellt umgänge är rätt eller fel kan aldrig vara en fråga om kvinnan har lust till det eller inte. (I den engelsktalande delen av världen talar man i detta sammanhang om "Consent" som kunde översättas som medgivande, samtycke eller tillstånd.) Vad händer, till exempel, i så fall om kvinnan, i och med avtagande berusning, drabbas av eftertankens kranka blekhet och i efterhand hävdar att hon egentligen inte ville? Då förvandlas något som var "rätt" när det hände retroaktivt till inget mindre än en våldtäkt. Nu säger jag förstås inte att det var vad som hände i det aktuella fallet, men det aktuella fallet sätter ljuskäglan på det fullständigt orimliga i att det är kvinnans, och i detta fall enbart kvinnans, "consent" som avgör om en handling är rätt eller fel.

Hela den här situationen som började med "metoo"-kampanjen är samtidigt både fullständigt ohållbar och fullständigt omöjlig att få grepp om för en människa som har en galen syn på sexualiteten. Se där orsaken till varför hela detta komplex har blivit så fullständigt förvildat. Och framför allt varför det ena förklaringsförslaget, och de medföljande pekpinnarna, som presenteras är galnare än det andra.

Sexualitetens plats är i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Parat med kärlek och respekt, givetvis, men det är ju en självklarhet som egentligen inte ens borde behöva sägas. Hur "stenålders" detta än låter så är detta det enda som kan lösa denna knut. Bibeln gör också klart, om man vill ta till sig det som den säger, att mannen har ett annorlunda, och större, ansvar än kvinnan för att detta ska fungera. För att återkoppla till fallet jag inledde med: Om mannen skulle ha tagit sitt ansvar – för både sitt eget och Hjelmers (framtida) äktenskap och för allt det som hör till det sexuella området – skulle han ha sett till att hon aldrig hade befunnit sig på hans hotellrum den där natten. Där var där det for fel. Det var inte Moa Hjelmers ansvar att avgöra om det som skedde var rätt eller fel. Det som skedde skulle aldrig ha fått hända, och det skulle det heller aldrig ha gjort ifall det för dem båda, och speciellt för mannen, hade varit klart och tydligt att inget sådant ska hända. Och att Hjelmer därför inte alls skulle ha befunnit sig där hon befann sig. Alltså på hans hotellrum.

Vi har idag drabbats, kollektivt, av en fullständigt galen syn på allt som har med sexualiteten att göra. Då är det inte alls konstigt att det blir så som det har blivit.  

Om falska nyheter

Svenska Yle hade för ett par dagar sedan en intressant artikel som kräver ytterligare kommentarer. Obegripligt nog var kommentarsfunktionen avstängd under just denna artikel, varför jag gör det här. Eller egentligen är det inte alls obegripligt – i själva verket är det fullständigt följdriktigt. Om man vill trumma ut en viss åsikt (som inte tål att granskas närmare) är det alltid bäst att låta den stå oemotsagd. Texten handlade om finländarnas uppfattningar om falska nyheter, och svenska Yle var förstås glada att rapportera att finländarna litar mest på traditionell media så som dagstidningar, tidskrifter TV och radio. Enligt undersökningen säger sig 43 procent av finländarna varje vecka ha träffat på nyheter som de upplever att inte helt stämmer överens med verkligheten. 29 procent har konfronteras med nyheter som de upplever vara direkt falska. För att så rikta udden så tydligt som möjligt mot mainstreammedias konkurrenter poängterar artikeln att de som svarade på enkäten anser att mest falska nyheter produceras av politiska och ideologiska grupperingar, samt av nätpublikationer i stil med MV-lehti.

Det som däremot inte sägs i artikeln, och som borde sägas i alla artiklar som berör detta ämne, är att ALLA som publicerar texter och/eller nyheter har någon form av agenda som vill påverka den som tar del av det som publiceras. Svenska Yle inte undantaget. När det gäller publikationer som exempelvis MV-lehti är agendan mera uppenbar (eller rättare sagt: mera tydlig mot bakgrund av den bild av verkligheten som mainstreammedia tecknar för oss) och därför, förhoppningsvis, lättare för nyhetskonsumenten att avslöja. Men när det gäller traditionella medier/mainstreammedia har vi nyhetskonsumenter redan så länge vants vid deras vänsterinriktade värdeliberalism att vi inte nödvändigtvis inser att vi, när vi tar del av deras nyhetsrapportering, också "träffar på nyheter som inte helt stämmer överens med verkligheten".

Det vi borde förstå och ha klart för oss alltid när vi öppnar en tidning eller slår på webbläsaren är att det vi möter är en TOLKNING av det som har skett. Och, speciellt i denna tid med allt högre krav på lättillgänglighet och därmed följande snuttifiering, en kraftigt förkortad och tillrättalagd version av vad som har hänt. Ifall nyhetsproducenterna skulle ge oss alla fakta om allt som har hänt skulle ingen helt enkelt orka läsa några nyheter. Såldes sker det ALLTID en kraftig reducering av informationsflödet. Både när det gäller vad som rapporteras och när det gäller vad som sägs om det man väljer att rapportera om. Vad är det som reglerar denna reducering och som avgör vad som skrivs och vad det skrivs om? Jo givetvis skribentens/journalisterns värderingar. Som alltså så gott som alltid, när det gäller mainstreammedia, är vänsterinriktade och värdeliberala.

Jag har vid en hel del tillfällen fått möjlighet att tala om media och om medias nyhetsrapportering, och jag har vid alla dessa tillfällen sagt att vi, som kristna, mycket väl kan ta del av mainstreammedias nyhetsrapportering. Men samtidigt har jag poängterat tre saker. För det första behöver vi vara medvetna att alla har en agenda. Väl dold eller mindre väl dold. För det andra behöver vi inse att den bild vi får (via mainstreammedia) av det som har skett inte är hela bilden och alla gånger inte ens nödvändigtvis den rätta bilden. För det tredje behöver vi, som en följd av det andra, komplettera vår bild av verkligheten med andra källor/nyhetsproducenters alster för att få en så korrekt bild som möjligt av verkligheten.

När jag hinner ska jag i det följande ge ett par exempel på hur mainstreammedia kan bete sig när de beskär nyheterna och på så vis förvränger nyhetsfältet.   

Om att tala med kluven tunga

Österbottens tidning publicerar två intressanta artiklar på nätet idag. I den ena kommer LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enkvist till tals, och han konstaterar att kyrkans ledning håller på att "röka ut" väckelserörelserna ur vår kyrka. Som ett, mycket tydligt, exempel på detta nämner han de tio unga män ur LFF:s led som just nu håller på att studera teologi men som inte kommer att kunna få prästvigning i kyrkan. "Vi får inga nya präster då de inte prästvigs. Prästerna inom väckelsen är redan över 50 år gamla."

Detta gillar inte Björn Vikström, som svarar på denna kritik med att hävda att det "inte finns någon sådan ambition" – alltså att röka ut väckelserörelserna ur kyrkan. Mera säger han inte om detta, och det är förstås helt naturligt. Han kan inte kommentera prästvigningssituationen, helt enkelt för att detta skulle visa att han talar med kluven tunga. Vid flera tillfällen har Björn Vikström talat sig varm för att biskoparna och kyrkans ledning har ett ansvar för att se till att sådana kyrkomedlemmar som vill ha kvinnliga präster ska kunna få det. Frågorna om huruvida biskoparna också har ett ansvar för att se till att sådana som vill ha gammaltroende präster ska få det har antingen censurerats i stiftets kyrkliga tidning eller så besvarats med total tystnad.

Björn Vikström säger en sak med sina ord men sättet som han verkar på säger det motsatta.  

Modern häxprocess?

När jag har följt med nyhetsflödet de senaste veckorna har jag inte kunnat undgå att slås av tanken att vi just nu ståt mitt i en ny era av häxprocesser. Jag ifrågasätter inte behovet att ta itu med sexuella trakasserier, men så som denna Metoo-kampanj har urartat håller alla gamla och goda rättsprinciper på att sättas ur spel. Idag anklagas och döms män(niskor) på sociala medier. Många av dessa som får sin dom på detta sätt har säkert gjort sig förtjänta av den, men i en rättsstat är det DOMSTOLARNA som dömer. Inte media och speciellt inte sociala medier.

Bara idag har jag hört/läst om tre politiker som avgått/tvingats avgå efter att de anklagats för att ha gjort sig skyldiga till olika sexuella trakasserier. Skådespelaren Kevin Spacey blev omedelbart sparkad av produktionsbolaget bakom serien "House of Cards". Utan dom, bara på basen av anklagelser. Det här bara som några få exempel. Listan kunde göras hur lång som helst.

Är det faktiskt så här vi ska ha det? Har någon faktiskt tänkt på vad detta kan leda till? En, enligt någon, misshaglig person kan, av vem som helst, anklagas för att ha gjort något otillbörligt. Och så blir det medierabalder, socialmedialt gatulopp, avsked från jobb och från eventuella förtroendeuppdrag och till på köpet en livslång skam. Utan dom. Annat än då i media och i sociala medier.

Det här är ytterst oroande. Häxprocesser tenderar att vara det. Oberoende av om de är medeltida eller nutida.

Om arvet efter Luther

Eftersom ett 500-årsjubuileum är en så stor sak har de flesta tidningar och medieaktörer gjort åtminstone något om Luther och reformationen. Jag som läser ÖT och Svenska Yle fick mig en hel del artiklar till livs. Vissa helt bra, andra synnerligen tendentiösa och fulla av fel. Några till och med "andas hat och mordlust" gentemot reformationen och Luther. Svenska Yle utmärker sig givetvis också här. (Att dessutom utnämna den f.d. frikyrklige teologen och svärmaren Patrik Hagman till "en av Svenskfinlands främsta Lutherexperter är inte ägnat att inge förtroende. Hagman är en av Svenskfinlands främsta Lutherkritiker, men det är givetvis en helt annan sak. Och hans kritik är dessutom, enligt mig, inte vederhäftig.) Svenska Yle till och med går så långt att (katoliken Peter Lüttge) får häva ur sig att det överhuvudtaget inte finns något sådant som ett Lutherskt arv.

Saken är, låt det nu en gång för alla vara fastslaget, en helt annan. Arvet efter Luther går helt enkelt inte att överskatta. Speciellt inte på det andliga området. (Men detta är förstås något som de flesta journalister helt missar eftersom de överhuvudtaget inte känner till detta område.) Men även om vi bortser från det andliga området så finns det ett påtagligt och till och med samhällsreformerande arv efter Luther. Låt mig ta bara ett exempel. Vad är det jag gör just nu? Jag skriver en text PÅ SVENSKA. För att översätta Bibeln till svenska (och även till finska) behövde våra lokala reformatorer först skapa ett skriftspråk. Något sådant fanns helt enkelt inte före reformationen nådde oss. (När det gäller finskan gäller detta överhuvudtaget, för svenskans del kan vi tala om den "moderna" svenskan.) Det är intressant att spekulera: Hur länge skulle det ha dröjt innan vi fått ett genomarbetat svenskt, och finskt, skriftspråk ifall det inte skulle ha varit för Luther och arvet efter honom? Min gissning är att det skulle ha dröjt till 1700- eller 1800-talet. För finskans del kanske till den senare delen av 1800-talet. Eller så skulle vi kanske fortfarande skriva på latin idag? Knappast ändå. Men samtidshistorien visar att det fortfarande idag, år 2017, femhundra år efter reformationens begynnelse, är det kristna bibelöversättningsarbetet som skapar skriftspråken.

Jag har fått lyssna till "Samburus Mikael Agrikola", Anna Dahlbacka, vid ett par tillfällen när hon har berättat om sitt arbete med att skapa ett skriftspråk för Samburu. Det är förutom fascinerande att lyssna till en människa som har gjort en sådan kraftgärning, också intressant att låta tanken löpa efter att man har hört vad hon har att berätta. Om Wycliffe inte skulle ha tagit sig an Samburu-folket och gett dem både ett skriftspråk och ett NT på deras eget språk – vem skulle ha tagit sig an denna uppgift (alltså att skapa ett skriftspråk på Samburu) och hur länge skulle det ha dröjt? Skulle t.ex. Humanisterna ha satsat 15 år på att skapa ett skriftspråk och sedan översätta Darwins "Om arternas ursprung" och Dawkins "Illussionen om Gud" till Samburu? Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag ser detta i text. Det finns garanterat ingen som tror att dessa skulle ta sig an en dylik uppgift. Det är faktiskt samma sak när det gäller svenskan och finskan. Vem, och varför, skulle någon ha tagit sig an denna uppgift? Och framför allt: Hur länge skulle det ha dröjt?

Att hävda att det inte finns något Lutherskt arv är bara rent ut sagt löjligt. Och synnerligen avslöjande.   

500

Idag firar vi märkesdagen av reformationens 500-årsjubileum. (Det finska ordet "uskonpuhdistus" säger bättre vad det egentligen handlar om.) Betydelsen av reformationen går knappast att överdriva. Jag nöjer mig i  detta skede med att säga att detta torde vara det viktigaste jubileet jag får uppleva under min livstid. Med undantag, givetvis, för den 3. och 6. april år 2033 - om jag får leva så länge. Men de datumen är inte på samma sätt historiskt säkerställda. Vi vet att det var exakt den 31/10 1517 som munken Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser mot avlatshandeln som kom att helt revolutionera det kyrkliga landskapet i Europa och återföra den världsvida kristna tron till sina rötter och som ledde till en återupptäckt av det rena Evangeliet. Bland mycket annat.

Idag är det en festdag. På riktigt. Och behöver det sägas: En fest som i betydelse och tyngd VIDA övergår det vi i Finland kommer att fira om en dryg månad. 

Prästbrist

Svenska Yle uppmärksammade idag ett av vår kyrkas problem. Inom några år kommer det att behövas ett femtiotal nya präster i Borgå stift. Situationen är allvarligast i Pedersöre prosteri där många präster kommer att gå i pension inom några få år. Varför allvarligast, det går ju nog präster i pension på andra håll också? Jo därför att det speciellt här finns en beställning på nya präster som vill hålla sig till Guds ord. Sådana prästkandidater prästvigs inte idag. Därav ordet allvarligast.

Jag hade förmånen att få vara med på en predikantskolning i Vörå för några helger sedan, och där satt en rad unga män som har en kallelse från Gud att predika Evangeliet. En del av dem var dessutom teologiestuderanden. Ingen av dessa kommer, med nuvarande praxis, att prästvigas till tjänst i vår kyrka. Trots att de så förtvivlat skulle behövas. Trots att de uppfyller de krav som Guds ord ställer på sådana som eftersträvar tjänst som församlingsledare. För ja, det finns en lista på sådana krav. På två ställen i vårt Nya Testamente, till och med. (1Tim. 3 och Tit.) Tyvärr läser våra biskopar inte dessa listor längre. I stället tycks det mig, när jag ser som mörkast på situationen i vår kyrka, som om de förväxlat listorna i NT och använder sig av listan i 1Kor. 6:9-10 när det gäller prästerna i vår kyrka idag.

Jag säger bara Kyrie Eleison! Herre, förbarma dig!

Kyrkpressens osanningar

Tycker du att rubriken låter hård? Då har du rätt, för det är den. Men saken är så allvarlig att jag menar att vi behöver kalla sakerna vid deras rätta namn.

Jag läste just denna veckas Kp. Artikeln om St:Martins församling var belysande på flera sätt, och Björn Vikströms kommentarer likaså. May Vikströms ledare, som behandlade samma ämne, var modigt skriven, men inte desto mindre innehåller den den första av de osanningar som jag tänkte på när jag skrev rubriken ovan. Vikström skriver att Halvar Sandell ifrågasätter vår kyrkas lära. Något sådant framkommer inte i artikeln om hans församling, och jag har mycket svårt att tro att han skulle ha uttryckt en sådan sak i intervjun som ligger till grund för artikeln. Det är nämligen inte den lutherska kyrkans lära som är problemet, utan problemet är att kyrkan inte håller sig till sin lära. Ja, att hon många gånger till och med går tvärt emot denna sin lära.

Vilken är då denna vår kyrkas lära? Exempelvis kunde man utgå från Kyrkoordningens första paragraf som jag har citerat redan ett par gånger här på denna blogg. (Och säkert kommer att citera igen!)

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Om vår kyrka skulle hålla sig till det som sägs här skulle inte jag ha något problem med den. Och knappast heller Halvar Sandell. Men problemet är, som sagt, att vår kyrka INTE håller sig till sin lära. Det May Vikström skriver grumlar detta faktum på ett sätt som gör att man lätt får helt fel uppfattning om sakernas tillstånd.

Den andra osanningen står Björn Vikström för. Han låter förstå att tanken på rena nattvardsbord som är stängda för andra än de "rättroende" är något som de lutherska kyrkorna har avvisat och att denna syn snarast har förekommit i vissa pietistiska väckelserörelser och i vissa frikyrkor. Märk väl vad han försöker säga: Detta är en närmast obskyr tanke som inte har fått något större genomslag. Men detta stämmer förstås inte. Den som inte tror mig kan läsa vad Halvar Sandell säger i artikeln om St:Martins församling, alternativt bläddra tre uppslag bakåt i samma nummer av KP och läsa om hur vår kyrkas biskopar först nu (2017) öppnat vår kyrkas nattvardsbord för kristna tillhörande andra kyrkor. I klartext: Också vår kyrka har, till alldeles nyligen, tillämpat ett slutet nattvardsbord. Ett nattvardsbord som (åtminstone i teorin) har varit öppet endast för sådana som delar den lutherska bekännelsen och bekräftar detta genom att vara medlemmar i en kyrka som har denna bekännelse. Behöver jag säga att Björn Vikström, med sin kommentar, gör en mycket slät figur?

Saken är nämligen den, precis som Halvar Sandell säger, att det slutna nattvardsbordet är ett historiskt faktum. Allt från första början. Om du har 42 minuter tid att avvara och behärskar engelskan kan du med fördel ta del av denna mycket informativa podcast!

Jag ryste faktiskt när jag läste denna veckas nummer av Kp. Det är så oerhört skrämmande att se hur det postmodernistiska tankesättet har fått insteg också i vår kyrka och i dess ledning. Sanningen reduceras till åsikter, och den som har lila skjorta eller en hög "predikstol" och ropar högst har rätt. Fast de har fel och far med osanning. 

Det är allvarligt att lura människorna. Men det är precis vad Kp ägnar sig åt här.