Om stiftsforum

"Tänk att vi är så här många!", utbrister Bo-Göran Åstrand när han inledningstalar till Stiftsforum 2026. Detta enligt en artikel i Kyrkpressen. Nå, det som inte sägs i artikeln är att alla anställda i Borgå stift är ditkommenderade (och har förväntats lämna alla andra arbetsuppgifter vid för våg) varför antalet knappast kommer som någon överraskning, 

Jag har sett på programmet för dagarna, och det ser vid en första anblick helt bra ut. Rubrikerna för föredragen är hämtade ur en sång av Lina Sandell, och när det gäller "kanalerna" (parallellprogrammen) ser rubrikerna också bra ut. Det finns givetvis en del pärlor i programmet, men innehållet i vissa programinslag är tyvärr i värsta fall rena giftet. 

För att ta ett par exempel. Under rubriken "Den profetiska rösten i vår tid: Vem, var, när och hur?" (som kunde vara ett mycket givande ämne i rätta händer) ska Jani Edström och Björn Vikström undervisa. Den som vet vilket förhållande dessa två har till det profetiska ordet (Bibeln) inser att detta kommer att vara rena katastrofen. För alla som läser detta kan jag dela ett Bibelord som borde vara ledstjärnan för ett ämne som detta: "Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont." (2Thess. 5:20-22)

Detta innebär att allt som kallas profetia ska prövas mot Guds ord. Guds Ande talar nämligen aldrig mot Guds ord. Detta är inte vad som kommer att sägas i denna "kanal".   

Sedan finns det en "kanal" som går under rubriken "Bland änglar och kristaller: Kyrkan möter nyandligheten." Detta är ett synnerligen aktuellt tema och något som kyrkans anställda absolut borde skolas i. Alltså att möta de människor som har skadats av nyandligheten - t.ex. av Yoga - och som söker något mera och något bättre. Men det kommer inte denna "kanal" att handla om. Hur vet jag det? Jo för att en av ledarna i "kanalen" själv är yogainstruktör.

---

Vad ska vi göra när vi ser på detta från sidan? Oja och voija oss? Ja, det kan vi förstås göra, men att göra det gör ingen skillnad. Men som kristna har vi fått ett mycket effektivt redskap till vårt förfogande! Vi får be, och i bönen har vill direkt tillgång till himlens tron. Så be gärna med mig för alla deltagare i detta stiftsforum, att Herren skulle beskydda från falsk lära och skadlig påverkan och sända en väckelse också bland de församlingsanställda i Borgå stift. För en sådan behövs.  

En riktigt bra film!

Jag tvingades ta ut en sjukdag idag, och då passade jag på att se en film på Netflix. Och vilken film sen! "Reagan" från 2024 är en av de bästa filmer jag sett på mycket, mycket länge, och jag kan varmt rekommendera den. 

Inte nog med att den ger en tillbakablick på det senaste dryga halvseklets historia så får vi se vilka värderingar som drev Ronald Reagan att bli en av den amerikanska historiens största och (onekligen) världspolitiskt sett mest inflytelserika presidenter någonsin. Och ja, filmen missar inte att lyfta fram hans mest kända skämt, citat och oneliners. (Bl.a. "Mr Gorbachev, tear down this wall!" och hans sista ord till, läkarteamet före operationen efter attentatet 1981: "I hope you are all republicans".)

Men framför allt talar denna film om tro och kallelse. Ronald Reagan var en kristen, och detta kommer synnerligen starkt fram i filmen. Det att många av skådespelarna också är troende kristna (Dennis Quaid som spelar Reagan, Jon Voigt, Kevin Sorbo, David Henrie m.fl.), liksom också filmens regissör (Sean MacNamara) och producent (Mark Joseph) gör verkligen inte detta intryck svagare. 

Regissören och rollbesättaren måste ha gjort speciellt en (mycket stark) scen med glimten alldeles speciellt i ögat. Då talar jag förstås om scenen vid guvernörsbostaden i Kalifornien där Ronald och Nacy Reagan, pastorn George K Otis och skådespelaren och sångaren Pat Boone, efter en middag, står i en cirkel och ber tillsammans. Pastor Otis får då en profetia som går ut på att Reagan - om han håller fast vid Herren - en dag kommer att bo på Pennsylvania Avenue 1600, alltså i Vita huset. Scenen i sig är stark, men det som gör den extra speciell är att Pat Boone och George K Otis står bredvid varandra när de ber. Boone spelas av Chris Massoglia och Otis av, just det!, Pat Boone, då 90 år gammal. Boone var i verkliga livet en nära vän till Ronald Reagan. 

 

Om kvarnstensteologin

 Det kom en fråga i kommentarfältet under min text om rädsla gällande kvarnstensteologin och om jag kan utveckla detta. Nå, det kan jag givetvis göra. Det hela går tillbaka på det Jesus säger i bl.a. Matt. 18:6 och Luk. 17:1-2. "Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det hade varit bättre för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet än att han förleder en av dessa små."

Först behöver vi notera att detta är något som sägs s.a.s. på förhand, eller så uppfattar åtminstone jag det. D.v.s. så att en predikant, präst eller varför inte en biskop som förleder en av dessa "minsta", för honom skulle det ha varit bättre att (innan det skedde) ha fått en kvarnsten runt halsen och blivit sänkt i havets djup. Kvarnstenen är alltså inte ett straff för det skedda, straffet (som alltså blir långt värre än en timlig död genom dränkning) kommer sedan. Vad detta straff blir vet vi inte. Det vet bara Gud, och därför ska vi överlåta det helt och hållet åt honom. (Men det betyder givetvis inte att vi inte ska varna för förförelserna!)  

Kvarnstensteologi är alltså sådan undervisning som förleder människor. Detta är något som vi som undervisar i Guds ord alltid behöver vara aktsamma för. Vi ska undervisa i enlighet med Guds ord. Allt annat innebär att vi går ut på oerhört farlig is. 

Det finns förstås mycket idag som kan beskrivas som kvarnstensteologi, men de allra mest graverande och tydliga exemplen handlar kanske ändå om hbt-frågor. I klartext: En präst eller biskop som viger samkönade och därmed låtsas välsigna det som Gud i sitt ord fördömer, en sådan präst/biskop inte bara förleder utan han/hon bedrar sina åhörare och de som utsätts för bedrägeriet. 

 

AI?

Svenska Yle rapporterade för en tid sedan om att en forskare uppskattat att det är ungefär tio procents chans att AI kommer att döda alla människor. Detta efter att en annan AI-utvecklare lämnat ett ledande företag i branschen eftersom han menade att AI-företagen spelar hasardspel med mänsklighetens framtid. 

Igen en gång: Den som inte har sett filmen Terminator (med Arnold Schwarzenegger) kan gärna göra det. Den är numera inte underhållning utan främst har den blivit en skolning i riskerna med AI. 

Nå, jag är kanske inte hur rädd som helst för detta scenario. Med det sagt så anser jag att AI och massförstörelsevapen/kärnvapen inte borde få existera samtidigt. Det är det som gör situationen så farlig.

Men det är så här människan i en synddriven värld fungerar. Trots att vi är medvetna om riskerna fortsätter vi på vår livsfarliga väg. Alla vet att tobak dödar, men likväl fortsätter människor att röka. Alla (borde) veta att AI är farligt, men likväl fortsätter vi att utveckla det. 

Vi är helt enkelt vår egen värsta fiende. 

Men jag ser ändå ett annat, mer akut och sannerligen mer sannolikt hot från AI. Vi människor är lata, och vi går alltid genvägar om sådana finns. Jag är inget undantag. Så när det finns AI, varför sätta tid på att leta efter fakta? Det går ju att låta AI göra det!Varför tänka själv? Det går ju att låta AI göra det! 

AI gör att vi låter oss fördummas (ytterligare). DETTA är det verkligt stora - och akuta - hotet mot mänskligheten.    

Drivna av rädsla?

Hur är det, drivs vi (konservativa) kristna av rädsla? Är vi rädda för det vi inte känner till? Är vi rädda för det nya, det okända och det som går utanför våra invanda ramar? Är vi rädda för homosexuella? Är vi rädda för kvinnliga präster? Och är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? 

De senaste dagarna har vad som kan uppfattas som påståenden som de ovanstående dykt upp på sociala medier. (Ni får ta mig på orden för jag kan inte säga mer om det här än så.) 

Men nej. Vi drivs inte av rädsla. Vi drivs av kärlek till Herren Jesus och till Guds ord och bud. För det är så det är: Vi kan inte skilja på kärleken till Herren Jesus och kärleken till Guds ord och Guds vilja. Detta för att Gud själv säger i sitt ord att vi inte kan det. "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh. 14:23) Läs gärna hela Joh. 14! 

Men visst. Det finns en sak som varje kristen behöver vara genuint rädd för, och det är att hamna utanför nåden. Det finns nämligen två sorts människor: Syndare och förlåtna syndare. Den förra gruppen står under Guds dom och kommer att tvingas tillbringa evigheten borta från Gud. Ingen av oss kan ens börja förstå vad något sådant kommer att innebära. Helt enkelt för att under vårt liv här åtnjuter vi alla de fördelar och allt det goda som Guds ingripande i historien och världen för med sig. I helvetet kommer inget sådant att finnas. Allt gott kommer att vara borta. 

Det är nåden som är skillnaden mellan en evig härlighet och ett evigt elände. Inte våra val, inte våra gärningar och inte ens vår lydnad. Det är Guds nåd som avgör allt, och därför behöver varje kristen vara genuint rädd för att hamna ur nåden. 

Hur går det då till att hamna utanför nåden? Det är förstås inte lätt att svara på den frågan, men så mycket kan vi säga att det handlar om förhärdelse. Om vi avvisar Guds godhet, hans vilja och hans nåd och om vi vandrar våra egna vägar och vägrar att i ödmjukhet böja oss och bekänna synden som synd finns det en risk att Gud tar ifrån oss sin helige Ande och därmed förhärdar vårt hjärta så att vi inte längre vill eller kan älska Herren. Detta är inget som sker på en gång, utan det är vanligen fråga om en lång process, och i slutändan handlar det alltid om att det är vi som går bort från Herren. Inte tvärtom.  

I detta sammanhang behöver vi också säga något om gudsfruktan. Många har missförstått Martin Luther (och därmed också Guds ord) när han talar om att vi ska frukta Gud. T.ex. i varje förklaring till de tio budorden inleder Luther med orden "Vi ska frukta och älska Gud ..." Ordet "frukta" här betyder INTE att vi ska leva i rädsla för Gud och Guds straff utan här handlar det om en djup vördnad och respekt för Gud och hans helighet. Detta förenat med kärlek och stark förtröstan på Guds kärlek, nåd och godhet.   

Men hur är det, är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? Med bakgrund i det ovan skrivna kan vi säga så här: Vi är inte rädda för Guds dom och hans fördömande, nej det är vi inte. Men vi fruktar och älskar Gud så mycket att vi vill hålla oss till och lyda hans ord och bud. Inte för att bli frälsta, utan för att vi är frälsta av nåd och för att vi älskar både Guds bud och vilja och honom som har gett oss dessa bud. Detta innebär att våra samveten är bundna till Guds ord, och vi aktar oss för att gå emot våra av Guds ord bundna samveten. Helt enkelt för att vi respekterar och vördar Gud, hans ord och hans goda bud. Och för att vi vet att Guds vilja alltid är bäst för alla människor, oberoende av om dessa lever i tron eller inte.    

---

Vi behöver säga en sak till, och det handlar om kvarnstensteologin. Guds ord ger oss en allvarlig uppmaning när det handlar om sådana som är satta att undervisa i Guds ord. Aposteln Jakob skriver att inte alla bör bli lärare (i Guds ord) eftersom vi vet att vi kommer att få en strängare dom. Detta handlar om lärarens ansvar för det han lär ut. Läraren är nämligen ansvarig för att de han undervisar inte blir förledda. Jesus använder mycket hårda ord i detta sammanhang: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup." (Matt. 18:6) 

Alla vi som undervisar i Guds ord, som predikanter, präster, biskopar eller t.ex. som stiftsdekan, alla vi behöver ta vårt uppdrag på största allvar. Vi behöver undervisa i enlighet med Guds ord så att vi inte leder människor vilse. För om vi leder människorna vilse, ja då håller vi på med kvarnstensteologi och på det följer en hård dom. Helt enligt Jesu egna ord.  

 

Söndag 13/9

 I morgon, söndag, är det mycket på gång här hos oss. Det är ingen förmiddagsgudstjänst i Esse kyrka, så SLEF:s avdelnings styrgrupp beslöt att göra ett försök med en "familjesöndag" i bönehuset i Ytteresse kl 10. Detta kommer att vara som en familjegudstjänst utan sjungen liturgi där sånger från Sionsharpan får fungera som den sjungna liturgin. Jag är mötesledare (liturg) och Ezra Mutai är predikar. Familjen Mutai medverkar också med sångprogram och Bengt Forsblom spelar till den unisona sången. Efteråt blir det samvaro kring kaffebordet. Välkommen med! 

---

Klockan 17 kommer jag sedan att medverka som predikant i GloriaDei-mässan i Karleby. Mässan hålls i Anderssalen i Kyrkbackens församlingshem. Kyrkoårets tema är "Guds omsorg" och predikotexten talar om när Jesus besökte Betania och om systrarna Marta och Maria.    

Om att mättas av glädje

Jag läste igår den 16. psalmen i Psaltaren. Där finns mycket härligt, men särskilt orden i den elfte versen talade starkt till mig. 

Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje,av ljuvlighet på din högra sida för evigt.  

Idag får man lätt intrycket att den kristna tron handlar om debatt och kyrkostrid. Och om en massa måsten och "får inte". Men faktum är att det här bara är ett randfenomen. Det är något som sker i de yttre gränserna av den kristna tron, av det kristna livet. I centrum av den kristna tron finns något helt annat. 

I centrum av den kristna tron finns gemenskap med Levande Gud, med Livets Herre Jesus Kristus. I centrum av den kristna tron finns glädje. Ja, där mättas vi av glädje när vi kommer inför Guds ansikte. 

---

Idag bereds vi igen möjlighet att mättas av glädje inför Guds ansikte. Söndagen är Herren dag, och då kommer han till oss i högmässan. SLEF bjuder idag in till hela fyra högmässor runt om i Svenskfinland. En högmässa i Heliga hjärtats kapell i Helsingfors och en högmässa i Lutherkyrkan i Åbo. Dessutom firas det två GloriaDei-mässor, en i Evangeliska Centret i Vasa och en i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. I den senare är Albert Häggblom liturg, jag predikar över evangelietexten från Joh. 5 (som, by the way, är synnerligen dåligt vald med tanke på dagens tema i kyrkoåret) och Mats Sjölind och hans team står för det musikaliska. 

Kom med och låt dig mättas av glädje inför Herrens ansikte! För detta är precis vad som sker i gudstjänsten. Herren kommer till oss i och genom Guds ord och helt konkret i nattvardens bröd och vin och i gemenskapen med våra trossyskon. Så, som sagt, kom med! Kom med och låt dig hänföras av glädjen inför Guds ansikte!  

Ja, och om du inte har möjlighet att delta kan du ändå lyssna på min predikan (i något omändrad form) på Youtube. Men låt mig framhålla att detta är ett synnerligen svagt substitut för att gå i gudstjänsten!  

Paraplyorganisation grundas

Igår nåddes vi av den kyrkohistoriskt signifikanta nyheten att en paraplyorganisation nu kommer att grundas av (åtminstone) en del av de åtta väckelserörelser som deltar i Kyrkfolket-nätverket. Detta genom att SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) meddelade att de går med som stiftande medlem. Den nya föreningen, som inte kommer att ha någon jurisdiktion över sina medlemsföreningar och inte heller kommer att vara någon ny kyrkoorganisation, ska enligt planerna grundas i slutet av oktober (28/10). Målet med detta förbund är att samla och stöda samarbetet och samtalet mellan de olika medlemsföreningarna samt att "stöda medlemsföreningarnas gemensamma strävan att vörda och främja ett kristet liv i Finland som bygger på den lutherska bekännelsen". (Uusi liitto kokoaa ja tukee jäsenjärjestöjensä yhteistyötä sekä edistää niiden välistä keskustelua. Tavoitteena on tukea järjestöjen yhteistä pyrkimystä vaalia ja edistää luterilaiseen tunnustukseen perustuvaa kristillistä elämää Suomessa.) 

---

Jag konstaterar att detta är en naturlig fortsättning på de senaste fyra årens samverkan mellan de åtta väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket. Det har redan en längre tid talats om en paraplyorganisation som ytterligare skulle formalisera detta samarbete och även kunna sköta vissa uppgifter som rörelserna själva inte ensamma kan ta på sitt ansvar. Det har, kanske inte lika tydligt med dock, i detta sammanhang talats om prästsituationen och behovet av att få nya präster som är villiga att gå in under Guds ord och den lutherska bekännelsen och som väckelserörelsernas folk kan ha förtroende för. Detta alltså i en situation där biskoparna inte längre viger sådana präster utan har satt upp helt annorlunda kriterier för tillträde till prästämbetet. Det ska bli intressant att se hur, och om, detta nya förbund kan vara behjälpligt angående detta. 

Nu är vi alltså där, och det är gott att se att denna samverkan fortsätter och utvecklas.  

Ett gemensamt nattvardsbord?

Denna vecka har biskoparna varit samlade till biskopsmöte i Vasa. I mötets öppningsanförande talade Lappo stifts biskop Matti Salomäki om kyrkans enhet och, enligt Kotimaa-tidningen, var det centrala i hans tal det att "Vi inte kan nöja oss med en situation där det inte finns nattvardsgemenskap" (i kyrkan). Han efterlyste en vilja att söka vägar till ett gemensamt nattvardsbord i kyrkan.

I artikeln konstateras helt riktigt att det är biskoparnas uppgift att värna om kyrkans enhet. Salomäki berättade att han redan under en lång tid har sörjt över att alla kyrkans medlemmar – och alla kyrkans präster – inte har kunnat delta i det gemensamma nattvardsfirandet. Under den senaste tiden har motsättningarna eskalerat, och Salomäki konstaterar att biskoparna har fått höra att det skulle finnas en lösning på detta problem om dessa bara skulle ha en vilja att lösa det.

Salomäki ställer sig tveksam till att smällknuten kan lösas genom administrativa åtgärder eller ens genom diskussion, utan nu krävs det teologisk reflektion. I vilken mån kan konflikter godkännas utan att sakramentsgemenskapen brister, frågar han sig. Själv menar han att de nuvarande schismerna inte behöver söndra kyrkans nattvardsgemenskap och att en vilja till gemenskap fortfarande existerar i kyrkan.

---

Låt mig börja min kommentar med att konstatera att det är typiskt för biskoparna att inte se och erkänna att det är deras åtgärder som har eskalerat motsättningarna i kyrkan. Det att de gick tvärt emot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan är den absolut största enskilda orsaken till dagens ytterst inflammerade situation. (Notera dock att Salomäki som de ende av biskoparna motsatte sig förslaget om två olika äktenskapssyner och inte heller stod bakom de pastorala anvisningarna.)

Med det sagt är det ändå positivt att Salomäki säger sig vilja värna kyrkans enhet. Jag tar mig härmed friheten att lägga fram mina funderingar om vad som borde till för att återställa en full nattvardsgemenskap i kyrkan. Och notera nu mycket noga att detta endast är mina funderingar.

Den första och absolut viktigaste punkten i denna lista handlar om att kyrkan igen bör förbinda sig till den första paragrafen i Kyrkoordningen. Alltså den som säger att alla läror ska prövas mot Guds ord.

Av detta följer sedan allt annat:

- Biskoparna ska återta sitt beslut i äktenskapsfrågan och ta itu med alla präster som går emot kyrkans äktenskapssyn i lära och handling.

- Biskoparna och domkapitlen bör ta sitt uppdrag att vaka över lärans renhet på allvar och likaså ta itu med alla präster som inte förkunnar i enlighet med kyrkans lära.  

- Kyrkomötet bör återta beslutet från 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor och vida åtgärder i enlighet med detta. Jag är medveten om att detta kommer att leda till en (tillfällig) prästbrist i kyrkan, men det är ett nödvändigt ont.

- Vår kyrka bör omedelbart säga upp den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som ingicks mellan det lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan år 1999.

---

Detta som en början. Jag skriver "som en början" eftersom de ovannämnda punkterna visar klart och tydligt var problemet sitter. Du som har orkat läsa så här långt har säkert, liksom jag, konstaterat att det jag efterlyser inte kommer att ske. Således får vi med sorg i hjärtat konstatera att vår kyrkas nattvardsgemenskap är oåterkalleligt förlorad. Ingen teologisk reflektion, om aldrig så noggrann, kan råda bot på detta om det inte finns en ärlig vilja att låta Guds ord vara Guds ord. Så vägen tillbaka till en full nattvardsgemenskap inom kyrkan är tyvärr stängd. Så som situationen nu är måste varje situation prövas skilt för sig.

Problem

 Blogger har uppenbarligen någon form av problem just nu så att det inte går att publicera några kommentarer. Detta till kännedom. 

Min insändare och reaktioner på svaret från Sourander

 Den uppmärksamme ÖT-läsaren såg säkert att jag hade en insändare i dagens tidning. Den var relativt kort, så jag klistrar in den här i sin helhet: 

Det var med bestörtning jag läste Anna Souranders ledare i ÖT 29/8 med rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök". Texten var ett angrepp på biblisk kristen tro och ifrågasatte den grundlagsskyddade religionsfriheten. Detta trots att Sourander pliktskyldigast hävdade att "religionsfriheten inte ska kompromissas". I följande mening säger hon ändå att religionsfriheten inte ger någon "rätt att utsätta unga för påtryckningar". Detta efter att hon inledningsvis hävdat att det är en påtryckning när "en predikant kallar homosexualitet för en synd".

Hur ska Sourander ha det? Ska vi ha religionsfrihet eller inte? Det blir synnerligen oklart i hennes ledartext.

Faktum är att den dag vi inte längre får kalla synd för synd och erbjuda Guds nåd åt alla som vill omvända sig och tror sina synder förlåtna för Jesu skull har vi inte längre religionsfrihet i detta land. Är det så ÖT vill ha det?

---

Souranders svar är också det föredömligt kort, så jag klistrar också in det här: 

Det är märkligt hur ett försvar av mänskliga rättigheter och varje individs rätt till sin egen identitet kan uppfattas som ett angrepp på någonting överhuvudtaget.

Religionsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet, men den kan begränsas om den krockar med andra lagar, allmän ordning eller mänskliga rättigheter. Finländsk lag förbjuder diskriminering av sexuella minoriteter.

 

---

 

Jag kan således konstatera att ÖT/Vbl inte längre är för religionsfrihet i Finland. De sexuella minoriteternas rättigheter går före religionsfriheten. Den som kommer ihåg diskussionerna inför riksdagens behandling av samkönade äktenskap erinrar sig säkert att detta var exakt vad jag och andra kritiker av lagförslaget hävdade skulle hända. Om, och när, denna lag godkänns kommer det att leda till att yttrande- och religionsfriheten urholkas. Nå, nu är vi snart där. 

 

Problemet med religionsfriheten är att den är odelbar. Detta så att antingen har vi religionsfrihet eller så har vi det inte. Det finns inget mellanläge där vi delvis har religionsfrihet. I detta fall handlar diskussionen dessutom om inte mindre än själva kristendomens kärna, alltså synd och nåd, lag och evangelium. Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kan vi inte längre tala om att det är kristendom vi förkunnar. Eller rättare sagt: Om vi förbjuds att förkunna den kristna trons kärna kommer vi att fortsätta göra det ändå. Oberoende av följderna. (Detta enligt Apg. 5:29) Och notera nu detta mycket noga: Den kristna trons kärna är INTE att homosexualitet är synd. Det är bara en mycket liten del av helheten. Men som sagt: Religionsfriheten är odelbar. 

 

Det nya hotet mot religionsfriheten

Jag läste för några dagar sedan en mycket arg och delvis förvirrad, ledartext i ÖT. Anna Sourander skriver under rubriken "Nu räcker det med omvändelseförsök" om regeringens ovilja att lagstifta mot så kallade "omvändelseförsök" av homosexuella. 

Hela texten är en bredsida mot biblisk kristendom, och som sagt är texten delvis förvirrad. Eller så hoppas jag att den är, i annat fall är den något mycket värre, nämligen ett frontalangrepp mot religionsfriheten. Sourander skriver nämligen att "För en ung människa kan det räcka med att en predikant kallar homosexualitet synd. Också det är en påtryckning – ett försök att lära en ung människa att det mest grundläggande i hennes identitet är fel." I slutet av texten återkommer hon till ordet "påtryckning" när hon skriver om religionsfriheten: "Religionsfriheten ska inte kompromissas. Men religionsfrihet ger ingen rätt att utsätta unga för påtryckningar som syftar till att få dem att förneka sin identitet."

Så hur ska Sourander ha det? Ska religionsfriheten kompromissas eller ska den inte? Hon argumenterar starkt för att inga påtryckningar får ske, men samtidigt är det en påtryckning att kalla det till synd som Bibeln kallar synd. Är Sourander bara förvirrad eller talar hon för att religionsfriheten ska avskaffas? Döm själv vilketdera det handlar om. 

---

Ungefär samtidigt som Souranders ledare publicerades i ÖT publicerade Svenska Yle en text om Åbo Pride. Som allt annat Svenska Yle skriver i detta ämne var också denna artikel helt befriad från alla former av problematisering av fenomenet i fråga, och kan därför klassas som ren och skär propaganda. Särskilt graverande är förstås att en präst i vår kyrka träder fram iklädd prästkläder och talar för hbtq och normnedbrytningen. Mari Nurmi, som hon heter, talar om en "god utveckling inom adoptioner för samkönade par" och ser det som en bra sak att det "körs hårt på att omvändelseterapi ska förbjudas". Behöver jag säga att när jag läser sådant tvingas jag på allvar ifrågasätta mitt medlemskap i denna avfallna och totalt utan episkopalt ledarskap varande kyrka? Skulle vår kyrka vara en kyrka värd namnet skulle denna Nurmi avkragas. Nu är det tvärtom så att den präst som ifrågasätter hennes rätt att vara präst blir avkragad. Nå, det var ett sidospår.  

I samma artikel finns det insprängt ett par faktarutor. I en av dessa redogörs för Setas syn på omvändelseterapi. Där sägs att detta "Kan till exempel förekomma som kamratstödsgrupper, individuell terapi, själavårdsterapi, läger- eller retreatverksamhet, böner, avhållsamhet från sex eller masturbation, heterosexuella parförhållanden, feminitets- eller maskulinitetsövningar, eller exorcism."

Notera särskilt hur Seta här, säkerligen inför kommande riksdagsbehandling av nya lagförslag, flyttar fram positionerna. Här inkluderas såväl bön som uppmaning till avhållsamhet samt (vilket jag förmodar orden betyder) uppmaning till homosexuella att gå in i heterosexuella parförhållanden och rent av redogörelse för att någon har gjort detta i definitionen på vad som är omvändelseterapi. 

För en bibeltroende kristen är det en självklarhet att be för människor som har det svårt och som kämpar med olika frestelser och synder. Vidare är det för den kristna kyrkan också, helt i enlighet med vad som sägs i Guds ord, en fullkomlig självklarhet att alla som inte är gifta eller som av olika orsaker inte kan ingå i ett kristet äktenskap (bestående av en man och en kvinna) ska uppmanas till sexuell avhållsamhet. Den enda trygga platsen för sexualiteten är nämligen i det livslånga, monogama förhållandet mellan en man och en kvinna. 

--- 

Det är knappast en slump att Souranders ledare uppenbarade sig samtidigt som denna artikel på Svenska Yles webbplats. Det är knappast heller någon slump att Sourander talar om religionsfrihet i detta sammanhang. (Så nej, hennes text är inte förvirrad. Det var bara en from förhoppning från min sida.) Om Seta, och hbtq-rörelsen överlag, får som de vill kommer religionsfriheten att vara ett minne blott. För alla som vill hålla sig till Guds ord, vill säga. Därför är det knappast att gå till överdrift att påstå att dessa lagförslag om förbud mot omvändelseterapi (som alltså nu omfattar mycket annat också) är ett direkt hot mot den kristna kyrkan och sann, biblisk kristendom. 

Det är i sanning märkliga tider vi lever i.   

  

Inför församlingsvalet

Det blir församlingsval i Finlands evangelisk-lutherska kyrka i november. Just nu pågår kontrollen av vallistorna och nomineringen av kandidater borde också vara i startgroparna. I vår kyrka är det, i motsats till situationen i Sverige, ovanligt med renodlade partilistor i valet. Särskilt i Borgå stift. Partilistor förekommer mest på finskspråkiga orter och i större städer. 

Jag blev för en tid sedan uppmärksammad på SDP:s församlingsvalsprogram, och läsningen förfärar. Det är mycket tydligt att det är samhällets (världens) och partiets värderingar som är det viktiga här, inte Guds ord. Nå, det förvånar kanske inte så mycket. Men den öppna fientligheten mot klassisk kristen tro förvånar. 

I programmet nämns gudstjänstlivet i församlingarna, och där uppmuntras och uppmanas till ett "mångsidigt gudstjänstliv". I nästa mening sägs det dock klart ut att detta ändå inte gäller för alla. "I församlingarna är det ändå bra att förhålla sig kritiskt till de konservativa väckelserörelsernas särmässor (erillismessut)". I klartext: Regnbågsmässor, voffmässor yogamässor och annat liknade är ok. Men inte de gudstjänster där man håller sig till Guds ord. 

I SDP:s valprogram nämns inte heller något om det stora problem vår kyrka har, nämligen att största delen av församlingarnas medlemmar inte alls går i några gudstjänster. Att väckelserörelserna samlar folk till sina mässor är för SDP alltså ett större problem än att människor inte alls går i gudstjänsten.

Jag hoppas verkligen att inga kristna människor ställer upp och på och inte heller röstar på SDP:s vallistor.    

Kyrkokampen går vidare

ÖT uppmärksammar idag den information LFF:s styrelse publicerade på facebook för knappt två veckor sedan (18/8). Jag läste detta meddelande för ett par dagar sedan och har tänkt skriva några rader om det, men visste inte riktigt var jag skulle börja. Nå, efter ÖT:s artikel - med en kommentar av Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand - finns det orsak att ta tag i saken. Först tänker jag att det är viktigt att alla (även de som inte hittar informationen på facebook) har tillgång till den, varför jag i det följande klistrar in hela inlägget: 

INFORMATION FRÅN LFF:S STYRELSE 18.8

Med anledning av de strukturella förändringar som håller på att ske inom LFF:s medlemsföreningar vill vi, LFF:s styrelse informera följande:

Inom LFF använder vi termerna bönehusförening, fridsförening eller bönehusförsamling för bönehusverksamheten. I och med att nattvardsgudstjänst allt oftare firas i våra bönehus kan man även definiera bönehusen som en gudstjänstgemenskap eller mässgemenskap. Dessa begrepp har lyfts fram i de senaste årens kyrkopolitiska diskussioner. I kyrkligt språkbruk är en gudstjänstgemenskap en förening eller en oregistrerad grupp som bedriver församlingsliv (mässor), där medlemmarna tjänar ideellt i olika uppgifter och där präster sköter gudstjänsterna med ordet och sakramenten tillsammans med en eller flera medhjälpare. Avgörande är inte hur ofta man firar mässa, utan att man kallar präster som i tur och ordning sköter mässorna.

Vi vill poängtera att varje bönehus inom LFF är suveränt i förhållande till organisationen LFF och beslutar därmed om sina egna angelägenheter.

Varje bönehus väljer således hur man ordnar sitt församlingsliv. Det kan innebära bland annat följande:

- Bönehusen avgör hur ofta nattvardsgudstjänst firas

- Bönehusen avgör vilka predikanter/präster/pastorer som sköter förkunnelsen och vilka präster/pastorer som sköter sakramentsförvaltningen

- En präst-/diakonvigd kan välsignas i bönehuset för att exempelvis i egenskap av pastor förvalta sakramenten i bönehuset, för att även tillgodose behoven för sina medlemmar som inte längre är medlemmar i EVL (evangelisk-lutherska kyrkan i Finland).

- Nattvardsgudstjänst firas i samband med större möten och mera regelbundet i bönehusverksamheten, med tillstånd av den lokala EVL-församlingen. Nattvardsgudstjänst förrättas med en präst inom EVL eller, med en liturg som är präst/diakonvigd inom en annan luthersk kyrka (f.n. Ingermanländska kyrkan)

- Barn som föds inom bönehusföreningen döps till medlemmar inom EVL, medan barn som föds till föräldrar som inte är medlemmar i EVL döps (av präst/diakonvigd man) till medlemmar i bönehusförsamlingen/bönehusföreningen

- Prästvigning för egna predikanter med eller utan formell teologisk utbildning eller kallandet av män med prästvigning från (utländsk) luthersk kyrka som tjänar i bönehuset

- Bönehusförsamlingarna kan uppmana yngre män att studera teologi, exempelvis genom den teologiska utbildning som STI (Teologiska institutet i Finland) numera ordnar

LFF:s uppgift är att, inom ramen för sina stadgar, bistå sina egna medlemsföreningar oberoende av hur varje enskilt bönehus väljer att ordna sitt församlingsliv.

- LFF:s medlemskap i och samarbete med STI har öppnat för nya möjligheter, eftersom vi inte är ensamma i oron över framtidsutsikterna att verka inom EVL

- Inom STI planeras som bäst olika lösningar för att säkerställa att dess medlemsföreningars framtida behov av bibeltrogna präster kan tillgodoses

Styrelsen för Laestadianernas Fridföreningars Förbund rf 18.8.2026

 ---

Så långt alltså informationen från LFF:s styrelse. 

Jag noterade (förstås) särskilt passusen angående egna prästvigningar eftersom detta är det verkligt brännbara. Här öppnas nu officiellt för sådana vigningar av manliga präster (med eller utan formell teologisk utbildning). Således torde det nu endast vara en tidsfråga innan detta sker. Jag har noterat att, trots Åstrands tidigare försök att utmåla situationen inom LFF som splittrad när det gäller denna sak, det tycks råda en mycket stor enighet om vad som bör göras gällande detta.  

Åstrand uttalar sig om kommande prästvigningar i artikeln i dagens ÖT. Han säger: "När man talar om att man framöver kan tänka sig att till och med viga pastorer eller präster, så är det någonting som inte är inom ramarna för vår kyrka. Det är då mer ett uttryck för ett mer fristående samfund ... Vår kyrka har riktlinjer för vilka kyrkors präster och pastorer vi samarbetar med. Om en bönehusförsamling prästviger egna präster så är vi i ett läge där det handlar om relationer till ett annat samfund. För en sådan sak har vi inte samarbetsavtal eller samverkansmodeller."

 Här har Åstrand fel. Vår kyrkas bekännelseskrifter gör klart att om biskoparna vägrar prästvigning kan församlingar inom kyrkan viga sig egna präster. Det att så sker innebär inte att det per automatik bildas ett nytt samfund. De präster som vigs har givetvis inte stifts- och kyrkoledningens mandat att verka som präster i kyrkan, men om och när dessa nya präster är medlemmar i kyrkan är de inte desto  mindre präster inom kyrkan. 

En sådan situation kommer förstås att vara extremt svårgreppbar och råddig, men skulden för detta ligger i helt och hållet hos kyrkans ledning. De troende medlemmarna i kyrkan måste kunna ha möjlighet att fira gudstjänst och få del av sakramenten på ett sätt som inte kräver att de går emot Guds ord och sitt av Guds ord bundna samvete. Det som nu sker visar att om och när biskoparna och kyrkans ledning förvägrar dem detta kommer åtgärder för att korrigera denna orätt att vidtas. Och mycket gott så! 

Om trons stafett genom genrationerna

Jag läste idag det korta Judas brev i Guds ord. Detta är ett mycket intressant brev av många orsaker. Inte minst med tanke på vem som har skrivit det. Författaren säger sig vara "Judas, Jakobs bror". När någon presenterar sig som "Jakobs bror" och räknar med att bli igenkänd med denna presentation betyder nog att den ende Jakob som kan komma i fråga vid denna tid är Jakob, ledaren i församlingen i Jerusalem. Det innebär samtidigt att denne Judas inte är någon mindre än Marias yngste son och därmed Jesu halvbror.

Det att han väljer att inte presentera sig som Jesu bror visar på en synnerligen stor portion ödmjukhet. 

Det som ofta har betraktats som detta korta brevs centrum och höjdpunkt är det Judas skriver om brevets syfte. "Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga."

När vi sätter in brevet i dess historiska kontext blir detta ännu tydligare. Jakob led martyrdöden år 62. Resten av apostlarna skingrades över världen och kom alla utom Johannes också att få dö martyrdöden för sin Herre. Orden "Men ni, mina älskade, kom ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar" visar också på att de allra flesta med stor sannolikhet redan var hemma hos Herren. 

Detta brev är troligtvis skriver närmare slutet på Judas liv, och eftersom han sannolikt var den yngste i syskonskaran talar vi här om ca år 70-80. (Dock inte senare eftersom presentationen av författaren kräver att minnet av Jakob var levande.) Det betyder att de flesta av ögonvittnena redan var hemma hos Herren och trons fackla skulle nu föras vidare av den andra generationens kristna.

Orden "en gång för alla" vittnar om att uppenbarelsen är avslutad. Åtminstone vad gäller innehållet. Det som skulle tros och föras vidare var komplett. Inget skulle, kunde eller fick läggas till. Men inget skulle givetvis heller tas bort. Att föra denna tro vidare, både i historien och geografiskt skulle komma att innebära en kamp. Judas berättar också varför det skulle vara en kamp. "Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer. Om dem är det redan för länge sedan skrivet att de skulle drabbas av domen. Gudlösa som de är förvanskar de vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar och förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus Kristus."

Detta gällde för den andra generationens kristna, och det gäller ännu idag för oss. Det är idag vi som är satta att föra trons fackla vidare. Detta är en gåva som har getts oss, men också ett stort ansvar. Trons innehåll, som en gång för alla är givet och fastslaget, får inte korrumperas och ändras. Det fanns och finns många krafter som vill göra just detta. Då, liksom nu. 

För att kunna vara framgångsrika i denna kamp behöver vi kristna studera Guds ord. För att kunna föra något visare behöver vi förstås känna till det vi är kallade att sprida och föra vidare. Det är en grundläggande förutsättning. Sedan behöver vi vara beredda på att kämpa för den tro som vi har fått anförtrott oss. Judas gör klart att det kommer att vara en kamp, och den är idag minst lika brinnande som den någonsin har varit. 

Och hur länge kommer kampen att pågår? Judas ger också ett svar på den frågan. Denna "trons stafett" genom generationerna kommer att pågå till dess att Jesus kommer tillbaka. Och, som Fredrik Sidenvall konstaterar i sin bok "Kampen för tron", är det samma hand som en dag kommer att ta emot trons stafettpinne som en gång skickade iväg den på sin väg genom historien. Det är trösterikt, men samtidigt visar det på det stora ansvar vi har just idag att, med Andens hjälp, föra tron vidare utan att förfalska den 

Dolly Parton 1946 - 2026

Igår nåddes vi av budet att en av Country-musikens sista stora artister lämnat tiden och gått in i evigheten. Vi behöver notera att för Partons del handlar det ändå inte om att hon "gått bort" utan om att hon "gått hem". 

Dolly Parton är en av vår tids mest aktiva låtskrivare med över 3000 låtar på sin CV. Bland de mest kända är hennes självbiografiska "Coat of Many Colors", "9 till 5", "I Will Always Love You" (Ja, det är Parton som har skrivit den, inte Whitney Houston!) och "Jolene". Hon är också en av få artister/skådespelare som nominerats minst en gång för alla de fyra stora priserna; Oscar, Grammy, Tony och Emmy. 

Dolly Parton växte upp i mycket blygsamma förhållanden i bergsbygden i Tennesee, och hennes hela uppväxt, liksom hennes senare liv, präglades starkt av en varm kristen tro. (Huset hon föddes och levde sina första år i tillsammans med föräldrarna och så småningom elva syskon, hade ett rum, ingen elektricitet och endast ett utedass.) När hon var sjutton år gammal träffade hon Carl Thomas Dean som hon, vid 20 års ålder, gifte sig med 1966. Äktenskapet varade i nästan 60 år till hans död 2025. 

---

Jag har inte själv haft möjligheten att se och höra Dolly Parton live, men lyckligtvis finns det hur många videor som helst av henne på Youtube. Visst, det är verkligen inte samma sak, men det får duga som substitut. De flesta musikintresserade människor har någon form av beröringspunkt med Dolly Parton, och de flesta har sin egen bild av vem hon var och vad hon gjorde. För mig är hon framför allt den kristna sångerskan som, trots både stora framgångar och många utmaningar, höll fast vid sin tro och som, trots att det i de kretsar hon rörde sig var vanligt med både otrohet och att byta make/maka, troget höll fast vid det livslånga äktenskapet.

Den som har följt med min blogg vet att jag i dylika minnesrunor brukar länka till någon sång som artisten i fråga har sjungit - vanligen då en mindre känd sådan. Så också här. År 1989 uppträdde hon med sin egen version av Don Franciscos "He`s Alive!" i ett Live-framträdande i Nashville. Historien berättar att hon först hörde sången på radion när hon var på hemväg i sin bil och blev så rörd av sången att hon stannade, ringde radiostationen och frågade vad sången hette och vem som framförde den. Genast när hon kom hem lärde hon sig sången och spelade in den. 

Denna video är, i mitt tycke, bland det starkaste som finns få Youtube.   

  

50 000

Igår var det klimatdemonstration i Stockholm. Uppskattningsvis 50 000 människor tågade och ropade slagord för att rädda klimatet. "Vi måste göra något nu!" ljöd över Stockholm. 

Jag sitter som ett stort frågetecken framför min dataskärm när jag ser det här. Vem är "vi"? Vad ska vi göra? Och kanske framför allt: Vad menar dessa 50 000 att de åstadkommer med denna sin demonstration - annat då än att de stillar sina samveten eftersom "Nu har vi gjort något!"

Mina tankar går vidare. Hur många onödiga flygresor har dessa 50 000 begått? (Med onödiga menar jag framför allt turistresor.) Hur många onödiga klädesplagg har dessa 50 000 beställt på nätet - för att sedan sända tillbaka eller ställa in i garderoben efter att de använts ett par gånger? Eller inomhustemperaturen under vinterhalvåret? Hur många av dessa 50 000 nöjer sig med 18-19 grader i stället för 21-22 eller ännu mer? Detta bara som några exempel. 

Saken är den att vi kan göra NÅGOT. Var och en av oss. Klimatarbetet kan och ska inte outsourcas till "de andra". Till politikerna. Och framför allt. Det nyttar inget till att göra politiska beslut om att minska klimatavtrycket om tekniken som krävs för att förverkliga dessa beslut saknas. Vilket långt är fallet. MEN. Vi kan alla med små - och större - vardagsbeslut göra detta NÅGOT. Om vi vill. Men det kräver att vi är beredda att offra. NÅGOT. Jag. Vi. Att gå i en demonstration förändrar absolut ingenting. Annat då som sagt än att vi kanske stillar vårt samvete.

---

Det pågår som bäst flera krig ute i världen. Krig är det absolut värsta vi människor kan göra när det kommer till klimatutsläpp. Kriget i Ukraina hade, under sina tre första år, orsakat utsläpp på uppskattningsvis 311 miljoner ton CO2e. Om vi lägger till Ukrainas sprängning av Nordstream-ledningen tillkommer 30-40 miljoner ton. Detta är mer än Frankrikes totala utsläpp under ett år. (Utan Nordstream-tillägget.) 

Gårdagens demonstration i Stockholm åstadkom absolut ingenting. Tomma slagord och press på politiker inför riksdagsvalet tjänar ingenting till eftersom det enda politikerna kan göra är att ställa upp omöjliga målsättningar och ge tomma löften. Men om demonstranterna skulle ha velat göra verklig skillnad borde de ha demonstrerat för fred. Demonstrerat för att sätta verklig press på våra politiker att i sin tur pressa Ryssland och Ukraina - och USA - att sträva efter att avsluta krigen. I stället för att som hittills agera krigshetsare. För det är vad de gör. Liksom media. Om demonstranterna i Stockholm hade velat göra skillnad, verklig skillnad, skulle de ha krävt att media slutar krigshetsa och i stället går in för att tala för fred. 

Men nej. Varför skulle man ta sig för att göra något så obekvämt? Det är lättare att ropa tomma slagord. Åtminstone får det roparen att känna att han/hon har gjort något. Men verkligheten är att absolut inget förändrades med denna demonstration. Absolut ingenting.  

Kyrkoherdeval

Idag är det kyrkoherdeval i Larsmo församling. Valets utfall bestämmer inte bara den närmaste framtiden för Larsmo utan även för Pedersöre församling. Behöver jag säga att vi gärna skulle ha kvar vår kyrkoherde i Pedersöre? Nå, det är nu inte vår sak att avgöra det, och det vore fjärran från mig att önska en förlust i detta val åt någon av de två uppställda kandidaterna. 

Jag skrev en kommentar på Svenska Yle angående detta val i vilken jag konstaterade att detta kyrkoherdeval är unikt i Finland år 2026. I valet finns två teologiskt goda kandidater, varför Larsmoborna till denna del helt enkelt inte kan välja fel. Detta, alltså att det inte finns några dåliga kandidater uppställda, är det som gör detta val så alldeles unikt. I alla andra liknande val som hålls finns det en, flera (eller vanligtvis alla) kandidater som överhuvudtaget inte alls borde vara präster. Men så alltså inte i detta val. Min gissning är att detta är det sista kyrkoherdevalet i Finlands kyrkas historia där detta gäller. 

---

Vad gäller Pedersöre församling så är det solklart att domkapitlet och biskopen bara väntar på att få gå in och förstöra också denna församling. På samma sätt som senast skedde i Karleby svenska. Så om, och när, det blir tjänster lediga i Pedersöre kommer vi med största sannolikhet att få se en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) ta plats i medarbetarskaran. Allt som sagt för att förstöra och slå sönder det som fungerar. 

Med detta sagt så är ändå min gissning att ifall vi förlorar vår kyrkoherde idag så kommer den tillfälliga lösningen att hittas i, just det, Larsmo. Men hur det blir med det får förstås framtiden utvisa.   

Dagens andakt

SLEF lägger på sin hemsida dagligen upp en andakt som kallas för "Dagens andakt". Jag medverkade igår, och den som vill lyssna kan göra det här. Min andakt bygger långt på texten "Extra muros" som jag publicerade här på bloggen förra veckan.  

Om vad som bygger idyllen

Jag snubblade idag över en ack så tidstypisk text i ÖT. En Astri Ödahl Fröjdö skriver vad hon kallar ett "kärleksbrev" till Jakobstad i vilket hon prisar den lantliga idyllen och den trygghet som finns i nejden. Detta samtidigt som hon efterfrågar en förändring i normer och attityder. 

Som sagt. Detta är ack så tidstypiskt. Människor av idag förstår överlag inte vad som skapar idyll och trygghet, men vill bevara denna glansbild samtidigt som de arbetar på att riva ner den grund som har möjliggjort idyllen och tryggheten.  

De normer som Ödahl Fröjdö vill förändra (läs: riva ner) är just de normer som möjliggör trygghet och ett gott samhälle. Vårt fungerande och välmående samhälle har byggts på det som i artikeln kallas "strikta normer", "unkna attityder" och "bakåtsträvande". Regnbågsnormer, som Östdahl Fröjdö helt tydligt vill införa, har aldrig skapat trygghet och välmående. Tvärtom finns det fog att anta att dessa skapar illamående och därmed i förlängningen otrygghet. 

Men det är tyvärr inte så enkelt detta med orsak och verkan.  

Om varför John Vikström hade fel

I den senaste texten skrev jag om hur avfallet blev rumsrent i vår kyrka i och med John Vikströms teologiska avsteg från den kristna tron och hans ämbetsutövning. Det som, mer än något annat, bidrog till detta var hans åsikt att Bibeln – när det gäller annat än frälsningen – inte har någon auktoritet och inte är normerande.

Faktum är dock att Bibeln själv gör klart att den visst är normerande – också när det gäller sådant som hör till moralens område. Allra klarast blir detta i Paulus första brev till församlingen i Thessalonike, i det fjärde kapitlet. Här inleder han med att tala om thessalonikernas livsföring (moral!) när han konstaterar att "för övrigt, bröder, ni har lärt av oss hur ni skall leva för att behaga Gud, och det är ju så ni lever". Han fortsätter: " Ni vet vilka föreskrifter vi har gett er från Herren."

Här använder Paulus det grekiska ordet "dia" som kan översättas, som här, med det svenska ordet "från", men också (vilket är vanligare) med ordet "genom". De föreskrifter Paulus förmedlar till församlingen är alltså något som kommer direkt från Herren. De är, med andra ord, inget som Paulus eller någon annan människa har hittat på.

Sedan kommer det riktiga dråpslaget mot John Vikströms (och andra som han) irrlära i vers åtta: "Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande."

---

Tydligare än så här kan det alltså inte bli. Också de avsnitt i Bibeln/NT som talar om moraliska frågor är bindande för en kristen. Helt enkelt för att också dessa avsnitt är Guds eget ord.

 

Hur avfallet gjordes rumsrent

De senaste dagarna har jag surfat en del på nätet och friskat upp mina kunskaper om de senaste årtiondenas kyrkliga debatt i Finland. (Här kan AI faktiskt vara till stor hjälp när det gäller att hitta artiklar och gamla diskussioner både i tidningspressen och på nätet.) 

Jag menar mig faktiskt ha hittat roten till den bedrövliga situation vi befinner oss i idag. Eller "roten" är kanske fel ord. Roten är förstås synden och människans vilja att utmana och sätta sig upp mot Herren Gud och hans goda vilja. "Vi vet bättre än Gud!" Men roten i den meningen hur avfallet blev rumsrent och fick biskoplig sanktion. Här kan vi notera att dogmatikprofessorn Osmo Tiililä (1904-1972) redan 1962 skrev ut sig ur kyrkan i protest mot kyrkans förvärldsligande. Så som fenomen var detta förstås inget nytt. 

Jag landade på John Vikströms (biskop i Borgå 1970-1982, ärkebiskop 1982-1998) wikipediasida och fick mig en uppdatering i de galenskaper han gjorde sig skyldig till. Det hela började med hans herdebrev "Tro i kris" (1972) i vilket han gick "till angrepp mot den traditionella bibelsynen och hävdade att uppenbarelsen i Bibeln är koncentrerad till det som berör frälsningen och gudsförhållandet. Allt annat är att betrakta som uppenbarelsens form och utanför frälsningsfrågan (i vid bemärkelse) äger Bibeln ingen auktoritet. Han menade också att Jesus såsom människa delade sin samtids föreställningar." (Citat från Wikipedia.)  

Wikipedia berättar vidare att det framför allt var den evangeliska rörelsen som protesterade mot detta. Wikipedia berättar vidare om kontroverserna kring Karl-Gustav Sandelins (utan att nämna hans namn) doktorsavhandling och stiftssekreteraren Ulf Särs avfallsbekännelse. I båda dessa fall undvek Vikström att gå till rätta med avfallet och villoläran, varvid han godkände det direkta trotset mot Guds ord i vår kyrka.

Under sin tid som ärkebiskop var han den argaste förkämpen för nyordningen med kvinnliga präster och lotsade även vår kyrka in i den så kallade "Borgåöverenskommelsen". 

Jag vill hävda att dagens bedrövliga situation långt är frukterna av Vikströms livsverk. 

Hur renas en kyrka?

Österbottens tidning skriver idag på sin webbplats om Karleby Pride som ordnas nästa helg. I artikeln intervjuas Sonja Sjöberg från föreningen Open Kokkola och hon hävdar bestämt att "I regnbågsflaggan inkluderas alla" - detta eftersom flaggan sägs stå för allas lika värde. Nå, som jag tidigare har konstaterat så gör den kanske det, men problemet är att den också står för så mycket mera än det. Skulle den stå för bara allas lika värde skulle också jag kunna tänka mig att ställa mig under den. Men framför allt står Pride-flaggan idag för upproret mot Guds goda ordningar och nedbrytningen av goda och samhällsbyggande normer.

Så nej. Alla inkluderas inte av regnbågsflaggan, helt enkelt för att alla inte kan tänka sig att ställa sig under/bakom detta uppror.  

Nå, det var inte detta som denna text skulle handla om. I artikeln nämns nämligen också att det under Karleby Pride kommer att ordnas en regnbågsmässa som arrangeras av Karleby finska församling. Det sägs inte i artikeln, men jag antar att denna regnbågsmässa ordnas i Karleby stadskyrka. Det är där frågan i rubriken kommer in i bilden. 

Hur renas en kyrka efter att den utsatts för ett dylikt evenemang? Räcker det med en rening (och finns det i så fall något formulär som kan användas?) eller behöver kyrkan invigas på nytt till användning för Kristi församling? Jag riktar denna fråga till sådana som kunde tänkas ha ett svar på den, t.ex. biskopen i Borgå stift. 

Notera mycket noggrant att orsaken till att kyrkan behöver renas/återinvigas inte är att den inhyst syndare. Detta sker varje dag kyrkan är öppen. Det räcker med att en människa - vilken som helst - går in genom kyrkdörrarna för att en syndare ska ha befunnit sig i kyrkan. Så det är verkligen inte orsaken. Orsaken till mina frågor är att en regnbågsmässa är främmande eld. Det handlar om en annan religion som intar och besudlar helgedomen. Och när så sker behöver något göras. Rening eller återinvigning. Jag vet inte vilket.  

"Riktade insatser"

Nå, nu skedde då det som vi redan har vetat skulle komma. En undersökning i Sverige visar att ca hälften av (de som svarat) på enkäten bland nyanlända invandrare anser att homosexualitet är oacceptabelt.

Som sagt: För oss alla som vet att världen är större än Sverige (och Västeuropa) kommer detta verkligen inte som någon överraskning. Men det svenska värdeliberala politiska etablissemanget går förstås i taket. Så här får det ju inte vara! Simona Mohamsson (L), som kämpar för sitt partis överlevnad, talar om dessa nyanlända som "homofober" och passar på att göra stor sak av denna undersökning. Låt vara att det förstås inte går att sätta likhetstecken mellan att inte acceptera homosexualitet och att vara "homofob". Men sådana petitesser kan man givetvis bortse ifrån för den goda sakens skull.

Slutsatsen blir att det måste till "riktade insatser" för att få dessa nyanlända att omfamna de "svenska värderingarna". "Värderingar spelar roll. Sverige har världsunika värderingar, de bästa värderingarna i världen, och vi måste se till att motarbeta de här krafterna som tycker annorlunda."

Läs: Dessa nyanlända som "tänker annorlunda" ska hjärntvättas. 

---

Jag kan sedan inte låta bli att reagera på det som Mohamsson säger om att man i Sverige har "de bästa värderingarna i världen". Hur blind kan en människa vara? Faktum är att dessa "bästa värderingarna i världen" (läs: raserandet av goda och fungerande normer) håller på att förstöra det uppväxande släktet. Och det inte bara i Sverige utan i princip i hela västvärlden. 

Som sagt: Hur blind kan en människa vara? 

Hemligheten

När vi läser Nya Testamentet, och speciellt Paulus´ brev, stöter vi inte sällan på ordet "hemlighet". 

Om vi frågar AI vad ordet betyder kan vi få detta svar: "En hemlighet är information som man döljer och inte delar med alla. Det kan vara något en person inte säger till någon annan, eller en plan som bara ett fåtal känner till, till exempel en överraskning. Ordet kan också betyda ett mysterium eller en svår förklaring till hur något fungerar."

När NT talar om hemligheten är det exakt detta som avses. Evangeliet, alltså budskapet om Guds nåd i Kristus, är en hemlighet som Gud under lång tid till stora delar höll för sig själv men som han under århundradenas gång gav mer och mer uppgifter om genom sina profeter. Redan direkt efter syndafallet gjorde han känt att något märkligt skulle komma att ske (1Mos. 3:15), och medan åren gick fick hans utvalda folk allt fler ledtrådar till vad detta stora och märkliga skulle komma att vara. 

Sedan försoningen för synderna vanns genom Jesu offer på Golgata har denna Guds hemlighet uppenbarats i sin helhet för alla som vill känna den. Vi kan alla ta del av den genom att under bön om Andens ledning läsa Guds ord och lyssna till en rätt Guds ords predikan. Evangeliet är efter detta en uppenbarad hemlighet - känd av alla som vill känna den.

Men märkligt nog är inte alla människor intresserade av att känna till och förstå Skaparens hemlighet. Många människor gör sig själva blinda och döva för den uppenbarade hemligheten och strävar på i sina liv utan att förstå och inse vad Gud har gjort för dem och vad han vill med deras liv. 

Särskilt tragikomiskt blir det när sådana som inte känner hemligheten tar sig för att försöka tillrättavisa och undervisa oss som har fått se in i Guds hemlighet i Kristus. Detta är att jämföra med att en blind försöker beskriva en solnedgång för den som ser den samma eller hur en analfabet försöker berätta för den som kan läsa hur stor poesi talar till honom eller henne.   

Och ja. Inspirationen till denna lilla text kommer från diverse anonyma kommentatorer här på bloggen. Ifall någon undrade.  

Extra muros

Rubriken är latin och betyder kort och gott "utanför murarna". Detta för den som inte behärskar sitt latin. 

I den senaste texten skrev jag om att vi besökt Tallinn och dess Vanalinn (Gamla staden). Denna är mycket välbevarad och dess ringmur - som började byggas på 1200-talet - är så gott som intakt. (Av dess ursprungliga 2 km finns idag 1,8 km kvar.) När man går runt i staden och ser denna massiva mur och betänker vad den användes till och vilken nytta befolkningen kunde ha av en stabil,ringmur, blir orden i Hebr. 13:12ff mycket lättare att förstå. 

Stadens liv försiggick innan för murarna. Det var där människorna levde och verkade, och där var de skyddade från yttre fiender. De stora och mäktiga, de som hade något att säga till om hur livet skulle utformas och fungera - de fanns alla innanför murarna.  

Hebreerbrevets författare konstaterar dock att när Jesus skulle frälsa mänskligheten led och dog han UTANFÖR murarna/stadsporten. Helt konkret i formen av Jerusalems stadsmur. (Golgata fanns utanför den dåvarande stadsmuren.) Det var där - utanför murarna - som Jesus blev upphöjd på sitt kors. Det var där det mest avgörande och själva höjdpunkten i världens historia inträffade. Utanför murarna, och inte bara det: Det offer som räddade mänskligheten skedde i yttersta förnedring och skam. Men det var där, utanför murarna, det skedde, och det som skedde är själva historiens kulmen. 

Sedan, i Hebr. 13:13, kommer orden som hamnar i konflikt med allt som är anses rätt, korrekt och eftersträvansvärt för oss människor. "Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek."

Det här går som sagt emot egentligen allt som människan tänker och alla hennes naturliga strävanden. Vi vill vara med där det händer. Vi vill vara med i maktens korridorer. I de fina salarna. Där alla andra som betyder något i denna världen finns och verkar. Där som makten, pengarna och allt det som anses vara värt att ha finns. Bildligt talat innanför murarna. 

Utanför murarna finns de misslyckade. De som inget betyder i denna världen. Där finns ingen makt, väldigt lite framgång i världslig mening och ingen flärd och lyx. Och kanske framför allt: Där, utanför murarna, finns inget anseende i denna världens ögon. 

Men det är där vi är kallade att finnas, dit vi är som kristna är kallade att gå. Helt enkelt för att det är där Jesus finns och där han led och dog för världens synder. Paulus skriver i 1Kor. om just detta när han talar om att "korset är en dårskap för de som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det är det en Guds kraft". Han forsätter: "Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet." 

---

Idag blir detta så oerhört tydligt. Också i västvärlden - på många andra håll har detta varit en självklarhet redan länge. Den som håller fast vid Guds ord blir idag ofta kastad ut ur denna världens fina cirklar. Cancellerad, är dagens modeord för detta fenomen. 

Och ja, detta är precis så som det ska vara. Inte så att det är rätt, men så att detta är förutsagt och något helt naturligt i en fallen och förvriden värld. I en sådan värld blir det som är sant och rätt alltid förtrampat. 

Den stora frestelsen för oss kristna är och har alltid varit att ge upp sanningen - att kompromissa med och t.o.m. förneka Guds ord - för att vinna en plats bland denna världens fina och betydelsefulla. För att få vara med innanför murarna. Detta har som sagt alltid varit en stor frestelse, men i dagens västerland är detta en för många, speciellt kyrkliga ledare, en frestelse som de inte klarar av att övervinna. Hunger efter makt, glans och inflytande blir viktigare än troheten mot Kyrkans Herre och Guds ord. Denna frestelse drabbar förstås oss alla, men när den gör det är det gott att betrakta Jesus i hans förnedring och så läsa Hebr. 13. 

Vår plats som kristna är inte i denna världens fina salar med dess makt, rikedom, ära och inflytande. Nej, vår plats är utanför murarna. Helt enkelt för att det är där Jesus är, och det är där människor finns som behöver oss och som behöver få del av evangeliet.    

   

  

 

Tallinn

Som den uppmärksamme läsaren har märkt har jag inte bloggat alls denna vecka. Jag har inte heller svarat desto mera på kommentarer. Detta beror på att familjen har varit på en kort resa till Tallinn. 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag blev överraskad av hur modernt, rent och snyggt Tallinn är. Det gäller åtminstone för de områden vi som turister såg. Vi rörde oss förstås mest i området kring hamnen, hotellen, Vanalinn (Gamla staden) och sedan ut till Zoo och TV-tornet/botaniska trädgården. Rotmann-distriktet var också en överraskning. Det är alldeles uppenbart att det har skett mycket i staden sedan 1991! Jag skämtade och sade att det är överraskande hur mycket estniska bilar man ser i Tallinn. Det är det förstås inte, men bilparken är faktiskt annorlunda än i Finland - tack vare vår extrema bilskatt. Bilparken i Tallinn/Estland är ny och dyra märken syns om inte ofta så åtminstone inte sällan. 

Jag är ingen vän av att resa, men om man ska resa i den relativa närregionen är Tallinn ett mycket gott alternativ. Människorna är trevliga (kontrasten till Helsingfors är markant, speciellt när det gäller trafikbeteende och användandet av signalhornet), och det finns mycket att se på ett relativt begränsat område som kan nås till fots. (Under de fyra dagar vi var på resa gick vi uppskattningsvis 50 kilometer.) Tallinns Vanalinn är ändå i särklass bland de upplevelser vi samlade på oss. Sista kvällen åt vi på en restaurang på torget i Gamla stan, och det var också en mycket trevlig upplevelse. Att vi hade närmast perfekt väder under hela resan (uppehåll hela tiden, sol och ändå inte för varmt) gjorde förstås sitt till.   

  

Mera om hjärntvätten

Jag skrev för exakt tre månader sedan en text om Svenska kyrkans nya giv som går ut på att alla nya präster med glädje kommer att viga samkönade par. De som tvekar inför detta ska nämligen genomgå bl.a. skolning och terapi för att komma över sin tveksamhet. Jag drog paralleller till det som försiggick i Sovjetunionen när oliktänkare tvingades genomgå hjärntvätt för att komma till den korrekta insikten. 

Nu har även den finskspråkiga kyrkliga tidningen Kotimaa snappat upp detta, och jag tycker mig se att det sneglas längtansfullt västerut över viken när det gäller detta.

I artikeln i Kotimaa berättas också om att ett förslag som skulle stoppa alla prästkandidater som vägrar viga samkönade har vind i seglen och torde få majoritet i Svenska kyrkans kyrkomöte i månadsskiftet september-oktober. Notera hur snabbt det gick från att "ingen ska tvingas viga" till att "alla måste viga"! Alla löften om motsatsen till trots. Detta är våra folkkyrkors MO. Lova att ingen ska tvingas för att få igenom en nyordning och sedan, några år senare, svekfullt bryta löftet. Så gick det i ämbetsfrågan (i både Sverige och Finland) och så går det i äktenskapsfrågan.  

---

Jag kan inte begripa hur en kristen kyrka som säger sig stå på Guds ords grund (åtminstone i sin bekännelse) kan fara så här vilse. Att välsigna det som Guds ord så tydligt kallar synd är något alldeles fruktansvärt, och att kräva att präster som i sina prästlöften lovar hålla sig till Guds ord ska medverka till sådant är bara för bedrövligt. Men så långt har det nu gått i Sverige, och vi följer efter i samma fotspår, om än med den sedvanliga fördröjningen. 

Jag skriver igen: Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.    

 

Cal Foote

Det är knappast många av bloggens läsare som är bekanta med Cal Footes namn. Foote är en kanadensisk ishockeyspelare som för några dagar sedan skrev på ett kontrakt med den svenska SHL-klubben Färjestad. Idag kom den väntade nyheten att klubben bryter det nyss ingångna kontraktet och kastar spelaren över bord. 

Varför skriva om detta, kanske någon undrar? Vad en, i ett större perspektiv, fullständigt obskyr svenska ishockeyförening gör har väl ingen betydelse? Nej, egentligen inte. Men det som skedde här är ett symptom på en av vår tids allvarligare samhällssjukdomar. 

Saken är nämligen den att denne Cal Foote, tillsammans med fyra andra kanadensiska ishockeyspelare,  har varit anklagad för våldtäkt. Anklagad och FRIKÄND i domstol. Det som skedde i det där hotellrummet i London, Ontario i juni 2018 är förstås ur moralisk synpunkt fullkomligt förkastligt, men ur juridisk synvinkel hände inget olagligt där och då. De fyra ishockeyspelarna frikändes alltså efter en lång och för alla parter säkerligen oerhört plågsam rättsprocess. 

Den mest kände av dem, målvakten Carter Hart, har sedan frikännandet spelat ishockey i NHL och var i juni ett par matcher från att ta sitt lag Vegas Golden Knights ända till Stanley Cup. Cal Foote har, vad jag vet, inte spelat i NHL efter den friande domen men nu skrev han alltså kontrakt med Färjestad inför nästa säsong. 

Men, men. Då inträder på scenen den svenska självgodheten och pöbelns domstol. I denna domstol dömdes Foote snabbt till ett livslångt yrkesförbud och Färjestad ansåg sig vara tvunget att säga upp det nya kontraktet. I denna domstol har juridiken ingen som helst betydelse. Det enda som betyder något är att markera den egna godheten och moraliska överlägsenheten - och så avrätta en ung mans idrottskarriär. 

I denna pöbeldomstol spelar som sagt juridiken ingen som helst roll. Det att Foote blev frikänd har ingen betydelse. Nej, bort med honom! 

---

Detta säger mycket om dagens samhälle. Jag skulle gå så långt att jag vågar påstå att bakom det som skedde här - och som sker titt som tätt i diverse cancelleringar - finns det som i idéhistorien har kallats en "strongman", alltså den mekanism som driver fascismen. Här inte i formen av en person utan snarare som en tvingande kraft. Denna "strongman" är svårfångad och svårdefinierad, men kan kanske beskrivas som en kraft som både använder sig av rådande samhällsstämningar samtidigt som han manar fram de samma. 

Detta fenomen har stuckit upp sitt fula huvud många gånger i historien, men i dagens snabba internetdrivna värld går allt så oerhört snabbt. Det som tog Mussolini och Hitler flera år att åstadkomma kan nu ske på två dygn. 

Behöver jag säga att detta är ett oerhört farligt fenomen? Och följdfrågan: Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Vem vet som blir nästa offer.  

"Överkonsumtionsdagen"

 Idag infaller den av WWF utropade "Överkonsumtionsdagen", alltså den dag då världens befolkning, enligt beräkningar, har konsumerat slut det som jordklotet producerar på ett år. 

I nyhetsförmedlingen kring detta upprepas år efter år samma felgrepp. Det sägs, i olika ordalydelser, att vi "nu har konsumerat det jordklotet producerar och efter denna dag lever vi på skuld". Nå, det gör vi förstås inte. Vi kan inte låna resurser på det sättet, utan det vi gör (förutsatt att beräkningarna är korrekta) är att vi tullar på tidigare års ackumulerade överskott. Vilket i och för sig förstås inte heller är bra, men det är inte lika illa som att leva på skuld. 

Problemet här är dock att WWF:s beräkningar är felaktiga. (WWF har också annars helt förlorat det förtroende organisationen någon gång kan tänkas ha haft - åtminstone i mina böcker.) T.ex. i Iltalehtis artikel om ämnet sägs det att "Finland är en av de värsta överkonsumerande länderna", och detta beror framför allt på "de stora avverkningarna i landets skogar, överdriven konsumtion av animaliska livsmedel och användandet av fossila drivmedel". 

Detta är en ren lögn. Tillväxten i de finländska skogarna är klart större än uttaget, och om man (WWF) använder denna underkonsumtion som ett gravt exempel på överkonsumtion (och konsumtion på kredit) ställer det också allt annat de påstår i ett synnerligen märkligt ljus. Som sagt är WWF:s trovärdighet inget att hänga i julgranen. 

Med detta sagt menar också jag att vi har all orsak att fundera på hur och vad vi konsumerar. Behöver vi verkligen alla prylar, kläder och mojänger vi menar oss behöva? Detta som en liten tankeställare så här på morgonkvisten.  

Nådens och uppskovets tid

Reaktionerna på det islamska terroristdådet mot Pride i Berlin har varit mångahanda. Det att regnbågsrörelsen attackeras av en allierad i kampen mot den kristna tron är i sig fascinerande, men i sig inte alls förvånande. Reaktionerna på det skedda är dock i flera fall överraskande. Chefredaktören för Dagens ETC i Sverige, Andreas Gustavsson, kopplar i en kommentar på X samman dådet med "andra typer av högerextremism". Hur en sådan tankekullerbytta är möjlig övergår mitt förstånd, men de rödgröna tänkarna tycks inte sällan ha problem med logiken.

På andra kanten blir det också ibland fel. Jag hörde att tanken luftades att det skedda var ett Guds straff för den synd och orenhet som Pride står för. 

Vi behöver dock, menar jag, vara försiktiga med att beskriva diverse olyckor och enskilda våldshandlingar som en Guds dom. Visst kan det att olika människo- och gudsfientliga ideologier drabbar samman med varandra ses som en följd av fiendskapen mot Herren Gud - och de är det ofta också - men då snarare som ett resultat av enskilda människors kortslutningar och inte nödvändigtvis som en manifestation av Guds dom. 

Saken är den att vi nu lever i nådens och uppskovets tid. Detta blir knappast tydligare än när det gäller just Pride, regnbågsrörelsen och kyrkliga ledares avfall från Herren Gud och hans bud och vilja när det gäller dessa saker. Allt detta är sådant som Guds ord klart och tydligt dömer, och vad slutet för allt detta kommer att bli är klart och tydligt. Men än så länge lever vi som sagt, och tack och lov, i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det tid att omvända sig från synden och be Gud om förbarmande och förlåtelse. Och detta gäller förstås inte bara för sådana människor som är uppslukade av och som stöder dagens normupplösande aktivism.

Olika former av olyckor, naturkatastrofer och terrordåd är förstås en påminnelse om syndens följder och dess destruktivitet, men vi kan svårligen hävda att det skulle vara fråga om Guds dom eller straff. Dessa saker drabbar nämligen blint och synnerligen begränsat, och de som drabbas var knappast större syndare än de som undgick att drabbas. När Guds dom slutligen faller och straffet för synden och orättfärdigheten drabbar kommer det att ske över hela linjen och med full kraft. 

Men än så länge lever vi alltså i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det möjlighet att släppa in Guds uppsökande kärlek och byta sida inför den slutliga upplösningen och den uppdelning som oundvikligen kommer att ske. 

En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge." (Matt. 13: 24-30)

Sorgligt!

Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.

Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga. 

"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."

Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent. 

Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".  

Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det. 

Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.