Extra muros

Rubriken är latin och betyder kort och gott "utanför murarna". Detta för den som inte behärskar sitt latin. 

I den senaste texten skrev jag om att vi besökt Tallinn och dess Vanalinn (Gamla staden). Denna är mycket välbevarad och dess ringmur - som började byggas på 1200-talet - är så gott som intakt. (Av dess ursprungliga 2 km finns idag 1,8 km kvar.) När man går runt i staden och ser denna massiva mur och betänker vad den användes till och vilken nytta befolkningen kunde ha av en stabil,ringmur, blir orden i Hebr. 13:12ff mycket lättare att förstå. 

Stadens liv försiggick innan för murarna. Det var där människorna levde och verkade, och där var de skyddade från yttre fiender. De stora och mäktiga, de som hade något att säga till om hur livet skulle utformas och fungera - de fanns alla innanför murarna.  

Hebreerbrevets författare konstaterar dock att när Jesus skulle frälsa mänskligheten led och dog han UTANFÖR murarna/stadsporten. Helt konkret i formen av Jerusalems stadsmur. (Golgata fanns utanför den dåvarande stadsmuren.) Det var där - utanför murarna - som Jesus blev upphöjd på sitt kors. Det var där det mest avgörande och själva höjdpunkten i världens historia inträffade. Utanför murarna, och inte bara det: Det offer som räddade mänskligheten skedde i yttersta förnedring och skam. Men det var där, utanför murarna, det skedde, och det som skedde är själva historiens kulmen. 

Sedan, i Hebr. 13:13, kommer orden som hamnar i konflikt med allt som är anses rätt, korrekt och eftersträvansvärt för oss människor. "Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek."

Det här går som sagt emot egentligen allt som människan tänker och alla hennes naturliga strävanden. Vi vill vara med där det händer. Vi vill vara med i maktens korridorer. I de fina salarna. Där alla andra som betyder något i denna världen finns och verkar. Där som makten, pengarna och allt det som anses vara värt att ha finns. Bildligt talat innanför murarna. 

Utanför murarna finns de misslyckade. De som inget betyder i denna världen. Där finns ingen makt, väldigt lite framgång i världslig mening och ingen flärd och lyx. Och kanske framför allt: Där, utanför murarna, finns inget anseende i denna världens ögon. 

Men det är där vi är kallade att finnas, dit vi är som kristna är kallade att gå. Helt enkelt för att det är där Jesus finns och där han led och dog för världens synder. Paulus skriver i 1Kor. om just detta när han talar om att "korset är en dårskap för de som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det är det en Guds kraft". Han forsätter: "Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet." 

---

Idag blir detta så oerhört tydligt. Också i västvärlden - på många andra håll har detta varit en självklarhet redan länge. Den som håller fast vid Guds ord blir idag ofta kastad ut ur denna världens fina cirklar. Cancellerad, är dagens modeord för detta fenomen. 

Och ja, detta är precis så som det ska vara. Inte så att det är rätt, men så att detta är förutsagt och något helt naturligt i en fallen och förvriden värld. I en sådan värld blir det som är sant och rätt alltid förtrampat. 

Den stora frestelsen för oss kristna är och har alltid varit att ge upp sanningen - att kompromissa med och t.o.m. förneka Guds ord - för att vinna en plats bland denna världens fina och betydelsefulla. För att få vara med innanför murarna. Detta har som sagt alltid varit en stor frestelse, men i dagens västerland är detta en för många, speciellt kyrkliga ledare, en frestelse som de inte klarar av att övervinna. Hunger efter makt, glans och inflytande blir viktigare än troheten mot Kyrkans Herre och Guds ord. Denna frestelse drabbar förstås oss alla, men när den gör det är det gott att betrakta Jesus i hans förnedring och så läsa Hebr. 13. 

Vår plats som kristna är inte i denna världens fina salar med dess makt, rikedom, ära och inflytande. Nej, vår plats är utanför murarna. Helt enkelt för att det är där Jesus är, och det är där människor finns som behöver oss och som behöver få del av evangeliet.    

   

  

 

Tallinn

Som den uppmärksamme läsaren har märkt har jag inte bloggat alls denna vecka. Jag har inte heller svarat desto mera på kommentarer. Detta beror på att familjen har varit på en kort resa till Tallinn. 

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag blev överraskad av hur modernt, rent och snyggt Tallinn är. Det gäller åtminstone för de områden vi som turister såg. Vi rörde oss förstås mest i området kring hamnen, hotellen, Vanalinn (Gamla staden) och sedan ut till Zoo och TV-tornet/botaniska trädgården. Rotmann-distriktet var också en överraskning. Det är alldeles uppenbart att det har skett mycket i staden sedan 1991! Jag skämtade och sade att det är överraskande hur mycket estniska bilar man ser i Tallinn. Det är det förstås inte, men bilparken är faktiskt annorlunda än i Finland - tack vare vår extrema bilskatt. Bilparken i Tallinn/Estland är ny och dyra märken syns om inte ofta så åtminstone inte sällan. 

Jag är ingen vän av att resa, men om man ska resa i den relativa närregionen är Tallinn ett mycket gott alternativ. Människorna är trevliga (kontrasten till Helsingfors är markant, speciellt när det gäller trafikbeteende och användandet av signalhornet), och det finns mycket att se på ett relativt begränsat område som kan nås till fots. (Under de fyra dagar vi var på resa gick vi uppskattningsvis 50 kilometer.) Tallinns Vanalinn är ändå i särklass bland de upplevelser vi samlade på oss. Sista kvällen åt vi på en restaurang på torget i Gamla stan, och det var också en mycket trevlig upplevelse. Att vi hade närmast perfekt väder under hela resan (uppehåll hela tiden, sol och ändå inte för varmt) gjorde förstås sitt till.   

  

Mera om hjärntvätten

Jag skrev för exakt tre månader sedan en text om Svenska kyrkans nya giv som går ut på att alla nya präster med glädje kommer att viga samkönade par. De som tvekar inför detta ska nämligen genomgå bl.a. skolning och terapi för att komma över sin tveksamhet. Jag drog paralleller till det som försiggick i Sovjetunionen när oliktänkare tvingades genomgå hjärntvätt för att komma till den korrekta insikten. 

Nu har även den finskspråkiga kyrkliga tidningen Kotimaa snappat upp detta, och jag tycker mig se att det sneglas längtansfullt västerut över viken när det gäller detta.

I artikeln i Kotimaa berättas också om att ett förslag som skulle stoppa alla prästkandidater som vägrar viga samkönade har vind i seglen och torde få majoritet i Svenska kyrkans kyrkomöte i månadsskiftet september-oktober. Notera hur snabbt det gick från att "ingen ska tvingas viga" till att "alla måste viga"! Alla löften om motsatsen till trots. Detta är våra folkkyrkors MO. Lova att ingen ska tvingas för att få igenom en nyordning och sedan, några år senare, svekfullt bryta löftet. Så gick det i ämbetsfrågan (i både Sverige och Finland) och så går det i äktenskapsfrågan.  

---

Jag kan inte begripa hur en kristen kyrka som säger sig stå på Guds ords grund (åtminstone i sin bekännelse) kan fara så här vilse. Att välsigna det som Guds ord så tydligt kallar synd är något alldeles fruktansvärt, och att kräva att präster som i sina prästlöften lovar hålla sig till Guds ord ska medverka till sådant är bara för bedrövligt. Men så långt har det nu gått i Sverige, och vi följer efter i samma fotspår, om än med den sedvanliga fördröjningen. 

Jag skriver igen: Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.    

 

Cal Foote

Det är knappast många av bloggens läsare som är bekanta med Cal Footes namn. Foote är en kanadensisk ishockeyspelare som för några dagar sedan skrev på ett kontrakt med den svenska SHL-klubben Färjestad. Idag kom den väntade nyheten att klubben bryter det nyss ingångna kontraktet och kastar spelaren över bord. 

Varför skriva om detta, kanske någon undrar? Vad en, i ett större perspektiv, fullständigt obskyr svenska ishockeyförening gör har väl ingen betydelse? Nej, egentligen inte. Men det som skedde här är ett symptom på en av vår tids allvarligare samhällssjukdomar. 

Saken är nämligen den att denne Cal Foote, tillsammans med fyra andra kanadensiska ishockeyspelare,  har varit anklagad för våldtäkt. Anklagad och FRIKÄND i domstol. Det som skedde i det där hotellrummet i London, Ontario i juni 2018 är förstås ur moralisk synpunkt fullkomligt förkastligt, men ur juridisk synvinkel hände inget olagligt där och då. De fyra ishockeyspelarna frikändes alltså efter en lång och för alla parter säkerligen oerhört plågsam rättsprocess. 

Den mest kände av dem, målvakten Carter Hart, har sedan frikännandet spelat ishockey i NHL och var i juni ett par matcher från att ta sitt lag Vegas Golden Knights ända till Stanley Cup. Cal Foote har, vad jag vet, inte spelat i NHL efter den friande domen men nu skrev han alltså kontrakt med Färjestad inför nästa säsong. 

Men, men. Då inträder på scenen den svenska självgodheten och pöbelns domstol. I denna domstol dömdes Foote snabbt till ett livslångt yrkesförbud och Färjestad ansåg sig vara tvunget att säga upp det nya kontraktet. I denna domstol har juridiken ingen som helst betydelse. Det enda som betyder något är att markera den egna godheten och moraliska överlägsenheten - och så avrätta en ung mans idrottskarriär. 

I denna pöbeldomstol spelar som sagt juridiken ingen som helst roll. Det att Foote blev frikänd har ingen betydelse. Nej, bort med honom! 

---

Detta säger mycket om dagens samhälle. Jag skulle gå så långt att jag vågar påstå att bakom det som skedde här - och som sker titt som tätt i diverse cancelleringar - finns det som i idéhistorien har kallats en "strongman", alltså den mekanism som driver fascismen. Här inte i formen av en person utan snarare som en tvingande kraft. Denna "strongman" är svårfångad och svårdefinierad, men kan kanske beskrivas som en kraft som både använder sig av rådande samhällsstämningar samtidigt som han manar fram de samma. 

Detta fenomen har stuckit upp sitt fula huvud många gånger i historien, men i dagens snabba internetdrivna värld går allt så oerhört snabbt. Det som tog Mussolini och Hitler flera år att åstadkomma kan nu ske på två dygn. 

Behöver jag säga att detta är ett oerhört farligt fenomen? Och följdfrågan: Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Vem vet som blir nästa offer.  

"Överkonsumtionsdagen"

 Idag infaller den av WWF utropade "Överkonsumtionsdagen", alltså den dag då världens befolkning, enligt beräkningar, har konsumerat slut det som jordklotet producerar på ett år. 

I nyhetsförmedlingen kring detta upprepas år efter år samma felgrepp. Det sägs, i olika ordalydelser, att vi "nu har konsumerat det jordklotet producerar och efter denna dag lever vi på skuld". Nå, det gör vi förstås inte. Vi kan inte låna resurser på det sättet, utan det vi gör (förutsatt att beräkningarna är korrekta) är att vi tullar på tidigare års ackumulerade överskott. Vilket i och för sig förstås inte heller är bra, men det är inte lika illa som att leva på skuld. 

Problemet här är dock att WWF:s beräkningar är felaktiga. (WWF har också annars helt förlorat det förtroende organisationen någon gång kan tänkas ha haft - åtminstone i mina böcker.) T.ex. i Iltalehtis artikel om ämnet sägs det att "Finland är en av de värsta överkonsumerande länderna", och detta beror framför allt på "de stora avverkningarna i landets skogar, överdriven konsumtion av animaliska livsmedel och användandet av fossila drivmedel". 

Detta är en ren lögn. Tillväxten i de finländska skogarna är klart större än uttaget, och om man (WWF) använder denna underkonsumtion som ett gravt exempel på överkonsumtion (och konsumtion på kredit) ställer det också allt annat de påstår i ett synnerligen märkligt ljus. Som sagt är WWF:s trovärdighet inget att hänga i julgranen. 

Med detta sagt menar också jag att vi har all orsak att fundera på hur och vad vi konsumerar. Behöver vi verkligen alla prylar, kläder och mojänger vi menar oss behöva? Detta som en liten tankeställare så här på morgonkvisten.  

Nådens och uppskovets tid

Reaktionerna på det islamska terroristdådet mot Pride i Berlin har varit mångahanda. Det att regnbågsrörelsen attackeras av en allierad i kampen mot den kristna tron är i sig fascinerande, men i sig inte alls förvånande. Reaktionerna på det skedda är dock i flera fall överraskande. Chefredaktören för Dagens ETC i Sverige, Andreas Gustavsson, kopplar i en kommentar på X samman dådet med "andra typer av högerextremism". Hur en sådan tankekullerbytta är möjlig övergår mitt förstånd, men de rödgröna tänkarna tycks inte sällan ha problem med logiken.

På andra kanten blir det också ibland fel. Jag hörde att tanken luftades att det skedda var ett Guds straff för den synd och orenhet som Pride står för. 

Vi behöver dock, menar jag, vara försiktiga med att beskriva diverse olyckor och enskilda våldshandlingar som en Guds dom. Visst kan det att olika människo- och gudsfientliga ideologier drabbar samman med varandra ses som en följd av fiendskapen mot Herren Gud - och de är det ofta också - men då snarare som ett resultat av enskilda människors kortslutningar och inte nödvändigtvis som en manifestation av Guds dom. 

Saken är den att vi nu lever i nådens och uppskovets tid. Detta blir knappast tydligare än när det gäller just Pride, regnbågsrörelsen och kyrkliga ledares avfall från Herren Gud och hans bud och vilja när det gäller dessa saker. Allt detta är sådant som Guds ord klart och tydligt dömer, och vad slutet för allt detta kommer att bli är klart och tydligt. Men än så länge lever vi som sagt, och tack och lov, i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det tid att omvända sig från synden och be Gud om förbarmande och förlåtelse. Och detta gäller förstås inte bara för sådana människor som är uppslukade av och som stöder dagens normupplösande aktivism.

Olika former av olyckor, naturkatastrofer och terrordåd är förstås en påminnelse om syndens följder och dess destruktivitet, men vi kan svårligen hävda att det skulle vara fråga om Guds dom eller straff. Dessa saker drabbar nämligen blint och synnerligen begränsat, och de som drabbas var knappast större syndare än de som undgick att drabbas. När Guds dom slutligen faller och straffet för synden och orättfärdigheten drabbar kommer det att ske över hela linjen och med full kraft. 

Men än så länge lever vi alltså i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det möjlighet att släppa in Guds uppsökande kärlek och byta sida inför den slutliga upplösningen och den uppdelning som oundvikligen kommer att ske. 

En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge." (Matt. 13: 24-30)

Sorgligt!

Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.

Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga. 

"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."

Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent. 

Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".  

Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det. 

Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.   

Om Guds trofasthet

Guds dom drabbade Juda år 586 f.Kr. på grund av deras avfall från Herren Gud och hans bud. Detta år intog den babyloniske kungen Nebukadnessars trupper Jerusalem och förstörde staden, dess murar och Guds tempel. En stor del av folket fördes bort i fångenskap till Babel. Detta helt enligt den profetia som profeten Jeremia hade uttalat över folket och landet ca 20 år tidigare. 

Nu säger Herren, härskarornas Gud: Därför att ni inte lyssnat till mig ska jag samla alla arméer från norr under Nebukadnessar, kungen i Babylon, som jag har utsett till mitt redskap. Jag ska sända dem allesammans mot detta land och dess folk och mot de andra folken i er närhet, och jag ska förgöra er. Man ska se ner på er för all framtid. All er glädje och alla era bröllopsfester ska jag ta ifrån er. Era hem ska stå tysta och övergivna. Hela landet ska bli en öde vildmark. Alla ska bli chockerade över den förödelse som drabbat er. Israel och dess grannländer ska tjäna kungen i Babylon i sjuttio år. (Jer. 25:8-11)

Lite senare preciserar Herren detta när profeten i 29:10 får bara fram: Ty så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.

Bland de bortförda fanns också profeten Daniel, och en dag år 539 f.Kr. när han satt i bön och läste Guds ord stötte han på denna profetia hos Jeremia. Daniel skriver: I Ahasveros son Darejaves första regeringsår - han som var av medisk släkt men som hade blivit upphöjd till kung över kaldeernas rike - i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. (Dan. 9:1-3)

Herren Gud lade denna sak på Daniels hjärta, och han bekände inför Gud folkets synder och bad om förlåtelse och om upprättelse för Guds folk - och Gud besvarade Daniels böner. I Esras bok berättas om vad som sedan skedde: Herren Gud omvände kung Darejaves hjärta så att han befallde att templet skulle återuppbyggas, och några månader innan det hade gått sjuttio år från det att templet förstördes invigdes ett nytt tempel i Jerusalem. (Templet förstördes 14/8 586 f.Kr. och återinvigdes 12/3 516 f.Kr.) (Esra 6:22)

---

Det här är ett fantastiskt vittnesbörd om Guds trofasthet - trots vår ofta bedrövliga trolöshet. Det Herren har lovat kommer han också att göra! Märk väl hur Gud här använde en rad människor - allt från profeten Jeremia till flera hedniska kungar - för att uppfylla sina löften. Löftesuppfyllelsen berodde inte på dessa människors göranden och låtanden, men de fick vara redskap i Guds hand när han uppfyllde sina löften. Det är ofta så det fungerar. Vi små människor får vara med i uppfyllelsen av Guds plan och hans löften. Och det är stort! 

---

Det finns en stor händelse kvar i Guds "profetiska handlande" med mänskligheten. Då talar jag alltså om de verkligt stora händelserna. Frälsningen är vunnen, och evangeliets segertåg över världen har nu pågått i snart 2000 år. Detta verk fortsätter, men det som ännu alltså återstår är SLUTET. Alltså Jesu återkomst till domen. 

Guds ord gör klart att ingen människa vet när detta kommer att ske. (Matt. 24:36) Men det vi vet är att vi idag är en dag närmare tidens slut än vad vi var igår. Och en dag kommer räkneverket att sluta ticka. Jag avslutar med orden från 2Petr. 3: 8-13 och jag ber dig noterar det svärtade ordet. Jag vet inte vad detta betyder, men eftersom det står så här i Guds ord betyder det är möjligt att göra just detta. Fråga gärna Herren i bön vad du kan göra för detta!  

Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. 

 

 

 

Ordstudium och samtidsanalys

Jag har just läst klart Paulus två brev till Timoteus. Det som slog mig vid denna genomläsning var hur Paulus betonar och lyfter fram sanningen. I dessa två relativt korta brev nämner Paulus "sanningen" inte mindre än elva gånger. Gud vill att alla människor ska "bli frälsta och komma till insikt om sanningen". (1Tim. 2:4) Paulus är "hedningarnas lärare i tron och sanningen" (1Tim. 2:7) och församlingen är "sanningens pelare och grundval" (1Tim. 3:15). De kristna "tror och känner sanningen" (1Tim. 4:3) medan motståndarna till evangeliet, som menar att "gudsfruktan är en god affär", har "vänt sig bort från sanningen" (1Tim. 6:5) och "har kommit bort från sanningen" (2Tim. 2:18). Timoteus ska, som församlingsföreståndare, "rätt dela sanningens ord" (2Tim. 15) och "ödmjukhet tillrättavisa motståndarna så att Gud kanske ger dem omvändelse så att de kommer till insikt om sanningen" (2Tim. 2:25).

I de sista tiderna kommer det ändå att finnas sådana människor som "står emot sanningen" (2Tim. 3:8) och som "ständigt undervisas men aldrig kan komma till insikt om sanningen" (2Tim. 3:7). Paulus fortsätter detta resonemang och konstaterar att "det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." Dessa människor "vägrar att lyssna till sanningen" och vänder sig till olika sagor i stället (2Tim. 4:3-4).

---

Detta var nu ett kort ordstudium om sanningen i Timoteusbreven. Det är knappast någon underdrift att säga att vi kan känna igen mycket av detta idag. Vi lever nu i en tid då lögnen regerar i både kyrkan och i samhället i stort. Framför allt ifrågasätts Guds ord och vikten av att hålla sig till Guds ords sanning. Både i kyrkan och i samhället menar vi oss veta bättre än Gud, och då blir slutresultatet att sanningen blir trampad under våra fötter och lögnen får inta sanningens plats.

Spänningen mellan sanningen och lögnen, ljuset och mörkret, seende och blindhet och hörande och dövhet är mycket påtaglig i Guds ord. Som kristna har vi fått nåden att se, höra och tro sanningen och därmed har vi fått stiga in från denna världens mörker i Guds ljus. Detta är, märk mycket väl, en nåd och därför inget vi kan eller ens får låta uppblåsa oss. Men likväl har vi fått denna nåd att se och tro sanningen, och denna sanning är inget vi kan, ska eller ens får hålla för oss själva.

---

Vad är då denna sanning? Ja, framför allt är det att Gud, den allsmäktige och evige, steg ner i tiden och blev människa. I Jesus Kristus levde han ett fullkomligt liv, tog på sig alla människors synder, led för dessa och dog i syndares ställe. Sedan uppstod han från de döda och besegrade döden för all framtid. Den som lever i trons gemenskap med honom här har del i denna hans seger, och en sådan människa kommer döden inte att kunna behålla utan den människan kommer inte att gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).

Sedan uppenbarar Herren Gud också sin vilja med och för oss människor i sitt ord, Bibeln. "Ditt ord är sanning", säger Jesus i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17. Denna Guds vilja är inte fördold utan den är uppenbarad så att varje människa kan ta del av den. Tyvärr finns det, idag så som det alltid har funnits, många som kämpar mot Guds ords sanning. Både i och utanför kyrkan, och därför råder det en konstant kamp mellan sanningen och lögnen.

Men det är gott att veta att vi som "har kommit till tro och fått insikt om sanningen" står på den vinnande sidan! Även om det inte alltid ser så ut här i denna världen.   

Guds hand

Nej, rubriken avser inte det mål Maradona gjorde med "Guds hand" i Argentinas kvartsfinal mot England i fotbolls-VM 1986. Fotbolls-VM är, tack och lov, avslutat och också vi sportintresserade får sova ordentligt på nätterna och koncentrera oss på viktigare saker. 

Rubriken syftar på ett par ord i 2Krön. 30 där författaren skriver: "Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett endräktigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord." (verserna 10-12)

Situationen var den att kung Hiskia, när han tillträdde som kung i Juda år 729 f.Kr. hade iståndsatt en reformation efter den avfallne kung Ahas. Han hade låtit rena och återupprätta templet och avskaffat felaktig gudsdyrkan i landet. Sedan sände han ut ilbud över landet för att kalla folket till Jerusalem för att fira en rätt påskhögtid. Citatet ovan berättar om utfallet av detta. I Nordriket Israel hade kungens ilbud liten framgång - de blev för det mesta inte hörda och dessutom gjorda till åtlöje och hånade (så går det när folket under en lång tid hade blivit vilseledda av dåliga ledare!) Men i sydriket Juda "verkade Guds hand" så att kallelsen åtlyddes. 

Det intressanta här - och som vi i vår tid kan ta lärdom av - är att det var Herren Gud som låg bakom denna respons och gav denna endräkt. Vi människor kan inte åstadkomma något sådant. Vi kan förstås försöka, och vi ska arbeta på att skapa enhet och en vilja att tro och lyda Guds ord och hans vilja, men om en sådan vilja ska finnas är det Herren som behöver ge den. 

---

Idag ser vi en djup oenighet i vår kyrka. Ledningen går tvärt emot Guds bud och trampar Guds ord under sina fötter och har satt igång ett drev mot sådana kyrko- och församlingsmedlemmar som vill fira en rätt gudstjänst. 

I denna situation behöver vi förstås agera. Det gjorde kung Hiskia också. Men vi behöver inse att framgången av vårt agerande beror på Herren. Han kan t.o.m. ge våra kyrkliga ledare nåd till omvändelse om han så vill. Därför är det allra viktigaste och första vi behöver göra att ropa till honom som har människornas hjärtan i sin hand. För honom är ingenting omöjligt. Han kan t.o.m. omvända en avfallen biskop. Om han vill. 

Nordriket Israel var vid Hiskias tid redan prisgivet åt förgörelse på grund av sitt avfall från Herren Gud. Ilbuden som det talas om i citatet ovan sändes ut till ett land som var allvarligt härjat av fienden och som bara några år efter detta slutgiltigt skulle falla för Assyriska trupper (år 722 f.Kr.) för att sedan aldrig komma igen på den historiska arenan. Även sydriket Juda skulle komma att falla i fiendens händer knappa 150 år efter detta på grund av folkets och folkets ledares avfall från Herren. Men under dessa 150 år fanns det tider när folket lyssnade på Herrens ord och vandrade på rätta vägar. 

Vi vet hur det kommer att sluta också för oss. När sýndens och avfallets mått är rågat kommer slutet att komma. Herren kommer att återvända för att hålla dom. Men fram till dess lever vi i uppskovets och nådens tid. Under denna tid ljuder evangeliets ord om förlåtelse för synden och räddning från den kommande domen. Denna kallelse till Guds rike skickas på olika sätt ut med evangeliets ilbud. 

Framgången för dessa ilbud beror helt och hållet på Herren. Om han vill öppna människornas ögon och öron för evangeliets nåd finns det hopp, annars finns det inte det. Därför ska vi som sagt ropa till honom om förbarmande och om att han ännu i denna sena tid ville sända en väckelse. Vi får be att han skulle röra vid oss alla med sin hand och ge oss nåd till omvändelse. 

Det är vårt enda hopp.     

Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!" 

Värre än krig?

Jag tänkte ramla ur stolen där jag satt och scrollade på min telefon när jag läste rubriken på ledaren i dagens ÖT. Björn Nyberg skriver att "Klimatförändringen är värre än krig", och han utgår givetvis från den massiva värmebölja som drabbat Europa. Han låter förstå att värmeböljan är orsakad av klimatförändringen, men sedan konstaterar han att värmeböljor alltid har funnits och att den senaste är två grader varmare än den annars skulle ha varit. Slutsatsen blir således att en två grader varmare värmebölja (än vanligt) är värre än krig.

Kom igen nu, ÖT! Någon hejd på klimathetsen måste det ju ändå finnas! Och bara som ett förtydligande: Krig är MYCKET värre än klimatförändringen. Det betyder förstås inte att långvariga och svåra värmeböljor inte skulle vara besvärliga, men de kan på inget sätt motivera ett påstående att klimatförändringen är värre än krig. 

Det mest iögonfallande - och allvarligaste - med Nybergs ledare är ändå hans ringaktande av demokratin. Nej, han säger inte rakt ut att vi borde ha en klimatdiktatur - långt ifrån - men hans resonemang öppnar dörren för en sådan diskussion på vid gavel. "Vi gör inte mycket med demokratin om vi inte motar klimathotet", "får klimatförändringen fortsätta har demokratin till sist inget samhälle att ta hand om", "Klimatförändringen hotar demokratin och man kan till och med hävda att demokratin ibland hämmar arbetet mot klimatförändringen" och så slutklämmen: "Samtidigt är en välfungerande demokrati inte nödvändigtvis det bästa för en effektiv bekämpning av klimatförändringen".

Nyberg säger också att klimatarbetet "går oförlåtligt långsamt" och orsaken till detta är de folkvalda politikerna som vill bli omvalda. 

Härifrån är steget till att propagera för en klimatdiktatur inte långt. Och nej. ÖT går inte i första ledet när det gäller detta, men att tidningen på ledarplats går så här långt är allvarligt. Särskilt som vi vet att det finns andra aktörer som är beredda att gå väldigt mycket längre.  

   

Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.   

 

 

En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.     

 

"Avgrundens sodom-stank"

Rubriken på detta inlägg är hämtad ur en kommentar av min vän Ulrik, och den passar utmärkt just här. 

Låt mig inleda med att Helsingforsförsamlingarna är/var betalande samarbetspartners till Helsinki Pride i år. Detta som en bakgrund till det följande. (VARNING! Genom att klicka på länken nedan kommer du till en sida som visar denna "agrundens sodom-stank".) 

Under lördagens Pride-marsch i Helsingfors sågs sådant som inte alls passar för framför allt barnaögon. Men eftersom Pride är "barnvänligt" fanns det många barn med i tåget och i publiken som såg Pride-tåget. 

Vi är många som under en lång tid har varnat för att dylika saker är en (synlig) del av Pride-rörelsen och att den illa dolda tanken är att exponera (och förföra) barn för detta. Jag har noterat att Pride-rörelsen till relativt nyligen också hade pedofil-organisationer under sitt paraply och något desto kraftigare avståndstagande inte har gjorts till dessa organisationer. 

Noteras kan också att trots att det synnerligen opassande inslaget i Pride-"festligheterna" påtalades varken arrangörerna eller polisen brydde sig om att ingripa. 

Den stora frågan - här åtminstone - är hur kyrkan och Helsingforsförsamlingarna på något sätt kan motivera sin medverkan i detta elände. Vem tar ansvar för detta gigantiska misslyckande? Tar någon överhuvudtaget ansvar, eller sopas det hela bara under mattan? 

Barn har utsatts för sådant som barn absolut inte får utsättas för här. I ett evenemang där kyrkan är medarrangör. 

Någon måste agera.  

   

Manse Pride

Bilden ovan fick jag mig tillsänd av en vän. Den är en detaljbild av en plansch som visar de organisationer som stöder Tampere Pride. Notera vilka två organisationer som hamnat bredvid varandra i mitten av bilden!

Vad har Finlands Evangelisk lutherska kyrkas församlingar här att göra? Om inget annat gör det borde denna bild vara tillräckligt avslöjande för att stämma till noggrann eftertanke.  

Om Bibeln, kyrkan och dagens villoläror

Jag hittade för en tid sedan en kolumn som publicerades i Helsingin Sanomat i april i år, skriven av biskop Mari Leppänen. Kolumnen skrevs efter domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola, och i sin text resonerar Leppänen kring frågor om yttrandefrihet och religionsfrihet. Mot slutet av kolumnen kommer hon in på frågan om Bibeln och där skriver hon en del saker som visar hur dagens kyrkliga ledare resonerar och hur långt bort de har kommit från biblisk kristendom.

Leppänens kolumn har rubriken "Med Bibeln kan vi skada eller tjäna livet", och redan här låter hon förstå att vi människor kan och ska bedöma vad som är rätt och tjänligt och vad som är skadligt för livet/människorna. Det hon i praktiken gör i sin text är att hon ställer sig själv i Guds ställe och tar sig friheten att döma Gud och hans heliga ord på basen av dagens "bättre förståelse" av människan och hennes sexualitet. Hon skriver: "Bibelns texter har på sin tid riktats till människor som hade sin tids kunskap, värderingar och världsbild. Som bibeltolkare idag behöver vi inse det tidsmässiga och kulturella avståndet [till bibeltexterna]".

Behöver jag säga att detta INTE är Bibelns självbild och inte heller är det vår kyrkas fastslagna syn på Bibeln? Kyrkoordningens första paragraf gör klart att Bibeln är tidlös och det den säger gäller oberoende av och över vad vi menar oss veta och förstå. Detta uttrycks på följande sätt: 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord. 

---

Det Mari Leppänen ger uttryck för i sin kolumn är inte kristendom så som vi i vår kyrka förstår den. Det hon ger uttryck för är förvisso vad många - också inom kyrkans ledning - menar och anser, men det gör inte att det är rätt för det. Leppänen ställer i och med denna text sig utanför den kristna tro som hon förbundit sig att försvara och bryter därmed sina prästlöften. Framför allt öppnar hon för att låta tidsandan avgöra vad som är rätt och fel och jag tror att alla kan förstå vilken Pandoras ask detta öppnar.

---

Huvudtesten i Leppänens resonemang är att Bibeln och läsningen av Bibelns texter bör tjäna livet/människan. Det hon inte säger, men som finns där som en outsagd tanke, är att alla uttryck för den mänskliga sexualiteten bör accepteras (vanligen med tillägget: Så länge allt sker av fri vilja och det inte skadar någon utomstående.) Den bärande tanken bakom detta är att vi idag vet mera och bättre vad som är rätt och gott än vad Bibelns författare visste. 

Men detta resonemang faller på att Bibeln inte är människors tankar om Gud, människan och världen. Nej, utan Bibeln är GUDS ORD. Något som alltså KO §1 gör klart och tydligt att också vår kyrka anser och bekänner sig till. 

Leppänen menar, helt seriöst, att det kan skada livet/människan om och när vi läser och håller fast vid Guds eviga ord. Och visst! Det tar sjukt när Gud talar och vi människor får höra att vi har syndat och gått emot Guds goda vilja och bud. Men detta att det tar sjukt får inte förväxlas med att skada livet! Det är nämligen aldrig skadligt att bli tillrättavisad och att få höra att den väg jag befinner mig på kommer att sluta i förskräckelse. Det som är skadligt för livet är att låta förstå att det är ok att fortsätta på en felaktig väg och att synden inte kommer att leda till död. Det kanske kan upplevas som om vore det trösterikt för stunden, men vad hjälper det om vi i slutändan går miste om själva Livet? 

---

Det Leppänen skriver låter säkert bra för många som saknar förstånd i andliga frågor. På samma sätt som en varg utklädd till ett får kan se nog så gosig och trevlig ut. Men det ändrar inte det faktum att det ändå är en varg och att den har vassa tänder och ett vargahjärta.  

Bedrövligt!

Ibland blir jag bara närmast chockad när jag läser ÖT:s ledare. Den senaste gången i raden var när jag läste Sofie Staras ledare i gårdagens tidning. Hennes ledare har rubriken "Finland behöver ett regnbågsprogram nu", och i texten vinglar hon på mellan olika företeelser och fenomen och landar i att "varken kristen tro eller regnbågspersoner ska behöva osynliggöras". På vägen dit går hon via en förvirrad kommentar på Svenska Yle av signaturen "Pandisen" som bl.a. ger uttryck för irrationella fobier för kristna uttryck i gatubilden. Stara låter så släggan falla genom att vidare citera samma kommentar där "Pandisen" skriver att hon ändå vet att "alla kristna inte vill queera människor illa". (Underförstått: Men att många av oss nog vill det.) Detta är inte ok. "Maalittaminen" heter det visst på finska. När detta sker på ledarplats i tidningen är avsikten inget mindre än att svärta ner en hel befolkningsgrupp.   

Det jag ändå reagerar mest på i Staras ledare är det att hon ställer offentlig prideflaggning bredvid olika tryck på tröjor eller smycken som kristna människor bär som om dessa saker skulle vara jämförbara. Som sagt, jag blir chockad av dylikt dravel. Jag ser det gång på gång här på bloggen att vurmen för sexuella minoriteter ofta kan göra att - och i realitieten också gör just det - människor förblindas och fullständigt tappar bort logik och sunt förnuft. Men att så sker på ledarplats i lokaltidningen är oursäktligt. 

Kunde inte ÖT:s redaktion ha någon att läsa igenom Staras texter innan de publiceras så att vi som läsare inte behöver utsättas för dylika dumheter i framtiden?  

---

Och nej. Finland behöver inget "regnbågsprogram". Helt enkelt för att vi inte behöver flera verktyg för nedmontering av yttrande- och åsiktsfriheten. De vi har är redan för många. 

Om tidens slut och om födslovåndorna

Knappast har någon missat att USA och Iran har kommit fram till någon form av fredsuppgörelse. Framtiden lär få utvisa hur detta kommer att fungera, men åtminstone min tanke är nog att denna uppgörelse (ifall den håller) är en enorm förlust för USA och Donald Trump - även om han förstås försöker sälja in den som något annat. Situationen har inte förändrats märkbart sedan före kriget, annat än att krigets följder har fungerat som en stresstest på världsekonomin. (Jag såg annars för några dagar sedan för första gången sedan kriget startade 95E för under två euro vid pumpen...) 

Det är knappast någon underdrift att hävda att världen är trött på detta krig och framför allt på dess följder. Därför är fredsavtalet mycket välkommet för de flesta. En sak som dock kan hota freden är Israels krig mot Hizbollah i Libanon eftersom Iran anser att dessa krigshandlingar också måste avslutas för att avtalet ska gälla. Israel tycks dock inte alls vara av samma åsikt, och detta har fått t.o.m. USA att höja rösten mot Israel och ställa hårda krav på ett slut på krigshandlingarna.  

---

Jag har alltid varit intresserad av det Guds ord säger om tidens slut och de händelser som kommer att föregå slutet. En intressant profetia som det har varit svårt att kunna tänka sig fullbordad är det som profeten Sakarja skriver i det tolfte kapitlet i sin bok . alltså det om att alla jordens folk ska slå sig samman mot Israel. (Sak. 12:3). Detta länge givetvis eftersom det inte fanns något Israel att dra upp mot, och efter 1948 för att världens starkaste krigsmakt USA alltid har varit ett orubbligt stöd för Israel. 

Vi vet givetvis inte hur och när denna profetia kommer att gå i uppfyllelse, men nu kan vi, för egentligen första gången, se hur ett möjligt scenario skulle kunna se ut. Om, och när, Israel - genom att fortsätta sina attacker mot Hizbollah-terroristerna i Libanon - gör om intet Trumps fredsavtal med Iran kan USA mycket sannolikt gå hårt åt Israel och t.o.m. vända sig mot landet. Detta särskilt som Trump har visat sig vara synnerligen lynnig och ombytlig under sin andra presidentperiod. 

---

I detta sammanhang kan jag inte undgå att komma ihåg Ensio Lehtonens profetia gällande Israel och Finlands Sion - speciellt inte efter det som har skett under de senaste månaderna - och efter att ha sett den video som en anonym kommentator länkade till under den senaste texten. Jag har skrivit om denna profetia i ett flertal repriser, och jag nöjer mig i detta sammanhang med att länka till den första texten jag skrev om den. 

Den stora frågan är om vi snart börjar vara där?

Omvänd er, ty himmelriket är nära!

I dag är det midsommarafton. Midsommaren är Johannes Döparens högtid, och orden i rubriken ovan var hans budskap till sin omvärld. "Omvänd er, ty himmelriket är nära!"

Johannes predikade omvändelse för alla människor, och hans budskap är aktuellt ännu idag. Om än med den "uppdateringen" att himmelriket nu har kommit - om än det än så länge är fördolt. 

Johannes omvändelsebudskap gäller alltså oss alla. Det gäller sådana som lever blinda och döva för Guds kärlek och nåd, och det gäller alla oss som har fått se och smaka att Herren är god. För oss alla gäller kallelsen till daglig omvändelse från vårt gamla liv och vår gamla människa med hennes begär och, ja, fall. 

Det vi behöver inse och komma ihåg är att detta omvändelsebudskap inte är en dom i sig. Eller rättare sagt: Det är inte avsett som en dom. Om vi inte hör det och tar vara på det blir det för oss till en dom, absolut, men målet med det är inte domen eller det att vi ska gå omkring med dåligt samvete. Nej, målet med omvändelsebudskapet är frid med Gud. Målet med omvändelsebudskapet är att vi ska vända oss till Herren Jesus, få lägga av oss vår skuld vid korsets fot och sedan resa oss upp och gå vidare i Guds nåd. I glädje och frimodighet. 

För Guds rike är här! Vi kan, redan här och nu, få leva i detta osynliga rike som benådade, förlåtna och frälsta syndare. Ordet "frälst" kommer från det gamla svenska ordet "frihalsad" och handlar om att en slav blivit av med sitt nackjärn som var det synligaste och mest påtagliga tecknet på att en människa inte var fri. 

I Kristus är vi "frihalsade"! Han ger oss friheten! Frihet från synden, från domen och från vår gamla herre Djävulen. Kan det finnas något som är mer glädjande än detta?   

Kyrklig allergi

Igår rapporterade Iltalehti om en anonym släkting till ett skriftskolbarn som hade "skakats" av att en skriftskolpräst i Jämsä församling, Ari Mäkelä, i skriftskolan bl.a. hade undervisat att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. På en fråga som kommit in i en frågelåda hade samme Mäkelä också svarat att Donald Trump också har gjort en del bra saker, bla.a. att han sagt att det bara finns två kön samt att han gått åt "transvården" av barn.

Iltalehti försöker göra en stor sak av detta genom att pressa kyrkoherden i Jämsä församling, Harri Niemelä, men denne står bakom skriftskolprästen och kallt konstaterat att Mäkelä "modigt skött sina prästuppgifter i denna utmanande avkristnande tid". 

---

Det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan någon biskop (exempelvis Matti Salomäki i Lappo stift dit Jämsä församling hör) går ut i media och försöker gjuta olja på vågorna. 

Som jag skrev i en tidigare text är det idag rädslan som styr i vår kyrka, uttryckligen rädslan för media och den allmänna opinionen. Detta så till den grad att biskoparna och kyrkans ledning är beredda till i princip vilja eftergifter som helst för att inte stöta bort människor som inte har något större intresse av kyrkan och dess budskap men som har blivit bedragna i en rad etiska frågor och som därmed inte står ut med utan blivit allergiska mot Bibelns budskap och kyrkans lära. Allt för att bevara de heliga skatteintäkterna.   

Högmod och blindhet

 Igår rapporterade Kotimaa-nättidningen att "Kyrkan igen är synligt med i Helisnki Pride". Detta i år så att kyrkan (Helsingfors, Esbo och Vanda kyrkliga samfälligheter) är en så kallad "Support-kompanjon" till Pride. Detta kostar 10 000 euro för kyrkan.

--- 

Kostnaden är en sak, men långt mycket värre är att kyrkan genom detta trampar Guds ord under sina fötter, spottar på Guds goda vilja och öppet bekänner sig till en ny religion. I denna nya religion är synden avskaffad och eftersom synden är avskaffad är det synnerligen oklart vad vi behöver någon Frälsare till. 

Detta är givetvis fruktansvärt, och frågan är hur länge domen över vår kyrka kommer att dröja. 

Vi vet och förstår sällan hur och när Gud gör det han gör, men frågan är om inte den process som just nu pågår i kyrkan när biskoparna och kyrkans ledning med all önskvärd tydlighet visar att de inte alls är intresserade av att bevara kyrkans enhet och hålla kvar de gammaltroende i kyrkan är en del av denna dom. När vi läser bl.a. Rom. 1 ser vi att Gud inte sällan agerar så att han låter en blindhet falla över de som uppträder som fiender till evangeliet och Guds uppenbarelse, och just nu är det mer än tydligt att en stor majoritet av biskoparna och kyrkans övriga ledning har drabbats av en mycket svår blindhet.

Det ser mycket dåligt ut för vår kyrka. (Matt. 15:14) Men vi får, nej måste, ändå fortsätta att be för kyrkan, dess biskopar och dess ledare. Vi får be om omvändelsens nåd och att Herren skulle öppna ögonen på de förblindade. Samtidigt behöver vi också be om klarsyn, vishet och mod för våra väckelserörelseledare. Och, framför allt i dagens läge, om beskydd för dem och deras familjer. Fienden är nämligen inte inaktiv, och han jublar över dagens situation och dubblerar helt säkert sina ansträngningar. .    

 

När rädslan styr

Jag publicerade för ett par dagar sedan SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledares svar på professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev till väckelserörelserna om kyrkans enhet. Nu har samme Ruokanen också skrivit ett brev till våra biskopar i samma ärende, och eftersom brevet (vad jag förstår) endast kan hittas på finska väljer jag att igen översätta det och publicera det här på bloggen. För den som inte orkar läsa hans brev som jag klistrat in nedan, kan jag konstatera att du ska tänka om (brevet är viktigt!), men i korthet säger han att biskoparna har redskapen att bevara kyrkans enhet om de så vill. Jag kan också berätta att i skrivande stund har två biskopar, ärkebiskop Tapio Luoma och biskopen i St Michel Mari Parkkinen, besvarat hans öppna brev. Deras svar är ett klart och tydligt NEJ på Ruokanens uppmaning till att verka för enhet. I speciellt Luomas svar kan man se att det är rädslan för den allmänna opinionen som driver honom. Han är helt enkelt rädd för vad media skulle skriva ifall biskoparna och kyrkans ledning skulle visa tolerans och vilja till enhet där media och den allmänna opinionen inte vill ha någon sådan enhet. 

Nå, nedan alltså professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev på svenska:  

 

Vördade biskopar, kära systrar och bröder i Kristus! Jag känner var och en av er. Några av er har också varit mina studenter vid Helsingfors universitet. Jag vågar vända mig till er eftersom vår kyrka lever i en mycket farlig tid.

Evangeliföreningen och Folkmissionen representerar evangeliska och pietistiska strömningar som är inflytelserika världen över inom lutherdomen. Dessa har fungerat som väktare av många lutherska kyrkors konfessionella identitet, de har varit reformatorer av andligt liv, ansvarstagande bärare av församlingar, kristna pedagoger, bibellärare, pionjärer inom diakonin och framför allt pionjärer inom kyrkans missionsarbete.

Nu hotas vår kyrka av en stor fara: Om de väckelsekristna lämnar vår kyrka kommer det att vara en mycket stor förlust för vår kyrkas och dess församlingars andliga liv och verksamhet. Kyrkan skulle förlora en del av sin bästa kärna: tusentals av sina medlemmar som hängivet har burit ansvar i församlingarna. De flesta av vår kyrkas missionärer skulle också gå förlorade.

På lång sikt har vår egen kyrka varit mycket tolerant och tillåtit många olika synsätt och övertygelser inom kyrkan. Bland fullvärdiga medlemmar i kyrkan har funnits anhängare av både den politiska extrema vänstern och extrema högern. Både liberala högkyrkliga män och schismatiska extrema pietister finner sina hem i vår folkkyrka. Kyrkan har varit klokt inkluderande och omfamnat motsatta åsikter. Detta har varit vår kyrkas styrka. Vart har kyrkans inkluderande tolerans tagit vägen i vår tid?

Varför har nu ett likriktat stöd för moderna värderingar lyfts fram som ett villkor för fullvärdigt medlemskap i vår kyrka? Kyrkan är idag tolerant i bara en riktning. Den ateistiska etiska diskursen som har blivit dominerande i väst har blivit vår kyrkas nya dogm. Vart har vårt eget kritiska teologiska tänkande tagit vägen?

Martin Luther konstaterade att det är extremt farligt om människor blir utsatta för tvång i frågor om tro och samvete. Det är just detta som är frågan i vår kyrka nu: Kommer en väckelsekristen som håller fast vid kyrkans århundraden gamla traditioner att ha hemortsrätt i en kyrka som befinner sig mitt i en moderniseringsprocess? Är antagandet av samhällets och medias värderingar en absolut förutsättning för fullvärdigt medlemskap i kyrkan?

 I den tidiga kyrkan kunde medlemskap i kyrkan bara förloras på grund av uppenbar kätteri. Vår kyrkas "kättare" är inte kätterska – snarare tvärtom.

Vördade biskopar, vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Vill ni skrivas in i kyrkohistorien som de som kunde möta den stora utmaning som modernismen innebär för kyrkans enhet?

Mycket beror på er hur kyrkans historia i Finland under de kommande åren kommer att skrivas. Kommer vi att stå inför kollaps eller kyrkans expansion och förnyelse? Om vi ​​vill förbli en folkkyrka måste vi stärka den radikala toleransen i förhållande till olika åsikter.

Kommer ni att kunna skapa en så radikal toleransatmosfär i vår kyrka att även de som upprätthåller traditionen, som inte alls tolereras av de ivriga anhängarna av det moderna ethoset, kommer att få full hemortsrätt i våra fäders och mödrars älskade, nästan tusenåriga folkkyrka?

Ni är experterna på vad radikal tolerans skulle innebära i praktiken vad gäller kyrkopolitik, kyrkolagstiftning och administration samt församlingsliv. Jag ska inte ens försöka ge er råd om detta. Om det finns en vilja finns det en väg.

Diabolos, eller "Kringkastaren", skiljer kristna från varandra. Istället är den Helige Ande den treenige Gudens essens, eller den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra.

Våra ärade biskopar, ert ämbete ger er möjlighet att förhindra en splittring av vår kyrka. Må vår Herres Helige Ande ge er kärleken, visdomen, skickligheten och modet att främja radikal tolerans och inkludering för att bevara vår kyrkas enhet!

”Stolthet förstör, men ödmjukhet upphöjer biskopsämbetet.” (Augustinus, De pastoribus, 3:7)”

Miikka Ruokanen

Professor emeritus i dogmatik (Helsingfors universitet)

Professor i systematisk teologi (Nanjing Theological Seminary, Kina)

 

Blindhetens blindhet

Aftonbladet har bestämt sig för att skaka fram en politisk skandal inför valet i höst och för att mota sommarens nyhetstorka. Då hittade man statsministerns frus (som är präst i SveK) stiftelse och herrgård som går under namnet "Fållöknastiftelsen". Den sorglustiga historien påstås handla om "mjuka mutor" och bristande säkerhet kring statsministern. Nå, jag har inte riktigt orkat lägga mig i saken. Det finns säkert fog för skriverierna, men det hela luktar nog ändå beställningsarbete. 

Den artikel jag däremot läste noggrant var en kria angående en retreat som ska hållas på stiftelsens herrgård i september och som ska ledas av frälsningsarmé-officeren Daniel Viklund. Nå, nu har alltså Aftonbladet bestämt sig för att gräva upp alla skelett - verkliga liksom påhittade - för att påverka höstens val. Det har visat sig att denne Viklund, ve och fasa!, har medverkat med en andakt på abortkritiskt evenemang. Dessutom är ju Frälsningsarmén "djupt abortkritisk", enligt Aftonbladet. 

Det här är ju så fruktansvärt så! En kristen stiftelse bjuder in en pastor som har hållit en andakt på "fel" ställe. Det är konstigt att solen alls går upp i Sverige idag! 

Nå, för att visa hur fruktansvärt detta är ger Aftonbladet muntur till en Helena Kopp Kallner, professor vid Karolinska institutet. Hon påstår att "aborträtten är fundamental för kvinnor" och hon framhåller att "forskningen visar positiva effekter av tillgång till abort för kvinnor, barn och samhället". "De som är emot aborträtten kan aldrig argumentera utifrån fakta. Det är religion det handlar om. Religion, tro och en känsla. Det hör inte hemma i lagstiftning. Abort är sjukvård, och sjukvården ska bedrivas enligt evidens." 

Oj suck. Kopp Kallner påstår alltså att aborter är positiva för barn, samt att de som argumenterar mot abort aldrig kan göra det utifrån fakta. 

Jag upphör aldrig att förbluffas hur lätt det tycks vara att bli fullkomligt blind. Smaka på denna fakta: Hur kan det på något sätt och i något universum vara bra för ett barn att bli aborterad? Mördad, med andra ord. Men visst. Hon laborerar med fakta och vi abortmotståndare gör det inte. 

Mera fakta: Demografiskt sett har den fria aborträtten gjort att vi idag (i Finland) saknar över en halv miljon människor - och det när vi endast räknar de som blivit mördade! Om vi räknar deras barn som förstås inte heller de fått födas är siffran givetvis mycket större. Detta samtidigt som vårt samhälle skulle behöva, hör och häpna!, en halv miljon arbetstagare till för att vi ska kunna upprätthålla välfärdsstaten. Men nej, vi argumenterar inte utifrån fakta. 

Mera fakta. När en abort sker släcks ett liv. Ett mord begås. På laglig väg, men dock. En halv miljon mord (bara i Finland) konstituerar historiens största folkmord. 

Men nej. Vi "kan aldrig argumentera utifrån fakta, det är religion det handlar om". 

Som sagt: Hur förblindad kan en människa vara? Svaret på frågan är: Den som inte vill se ser inte. Ideologiskt baserad blindhet är den värsta sortens blindhet.