Om det goda hatpratet

Johanna Korhonen, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, har igen passat på att blanda sin slev i den pågående kyrkliga diskussionen. I TV-serien "Vihatut naiset" kommenterar hon den bibliska ämbetssynen och liknar det så kallade kvinnoprästmotståndet vid ett "virus" som hela tiden sprider sig till nya generationer. 

Korhonen är givetvis ute efter att chockera, men hon går långt över gränsen för hatprat i det hon säger här. Men givetvis kommer detta inte att leda till någonting eftersom det här är fråga om ett "gott" hat. Människor som stämplats som reaktionära och fiender till allt som är gott får man utsätta för hatprat. Men bara för jämförelsens skull: Tänk dig vilken uppståndelse det skulle bli ifall någon skulle säga samma sak om t.ex. homosexuella.    

Om situationen i kyrkan

Jag har haft en intensivare arbetsperiod på farmen och dessutom har vi de senaste dagarna haft så mycket jobb med vår Harambee-samling att jag inte riktigt har hunnit skriva några bloggtexter. Men debatten kring den nya situationen vårt stift och vår kyrka befinner sig i efter pastorsinstallationerna i Risöhäll har fortsatt. Kyrkpressen lyfter fram det att Borgå stift har haft en mer tillåtande linje i förhållande till nattvardsmässor i bönehusen, och här lyfts också SLEF:s mässor och konfirmandundervisning fram. J-E- Andelin, som har sammanställt artikeln, lyfter också fram ärkebiskop Luoma, Åbobiskopen Leppänen och Esbobiskopen Hintikka som har krävt hårdare tag mot väckelserörelserna och framför allt Kajsamari Hintikkas påstående att "gummibandet" har tänjts långt och ifall det tänjs mera riskerar det att gå av. Med detta avser hon att biskoparnas tålamod så småningom börjar vara slut. 

Problemet, ur Hintikkas perspektiv, är att det egentligen bara finns ett redskap i kyrkans/biskoparnas verktygslåda och det är ekonomiska påtryckningar. Kyrkan kan avsluta missionssamarbetet med väckelserörelserna (vilket troligen ändå kommer att ske när det nuvarande samarbetsavtalet löper ut nästa år) och dra bort kollekterna (vilket redan långt har skett) och därmed undergräva det goda missionsarbete som väckelserörelserna gör. Men där är det sedan slut. Det finns t.ex. inget i kyrkolagen som gör det möjligt för kyrkans ledning att sparka ut någon ur kyrkan, något som också äb Luoma konstaterar i "piispan kyselytunti" i Radio Dei. 

Så vad kan biskoparna göra? De kan givetvis avkraga de präster som officerar i rörelsernas olika mässgemenskaper, och det skulle förstås vara ett hårt slag. Men skulle det göra någon skillnad? Jag misstänker att en sådan åtgärd bara skulle sätta mer fart på processen. Dessutom skulle det vara ytterst avslöjande ifall våra biskopar verkligen skulle vara beredda att gå så långt att de skulle försöka förbjuda kyrkans medlemmar att delta i mässan. Vilket en sådan åtgärd helt konkret skulle innebära. Skulle det gå så långt skulle vi vara i en situation som helt klart kunde beskrivas som ett "Konventikelplakatet 2".

Biskop emeritus Erik Vikström lyfter fram ännu en sak som kyrkan/biskoparna kunde tänkas ta sig för, nämligen att polisanmäla för "olovlig användning av ämbetstecken". Detta då alltså gällande sådana pastorer som vigts utanför kyrkans och biskoparnas jurisdiktion men som ännu är medlemmar i kyrkan. Det Vikström här avser är alltså det faktum att sådana pastorer inte har rätt att bära stolan runt nacken (i stället för över axeln som t.ex. prästdiakoner i Ingermanlands kyrka gör). 

Som du som läser säkert har insett handlar detta om hårklyverier, men åtminstone jag utesluter inte att biskoparna i sina desperata försöka att kontrollera situationen också kan tänkas gå in för något sådant. 

Det som är det stora problemet är förstås att biskoparna kan, som en stridsåtgärd, gå in för att riva ner och förstöra det fruktbara samarbete som väckelserörelserna och kyrkans församlingar på många håll har. Exempel på detta finns redan bl.a. i Länsi-Pori och Seinäjoki där församlingen ville låta SLEY:s mässor fortsätta men biskoparna sade nej och därmed olagligförklarade dessa mässgemenskaper. Också en sådan åtgärd skulle dock avslöja biskoparnas sanna avsikter. Alltså att detta handlar om makt och maktspråk, inte om att se till kyrkomedlemmarnas bästa. 

Harambee!

I morgon (lördag) kväll kl 18 samlas vi i Ytteresse bönehus för en Klippan-Harambee. Ordet Harambee kommer från Swahili och är Kenyas nationella motto. Det betyder "att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål". Målet i detta fall är alltså lägerområdet Klippan och mer exakt den nya stugbyn som ska byggas på Klippan. 

Vi ska alltså samla in pengar. Detta gör vi genom att äta hotdogs tillsammans, få information om byggandet (Sol-Britt Häggbloim från byggnadskommittén medverkar), ropa in varor på en auktion och köpa "Klippan-merch" så som fågelholkar, tröjor och annat Klippan-relaterat. Kvällen avslutas med en andakt (Bengt Forsblom) och kaffeservering. 

Välkommen med och arbeta tillsammans för ett gott ändamål!  

 

 

 

Om Åstrands handfallenhet

ÖT passar på att hålla frågan om vad som egentligen hände för snart två veckor sedan i Risöhäll bönehus varm. Eller kanske rättare sagt: ÖT har förstått att det som hände var kyrkohistoriskt märkbart och lyfter därför fram saken igen. Denna gång i en längre artikel där biskop Bo-Göra Åstrand får mycket utrymme. 

Det som skiner igenom i Åstrands uttalanden är att han står handfallen inför det skedda och att han innerligt hoppas att det skedda ska leda till någon form av splittring inom LFF. Det faktum att han inte kan göra ett dyft åt det skedda blir klart och tydligt. Lika klart och tydligt blir också att han inte har någon som helst avsikt att ta något som helst ansvar för att situationen har blivit sådan den är. Nå, det finns inget som hindrar mig från att belysa ansvarsfrågan. 

Det Åstrand inte har förstått är att det inte går att gå bort från Guds ord (och i praktiken skapa en ny religion) och klämma åt sådana kristna som inte accepterar det han och de övriga biskoparna har gjort. Det är som att föröka hålla fast en våt tvål genom att klämma åt om den. Det slutar oundvikligen med att man tappar greppet om tvålen och den skjuter iväg långt utom räckhåll. 

Faktum är att biskoparna redan i snart trettio års tid allt mer har gått in för att bara vara biskopar för en del av vår kyrka. Alla vi som vill stå på Guds ords grund (av vilka en stor del hör till kyrkans olika konservativa väckelserörelser) har skuffats åt sidan och medan åren går blir det allt färre präster kvar som vi kan har förtroende för eftersom det idag inte längre går att få prästvigning om man inte kan tänka sig att samarbeta fullt ut med alla kyrkans villolärande präster. 

Denna situation är givetvis helt ohållbar, och den kräver en lösning. Om inte biskoparna går in föra att viga kommer dessa präster att vigas (och sättas in i ämbetet) på annat sätt. (Se videon vid 1:23) Svårare än så är det inte. Det som hände i Risöhäll var en liten början på denna process.  

Om Guds ord

Den senaste tiden har det pågått en diskussion i kommentarfältet här på bloggen rörande Bibelns klarhet och möjligheten att förstå Bibeln. I denna diskussion har tyngdpunkten förståeligt nog legat på själva texten – och kritikerna har (förstås) påstått att den inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) har påstått att den är eftersom det finns så många olika sätt att "tolka" (läs: förstå) texten. Detta har sedan resulterat i de många olika kyrkor och rörelser vi har idag. Nå, jag har visat att detta ofta beror på annat än det att texten skulle vara oklar. En sak vi gärna kan lägga till i detta sammanhang är att bibelordet är så rikt att människor och kyrkor har svårt att omfatta dessa höjd, djup och bredd. När så någon har upptäckt något nytt i Ordet och betonat detta nya har det, inte sällan som ett resultat av människans syndfullhet, ofta lett till en onödig splittring.

Nåväl. Det centrala när vi talar om Bibeln är ändå inte hurudan texten är utan vad texten är.

För Bibeln är ingen vanlig bok. I själva verket finns det ingen annan bok som Bibeln. I och genom Bibeln talar Gud till oss människor. Bibeln är, som vi säger inom teologin, Guds särskilda uppenbarelse till och för oss människor.Vidare är Bibeln profetisk. Det betyder att den talar in i människors situation och att den också kan uppenbara vad Gud kommer att göra i framtiden med och för sitt folk.

Visst kan vi diskutera Bibelns ofelbarhet, dess historia och handskrifternas väg genom historien. Det är mycket intressanta saker. Men om vi enbart fokuserar på dessa saker riskerar vi att missa vad Bibeln är. Och vad Bibeln gör.

Först och främst är det genom Bibeln som den fördolde guden uppenbarar sig, sin vilja och sin plan för sin skapelse för oss. Utan Guds ord skulle vi människor sväva i ovisshet rörande vem Gud är, vad han har gjort och framför allt om allt som rör vår eviga själ och dess frälsning.

Så Bibeln är verkligen ingen vanlig bok. Men det slutar inte där. Bibeln säger om sig själv att Guds ord är "levande och verksamt" och att det "är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr. 4:12)

Det här för att Bibeln, Guds ord, samverkar med Guds Ande och blir, ja just det, levande för den människa som läser Bibeln i frälsningsavsikt.

Så visst är det meningsfullt att diskutera Bibeln, dess klarhet och dess ursprung. Men när vi gör så får vi inte glömma bort vad Bibeln är. Den är, för att tala med Luther, ett nådemedel som Gud har gett oss för vår frälsnings skull.

En Guds gåva. Och det på mer än ett sätt.  

 

Om orsaker till kristen splittring

Den amerikanske apologeten John Warwick Montgomery (1931-2024) berättade en gång om en professor i teologi som han studerade under. Denne professor, som hade finländska släktrötter, sade att han hade som mål när han inledde sina studier att han skulle bli berömd. Sedan insåg han att han, för att bli berömd, behövde hitta på något nytt och revolutionerande. Men eftersom Guds ord står fast måste den som vill komma med något nytt och revolutionerande gå utanför ordet och bli en villolärare. Så då valde han att inte bli berömd och nöjde sig med att hålla sig till det en gång för alla givna. 

I tråden under texten "Årets nyhet" diskuterar jag och en anonym kommentator frågan om bibelordets klarhet. Den anonyme, som dras med en ordentlig släng av cynism, menar att Bibeln inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) påstår att den är och som motivering för detta påstående anför han det faktum att det finns tusentals kristna rörelser som är oeniga i diverse frågor.

Splittringen mellan kristna är beklaglig, absolut. Ja mer än så. Det är en synd inför och mot Herren. Men vi behöver se skillnad på andlig enhet/endräkt och organisatorisk enhet. Det förra kan existera trots att det senare inte gör det. Men den distinktionen gör förstås inte kristendomskritikerna, och varför skulle de göra det? Andens enhet är ofta och långt osynlig, och eftersom deras kritik kommer från utsidan kan de inte se eller förstå denna enhet.

Men det är ett faktum att det finns organisatorisk splittring kristna emellan. Ofta, men inte alltid, beror denna splittring på att människor i gångna tider inte har kommit överens. Ibland beror den på missförstånd. Och inte sällan beror den på att människor/kyrkoledare har velat bli berömda. Eller så har vi dagens populära väg till splittring: Att kyrkoledningen i stället för att lyda Guds ord och vilja omfamnar den syndfulla världens förvrängda syn på olika frågor.      

Reflektioner

Som väntat tar ÖT, på ledarplats, upp det som hände i Risöhäll i söndags. Sofie Stara betonar det kyrkohistoriska i händelsen liksom också jag gjorde här på bloggen. Givetvis är hennes text vinklad, och det hon lyfter fram som ett problem (i ett citat av B-G Åstrand) är det faktum att de nu installerade pastorerna är underställda biskopen i Ingermanlands lutherska kyrka. Och onekligen är detta en ordentlig knut som knappast låter sig lösas. Speciellt som vår kyrkolednings vanliga påtryckningsmetod inte kommer att fungera. Då talar jag förstås om det ekonomiska. 

Det Stara emellertid inte nämner med ett enda ord är varför vi har hamnat i denna situation. Ja, hon nämner stridsfrågorna, men inte orsaken till att vi har hamnat där vi är nu. Det är DÄR det stora problemet finns, men eftersom hon ekar Åstrands åsikter och funderingar (och han inte erkänner sin skuld i denna sak) kommer det inte heller fram i ledaren. Men jag kan berätta det: Orsaken till att man i Risöhäll har ansett sig tvungna att ta till denna extrema lösning är att biskoparna och kyrkans ledning redan en längre tid har struntat fullständigt i att tillgodose det behov den bibelkonservativa delen av vår kyrka har gällande nya präster som vi kan ha förtroende för. Biskoparna har helt enkelt valt att bara vara biskopar för en del av kyrkans medlemmar. Detta säkerligen parat med antagandet att "nog kommer de att rätta sig i ledet". 

Nå, nu fick vi ett första bevis på att så inte kommer att ske. Och som sagt var detta bara den första riktigt ordentliga sprickan i dammen. Det kommer garanterat mera, och då får vi se hur stort raset blir. 

---

Kärnan i denna fråga är huruvida kyrkan ska följa Guds ord eller världen. Kyrkans ledning och biskoparna har kapitulerat inför världen och valt att gå in för flera ordningar som inte godkänns i Guds ord - främst då gällande ämbetet och äktenskapet. Detta helt tydligt för att förhindra att den majoritet (?) av kyrkans medlemmar som inte tror på Bibelns Gud ska ta på näsan och skriva ut sig. Biskoparna har insett att det inte går att halta på båda sidorna (1Kung. 18:21), och man har valt världen framom Guds bud och vilja. Detta får följder, och nu ser vi, helt konkret, hur dessa kan komma att börja se ut.

---

Sedan är det närmast lustigt att läsa vad Stara skriver om forumet "Ett himla liv" som ordnas i Tammerfors i höst för de anställda i Borgå stift. Ett forum som "låter väl som en mardröm för en del" för att det betonar "jämställdhet och likabehandling". Stara skriver att detta evenemang har varit fullbokat sedan länge. Enligt Stara för att "människor söker gemenskap och vägledning, att bli burna framåt av varandra och styrkan i att tro, be och lyssna".

Maken till naivitet får man leta efter. Evenemanget är obligatoriskt för alla anställda och för den som anmälde sig före utgången av januari är deltagaravgiften avsevärt billigare. Det är DÄRFÖR "evenemanget har varit fullbokat sedan länge". Och nej. Detta handlar inte om att "i tro be och lyssna". Vad det handlar om ids jag inte spekulera i, men Staras naiva bild är ytterligt falsk.  

En nationalist ut, en annan in

Det gick precis så som gallupundersökningarna visade i det ungerska valet igår. Viktor Orbáns 16 år vid makten tar slut och han efterträds av Peter Magyar. En nationalist ut, en annan in alltså. 

Det vi kan lägga märke till är att det INTE gick så som vänstermedia försökt skrämma upp oss med, alltså att Orbán inte skulle ge ifrån sig makten och inte erkänna en möjlig valförlust. Det gjorde han, och (en del av) vänstermedia får stå där med skammen. Framtiden kommer att visa hur stora förändringar detta i själva verket kommer att leda till. EU-ledningen har intalat sig att Magyar är så mycket bättre än Orbán, så åtminstone inledningsvis kommer de frysta miljarderna i EU-stöd säkert att betalas ut. Jag är dock inte alls övertygad om att så alldeles mycket kommer att förändras. Även Magyar kommer att sätta Ungern först i förhållandet till EU (och även sedan energiverkligheten klarnar för honom) i förhållandet till Ryssland. 

En sak som absolut kommer att bli bättre med detta maktskifte är detta med korruptionen. Jag vet inte hur omfattande korruptionen i Ungern har varit under Orbán (säkerligen har den funnits men knappast har den varit så omfattande som vänstermedia har låtit förstå), men faktum är att makten korrumperar. Och 16 år vid makten är alldeles tillräckligt länge för att detta ska ske. 

Det som däremot riskerar att bli sämre, åtminstone inledningsvis är det faktum att EU nu mister en broms som har hållit utvecklingen (läs: degenereringen) tillbaka. Risken är nu, om inte Magyar överraskar positivt, att EU allt snabbare kommer att utvecklas i auktoritär riktning där oppositionen blir allt svagare, yttrandefriheten inskränks och farten i riktning mot (åtminstone åsikts)diktatur blir allt snabbare.

Men som sagt, Magyar kan överraska. Jag hoppas att han gör det.    

GloriaDei-mässa

Förutom att det skapas kyrkohistoria idag firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad ikväll kl 18. Albert Häggblom är liturg, Tore Jungerstam predikar och Felix Lindvik samt gitarrgruppen Salem står för sången och musiken. 

Välkommen med att fira himlafesten på jorden!  

Helgens predikan

SLEF inledde under Corona-tiden en serie med "Helgens predikan" på Youtube. Detta har fortgått sedan dess, och den här veckan fick jag förmånen att bidra med en predikan. Temat är "Uppståndelsens vittnen" och som den historiker jag är fokuserar jag också en del på utombibliska vittnen till uppståndelsen och det som hände därefter. Predikotexten är hämtad från Joh. 21: 1-14. 

Årets nyhet

Igår kväll släppte ÖT något som måste vara årets nyhet på det kyrkliga fältet. Åtminstone hittills. Rubriken lyder: "Risöhäll bönehus kallar egna pastorer bakom ryggen på biskopen", och i artikeln får vi veta att Rishöhäll bönehusförening i Larsmo på söndag kommer att installera två pastorer i tjänst. Dessa två är sedan tidigare prästdiakonvigda i Ingermanlands lutherska kyrka. 

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand, som alltså inte har hört om saken på förhand, säger att detta är "anmärkningsvärt" och konstaterar att "en inomkyrklig väckelserörelse helt på egen hand och förbi alla ordningar skulle kalla egna pastorer har mig veterligen inte hänt tidigare i Borgå stift".

Nej, det har det inte och det är det som gör detta anmärkningsvärt. Frågan är om detta har skett tidigare i något stift i vår kyrka. Jag känner åtminstone inte till att så skulle ha skett - om man bortser från någon eller några små evangeliska församlingar på 30-talet där det eventuellt skedde. Men frågan är om dessa då längre hade något med folkkyrkan att göra. Hur som helst är detta en stor nyhet. 

---

Det är givet att detta kommer att leda till att LFF och Risöhälls bönehusförening kommer att bli beskyllda för att splittra kyrkan. Och ja, detta är en manifestation av den splittring som råder i vår kyrka och som sådan väldigt tråkig. Men, och detta är så oerhört viktigt att komma ihåg: Det är aldrig de som står fast vid Guds ord som skapar splittring. Det är alltid de som går bort från Guds ord som skapar splittringen. Så därför måste det skuldbeläggande fingret också för den splittring detta eventuellt skapar riktas rätt. Alltså mot biskoparna och kyrkans ledning. 

Vi har nu en situation där biskoparna under snart 30 års tid har vägrat prästviga kandidater som har hållit fast vid kyrkans på Bibeln grundade ämbetssyn. Detta alltså i en kyrka som har som grundprincip att alla lära och allt liv ska bedömas utifrån Guds ord. Denna situation har lett till att många kristna i vår kyrka saknar pastorer och herdar som de kan ha förtroende för. Det som nu skedde är en reaktion på denna helt ohållbara situation där biskoparna totalt har övergett en del av den flock de har ansvar för. 

---

Som sagt är detta en stor nyhet, och det förvånar att det hittills bara är ÖT som har uppmärksammat den. Men hur stor sak detta än är får vi anta att detta bara är början.     

Om världens hat

Jesus avslutar sitt avskedstal till sina lärjungar (och till oss) i Joh. 14-17 med att be för alla som han tagit ut ur världen, det vill säga för alla som tror på och lever i gemenskap med honom. I denna förbön säger han något intressant. Eller egentligen är intressant inte rätt ord. Belysande är bättre. Även om det också förstås är intressant. Han säger: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh. 17:14)

Ser du vad som hände här? Jesus säger att världen hatar de kristna för att de har Guds ord och att vi därför inte är av världen – d.v.s. att vi inte har samma grund för våra liv som världen har. I förlängningen betyder detta också att vi kommer att ha en etik som är annorlunda än världens föränderliga och för varje vindpust svängande etik. Vi kristna kommer att gå emot strömmen – och detta gör att världen kommer att hata oss.

Har detta någonsin varit tydligare än det är idag? Visst. Den kristna etiken har alltid kommit på kant med världens etik. Seden att sätta ut oönskade barn kom på kant med den kristna etiken. Sedeslöshet och fylleri har alltid varit oförenligt med kristen etik. Det var kristna människor som, baserat på biblisk etik, kämpade för att avskaffa slaveriet. Listan kunde göras mycket längre.

För allt detta fick de kristna i sin tid utstå kritik och hat. Men situationen idag är ändå till många delar annorlunda. Rod Dreher, den amerikanske författaren och samhällsdebattören, sade för ett drygt decennium sedan att vi kristna som håller fast vid den kristna synen på man och kvinna snart kommer att betraktas på samma sätt som man då såg på rasister och klanmedlemmar. Vi är kanske inte där riktigt ännu, men snart. Kristna som protesterar mot det sätt vårt samhälle idag "sätter ut" oönskade barn får hård kritik och har redan i vissa fall fällts i domstol.

Den verkligt stora skillnaden jämfört med gångna tider är ändå det faktum att mycket av kritiken mot den kristna etiken (och mot ett fasthållande vid Guds ord) kommer inifrån den etablerade kyrkan. Våra stora folkkyrkor har blivit så påverkade av och integrerade med världen att det många gånger inte längre går att höra skillnad på världens röst och kyrkans röst. Särskilt inte när det kommer till kritiken mot de som vill hålla fast vid Guds ord.

"Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen."

Jordnedgång?

Det har knappast gått att missa att NASA igen, efter en paus på 50 år, har sänt en bemannad farkost till månen. Artemis II har sänt en del mycket spektakulära bilder av jorden till jorden, och den kanske intressantaste har fått namnet Earthset, alltså Jordnedgång. 

Jag hade tänkt kopiera in bilden hit, men Blogger påminde mig om att man bara får använda bilder man har rättigheter till, så du får helt enkelt klicka på länken i stället.  

Bilden tänks motsvara den bild som togs under Apollo 8-uppdraget 1968 och som fick namnet Earthrise. (Också den bilden finns i artikeln.)  

Det slog mig att kanhända är namnen på den nya bilden/bilderna profetiska? Du som läser detta får pröva det! 

Lite tankar i påsktid

Igår firade vi påsk. Påskdagen är kristenhetens största festdag, och kyrkorna var på många håll fulla av kristna som gladdes över Jesu seger över döden. ÖT har på sin sida en fin artikel om påskdagens familjegudstjänst i Esse kyrka som, enligt artikeln, var välfylld.

På grund av mitt jobb kan jag tyvärr inte delta i förmiddagsgudstjänster i april, varför jag missade såväl långfredagens, påskdagens och annandagens gudstjänster. Ett alternativ skulle förstås ha varit att åka till Vasa och delta i påskdagens konsert i Trefaldighetskyrkan, men 200 km i bil under denna arbetsfyllda tid är inte heller något jag gärna utsätter mig för om det på något sätt kan undvikas. Således var jag hemma medan resten av familjen var i Vasa på konsert. 

Jag passade i stället på att tillbringa kvällen (i studiesyfte) med att se två filmer om Jesu återkomst och tidens slut på Fawesome TV (en gratis, reklamfinansierad streamingtjänst som jag just upptäckt). Först såg jag "Leap, A Tale of the Last Days" (2025) och sedan "Image of the Beast" (1980). 

Jag skulle gärna säga att jag kan rekommendera dessa filmer, men det kan jag verkligen inte göra. Dels är teologin i filmerna urusel (men det går jag inte in på här), dels går det helt enkelt inte att pressa in allt som "borde" hända inför Jesu återkomst (samt en rejäl dos teologisk undervisning) i en (eller ett par) filmer samtidigt som man borde presentera ett antal personer och låta dem genomgå någon form av personlighetsutveckling.    

Så nej, det här fungerade verkligen inte. Left Behind-serien, där handlingen får sprida ut sig över tolv böcker och (var det säkert tänkt) lika många filmer lyckas bättre, men även där fungerar inte teologin. 

Likväl var det inte helt bortkastade knappa tre timmar. Insikten att det inte går att göra en trovärdig och seriös en och en halvtimmesfilm om tidens slut och Jesu återkomst med små medel är nog så värdefull. Jag ska således hålla mig till att skriva böcker (och inte filmmanus) ifall jag ska, vilket för närvarande är planen, angripa detta tema. Intresseklubben kan anteckna att jag har drygt tio sidor text redan. Men ingen synopsis, och jag har hittills aldrig arbetat utan synopsis. Jag tror inte heller att jag kommer att klara av att göra det, speciellt inte med detta omfattande tema, så jag ser fram emot att så småningom börja jobba med en synopsis. 

Jag har läst många romaner som handlar om tidens slut. Left Behind-serien har sina definitiva styrkor (även om teologin - Darbysimen - som sagt inte håller). Den katolskt färgade "Fader Elija - en apokalyps" av Michael O`Brien är mycket mer trovärdig och seriös, men den är som sagt kraftigt katolskt färgad. Jag har inte lyckats hitta någon apokalyptisk skönlitteratur skriven ur ett lutherskt perspektiv. Troligtvis för att spekulation om de yttersta tiderna är en synnerligen främmande sak för en lutheran. (Tips tas emot med tacksamhet!)

Det återstår att se ifall det går att skriva en roman(serie) om detta tema utan att spekulera (för mycket). Ja, och om det alls låter göra sig överhuvudtaget. Ämnet är nämligen så pass omfattande. Nå, det lär eventuellt visa sig! 

 

 

 

"Nu råder mörkrets makt"

Orden i rubriken är från Luk. 22:53 och situationen när Jesus greps i Getsemane och hans fångenskap som sedan ledde fram till korsdöden inleddes. Orden har vanligen tillämpats på just påsklördagen eftersom det var en dag då, i vårt levande med i påskens händelser, Jesus låg i sin mörka och kalla grav. Gud är död och då råder mörkrets makt. 

Nå, trots att vi idag har just påsklördag är Jesus inte längre i sin grav. I morgon firar vi hans uppståndelse som skedde för, högst troligt, 1993 år sedan. Sedan dess, i 1993 år, har vi haft en uppstånden och levande Frälsare. Så till den delen är det inte längre så att mörkrets makt skulle råda. 

Men tyvärr ser vi idag hur vi människor har övergett Guds väg och på många olika plan har vi hängett oss åt mörkret. Vi håller på att förstöra [framtiden för] våra barn och unga genom att tillåta en normnedbrytande ideologi att korrumpera hela samhället. Evangeliet är, trots att vi just nu lever i vad som knappast kan beskrivas som annat än väckelsetider, på många håll både föraktat och förtalat så till den grad att det inte längre ses som ett beaktansvärt alternativ. Samtidigt som det är oerhört oroligt på många håll i världen och vi står inför en dyrtid vars like världen inte har sett på över 50 år. Om ens då.

I världen råder mörkrets makt. Så har det förstås alltid varit, men idag syns detta tydligare än på mycket länge. På det stora hela, kanske tydligare än någonsin. Många människor har redan, och många fler kommer inom kort (om inget avgörande sker), att se de flesta av sina trygghetspelare och (falska) stöd rasa. 

I den här situationen är det så oerhört fint att kunna konstatera att de äkta trygghetspelarna och stöden ändå håller. Jesus Kristus lever och han är fortfarande Herren. Inget kan störta honom från hans tron. Och han talar alltjämt till oss i sitt heliga ord, Bibeln. Strax innan han gick till sitt lidande sade han åt sina lärjungar: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig." (Joh. 14:1) Och lite senare: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Joh. 14: 27)

Dessa ord är evigt gällande. Det betyder att du och jag får ta till oss dem idag. Just nu, när mörkrets natt råder i världen. För bland Guds folk är det inte natt. Tvärtom. Vi har det eviga livets ljus. Redan här. Redan nu. 

Därför kan vi ha frid även när världens stormar rasar och även när världen, förr eller senare, kommer att rasa samman.  

 

 

Om "tre dagar och tre nätter"

Det blossade upp en liten diskussionsbrasa i kommentarfältet under min palmsöndagstext gällande den skenbara motsägelsen att Jesus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag och att han före det, med hänvisning till profeten Jona och hans djupvattensäventyr, sade att "Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." (Matt. 12:40)

Den som vill söka (och med våld hitta) motsägelser i Guds ord tycker sig säkert här ha hittat en sådan. Jesus var INTE tre dagar och tre nätter i sin grav! Och faktiskt, det var han inte. Men det betyder inte att vi här har en motsägelse. 

Orsaken till att bibelkritiker (stora och mindre sådana) misstar sig här är att vi idag inte tänker på samma sätt som man gjorde i Israel på Bibelns tid. Detta gäller inte bara tidsangivelser utan också t.ex. hur man redogjorde för något som hade hänt. När vi idag berättar om t.ex. en olycka så anses det korrekt att i berättelsen ta med alla närvarande. Även om de inte hade någon betydelse för förloppet. Så gjorde man inte på den här tiden. Då nämndes bara de som hade betydelse för händelseförloppet. Det här kan te sig konstigt för oss, men vi behöver ge denna tids människor rätt att skapa redogörelser på sitt sätt utan att vi idag ställer oss till doms över deras sätt att göra detta. Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Samma sak med tidsangivelserna. "Tre dagar och tre nätter" betyder i en biblisk kontext inte nödvändigtvis 72 timmar. I själva verket betyder det sällan (eller aldrig) det. "Tre dagar och tre nätter" betyder att det är delar av tre stycken tidsperioder av "dag och natt" (alltså dygn), och därför är det "tre dagar och tre nätter" från fredag eftermiddag till söndag morgon. Även om vi idag inte alls uttrycker oss på detta sätt. Men igen: Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Den som inte vill tro detta kan slå upp Esters bok i GT. I det fjärde kapitlet (4:16) säger drottning Ester: ""Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." När vi läser vidare (5:1) ser vi att Ester bryter sin fasta "på den tredje dagen", alltså inte efter tre dagar och tre nätter utan "på den tredje dagen". Men det var alltså att fasta i "tre dagar och tre nätter".    

Nytt stolpskott av ÖT

Sofie Stara kunde givetvis inte låta bli att sparka lite på Päivi Räsänen på ledarplats i ÖT efter den fällande domen i HD. Som väntat är Staras text allt annat än balanserad, och i slutet av texten (och i rubriken) drar hon till med ett rungande stolpskott. Stara skriver om vad Räsänen sagt om vad hennes barnbarn frågade när hon såg en regnbågsflagga: "Har någon främmande makt tagit över Finland?"

Stara slår fast att den främmande makten i detta fall är "liberala icke-kristna människor" (något som Räsänen knappast skulle hålla med om), och så fortsätter Stara: 

"Men när Päivi Räsänen säger att det centrala i denna främmande makt är att den djupaste identiteten ”märkligt nog” definieras av sexualitet, tänker man främst: slappna av. Det är inte den största frågan i världen – om inte du gör den till det. Man mår bra av att tänka på annat än kön, synd och sexualitet mellan varven."

Så. Räsänen borde "slappna av". Stara menar alltså att Räsänen har fel och att den djupaste identiteten inte definieras av sexualitet i denna "ockuperande makt". 

Men. Samma dag publicerar ÖT en artikel om ett medborgarinitiativ som går ut på att Finland borde få ett tredje juridiskt kön. I motiveringarna till varför ett tredje juridiskt kön borde införas sägs bl.a. att "Lagändringen skulle också leda till att individer bemöts i enlighet med sin könsidentitet, något som kan leda till ökat välbefinnande och minskad diskriminering."

Samma sak kommer fram gång på gång. Det är viktigt att de sexuella minoriteterna bemöts som sådana. Inte som människor bland andra människor, utan som homosexuella. Som bisexuella. Som transgender.

När jag går in i en affär och träffar ett biträde spelar det ingen som helst roll för mig vilken sexuell orientering denna människa har, bara jag får den service jag behöver. Eller som en kristen transportföretagare konstaterade: Det har ingen som helst betydelse vilken sexuell preferens de människor han kommer i kontakt med har bara ärendet som ska avhandlas fungerar och blir gjort. Men ändå ska detta med sexuell inriktning finnas med överallt och människor som tillhör en sexuell minoritet "ska behandlas som sådana". 

Ser du vad som pågår? Räsänen har inte alls fel. Det är inte Räsänen som gör detta till den största frågan i världen. Det är hbtq-lobbyn som gör det. 

Så vem borde egentligen slappna av?   

Palmsöndag

Vi går nu in i årets stilla vecka, och vi får igen följa med Jesus på hans väg mot korset och döden och sedan fira hans härliga seger över döden i och med hans uppståndelse på den tredje dagen. 

Det som skiljer denna stilla vecka från andra stilla veckor är den i och för sig lilla men ytterst intressanta detaljen att det, när händelserna utspelade sig för (med största sannolikhet) 1993 år sedan, datumen var identiska. Långfredagen inföll också då 3/4 och påskdagen 5/4. 

Detta är som sagt en liten detalj som inte har någons större betydelse, men det är som sagt ändå intressant. Framför allt gör detta att vi ser och förstår att de stora händelserna verkligen skedde i samma historia där du och jag också befinner oss.  

Den lilla frågan i den större frågan

När jag surfade runt på nätet och läste reaktioner på domen mot Päivi Räsänen hittade jag något alldeles oerhört på Kyrkpressens webbplats. Det handlar om en lång artikel/intervju med en Ani Iivanainen som skriver en bok om hur församlingsanställda ska behandla regnbågspersoner. Hela artikeln är en lång litania om hur bedrövligt det är när det (fortfarande) finns församlingsanställda och församlingsaktiva som inte helt omfattar det nya paradigmet gällande regnbågspersoner. Artikeln mynnar ut i en lista på nio punkter/exempel på "mikroaggressioner, diskriminering och andligt våld" som församlingsanställda gör sig skyldiga till. Speciellt den andra punkten visar på att vi här har två världar som aldrig kommer att kunna förenas. Punkten lyder: "Att en präst lyfter upp sexuella minoriteter på ett negativt sätt i en predikan."

Detta är givetvis en svävande formulering, men ponera att en präst läser Guds ord rakt av och konstaterar att utlevd homosexualitet är synd och något en människa måste omvända sig från för att kunna ingå i Guds rike och i församlingens gemenskap. Detta uppfattas garanterat som negativt. 

Min fråga, efter att ha läst denna artikel, blir kort och gott: Hur menar någon att detta nya paradigm kan förenas med Guds ord som vår kyrka är bunden till?  

---

Det är kyrkans uppgift att förkunna lag och evangelium och kalla alla som drabbas av lagens dom till omvändelse och tro. Detta ÄR kristendom. Det som framkommer i denna artikel är något helt och totalt annat - det är en religion som har avskaffat Guds lag och hans heliga ord och därmed också avskaffat synden - och dessa två helt olika religioner kan aldrig förenas.  

Givetvis är det så att en kyrka som väljer att stå fast på Guds ords grund och förkunna lagen i sin fullhet och evangeliet i all sin härlighet kommer att komma på kant med det samhälle vi lever i och som har korrumperats av synden. Detta särskilt efter gårdagens obegripliga dom mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Men likväl har kyrkan inget annat alternativ. Den enda möjligheten är att stå fast på Guds ords grund och bära den smälek detta leder till. Eller så att överge den kristna tron och stå för något annat. 

Denna fråga är så mycket större än frågan om synen på regnbågsfrågorna, men det är i kyrkans hållningssätt i regnbågsfrågor som denna större fråga manifesteras och avgörs. Och så är det ju så gott som alltid. Det är en liten fråga som driver allt till sin spets. Nu råkade det bli frågan om kyrkans syn på regnbågsfrågor. 

Så hur ska vår kyrka ha det? Ska den fortsätta vara en kristen kyrka som förkunnar lag och evangelium enligt det Guds ord som den i sina egna grunddokument är bunden till eller ska den vara något annat? Det går inte längre att halta på båda sidor.  

Domen

Så hände det som inte borde ha kunnat hända i Finland. Päivi Räsänen dömdes i högsta domstolen för hets mot folkgrupp. Domen föll med rösterna 3-2. Noteras bör mycket noggrant att Räsänen friades för sina tweets och sina bibelcitat och domen endast handlar om det hon skrivit i sin lilla bok Mieheksi ja naiseksi hän heidät loi – homosuhteet haastavat kristillisen ihmiskäsityksen från 2003 i vilken hon kallade homosexualiteten för en "psykosocial utvecklingsstörning" och en sexuell abnormitet. Till motiveringarna hör dessutom det att hon skrev det hon skrev i egenskap av läkare. 

Denna dom, hur bedrövlig den än är, innebär alltså inte att det efter detta på något sätt skulle vara olagligt för präster, predikanter och bibelläsare överlag att kalla utlevd homosexualitet för synd och att citera det Guds ord säger om sexuella avvikelser. Så några bibelbål kommer inte denna dom att leda till. Så långt allt väl. Religionsfriheten är räddad. Än så länge, åtminstone.Men mer om detta nedan. 

Dock tvingas både Räsänen och Lutherstiftelsen avlägsna den ovan nämnda boken från allmän spridning. Det blir alltså ändå ett (litet) bokbål av detta. (Det är alltså bråttom att ladda ner boken innan den försvinner från nätet!) Domen signalerar tydligt att det finns saker som inte får sägas i den offentliga diskussionen, och därmed innebär denna dom ett stort bakslag för yttrande- och åsiktsfriheten i Finland.  

Motiveringen till domen var att det Räsänen skrivit i sin lilla bok om homosexualiteten som en psykosocial utvecklingsstörning är att nedvärdera de homosexuella och dessutom anses utsagan representera en föråldrad medicinsk uppfattning som stämplar homosexualiteten som en sexuell abnormitet. 

Som jag tidigare har skrivit här på bloggen, och även visat, är detta ytterst tveksamt. Förändringen i synen på homosexualiteten bygger inte på nya vetenskapliga rön utan på att hbtq-lobbyn (med media i spetsen) varit så oerhört framgångsrik i sitt spridande av sin propaganda. Det vetenskapliga samfundet har helt enkelt böjt sig för den allmänna opinionen. Så mycket alltså för detta som en "föråldrad medicinsk uppfattning". 

Jag hade förväntat mig och hoppats att högsta domstolen skulle ha klarat av att skilja mellan riktig vetenskap och propaganda utklädd till vetenskap. Men icke. Det denna dom nu innebär är att den samhälleliga diskussionen stryps och bara den av propaganda framtvingade synen på homosexualitet får rum i samhällsdebatten. Detta är ytterst allvarligt och ett kraftigt slag mot yttrandefriheten. För att inte tala om vilken förödande effekt det att lögnen på detta sätt ges ensamrätt i det allmänna samtalet kommer att få för kommande generationer. Det denna dom innebär är att möjligheten till en sund syn på homosexualitet låses in göms bort och nyckeln kastas bort. 

---

Frågan om homosexualiteten och religionsfriheten är ändå inte avgjord med detta, vågar jag påstå. I en kommentar till dagens dom säger juridikprofessorn vid Helsingfors universitet, Kimmo Nuotio, att även om Räsänens påståenden skedde inom en kyrklig ram såg HD den som en del av samhällsdebatten. "HD betonade hur skadliga dylika smädande uttalanden är. De kyrkliga sammanhangen är stora och där rör sig många ungdomar. Således är frågan huruvida en homosexuell [ungdom] kan vara sig själv [i de kyrkliga sammanhangen] synnerligen kritisk. I de olika utlåtandena fördes fram att diskriminering och mobbning av unga homosexuella kan leda till depression, ångest och t.o.m. självdestruktivitet. På denna grund ansåg HD att det fanns tunga samhälleliga skäl att ingripa i dylika påståenden." Så långt Kimmo Nuotio. (Vågar jag gissa att detta utlåtande kom från Seta?)

Som jag skrev ovan begränsar inte denna dom rätten att kalla utlevd homosexualitet för synd eller att läsa och utlägga vad Guds ord säger om sexuella avvikelser. Men om vi får ta Kimmo Nuotio på orden kommer denna fråga ännu att komma upp på rättsväsendets agenda. Kyrkans lära är nämligen sådan att den begränsar homosexuellas möjligheter att "vara sig själv" i kyrkliga sammanhang - om man med detta uttryck alltså avser rätten att inte drabbas av Guds lag om och när de praktiserar sin homosexualitet. Den stora fråga som ännu inte har fått någon (ur hbtq-lobbyns synvinkel) tillfredsställande lösning är frågan om det är diskriminerande att framföra vad Guds ord säger om utlevd homosexualitet. Och på basen av de synnerligen hårda omdömen som Nuotio hävdar finns i de olika utlåtanden som domen bygger på kommer hbtq-lobbyn inte att låta denna sak samla mossa någon längre tid innan det är dags för nästa rond. Det behövs bara lite mer smörjande propaganda innan rättsväsendet är moget att ta nästa steg i denna process där målet helt tydligt är att på alla plan tysta ner alla som vågar säga något om och framför allt mot de olika sexuella avvikelserna. 

---

Så vad blir slutsatsen? Kort och gott denna: Denna dom förändrar egentligen ingenting i sak. Guds ord står fast och vi får stå fast på Guds ord. Fortsättningsvis. Dagens dom visar ändå på nödvändigheten för alla präster och predikanter att frimodigt hålla fram vad Guds ord säger om homosexualiteten och på detta sätt bygga ett kraftigt och tillräckligt omfångsrikt bålverk till skydd för rätten att citera och läsa Bibeln mot kommande attacker. För de kommer, var så säker! Så denna dom bör ses som en kraftig uppmaning till kyrkans tjänare att ta sitt ansvar.

För att skapa framtidshopp?

Svenska Yle publicerade igår en sammanställning av de förslag på åtgärder som Undervisnings- och kulturministeriet har tagit fram för att återställa framtidshoppet hos de unga. Bakgrunden är den senaste ungdomsbarometern och den rekorddystra synen på framtiden den visade på bland de unga.

Som man kunde anta lyckas inte (åtminstone Yles sammanfattning) komma med något som mer än sätter lite puts över de värsta hålen. Sänkt rösträttsålder och hårdare reglering av sociala medier är inga åtgärder som kan skapa framtidshopp. Liksom inte heller ökad terapigaranti, återinförandet av det skyddade beloppet i arbetslöshetsunderstödet eller möjligheten att välja huvudämne något år senare. När jag läser dessa förslag ser jag för mitt inre öga hur Don Quijote tappert rider fram mot väderkvarnen på sin betrodda Rosinante.  

Förutom att dessa förslag inte kommer att annat än agera ett dåligt plåster på det stora sår som brist på framtidshopp är finns det stora risker med flera av förslagen. Regleringen av sociala medier, till exempel, går ut på att ungdomarna inte ska utsättas för "hatpropaganda, desinformation och skadligt material" på sociala medier. Dessutom ska, enligt ett annat förslag, ungdomarna mötas av "tillförlitligt material" och "trovärdiga källor" på de plattformar de rör sig på nätet. 

Det är sant att sociala medier är ett träsk idag, men vem ska bestämma vad som är "hatpropaganda" och "skadligt material"? Och vem avgör vad som är "tillförlitligt material"? För att åstadkomma detta behöver vi någon som har makt att avgöra vad som är sant och vad som inte är det. Kanske någon form av "Sanningsministerium" eller ett ministerium som har ansvar för att sådant som hålls för skadligt censureras bort? Ett namnförslag här kunde vara "Sannings- och censurministeriet". 

Låt mig ta ett par exempel som visar hur problematiskt detta kan vara. Guds ord säger klart ut att utlevd homosexualitet är synd. Detta uppfattar många som hatprat. Ska ett sådant påstående förbjudas? Eller att lyfta fram fakta kring vaccinskadorna som uppkom vid Coronavaccinationerna. Är dessa fakta "skadligt material"?

Nåja. Det stora problemet med dessa förslag är ändå det att de inte alls tar tag i de verkliga problemen. Det går inte att skapa framtidshopp om det inte finns någon orsak att vara hoppfull. I flera av kommentarerna under texten lyfts viktiga saker fram. En kommentator nämner den ökande ensamheten som ett stort problem, och här är det svårt att inte hålla med. Sociala medier kan verkligen inte ersätta vänskap och gemenskap. 

En annan kommentator skriver att förslagen går ut på att behandla de ungas oro men inte världen som de oroar sig för. Här finns en viktig poäng. Problemet är bara det att vi idag har kastat bort våra redskap för att korrigera världen. De åtgärder som har gjorts de senaste åren har skapat den otrygga och oroliga värld vi lever i idag, och om något kommer det bara att bli värre om och när vi försöker förbättra världen. Detta helt enkelt för att vi har tappat bort både kartan och kompassen. 

Ett par kommentatorer ondgör sig också över att inget nämns om klimatförändringen och att det inte spelar någon roll hur mycket man än satsar på terapi om planeten inte går att bo på.

Det är sant att en av de stora orsakerna till brist på framtidstro är just klimatalarmismen. Märk väl: Alarmismen. Klimatförändringarna i sig är knappast något att oroa sig för (åtminstone inte på kort sikt), men det sätt som framför allt media frossar i dystra klimatförutsägelser kan ta framtidstron av även den mest positivt inriktade människa. Se där ett område där det verkligen skulle finnas mycket att göra. Men sådant får man förstås inte säga. Det är, får jag gissa, att ge utrymme för "skadligt material".

---

Jag har många gånger lyft fram att den stora orsaken till att framtidshoppet har försvunnit är att den kristna tron har hamnat ut i marginalen i vårt samhälle och i människornas liv. Det att vi öppet och i stort trots går emot Guds bud och goda vilja skapar allt möjligt elände, och när jag ovan nämnde att vi har kastat bort redskapen för att kunna korrigera världen vi lever i är det just detta jag syftade på. Det finns t.ex. inget värre vi kan göra för att skapa rotlöshet och därmed förstöra framtiden och framtidshoppet för människor än att kasta ut fungerande normer och konventioner. Ändå är det exakt det vi har gjort och fortfarande håller på med. 

När den kristna tron marginaliseras och försvinner ur människornas liv kapas också evighetshoppet bort ur människornas liv. Detta är det absolut värsta som kan ske och något som absolut återspeglar sig i hur människor uppfattar sig själva, sitt liv och sin framtid. Men givetvis får något sådant inte heller sägas. Allra minst i en rapport som går ut på att återställa framtidshoppet hos de unga.        

Moloks återkomst?

 Finlands näringsliv, EK, gick igår ut med kravet att det bör tas till kraftiga åtgärder för att öka arbetskraftsinvandringen till Finland. EK kräver att 45 000 invandrare bör fås till Finland varje år för att det inte ska bli arbetskraftsbrist när nästa högkonjunktur kommer. 

Just nu lever vi i en långvarig lågkonjunktur, och tyvärr syns det inga tecken på någon annalkande högkonjunktur. I själva verket har många av de åtgärder denna och de tidigare regeringarna vidtagit gjort allt för att se till att ingen ny högkonjunktur ska "drabba" landet. Det är svårt att göra gissningar om framtiden, men så som Finland, och Europa, just nu styrs ser jag inte att det kommer att komma någon sådan högkonjunktur åtminstone inom en överskådlig framtid. Så varför tala för arbetskraftsinvandring när det inte finns arbetsplatser ens för det egna folket?

Givetvis finns det alltid orsak att se över regelverket kring invandring och uppehållstillstånd. Det finns i detta nu allt för många exempel på hur människor som kommit hit till Finland av en eller annan orsak, som har blivit integrerade i vårt samhälle och som har jobb och som försörjer sin familj men ändå har tvingats lämna landet. Så ja, se gärna över regelverket, men gör det inte för att vi i framtiden (kanske) kommer att behöva arbetskraftsinvandring utan gör det för att se till att inga människor som slagit ner sina rötter här och som bidrar till samhället tvingas bort. 

---

Huvudpoängen i EK:s resonemang är dock riktigt. Vårt problem är att befolkningen åldras och det föds för få barn. Och, kan tilläggas, det redan en längre tid har fötts för få barn. Jag såg en uppskattning att vi idag saknar ca 500 000 människor i arbetsför ålder. Intressant nog är det ganska precis antal människor som har mördats i sin mors livmoder i Finland sedan den fria aborträtten infördes 1973. Är det ett sammanträffande? Nej, absolut inte.

För några dagar sedan tände föreningen Oikeus elämään (som kämpar för de oföddas rätt till liv) 8654 gravljus på riksdagshusets trappa - alltså lika många ljus som det utfördes aborter i Finland 2024. 

Det är aningen konstigt att ingen som bär ansvar i vårt land tycks se detta samband. 

--- 

I morse läste jag ur femte Moseboken 12 om hur Israel, sedan de kommit in i det förlovade landet, skulle ta sig tillvara för sådan gudsdyrkan och sådana seder som landets innevånare höll på med. Sådant som var avskyvärt i Guds ögon och som han hatade. Det värsta var att "Ja, till och med sina söner och döttrar bränner de upp i eld åt sina gudar."

Det är svårt att argumentera mot att självförverkandet och själviskheten är en av vår tids största avgudar, ja kanske den allra största. Sett ur samhällets synvinkel är aborträtten och de många aborterna inget annat än ett offrande av "söner och döttrar" på denna avgudas altare. 

Orsaken till att Israel skulle ta sig tillvara för att dyrka dessa främmande gudar var för att undvika olycka och att det skulle gå dem väl. 

Vi lever nu i det nya förbundets tid, men vad är det som säger att inte det samma gäller också för oss? Vi som bär Guds namn och hans tecken i vår flagga? 

  

  

Bra fråga!

Jag hittade en insändare i svenska Kyrkans tidning i vilken en Mattias Bäckman ställer en rad bra frågor. Jag klipper ur hans text: 

"Nya testamentet beskriver att omvändelse och tro är grunderna för den kristna tron. När Jesus framträdde på Galiléens scen förkunnade han “omvänd er och tro evangeliet," detsamma gällde apostlarnas förkunnelse. Men varför hörs denna uppmaning så lite av idag bland våra herdar i tron, biskopar och kyrkoledare? 

Jag har varit förtroendevald och aktiv i Svenska kyrkan de senaste fem åren. Jag har ofta mött politiska budskap där vi uppmanas till engagemang för miljön, Palestina, samer, pride och nu senast för utvisningshotade människor. Men budskapet om omvändelse och tro hör jag sällan från Svenska kyrkans eller frikyrkans ledare. Omvärldsläget är allt annat än positivt och traditionellt har just sådana här tider inneburit att kyrkans företrädare uppmanade till bot, bättring och tro på Jesus."

---

Jag skulle kanske inte uttrycka mig riktigt så som denne Bäckman gjorde i inledningen av citatet. Det är förstås Jesu korsdöd och uppståndelse som är grunden för den kristna tron, men i sak har han helt rätt och hans frågor är synnerligen aktuella.

Det är allt mer sällan också i vår kyrka - särskilt när det handlar om biskopar och andra dignitärer - som det hörs någon omvändelseförkunnelse. Orsaken är uppenbar: Det kan stöta bort människor om och när man säger att synden bör överges och att den, som Guds ord säger, har döden som lön. Som jag också tidigare har skrivit har vi på många håll (speciellt bland biskoparna) i själva verket fått en ny religion i kristendomens ställe. En religion där synden helt enkelt har avskaffats. Och om det inte finns någon synd finns det givetvis inte heller något behov av någon omvändelse och inte heller av någon Frälsare.

---

Jag skrev för några dagar sedan om hur biskop Mari Parkkinen noterat att spänningarna mellan väckelserörelserna och kyrkan blir allt kraftigare. Steg har tagits från väckelserörelsernas sida för att säkerställa den kristna trons fortlevnad i Finland, och frågan är hur länge det går att fortsätta som nu, alltså så att väckelserörelserna verkar inom kyrkan. För att det ska vara möjligt behöver flera svåra frågor lösas, inte minst frågan om vigning av gammaltroende prästkandidater. Med det sagt tror jag inte att vi aktivt ska söka att gå skilda vägar. Idealet skulle trots allt vara att det skulle gå att hitta fungerande lösningar, men tyvärr ser det ut som att det inte finns någon som helst vilja från biskoparnas sida att göra detta. 

Väckelserörelsernas linje att försöka hitta lösningar men att samtidigt inte ge efter utan aktivt arbeta på att se till att det troende kyrkfolket på så många orter som möjligt kan få fira gudstjänst på ett sätt som är förenligt med Guds ord och vår kyrkas bekännelseskrifter.är en bra linje - som jag ser det. Dessutom är detta helt i linje med det profetiska ordet som sade att vi inte aktivt ska söka splittring men stå fasta på Guds ords grund. Om och när vi gör detta kommer besluten huruvida vi ska vara kvar i kyrkan eller gå ut att komma av sig själva. Eller i klartext: Då kommer biskoparna och kyrkans ledning att fatta dessa beslut åt oss.  

Till dess får vi fortsätta att be att biskoparna skulle få nåd till att vända om på den väg de nu befinner sig. Det är nämligen en fördärvets väg. Och här gäller sedan ordet i Luk 22:32. Och med det är jag tillbaka där jag började denna text. 

Chuck Norris 1940 - 2026

Jag kan inte direkt säga att jag skulle ha sett många av Chuck Norris filmer. Jag såg under en tid lite Walker, Texas Ranger, och det var en helt bra serie. Men jag gillar inte kampsport och inte heller filmer där två män står och pucklar på varandra. Så nej, jag kan inte säga att jag var någon stor Chuck Norris-beundrare. 

Men det finns andra saker som är intressant med Norris. Inte minst de otaliga Chuck Norris-memes som har spridit sig på nätet och som utmålar honom som värsta stålmannen. "Chuck Norris vann en gång Tour de France. På en motionscykel." "Chuck Norris sover alltid med nattlampan på. Mörkret är rädd för honom." "Chuck Norris sprang en gång ett Cooper-test på 6 minuter." Och inte minst: "Chuck Norris får löken att gråta." 

Det här är förstås dumheter. Förutom det där med Cooper-testet då, jag har också gjort samma sak. Men låt mig bjuda på ett som stämmer: Döden kommer inte att kunna behålla Chuck Norris. Detta för att han levde i trons gemenskap med Herren Jesus Kristus.

Det här gäller för oss alla. Jesus besegrade döden i sin död och när han uppstod förlorade döden sin absoluta makt över oss människor. Därför kommer vi alla som lever våra liv förenade med honom också en dag att uppstå från våra gravar. Det samma gäller också för Chuck Norris. Inte för att han var någon superman men för att Jesus en gång för alla har besegrat döden.    

Om biskopens frågetimme

Relationen mellan folkkyrkan och väckelserörelserna fortsätter att skapa diskussion. Senast igår deltog biskop Mari Parkkinen i "Piispan kyselytunti" i Radio Dei och också här kom detta upp. Parkkinen lyfte, enligt nättidningen Seurakuntalainen, fram att det inte råder full enighet inom väckelserörelserna om hur stor tyngd ämbetsfrågan borde ha. 

Daah!, som det brukar heta. Här slår Parkkinen in öppna dörrar så det står härliga till i sin strävan att göra en poäng. (Mer om detta nedan.) Det är förstås självklart att det finns olika syn på hur stor vikt vi bör sätta vid ämbetsfrågan i våra väckelserörelser. Vi behöver inte gå längre än till teologerna. Bland dessa torde det råda en stor samstämmighet om vad som borde gälla i en kristen kyrka. Likväl finns det ett fåtal sådana som har kunnat tänka sig att bli prästvigda tillsammans med kvinnliga prästkandidater och även kanske sådana som i viss mån kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster även om de menar att dessa egentligen inte borde vara präster. Detta för att de menar att de inte vill låta denna fråga hindra dem från att verka som präster och så kunna vara med och göra Guds verk i vår kyrka. Och om detta gäller bland prästerna gäller det samma absolut bland lekmännen. 

Så det här är som sagt ingen nyhet. För alla som inte känner till vad våra väckelserörelser arbetar för kan det löna sig att ta del av de målsättningsparagrafer och visioner som dessa förbinder sig till i sin verksamhet. (Denna länk går till SLEF:s sidor.) Om du tror att ämbetsfrågan och motstånd mot samkönade äktenskap är det centrala kommer du att bli förvånad! 

Problemet är att vi sällan får välja våra strider. För våra väckelserörelser är Guds ord det centrala, och framför allt evangeliet om Guds nåd i Kristus som allt Guds ord talar om och visar på. Men eftersom kyrkan, där väckelserörelserna än så länge långt verkar, långt har tappat förtroendet för och viljan att hålla sig till Guds ord kommer det att uppstå olika smärtpunkter. Ämbetsfrågan är en av dessa, liksom samkönade äktenskap och synen på homosexualitet. Men det är faktiskt mycket sällan dessa saker nämns i förkunnelsen, och framför allt är det mycket sällan förkunnelsen fokuserar på dessa saker. I klartext: De två saker du får höra om när du lyssnar till förkunnelsen i ett möte eller en gudstjänst som ordnas av våra väckelserörelser är inte motstånd mot kvinnliga präster och homosexualitet utan Lagen och Nåden. Vi kan säga som så: Ämbetsfrågan är ingen dominant fråga om den inte görs sådan av yttre aktörer. (Vilket ofta tyvärr sker.) 

---

Parkkinen nämnde som sagt detta för att göra en poäng. Hon säger: "Jag har blivit kontaktad av sådan väckelserörelsemedlemmar som inte upplever att kvinnoprästfrågan är lika viktig för dem som den är för rörelsens ledare. Det är sorgligt att människor som ännu ser dessa rörelser som sitt andliga hem men personligen inte anser att denna fråga är det viktigaste tvingas fundera över var deras andliga hem egentligen ska vara." 

Ser du vad Parkkinen gör här? Nå, dels lyfter hon fram och ger denna denna fråga en dignitet som den inte har. Dels säger hon att eftersom det finns en del (få!) medlemmar i väckelserörelserna som inte anser att denna fråga borde ha så stor tyngd så borde väckelserörelserna ändra sin ståndpunkt. 

Det här är falskt. Om det faktiskt finns sådana inom våra väckelserörelser som menar att denna fråga har fått för stor tyngd (och som menar att detta är ett problem trots att denna fråga de facto inte har någon stor plats i det budskap väckelserörelserna förmedlar) så finns det ju faktiskt andra sammanhang i kyrkan där dessa människor kan delta och få sin andliga föda - om det alltså är så viktigt för dem att ha kvinnliga präster. Det Parkkinen helt bortser ifrån är att ifall väckelserörelserna verkligen skulle öppna för kvinnliga präster, som hon menar att de borde göra, skulle en överväldigande majoritet av medlemmarna förlora sitt andliga hem. Inte för att frågan i sig dominerar väckelserörelsernas förkunnelse och verksamhet men för att Guds ord är det centrala. Men likt alla andra av kyrkans biskopar anser tydligen också Parkkinen att det inte alls är viktigt att också dessa människor får ha ett andligt hem. 

Igen i klartext: Det Parkkinen efterlyser är likriktning på de människors bekostnad som inte kan acceptera nyordningen med kvinnliga präster. 

---

Sedan konstaterar Parkkinen också att rörelsernas samverkan med församlingarna har förändrats den senaste tiden. "Tidigare var det självklart att församlingarna ordnade gudstjänster och föreningarna ordnade möten och stödde [församlingarnas] verksamhet. Detta har nu förändrats. På ganska många håll har inte församlingarna förordat rörelsernas rätt att fira nattvard[smässor]."

Om detta kan, och bör, det sägas två saker. Dels är det sällsynt att det är församlingarna som har satt käppar i hjulen för väckelserörelsernas nattvardsmässor. Faktiskt är det nästan uteslutande så att det är domkapitlen som har blandat sig i och vägrat tillstånd där församlingarna gärna skulle ha gett detta tillstånd. Dels skulle det vara hälsosamt för Parkkinen (och vår kyrkas andra biskopar) att ta sig en funderare över varför väckelserörelserna har sett sig nödgade att börja ordna nattvardsmässor och så orsaka en förändring i den praxis som länge har varit rådande.

Orsaken är klar och tydlig: På många håll är det inte längre kristendom som predikas i våra kyrkor. Det är något helt annat. Orsaken till detta är också uppenbar: Många av de som idag är präster borde aldrig ha blivit vigda till ämbetet eftersom de inte har något intresse att förkunna en rak, ren och biblisk kristendom utan i stället har de gjort sig till redskap för diverse mer eller mindre politiska ideologier och rörelser i samtiden. Så i många församlingar i dagens Finland är det tyvärr så att ifall det ska finnas rätta predikstolar och rätta nattvardsbord måste väckelserörelserna se till att så är fallet eftersom kyrkan och kyrkans präster sviker sitt kall och sina ämbetsuppgifter. 

Guds välbehag

Jag läste idag från Joh. 5 där Jesus säger om de judiska ledarna att de har satt sitt hopp till Mose, alltså till lagen. Jag har de senaste månaderna läst igenom Moseböckerna och många gånger förbluffats (och våndats) över just lagen. Den som har läst Moseböckerna vet vad jag talar om. Det finns föreskrifter om allt möjligt - och sedan en massa offer som behövs för rening från än det ena, än det andra. 

Jag skrev "våndats" ovan. Och ja, jag har våndats när jag har tänkt på hur enormt tungt och svårt det måste ha varit att leva under lagen. Och att, precis som Jesus säger, sätta sitt hopp till lagen och att på den vägen ha det rätt ställt med Gud. Det är inte för inte som Paulus talar om "lagens förbannelse" i detta sammanhang - och han om någon borde veta vad denna förbannelse innebär, han som hade levt som farisé och ägnat hela sitt liv åt att stå på rätt fot med Gud genom laggärningar. 

Men jubel och fröjd! Paulus skriver, när han talar om lagens förbannelse, inte om hur vi kristna fortfarande är under lagen och hänvisade till lagen som väg till rättfärdighet och frid med Gud. Nej, hans budskap är att vi i Kristus är friköpta från denna lagens förbannelse och att vi har fått en ny och mycket bättre väg till rättfärdighet och frid med Gud, nämligen Guds nåd i Kristus. (Gal. 3:13)

---

Det kan vara mycket nyttigt att läsa Moseböckerna för att se vad vi som kristna är friköpta från. Alltså vad Kristus i sitt offer på Golgata en gång för alla åstadkom. Dels kan vi förstå hur oerhört hemsk synden är och hur enormt hemska följder den får, dels, och framför allt, hur oerhört svårt (läs: omöjligt!) det är för en människa att i sig själv och genom lagen och lagens föreskrifter kunna ha det rätt ställt med Gud. 

Men, som sagt, jubel och fröjd! Som kristna står vi inte under lagen utan under nåden. Vi måste inte uppfylla Mose lag till minsta prick för att ha Guds välbehag. Nej, Guds välbehag är inte vårt mål, det är (kunde vi säga) vårt startkapital. Vi får det till skänks i och genom Kristus redan i dopets vatten. 

Det här är så stort att jag inte tror att vi klarar av att förstå det helt och hållet. (Men en läsning av Moseböckerna kan ge oss ökad förståelse för hur stor denna gåva är.) Men även om vi inte helt och fullt förstår det får vi ändå leva i det. Speciellt i oroliga tider är det så oerhört gott att veta att vi, i Kristus, har Guds välbehag. Oberoende av vad framtiden än kan tänkas föra med sig för oss. 

Ja, inte ens döden - om det skulle gå så illa - kan ta Guds välbehag ifrån oss. Så länge vi alltså håller fast vid Kristus och vår bekännelse till honom.

En av mina lärare i brukade säga: "Som kristna är vi inte bättre än andra. Men vi har det bättre!" Och så är det verkligen. I denna världens mörker, i osäkerhet, svårigheter och också i de dyrtider som kommer, ja t.o.m. i lidande och död, har vi Guds välbehag. Därför får vi - och ska vi! - lyfta våra huvuden och se framåt med frimodighet och glädje. Inte för att vi är bättre än andra, för det är vi inte, men för att vi har det bättre. För vi har Guds välbehag! 

Jag har redan flera gånger citerat Paulus jublande lovsång i slutet av Rom. 8, men jag kan inte låta bli att göra det igen som avslutning på denna text, från Rom. 8: 31-40: 

Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet:För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

    

Ett slag i kulturkriget

Ishockeyklubben TPS i Åbo spelade i helgen en match i ligan. En av många. Denna match, som laget förlorade, var ändå lite annorlunda än andra matcher. Matchen var nämligen en Pride-match. Laget hade regnbågsmärken på sina spelskjortor, och som de lydiga pojkar de flesta i laget var bar de dessa spelskjortor utan att knota. Alla utom en av dem. 40-årige världsmästaren Veli.Matti Savinainen ville inte dra på sig någon Pride-skjorta och spelade därför i lagets normala spelskjorta. Han hade diskuterat saken med lagets ledning och de hade kommit överens om att göra på detta sätt eftersom Savinainen låtit förstå att han, även om han stöder alla människors lika värde, inte vill stöda Pride-ideologin. 

Alla var överens om hur de skulle lösa detta dilemma, därmed borde således allt vara ok. Men icke. 

Savinainens ställningstagande har skapat en närmast perfect storm bland de värdeliberala kulturkrigarna inom media och politiken i landet. Eller om vi så vill, hbtq-lobbyn. Dessa vägrar tillerkänna någon rätten att vara av annan åsikt och även stå upp för sin åsikt. Kolumnister, ledarskribenter och t.o.m. de grönas partiordförande Sofia Virta (som också råkar vara styrelsemedlem i TPS) har gått ut hårt mot Savinainen  och först hävdat att han inte borde ha fått spela matchen, och sedan hon insett att det skulle ha inneburit att han skulle ha blivit diskriminerad, klagat på lagstiftningen som inte ger ett lag rätten att diskriminera spelare som inte underordnar sig i hbtq-lobbyns kulturkrigsinsatser.

---

Att en vägran att bära regnbågströjan leder till en så här kraftig reaktion borde inte förvåna. Lögnen att regnbågsflaggan står för jämställdhet och allas lika värde har slagit igenom så starkt att den som genomskådar detta och vägrar ta ställning för denna normnedbrytande ideologi kommer att ställas vid skampålen och bli en offentlig spottkopp. 

Det är så här fascismen fungerar. Alla måste inordna sig och underordna sig Det Rätta. Det finns inget rum för andra åsikter och framför allt inte för att ge uttryck för åsikter som inte är i linje med Det Rätta. 

All som offentligt spottat på Veli-Matti Savinainen borde ta sig en ordentlig time-out och fråga sig om det verkligen är ett sådant samhälle de vill ha. Jag är så naiv att jag tror att de inte vill det, men att de har blivit så fartblinda och förblindade av den lögnaktiga propagandan att de inte riktigt vet och förstår vad de gör och vad de propagerar för. 

Men det gör förstås inte deras skuld mindre för det. Den som möjliggör fascismens väg till makten har samma skuld oberoende av om denne gör det villigt och med öppna ögon eller i form av en förblindad nyttig idiot. 

--- 

Likväl finns det ljuspunkter i denna mörka historia. Det finns de som har ställt sig bakom Savinainens rätt till en egen åsikt och rätten att agera i linje med denna. Det är ändå något att glädjas över.   

Bön för Trump?

Österbottens tidning faller allt oftare i samma fälla som många av våra kvällstidningar. Man sätter en braskande rubrik över en annars helt balanserad artikel för att skapa intresse och locka människor att klicka på den. Igår fick vi ett bra exempel på detta. Rubriken lyder: "Här ber pastorerna för USA:s framgång i kriget", men när man går in och läser artikeln (och ser på videon) finns inget sådant där. Det de församlade pastorerna bad för var vishet, vägledning och välsignelse, något som jag tror att alla håller med om att särskilt Trump behöver mycket av. Pastorerna bad också om beskydd för de amerikanska trupperna, och det är förstås också helt i sin ordning. Det jag saknade var att de också skulle ha bett om beskydd för den iranska civilbefolkningen och speciellt för alla barn som drabbas av kriget, men den bönen kan ju jag själv be. 

Artikeltexten är helt balanserad, men upplägget (speciellt med denna rubrik) gör att åtminstone jag får intrycket att ÖT är ute efter att svartmåla både Trump och de deltagande pastorerna och utmåla de senare som hycklande högerkristna som går i Trumps ledband. Men det får ÖT stå för. Nyheten i sig är bra på flera olika sätt. Dels är det fint att se att Trump låter pastorer be över och för honom, dels är deras böner sådana som vilken kristen som helst kan säga sitt amen till - kanske då med det tillägg som jag infogade ovan. Så trots den uppenbara avsikten med artikeln blir effekten inte alls så illa. Att ÖT/Bonniergruppen dessutom avslöjas som lögnare (i och med rubriksättningen) är bara en bonus. 

Mörkt, mörkt, men allt hopp är inte ute!

Vi såg häromkvällen på videoupptagningen från när Pävi Räsänen besökte Skutnäs bönehus i Jakobstad i måndags och talade inför 600 (!) kvinnor. Jag rekommenderar videon! Räsänen bjuder, som vanligt, på raka rör i en ödmjuk och stillsam paketering. (Det är många som har sett videon också, i skrivande stund har den - på lite över två dygn - fått över 4000 visningar.) 

Det var emellertid speciellt en sak jag reagerade på. Räsänen berättade om ungdomsbarometern 2024 som visade att en fjärdedel (!) av unga finländska kvinnor i åldern 15-29 år räknar sig tillhöra någon form av könsminoritet. En fjärdedel!

Det här är ju något alldeles fruktansvärt och om någon har tvivlat på sanningshalten i det Paulus skriver i Rom 1. så är det absolut dags att sluta tvivla. När ett folk vänder sig från Herren Gud och inte erkänner honom som Gud kommer det att falla en förblindelse över detta folk. En blindhet som gör att människorna byter ut Guds sanning mot lögnen och tar sig för att dyrka det skapade i stället för Skaparen. Vidare leder detta (som ett symptom på den verkliga sjukdomen) till att människor byter ut det "naturliga umgänget mot det onaturliga". Det är detta vi ser hända just nu.

När vi därtill lägger den enorma själviskhet som gör att unga människor idag hellre "förverkligar sig själv" och njuter av det man menar vara livets goda i stället för att bilda familj och få barn så inser alla med normala förståndsgåvor att vi står inför vad som knappast kan betraktas som något annat än en demografisk katastrof med alla de negativa följder detta sedan får. Summa summarum: När ett folk vänder sig bort från Gud får det följder. Vi har grävt ett djupt dike åt oss själva, och nu står vi där i vårt dike med skiten upp till armhålorna. Och vad ännu värre är: Människor som överger sin Skapare far illa och mår dåligt. För att inte tala om att de går evigt förlorade. Det här är, kort sagt, en katastrof på så många olika plan.

Och ja, om någon har tvivlat på att homosexualitet smittar är det också dags att sluta med det. Det gör den. Vi talar givetvis här inte om en virussmitta, men väl om en hjärnsmitta. 

---

Emellertid är ändå inte allt hopp ute, även om det ser synnerligen mörkt ut. Herren Gud är fortfarande den samme och han har dragit upp människor, länder och folk ur skiten förr - och han kan göra det igen. Han gör det inte kollektivt, utan han gör det enskilt, en människa åt gången. Men en åt gången blir i tidens längd många och så kan, får vi tro, ännu en förändring ske. Psalmisten skriver om detta och utropar i jublande glädje: 

Jag väntade ivrigt på Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta. Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud." (Psalm 40:2-4) 

Gud är fortfarande i och genom Kristus den älskande Fadern som står med öppna armar och välkomnar oss alla in i sin omfamning och sin kärlek. Oberoende av vad vi har gjort, var vi befinner oss och hur djupt våra fötter har sjunkit ner i dyn står han beredd att dra upp oss och ställa våra fötter på klippan. Guds nåd gäller ännu idag! 

Det finns många exempel på hur Gud kan rädda det som var förlorat och skapa nytt där synd, Djävul och (själslig) död har regerat. Om du vill läsa om vad han kan göra rekommenderar jag detta vittnesbörd! 

Barry Neufeld och västerlandets förfall

Nättidningen Seurakuntalainen (som jag varmt rekommenderar för den som klarar finskan) rapporterar om den kanadensiske skolpolitikern Barry Neufeld och den dom han fått emot sig. Bakgrunden är att han på sociala medier, baserat på sin kristna övertygelse, har hävdat att det bara finns två kön. Något som givetvis är en självklarhet. En människorättsdomstol ansåg emellertid att detta kränkte de anställda (som hör till könsminoriteter) i den skola i vilken Neufeld fungerade som förtroendevald, varför domstolen dömde honom till att betala ett skadestånd på massiva 750 000 dollar. Domen har överklagats, och rättsprocessen fortsätter. 

Om någon har haft dubier huruvida yttrandefriheten faktiskt är i fara i västvärlden idag (och på något sätt har lyckats missa den förföljelse Päivi Räsänen utsätts för) borde detta undanröja alla tvivel. Yttrandefriheten är tyvärr allvarligt hotad och på sina håll kraftigt inskränkt idag. Detta var förstås något som många av oss varnade för att skulle ske när lagen som öppnade för samkönade äktenskap godkändes. Nå, nu är vi där. 

---

Rättsväsendet i både Finland och Kanada skulle gott kunna lyssna på Borgå stifts biskops Bo-Göran Åstrands mycket visa ord i hans insändare i Kyrkpressen 3/2: "Det kan ju inte vara så att trygga rum ska skapas genom att en del förväntas tiga för att andra ska känna sig bekväma och trygga".

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men detta är oerhört viktiga ord från Åstrand.    

 

Själaskadligt och blodtörstigt

Är det nya kriget mot Iran en del i Guds plan för de yttersta tiderna? Det här är en bra fråga som alla kristna som väntar på Jesu återkomst torde ha ställt sig de senaste dagarna. 

Svaret är förstås att vi inte vet. Allt som händer är i Guds hand, och vi vet att vi idag är närmare Jesu återkomst och tidens slut än vad vi var igår. Så i den meningen kan vi förstås svara jakande på frågan. Men om vi med frågan menar huruvida just detta krig kommer att vara det krig som så att säga "öppnar dammluckorna" för den yttersta tidens händelser måste svaret ändå vara att vi inte vet. 

Det vi vet är att vi behöver vara extra uppmärksamma på det som sker i Mellanöstern eftersom Israel och Jerusalem säkerligen torde ha en speciell roll i de yttersta tidernas händelser. Så därför gör vi säkert väl i att följa med vad som händer. 

Men det vi däremot ska akta oss för är att komma med några tvärsäkra påståenden eller omdömen om vad som pågår. (Annat då än att vi alltid behöver vara beredda!) Och framför allt ska vi människor akta oss för att försöka påskynda Jesu återkomst genom att driva fram och driva på ett krig.

Du kanske tänker att det sista jag skrev låter lite märkligt. Hur skulle vi kunna göra det? Nå, jag och du som läser detta kan förstås inte göra detta. Men faktum är att det finns sådana som just nu är i en sådan position att de kan göra just detta. Och som uppenbarligen också försöker göra just detta.

Iltalehti rapporterade igår att Military Religious Freedom Foundation i USA (en förening som, vilket behöver tillstås, inte till alla delar verkar vara helt seriös) fått ta emot en mängd anmälningar om att flera ledande personer i USA:s armé och i de stridande styrkorna i (närheten av) Iran har förmedlat ett budskap till sina underordnade som går ut på att Donald Trump är "smord av Jesus för att tända en signaleld i Iran som ska leda till tidens slut och Jesu återkomst" samt att "kriget i Iran är en del av Guds plan och att detta krig kommer att leda till Jesu återkomst och tidens slut". Dessa kommendörer ska också ivrigt ha poängterat hur blodigt detta krig behöver vara för att det till hundra procent ska stämma överens med deras egna eskatologiska lärosatser. 

---

Jag vet inte hur det är med dig, men åtminstone jag reagerar starkt på dylika påståenden. Inte minst för att de går tvärt emot Guds ord. Jesus säger klart ut i Matt. 24:36 att ingen människa vet något om "den dagen eller stunden". Dessutom bör det vara fjärran från oss att mena att vi på något sätt kan tvinga Gud att agera. Han har en plan och en tidtabell, och han kommer att hålla fast vid denna oberoende av vilket spel vi människor spelar och oberoende av om vi försöker ge honom råd om vad han borde göra och när han borde göra det. Jag vill hävda att det är själaskadligt att ens försöka. 

Dessutom är det ju alldeles fruktansvärt att någon människa tror sig göra gott genom att se till att ett krig blir så blodigt som möjligt, framför allt om detta görs för att se till att uppfylla de eskatologiska profetiorna i egen kraft. När vi läser dessa profetior, särskilt de i Uppenbarelseboken, märker vi att det bara är en aktör som vill mord, ödeläggelse och att blod ska flyta. Och på hans sida vill vi verkligen inte vara.