Intressant analys

På kyrkhelgens sidor finns ett digert arkiv med inbandad undervisning, och om du tycker att du har svårt att hitta god, bibeltrogen undervisning ska du absolut surfa in dit. Detta är en verklig guldgruva! Jag satt ikväll och lyssnade på ett seminarium med Lennart Saari (biolog/ornitolog) och han berättade mycket intressant. En sak jag fastnade för var det som en norsk professor en gång konstaterade gällande vetenskapen. Han sade att "Det finns tre vetenskapsgrenar där man redan innan man börjar forska vet vilka slutsatser man ska komma till. Dessa är evolutionen, klimatförändringen och kvinnovetenskapen." 

Detta är givetvis en ganska grov förenkling, men det finns nog ändå en hel del sanning i professorns uttalande!

Om uppenbarelseboken och domedagsprofeter

Det kommer att bli mycket klimatprat i media den närmaste tiden när COP26 i Glasgow närmar sig. Således torde det också bli en del klimatrelaterade tester här på bloggen. Jag ska börja lite försiktig genom att lyfta fram en kolumn av Nils Torvalds i dagens ÖT med rubriken "Ljug inte om det historiska perspektivet". Jag gillar överlag kolumnen och det Torvalds säger i den, men en sak reagerar jag ändå på. Han talar om Nial Fergusons bok "Domedagen" och skriver därifrån: "I inledningen varnar han för domedagspredikanter, men konstaterar samtidigt med historikerns torra saklighet att domedagsförkunnelser är djupt rotade både i vår, i den judiska och den muselmanska kulturen. Inför stora utmaningar är det alltså svårt att undvika Uppenbarelsebokens sätt att ta sig an tidens ångest."

Jag är medveten om att Uppenbarelseboken har denna image, alltså att den handlar om domedagsförkunnelse. Och visst. Den talar om tidens slut och om domen. Men inte desto mindre är denna image både falsk och oförtjänt. Uppenbarelseboken är framför allt en tröstebok. Inte en domedagsförkunnelsebok. Budskapet framför alla andra i Uppenbarelseboken är HOPPET. Inte undergången. Det är därför kristna alltid i svåra tider har gått till Uppenbarelseboken för att finna tröst. Inte för att den talar om dom och undergång, utan för att den talar om och förmedlar hopp. 

Jag är förstås också medveten om att en människa som inte äger tron har svårt att greppa detta och lätt ser bara domen och undergången i Uppenbarelsebokens texter, men det förändrar förstås ändå inte det faktum att fokus i boken är just hoppet. 

Jag kan också förstå att den som läser Uppenbarelseboken utan den saliggörande kristna tron lätt fastnar i eländesbeskrivningarna och missar vad boken vill förmedla. Orsaken är uppenbar. Om vi sätter allt vårt hopp till denna världen och vår förmåga och vår uppgift att reda upp det elände vi hela tiden ställer till med och därmed saknar evighetsperspektivet blir allt tal om de katastrofer som kommer att möta oss och vår värld något fruktansvärt. Om vårt hopp är knutet till denna världen blir Uppenbarelsebokens budskap förstås ett budskap om dom och undergång. 

Men det är inte så Uppenbarelseboken är skriven och det är därför inte heller hur den ska läsas. Jag har ibland tänkt att Uppenbarelseboken borde föregås av en varningstext. Något i stil med "Den som saknar tron på Herren Jesus Kristus går vidare härifrån på egen risk." 

En sådan text kan kanske tyckas vara en aning frånstötande, men den är helt riskfri eftersom den gäller alltid och överallt. Även för dig som läser denna text här och nu. Om du saknar tron på Jesus går du vidare i livet härifrån på egen risk.

Om kyrkans tillgångar

ÖT rapporterar om att Nedervetils nya församlingshem har invigts. Detta är förstås en positiv sak - i Esse vet vi hur det är att vara utan församlingshem. Men jag reagerar ändå på det som sägs i artikeln. Bo-Göran Åstrand (han med biskopsskruden) talade, enligt ÖT, om byggnaden och lyfte fram hur fin denna är. Och det är säkert sant. Nedervetils församlingshem är vackert. Men faktum är att byggnaderna INTE är kyrkans/församlingens största tillgång. I själva verket är det så att byggnaderna är ett av kyrkans och församlingarnas största problem. Det här vet vi i Esse också. Vårt nya församlingshem blev så dyrt (i interna hyror) att församlingen inte längre klarade av att fortsätta som självständig församling. Och nu sitter vi där med en kvinnlig kyrkoherde som ett (indirekt) resultat av församlingsfusionen. Och en allvarlig kris som en följd av det. 

Det är väldigt betecknande att Åstrand talar om byggnaderna. Tyvärr är det allt för ofta så att vår kyrka/våra församlingar har satsat på byggnaderna och sätter sin ära i dessa - och att innehållet i byggnaderna p.g.a. dessa satsningar kommer att lida. Som det nu har gått i Esse/Pedersöre. 

I själva verket har kyrkan/församlingen EN tillgång. Då talar jag givetvis om evangeliet, budskapet om synernas förlåtelse och frikännandet från den helvetesdom som vi alla har förtjänat. 

Men det är som sagt betecknande att Åstrand talade om byggnader. Och att han inte nämnde evangeliet alls. Åtminstone om man får tro på vad ÖT rapporterar.

Ännu om Covid-vaccinet

Jag har vid flera tillfällen konstaterat att jag inte är någon vaccinskeptiker. Jag har vaccinerat mig mot Covid och de senaste fem till tio åren har jag tagit influensasprutan varje år. Likväl får jag här i bloggens kommentarfält läsa att jag talar för vaccinmotstånd och framställer detta som något sunt och rimligt. Något sådant har jag givetvis inte gjort. Det jag däremot har gjort är att jag har sagt att jag förstår sådana som är skeptiska till just detta vaccin som inte har godkänts enligt normalt protokoll utan (hittills) bara har ett nödgodkännande.

Men för att klargöra detta vill jag säga att när jag har skrivit om covidvaccinet har fokuset för min del varit på vad media skriver om saken – och på frågan om individens frihet från statliga tvångshandlingar. Därför gladde jag mig när Svenska Yle vågade skriva om vaccinets negativa följdverkningar och om att Norge och Storbritannien, av säkerhetsskäl, valt att bara ge 12-15-åringarna en spruta. Jag menar att vaccinering alltid måste vara något frivilligt och att detta val som individen gör ska vara baserat på riktig, och all tillgänglig, information. Inte så att vi, som bas för vårt beslut, bara får oss sådant till livs som en vinklad mediebevakning ger oss.

Jag har för min egen del tagit del av den information som funnits tillgänglig, och på basen av denna information valde jag att ta vaccinet. Trots att jag vet att det kan få biverkningar. Men jag kommer inte här på bloggen att uppmana någon att ta vaccinet. Det jag kan göra, och som jag vill göra här och nu, är att uppmana alla att ta till sig den information som finns och därefter noggrant tänka igenom sitt vaccineringsval. Om det är till någon hjälp kan jag dessutom berätta vad jag baserar mitt val på. Jag kommer som sagt inte att uppmana någon att ta vaccinet, men du som hittills har valt att inte ta vaccinet, du får gärna läsa det följande!

För min del handlar det om i huvudsak tre orsaker till varför jag valde att ta vaccinet. För det första handlar det om att skydda mig själv från allvarlig sjukdom (och eventuell död). Jag är som sagt medveten om att vaccinet kan ge biverkningar. Men i min ålder (49 år) är dessa biverkningar betydligt mindre farliga än vad en Covid-infektion kan vara. I klartext: Det är mycket större risk att jag ska bli allvarligt sjuk eller dö av sjukdomen än av vaccinet. Detta säger jag trots att jag, sex dagar efter andra sprutan, fick andnöd och störningar i hjärtrytmen (kombinerat med ett obehagligt tryck över bröstkorgen). Dessa obehag har först under de senaste dagarna avtagit. Var detta fråga om en biverkning av vaccinet? Jag vet inte, men det är möjligt. När det sedan gäller barn och tonåringar kan situationen mycket väl vara en annan vad gäller förhållandet mellan riskerna med en covid-infektion respektive med vaccinet, men det är inte helt säkert att så är fallet. Experterna är oeniga här, åtminstone än så länge.   

Den andra orsaken till att jag tog vaccinet är att jag ville skydda mina djur från Covid – och framför allt från de fullständigt överdimensionerade myndighetsåtgärder som en smitta hos djuren skulle ha lett till. Det att jag tagit vaccinet innebär förstås inget heltäckande skydd här, speciellt inte mot myndigheterna, men eftersom jag är den ende som regelbundet arbetar på farmen är det ett stort steg i den riktningen. Tyvärr har det nu senare visat sig att också fullvaccinerade kan bära på och sprida smittan vidare, men sannolikheten att så ska ske torde vara mycket mindre än om jag skulle vara ovaccinerad.

Den tredje orsaken är kanske ändå den tyngsta. Det finns människor som av olika orsaker inte kan ta vaccinet, trots att de gärna skulle göra det. Dessutom finns det människor med kraftigt nedsatt immunförsvar på vilka vaccinet inte biter lika bra som på oss med normalt immunförsvar. För dessa människors skull är det viktigt att så många som möjligt av de som kan ta vaccinet också skulle göra det. Trots riskerna för biverkningar. Det samma gäller användningen av ansiktsmasker. När man använder ansiktsmask skyddar man i första hand andra människor, inte sig själv. Det lilla offer som det innebär för mig att använda ansiktsmask uppvägs med marginal av den nytta mina medmänniskor får av detta mitt offer.

Nu ska jag säga något som alla inte kommer att gilla, men jag tror att det behöver sägas. Jag har oerhört svårt att förstå, och att acceptera, att troende kristna människor inte tar vaccinet. Visst. Det finns risker med det. Reella sådana. Och visst är det otrevligt att tänka sig att låta någon spruta in ett främmande ämne i kroppen. Men. Det finns människor som inte kan ta vaccinet och som med stor sannolikhet dör om de får Covid. Hur kan jag, som kristen, motivera att jag inte gör detta lilla offer för dessa människor skull? Detta när jag samtidigt dessutom också skyddar mig själv.

Som kristna skriver vi under att vårt liv är inte vårt eget och att vi inte "lever för oss själva blott". Visst kan vi ropa högt om vår rätt att inte ta vaccinet (och jag kommer att stöda den som arbetar mot att obligatorisk vaccinering införs), men faktum kvarstår: Här handlar det inte bara om mig och min rätt utan om våra medmänniskor och deras bästa. Så vågar vi ställa oss denna fråga? Vad är viktigast för oss: Omsorg om oss själva (och våra rättigheter) eller om omsorg om vår nästa?  Svårare än så är denna frågeställning faktiskt inte.

 

Om De Gröna och cannabis

Jag är ingen vän av De Gröna. Jag anser t.o.m. att detta parti är det kanske största hotet mot ett fungerande samhälle som vi känner till idag. När partiet hade sitt årsmöte senaste helg valde de att visa hur rätt jag har. Med en liten marginal, men dock, beslöt årsmötet att verka för att cannabis ska bli en laglig drog i Finland. 

Detta är förstås fullständigt hårresande. Sanna Ukkola skriver en mycket intressant kolumn i gårdagens Iltalehti i vilken hon redogör för hur hennes vän Juho (fingerat namn) hamnade i psykos efter att han använt cannabis. Givetvis var det inte cannabisen i sig som orsakade psykosen, men drogen gjorde att sjukdomen bröt fram. Ukkola berättar att cannabis gör att schitzofreni, depression och självmord blir vanligare. Dessutom gör cannabis att tankeverksamheten förslöas, förmågan att förstå orsakssammanhang försämras och inlevelseförmågan likaså. "I praktiken gör det att du blir dummare", som hon sammanfattar saken.

De Grönas motivering för varför cannabis borde legaliseras är likaså hårresande. En legalisering skulle vara ett bra sätt att stimulera ekonomin, menar de, så här efter coronaeländet. I praktiken har det visat sig att en legalisering tvärt om orsakar samhället 4,5 gånger större utgifter än de inkomster som beskattningen av hanteringen ger. 

Kan det vara så att de som skrivit ihop motiveringarna till förslaget inom De Gröna har använt sig av cannabis i allt för stor omfattning? Riktigt sluga kan de hur som helst inte vara. Jag har försökt fundera på varför De Gröna vill gå in för en legalisering av cannabis när en sådan har så många negativa följder. Kan det vara så att de vill människorna illa? För så ser det åtminstone ut. Eller kanske de är så fartblinda att de helt enkelt inte klarar av att se klart alla de negativa följder cannabisanvändningen för med sig? Eller är målet att öka partiets understöd? Det kunde faktiskt vara en orsak när man betänker vad Ukkola skriver om vad cannabis gör med en människa. Jag har nämligen alltid tänkt att de som röstar på De Gröna inte kan vara riktigt sluga. Om cannabis legaliseras - och användningen gör att människan blir dummare - kan det således mycket väl ge De Grönas understöd ett uppsving. 

Eller kan det finans en annan orsak? Jag kan inte komma på någon sådan, men kanske det räcker med de möjliga orsakerna jag listat ovan?  

Undrens tid är ej förbi!

Rubriken på detta inlägg hade också kunnat vara "Vad har hänt med Svenska Yle?", för det är det som denna text ska handla om. Under de senaste några dagarna har Svenska Yle nu publicerat två artiklar som lyfter fram "den andra sidan" av två av våra dagars mest kontroversiella frågor och därmed underminerat den propaganda som annars översköljer oss i media. 

Jag tänker då på transfrågan och Covid-vaccinationerna. Artikeln om Mira som genomgått könskorrigering och nu vill vara kvinna igen är inget mindre än en bomb. Den underminerar på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt det medborgarinitiativ som vill förnya landets translag och göra det mycket lättare att redan som tonåring korrigera sitt kön - ett initiativ som Svenska Yle hittills har stött reservationslöst genom sina publicistiska val. Läs gärna artikeln om Mira! Den är väldigt upplysande. 

Den andra artikeln publicerades i morse och i den kan vi läsa om en undersökning som visar hur väldigt vanlig hjärtmuskelinflammation är hos unga pojkar som fått Covid-vaccin. Samt att Norge och Storbritannien bara ger en dos till 12-15-åringar eftersom "det är tryggare för dem". Detta är skrämmande uppgifter, men ett stort plus till Svenska Yle för att de vågar ge oss också sådan information som går emot det gällande narrativet!

Om budgeten och om medias självmål

Regeringen överlevde budgetarbetet, mina farhågor till trots. Nå, det blir säkert en ny runda till våren när de lösa formuleringar gällande klimatarbetet som de fem regeringspartierna nu kunde enas om ska konkretiseras. Åtminstone jag får nog den bilden att C och De gröna inte alls kom överens, men att Marin lyckades rädda sin regering från kollaps genom att göra skrivningarna så luddiga att alla kan tro att de fick som de ville. Om det är så är det definitivt bäddat för dörrsmällande när det hela ska konkretiseras. 

Jag skrev i morse i en kommentar till något som "Patrik" skrivit att "Problemet med media (ett av dem) är att de inte behöver stå tills vars för de felaktigheter de sprider. "Vi lyssnade på experterna - tråkigt att de hade fel" fungerar alltid. Låt sedan vara att man valde att lyssna på de experter som sade det man ville höra. Detta gäller speciellt Covid, men även i fråga om klimatet. För att nämna två aktuella exempel."

 Som för att visa hur rätt jag har i detta valde Svenska Yle idag att intervjua två, som de kallar dem,  "experter" just gällande regeringens klimatsatsningar. Det är givetvis inte förvånande att dessa två råkar vara klimataktivister - och att de menar att de åtgärder som regeringen nu gick in för inte på långt när räcker till. 

För en tid sedan publicerade Svenska Yle en artikel (av Jonas Jungar) där det hävdades att "Många skulle inte orka höra ett ord till om klimatkrisen och det blir journalistikens nästa jätteutmaning". Här frågades också om åsikter om hur journalisterna borde behandla frågan för att väcka intresse hos sådana som inte orkar höra mera om saken. Jag skrev givetvis en kommentar med ett gott råd, men som vanligt censurerades min kommentar. (Den gick ut på att media borde vinnlägga sig om att inte överdriva och behandla frågan nyktrare. Som exempel nämnde jag en artikel från sensommaren som på huvudsidan illustrerades av en bild av ett brinnande jordklot.) 

När media beter sig så som Svenska Yle gör här och intervjuar klimataktivister och presenterar dessa som "experter" och sedan låter deras propaganda stå oemotsagd är det inte konstigt att många tröttnar. Åtminstone de av oss som inte köper propagandan rakt av. Tyvärr får man befara att de flesta ändå inte bryr sig om att kolla upp vem som intervjuas i dylika artiklar och därmed förleds att tro att det är fråga om objektiva experter. Jag skrev givetvis en kommentar där jag påpekade att "experterna" som intervjuats också är klimataktivister, men denna kommentar kommer förstås att censureras. Varför skulle Svenska Yles redaktion tillåta att någon avslöjar deras propagandaverksamhet för vad den är?

Obligatorisk vaccinering?

Det finns människor som av en eller annan anledning vägrar ta coronavaccinet. Jag hör inte till dessa (jag är fullvaccinerad sedan i juli, framför allt p.g.a. mitt yrke och myndigheternas oresonliga förföljelse av oss minkfarmare), men jag förstår dessa som vägrar ta vaccinet. Ytterst handlar det om den personliga friheten och det egna avgörandet om vad som uppfattas vara värre - sjukdomen eller ett vaccin som inte är godkänt enligt normal procedur och de biverkningar detta vaccin bevisligen kan föra med sig.

Jag förstår också de ansvariga myndigheternas frustration och t.o.m. desperation när vaccintäckningen inte är vad de hade hoppats att den skulle vara. Men det jag INTE förstår och på inga villkor kan acceptera är talet om att göra vaccinationen mot coronan obligatorisk. I Italien talar man redan på allvar om detta, och det skulle inte vara förvånande om det samma så småningom kommer att bli aktuellt även här hos oss.  Detta är på inga sätt acceptabelt, och det skulle vara ett brott mot all tidigare praxis. Aldrig tidigare har det varit obligatoriskt med någon vaccinering. 

Att ens tala om att sjukvården inte ska vårda ovaccinerade är inte heller acceptabelt. Helt enkelt för att också detta skulle vara ett brott mot all tidigare praxis. Sjukvården vårdar ju t.ex. rökare som insjuknat i lungcancer. Att röka eller inte röka är också ett personligt val som alla kan göra på samma sätt som valet att ta eller inte ta ett vaccin. 

Om myndigheterna faktiskt skulle få för sig att på allvar överväga obligatorisk vaccinering kommer det sannolikt att bli upplopp. Helt säkert i Italien, men troligtvis också här. Ett sådant obligatorium skulle nämligen vara ett oerhört ingrepp i den personliga friheten att något liknande knappast har skådats i fredstid. Eller överhuvudtaget.

Åsikts- och yttrandefriheten ÄR hotad

De värdeliberala krafter som idag styr och ställer i västerlandet (inom media, politik och kulturliv) hävdar alltid att vi har full åsikts- yttrande- och religionsfrihet. Detta är tyvärr en av de många lögner som vi idag matas med och som de flesta tar för sanning. Sanningen är den att dessa tre friheter är ordentligt kringskurna, och som det ser ut är utvecklingen enkelriktad. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Om det blir det.

Jag har många gånger talat om "regnbågdsfascismen", och det blir allt tydligare att det finns en sådan och att denna de facto är vid makten i de allra flesta västliga länder idag. (Man kunde också kalla den förhärskande ideologin för pk-fascismen.) Med detta menar jag givetvis inte, åtminstone inte i första hand, människor som identifierar sig som hbt, utan detta är något som sitter i själva kärnan av den politiska (och framför allt mediala) makten i väst idag. I detta system finns det åsikter som är godkända, och åsikter som inte är godkända. Den förra sorten lyfts fram och applåderas, den senare göms undan, tigs ner och bestraffas. Det som är så oerhört beklämmande är att sanningen därmed blir det första offret. (Och hbt-människorna det följande.) 

Den idag förhärskande cansel-kulturen som sätter åt allt som inte är politiskt korrekt får till följd att alla som vill vara accepterade och med inne i det politiska och mediala (och säkerligen även kulturella) finrummet tvingas till självcensur. Det är idag bara sådana som inte bryr sig i acceptansen och de fina rummen som kan och vågar stå upp för det som är sant och rätt. 

Det kristdemokratiska partiet har av hävd hört till de som vågat säga som det är. I Sverige gäller detta tyvärr inte längre, utan där har partiet sällat sig till det politiskt korrekta etablissemanget som låter strävan efter att få vara med i de fina rummen trumfa över sanning och rätt. Det senaste exemplet på hur illa det har blivit fick vi under denna vecka. Partiavdelningen i Salem utanför Stockholm röt till angående sexualundervisningen i den svenska skolan (som långt drivs av RFSU och RFSL och som därför är skadlig för barnen). Partiavdelningen konstaterade helt riktigt bl.a. att dagens sexualundervisning "förvränger huvudet på barnen" och saboterar barnens möjligheter till ett sunt och fungerande vuxenliv". Som ett exempel på detta citerades en icke namngiven pojke som efter en lektion konstaterade att "innan visste alla i klassen att man var flicka eller pojke, men efter lektionen visste ingen vad man var för något". 

Denna kritik är ytterst saklig och fullständigt mitt i prick, och något som (med något andra ord) har framförts på många håll - även på denna blogg. Men vad hände? I äkta regnbågsfascistisk anda tog media tag i saken och pressade moderpartiet KD att ta avstånd från Salem-avdelningens yttrande och distriktsordföranden låter förstå att detta är "personliga åsikter och formuleringar som inte delas av partiet." Samt att kontrollen över vem som får uttala sig i partiavdelningens namn framöver ska skärpas. 

Så fungerar regnbågsfascismen i Sverige idag. Liksom i alla andra fascistiska stater i historien är åsikts- och yttrandefriheten ordentligt kringskuren.

Snart smäller det i dörrarna.

De Gröna har nu också hållit sin riksdagsgrupps sommarmöte. I mötet med pressen upprepades önskemålen (läs: kraven) att nästa års budget ska vara en klimatbudget, något som SFP:s Henriksson för en tid sedan gick hårt emot. Hennes argument för att budgetarbetet i stället bör fokusera på att få igång landets ekonomi är mycket goda, och de Gröna kunde gott ta till sig dessa i stället för att, som nu, göra narr av det som då sades. 

Det är helt uppenbart att de Gröna nu förbereder sig för ett uttåg ur regeringssamarbetet. När så sker kommer det förstås inte att komma som någon överraskning - detta är och har alltid varit deras modus operandi. När de inte får som de vill (och t.o.m. när de i stora drag får som de vill men ett nytt val närmar sig) går de ut med smällande dörrar ackompanjerat av indignerade ord om att de inte fick något gehör för sina åsikter. Allt för att lura över potentiella väljare som låter sig luras av dylik politisk teater. 

Ett argument som ofta framförs när klimatåtgärder ställs mot ett sunt ekonomiskt förvaltarskap är att "det blir dyrare att inte göra någonting". Detta är i själva verket en dubbel lögn. För det första finns det knappast någon som hävdar att vi inte ska göra någonting. Redan nu görs det väldigt mycket, men för sådana som har tagit till sig den klimatpropaganda som bl.a. de Gröna står bakom och som media konstant tutar ut kommer inget någonsin att räcka till. För det andra, och detta är något som det borde talas om mycket mera än vad hittills har gjorts, hjälper det inte att sopa den egna trappan ren om detta innebär att vi sedan saknar (ekonomisk) ork att sopa trappan en gång till när skräp blåser in från grannens tomt. Eller i klartext: Finland kan inte ensamt rädda klimatet, och vad hjälper det oss att köra ner vår ekonomi för att bli koldioxidneutrala först av alla om de verkligt stora klimatbovarna inte gör det samma och klimatet ändå (vilket skrämselpropagandan hävdar) går åt pipan? Klimatet känner som bekant inte till några nationsgränser. 

Nej, vi ska göra vad vi kan men se till att vår ekonomi inte går under. Det går nämligen inte att fortsätta länge till på den väg vi nu är på där vi på ett närmast katastrofalt sätt lever över våra tillgångar. Gör vi så kommer väggen snart emot, och då finns det inte längre kvar något manöverutrymme alls för några som helst klimatåtgärder. 

Men detta förstår förstås inte de Gröna. Eller så gör de det men kör på ändå. Jag vet inte vilket som är värre. 

Inget hot mot yttrandefriheten?

Sofie Stara är igen ute och yrar i sin egenskap av ledarskribent i ÖT. I dagens ledare, som tydligen på något sätt (åtminstone enligt rubriken) försöker sätta fokus på varför kyrkan och KD ses som hårdhjärtade, behandlas yttrandefrihetsfrågor. Detta utifrån den nyligen grunda föreningen för religions- och yttrandefrihet. Stara menar att "det ska mycket till för att verkligen anse att yttrande- och religionsfriheten är hotad." Som motivering för detta märkliga påstående skriver hon att inge idag blir anklagad för att vara kättare, ingen bannlyses ur kyrkan och ingen heller behöver hålla sig gömd i flera år för att inte bli mördad. 

Det här är som sagt synnerligen märkligt. Både religions- och yttrandefriheten kan givetvis vara hotade trots att ingen idag måste hålla sig gömd för att inte bli mördad (av myndigheterna). Det Stara tydligen inte ens har kunnat tänka sig är att inskränkningarna av och hoten mot religions- och yttrandefriheten inte börjar med något så extremt som det hon nämner, utan att det (eventuellt) är slutpunkten på en väg som börjar med närmast obetydliga inskränkningar och där små steg i gången tas i riktning mot ett allt hårdare klimat. 

Jag skulle närmast säga som så att det ska mycket till för att INTE inse att religions- och yttrandefriheten är hotad." Men man kan ju för all del, som Stara gör, blunda med båda ögonen. Och uppmana andra att göra det samma. Den fråga vi absolut borde ställa oss - och som Stara givetvis inte ställer - är varför någon anser det vara nödvändigt att starta en dylik förening till skydd för religions- och yttrandefriheten. 

Förvisso nämner Stara både Päivi Räsänen och den förföljelse hon utsätts för samt också Aki Ruotsala och den behandling han utsattes för. Men detta gör hon närmast för att komma vidare i sitt resonemang. Hon frågar sig om det är sådana konsekvenser föreningen anser att ingen ska behöva vara rädd för att drabbas av. "Är ansvar och konsekvenser i sig ett hot?"

Ja, Sofie Stara, det är de. När de kommer som resultat av att någon har uttryckt sin åsikt. Om någon blir åtalad (och kanske t.o.m,. dömd) för att i en inomkyrklig diskussion ha sagt vad Bibeln säger och om någon blir sparkad från sitt jobb p.g.a. något han sagt i en intervju för tio år sedan, då är det definitivt ett hot. Speciellt som det som framförts bara för tio eller tjugo år sedan var något som en majoritet av befolkningen ansåg och den förändring i den allmänna opinionen som har gjort att det som för X antal år sedan var legio inte längre är det beror på en massiv propagandakampanj långt orkestrerad av en synnerligen värdeliberal media. 

Ännu värre blir det sedan när Stara hävdar att var och en givetvis får "vända och vrida på och diskutera allt som står i Bibeln, även i predikstolen", men att "när man uttalar sig i offentligheten bör man väga sina ord och sin bibeltolkning mot vad som står i lagen". (Observera att det Stara avser säga är inte "vad som står i lagen" utan "hur lagen tolkas" - det är nämligen det som detta handlar om.)

Märker du vad Stara säger här? Hon säger att religions-och yttrandefriheterna är inskränkta. Och att det är i sin ordning att de är det. (Några meningar efter att hon hävdar att religions- och yttrandefriheterna inte är hotade.)

Så skriver alltså en journalist år 2021. På ledarplats. I ÖT. 

Detta är inget mindre än fullständigt fruktansvärt.