Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!" 

Värre än krig?

Jag tänkte ramla ur stolen där jag satt och scrollade på min telefon när jag läste rubriken på ledaren i dagens ÖT. Björn Nyberg skriver att "Klimatförändringen är värre än krig", och han utgår givetvis från den massiva värmebölja som drabbat Europa. Han låter förstå att värmeböljan är orsakad av klimatförändringen, men sedan konstaterar han att värmeböljor alltid har funnits och att den senaste är två grader varmare än den annars skulle ha varit. Slutsatsen blir således att en två grader varmare värmebölja (än vanligt) är värre än krig.

Kom igen nu, ÖT! Någon hejd på klimathetsen måste det ju ändå finnas! Och bara som ett förtydligande: Krig är MYCKET värre än klimatförändringen. Det betyder förstås inte att långvariga och svåra värmeböljor inte skulle vara besvärliga, men de kan på inget sätt motivera ett påstående att klimatförändringen är värre än krig. 

Det mest iögonfallande - och allvarligaste - med Nybergs ledare är ändå hans ringaktande av demokratin. Nej, han säger inte rakt ut att vi borde ha en klimatdiktatur - långt ifrån - men hans resonemang öppnar dörren för en sådan diskussion på vid gavel. "Vi gör inte mycket med demokratin om vi inte motar klimathotet", "får klimatförändringen fortsätta har demokratin till sist inget samhälle att ta hand om", "Klimatförändringen hotar demokratin och man kan till och med hävda att demokratin ibland hämmar arbetet mot klimatförändringen" och så slutklämmen: "Samtidigt är en välfungerande demokrati inte nödvändigtvis det bästa för en effektiv bekämpning av klimatförändringen".

Nyberg säger också att klimatarbetet "går oförlåtligt långsamt" och orsaken till detta är de folkvalda politikerna som vill bli omvalda. 

Härifrån är steget till att propagera för en klimatdiktatur inte långt. Och nej. ÖT går inte i första ledet när det gäller detta, men att tidningen på ledarplats går så här långt är allvarligt. Särskilt som vi vet att det finns andra aktörer som är beredda att gå väldigt mycket längre.  

   

Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.   

 

 

En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.     

 

"Avgrundens sodom-stank"

Rubriken på detta inlägg är hämtad ur en kommentar av min vän Ulrik, och den passar utmärkt just här. 

Låt mig inleda med att Helsingforsförsamlingarna är/var betalande samarbetspartners till Helsinki Pride i år. Detta som en bakgrund till det följande. (VARNING! Genom att klicka på länken nedan kommer du till en sida som visar denna "agrundens sodom-stank".) 

Under lördagens Pride-marsch i Helsingfors sågs sådant som inte alls passar för framför allt barnaögon. Men eftersom Pride är "barnvänligt" fanns det många barn med i tåget och i publiken som såg Pride-tåget. 

Vi är många som under en lång tid har varnat för att dylika saker är en (synlig) del av Pride-rörelsen och att den illa dolda tanken är att exponera (och förföra) barn för detta. Jag har noterat att Pride-rörelsen till relativt nyligen också hade pedofil-organisationer under sitt paraply och något desto kraftigare avståndstagande inte har gjorts till dessa organisationer. 

Noteras kan också att trots att det synnerligen opassande inslaget i Pride-"festligheterna" påtalades varken arrangörerna eller polisen brydde sig om att ingripa. 

Den stora frågan - här åtminstone - är hur kyrkan och Helsingforsförsamlingarna på något sätt kan motivera sin medverkan i detta elände. Vem tar ansvar för detta gigantiska misslyckande? Tar någon överhuvudtaget ansvar, eller sopas det hela bara under mattan? 

Barn har utsatts för sådant som barn absolut inte får utsättas för här. I ett evenemang där kyrkan är medarrangör. 

Någon måste agera.  

   

Manse Pride

Bilden ovan fick jag mig tillsänd av en vän. Den är en detaljbild av en plansch som visar de organisationer som stöder Tampere Pride. Notera vilka två organisationer som hamnat bredvid varandra i mitten av bilden!

Vad har Finlands Evangelisk lutherska kyrkas församlingar här att göra? Om inget annat gör det borde denna bild vara tillräckligt avslöjande för att stämma till noggrann eftertanke.  

Om Bibeln, kyrkan och dagens villoläror

Jag hittade för en tid sedan en kolumn som publicerades i Helsingin Sanomat i april i år, skriven av biskop Mari Leppänen. Kolumnen skrevs efter domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola, och i sin text resonerar Leppänen kring frågor om yttrandefrihet och religionsfrihet. Mot slutet av kolumnen kommer hon in på frågan om Bibeln och där skriver hon en del saker som visar hur dagens kyrkliga ledare resonerar och hur långt bort de har kommit från biblisk kristendom.

Leppänens kolumn har rubriken "Med Bibeln kan vi skada eller tjäna livet", och redan här låter hon förstå att vi människor kan och ska bedöma vad som är rätt och tjänligt och vad som är skadligt för livet/människorna. Det hon i praktiken gör i sin text är att hon ställer sig själv i Guds ställe och tar sig friheten att döma Gud och hans heliga ord på basen av dagens "bättre förståelse" av människan och hennes sexualitet. Hon skriver: "Bibelns texter har på sin tid riktats till människor som hade sin tids kunskap, värderingar och världsbild. Som bibeltolkare idag behöver vi inse det tidsmässiga och kulturella avståndet [till bibeltexterna]".

Behöver jag säga att detta INTE är Bibelns självbild och inte heller är det vår kyrkas fastslagna syn på Bibeln? Kyrkoordningens första paragraf gör klart att Bibeln är tidlös och det den säger gäller oberoende av och över vad vi menar oss veta och förstå. Detta uttrycks på följande sätt: 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. 

---

Det Mari Leppänen ger uttryck för i sin kolumn är inte kristendom så som vi i vår kyrka förstår den. Det hon ger uttryck för är förvisso vad många - också inom kyrkans ledning - menar och anser, men det gör inte att det är rätt för det. Leppänen ställer i och med denna text sig utanför den kristna tro som hon förbundit sig att försvara och bryter därmed sina prästlöften. Framför allt öppnar hon för att låta tidsandan avgöra vad som är rätt och fel och jag tror att alla kan förstå vilken Pandoras ask detta öppnar.

---

Huvudtesten i Leppänens resonemang är att Bibeln och läsningen av Bibelns texter bör tjäna livet/människan. Det hon inte säger, men som finns där som en outsagd tanke, är att alla uttryck för den mänskliga sexualiteten bör accepteras (vanligen med tillägget: Så länge allt sker av fri vilja och det inte skadar någon utomstående.) Den bärande tanken bakom detta är att vi idag vet mera och bättre vad som är rätt och gott än vad Bibelns författare visste. 

Men detta resonemang faller på att Bibeln inte är människors tankar om Gud, människan och världen. Nej, utan Bibeln är GUDS ORD. Något som alltså KO §1 gör klart och tydligt att också vår kyrka anser och bekänner sig till. 

Leppänen menar, helt seriöst, att det kan skada livet/människan om och när vi läser och håller fast vid Guds eviga ord. Och visst! Det tar sjukt när Gud talar och vi människor får höra att vi har syndat och gått emot Guds goda vilja och bud. Men detta att det tar sjukt får inte förväxlas med att skada livet! Det är nämligen aldrig skadligt att bli tillrättavisad och att få höra att den väg jag befinner mig på kommer att sluta i förskräckelse. Det som är skadligt för livet är att låta förstå att det är ok att fortsätta på en felaktig väg och att synden inte kommer att leda till död. Det kanske kan upplevas som om vore det trösterikt för stunden, men vad hjälper det om vi i slutändan går miste om själva Livet? 

---

Det Leppänen skriver låter säkert bra för många som saknar förstånd i andliga frågor. På samma sätt som en varg utklädd till ett får kan se nog så gosig och trevlig ut. Men det ändrar inte det faktum att det ändå är en varg och att den har vassa tänder och ett vargahjärta.  

Bedrövligt!

Ibland blir jag bara närmast chockad när jag läser ÖT:s ledare. Den senaste gången i raden var när jag läste Sofie Staras ledare i gårdagens tidning. Hennes ledare har rubriken "Finland behöver ett regnbågsprogram nu", och i texten vinglar hon på mellan olika företeelser och fenomen och landar i att "varken kristen tro eller regnbågspersoner ska behöva osynliggöras". På vägen dit går hon via en förvirrad kommentar på Svenska Yle av signaturen "Pandisen" som bl.a. ger uttryck för irrationella fobier för kristna uttryck i gatubilden. Stara låter så släggan falla genom att vidare citera samma kommentar där "Pandisen" skriver att hon ändå vet att "alla kristna inte vill queera människor illa". (Underförstått: Men att många av oss nog vill det.) Detta är inte ok. "Maalittaminen" heter det visst på finska. När detta sker på ledarplats i tidningen är avsikten inget mindre än att svärta ner en hel befolkningsgrupp.   

Det jag ändå reagerar mest på i Staras ledare är det att hon ställer offentlig prideflaggning bredvid olika tryck på tröjor eller smycken som kristna människor bär som om dessa saker skulle vara jämförbara. Som sagt, jag blir chockad av dylikt dravel. Jag ser det gång på gång här på bloggen att vurmen för sexuella minoriteter ofta kan göra att - och i realitieten också gör just det - människor förblindas och fullständigt tappar bort logik och sunt förnuft. Men att så sker på ledarplats i lokaltidningen är oursäktligt. 

Kunde inte ÖT:s redaktion ha någon att läsa igenom Staras texter innan de publiceras så att vi som läsare inte behöver utsättas för dylika dumheter i framtiden?  

---

Och nej. Finland behöver inget "regnbågsprogram". Helt enkelt för att vi inte behöver flera verktyg för nedmontering av yttrande- och åsiktsfriheten. De vi har är redan för många. 

Om tidens slut och om födslovåndorna

Knappast har någon missat att USA och Iran har kommit fram till någon form av fredsuppgörelse. Framtiden lär få utvisa hur detta kommer att fungera, men åtminstone min tanke är nog att denna uppgörelse (ifall den håller) är en enorm förlust för USA och Donald Trump - även om han förstås försöker sälja in den som något annat. Situationen har inte förändrats märkbart sedan före kriget, annat än att krigets följder har fungerat som en stresstest på världsekonomin. (Jag såg annars för några dagar sedan för första gången sedan kriget startade 95E för under två euro vid pumpen...) 

Det är knappast någon underdrift att hävda att världen är trött på detta krig och framför allt på dess följder. Därför är fredsavtalet mycket välkommet för de flesta. En sak som dock kan hota freden är Israels krig mot Hizbollah i Libanon eftersom Iran anser att dessa krigshandlingar också måste avslutas för att avtalet ska gälla. Israel tycks dock inte alls vara av samma åsikt, och detta har fått t.o.m. USA att höja rösten mot Israel och ställa hårda krav på ett slut på krigshandlingarna.  

---

Jag har alltid varit intresserad av det Guds ord säger om tidens slut och de händelser som kommer att föregå slutet. En intressant profetia som det har varit svårt att kunna tänka sig fullbordad är det som profeten Sakarja skriver i det tolfte kapitlet i sin bok . alltså det om att alla jordens folk ska slå sig samman mot Israel. (Sak. 12:3). Detta länge givetvis eftersom det inte fanns något Israel att dra upp mot, och efter 1948 för att världens starkaste krigsmakt USA alltid har varit ett orubbligt stöd för Israel. 

Vi vet givetvis inte hur och när denna profetia kommer att gå i uppfyllelse, men nu kan vi, för egentligen första gången, se hur ett möjligt scenario skulle kunna se ut. Om, och när, Israel - genom att fortsätta sina attacker mot Hizbollah-terroristerna i Libanon - gör om intet Trumps fredsavtal med Iran kan USA mycket sannolikt gå hårt åt Israel och t.o.m. vända sig mot landet. Detta särskilt som Trump har visat sig vara synnerligen lynnig och ombytlig under sin andra presidentperiod. 

---

I detta sammanhang kan jag inte undgå att komma ihåg Ensio Lehtonens profetia gällande Israel och Finlands Sion - speciellt inte efter det som har skett under de senaste månaderna - och efter att ha sett den video som en anonym kommentator länkade till under den senaste texten. Jag har skrivit om denna profetia i ett flertal repriser, och jag nöjer mig i detta sammanhang med att länka till den första texten jag skrev om den. 

Den stora frågan är om vi snart börjar vara där?

Omvänd er, ty himmelriket är nära!

I dag är det midsommarafton. Midsommaren är Johannes Döparens högtid, och orden i rubriken ovan var hans budskap till sin omvärld. "Omvänd er, ty himmelriket är nära!"

Johannes predikade omvändelse för alla människor, och hans budskap är aktuellt ännu idag. Om än med den "uppdateringen" att himmelriket nu har kommit - om än det än så länge är fördolt. 

Johannes omvändelsebudskap gäller alltså oss alla. Det gäller sådana som lever blinda och döva för Guds kärlek och nåd, och det gäller alla oss som har fått se och smaka att Herren är god. För oss alla gäller kallelsen till daglig omvändelse från vårt gamla liv och vår gamla människa med hennes begär och, ja, fall. 

Det vi behöver inse och komma ihåg är att detta omvändelsebudskap inte är en dom i sig. Eller rättare sagt: Det är inte avsett som en dom. Om vi inte hör det och tar vara på det blir det för oss till en dom, absolut, men målet med det är inte domen eller det att vi ska gå omkring med dåligt samvete. Nej, målet med omvändelsebudskapet är frid med Gud. Målet med omvändelsebudskapet är att vi ska vända oss till Herren Jesus, få lägga av oss vår skuld vid korsets fot och sedan resa oss upp och gå vidare i Guds nåd. I glädje och frimodighet. 

För Guds rike är här! Vi kan, redan här och nu, få leva i detta osynliga rike som benådade, förlåtna och frälsta syndare. Ordet "frälst" kommer från det gamla svenska ordet "frihalsad" och handlar om att en slav blivit av med sitt nackjärn som var det synligaste och mest påtagliga tecknet på att en människa inte var fri. 

I Kristus är vi "frihalsade"! Han ger oss friheten! Frihet från synden, från domen och från vår gamla herre Djävulen. Kan det finnas något som är mer glädjande än detta?   

Kyrklig allergi

Igår rapporterade Iltalehti om en anonym släkting till ett skriftskolbarn som hade "skakats" av att en skriftskolpräst i Jämsä församling, Ari Mäkelä, i skriftskolan bl.a. hade undervisat att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. På en fråga som kommit in i en frågelåda hade samme Mäkelä också svarat att Donald Trump också har gjort en del bra saker, bla.a. att han sagt att det bara finns två kön samt att han gått åt "transvården" av barn.

Iltalehti försöker göra en stor sak av detta genom att pressa kyrkoherden i Jämsä församling, Harri Niemelä, men denne står bakom skriftskolprästen och kallt konstaterat att Mäkelä "modigt skött sina prästuppgifter i denna utmanande avkristnande tid". 

---

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan någon biskop (exempelvis Matti Salomäki i Lappo stift dit Jämsä församling hör) går ut i media och försöker gjuta olja på vågorna. 

Som jag skrev i en tidigare text är det idag rädslan som styr i vår kyrka, uttryckligen rädslan för media och den allmänna opinionen. Detta så till den grad att biskoparna och kyrkans ledning är beredda till i princip vilja eftergifter som helst för att inte stöta bort människor som inte har något större intresse av kyrkan och dess budskap men som har blivit bedragna i en rad etiska frågor och som därmed inte står ut med utan blivit allergiska mot Bibelns budskap och kyrkans lära. Allt för att bevara de heliga skatteintäkterna.   

Högmod och blindhet

 Igår rapporterade Kotimaa-nättidningen att "Kyrkan igen är synligt med i Helisnki Pride". Detta i år så att kyrkan (Helsingfors, Esbo och Vanda kyrkliga samfälligheter) är en så kallad "Support-kompanjon" till Pride. Detta kostar 10 000 euro för kyrkan.

--- 

Kostnaden är en sak, men långt mycket värre är att kyrkan genom detta trampar Guds ord under sina fötter, spottar på Guds goda vilja och öppet bekänner sig till en ny religion. I denna nya religion är synden avskaffad och eftersom synden är avskaffad är det synnerligen oklart vad vi behöver någon Frälsare till. 

Detta är givetvis fruktansvärt, och frågan är hur länge domen över vår kyrka kommer att dröja. 

Vi vet och förstår sällan hur och när Gud gör det han gör, men frågan är om inte den process som just nu pågår i kyrkan när biskoparna och kyrkans ledning med all önskvärd tydlighet visar att de inte alls är intresserade av att bevara kyrkans enhet och hålla kvar de gammaltroende i kyrkan är en del av denna dom. När vi läser bl.a. Rom. 1 ser vi att Gud inte sällan agerar så att han låter en blindhet falla över de som uppträder som fiender till evangeliet och Guds uppenbarelse, och just nu är det mer än tydligt att en stor majoritet av biskoparna och kyrkans övriga ledning har drabbats av en mycket svår blindhet.

Det ser mycket dåligt ut för vår kyrka. (Matt. 15:14) Men vi får, nej måste, ändå fortsätta att be för kyrkan, dess biskopar och dess ledare. Vi får be om omvändelsens nåd och att Herren skulle öppna ögonen på de förblindade. Samtidigt behöver vi också be om klarsyn, vishet och mod för våra väckelserörelseledare. Och, framför allt i dagens läge, om beskydd för dem och deras familjer. Fienden är nämligen inte inaktiv, och han jublar över dagens situation och dubblerar helt säkert sina ansträngningar. .    

 

När rädslan styr

Jag publicerade för ett par dagar sedan SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledares svar på professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev till väckelserörelserna om kyrkans enhet. Nu har samme Ruokanen också skrivit ett brev till våra biskopar i samma ärende, och eftersom brevet (vad jag förstår) endast kan hittas på finska väljer jag att igen översätta det och publicera det här på bloggen. För den som inte orkar läsa hans brev som jag klistrat in nedan, kan jag konstatera att du ska tänka om (brevet är viktigt!), men i korthet säger han att biskoparna har redskapen att bevara kyrkans enhet om de så vill. Jag kan också berätta att i skrivande stund har två biskopar, ärkebiskop Tapio Luoma och biskopen i St Michel Mari Parkkinen, besvarat hans öppna brev. Deras svar är ett klart och tydligt NEJ på Ruokanens uppmaning till att verka för enhet. I speciellt Luomas svar kan man se att det är rädslan för den allmänna opinionen som driver honom. Han är helt enkelt rädd för vad media skulle skriva ifall biskoparna och kyrkans ledning skulle visa tolerans och vilja till enhet där media och den allmänna opinionen inte vill ha någon sådan enhet. 

Nå, nedan alltså professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev på svenska:  

 

Vördade biskopar, kära systrar och bröder i Kristus! Jag känner var och en av er. Några av er har också varit mina studenter vid Helsingfors universitet. Jag vågar vända mig till er eftersom vår kyrka lever i en mycket farlig tid.

Evangeliföreningen och Folkmissionen representerar evangeliska och pietistiska strömningar som är inflytelserika världen över inom lutherdomen. Dessa har fungerat som väktare av många lutherska kyrkors konfessionella identitet, de har varit reformatorer av andligt liv, ansvarstagande bärare av församlingar, kristna pedagoger, bibellärare, pionjärer inom diakonin och framför allt pionjärer inom kyrkans missionsarbete.

Nu hotas vår kyrka av en stor fara: Om de väckelsekristna lämnar vår kyrka kommer det att vara en mycket stor förlust för vår kyrkas och dess församlingars andliga liv och verksamhet. Kyrkan skulle förlora en del av sin bästa kärna: tusentals av sina medlemmar som hängivet har burit ansvar i församlingarna. De flesta av vår kyrkas missionärer skulle också gå förlorade.

På lång sikt har vår egen kyrka varit mycket tolerant och tillåtit många olika synsätt och övertygelser inom kyrkan. Bland fullvärdiga medlemmar i kyrkan har funnits anhängare av både den politiska extrema vänstern och extrema högern. Både liberala högkyrkliga män och schismatiska extrema pietister finner sina hem i vår folkkyrka. Kyrkan har varit klokt inkluderande och omfamnat motsatta åsikter. Detta har varit vår kyrkas styrka. Vart har kyrkans inkluderande tolerans tagit vägen i vår tid?

Varför har nu ett likriktat stöd för moderna värderingar lyfts fram som ett villkor för fullvärdigt medlemskap i vår kyrka? Kyrkan är idag tolerant i bara en riktning. Den ateistiska etiska diskursen som har blivit dominerande i väst har blivit vår kyrkas nya dogm. Vart har vårt eget kritiska teologiska tänkande tagit vägen?

Martin Luther konstaterade att det är extremt farligt om människor blir utsatta för tvång i frågor om tro och samvete. Det är just detta som är frågan i vår kyrka nu: Kommer en väckelsekristen som håller fast vid kyrkans århundraden gamla traditioner att ha hemortsrätt i en kyrka som befinner sig mitt i en moderniseringsprocess? Är antagandet av samhällets och medias värderingar en absolut förutsättning för fullvärdigt medlemskap i kyrkan?

 I den tidiga kyrkan kunde medlemskap i kyrkan bara förloras på grund av uppenbar kätteri. Vår kyrkas "kättare" är inte kätterska – snarare tvärtom.

Vördade biskopar, vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Vill ni skrivas in i kyrkohistorien som de som kunde möta den stora utmaning som modernismen innebär för kyrkans enhet?

Mycket beror på er hur kyrkans historia i Finland under de kommande åren kommer att skrivas. Kommer vi att stå inför kollaps eller kyrkans expansion och förnyelse? Om vi ​​vill förbli en folkkyrka måste vi stärka den radikala toleransen i förhållande till olika åsikter.

Kommer ni att kunna skapa en så radikal toleransatmosfär i vår kyrka att även de som upprätthåller traditionen, som inte alls tolereras av de ivriga anhängarna av det moderna ethoset, kommer att få full hemortsrätt i våra fäders och mödrars älskade, nästan tusenåriga folkkyrka?

Ni är experterna på vad radikal tolerans skulle innebära i praktiken vad gäller kyrkopolitik, kyrkolagstiftning och administration samt församlingsliv. Jag ska inte ens försöka ge er råd om detta. Om det finns en vilja finns det en väg.

Diabolos, eller "Kringkastaren", skiljer kristna från varandra. Istället är den Helige Ande den treenige Gudens essens, eller den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra.

Våra ärade biskopar, ert ämbete ger er möjlighet att förhindra en splittring av vår kyrka. Må vår Herres Helige Ande ge er kärleken, visdomen, skickligheten och modet att främja radikal tolerans och inkludering för att bevara vår kyrkas enhet!

”Stolthet förstör, men ödmjukhet upphöjer biskopsämbetet.” (Augustinus, De pastoribus, 3:7)”

Miikka Ruokanen

Professor emeritus i dogmatik (Helsingfors universitet)

Professor i systematisk teologi (Nanjing Theological Seminary, Kina)

 

Blindhetens blindhet

Aftonbladet har bestämt sig för att skaka fram en politisk skandal inför valet i höst och för att mota sommarens nyhetstorka. Då hittade man statsministerns frus (som är präst i SveK) stiftelse och herrgård som går under namnet "Fållöknastiftelsen". Den sorglustiga historien påstås handla om "mjuka mutor" och bristande säkerhet kring statsministern. Nå, jag har inte riktigt orkat lägga mig i saken. Det finns säkert fog för skriverierna, men det hela luktar nog ändå beställningsarbete. 

Den artikel jag däremot läste noggrant var en kria angående en retreat som ska hållas på stiftelsens herrgård i september och som ska ledas av frälsningsarmé-officeren Daniel Viklund. Nå, nu har alltså Aftonbladet bestämt sig för att gräva upp alla skelett - verkliga liksom påhittade - för att påverka höstens val. Det har visat sig att denne Viklund, ve och fasa!, har medverkat med en andakt på abortkritiskt evenemang. Dessutom är ju Frälsningsarmén "djupt abortkritisk", enligt Aftonbladet. 

Det här är ju så fruktansvärt så! En kristen stiftelse bjuder in en pastor som har hållit en andakt på "fel" ställe. Det är konstigt att solen alls går upp i Sverige idag! 

Nå, för att visa hur fruktansvärt detta är ger Aftonbladet muntur till en Helena Kopp Kallner, professor vid Karolinska institutet. Hon påstår att "aborträtten är fundamental för kvinnor" och hon framhåller att "forskningen visar positiva effekter av tillgång till abort för kvinnor, barn och samhället". "De som är emot aborträtten kan aldrig argumentera utifrån fakta. Det är religion det handlar om. Religion, tro och en känsla. Det hör inte hemma i lagstiftning. Abort är sjukvård, och sjukvården ska bedrivas enligt evidens." 

Oj suck. Kopp Kallner påstår alltså att aborter är positiva för barn, samt att de som argumenterar mot abort aldrig kan göra det utifrån fakta. 

Jag upphör aldrig att förbluffas hur lätt det tycks vara att bli fullkomligt blind. Smaka på denna fakta: Hur kan det på något sätt och i något universum vara bra för ett barn att bli aborterad? Mördad, med andra ord. Men visst. Hon laborerar med fakta och vi abortmotståndare gör det inte. 

Mera fakta: Demografiskt sett har den fria aborträtten gjort att vi idag (i Finland) saknar över en halv miljon människor - och det när vi endast räknar de som blivit mördade! Om vi räknar deras barn som förstås inte heller de fått födas är siffran givetvis mycket större. Detta samtidigt som vårt samhälle skulle behöva, hör och häpna!, en halv miljon arbetstagare till för att vi ska kunna upprätthålla välfärdsstaten. Men nej, vi argumenterar inte utifrån fakta. 

Mera fakta. När en abort sker släcks ett liv. Ett mord begås. På laglig väg, men dock. En halv miljon mord (bara i Finland) konstituerar historiens största folkmord. 

Men nej. Vi "kan aldrig argumentera utifrån fakta, det är religion det handlar om". 

Som sagt: Hur förblindad kan en människa vara? Svaret på frågan är: Den som inte vill se ser inte. Ideologiskt baserad blindhet är den värsta sortens blindhet. 

 

  

Mycket viktig brevväxling

Professorn emeritus Miikka Ruokanen har gått in i den pågående kyrkodiskussionen genom att publicera ett öppet brev till Folkmissionen (SEKL) och den finska evangeliföreningen (SLEY). I detta brev uppmanar han dessa rörelser att stanna kvar i kyrkan och i stället för att gå ut skapa starka strukturer inom kyrkan - alltså en kyrka i kyrkan - och så kunna vara kvar och påverka och arbeta för Guds rike inom de ramar och med de möjligheter vår kyrka ger. Han talar för att dessa två rörelser (och säkerligen också resten av de rörelser som verkar inom kyrkfolket.fi) borde anammar samma kyrkosyn som gammallaestadianerna, alltså att se kyrkan närmast som en yttre organisation medan man ser den egna rörelsen som den rätta kyrkan. Det enda "offret" SEKL och SLEY borde göra för att kunna åstadkomma detta skulle vara att, för att få allmän acceptans, förutsätta att alla rörelsernas arbetstagare skulle gå med på samvigningar där även kvinnliga prästkandidater medverkar och utan begränsningar samverka med kvinnliga präster i kyrkans församlingar. Till saken hör att Miikka Ruokanen varit de gammaltroendes kandidat i åtminstone ett ärkebiskopsval - som han förlorade med knapp marginal. (För övrigt noterar jag också att t.ex. också Hans Snellman långt har föreslagit samma väg för LFF.) 

Det här kan kanske låta bra, men denna väg har många svagheter. För att säga det milt. Det "lilla offer" Ruokanen efterlyser är nämligen inte alls litet. Det innebär framför allt att vi avsiktligt skulle kompromissa med Guds ord. Gör vi så hamnar vi in på ett sluttande plan som kan sluta var som helst. Samkönade vigslar är knappast slutpunkten. Saken är den att vi inte kan göra detta. Vi kan inte överge Guds ord. För det andra innebär det att bli prästvigd av en villolärande biskop att vi skulle ställa oss under hans/hennes läroöverseende och domvärjo. Det är inte, som Snellman påstår, så att vi bara kan svära oss fria från sådant som enligt oss far fel i kyrkan och biskoparnas verk. Den som blir prästvigd av biskop A är bunden till biskop A, vare sig vi vill det eller inte. 

---

SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledare (Daniel Nummela och Tom Säilä) svarar på Ruokanens öppna brev med ett eget öppet brev som jag rekommenderar alla att läsa. Det är på finska, men eftersom detta brev är av så stor vikt har jag översatt det (med en viss hjälp Google) och klistrar in det nedan så att alla kan läsa det också på svenska. 

 

Apostolisk tro och kyrkogemenskap hör ihop – svar till professor Miikka Ruokanen

Ärade professor Miikka Ruokanen, vi tackar dig för ditt inlägg (Seurakuntalainen 28.5.), där du uppmanade Folkmissionen och Evangeliföreningen att lära av gammallaestadianerna, och du hoppades att våra organisationer skulle fortsätta att vara med i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Folkmissionen och Evangeliföreningen har hittills verkat inom kyrkan och tjänat den. Vi är hängivna den lutherska bekännelsen och vill fortsätta att tjäna kyrkan genom att förkunna evangeliet, utföra missionsarbete och bjuda in människor till Kristi gemenskap.

Du föreslår att vi, liksom gammallaestadianerna, skulle kunna bygga våra egna starka strukturer inom kyrkan. Samtidigt skriver du att "Det enda offer ni måste göra och som laestadianerna också gör..." är att vi för att uppnå offentlig acceptans bör kräva att alla våra anställda går med på gemensamma prästvigningar med kvinnor och samarbetar obegränsat med kvinnliga präster.

Samtidigt antyder du att vi inte skulle anse att den finska evangelisk-lutherska kyrkan är en sann kyrka, utan att vi i likhet med fridsförenignarna skulle, med dina ord, ”…vara en del av folkkyrkan och acceptera den som en ’andlig auktoritet’, inte som Kristi sanna kyrka, eftersom endast fridsföreningarna är Kristi sanna kropp i vilken den Helige Ande verkar.”

Den modell du föreslår skulle inte bara vara en praktisk ordning, utan en betydande förändring i vår kyrkolära och vår förståelse av ämbetet. De allvarliga problem som råder i kyrkan löses inte genom att lägga till doktrinär förvirring i läran om kyrka, ämbete och äktenskap, utan genom att återgå till den apostoliska läran. Annars kommer kyrkan att falla isär.

Den gammallaestadianska handlingsmodellen uppstår ur deras kyrkolära. De verkar enligt en teologisk princip inom sin rörelse och en annan i kyrkans församlingar. Ingen sådan uppdelning är känd inom Folkmissionen och Evangeliföreningen. Kristi kyrka är inte begränsad till våra egna rörelser.

Vi inser att Kristi kyrka blir synlig där Guds ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi förordning. Det skulle vara teologiskt inkonsekvent att leda våra rörelser i en riktning där endast dess medlemmar anses vara sanna medlemmar av Kristi kropp.

Den gammallaestadianska modellen kan inte antas endast som en yttre ordning utan att anta också den teologi som ligger bakom den samma.

Därför kan vi inte vara likgiltiga inför hur vi agerar i kyrkans gemensamma liv. Ämbetsfrågan är inte bara en organisationsfråga för oss, utan är relaterad till Bibelns lära, kyrkans apostoliska ordning och samvetets bindande natur. Vi kan inte lära en sak och agera annorlunda i praktiken.

För många medlemmar i våra rörelser har mässa och nattvard blivit kärnan i församlingslivet. På många platser har vi firat mässa och nattvard i våra egna lokaler i anslutning till kyrkan och på grundval av kyrkans bekännelse i flera decennier. Under senare år har nya villkor börjat ställas på dessa tillstånd, som inte bara är relaterade till ämbetsfrågan utan också till förhållningen till äktenskapsfrågan. Problemet är därför inte vår önskan att bryta oss loss från kyrkan, utan att villkor ställs på aktiviteter i kyrkan som vi inte kan se vara i överensstämmelse med den apostoliska läran.

Du har rätt i att påminna oss om att enheten bland de kristna är en allvarlig fråga. Enhet kan dock inte betyda att den andra parten måste ge upp sin övertygelse eller agera emot den. Sann kyrklig gemenskap kräver både kärlek och sanning, både tålamod och respekt för samvetet.

Vi uppmuntrar alla, inklusive dig, professor Ruokanen, att vädja till biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan att låta våra rörelser verka inom kyrkan. Biskoparna har fortfarande alla möjligheter att garantera oss ett utrymme att verka så att vi kan fortsätta bygga Guds rike i samverkan med den evangelisk-lutherska kyrkan.

Folkmissionens och Evangeliföreningens väg är inte att skapa en ny kyrka inom kyrkan. Vägen är att söka ett rum där vi kan verka öppet i enlighet med de övertygelser vi har anammat från Bibeln och den lutherska bekännelsen.

Om ni förblir i mitt ord är ni i sanning mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. – Johannes 8:31-32

 

Daniel Nummela, verksamhetsledare för Folkmissionen

Tom Säilä, verksamhetsledare för Evangeliföreningen