Om hanteringen av det fria ordet

För några veckor skrev Kennet Myntti en intressant text i ÖT med rubriken "Nu ska vi igen lära oss hantera det fria ordet". Myntti utgår från att det är 250 år sedan vi fick vår första tryck- och yttrandefrihetslag. I sin text resonerar han kring de nya utmaningar som de sociala medierna har inneburit och om den senaste tidens processer som sätter nya ramar för yttrandefriheten, och hans text utmynnar i den allmänt använda floskeln om att yttrandefriheten bör kombineras med ansvar. Visst är det en sanning, men som alla andra sanningar kan den användas fel. Problemet i Mynttis resonemang visar sig när han hävdar att "Den gatekeeper-funktion som etablerade massmedier har använt för att hålla den allmänna debatten på en respektabel nivå har föraktfullt kallats för censur och en onödig begränsning av den allmänna yttrandefriheten".

Gatekeeper-funtionen behövs onekligen – om inte annat så för att begränsa nyhetsflödet. Allt som händer är inte nyheter, och alla nyheter är inte av allmänt intresse. Om massmedia skulle rapportera om allt som händer skulle vi drunkna i nyheter och ingen skulle längre orka följa med i nyhetsflödet. Problemet uppkommer när denna gatekeeper-funktion börjar användas för att utesluta nyheter på basen av ideologi. Eller, när det gäller det som Myntti talar om, kommentarer till nyheter. När sådana nyheter – och kommentarer – som går utanför den just nu politiskt korrekta åsiktskorridoren plockas bort bara för att de inte är politiskt korrekta. Enligt de som modererar nyhets- och kommentarflödet. När så sker är det de facto fråga om just censur.

Det finns vissa saker som inte får sägas idag. Trots att det är fråga om sanningar som kan ledas i bevis. Om man säger dessa saker kan man, i vissa fall, t.o.m. bli dömd i domstol. Trots att det man säger alltså är sant och kan ledas i bevis. Den österrikiska kvinnan som blev dömd för att hon hävdade att profeten Mohammed var en pedofil är ett mycket talande exempel på detta. I andra fall blir det som skrivs, just det, censurerat. Jag har, tack och lov, inte blivit varken anmäld eller dömd för något jag har skrivit. Men jag har otaliga gånger råkat ut för denna politiskt korrekta censur. Speciellt när jag har skrivit om hbt-frågor och om islam. Det senaste exemplet är väldigt talande. Svenska Yle skrev för någon tid sedan en rad artiklar som handlade om den för hädelse dödsdömda pakistanska fembarnsmamman Asia Bibi. Under en av dessa förekom en del svagt islamkritiska kommentarer som alla var, så långt jag kunde bedöma dem, möjliga att leda i bevis. En kommentator hade skrivit en flummig kommentar om att alla religioner vill ge människorna frihet och att ingen religion förespråkar dödande av människor. Jag klarade inte av att låta bli, utan jag svarade att tyvärr gäller inte detta för islam. När jag kollade nästa gång var ALLA kommentarer borttagna. Det är helt enkelt inte tillåtet att kritisera islam i Finland år 2018. Inte ens fast kritiken är sann.

Det finns idag en rad modeord som är väldigt användbara. Ett av dessa är ordet "hatprat". Det finns, vad jag vet, ingen närmare definition på vad ordet betyder, utan det kan i princip stämplas på vad som helst som är "ohavligt" enligt dagens politiskt korrekta agenda. Att tala illa om islam är ohavligt, och det blir därför idag väldigt fort klassat som hatprat. Trots att det som sägs är sant och kan bevisas vara sant.

Kennet Myntti kanske tror på det han säger om gatekeeper-funktionen och att det som sker inom massmedia idag handlar om att "hålla den allmänna debatten på en respektabel nivå". Men faktum är att det vi idag ser i vår media är regelrätt censur av vissa åsikter. Ja, än värre, av vissa sanningar.

Det fria samhället överlever inte i längden om sanningen censureras. I själva verket är ett samhälle inte längre fritt när så sker.