Om kyrkomötet

Höstens kyrkomötessession inleddes igår och pågår hela denna vecka. Även om det på dagordningen inte finns lika brännande frågor som senast kyrkomötet samlades kan denna samling komma att vara mycket avgörande för vår kyrkas framtid. Efter vårsessionen - när KM klart avvisade biskoparnas förslag om två äktenskapssyner - har biskoparna gjort en palatsrevolt i kyrkan och trotsat KM:s beslut i.o.m. att de bara några veckor efter att KM tog sitt beslut gav ut sina pastorala anvisningar gällande just samkönade vigslar. 

Den stora frågan nu är: Kommer KM att finna sig i att på detta sätt fråntas sin position, uppgift och i kyrkolagen stadgade makt? Kommer KM att finna sig i att biskoparna på detta sätt skapat kaos och oordning i kyrkan? Eller kommer KM att på något sätt återställa ordningen och ta biskoparna i örat? Denna vecka lär ge svar på dessa frågor. Med detta sagt behöver vi be för kyrkomötet och kyrkomötesdelegaterna. Just nu är det viktigare än någonsin. 

---

Jag läste igenom ärkebiskop Luomas öppningstal, och det var närmast skrattretande när han talade om vikten av förtroende, stabilitet och ordning. Detta kommer alltså från den biskop som ledde biskopsmötet i dess arbete för att skapa oordning och kaos i kyrkan. 

Jag läste också BG Åstrands predikan i KM:s öppningsmässa (som Borgå stift hade ansvar för). Hans predikan lät på många sätt bra när han talade om vikten av att sända ut inbjudan till alla och att alla behöver känna sig vara välkomna. Tyvärr vet vi vad han avser med orden: "Selvää on, että Jumalan kutsu ylittää vakiintuneet ja meidän määrittelemät rajat. Evankeliumia ei voi lukita tiettyyn muottiin – jokaisen pitää saada kutsu ja kuulla olevansa tervetullut." 

Det att "Evangeliet inte kan låsas till en viss form" innebär, i klartext, att evangeliet sådant vi har det i Guds ord inte får komma till tals, utan det Åstrand avser här är ett annat evangelium. Det är också synnerligen betecknande att Åstrand inte med ett ord talar om VAD människorna ska kallas till - bara att de behöver nås av kallelsen och att alla ska känna sig välkomna. Det han egentligen säger är att inte bara ALLA ska vara välkomna utan att ALLT ska vara välkommet. 

--- 

När den kristna kyrkan kallar är det inte gemenskapen och välkomnandet i sig som är det viktiga utan det viktiga är VAD människan blir kallad till. Ensamhet och utanförskap är förstås problem som kyrkan behöver ta på allvar, men det verkligt stora problemet också för dagens människa är synden. Alltså det att vår gemenskap med Herren har gått sönder. Så när kyrkan kallar människorna är det innehållet i kallelsen som är det viktiga och allt avgörande. Målet är att gemenskapen med Herren ska återupprättas, och detta är kyrkans uppgift och det kyrkan ska kalla människorna till. Kyrkans stora skatt är syndernas förlåtelse. Inte mänsklig gemenskap som sådan utan gemenskap med Herren och som en följd av denna också gemenskap människor emellan. 

Detta betyder att alla är välkomna men att allt inte är välkommet. Det är vår synd som skiljer oss från Herren, och upprättandet av gemenskapen med Herren innebär att vi behöver bekänna vår synd som synd och som något vi vill skilja oss ifrån. Att vi sedan inte klarar av att segra i varje kamp mot synden är att se som en ny kallelse att gå till Herren med också det. Men här gäller alltid detta att syndaren alltid är välkommen men synden är det inte.  

Det BG Åstrand i synnerhet, men tyvärr också de flesta av de andra biskoparna, står för är inte kristendom och kristen tro. Det är något annat. När Åstrand citerar den tjeckiske teologen Tomas Halik som hävdar att "kyrkan måste ha mod att våga förändras" så behöver vi förstå vad han menar. Det Åstrand eftersträvar är en kyrka där alla är välkomna och där allt är välkommet. Allt utom den Kristus vi möter i Bibeln. Målet för den nya religion Åstrand representerar är en kyrka utan förkunnelse om synd och nåd, en kyrka utan helighet och utan en helig Gud som hatar synden men älskar syndaren så högt att han utelämnade sin ende son och gjorde honom till synd och gav honom i döden för att försona Gud och människa och så återupprätta gemenskapen med den fallna världen. 

Vi behöver vara oerhört tydliga med VAD kyrkan kallar till. Annars lurar och bedrar vi människorna.