Skrämselpropaganda

Igår publicerade Finlands Skrämsel- och propagandainstitut... Nej, ursäkta! Det där blev fel. Jag tar det på nytt. Igår publicerade Svenska Yle en artikel om klimatförändringen som bygger på en rapport från Sitra. I denna artikel ingår en fiktiv väderprognos som sägs visa vädret i Finland i Juli 2040 med temperaturer mellan 31 och 35 grader i hela landet. I artikeln berättas att Sitra "kritiserar Finland för sega åtgärder i fråga om klimatförändringen", och i rapporten ges tre påstått möjliga framtidscenarier Enligt det mildaste kommer Finlands medeltemperatur att stiga med "bara" 3,3, grader fram till 2100, enligt de mer våldsamma kommer medeltemperaturen att stiga med uppemot 8 grader. Allt givetvis beroende på hur väl vi lyckas med vår "kamp mot klimatförändringen".

---

Jag hörde en föreläsning (av en anställd inom polisen) på 90-talet i vilken föreläsaren berättade att de s.k. "Taistoiterna" hade som mål att göra kommunistisk statskupp i Finland på 70-talet. Det misslyckades, och på 80- och 90-talen hade dessa Taistoiter nått en sådan ålder (och förmögenhet) att de själva inte längre var beredda att ställa sig på barrikaderna. Men de hade finansiella möjligheter att stöda andra (ungdomar) som agerade för att störa det ordnade samhället och möjligen få till stånd samhällsofred (och revolution). Till dessa hörde bl.a. de så kallade "rävflickorna". Detta misslyckades också. Så lång vad denna denna föreläsare hade att säga. 

Frågan är om dessa element har försvunnit idag? Knappast. Deras mål torde kvarstå, men metoderna har förändrats. Igen en gång. Det är knappast att spekulera alltför vilt att hävda att artiklar likt den på Svenska Yle igår gör långt mer för att skapa oro och därmed arbeta på att montera ner samhällsfreden än vad aldrig så många räcflickor lyckades med när det begav sig. Med detta sagt hävdar jag förstås inte att det är samma krafter som verkar i bakgrunden, men slutmålet (medvetet eller omedvetet) är det samma.

Det stora problemet är nämligen att vi saknar möjligheter att göra något åt klimatförändringen. Detta även om det skulle vara så att det är vi människor som (helt eller mestadels) har orsakat denna. Detta helt enkelt för att redskapen saknas. Det finns helt enkelt inga sådana tekniska lösningar som fungerar i så stor skala att vi skulle kunna luta oss mot dessa för att få ner våra CO2-utsläpp till en sådan nivå som skulle vara godkända enligt dessa klimatalarmister. 

Likväl påstås det att så är fallet. Men redan nu ser vi hur t.ex. Fingrid går ut med allvarliga varningar om att elen inte kommer att räcka till. Redan om några år kan vi stå inför allvarliga problem. Och detta trots att elektrifieringen av särskilt den tunga industrin bara är i startgroparna. Om ens det. Trots upprepade varningar om instabilitet i elproduktionen satsas det envist på väderberoende elproduktion och reglerkraften monteras ned. (När vi, tvärt om, borde bygga ut just denna och det t.o.m. kraftigt!)

Jag ser ett framtidscenario när verkligheten så småningom möter dessa falska förhoppningar och, ja, rent av lögner. Vi har redan sett hur aktivister gått ut på gatorna och protesterat mot att "politikerna inte gör tillräckligt". Men vad ska våra politiker göra, menar de? Svaret på den frågan är alltid bara flum, helt utan verklighetsförankring. "Minska på växthusgaserna!" "Det finns ingen planet B!" "Omställning nu!" Osv.

Saken är den att eftersom det inte finns några fungerande lösningar (trots att media gång på gång ljuger och gräver fram "experter" som hävdar att "de tekniska lösningarna finns bara vi skulle ta dem i bruk") finns det inget ansvarsbärande politiker kan göra. Det går inte att minska på CO2-utsläppen (annat än på ett kosmetiskt plan) utan att samtidigt montera ner hela det fungerande samhället. Och det kommer inga politiker att göra. (Förutom möjligen de längst ut på vänsterkanten som saknar verklighetsförankring eller som, på basen av det ovan skrivna, vill skapa kaos.)   

---

Slutsatsen blir att denna klimatpropaganda mycket väl kan komma att verka det som Taistoiterna och 90-talets rävflickor inte klarade av att göra. Alltså att få till stånd stor samhällsoro och kanske t.o.m. en revolution. När media har eggat upp och lurat en majoritet av befolkningen och denna falska bild kolliderar med verkligheten (som alltså är att det inte går att göra det som behövs) kommer det att bli en allvarlig kris. Vad som sedan sker är omöjligt att veta. Men roligt blir det knappast.  

Mekanismen för avfall

Skiljelinjen i de frågor som har diskuterats i kyrkan de senaste decennierna (ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan speciellt) går genom och i synen på Bibeln. Detta så att vi med fog kan hävda att den stora striden i kyrkan - som håller på att riva isär vår kyrka - inte handlar om ämbetet ska vara öppet för kvinnor eller om samkönade par ska kunna vigas utan i grund och botten handlar om huruvida Bibeln är Guds ord och som sådant auktoritativt för vår kyrka.

Vi fick för en knapp månad sedan en god insyn i hur de tänker som försöker köra ner Bibelns auktoritet för att kunna driva igenom sådana förändringar i kyrkan som står i samklang med den fallna världens synsätt när biskop Mari Parkkinen gästade Sari Valtos diskussionsprogram på Yle-arenan. Parkkinen fick en direkt fråga av Valto: "Upplever du att du och de andra prästerna som förhåller er positivt till att viga samkönade går emot Bibeln?"

Parkkinens svar var synnerligen avslöjande: "Det är sant att det står att Gud skapade människan till man och kvinna. Men ... när det gäller biologi och läkarvetenskap ... så kände man kanske inte till allt då [när Bibeln skrevs] ... Och så är det ju ändå så att det i slutändan är Gud som gör de sista besluten. Men så här, i det här läget och med den förståelse jag har, så upplever jag att det inte är mot Bibelns ord att viga samkönade."

---

Så långt Mari Parkkinen.

Märkte du vad som hände här? Parkkinen erkänner det tydliga bibelordet om att Gud skapat människan till man och kvinna, men sedan underkänner hon det Gud säger på basen av sina egna märkliga funderingar som går ut på att han som inspirerat Bibeln inte visste allt om biologi och läkarvetenskap. Eller kanske rättare sagt: Hon väljer fritt i Guds ord vad som är Guds ord och vad som inte är det utan bara är ett uttryck för dåtidens bristande förståelse för dessa saker.

Sedan lyckas hon få det att låta som om Gud på något sätt skulle verka genom vår kyrkas kyrkomöte [också de gånger KM går tvärt emot Guds eget ord]. Och så slutklämmen efter att hon gått från det klara Bibelordet om att människan är skapad till man och kvinna: Nej, det är inte mot Guds ord att viga samkönade.

Vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf säger tydligt och klart att Bibeln/Guds ord är den yttersta normen för kyrkans lära och dess liv. "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord."

Detta bygger på den fasta övertygelsen om att Gud talar genom Bibeln och att det han säger är sant och rätt. Jag hoppas att du som läser inser att det Mari Parkkinen säger här går helt på tvären mot denna vår kyrkas fundament. Det Parkkinen i själva verket säger och verkar för är att världen och världens åsikter ska vara bindande för kyrkan. Inte Guds heliga ord.

Om och när kyrka och dess ledning placerar sig själva på denna tunna is finns det inte längre något som är fast och hållbart i kyrkans lära. Alltid när den fallna och gudsfientliga världen kommer på något nytt måste kyrkan böja sig. Är det rätt med kvinnliga präster? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger! Är det rätt att personer av samma kön kan gifta sig (och få Guds välsignelse)? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger! Är det fel att säga att Jesus är enda vägen till Gud? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger!

Ser du hur detta fungerar?

GloriaDei-mässa

I morgon (söndag) blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre (Jakobstad) kl 18. Tore Jungerstam predikar och Ingemar Klemets är liturg. Simon Häggblom är kantor. Välkommen med, och kom ihåg (som det brukar heta): Den som missar en mässa missar en massa! 

Välkommen till den mediaorkestrerade åsiktsdiktaturen!

Jag läste i morse nyheten om att Agnes Wolds populära radioprogram "Fråga Agnes Wold" läggs ner vid årsskiftet. Detta efter att hon råkat ut för en ordentlig mediestorm efter sina politiskt inkorrekta uttalanden om transpersoner, alltså människor som fått för sig att de är födda i fel kropp.

Jag hittade nyheten via Cecilia Hagens krönika i Expressen där hon öppet medger att "det mediala klimatet har blivit så hårt att man måste vara mycket försiktig med vad man skriver om man vill undvika att bli utsatt för blodiga drev". I sin krönika lyfter Hagen fram hur snabbt och skoningslöst drev uppstår i dagens medieklimat när speciellt offentliga personer utmanar de av det könsförvirrade samhället vördade normerna och därmed går utanför de accepterade åsiktskorridorerna. 

---

Det överraskande här är förstås inte att Agnes Wold blir förpassad ut i kylan. Det har alla vi som förstår hur dagens samhällsklimat fungerar redan länge insett att skulle ske. Nej, det överraskande är att en journalist öppet medger att det är så här det fungerar. Låt vara att rubriken på hennes krönika låter förstå att det är Wolds eget fel att så skedde. (Agens Wold visste inte sitt eget bästa")

Men det är så här det fungerar idag. Åtminstone i Sverige. Här i Finland kommer vi lite efter, något som (än så länge) räddade t.ex. ishockeyspelaren Veli-Matti Savinainen från ett öde likt det Agnes Wold nu råkar ut för. Men det hindrar förstås inte den oförlåtande medians representanter att häfta attributet "den kontroversielle" vid Savinainens namn alltid när det kommer upp. Detta så att ingen bara ens i misstag skulle glömma hans "övertramp". 

Men faktum är att vi lever i en mediaorkestrarad åsiktsdiktatur. "Håll dig innanför de accepterade ramarna eller så hamnar du ut i kylan". Det är bara så här det fungerar. Jag råkade ut för detta redan för ett antal år sedan när det gjordes klart och tydligt för mig att mina krönikor inte längre skulle publiceras i ÖT. (Där jag var krönikör under att par års tid.) Tidpunkten för detta "avsked" korrelerade med den inflammerade debatten i media där jag och Kaj Korkea-aho diskuterade hbtq-frågor. 

Nå, det var förstås ingen större förlust, varken för mig eller ÖT, men ändå. 

Vi har i våra länder i teorin en grundlagsskyddad yttrande- och åsiktsfrihet, men i praktiken är det inte längre så. Åsiktsdiktaturen har än så länge inte slagit helt och fullt igenom i lagstiftningen, men eftersom media driver denna sak så här hårt kommer lagstiftningen säkerligen också att följa efter så småningom. Hur lagarna utformas återstår att se, men att något kommer att ske är fullkomligt självklart. 

Om ondskan och Guds allmakt

Det kom en fråga som jag inte hann besvara under texten jag raderade. Frågan lydde: "Kristian, vem har skapat den onde? kan inte den allsmäktiga förgöra ondskan? är din Gud impotent?"

Det här är en intressant fråga med många led. Den första frågan är enkel. Gud har skapat allt som finns, och därmed också den onde. Sedan blir det knepigare. Det finns en del relativt dunkla bibelställen som ger oss vissa antydningar till vem den onde kunde tänkas vara och varifrån han har kommit. På basen av dessa har man antagit att han kunde tänkas vara en av de s.k. "ärkeänglarna", kanske t.o.m. den främste av dessa. Ordet "ärkeängel" nämns bara om en ängel i Bibeln (Mikael), men enligt traditionen finns det flera av dem. Även Gabriel nämns vid namn och har räknats som en ärkeängel, även om han inte kallas det i Bibeln. I apokryferna nämns även Rafael vid namn.

Ett ord i Hesekiel (28) antyder att den onde kan ha varit den ärkeängel som ledde lovsången i himlen men att han drabbades av högmod och själv vill bli tillbedd. Hans namn, Lucifer, finns inte i Bibeln annat då i en översättningsmiss i Versio Vulgata från 400-talet. I Luk. 10 och Upp. 12 får vi veta lite om den ondes fall, men det vi har är endast fragmentariska uppgifter. Sannolikt för att Gud menar att vi inte behöver veta allt om detta, och därmed får vi nöja oss med det vi har.

Följdfrågan är också lätt att besvara. Ja, Gud kan förgöra ondskan om och när han så vill. Men problemet är att då skulle också vi förgöras eftersom också vi är onda i grunden av vårt väsen. Det leder oss in på den sista frågan: Är Gud impotent?

Jag skrev att Gud skulle kunna förgöra ondskan om och när han så vill. Men hur göra om han vill förgöra ondskan utan att förgöra också oss människor som han älskar? Svaret på den sista frågan blir därför att kärleken till oss gör att Gud inte kan använda sin allmakt för att förgöra ondskan. Betyder det att han är impotent? Kanske det, sett ur en viss synvinkel. Men det är i så fall något vi människor ska vara oerhört tacksamma för!

I stället för att förgöra oss människor väljer Gud en annan väg att bemöta ondskan. (Så nej, han är de facto INTE impotent.) Han blir själv människa i Kristus och går in i och ställer sig under ondskans följder. Han blir förgjord i vårt ställe. Han som inte själv gjort något som skulle förtjäna detta (han är den ende som inte är ond) vinner seger över den onde, över synden och över döden/förgörelsen. Därmed öppnas en väg som gör det möjligt att förgöra ondskan utan att förgöra människan. Paulus beskriver det som kommer att ske i 1Kor. 15. när han skriver att den sista fienden, döden, ska berövas sin makt. Sedan ska vi uppstå. Inte som sådana vi nu är utan då kommer vi att ha en ny kropp, en "härlighetskropp" som inte längre står under förgängelsen. Som inte längre är bunden till ondskan och dess följder.

Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas,  i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1Kor. 15:50-57)

Så nej, Gud är inte impotent. Men han agerar på ett sätt som vi människor inte kunde förvänta oss. Det är kärleken till oss som gör att han inte förgör ondskan. Åtminstone inte förrän han har gett alla möjlighet att överge ondskan och fly till Guds nåd och barmhärtighet och därmed undgå förgörelsen.Sedan kommer nog ondskan att få sitt rätta straff. 

 

I dagens verklighet

Det rapporteras idag om att Equmeniakyrkan i Hallunda i Sverige har blivit anmäld för diskriminering och tvingas betala 50 000 kronor i skadestånd åt en praktikant som fick sin praktikplats indragen på grund av att han/hon var transsexuell.  

Nyheten berättar inte vilka uppgifter praktikanten i fråga skulle ha utfört, men det är en fullkomligt självklar sak att en öppet transsexuell person inte kan fungera i andliga uppgifter i en församling. (Då talar jag förstås inte om en människa som är transsexuell på riktigt utan om sådana som har drabbats av dagens könsnihilistiska ideologi och fått för sig att de är av det motsatta könet.)

Samhället i stort har tyvärr också drabbats av följderna av denna könsnihilism och ser sig därför tvingat att ingripa när en församling på detta sätt skyddar sina medlemmar från dylik könsnihilistisk påverkan. Därav denna anmälan och detta skadestånd. 

--- 

Hur ska en kyrka/församling bete sig för att undvika dylika situationer? Vi måste ju helt enkelt inse att detta är den verklighet vi lever i idag, och agera utifrån det. 

Nå, det första felet denna församling gjorde var att inte göra sin hemläxa. Praktikanten hade lovats plats, och att sedan avskeda honom/henne p.g.a. transsexualiteten gör att det blir synnerligen lätt för samhället att slå ner på denna process. Så det borde vara läxa nummer ett: Anställ inte sådana personer som har drabbats av och som sprider dagens könsnihilistiska propaganda. Det är att bjuda in problem. Oavsett om personen i fråga är en praktikant eller t.o.m. prästvigd. Och också oavsett om personen i fråga själv är drabbad av följderna av denna könsnihilism eller bara stöder/sprider den samma. 

Om detta inte låter göra sig bör vi börja förbereda oss på en situation där församlingarna helt enkelt inte alls anställer någon. Låter det konstigt? Visst gör det. Men igen: Detta är den verklighet vi lever i idag. Och ifall församlingen/kyrkan inte kan undvika dylika skadeståndskrav och domar bör vi dra de korrekta slutsatserna av det. Det är ju faktiskt inte någon naturlag att församlingen/kyrkan ska ha heltidsanställda arbetare. Det är bara något vi har vant oss vid och anpassat oss till, t.o.m. till den grad att frivilligarbetet i församlingen långt har hamnat på undantag. 

Jag tror faktiskt att det skulle vara nyttigt för kyrkan/församlingen att tvingas tillbaka till den situation där pastorn och de andra "anställda" skulle ha ett arbete utanför församlingen för sin försörjning och sedan jobbade frivilligt i församlingen. Det skulle förstås skapa en helt ny situation, men den skulle på det stora hela vara nyttig för alla. Ja, för alla utom de som söker sig till kyrkan för positionens och lönens skull. Men det skulle samtidigt gallra ut en hel del opassande element, misstänker jag starkt.

Jag bläddrade lite i domkapitlets nyhetsarkiv och kunde konstatera att t.ex. kyrkoherdetjänsten i Sibbo (som nyligen var lediganslagen) har en grundlön på minst 5500 euro/månad. Detta i en liten församling med 5000 medlemmar varav ett fåtal är aktiva. Kyrkoherdarnas grundlöner kan i vissa församlingar sträcka sig upp till över 8000 euro per månad. Biskoparnas motsvarande lön är femsiffrig. 

Handen på hjärtat, hur stor andel av dessa kyrkoherdar och biskopar (som ofta är drabbade av olika grader av villolära) tror du skulle stanna kvar ifall de tvingades försörja sig genom att tjuva tomatplantor eller diska i ett restaurangkök och jobba med församlingen/kyrkan på sidan om? 

Som sagt, jag tror att detta på det stora hela skulle vara en nyttig situation för alla. Det skulle innebära inget mindre än en revolution gällande synen på församling och församlingsarbete, men ändå. 

---

Detta är givetvis inget som kommer att ske i vår kyrka. Dels för att könsnihilismen inte längre ses som något problem utan som något som ska understödas. Kyrkan har helt enkelt anpassat sig till samhällets synnerligen märkliga syn på kön och sexualitet. Dels för att knappast någon av de alla som har dessa höga löner vill ge upp den och tvingas arbeta med ett "lågprofilarbete" för sin försörjning. (Citationstecknen för att det i luthersk teologi inte finns något sådant som ett "lågprofilarbete".) 

Det som också behöver sägas här är att dagens verklighet (än så länge) också är att vi har den anställningscentrerade personalpolitik som vår kyrka har. Så länge denna situation kvarstår ska ingen förstå det jag skriver här som kritik mot alla de kyrkligt anställda som gör ett gott jobb och som håller sig troget till Guds ord. Det är inget fel i att lyfta lön för sitt arbete så länge den rådande situationen fortgår.   

Men det att den rådande situationen fortgår betyder också samtidigt att vår kyrka tyvärr kommer att fortsätta på sin Efesusväg mot fördärvet. Notera detta nu väldigt noga: Inte för att prästerna och biskoparna har höga löner utan för att de hellre ger upp troheten mot Guds ord och sviker de allra mest utsatta och som har drabbats av könsnihilismens följder än att mista sin position och sina höga löner. 

Läs gärna Hebr. 13, särskilt verserna 12-13! 

Om dagens starke man

När jag senaste gång var inne på Kyrkpressens webbsidor fick jag ett förslag på en intressant (gammal) artikel om Ylva Eggehorn och Dietrich Bonhoeffer (1906 -1945). Artikeln handlar om filmen om Bonhoeffer som kom ifjol, och Eggehorn intervjuas som sakkännare – hon översatte Bonhoeffers bok "Efterföljelse" som 25-åring 1975.

I artikeln säger Eggehorn att Bonhoeffer, som avrättades av nazisterna två veckor före krigsslutet, varnade för en tro som blev ett verktyg för politiska och nationalistiska syften. "Det var precis det han såg hända i Tyskland. Kyrkan började anpassa sig till nazismen, istället för att stå emot. Det gjorde honom rasande. Han menade att en tro som söker makt och inflytande har förlorat sin själ."

Eggehorn menar att vår tid har likheter med Bonhoeffers tid. Hon tänker då främst på auktoritativa ledare i samhället och en kristendom som förknippas med makt och framgång. "Men Bonhoeffer stod för något helt annat. Han såg att det verkliga hotet mot kyrkan inte var yttre förföljelse, utan inre korrumption – att kyrkan skulle kompromissa med sanningen för att vinna inflytande. Det finns en rädsla för svaghet, en tro på att det viktigaste är att vinna, att behålla kontrollen. Men Bonhoeffer visade att det kristna livet handlar om något helt annat – om att ge upp sin egen makt, att sätta sig själv i den sista raden, att tjäna istället för att härska."

---

Jag tror också att vi har mycket att lära oss av en teolog som Dietrich Bonhoeffer. Hans teologi var synnerligen utmanande och vågade sätta tummen på de allra smärtsammaste punkterna. Sådant är hälsosamt ibland. Men det kan också ta ordentligt sjukt.

Det som Eggehorn lyfter fram i artikeln är också viktigt. Kyrkan har idag på sina håll lierats sig med den världsliga makten (bl.a. i Ryssland och i USA), och det kan vara mycket farligt om och när prioriteringarna inte är de rätta och, just som Eggehorn säger, hungern efter inflytande blir starkare än viljan att hålla fram och följa sanningen.

Men jag ser ett ännu större hot än detta att liera sig med den världsliga makten som sådan. Det är faran med att liera sig med tidsandan (Zeitgeist) och att överge sanningen för att vinna inflytande och erkännande.

Fascismen var på sin tid starkt förknippad med en person, Adolf Hitler. Men egentligen är fascismen som sådan inte bunden till någon enskild makthavare. Till fascismens natur hör att den lyssnar till rösten från en så kallad "Strongman". I Tyskland på 30- och 40-talen var denna "Strongman" liktydlig med Adolf Hitler (och i Italien Benito Mussolini), men som sagt behöver det inte handla om en enskild ledare. Ideologiskt sett är det själva makten som fungerar som denne "Strongman", och makten kan se ut på många olika sätt.

Jag har här på bloggen många gånger talat om ett värdeliberalt maktkluster som den de facto ledaren i dagens västvärld. Detta maktkluster är inte beroende av enskilda starka ledare utan manifesterar sig genom hela den politiska maktstrukturen. I Finland idag ser vi hur detta innebär att det egentligen inte spelar någon roll vilka partier som sitter vid makten – samma extrema värdeliberala politik dominerar oavsett vilka partier som har regeringsmakten. Det är i själva verket värderingarna som styr politiken, inte politikerna som formar värderingarna. Om någon därför eftersträvar makt och inflytande så krävs det därför att denne omfattar och driver dessa värderingar. Det samma gäller också i allra högsta grad för media. I stället för att vara politikens vakthund har media blivit värderingarnas och maktklustrets lojala och trogna vakthund som skäller och t.o.m. biter så snart någon stiger utanför den tillåtna åsikts- och värderingskorridoren.  

 När det gäller kyrkan finns förstås samma mekanismer också där. Den som vill ha makt måste böja sig för tidsandan/Zeitgeisten. Därför kompromissar och överger kyrkan och dess ledare sanningen för att vinna makt och inflytande. Eller rättare sagt: För att inte förlora sitt inflytande och sin maktposition i samhället. I stället för att riskera förföljelse för att hon står upp för sanningen idag har kyrkan och dess ledare ställt sig i ledet som agerar förföljare.(Om än detta ännu idag är ett alltför starkt ord.) 

Jag misstänker att Bonhoeffer skulle ha haft en hel del att säga också om detta ifall han levat och verkat idag.  

 

Två missförstånd

I diskussionerna  här på bloggen har det ofta framkommit att kristendomskritikerna som uttalar sig är drabbade av framför allt två allvarliga missförstånd. För det första utgår dessa från att vi människor på något sätt skulle vara goda nog för att duga så som vi är, utan Guds nåd och utan hans frälsning. Detta artar sig på så sätt att man menar att det är vi kristna som genom vår förkunnelse försöker få människorna att tro att de är så dåliga att de behöver förlåtelse och frälsning. Eller så beskyller dessa Gud för att först förklarar oss vara syndare för att sedan kunna rädda oss ur denna påhittade syndfullhet. Alltså först skuldbeläggning och sedan befrielse ur denna inbillade skuld.

Det finns flera problem med denna inställning. Den går nämligen inte ihop med det Bibeln säger och inte heller går den ihop med verkligheten.

Dels innebär detta att man har missförstått människans ställning inför Gud. Dessa kritiker tror att ifall vi t.ex. inte mördar någon eller gör oss skyldiga till några verkligt stora missgärningar så duger vi. Men nej. Guds ord berättar för oss att Gud är helig och fullkomlig och att han inte kräver något mindre än fullkomlighet också av oss för att vi ska duga inför honom. Och Bibeln ÄR den enda källan till kunskap om Gud.

Dels är problemet med denna inställning alltså att den inte är kompatibel med verkligheten. Verkligheten är de facto att vi människor ÄR syndare. Detta visar sig, precis som Bibeln säger, i det att vi lever i en värld där döden regerar. Vi som lever nu kommer alla att dö en dag ifall Jesus inte kommer tillbaka före det sker. Och inte bara det. Vi har dragit över oss en värld som är oerhört farlig att leva i. Verkligheten – som kritikerna alltså blundar för – är att vi lever i en värld som konstant försöker ha ihjäl oss. Naturen, våra omständigheter och ibland också våra egna kroppar försöker hela tiden döda oss människor. Detta passar helt enkelt inte in i den världsbild som kristendomskritikerna försöker pådyvla oss. Men det passar perfekt in på det som Bibeln säger, alltså att vi lever i en värld som är fördärvad av vårt syndafall och där döden regerar som en följd av detta syndafall.

Det andra missförståndet handlar om vad den kristna tron är. Den kristna tron handlar inte, vilket många kritiker tror, om åsikter. Och att alltså det att bli en kristen handlar om att helt enkelt byta åsikter och acceptera en viss syn på livet, världen och människan. Men nej, så är det inte. Den kristna tron handlar inte om åsikter eller ens om världsbild. (Även om förstås både åsikterna och världsbilden också kommer att förändras när en människa blir en kristen.) Den kristna tron handlar om att leva ett nytt liv, och det är något helt annat än att ha åsikter. Att bli en kristen handlar om att byta Herre. Om att byta rike – från mörkrets rike där synd, död och Djävulen regerar och där blindheten för den yttersta verkligheten råder till Guds rike där det är liv, salighet och glädje och där Herren Jesus är regent. Detta nya liv är Andedrivet, och man blir som sagt inte delaktigt av det genom att byta åsikter utan genom att födas på nytt.

Jesus undervisar om denna nya födelse och detta att leva ett Andedrivet liv i Joh. 3. Läs gärna hela kapitlet!

I detta nya liv, liksom i Jesu undervisning i Joh. 3, är ordet "tro" centralt. Tron här handlar inte (åtminstone inte i första hand) om försanthållande eller teoretisk kunskap. Tron handlar i stället om förtröstan, tillit och övertygelse. Den handlar också om relation och gemenskap. Tron handlar om att höra Guds löften, om att lita på honom och det han har lovat (och gjort) och om att överlämna sitt liv i Guds händer. Och att alltså ingå i Guds rike redan här på jorden och att leva tillsammans med Herren redan här.

 

Bokloppis i Ytteresse

 

Märklig artikel

Jag läste Kp idag. Ja, jag vet att jag inte borde göra det, men ibland kan jag inte låta bli. Nu fastnade mina ögon på en fullständigt bedrövlig artikel av J-E Andelin med rubriken "Varför är det kön och sex som splittrar kyrkor?" Artikeln drev tesen att det bara är regnbågsfrågor som splittrar kyrkan, men den var så oerhört spretig och konstig att läsaren efter att ha läst artikeln inte riktigt vet vad intentionen med artikeln var.

Artikeln inleds med en helt uppenbart påhittad historia som, i bästa fall kanske ger fog för den tes som ska drivas, i värsta fall fungerar som utlopp för artikelförfattarens fördomar och antipatier mot klassiskt troende kristna. Jag lutar starkt åt att det är det senare som det är meningen att läsaren ska ta med sig efter att ha läst denna saga.

Efter denna etiskt sett synnerligen tveksamma inledning spretar som sagt artikeln åt alla håll. Det är som om artikelförfattaren velat ha med allt och därmed får han med i princip inget alls.

Andelins huvudtes tycks ändå vara just detta att kyrkor bara splittras på basen av synen på sex och kön. Som jag förstår det skulle han gärna se att också synen på ekonomi skulle vara kyrkosplittrande. Kanske också synen på Östersjön? Jag blir inte klok på intentionerna. Motiveringarna för Andelins tes blir dock synnerligen vaga. Det han helt väljer att missa är att det faktiskt finns flera saker som orsakar splittring. Samma dag som jag läste Andelins artikel kom nyheten att Kyrkostyrelsen dragit in två officiella kollekter (Folkmissionen och SLEY) med motiveringen att dessa två organisationer har utsatts för en lång rad utredningar för framför allt sin inställning i ämbetsfrågan.

Det som Andelin också noggrant undviker i sin artikel är att alls beröra vad som ligger bakom denna splittring. Orsaken är uppenbar: Skulle han göra det skulle det bli klart varför kyrkan inte riskerar splittring p.g.a. olika syn på ekonomiska frågor, och det vill han givetvis undvika eftersom det skulle slå benen under hela grunden för hans artikel. Ingen kräver att kyrkan ska välsigna stöld och bedrägerier. Ingen kräver att kyrkan ska välsigna brott mot Guds vilja och bud på ekonomins område eller olika miljöbrott. Inte heller kräver någon att kyrkan ska välsigna girighet. Men äktenskapsfrågan handlar om krav på att kyrkan ska låtsas välsigna det som Gud i sitt ord fördömer.

Äktenskapsfrågan, synen på sex och kön (och även ämbetsfrågan) handlar till syvende och sidst om synen på Bibeln. Är Guds ord bindande för kyrkan eller är det inte det? Men som sagt kommer inte artikeln in på detta. Helt enkelt för att det som sagt skulle slå benen under hela resonemanget och omöjliggöra Andelins så tydligt agendadrivna artikel.   

Jag måste säga att jag nästan började må dåligt av att läsa den här artikeln. Min tanke efter att ha kommit igenom den är att ska Kp faktiskt på detta vara en skyddad verkstad och tummelplats för redaktörer som marknadsför sin egen märkliga syn på tillvaron, kyrkan och verkligheten i stort?

 

Om dödens kultur eller dödens ande

Vi som var med på Kyrkhelgen i Karleby senaste helg kunde höra Olof Edsinger berätta bl.a. om de andemakter som Paulus skriver om i Ef. 6. Detta var synnerligen fascinerande, och jag kunde konstatera att han egentligen talade om långt samma saker som jag skriver om här på bloggen, men han hade identifierat diverse andemakter som ligger bakom det som sker i världen (som, enligt Guds ord, är i den ondes våld). 

Det jag flera gånger har talat om här på bloggen som en "dödens kultur" talade han om som "Dödens ande" som påverkar människor och skeenden. Detta gör t.ex. att det är helt omöjligt att föra en sansad debatt i framför allt abortfrågan. (Vilket jag också många gånger har kunnat konstatera.) När det gäller eutanasifrågan (som också sorterar under denna dödens ande eller dödens kultur) varnade Edsinger för att om och när denna ande ges fritt spelrum kommer döden att gripa omkring sig så att allt fler grupper av människor kommer att begära och även få rätt till eutanasi. "Trackrekordet" för de länder som infört eutanasi är inte uppmuntrande, konstaterade han. Det har aldrig blivit med det att bara de hopplöst dödssjuka med stort lidande har omfattats av eutanasirätten, trots att det är där det börjar. 

Nå, igår drabbades vi igen av en ny "abortdiskussion" när regeringen hamnade i strid om patientavgifter knutna till abort. Svenska Yle gav (selektiv) möjlighet att diskutera abortfrågan, men givetvis var denna möjlighet synnerligen selektiv. Att hålla fram vissa fakta är aldrig tillåtet, och jag (liksom säkert också många andra) fick kommentarer censurerade. 

Sakförhållandena är inte alls komplicerade. Regeringen (eller delar av den) ville införa en avgift för icke medicinskt nödvändiga aborter. Men detta gjorde att många aktörer helt tappade konceptet och gick i taket. Argumenten som framfördes mot regeringens förslag var i vissa fall fullkomligt förnuftsvidriga. T.ex. menade vissa att dessa avgifter gick emot god familjepolitik och målet att få familjer att föda flera barn. 

Det är helt tydligt att det Edsinger berättade om gällande andemakter har mycket sanning i sig. Hur kan man annars förklara att normalt sett sansade och förnuftiga människor helt tappar all logik och all förmåga till sunt och sansat tänkande i denna fråga? För att inte tala om sunt och sansat beteende. Om du inte tror mig kan du gärna se videon som finns överst i denna länk. Stackars människa!   

Vi såg kyrkohistoria utspelas för våra ögon

Rubriken ovan låter kanske i vissas ögon en aning pretentiös, men jag lovar, den är faktiskt inte det. Vi som var med på Kyrkhelgens festkväll igår fick se kyrkohistoria utspelas för vår ögon. Då talar jag förstås inte om att hur en smockfull Karleby stadskyrka lovade Herren så taket nästan lyfte eller hur Ville Auvinen i sin predikan konstaterade att det är fint att se hur kyrkfolkets enhet visar sig i det att vi var samlade från många olika rörelser. 

Nej. Det kyrkohistoriskt signifikativa var att vi, via video, fick höra hur Myanmars lutherska kyrka ändrat Johan Candlins arbetsbeskrivning så att han numera är officiell missionsbiskop för Finland. Eller för norra Österbotten,. som han själv valde att begränsa sitt uppdrag. 

Finland har inte haft en missionsbiskop utsänd av en annan kyrka på nästan 900 år. Alltså inte sedan biskop Henrik på 1150-talet. Om ens då.

Vad detta kommer att betyda för situationen i vår kyrka återstår att se. En stor bomb är det i vilket fall som helst och efter detta förändras säkert en hel del ganska ordentligt. Men jag vill uppmana dig som läser detta att be för situationen. Be framför allt för biskop Johan. För hans själ, som han ville att vi skulle göra, men också om hälsa och om vishet.  

Oroligt veckoslut i världen?

Iltalehti går idag ut med nyheten att Frankrikes president Macron har inhiberat en resa och i stället kallat in alla partier och arméledningen till ett krismöte angående den försämrade säkerhetssituationen i världen. Detta är bara det senaste i en rad händelser som är aningen alarmerande. Dels är det duma-val i Ryssland, och det är i sig en orsak till oro. Men därtill har situationen i Mellanöstern gått upp i varv ytterligare medan kriget i Ukraina riskerar att eskalera ytterligare. Många krigshetsare i väst har de senaste dagarna talat om att vi redan är i krig med Ryssland, och från Rysslands sida har flera högt uppsatta politiker skramlat med kärnvapnen i riktning mot Europa.  

Lägg därtill att Kinas 73-årige ledare Xi Jinping uppenbarligen har drabbats av någon form av sjukdomsattack och tvingades åka hem för vård i förtid från ett internationellt möte han deltog i. Det har ryktats som en hjärnblödning, och om det är fallet finns det risk för att de står inför en maktkamp i Kina, något som givetvis också är ägnat att destabilisera världsläget. Sedan tycks Trump vara extra i oskick, och det är förstås inte heller bra för den internationella stabiliteten. Lägg därtill det konstanta hotet om våldsdåd från vänsterextremister (och Iran) i USA - Trump har redan överlevt tre attentatsförsök - och soppan är ganska långt färdig. 

Vad kan och vad ska vi göra? Lilla du och jag kan förstås, mänskligt sett, inte någonting alls. Men vi har fått en hotline till himlens tron och konungarnas konung, och den ska vi använda! Så be gärna med mig/oss om beskydd, fred och lugn i världen. Och ja, så kan vi delta i Kyrkhelgen i Karleby! Det är alltid gott att ta del av god undervisning och att be och samtala med bröder och systrar i Herren!  

Om stiftsforum

"Tänk att vi är så här många!", utbrister Bo-Göran Åstrand när han inledningstalar till Stiftsforum 2026. Detta enligt en artikel i Kyrkpressen. Nå, det som inte sägs i artikeln är att alla anställda i Borgå stift är ditkommenderade (och har förväntats lämna alla andra arbetsuppgifter vid för våg) varför antalet knappast kommer som någon överraskning, 

Jag har sett på programmet för dagarna, och det ser vid en första anblick helt bra ut. Rubrikerna för föredragen är hämtade ur en sång av Lina Sandell, och när det gäller "kanalerna" (parallellprogrammen) ser rubrikerna också bra ut. Det finns givetvis en del pärlor i programmet, men innehållet i vissa programinslag är tyvärr i värsta fall rena giftet. 

För att ta ett par exempel. Under rubriken "Den profetiska rösten i vår tid: Vem, var, när och hur?" (som kunde vara ett mycket givande ämne i rätta händer) ska Jani Edström och Björn Vikström undervisa. Den som vet vilket förhållande dessa två har till det profetiska ordet (Bibeln) inser att detta kommer att vara rena katastrofen. För alla som läser detta kan jag dela ett Bibelord som borde vara ledstjärnan för ett ämne som detta: "Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont." (2Thess. 5:20-22)

Detta innebär att allt som kallas profetia ska prövas mot Guds ord. Guds Ande talar nämligen aldrig mot Guds ord. Detta är inte vad som kommer att sägas i denna "kanal".   

Sedan finns det en "kanal" som går under rubriken "Bland änglar och kristaller: Kyrkan möter nyandligheten." Detta är ett synnerligen aktuellt tema och något som kyrkans anställda absolut borde skolas i. Alltså att möta de människor som har skadats av nyandligheten - t.ex. av Yoga - och som söker något mera och något bättre. Men det kommer inte denna "kanal" att handla om. Hur vet jag det? Jo för att en av ledarna i "kanalen" själv är yogainstruktör.

---

Vad ska vi göra när vi ser på detta från sidan? Oja och voija oss? Ja, det kan vi förstås göra, men att göra det gör ingen skillnad. Men som kristna har vi fått ett mycket effektivt redskap till vårt förfogande! Vi får be, och i bönen har vill direkt tillgång till himlens tron. Så be gärna med mig för alla deltagare i detta stiftsforum, att Herren skulle beskydda från falsk lära och skadlig påverkan och sända en väckelse också bland de församlingsanställda i Borgå stift. För en sådan behövs.  

En riktigt bra film!

Jag tvingades ta ut en sjukdag idag, och då passade jag på att se en film på Netflix. Och vilken film sen! "Reagan" från 2024 är en av de bästa filmer jag sett på mycket, mycket länge, och jag kan varmt rekommendera den. 

Inte nog med att den ger en tillbakablick på det senaste dryga halvseklets historia så får vi se vilka värderingar som drev Ronald Reagan att bli en av den amerikanska historiens största och (onekligen) världspolitiskt sett mest inflytelserika presidenter någonsin. Och ja, filmen missar inte att lyfta fram hans mest kända skämt, citat och oneliners. (Bl.a. "Mr Gorbachev, tear down this wall!" och hans sista ord till, läkarteamet före operationen efter attentatet 1981: "I hope you are all republicans".)

Men framför allt talar denna film om tro och kallelse. Ronald Reagan var en kristen, och detta kommer synnerligen starkt fram i filmen. Det att många av skådespelarna också är troende kristna (Dennis Quaid som spelar Reagan, Jon Voigt, Kevin Sorbo, David Henrie m.fl.), liksom också filmens regissör (Sean MacNamara) och producent (Mark Joseph) gör verkligen inte detta intryck svagare. 

Regissören och rollbesättaren måste ha gjort speciellt en (mycket stark) scen med glimten alldeles speciellt i ögat. Då talar jag förstås om scenen vid guvernörsbostaden i Kalifornien där Ronald och Nacy Reagan, pastorn George K Otis och skådespelaren och sångaren Pat Boone, efter en middag, står i en cirkel och ber tillsammans. Pastor Otis får då en profetia som går ut på att Reagan - om han håller fast vid Herren - en dag kommer att bo på Pennsylvania Avenue 1600, alltså i Vita huset. Scenen i sig är stark, men det som gör den extra speciell är att Pat Boone och George K Otis står bredvid varandra när de ber. Boone spelas av Chris Massoglia och Otis av, just det!, Pat Boone, då 90 år gammal. Boone var i verkliga livet en nära vän till Ronald Reagan. 

 

Om kvarnstensteologin

 Det kom en fråga i kommentarfältet under min text om rädsla gällande kvarnstensteologin och om jag kan utveckla detta. Nå, det kan jag givetvis göra. Det hela går tillbaka på det Jesus säger i bl.a. Matt. 18:6 och Luk. 17:1-2. "Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det hade varit bättre för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet än att han förleder en av dessa små."

Först behöver vi notera att detta är något som sägs s.a.s. på förhand, eller så uppfattar åtminstone jag det. D.v.s. så att en predikant, präst eller varför inte en biskop som förleder en av dessa "minsta", för honom skulle det ha varit bättre att (innan det skedde) ha fått en kvarnsten runt halsen och blivit sänkt i havets djup. Kvarnstenen är alltså inte ett straff för det skedda, straffet (som alltså blir långt värre än en timlig död genom dränkning) kommer sedan. Vad detta straff blir vet vi inte. Det vet bara Gud, och därför ska vi överlåta det helt och hållet åt honom. (Men det betyder givetvis inte att vi inte ska varna för förförelserna!)  

Kvarnstensteologi är alltså sådan undervisning som förleder människor. Detta är något som vi som undervisar i Guds ord alltid behöver vara aktsamma för. Vi ska undervisa i enlighet med Guds ord. Allt annat innebär att vi går ut på oerhört farlig is. 

Det finns förstås mycket idag som kan beskrivas som kvarnstensteologi, men de allra mest graverande och tydliga exemplen handlar kanske ändå om hbt-frågor. I klartext: En präst eller biskop som viger samkönade och därmed låtsas välsigna det som Gud i sitt ord fördömer, en sådan präst/biskop inte bara förleder utan han/hon bedrar sina åhörare och de som utsätts för bedrägeriet. 

 

AI?

Svenska Yle rapporterade för en tid sedan om att en forskare uppskattat att det är ungefär tio procents chans att AI kommer att döda alla människor. Detta efter att en annan AI-utvecklare lämnat ett ledande företag i branschen eftersom han menade att AI-företagen spelar hasardspel med mänsklighetens framtid. 

Igen en gång: Den som inte har sett filmen Terminator (med Arnold Schwarzenegger) kan gärna göra det. Den är numera inte underhållning utan främst har den blivit en skolning i riskerna med AI. 

Nå, jag är kanske inte hur rädd som helst för detta scenario. Med det sagt så anser jag att AI och massförstörelsevapen/kärnvapen inte borde få existera samtidigt. Det är det som gör situationen så farlig.

Men det är så här människan i en synddriven värld fungerar. Trots att vi är medvetna om riskerna fortsätter vi på vår livsfarliga väg. Alla vet att tobak dödar, men likväl fortsätter människor att röka. Alla (borde) veta att AI är farligt, men likväl fortsätter vi att utveckla det. 

Vi är helt enkelt vår egen värsta fiende. 

Men jag ser ändå ett annat, mer akut och sannerligen mer sannolikt hot från AI. Vi människor är lata, och vi går alltid genvägar om sådana finns. Jag är inget undantag. Så när det finns AI, varför sätta tid på att leta efter fakta? Det går ju att låta AI göra det!Varför tänka själv? Det går ju att låta AI göra det! 

AI gör att vi låter oss fördummas (ytterligare). DETTA är det verkligt stora - och akuta - hotet mot mänskligheten.    

Drivna av rädsla?

Hur är det, drivs vi (konservativa) kristna av rädsla? Är vi rädda för det vi inte känner till? Är vi rädda för det nya, det okända och det som går utanför våra invanda ramar? Är vi rädda för homosexuella? Är vi rädda för kvinnliga präster? Och är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? 

De senaste dagarna har vad som kan uppfattas som påståenden som de ovanstående dykt upp på sociala medier. (Ni får ta mig på orden för jag kan inte säga mer om det här än så.) 

Men nej. Vi drivs inte av rädsla. Vi drivs av kärlek till Herren Jesus och till Guds ord och bud. För det är så det är: Vi kan inte skilja på kärleken till Herren Jesus och kärleken till Guds ord och Guds vilja. Detta för att Gud själv säger i sitt ord att vi inte kan det. "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh. 14:23) Läs gärna hela Joh. 14! 

Men visst. Det finns en sak som varje kristen behöver vara genuint rädd för, och det är att hamna utanför nåden. Det finns nämligen två sorts människor: Syndare och förlåtna syndare. Den förra gruppen står under Guds dom och kommer att tvingas tillbringa evigheten borta från Gud. Ingen av oss kan ens börja förstå vad något sådant kommer att innebära. Helt enkelt för att under vårt liv här åtnjuter vi alla de fördelar och allt det goda som Guds ingripande i historien och världen för med sig. I helvetet kommer inget sådant att finnas. Allt gott kommer att vara borta. 

Det är nåden som är skillnaden mellan en evig härlighet och ett evigt elände. Inte våra val, inte våra gärningar och inte ens vår lydnad. Det är Guds nåd som avgör allt, och därför behöver varje kristen vara genuint rädd för att hamna ur nåden. 

Hur går det då till att hamna utanför nåden? Det är förstås inte lätt att svara på den frågan, men så mycket kan vi säga att det handlar om förhärdelse. Om vi avvisar Guds godhet, hans vilja och hans nåd och om vi vandrar våra egna vägar och vägrar att i ödmjukhet böja oss och bekänna synden som synd finns det en risk att Gud tar ifrån oss sin helige Ande och därmed förhärdar vårt hjärta så att vi inte längre vill eller kan älska Herren. Detta är inget som sker på en gång, utan det är vanligen fråga om en lång process, och i slutändan handlar det alltid om att det är vi som går bort från Herren. Inte tvärtom.  

I detta sammanhang behöver vi också säga något om gudsfruktan. Många har missförstått Martin Luther (och därmed också Guds ord) när han talar om att vi ska frukta Gud. T.ex. i varje förklaring till de tio budorden inleder Luther med orden "Vi ska frukta och älska Gud ..." Ordet "frukta" här betyder INTE att vi ska leva i rädsla för Gud och Guds straff utan här handlar det om en djup vördnad och respekt för Gud och hans helighet. Detta förenat med kärlek och stark förtröstan på Guds kärlek, nåd och godhet.   

Men hur är det, är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? Med bakgrund i det ovan skrivna kan vi säga så här: Vi är inte rädda för Guds dom och hans fördömande, nej det är vi inte. Men vi fruktar och älskar Gud så mycket att vi vill hålla oss till och lyda hans ord och bud. Inte för att bli frälsta, utan för att vi är frälsta av nåd och för att vi älskar både Guds bud och vilja och honom som har gett oss dessa bud. Detta innebär att våra samveten är bundna till Guds ord, och vi aktar oss för att gå emot våra av Guds ord bundna samveten. Helt enkelt för att vi respekterar och vördar Gud, hans ord och hans goda bud. Och för att vi vet att Guds vilja alltid är bäst för alla människor, oberoende av om dessa lever i tron eller inte.    

---

Vi behöver säga en sak till, och det handlar om kvarnstensteologin. Guds ord ger oss en allvarlig uppmaning när det handlar om sådana som är satta att undervisa i Guds ord. Aposteln Jakob skriver att inte alla bör bli lärare (i Guds ord) eftersom vi vet att vi kommer att få en strängare dom. Detta handlar om lärarens ansvar för det han lär ut. Läraren är nämligen ansvarig för att de han undervisar inte blir förledda. Jesus använder mycket hårda ord i detta sammanhang: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup." (Matt. 18:6) 

Alla vi som undervisar i Guds ord, som predikanter, präster, biskopar eller t.ex. som stiftsdekan, alla vi behöver ta vårt uppdrag på största allvar. Vi behöver undervisa i enlighet med Guds ord så att vi inte leder människor vilse. För om vi leder människorna vilse, ja då håller vi på med kvarnstensteologi och på det följer en hård dom. Helt enligt Jesu egna ord.  

 

Söndag 13/9

 I morgon, söndag, är det mycket på gång här hos oss. Det är ingen förmiddagsgudstjänst i Esse kyrka, så SLEF:s avdelnings styrgrupp beslöt att göra ett försök med en "familjesöndag" i bönehuset i Ytteresse kl 10. Detta kommer att vara som en familjegudstjänst utan sjungen liturgi där sånger från Sionsharpan får fungera som den sjungna liturgin. Jag är mötesledare (liturg) och Ezra Mutai är predikar. Familjen Mutai medverkar också med sångprogram och Bengt Forsblom spelar till den unisona sången. Efteråt blir det samvaro kring kaffebordet. Välkommen med! 

---

Klockan 17 kommer jag sedan att medverka som predikant i GloriaDei-mässan i Karleby. Mässan hålls i Anderssalen i Kyrkbackens församlingshem. Kyrkoårets tema är "Guds omsorg" och predikotexten talar om när Jesus besökte Betania och om systrarna Marta och Maria.    

Om att mättas av glädje

Jag läste igår den 16. psalmen i Psaltaren. Där finns mycket härligt, men särskilt orden i den elfte versen talade starkt till mig. 

Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje,av ljuvlighet på din högra sida för evigt.  

Idag får man lätt intrycket att den kristna tron handlar om debatt och kyrkostrid. Och om en massa måsten och "får inte". Men faktum är att det här bara är ett randfenomen. Det är något som sker i de yttre gränserna av den kristna tron, av det kristna livet. I centrum av den kristna tron finns något helt annat. 

I centrum av den kristna tron finns gemenskap med Levande Gud, med Livets Herre Jesus Kristus. I centrum av den kristna tron finns glädje. Ja, där mättas vi av glädje när vi kommer inför Guds ansikte. 

---

Idag bereds vi igen möjlighet att mättas av glädje inför Guds ansikte. Söndagen är Herren dag, och då kommer han till oss i högmässan. SLEF bjuder idag in till hela fyra högmässor runt om i Svenskfinland. En högmässa i Heliga hjärtats kapell i Helsingfors och en högmässa i Lutherkyrkan i Åbo. Dessutom firas det två GloriaDei-mässor, en i Evangeliska Centret i Vasa och en i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. I den senare är Albert Häggblom liturg, jag predikar över evangelietexten från Joh. 5 (som, by the way, är synnerligen dåligt vald med tanke på dagens tema i kyrkoåret) och Mats Sjölind och hans team står för det musikaliska. 

Kom med och låt dig mättas av glädje inför Herrens ansikte! För detta är precis vad som sker i gudstjänsten. Herren kommer till oss i och genom Guds ord och helt konkret i nattvardens bröd och vin och i gemenskapen med våra trossyskon. Så, som sagt, kom med! Kom med och låt dig hänföras av glädjen inför Guds ansikte!  

Ja, och om du inte har möjlighet att delta kan du ändå lyssna på min predikan (i något omändrad form) på Youtube. Men låt mig framhålla att detta är ett synnerligen svagt substitut för att gå i gudstjänsten!  

Paraplyorganisation grundas

Igår nåddes vi av den kyrkohistoriskt signifikanta nyheten att en paraplyorganisation nu kommer att grundas av (åtminstone) en del av de åtta väckelserörelser som deltar i Kyrkfolket-nätverket. Detta genom att SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) meddelade att de går med som stiftande medlem. Den nya föreningen, som inte kommer att ha någon jurisdiktion över sina medlemsföreningar och inte heller kommer att vara någon ny kyrkoorganisation, ska enligt planerna grundas i slutet av oktober (28/10). Målet med detta förbund är att samla och stöda samarbetet och samtalet mellan de olika medlemsföreningarna samt att "stöda medlemsföreningarnas gemensamma strävan att vörda och främja ett kristet liv i Finland som bygger på den lutherska bekännelsen". (Uusi liitto kokoaa ja tukee jäsenjärjestöjensä yhteistyötä sekä edistää niiden välistä keskustelua. Tavoitteena on tukea järjestöjen yhteistä pyrkimystä vaalia ja edistää luterilaiseen tunnustukseen perustuvaa kristillistä elämää Suomessa.) 

---

Jag konstaterar att detta är en naturlig fortsättning på de senaste fyra årens samverkan mellan de åtta väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket. Det har redan en längre tid talats om en paraplyorganisation som ytterligare skulle formalisera detta samarbete och även kunna sköta vissa uppgifter som rörelserna själva inte ensamma kan ta på sitt ansvar. Det har, kanske inte lika tydligt med dock, i detta sammanhang talats om prästsituationen och behovet av att få nya präster som är villiga att gå in under Guds ord och den lutherska bekännelsen och som väckelserörelsernas folk kan ha förtroende för. Detta alltså i en situation där biskoparna inte längre viger sådana präster utan har satt upp helt annorlunda kriterier för tillträde till prästämbetet. Det ska bli intressant att se hur, och om, detta nya förbund kan vara behjälpligt angående detta. 

Nu är vi alltså där, och det är gott att se att denna samverkan fortsätter och utvecklas.  

Ett gemensamt nattvardsbord?

Denna vecka har biskoparna varit samlade till biskopsmöte i Vasa. I mötets öppningsanförande talade Lappo stifts biskop Matti Salomäki om kyrkans enhet och, enligt Kotimaa-tidningen, var det centrala i hans tal det att "Vi inte kan nöja oss med en situation där det inte finns nattvardsgemenskap" (i kyrkan). Han efterlyste en vilja att söka vägar till ett gemensamt nattvardsbord i kyrkan.

I artikeln konstateras helt riktigt att det är biskoparnas uppgift att värna om kyrkans enhet. Salomäki berättade att han redan under en lång tid har sörjt över att alla kyrkans medlemmar – och alla kyrkans präster – inte har kunnat delta i det gemensamma nattvardsfirandet. Under den senaste tiden har motsättningarna eskalerat, och Salomäki konstaterar att biskoparna har fått höra att det skulle finnas en lösning på detta problem om dessa bara skulle ha en vilja att lösa det.

Salomäki ställer sig tveksam till att smällknuten kan lösas genom administrativa åtgärder eller ens genom diskussion, utan nu krävs det teologisk reflektion. I vilken mån kan konflikter godkännas utan att sakramentsgemenskapen brister, frågar han sig. Själv menar han att de nuvarande schismerna inte behöver söndra kyrkans nattvardsgemenskap och att en vilja till gemenskap fortfarande existerar i kyrkan.

---

Låt mig börja min kommentar med att konstatera att det är typiskt för biskoparna att inte se och erkänna att det är deras åtgärder som har eskalerat motsättningarna i kyrkan. Det att de gick tvärt emot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan är den absolut största enskilda orsaken till dagens ytterst inflammerade situation. (Notera dock att Salomäki som de ende av biskoparna motsatte sig förslaget om två olika äktenskapssyner och inte heller stod bakom de pastorala anvisningarna.)

Med det sagt är det ändå positivt att Salomäki säger sig vilja värna kyrkans enhet. Jag tar mig härmed friheten att lägga fram mina funderingar om vad som borde till för att återställa en full nattvardsgemenskap i kyrkan. Och notera nu mycket noga att detta endast är mina funderingar.

Den första och absolut viktigaste punkten i denna lista handlar om att kyrkan igen bör förbinda sig till den första paragrafen i Kyrkoordningen. Alltså den som säger att alla läror ska prövas mot Guds ord.

Av detta följer sedan allt annat:

- Biskoparna ska återta sitt beslut i äktenskapsfrågan och ta itu med alla präster som går emot kyrkans äktenskapssyn i lära och handling.

- Biskoparna och domkapitlen bör ta sitt uppdrag att vaka över lärans renhet på allvar och likaså ta itu med alla präster som inte förkunnar i enlighet med kyrkans lära.  

- Kyrkomötet bör återta beslutet från 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor och vida åtgärder i enlighet med detta. Jag är medveten om att detta kommer att leda till en (tillfällig) prästbrist i kyrkan, men det är ett nödvändigt ont.

- Vår kyrka bör omedelbart säga upp den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som ingicks mellan det lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan år 1999.

---

Detta som en början. Jag skriver "som en början" eftersom de ovannämnda punkterna visar klart och tydligt var problemet sitter. Du som har orkat läsa så här långt har säkert, liksom jag, konstaterat att det jag efterlyser inte kommer att ske. Således får vi med sorg i hjärtat konstatera att vår kyrkas nattvardsgemenskap är oåterkalleligt förlorad. Ingen teologisk reflektion, om aldrig så noggrann, kan råda bot på detta om det inte finns en ärlig vilja att låta Guds ord vara Guds ord. Så vägen tillbaka till en full nattvardsgemenskap inom kyrkan är tyvärr stängd. Så som situationen nu är måste varje situation prövas skilt för sig.

Problem

 Blogger har uppenbarligen någon form av problem just nu så att det inte går att publicera några kommentarer. Detta till kännedom. 

Min insändare och reaktioner på svaret från Sourander

 Den uppmärksamme ÖT-läsaren såg säkert att jag hade en insändare i dagens tidning. Den var relativt kort, så jag klistrar in den här i sin helhet: 

Det var med bestörtning jag läste Anna Souranders ledare i ÖT 29/8 med rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök". Texten var ett angrepp på biblisk kristen tro och ifrågasatte den grundlagsskyddade religionsfriheten. Detta trots att Sourander pliktskyldigast hävdade att "religionsfriheten inte ska kompromissas". I följande mening säger hon ändå att religionsfriheten inte ger någon "rätt att utsätta unga för påtryckningar". Detta efter att hon inledningsvis hävdat att det är en påtryckning när "en predikant kallar homosexualitet för en synd".

Hur ska Sourander ha det? Ska vi ha religionsfrihet eller inte? Det blir synnerligen oklart i hennes ledartext.

Faktum är att den dag vi inte längre får kalla synd för synd och erbjuda Guds nåd åt alla som vill omvända sig och tror sina synder förlåtna för Jesu skull har vi inte längre religionsfrihet i detta land. Är det så ÖT vill ha det?

---

Souranders svar är också det föredömligt kort, så jag klistrar också in det här: 

Det är märkligt hur ett försvar av mänskliga rättigheter och varje individs rätt till sin egen identitet kan uppfattas som ett angrepp på någonting överhuvudtaget.

Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet, men den kan begränsas om den krockar med andra lagar, allmän ordning eller mänskliga rättigheter. Finländsk lag förbjuder diskriminering av sexuella minoriteter.

 

---

 

Jag kan således konstatera att ÖT/Vbl inte längre är för religionsfrihet i Finland. De sexuella minoriteternas rättigheter går före religionsfriheten. Den som kommer ihåg diskussionerna inför riksdagens behandling av samkönade äktenskap erinrar sig säkert att detta var exakt vad jag och andra kritiker av lagförslaget hävdade skulle hända. Om, och när, denna lag godkänns kommer det att leda till att yttrande- och religionsfriheten urholkas. Nå, nu är vi snart där. 

 

Problemet med religionsfriheten är att den är odelbar. Detta så att antingen har vi religionsfrihet eller så har vi det inte. Det finns inget mellanläge där vi delvis har religionsfrihet. I detta fall handlar diskussionen dessutom om inte mindre än själva kristendomens kärna, alltså synd och nåd, lag och evangelium. Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kan vi inte längre tala om att det är kristendom vi förkunnar. Eller rättare sagt: Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kommer vi att fortsätta göra det ändå. Oberoende av följderna. (Detta enligt Apg. 5:29) Och notera nu detta mycket noga: Den kristna trons kärna är INTE att homosexualitet är synd. Det är bara en mycket liten del av helheten. Men som sagt: Religionsfriheten är odelbar. 

 

Det nya hotet mot religionsfriheten

Jag läste för några dagar sedan en mycket arg och delvis förvirrad, ledartext i ÖT. Anna Sourander skriver under rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök" om regeringens ovilja att lagstifta mot så kallade "omvändelseförsök" av homosexuella. 

Hela texten är en bredsida mot biblisk kristendom, och som sagt är texten delvis förvirrad. Eller så hoppas jag att den är, i annat fall är den något mycket värre, nämligen ett frontalangrepp mot religionsfriheten. Sourander skriver nämligen att "För en ung människa kan det räcka med att en predikant kallar homosexualitet synd. Också det är en påtryckning – ett försök att lära en ung människa att det mest grundläggande i hennes identitet är fel." I slutet av texten återkommer hon till ordet "påtryckning" när hon skriver om religionsfriheten: "Religionsfriheten ska inte kompromissas. Men religionsfrihet ger ingen rätt att utsätta unga för påtryckningar som syftar till att få dem att förneka sin identitet."

Så hur ska Sourander ha det? Ska religionsfriheten kompromissas eller ska den inte? Hon argumenterar starkt för att inga påtryckningar får ske, men samtidigt är det en påtryckning att kalla det till synd som Bibeln kallar synd. Är Sourander bara förvirrad eller talar hon för att religionsfriheten ska avskaffas? Döm själv vilketdera det handlar om. 

---

Ungefär samtidigt som Souranders ledare publicerades i ÖT publicerade Svenska Yle en text om Åbo Pride. Som allt annat Svenska Yle skriver i detta ämne var också denna artikel helt befriad från alla former av problematisering av fenomenet i fråga, och kan därför klassas som ren och skär propaganda. Särskilt graverande är förstås att en präst i vår kyrka träder fram iklädd prästkläder och talar för hbtq och normnedbrytningen. Mari Nurmi, som hon heter, talar om en "god utveckling inom adoptioner för samkönade par" och ser det som en bra sak att det "körs hårt på att omvändelseterapi ska förbjudas". Behöver jag säga att när jag läser sådant tvingas jag på allvar ifrågasätta mitt medlemskap i denna avfallna och totalt utan episkopalt ledarskap varande kyrka? Skulle vår kyrka vara en kyrka värd namnet skulle denna Nurmi avkragas. Nu är det tvärtom så att den präst som ifrågasätter hennes rätt att vara präst blir avkragad. Nå, det var ett sidospår.  

I samma artikel finns det insprängt ett par faktarutor. I en av dessa redogörs för Setas syn på omvändelseterapi. Där sägs att detta "Kan till exempel förekomma som kamratstödsgrupper, individuell terapi, själavårdsterapi, läger- eller retreatverksamhet, böner, avhållsamhet från sex eller masturbation, heterosexuella parförhållanden, feminitets- eller maskulinitetsövningar, eller exorcism."

Notera särskilt hur Seta här, säkerligen inför kommande riksdagsbehandling av nya lagförslag, flyttar fram positionerna. Här inkluderas såväl bön som uppmaning till avhållsamhet samt (vilket jag förmodar orden betyder) uppmaning till homosexuella att gå in i heterosexuella parförhållanden och rent av redogörelse för att någon har gjort detta i definitionen på vad som är omvändelseterapi. 

För en bibeltroende kristen är det en självklarhet att be för människor som har det svårt och som kämpar med olika frestelser och synder. Vidare är det för den kristna kyrkan också, helt i enlighet med vad som sägs i Guds ord, en fullkomlig självklarhet att alla som inte är gifta eller som av olika orsaker inte kan ingå i ett kristet äktenskap (bestående av en man och en kvinna) ska uppmanas till sexuell avhållsamhet. Den enda trygga platsen för sexualiteten är nämligen i det livslånga, monogama förhållandet mellan en man och en kvinna. 

--- 

Det är knappast en slump att Souranders ledare uppenbarade sig samtidigt som denna artikel på Svenska Yles webbplats. Det är knappast heller någon slump att Sourander talar om religionsfrihet i detta sammanhang. (Så nej, hennes text är inte förvirrad. Det var bara en from förhoppning från min sida.) Om Seta, och hbtq-rörelsen överlag, får som de vill kommer religionsfriheten att vara ett minne blott. För alla som vill hålla sig till Guds ord, vill säga. Därför är det knappast att gå till överdrift att påstå att dessa lagförslag om förbud mot omvändelseterapi (som alltså nu omfattar mycket annat också) är ett direkt hot mot den kristna kyrkan och sann, biblisk kristendom. 

Det är i sanning märkliga tider vi lever i.   

  

Inför församlingsvalet

Det blir församlingsval i Finlands evangelisk-lutherska kyrka i november. Just nu pågår kontrollen av vallistorna och nomineringen av kandidater borde också vara i startgroparna. I vår kyrka är det, i motsats till situationen i Sverige, ovanligt med renodlade partilistor i valet. Särskilt i Borgå stift. Partilistor förekommer mest på finskspråkiga orter och i större städer. 

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på SDP:s församlingsvalsprogram, och läsningen förfärar. Det är mycket tydligt att det är samhällets (världens) och partiets värderingar som är det viktiga här, inte Guds ord. Nå, det förvånar kanske inte så mycket. Men den öppna fientligheten mot klassisk kristen tro förvånar. 

I programmet nämns gudstjänstlivet i församlingarna, och där uppmuntras och uppmanas till ett "mångsidigt gudstjänstliv". I nästa mening sägs det dock klart ut att detta ändå inte gäller för alla. "I församlingarna är det ändå bra att förhålla sig kritiskt till de konservativa väckelserörelsernas särmässor (erillismessut)". I klartext: Regnbågsmässor, voffmässor yogamässor och annat liknade är ok. Men inte de gudstjänster där man håller sig till Guds ord. 

I SDP:s valprogram nämns inte heller något om det stora problem vår kyrka har, nämligen att största delen av församlingarnas medlemmar inte alls går i några gudstjänster. Att väckelserörelserna samlar folk till sina mässor är för SDP alltså ett större problem än att människor inte alls går i gudstjänsten.

Jag hoppas verkligen att inga kristna människor ställer upp och på och inte heller röstar på SDP:s vallistor.    

Kyrkokampen går vidare

ÖT uppmärksammar idag den information LFF:s styrelse publicerade på facebook för knappt två veckor sedan (18/8). Jag läste detta meddelande för ett par dagar sedan och har tänkt skriva några rader om det, men visste inte riktigt var jag skulle börja. Nå, efter ÖT:s artikel - med en kommentar av Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand - finns det orsak att ta tag i saken. Först tänker jag att det är viktigt att alla (även de som inte hittar informationen på facebook) har tillgång till den, varför jag i det följande klistrar in hela inlägget: 

INFORMATION FRÅN LFF:S STYRELSE 18.8

Med anledning av de strukturella förändringar som håller på att ske inom LFF:s medlemsföreningar vill vi, LFF:s styrelse informera följande:

Inom LFF använder vi termerna bönehusförening, fridsförening eller bönehusförsamling för bönehusverksamheten. I och med att nattvardsgudstjänst allt oftare firas i våra bönehus kan man även definiera bönehusen som en gudstjänstgemenskap eller mässgemenskap. Dessa begrepp har lyfts fram i de senaste årens kyrkopolitiska diskussioner. I kyrkligt språkbruk är en gudstjänstgemenskap en förening eller en oregistrerad grupp som bedriver församlingsliv (mässor), där medlemmarna tjänar ideellt i olika uppgifter och där präster sköter gudstjänsterna med ordet och sakramenten tillsammans med en eller flera medhjälpare. Avgörande är inte hur ofta man firar mässa, utan att man kallar präster som i tur och ordning sköter mässorna.

Vi vill poängtera att varje bönehus inom LFF är suveränt i förhållande till organisationen LFF och beslutar därmed om sina egna angelägenheter.

Varje bönehus väljer således hur man ordnar sitt församlingsliv. Det kan innebära bland annat följande:

- Bönehusen avgör hur ofta nattvardsgudstjänst firas

- Bönehusen avgör vilka predikanter/präster/pastorer som sköter förkunnelsen och vilka präster/pastorer som sköter sakramentsförvaltningen

- En präst-/diakonvigd kan välsignas i bönehuset för att exempelvis i egenskap av pastor förvalta sakramenten i bönehuset, för att även tillgodose behoven för sina medlemmar som inte längre är medlemmar i EVL (evangelisk-lutherska kyrkan i Finland).

- Nattvardsgudstjänst firas i samband med större möten och mera regelbundet i bönehusverksamheten, med tillstånd av den lokala EVL-församlingen. Nattvardsgudstjänst förrättas med en präst inom EVL eller, med en liturg som är präst/diakonvigd inom en annan luthersk kyrka (f.n. Ingermanländska kyrkan)

- Barn som föds inom bönehusföreningen döps till medlemmar inom EVL, medan barn som föds till föräldrar som inte är medlemmar i EVL döps (av präst/diakonvigd man) till medlemmar i bönehusförsamlingen/bönehusföreningen

- Prästvigning för egna predikanter med eller utan formell teologisk utbildning eller kallandet av män med prästvigning från (utländsk) luthersk kyrka som tjänar i bönehuset

- Bönehusförsamlingarna kan uppmana yngre män att studera teologi, exempelvis genom den teologiska utbildning som STI (Teologiska institutet i Finland) numera ordnar

LFF:s uppgift är att, inom ramen för sina stadgar, bistå sina egna medlemsföreningar oberoende av hur varje enskilt bönehus väljer att ordna sitt församlingsliv.

- LFF:s medlemskap i och samarbete med STI har öppnat för nya möjligheter, eftersom vi inte är ensamma i oron över framtidsutsikterna att verka inom EVL

- Inom STI planeras som bäst olika lösningar för att säkerställa att dess medlemsföreningars framtida behov av bibeltrogna präster kan tillgodoses

Styrelsen för Laestadianernas Fridföreningars Förbund rf 18.8.2026

 ---

Så långt alltså informationen från LFF:s styrelse. 

Jag noterade (förstås) särskilt passusen angående egna prästvigningar eftersom detta är det verkligt brännbara. Här öppnas nu officiellt för sådana vigningar av manliga präster (med eller utan formell teologisk utbildning). Således torde det nu endast vara en tidsfråga innan detta sker. Jag har noterat att, trots Åstrands tidigare försök att utmåla situationen inom LFF som splittrad när det gäller denna sak, det tycks råda en mycket stor enighet om vad som bör göras gällande detta.  

Åstrand uttalar sig om kommande prästvigningar i artikeln i dagens ÖT. Han säger: "När man talar om att man framöver kan tänka sig att till och med viga pastorer eller präster, så är det någonting som inte är inom ramarna för vår kyrka. Det är då mer ett uttryck för ett mer fristående samfund ... Vår kyrka har riktlinjer för vilka kyrkors präster och pastorer vi samarbetar med. Om en bönehusförsamling prästviger egna präster så är vi i ett läge där det handlar om relationer till ett annat samfund. För en sådan sak har vi inte samarbetsavtal eller samverkansmodeller."

 Här har Åstrand fel. Vår kyrkas bekännelseskrifter gör klart att om biskoparna vägrar prästvigning kan församlingar inom kyrkan viga sig egna präster. Det att så sker innebär inte att det per automatik bildas ett nytt samfund. De präster som vigs har givetvis inte stifts- och kyrkoledningens mandat att verka som präster i kyrkan, men om och när dessa nya präster är medlemmar i kyrkan är de inte desto  mindre präster inom kyrkan. 

En sådan situation kommer förstås att vara extremt svårgreppbar och råddig, men skulden för detta ligger i helt och hållet hos kyrkans ledning. De troende medlemmarna i kyrkan måste kunna ha möjlighet att fira gudstjänst och få del av sakramenten på ett sätt som inte kräver att de går emot Guds ord och sitt av Guds ord bundna samvete. Det som nu sker visar att om och när biskoparna och kyrkans ledning förvägrar dem detta kommer åtgärder för att korrigera denna orätt att vidtas. Och mycket gott så!