Sommarfest!

Det blir sommarfest kring Guds ord i Kållby bönehus ikväll kl 19 (Centrumvägen 312). Tomas Portin predikar, Samuel Holmberg sjunger för och med oss och Diana Pandey spelar till allsången. Jag kommer att hålla en inledning och vara programledare. Vi avslutar med servering. Välkommen med! 

Om den pågående processen

Nu har även Folkmissionen (SEKL) gjort en undersökning bland deltagare i deras mässor gällande tanken på en ny kyrkobildning. Också här är stödet stort (2/3) medan endast 10% ställer sig negativt till en ny kyrkobildning. Siffrorna är således långt likadana som SLEY fick fram i en liknande undersökning för en tid sedan. Skillnaden är att Folkmissionens medlemmar är beredda att skrida till åtgärder genast medan SLEY:s medlemmar ser frågan i ett något längre perspektiv. I artikeln på Seurakuntalainen.fi tolkas dessa nya siffror så att "medlemmarna stöder ledningens linje" i frågan. 

Samtidigt har Kyrkpressen.fi (troligen som ett beställningsarbete från stiftsledningen) ett par artiklar där Bo-Göran Åstrands molnridåer om hur orolig han är för splittringen inom LFF (efter Risöhäll-händelserna) lyfts fram. Onekligen finns det olika åsikter också inom LFF angående den pågående processen, men att det skulle vara så som Jan-Erik Andeln skriver i ledaren i Kp att det skulle vara "tusentals medlemmar i fridsföreningarna som inte just nu vet ut och in" ekar nog endast biskopens önsketänkande. Sanningen är nog att det finns en relativt stark konsensus bland LFF-aktiva här. Jag antar, baserat på de samtal jag har fört med en rad fridsföreningsmedlemmar, att det också inom LFF handlar om liknande siffror som inom SLEY och SEKL. Troligtvis så att stödet för åtgärder som i förlängningen kan leda fram till en ny kyrkobildningen är betydligt större inom LFF än inom SLEY och SEKL. 

Hur som helst visar både de genomförda undersökningarna och artiklarna i Kp på behovet av att informera tydligt och klart om vad som är på gång. Dels utåt - Youtube-videon som Risöhälls bönehusförsamling publicerade efter pastorsinstallationerna kunde ha varit bättre, om vi säger så - men framför allt så att de egna aktiva vet vad som görs och att processen internt hålls så genomskinlig som möjligt. Det som nu pågår är en mycket stor sak, kyrkohistoriskt sett, och allt som kan göras för att så många som möjligt ska känna sig bekväma med processen och s.a.s. "hållas med på kärran" bör göras. 

Det finns knappast många LFF-aktiva (och det samma gäller säkert också de övriga rörelserna som utgör Kirkkokansa.fi) som inte skulle ställa sig mycket frågande, för att inte säga negativt, inför det som biskoparna och kyrkans ledning har gjort. (Då talar jag givetvis om prästvigningsstoppet och upproret mot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan.) Så i den meningen finns det en god grogrund för dessa diskussioner och denna process. Men det är viktigt att alla skulle få möjlighet att se det tydliga sambandet mellan biskoparnas och kyrkans avfall från Guds ord och det som nu sker. Här finns det helt uppenbart rum för klara förbättringar.  

Om de två korgarnas villolära

I mitt flöde på nätet dök det i morse upp en artikel på Iltalehti där skandalprästen Kari Kanala uttalar sig om en teologistuderande som uppenbarligen skrivit en bok om parbyte och gruppsex. Varför Kanala anser sig behöva uttala sig i frågan blir oklart, liksom också hans budskap. Han säger att han inte vill säga så mycket om saken, men ändå säger han nog en hel del. Utan att ändå säga det rakt ut. Jag menar att präster som, när de får chansen att uttala sig i kontroversiella frågor i media uttryckligen som präster, inte kan eller vill säga "Så säger Herren" på allvar borde överväga karriärbyte.

En sak säger Kanala ändå rakt ut. Han hävdar att "till syvende och sidst handlar frågor om kärlek inte om den kristna tron utan om etiken".

Detta påstående, som går tillbaka på den fruktansvärda villolära John Vikström för många år sedan formulerade som "de två korgarnas teologi", har idag mer eller mindre – och vad jag förstår helt inofficiellt – upphöjts till en av vår kyrkas viktigaste lärosatser. Denna två korgarnas teologi går ut på att vi å ena sidan har trons korg där innehållet är oföränderligt och å andra sidan kärleken/etikens korg där innehållet är föränderligt över tid.

Detta är givetvis fullständigt BS. Detta är en konstlad uppdelning som Vikström värpt fram för att legitimera synden. Någon sådan uppdelning finns förstås inte i Guds ord, utan också etiken och de etiska bud Herren Gud ger oss människor i Bibeln är evigt gällande. Mord är mord och kommer alltid att vara fel. Äktenskapsbrott är äktenskapsbrott och kommer alltid att vara fel. Stöld är stöld och kommer alltid att vara fel. Och så vidare. Detta för att människan inte har förändrats. Vi behöver komma ihåg att de etiska buden har getts för att skydda oss människor från vår synd, egen och andras. Människan är sådan att hon går sönder om hon missbrukas, och brott mot Guds bud och goda ordningar gör att vi blir trasiga.

Är det t.ex. någon som tror att den teologistuderande parbytaren som gett ut boken hela denna sak började med mår bra? Jag har givetvis inte läst hennes bok (och kommer inte heller att göra det), men det skulle verkligen inte förvåna mig om det visade sig att hon har råkat ut för något otrevligt under sina formativa år. Antingen en brusten fadersrelation (eller en helt frånvarande far) eller så någon form av övergrepp. Men oberoende av hur det ligger till med den saken skadar hon nu sig själv genom att bryta mot Guds bud och vilja gällande sexualiteten, något som t.o.m. Kari Kanala antyder i artikeln.

 

Om att ge vargen tillträde

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand har varit gäst i Radio Deis program "Piispan kyselytunti", och givetvis kom händelserna i Risöhäll upp i programmet. Åstrand säger att det verkar som att det i Österbotten just nu finns en verklig "rörelse ut ur kyrkan", och att diskussionerna som fördes med Risöhällpastorerna efter deras installation var "ömma och svåra". Han säger också att målet för det som sker kan vara grundandet av någon form av ny kyrka eller stift som inte råder under den lutherska folkkyrkan. 

Nå, detta sista är väl självklart. Det finns material på nätet (Youtube och Kirkkokansa.fi) som gör klart att så är fallet. Så att låtsas som att han på något sätt kan ana sig till vad som är på kommande är bara löjligt. 

Vidare säger Åstrand det självklara att han som biskop har i uppgift att värna om kyrkans/stiftets enhet. Problemet är bara det att han och hans domkapitel gör allt annat än det just nu. Att vi gammaltroende inte kan få våra prästkandidater vigda till ämbetet är en sak. Men att Åstrand och domkapitlet den senaste tiden har gått hårt åt alla gammaltroende präster i stiftet (de kommit åt) och försöker tvinga dessa till underkastelse under nyordningen med kvinnliga präster är en helt ny giv. Detta kommer troligtvis att leda till att en del präster kommer att bli tvungna att söka sig till andra uppgifter i andra sammanhang - och framför allt att de få församlingar som ännu fungerar någotsånär i vårt svenska stift kommer att drabbas av samma ödeläggelse som de flesta andra församlingar redan har drabbats av. 

---

I denna situation har domkapitlet gått ut och efterlyst nya prästkandidater och mellan raderna låtit förstå att i princip vad som helst duger - så länge de intresserade har en akademisk grad och är beredda att bygga på denna med teologistudier. Jag slogs genast när jag såg denna efterlysning av tanken att anmäla mig själv som intresserad av detta. Jag har ju en högre högskoleexamen (som råkar vara i teologi vilket ju borde vara en fördel eftersom det torde innebära att jag inte behöver sätta ett par år på att studera för att komma i fråga), och jag är, vad jag har förstått, i rätt ålder. Men så har vi förstås det som inte sägs rakt ut utan bör läsas mellan raderna: Det spelar ingen roll vilken teologi prästkandidaten har bara denne är villig att strunta i vad Guds ord säger om kön och ämbete (och troligtvis också vad gäller vilka par kyrkan kan viga till äktenskap). Ja, men det behöver jag förstås tillägga: Jag är inte beredd att bli vigd av någon villoärande biskop och jag behöver få en särvigning samt löfte om att få arbeta utan att tvingas samarbeta med några villolärare, varken manliga eller kvinnliga sådana. Detta borde förstås vara en självklarhet i en kristen kyrka, men tyvärr är det inte det i vår kyrka och har inte varit det på länge.

Nåja, skämt åsido. Jag kommer verkligen inte att anmäla mig som frivillig. Det skulle bara vara bortkastad tid. Och jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vår kyrka klarar sig utan mig som präst. Jag är bara en person, och kyrkan står eller faller verkligen inte med en person. Men det är oerhört synd om en kyrka som konsekvent vägrar prästviga sådana prästkandidater som har ett tydligt prästkall, som är villiga att predika Guds ord och som uppfyller de krav Guds ord ställer på en ordets tjänare samtidigt som vilka villolärare som helst (oberoende av kön) blir prästvigda och sätts att valla hjorden. 

När så sker kommer vargen att få fritt tillträde. I förlängningen också till kyrkans högsta ämbeten. Och notera att detta har pågått redan en längre tid.    

 

 

Om ett samhälle i fritt fall

Diskussionen har rasat vilt och spretigt under min senaste text. Eftersom egentligen ingen av de kritiska kommentatorerna tycks vilja förstå vad jag skriver om ids jag inte ens försöka diskutera med dem. Jag konstaterar här bara detta: Läs om, läs rätt! (Och försök förstå i stället för att avsiktligt missförstå.)

Ett mycket bra exempel på hur galet det har blivit i vår tid får vi från det svenska nyhetsflödet idag. Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och känd från sitt program i Sveriges Radio ("Fråga Agnes Wold") har uttalat sig om den närmast epidemiskt ökande transförvirringen bland unga och den nya lag som träder i kraft i Sverige 1/7 som förbjuder "omvändelseförsök" av hbtq-människor och som hotar sådana som försöker med upp till 4 års fängelse. Wold konstaterade att hon absolut skulle försöka tala förstånd med ett barnbarn som påstår sig vara "född i fel kropp" - även om detta skulle ge henne en fängelsedom. 

Detta utspel har fått godhetsivrare både här och där att närmast gå upp i limningarna. ”Mygga av kärringen. Det är oetiskt av Sveriges Radio att ge henne tillgång till en mikrofon. Hon vet uppenbarligen inte vad hon snackar om”, skriver Christopher Garplind, en av hennes kollegor på SR. Garplind fortsätter: "Skäms ihjäl av att bli avlönad av samma företag som betalar den dåren". 

Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) hävdar att Wolds "attacker på utsatta personer är inte värdiga ett öppet och fritt samhälle. Vi behöver mer respekt och kärlek – inte mer hat och hot."

Märkte du vad som hände här? Förutom att stämpla Wold som en som hatar och hotar gjorde Larsson svart till vitt när hon i sin strävan att bevara ett "fritt och öppet samhälle" i själva verket slår kniven i ryggen på det samma. 

Jag konstaterar bara: Tänk vad denna fråga har en utomordentlig förmåga att förblinda människor!

---

Faktum är förstås att Wold har helt rätt. Om en människa hävdar att "jag är ingen människa, jag är en katt" får denna människa vård. Men om en kvinna hävdar "jag är ingen kvinna, jag är en man" får vi inte på något sätt ens erbjuda vård åt denna människa utan den som (efter 1/7 i Sverige) vågar antyda att denna människa borde få hjälp är därmed en lagbrytare och en brottsling som kan få upp till fyra års fängelse.

Den epidemiskt ökande könsdysforin som vi ser här är inget annat än ett desperat uttryck för den vilsenhet och rotlöshet (och på detta följande självskadebeteende) som jag skrev om i min senaste text. Och det blir alltså värre, så mycket värre. Nu ska vi inte ens få hjälpa dessa stackars vilsna och förvirrade människor utan samhället ska på alla sätt skydda dem från sanningen och från att få hjälp och från att bli utmanade och "kränkta". 

Det vi ser här är förstås ett samhälle som är lika förvirrat och vilsegånget som de stackare som har fastnat i könsdysfori. Kan ett sådant oerhört förvirrat och vilsegånget samhälle överhuvudtaget överleva? Det kan ju hända - även om detta endast är en piae spei - att det vi nu ser är den yttersta punkten på en pendelrörelse och att pendeln snart svänger tillbaka. Om så inte är fallet finns det knappast något hopp och då är svaret på frågan nej.     

Mer om välsignelsebristen

Jag läste Stefan Wallins krönika i Österbottens Tidning om nästa års riksdagsval och den finländska ekonomin. Krönikan var på flera sätt insiktsfull och absolut läsvärd. Men, men men. Här har vi ännu en i raden av politiker (eller numera f.d. politiker) som beter sig som ett litet barn som stänger av strömbrytaren och sedan står i hörnet och gråter över att det blev mörkt i rummet.

Som jag tidigare har skrivit beror vårt trängda läge inte på att vi har för lite pengar eller på att den ekonomiska bärkraften har krympt (som Wallin uttrycker saken) utan det beror på att vi leder av välsignelsebrist. Och ja, Wallin var en av de politiker som var med om att "slå av brytaren". 

--- 

Herren Gud är alla goda gåvors givare - och hit räknas absolut också välståndet och alla de kunskaper, färdigheter och de förhållanden som har hjälpt oss människor att generera detta välstånd. Men om och när vi vänder oss bort från honom, slutar tacka honom för hans gåvor och framför allt när vi trampar hans goda vilja och hans bud under våra fötter och går emot de ordningar han har fastställt - då ska vi inte förvånas om välsignelserna sinar eller uteblir helt. 

Detta kan förstås ske på många olika sätt. Som Wallin skriver i sin krönika är nativiteten en grundbult i ett levande, växande och välmående samhälle som orkar bära upp den välståndsnivå som tidigare generationer har byggt upp. Men ett land och ett folk som tappar bort målet och meningen med livet när det tappar bort tron på Herren Jesus tappar också bort framtidstron. Ja, och inte bara den. De uppväxande generationerna blir vilsna och rotlösa. Detta har vi redan en längre tid sett i det att det egna jaget har blivit alltings mått och målet har blivit att göda jaget och leva "sig själv till behag" i stället för att leva för Herren, för sin nästa och för det allmänna goda. 

I denna process har vi på många håll tappat bort förståelsen för och insikten i nödvändigheten att få barn och föra släktet vidare. Givetvis finns här många faktorer som spelar in, inte minst har lögner om "planetens bärkraft" och en extrem klimathotspropaganda spelat in. Men också där kan vi ana Guds fiendes fingeravtryck. Vi ska nämligen komma ihåg att den onde hatar barn och gör allt för att de inte ska få födas.

---

Nå, vad blir slutsatsen? Är det meningslöst att bedriva politik i Finland inför valet 2027? Och att alls rösta? Svaret på de frågorna är förstås nej. Det finns gradskillnader i eländet, och en röst på ett parti som inte bedriver lika bedrövlig politik andra partier är en bra sak. 

Men framför allt skulle jag vilja att landets rikstäckande medier skulle resa till Larsmo och göra reportage därifrån. Där finns framtidstro, där finns (en hel del) arbetsplatser och framför allt: Där finns framtiden i form av barn och en synnerligen gynnsam befolkningspyramid. Och där finns svaret på frågan om hur detta är möjligt i en skärgårdskommun som i annat fall skulle vara avfolkningsbygd.  Om media skulle göra sig besväret att besöka Larsmo och skriva om den verklighet som människorna där lever i kanske det skulle kunna öppna ögonen på åtminstone någon.     

  

Kyrkan fyller år!

Idag är det pingst – den kristna kyrkans födelsedag. För ganska exakt 1993 år sedan skedde pingstdagens under, som vi får läsa om i Apg. 2, när den utlovad Anden utgöts över lärjungarna och en stor väckelse utbröt och flera tusen människor kom till tro på den uppståndne Herren Jesus Kristus. Sedan dess har evangeliets segertåg över världen gått fram i och med Andens hjälp och ledning. Eller rättare sagt: Sedan dess har Andens verk synts i evangeliets segertåg över världen.

Både utifrån Guds ords vittnesbörd och från kyrkohistorien kan vi se hur Guds Ande och Guds ord samverkar och är bundna till varandra. Detta så att Anden aldrig säger något annat än vad Guds ord säger och Guds ord öppnas för oss som läser det genom Andens upplysning. Utan Guds Ande kan vi inte förstå Guds ord, och Guds Ande går som sagt aldrig utanför ordet. Anden och ordet är intimt förbundna med varandra.

I flera diskussioner den senaste tiden här på bloggen har diskussionens kärna handlat om huruvida vi kan veta vad som är Guds vilja och om Bibeln som Guds ord. Kritikerna låter gärna förstå att det är högmod att hävda att vi kan känna Guds vilja och att vi som påstår att vi kan känna Guds vilja ställer oss själva högre än andra.

Men faktum är att det inte alls är högmodigt att påstå att vi vet vad Guds vilja är. Visst, Guds vilja är en hemlighet. Men den är en hemlighet bara för världen. Alltså för sådana som inte har fått lära känna denna hemlighet. Som kristna har vi fått lära känna Guds hemlighet. Den har uppenbarats för oss genom Guds ord. Därför är det synnerligen högmodigt och trotsigt att hävda att vi inte kan känna Guds vilja, trots att de som hävdar det gärna låtsas som att deras trots i själva verket är ödmjukhet.

Men jag ska inte "prata sönder" detta desto mera utan jag tänker att jag låter Guds ord komma till tals. Jag klistrar in 1Kor. 2 som talar om just dessa saker. Aposteln Paulus skriver:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

 Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

 Anden utforskar allt, också djupen i Gud. Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande? Så vet heller ingen vad som är i Gud utom Guds Ande. Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud. Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord. En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.   

 

Intressant undersökning!

 Nätversionen av tidningen Uusi Tie publicerade för någon tid sedan resultatet av en undersökning som SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) hade utfört. Denna undersökning, i vilken nästan 1000 mässbesökare deltog under månaderna februari-mars, visar att nästan två tredjedelar av SLEY-aktiva förhåller sig positivt eller mycket positivt till tanken på att väckelserörelserna skulle skapa en ny kyrka inom fem år. Endast 11% av de samma förhåller sig negativt eller mycket negativt till denna tanke.

Detta är aningen överraskande eftersom SLEY vanligen ses som den mest folkkyrkolojala av de väckelserörelser som har aktiverat sig inom Kyrkfolket.fi. Framför allt Folkmissionens aktiva antas förhålla sig mycket mer positivt till tanken på en ny kyrka. 

Noteras bör dock att denna undersökning alltså gjordes bland sådana som deltog i SLEY:s mässor, och det kan eventuellt avspegla sig en aning i resultatet. 

---

Hur som helst är det alldeles uppenbart att måttet börjar vara rågat (också inom SLEY) vad gäller kyrkans och kyrkans lednings avfall från Guds ord. Grundandet av en ny kyrkoorganisation är ett stort steg att ta, och även om det förmodligen skulle bli aktuellt med en kyrka på föreningsbasis (vilket skulle möjliggöra dubbelt medlemskap) är detta något som skulle förändra den kyrkliga geografin i Finland i grunden. Och det inte bara vad gäller numerären. (De aktuella väckelserörelserna har ca 200 000 medlemmar, förutom sådana som är aktiva i föreningarnas "utkanter".) Framför allt skulle denna förändring ses i hur den stora lutherska kyrkan skulle agera och reagera på en sådan utveckling. För att använda en biblisk bild: Utan saltet skulle förruttnelsen framskrida mycket snabbt.

--- 

Även om jag är helt och hållet positivt inställd till en dylik kyrkoetablering vill jag ändå fortsättningsvis framhålla det som jag redan i många år har sagt: Vår kyrka har en tydlig och god bekännelse och en utomordentligt klar och tydlig kyrkoordning(s första paragraf). Det är inte vi som vill hålla oss till kyrkans bekännelse och som erkänner giltigheten i kyrkoordningens första paragraf som ska lämna kyrkan och tvingas bygga något nytt. Nej, det är de som har övergivit kyrkans bekännelse och grunden för den samma som borde lämna och skapa en egen kyrka. Det innefattar (så gott som) alla av kyrkans nuvarande biskopar, en majoritet av kyrkans präster och en stor del av kyrkans övriga ledning. Om dessa vill förändra den kristna tron och trampa Guds ord under sina fötter så vore det ärligaste att klart ut säga vad de håller på med och konstatera att detta inte kan göras inom ramarna för den kyrka de nu tillhör (och leder) och denna kyrkas bekännelse och kyrkoordning. (Det gläder mig att även andra numera talar om och för detta!) 

Men nej. Detta kommer förstås inte att ske. Någon sådan ärlighet finns inte hos dagens kyrkliga ledning. Därför återstår bara det sämre alternativet, alltså att alla vi som ännu erkänner vår kyrkas lärogrund så småningom tvingas inse att vi inte längre ryms inom denna kyrka. Kanske inom fem år?. Eller så kanske det kommer att gå snabbare än så.  

Jakobstads svenska

I morgon väljer Jakobstads svenska församling ny kyrkoherde i vad som hotar att bli en lång rad kyrkoherdeval i nejden under de kommande månaderna. Valet står mellan t.f. kyrkoherden i Jakobstad Catharina Englund och Kronoby församlings kyrkoherde Niklas Wallis. 

Som (tidigare?) församlingsaktiv, teolog och predikant har jag förstås kommit lite i kontakt med dessa två, och jag har inget ont att säga om dem som personer. Det är två trevliga människor som, vad jag har förstått, också har goda ledaregenskaper. 

De intervjuer som ÖT gjorde med de två kandidaterna avslöjar dock en stor brist hos dem båda. Den viktigaste egenskapen hos en präst - och en kyrkoherde - idag är att denne utan att tveka kan säga att "Så säger Herren!". Framför allt när det gäller evangeliet och själarnas frälsning, men också i frågor som i samhället (och tyvärr också idag i kyrkan) är kontroversiella men där Guds ord är klart och tydligt. 

Det går givetvis att hävda att frågan om samkönade vigslar är en "liten fråga", men det stämmer tyvärr inte idag. Frågan har i sig sprängkraft nog att splittra kyrkan och är, sin påstådda litenhet till trots, ett verkligt lackmustest på hur en teolog/präst/predikant förhåller sig till Guds ord. 

Tyvärr ger varken Wallis eller Englund ett rakt och tydligt svar på frågan om samkönade vigslar. Eller jag korrigerar: Englund ger ett tydligt svar, men ett felaktigt sådant. Dessutom har hon lurats att tro (och dessutom sprida) den lögn som kyrkans ledning så gärna använder sig av idag att kyrkomötet i fjol inte kom till något beslut i frågan. Jag kan inte begripa hur någon - biskop eller präst - med allvarligt ansikte kan hävda en sådan sak! Kyrkomötet behandlade frågan, röstade och (för nionde gången i ordningen!) sade NEJ! till samkönade äktenskap. 

Som sagt är den viktigaste egenskapen hos en präst (och en kyrkoherde) idag att ge klara besked och kunna och våga säga att "Så säger Herren!". Ingen av dessa två kan/vågar göra detta, och det gör att ingen av dem borde, som jag ser det, fungera som präst i vår kyrka. För att inte tala om att vara kyrkoherde. 

Reflektioner

Jag har suttit nu (delar av) två kvällar och sett med ett öga på ESC-semifinalerna. Jag vet faktiskt inte varför, kanske för att det är tradition. Förr fanns förvisso också den fruktansvärda dekadensen där, men då kunde man urskulda sig med att det var för att lyssna på musiken. Inte ens det fungerar längre sedan också musiken urartat närmast totalt och blivit ett enda ylande och tondövt mischmasch samtidigt som fokus nästan helt har flyttat över på scenframträdandet - som därmed tvingas bli allt mer utmanande på alla tänkbara sätt för att sticka ut.

Ändå är det som jag reagerade allra mest på i år nyhedendomen som slagit igenom på ett, i mitt tycke, helt nytt och ogenerat sätt. Sånger som prisar "Moder Jord", satanistiska handtecken mera som en regel än undantag och överlag sångtexter som är helt fruktansvärda också så där annars.  

När jag satt och såg (med ett öga) på eländet kom jag att tänka på det vi läser i Rom. 1. Där talas det om människor som inte prisade Skaparen för hans skapelse och inte gav honom äran för sitt verk - trots att det är fullt uppenbart för alla att se - och i stället prisade det skapade och "förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan". På detta följde sedan domen: "Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar." En av de mest synliga följderna av detta blev homosexualiteten. "Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra."

Var syns detta tydligare än just i ESC? 

---

Det är svårt att inte bedrövas över människornas blindhet, dumhet och deras förfall. Det är inte fel att gråta över eländet. Men samtidigt får vi glädjas över att Guds ord igen visar sig vara sant, gott och rätt. Guds ord är sanning, och den som har ögon öron kan se detta och får jubla över detta. Trots att situationen där det visar sig vara sant är allt annat än god. 

Men Guds ord är sant och står fast! Också när det säger (och det gäller alla som sitter fast i all slags synd och orenhet) att "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1Joh. 1:9) Dessa ord gäller alltså också - och de är ord som vi alla behöver och får tro, bruka och ta till oss. Löftet gäller alla som medverkar i ESC, alla som ser på eländet och också alla andra. (Notera att ordet "Om" i denna vers är översatt från det grekiska "ean" som också kan översättas med "när" eller "närhelst".)   

Lögner om omvändelseterapi

Österbottens Tidning rapporterar idag om medborgarinitiativet på EU-nivå som går ut på att förbjuda omvändelseterapi för homosexuella. Ursula van der Leyen säger i ett pressmeddelande att ”Det här har ingen plats i vår union. EU står stolt bakom hbtqi-samhället” och jämställdhetskommissionären Hadja Lahbib säger att "Det här är en skamlig och oacceptabel verksamhet. Ingen ska behöva utsättas för den. Omvändelseterapin bygger på en lögn – att hbtqi-personer måste botas."

Här finns flera lögner, men de mest avgörande är ordet "måste" i Lahbibs kommentar. Vad jag vet finns det ingen som hävdar att omvändelseterapi bör få finnas för att hbtq-personer måste botas. Vi lever i ett till åtminstone denna del fritt land - och EU - och ingen "måste" bli botad från sin homosexualitet. Däremot finns det människor som skulle vilja bli botade, och för dessa bör möjligheten att få terapi finnas kvar. Som alla vet (eller borde veta) är det i många fall traumatiska upplevelser i de formativa åren som har gjort att många människor bär på djupa sår som sedan manifesterar sig på olika sätt. (När vi får läsa en intervju med en homosexuell person som går på djupet är det mer regel än undantag att denna person berättar om antingen någon form av övergrepp eller skadad relation till framför allt sin far.) 

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Ingen kan eller får tvingas till terapi för sin homosexualitet, men de människor som verkligen vill få terapi bör ha rätt att få det. I annat fall låser vi dörren till helande och kastar bort nyckeln. 

Något mer kärlekslöst än det är svårt att tänka sig. 

Om hur chockerande det är att hamna utanför bubblan

En av dagens kyrkliga nyhet är att hbtq-prästen Petja Kopperoinen från Helsingfors går ut och kraftigt kritiserar en utbildningsresa som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnat till London och Alfa-församlingen Holy Trinity Brompton (HTB). Kopperoinen beskriver det han upplevde som "något ur en handbok för andligt våld". 

Det han beskriver så var bl.a. ett karismatiskt möte, det faktum att HTB inte har kvinnliga pastorer samt det att en talare berättat om hur han fått vara med och se en homosexuell människa bli helad från sin homosexualitet. 

Nå, nu känner jag förstås inte så bra till HTB idag. Den karismatiska rörelsen har absolut haft sina bekymmer och jag kan inte rakt av och utan att känna till alla aspekter försvara allt som kan tänkas pågå i denna församling. Men faktum är att HBT står mycket mer i vad som kan beskrivas som biblisk mainstream-kristendom än vad vår kyrka gör idag. Därför kan det vara mycket viktigt och lärorikt för en extremliberal hbtq-präst att för en stund stiga ur vår lilla inhemska konstgjorda bubbla och se vad den globala kristendomen idag är och står för. 

Att detta leder till en stor chock - vilket här tycks ha skett - borde inte leda till kritik mot den globala kristendomen utan snarare leda till självreflektion och till omvändelse. Men det är förstås att hoppas alldeles för mycket. Stefan Forsén, som fungerar som tillfällig ansvarsperson inom Helsingfors kyrkliga samfällighet, har självfallet noterat Kopperoinens kritik och lovar bot och bättring. Bubblan och de vilsegångna själar som lever i den ska i framtiden skyddas betydligt bättre från allt som kan tänkas ge ljus över hur galet det har gått i vår kyrka.

Jag noterar också att Niklas Andersson, präst i Petrus församling, som deltog i samma utbildningsresa ser helt annorlunda på upplevelsen.  

Välsignelse?

Svenska Yle publicerar idag en artikel om hur den lutherska kyrkan börjat välsigna husdjur och om hur det i samband med förnyelsen av handboken också kommer att finnas formulär för en sådan sak. I artikeln talas det om en "gudstjänst för djur" som ordnades i Borgå domkyrkoförsamling 9/5. 

Låt mig först göra detta klart: Guds ord talar inte om välsignelse av husdjur. Det lämnas därmed öppet och är därmed (som jag ser det) en så kallad "adiafora"-fråga. Alltså något som vi som kristna kan göra. Eller låta bli att göra. Men en husdjursgudstjänst kan förstås vara ett bra sätt att nå sådana som vanligen inte går i kyrkan med evangelium. Men vi behöver komma ihåg att gudstjänsten inte är för djuren utan för människan. Detta missar artikeln.

Det som är ett ännu större problem är att det i artikeln talas om "kritiker" som menar att det finns viktigare saker som kyrkan borde ta tag i förrän man börjar med välsignelse av husdjur. Som t.ex. välsignelse av samkönade par. Det är framför allt t.f. kyrkoherden i Sibbo svenska församling, Helene Liljeström, som talar om detta i artikeln. 

Detta som sker här är att två helt olika saker blandas ihop. Välsignelse av husdjur är adiafora och något vi kan göra om vi vill. Det som kyrkan däremot aldrig kan göra är att välsigna sådant som Gud i sitt ord förbannar och kallar synd. Som t.ex. samkönade förhållanden. Att välsigna är nämligen något som endast Gud kan göra. Vår uppgift är att förmedla denna välsignelse. Och Gud välsignar rikligen! T.o.m. så rikligt att vi också kan förmedla välsignelsen till våra husdjur. Men där det inte finns någon välsignelse att förmedla kan vi inte välsigna - eller rättare sagt: förmedla välsignelsen. Om vi låtsas göra detta bedrar vi dem vi uttalar välsignelsen över och befäster dem i en falsk uppfattning att Gud skulle välsigna synden.

Att göra så är ytterst allvarligt.  

Om åsikter, läran och om tomma ord

Seurakuntalainen.fi rapporterar om Kyrkomötet och dess inledningsgudstjänst i vilken biskop Mari Parkkinen predikade. Det hon sade om kyrkans enhet, om vikten av att söka det som förenar och vikten av att hållas tillsammans i samma kyrka kan låta både bra och vist, men när man skrapar lite på ytan av orden ser man hur bedrägligt hon resonerar. 

Det stora felet hon gör är att hon jämställer "åsikter" och den kristna läran och dess grund, Bibeln. Med avstamp i det första kyrkomötet i vår kyrka och de trevande försöken att enas kring tolkningen av Schaumans då färska kyrkolag landar hon i att på samma sätt som kyrkomötesdelegaterna då klarade av att jämka åsikterna bör vi klara av att göra det samma också idag. Det hon avsiktligt bortser ifrån och med sitt resonemang försöker lura sina åhörare att missa är att det idag inte handlar om åsikter. Idag handlar det om att en stor del av kyrkans ledning (Parkkinen inberäknad) trampar Guds ord under sina fötter och i öppet trots har ställt sig upp mot Gud och hans heliga ord.    

I en sådan situation finns det helt enkelt inte längre några förutsättningar för enhet. Ifall det skulle finnas någon form av öppenhet hos kyrkoledningen för att ge rum för oss som vill hålla oss till Guds ord skulle det eventuellt finnas möjlighet för någon form av organisatorisk enhet, men inte för t.ex. en enhet kring samma nattvardsbord. Det är helt enkelt inte tillåtet att delta i sammanhang där uppenbara villolärare verkar. 

Biskoparna och kyrkans ledning tycks vara fullständigt blinda för vad och vem det är som har orsakat denna djupa splittring. Likt Parkkinen försöker de med lögnaktigt tal bedra kyrkomedlemmarna att tro att det bara handlar om skillnader i "åsikter" som med lite god vilja kan överbryggas. Men Jesus gör det fullkomligt klart att om vi inte håller oss till Guds bud och ord så har vi ingen gemenskap med honom. Kärlek till Herren Jesus förutsätter nämligen att vi också håller oss till hans bud. (Joh. 14:15, 23) Om vi inte gör det spelar det ingen roll hur vackra ord vi använder.   

Med rösterna 3-2...

En vän skickade mig för några dagar sedan länken till den censurerade versionen av Päivi Räsänens lilla bok "Till man och kvinna skapade han dem". På en del ställen är texten svärtad så att hela stycken eller delar av stycken inte längre går att läsa. Nåväl, jag har den ursprungliga versionen så jag kunde snabbt ta reda på vilka avsnitt i boken som högsta domstolen genom sitt beslut krävt skulle censureras. Eftersom dessa delar alltså är förbjudna att spridas i dagens (ur yttrandefrihetssynpunkt sett) U-land Finland kan jag tyvärr inte publicera dem här. 

Men det jag kan göra är att konstatera att det som HD genom sitt beslut censurerat är fullkomliga självklarheter. Det handlar om diskussionen kring huruvida homosexualiteten är en "psykosocial störning" och konstaterandet att politiska strävanden har åsidosatt vetenskapliga synpunkter. 

Men det får man alltså inte säga i dagens Finland. Jag hoppas att så många som möjligt skulle inse hur oerhört allvarligt detta är. Alltså det att en domstol på detta sätt går in och bestämmer vad som får eller inte får sägas i en pågående samhällelig diskussion.  

---

En liten tanke som slog mig var att hur blir det sedan ifall vetenskapen en dag skulle komma fram till att homosexualiteten inte är medfödd utan verkligen är en psykosocial störning? Kan ett sådant resultat överhuvudtaget publiceras i Finland efter denna dom? I klartext: Har HD nu, med rösterna 3-2, beslutit vad vetenskapen får komma fram till för resultat? Hbtq-lobbyn svarar förstås nej på denna fråga, men jag är inte alls övertygad. Främst av den orsaken att efter detta domslut kommer knappast någon ens att våga forska i saken. 

Vi får helt enkelt lära oss att leva i en situation där vissa sanningar numera blir offer för censur. Där vissa stycken helt enkelt inte går att läsa eftersom de är svärtade. Vi var flera som varnade för att detta skulle bli resultatet av den nya äktenskapslagstiftningen. Nå, nu är vi där. Håll till godo!  

Ett heligt, konungsligt prästerskap

En sak som det tyvärr undervisas relativt sällan om åtminstone i de kretsar där jag rör mig, är vårt ämbete som ett "konungsligt prästerskap". Men faktum är att som kristna, stående i Guds nåd för Jesu skull, är vi just detta: Ett heligt, konungsligt prästerskap. Petrus skriver om detta i sitt första brev:  

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem.Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet. (1Petr. 2:4-10)

Detta går förstås tillbaka på prästens ämbete i GT som förmedlare mellan Gud och människa. Prästerna trädde fram inför Gud och bar fram offer för folkets synder. Detta gjorde de i folkets ställe eftersom inte vem som helst hade rätten att göra detta utan detta var förbehållet framför allt Arons avkomlingar av Levi stam. Men i och med Jesu offer, hans död och uppståndelse för vår skull, har detta förändrats. Nu är det inte längre så att bara några få utvalda får träda fram inför Gud i folkets ställe. Nu har denna gåva, denna förmån, getts åt alla som lever i tron på Herren Jesus Kristus. Inte för att, som i GT, bära fram offer för synder. Det har Jesus gjort en gång för alla. Men vi får komma inför himmelens och jordens skapare i bön och åkallan. Vi får prisa och ära den Helige, och vi får bära fram allt som tynger oss och framför allt får vi be för våra medmänniskor.   

Detta innebär att vi kristna, som ett konungsligt prästerskap, i själva verket har ett högre ämbete än någon världslig härskare har. Vi har öppen och fri tillgång till Guds tron, och han har lovat att lyssna till våra böner. Detta är en oerhört stor gåva, men det är samtidigt - precis som alla andra ämbeten - förknippat med skyldigheter. En gåva och ett ämbete är till för att användas. Därför uppmanar också Herren Gud genom aposteln Paulus oss att bruka detta ämbete och gå in i bönens tjänst: 

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1Tim. 2:1-4)

 

Fullständigt avslöjande!

Jag skrev för en tid sedan en text om sovjetmetodernas återkomst angående svenska kyrkans biskopars åtgärdsplan för att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. Som väntat har inte reaktionerna låtit vänta på sig. I en insändare i Svenska kyrkans tidning avslöjar nu docenten Mats Bågesund på ett närmast brutalt sätt hur biskoparna sviker, ljuger och bedrar i motiveringarna för sin åtgärdsplan.

Bågesund avslutar sin insändare med orden: "[Det är b]eklagligt att de högsta ledarna för ett kristet samfund på detta sätt underkänner Bibelns trovärdighet och inte drar sig för att inte bara döma utan också förkasta kallelsen hos prästkandidater, som upplever sig kallade att förkunna Guds Ord." 

Känns de svenska biskoparnas modus operandi igen? Det centrala är förnekelsen av Guds ord. Detta går igen överallt idag där avfallet från Herren Gud sprider sig i våra stora (folk)kyrkor.

Läs gärna hela Bågesunds insändare!  

Om situationen i kyrkan III

Jag såg/lyssnade för några dagar sedan till ett par videofilerfrån kyrkofolkets fastetidsfest från i vår, och det följande är några reflektioner som jag gjorde när jag lyssnade. (Om du behärskar finskan kan jag varmt rekommendera dessa videor!)

När vi lyssnar på biskoparna idag så tycks det största problemet i vår kyrka vara att vi inte kan gå till samma nattvardsbord. Nå, detta är förstås en självklarhet eftersom det finns villolärare i kyrkan och vi har en klar uppmaning i Guds ord att skilja oss från dessa. Därför kommer det aldrig att vara möjligt att gå till samma nattvardsbord – inte med mindre än att dessa villolärare börjar göra något annat än att verka som präster i kyrkan. Men som sagt, när vi lyssnar på vad biskoparna säger tycks detta vara vårt största problem.

Detta samtidigt som över 90% av vår kyrkas medlemmar inte går till något nattvardsbord överhuvudtaget! (Under år 2025 begicks ca 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar i vår kyrka med över 3 miljoner medlemmar. Om vi beräknar att den aktiva kyrkomedlemmen går till nattvarden i medeltal ca 10 ggr per år innebär det i runda tal att 95 % aldrig går till nattvarden.) DETTA är vår kyrkas stora problem! Alltså att kyrkan har en massa medlemmar som inte bryr sig i sitt medlemskap och framför allt att de inte bryr sig i Herren Jesus Kristus och den frälsning han har att erbjuda.

Vilken är biskoparnas "medicin" i den här situationen? Jo, de vill förbjuda sådana nattvardsmässor som ordnas av andra aktörer än församlingarna och på sådana platser där församlingsmedlemmarna inte kan gå till församlingens mässor eftersom någon form av villolärare leder denna. Frågan blir då: På vilket sätt löser detta det verkligt stora problemet?  Svaret är givet: På inget sätt alls. Tvärtom, det gör det bara värre.

Vi har idag drygt 300 församlingar i vår kyrka. Samtidigt finns det i Finland drygt 100 mässgemenskaper i och i kyrkans gränstrakter där mässan firas utan kvinnliga präster och manliga villolärare. Av dessa är knappt 50 i missionsstiftets regi och drygt 50 i kyrkfolkets regi – förutom förstås också en mängd mindre lutherska mässgemenskaper som är helt utanför kyrkan. Det skulle vara intressant att veta hur stor andel av dessa 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar som skedde i dessa ca 100 mässgemenskaper. (Ja, jag är medveten om att missionsstiftets mässor inte räknas in i kyrkans officiella statistik, men ändå.) Jag tror att svaret skulle förbluffa oss.

I paneldiskussionen gavs ett, enligt mig, gott förslag på hur kyrkans yttre enhet kunde bevaras och biskoparna skulle ta på allvar sin roll att vara biskopar för hela kyrkan. Jukka Malinen föreslog en modell där kyrkorna skulle öppnas för oss gammaltroende och våra mässor. Låt församlingarnas anställda präster fira nattvardsmässor på exempelvis förmiddagarna och kyrkfolkets representanter på eftermiddagarna. På så vis skulle vi alla samlas vid samma nattvardsbord om än inte på samma tider. På detta sätt skulle fokus hamna på rätt saker – alltså på att nå som många som möjligt av kyrkans medlemmar med ordet och sakramentet. Så skulle den yttre enheten kunna bevaras utan att göra våld på någons samvete.

Detta skulle dock kräva att biskoparna igen skulle gå in för att viga gammaltroende till prästämbetet, något som knappast kommer att ske. Denna modell skulle också innebära att församlingsmedlemmarna skulle få möjlighet att "rösta med fötterna", och det är med stor sannolikhet något som kyrkoledningen på alla sätt vill undvika. Det kunde nämligen visa sig att deras linje inte är så alldeles attraktiv.   

Så nej. Detta kommer inte att ske. Som Ville Auvinen konstaterade: Kyrkans ledning är så stockkonservativ att inga nyordningar som skulle rädda situationen duger.

Det enda som gäller idag är maktspråk och tvång. Och nej, det kommer inte att fungera.

 

I-Kabod

I första Samuelsbokens fjärde kapitel berättas en bedrövlig historia som har mycket att lära också oss som lever idag. Israel var i krig med filistéerna som Gud hade sänt över dem för att de inte vandrade med Herren och på hans vägar. Efter att ha blivit slagna kom israeliterna på idén att föra ut Guds ark till stridsplatsen eftersom  detta skulle, så som de såg det, vara en garant för framgång i kriget. Men det gick inte så utan israel blev igen slaget och förbundsarken blev bortförd som krigsbyte till Asdod.

Israels domare Elis två söner dog i striderna och när Eli fick höra att arken var förlorad och hans båda söner döda dog även han. Elis sonhustru, som var höggravid och som denna dag hade förlorat både sin make, sin svärfar och fått höra att arken var bortrövad blev så upprörd att hon födde en son i förtid och uppenbarligen också hon dog under den svåra förlossningen. Innan hon dog hann hon ändå ge sin son namnet I-Kabod som betyder "utan härlighet". Detta eftersom Guds ark var bortförd och därmed "Härligheten är borta från Israel eftersom Guds ark är bortrövad".

---

Så, vad kan vi lära oss av denna bedrövliga historia? Det som jag framför allt blir påmind om är att Guds folks härlighet inte sitter i det yttre. Vi kan tåga runt med fina dräkter och under högtidliga former, vi kan låtsas som att allt är väl och att Gud är med oss. Men inte ens Guds ark hjälpte israeliterna i striderna när de inte ville gå med Herren och lyda hans vilja. Samma sak gäller också för oss. Gud är inte med oss för att vi ställer upp en yttre härlighet, utan Gud bekänner sig till de som ödmjukt erkänner hans rätt och hans ära. 

Jesus gör detta oerhört klart i det femtonde kapitlet i Johannesevangeliet: "Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh. 15:4-5)

Den stora frågan för varje kristen borde därför alltid vara: Hur förblir jag/vi i Herren? Jesus ger själv svaret på frågan bara några verser senare. "Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek." (Joh. 15:9-10) 

---

Lydnaden har sin plats i det kristna livet. Inte som en väg in i det - där gäller endast Guds nåd - men som vägen framåt i tro sedan när vi är inne på Guds väg. För en kristen gäller ödmjuk tro och trons lydnad inför Guds ord och hans bud och vilja. Det är där härligheten bor. I ödmjukheten, tron och lydnaden. Inte i de yttre tecknen om dessa inte kombineras med ödmjukhet, tro och lydnad. I kombination med det öppna trotset mot Guds ord, hans bud och hans vilja är de yttre tecknen ingenting värda. Där gäller I-Kabod. Där saknas den härlighet som räknas och som betyder något.  

Det var inte som jag först trodde...

 Döm om min förvåning när jag igår läste ÖT och rapporteringen om det första mötet mellan Bo-Göran Åstrand och ledningen i Risöhälls bönehusförsamling. "Jag tar oron som finns på största allvar", ropade underrubriken ut. Äntligen!, tänkte jag. Äntligen tar Åstrand vår oro över framtiden och hur vi ska få nya präster som vi gammaltroende kan lita på på allvar!

Men nej. Igen visar Åstrand hur han konsekvent vägrar vara biskop för hela stiftet. I slutet av artikeln sägs det nämligen klart ut vad Åstrands allvarstagande handlar om: "Det är viktigt att vi sitter lugnt i båten och söker lösningar utan förhastade beslut. Jag tar oron som finns inom väckelsen med anledning av det som hänt i Risöhäll på största allvar, säger biskopen och understryker att ingen behöver lämna kyrkan."

---

Det är alltså oron (som några få? har uttryckt) över vad som sker inom LFF som Åstrand tar på allvar. Inte de mångas oro över huruvida det i framtiden alls kommer att finnas rum för oss gammaltroende i kyrkan. 

Suck. Igen. 

Sovjetmetoder gör comeback

Sedan Svenska kyrkan (SveK) införde vigsel av samkönade par har diskussionen inte längre handlat om huruvida detta är rätt enligt Guds ord utan hur kyrkan ska förhålla sig till präster som vägrar viga samkönade. I dagsläget har fyra av tretton biskopar gjort klart att de inte prästviger kandidater som inte är beredda att viga samkönade, och denna siffra kommer förstås att stiga. Frågan är bara hur snabbt den gör det. 

Under tiden har biskoparna, som tydligt är pressade av media (något som riktiga biskopar inte skulle bry sig i), tagit fram en åtgärdsplan med målet att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. I uttalandet från biskoparna ingår dessutom några "självklarheter" som avkrävs alla präster. Dels får de inte ha "en dömande människosyn" (läs: De får inte kalla homosexualitet för synd) och de måste acceptera att homosexualitet är medfött. (Något som vetenskapen inte har klarat av att visa, men whatever.) 

Men till listan på åtgärder! På denna lista finns praktik i hbtq-vänliga församlingar, riktade kurser för teologiestuderande ("riktade" innebär att dessa kurser bara är till för sådana som vill hålla sig till Guds ord i äktenskapsfrågan), samtal med en mentor samt själavård och terapi. 

Ja, du läste rätt. Den teolog/präst som inte är beredd att viga samkönade ska gå i terapi! 

Senast präster och teologer med "fel" åsikter har tvingats gå i terapi för att "korrigeras" var, vad jag vet, under Sovjettiden.

Så här långt har det alltså gått i Sverige. Den präst som tror på och vill hålla sig till Guds ord (och till sunt förnuft, bör tilläggas!) bör få terapi för att botas från sina konstiga funderingar. 

Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.  

Om situationen i kyrkan II

Som väntat sprider sig diskussionen om vad som är på gång i Borgå stift, om än åtminstone jag skulle ha förväntat mig att det skulle ha gått lite snabbare än det gör - detta är ändå en stor nyhet och kyrkliga schismer tenderar att vara något som media gillar att gotta sig i. Nå, nu har också Hbl fått upp ögonen för vad som är på gång. 

Givetvis ska biskop Åstrand säga sitt om situationen (än en gång), och det jag reagerar på är att hans ordval blir allt hårdare - trots att (vad jag vet) han ännu inte har fört några diskussioner med de inblandade. Och givetvis ser och förstår han fortfarande inte vem som är att skylla för det skedda. Men det skulle förstås vara att kräva för mycket.

Tyvärr kommer jag inte åt hela artikeln i Hbl, men redan det lilla jag kommer åt säger en hel del. Artikeln inleds med orden "Bo-Göran Åstrand upplever att polariseringen kryper in i det kyrkliga i allt högre grad."

Men det är ju klart att den gör det! Det var biskoparna som, med sina pastorala anvisningar gällande vigsel av samkönade, angav tonen och öppnade för en helt ny nivå av polarisering. 

I den första bildtexten, som jag också kan läsa, säger Åstrand att "en konservativ falang spänner mot den lutherska kyrkan". 

Det må vara sant, men om vi ska tala om vem som spänner - och mot vem - så är det klart och tydligt att det framför allt är biskoparna och kyrkans ledning som spänner mot Kyrkans Herre och Guds ord. Vi läser i Johannes evangelium att Jesus säger: "Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom ... Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:21-24)

---

Jag vidhåller att splittring överlag inte är något gott, även om vi i kommentarfältet under en annan text fick se att en viss sorts splittring faktiskt också kan vara en bra sak. Men om och när vi går till bottnen med splittringen och ser på dess orsaker är splittring inget gott. Den bottnar inte sällan nämligen i avfall och villolära. Så också den splittring vi nu ser manifesteras i Borgå stift och i vår kyrka som helhet. 

När vi talar splittring är det dessutom en mycket viktig sak vi bör komma ihåg. Splittring handlar inte om att människor drivs ifrån varandra. Inte i första hand. För att illustrera vad jag menar, låt mig säga så här: I en grupp kristna människor kan alla vara överens men där kan ändå råda djup splittring. Orsaken till detta är att det i den kristna kyrkan alltid handlar om Herren Jesus. Han är nämligen huvudet för sin kropp, kyrkan. Så därför kan alla människor i en organisation (kroppen) vara eniga men om huvudet (Kristus) är på en annan linje råder det, trots den synliga enheten, ändå splittring. 

Av detta följer det jag ofta har påpekat när det gäller kristen splittring: Majoriteten har aldrig automatiskt rätt, inte ens om alla ledare och biskopar är på majoritetens sida. I den kristna kyrkan är det Kristus och Guds ord som avgör saken. Så även om alla medlemmar skulle vara överens skulle de ändå kunna ha fel, om de alltså har gått emot Guds ord. 

---

Det är sant som Åstrand säger att polariseringen har ökat. Polarisering är ett annat ord för djup splittring. Men vi behöver ha klart för oss vem det är som orsakar splittringen och vad den beror på. För att tala med Åstrands ord: Vi behöver ha koll på vem som ytterst spänner och mot vem. 

Åstrand klarar som sagt inte av att se sin egen (stora) skuld till det som pågår. Men det skulle, som sagt, nog vara att kräva för mycket av honom.  

Om det goda hatpratet

Johanna Korhonen, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, har igen passat på att blanda sin slev i den pågående kyrkliga diskussionen. I TV-serien "Vihatut naiset" kommenterar hon den bibliska ämbetssynen och liknar det så kallade kvinnoprästmotståndet vid ett "virus" som hela tiden sprider sig till nya generationer. 

Korhonen är givetvis ute efter att chockera, men hon går långt över gränsen för hatprat i det hon säger här. Men givetvis kommer detta inte att leda till någonting eftersom det här är fråga om ett "gott" hat. Människor som stämplats som reaktionära och fiender till allt som är gott får man utsätta för hatprat. Men bara för jämförelsens skull: Tänk dig vilken uppståndelse det skulle bli ifall någon skulle säga samma sak om t.ex. homosexuella.    

Om situationen i kyrkan

Jag har haft en intensivare arbetsperiod på farmen och dessutom har vi de senaste dagarna haft så mycket jobb med vår Harambee-samling att jag inte riktigt har hunnit skriva några bloggtexter. Men debatten kring den nya situationen vårt stift och vår kyrka befinner sig i efter pastorsinstallationerna i Risöhäll har fortsatt. Kyrkpressen lyfter fram det att Borgå stift har haft en mer tillåtande linje i förhållande till nattvardsmässor i bönehusen, och här lyfts också SLEF:s mässor och konfirmandundervisning fram. J-E- Andelin, som har sammanställt artikeln, lyfter också fram ärkebiskop Luoma, Åbobiskopen Leppänen och Esbobiskopen Hintikka som har krävt hårdare tag mot väckelserörelserna och framför allt Kajsamari Hintikkas påstående att "gummibandet" har tänjts långt och ifall det tänjs mera riskerar det att gå av. Med detta avser hon att biskoparnas tålamod så småningom börjar vara slut. 

Problemet, ur Hintikkas perspektiv, är att det egentligen bara finns ett redskap i kyrkans/biskoparnas verktygslåda och det är ekonomiska påtryckningar. Kyrkan kan avsluta missionssamarbetet med de väckelserörelser som är en del av kyrkans yttremission (vilket troligen ändå kommer att ske när det nuvarande samarbetsavtalet mellan kyrkan och SLEY, SLEF och SEKL löper ut sommaren 2028) och dra bort kollekterna (vilket redan långt har skett) och därmed undergräva det goda missionsarbete som väckelserörelserna gör. Men där är det sedan slut. Det finns t.ex. inget i kyrkolagen som gör det möjligt för kyrkans ledning att sparka ut någon ur kyrkan, något som också äb Luoma konstaterar i "piispan kyselytunti" i Radio Dei. 

Så vad kan biskoparna göra? De kan givetvis avkraga de präster som officerar i rörelsernas olika mässgemenskaper, och det skulle förstås vara ett hårt slag. Men skulle det göra någon skillnad? Jag misstänker att en sådan åtgärd bara skulle sätta mer fart på processen. Dessutom skulle det vara ytterst avslöjande ifall våra biskopar verkligen skulle vara beredda att gå så långt att de skulle försöka förbjuda kyrkans medlemmar att delta i mässan. Vilket en sådan åtgärd helt konkret skulle innebära. Skulle det gå så långt skulle vi vara i en situation som helt klart kunde beskrivas som ett "Konventikelplakatet 2".

Biskop emeritus Erik Vikström lyfter fram ännu en sak som kyrkan/biskoparna kunde tänkas ta sig för, nämligen att polisanmäla för "olovlig användning av ämbetstecken". Detta då alltså gällande sådana pastorer som vigts utanför kyrkans och biskoparnas jurisdiktion men som ännu är medlemmar i kyrkan. Det Vikström här avser är alltså det faktum att sådana pastorer inte har rätt att bära stolan runt nacken (i stället för över axeln som t.ex. prästdiakoner i Ingermanlands kyrka gör). 

Som du som läser säkert har insett handlar detta om hårklyverier, men åtminstone jag utesluter inte att biskoparna i sina desperata försöka att kontrollera situationen också kan tänkas gå in för något sådant. 

Det som är det stora problemet är förstås att biskoparna kan, som en stridsåtgärd, gå in för att riva ner och förstöra det fruktbara samarbete som väckelserörelserna och kyrkans församlingar på många håll har. Exempel på detta finns redan bl.a. i Länsi-Pori och Seinäjoki där församlingen ville låta SLEY:s mässor fortsätta men biskoparna sade nej och därmed olagligförklarade dessa mässgemenskaper. Också en sådan åtgärd skulle dock avslöja biskoparnas sanna avsikter. Alltså att detta handlar om makt och maktspråk, inte om att se till kyrkomedlemmarnas bästa. 

Harambee!

I morgon (lördag) kväll kl 18 samlas vi i Ytteresse bönehus för en Klippan-Harambee. Ordet Harambee kommer från Swahili och är Kenyas nationella motto. Det betyder "att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål". Målet i detta fall är alltså lägerområdet Klippan och mer exakt den nya stugbyn som ska byggas på Klippan. 

Vi ska alltså samla in pengar. Detta gör vi genom att äta hotdogs tillsammans, få information om byggandet (Sol-Britt Häggbloim från byggnadskommittén medverkar), ropa in varor på en auktion och köpa "Klippan-merch" så som fågelholkar, tröjor och annat Klippan-relaterat. Kvällen avslutas med en andakt (Bengt Forsblom) och kaffeservering. 

Välkommen med och arbeta tillsammans för ett gott ändamål!  

 

 

 

Om Åstrands handfallenhet

ÖT passar på att hålla frågan om vad som egentligen hände för snart två veckor sedan i Risöhäll bönehus varm. Eller kanske rättare sagt: ÖT har förstått att det som hände var kyrkohistoriskt märkbart och lyfter därför fram saken igen. Denna gång i en längre artikel där biskop Bo-Göra Åstrand får mycket utrymme. 

Det som skiner igenom i Åstrands uttalanden är att han står handfallen inför det skedda och att han innerligt hoppas att det skedda ska leda till någon form av splittring inom LFF. Det faktum att han inte kan göra ett dyft åt det skedda blir klart och tydligt. Lika klart och tydligt blir också att han inte har någon som helst avsikt att ta något som helst ansvar för att situationen har blivit sådan den är. Nå, det finns inget som hindrar mig från att belysa ansvarsfrågan. 

Det Åstrand inte har förstått är att det inte går att gå bort från Guds ord (och i praktiken skapa en ny religion) och klämma åt sådana kristna som inte accepterar det han och de övriga biskoparna har gjort. Det är som att föröka hålla fast en våt tvål genom att klämma åt om den. Det slutar oundvikligen med att man tappar greppet om tvålen och den skjuter iväg långt utom räckhåll. 

Faktum är att biskoparna redan i snart trettio års tid allt mer har gått in för att bara vara biskopar för en del av vår kyrka. Alla vi som vill stå på Guds ords grund (av vilka en stor del hör till kyrkans olika konservativa väckelserörelser) har skuffats åt sidan och medan åren går blir det allt färre präster kvar som vi kan har förtroende för eftersom det idag inte längre går att få prästvigning om man inte kan tänka sig att samarbeta fullt ut med alla kyrkans villolärande präster. 

Denna situation är givetvis helt ohållbar, och den kräver en lösning. Om inte biskoparna går in föra att viga kommer dessa präster att vigas (och sättas in i ämbetet) på annat sätt. (Se videon vid 1:23) Svårare än så är det inte. Det som hände i Risöhäll var en liten början på denna process.  

Om Guds ord

Den senaste tiden har det pågått en diskussion i kommentarfältet här på bloggen rörande Bibelns klarhet och möjligheten att förstå Bibeln. I denna diskussion har tyngdpunkten förståeligt nog legat på själva texten – och kritikerna har (förstås) påstått att den inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) har påstått att den är eftersom det finns så många olika sätt att "tolka" (läs: förstå) texten. Detta har sedan resulterat i de många olika kyrkor och rörelser vi har idag. Nå, jag har visat att detta ofta beror på annat än det att texten skulle vara oklar. En sak vi gärna kan lägga till i detta sammanhang är att bibelordet är så rikt att människor och kyrkor har svårt att omfatta dessa höjd, djup och bredd. När så någon har upptäckt något nytt i Ordet och betonat detta nya har det, inte sällan som ett resultat av människans syndfullhet, ofta lett till en onödig splittring.

Nåväl. Det centrala när vi talar om Bibeln är ändå inte hurudan texten är utan vad texten är.

För Bibeln är ingen vanlig bok. I själva verket finns det ingen annan bok som Bibeln. I och genom Bibeln talar Gud till oss människor. Bibeln är, som vi säger inom teologin, Guds särskilda uppenbarelse till och för oss människor.Vidare är Bibeln profetisk. Det betyder att den talar in i människors situation och att den också kan uppenbara vad Gud kommer att göra i framtiden med och för sitt folk.

Visst kan vi diskutera Bibelns ofelbarhet, dess historia och handskrifternas väg genom historien. Det är mycket intressanta saker. Men om vi enbart fokuserar på dessa saker riskerar vi att missa vad Bibeln är. Och vad Bibeln gör.

Först och främst är det genom Bibeln som den fördolde guden uppenbarar sig, sin vilja och sin plan för sin skapelse för oss. Utan Guds ord skulle vi människor sväva i ovisshet rörande vem Gud är, vad han har gjort och framför allt om allt som rör vår eviga själ och dess frälsning.

Så Bibeln är verkligen ingen vanlig bok. Men det slutar inte där. Bibeln säger om sig själv att Guds ord är "levande och verksamt" och att det "är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr. 4:12)

Det här för att Bibeln, Guds ord, samverkar med Guds Ande och blir, ja just det, levande för den människa som läser Bibeln i frälsningsavsikt.

Så visst är det meningsfullt att diskutera Bibeln, dess klarhet och dess ursprung. Men när vi gör så får vi inte glömma bort vad Bibeln är. Den är, för att tala med Luther, ett nådemedel som Gud har gett oss för vår frälsnings skull.

En Guds gåva. Och det på mer än ett sätt.  

 

Om orsaker till kristen splittring

Den amerikanske apologeten John Warwick Montgomery (1931-2024) berättade en gång om en professor i teologi som han studerade under. Denne professor, som hade finländska släktrötter, sade att han hade som mål när han inledde sina studier att han skulle bli berömd. Sedan insåg han att han, för att bli berömd, behövde hitta på något nytt och revolutionerande. Men eftersom Guds ord står fast måste den som vill komma med något nytt och revolutionerande gå utanför ordet och bli en villolärare. Så då valde han att inte bli berömd och nöjde sig med att hålla sig till det en gång för alla givna. 

I tråden under texten "Årets nyhet" diskuterar jag och en anonym kommentator frågan om bibelordets klarhet. Den anonyme, som dras med en ordentlig släng av cynism, menar att Bibeln inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) påstår att den är och som motivering för detta påstående anför han det faktum att det finns tusentals kristna rörelser som är oeniga i diverse frågor.

Splittringen mellan kristna är beklaglig, absolut. Ja mer än så. Det är en synd inför och mot Herren. Men vi behöver se skillnad på andlig enhet/endräkt och organisatorisk enhet. Det förra kan existera trots att det senare inte gör det. Men den distinktionen gör förstås inte kristendomskritikerna, och varför skulle de göra det? Andens enhet är ofta och långt osynlig, och eftersom deras kritik kommer från utsidan kan de inte se eller förstå denna enhet.

Men det är ett faktum att det finns organisatorisk splittring kristna emellan. Ofta, men inte alltid, beror denna splittring på att människor i gångna tider inte har kommit överens. Ibland beror den på missförstånd. Och inte sällan beror den på att människor/kyrkoledare har velat bli berömda. Eller så har vi dagens populära väg till splittring: Att kyrkoledningen i stället för att lyda Guds ord och vilja omfamnar den syndfulla världens förvrängda syn på olika frågor.      

Reflektioner

Som väntat tar ÖT, på ledarplats, upp det som hände i Risöhäll i söndags. Sofie Stara betonar det kyrkohistoriska i händelsen liksom också jag gjorde här på bloggen. Givetvis är hennes text vinklad, och det hon lyfter fram som ett problem (i ett citat av B-G Åstrand) är det faktum att de nu installerade pastorerna är underställda biskopen i Ingermanlands lutherska kyrka. Och onekligen är detta en ordentlig knut som knappast låter sig lösas. Speciellt som vår kyrkolednings vanliga påtryckningsmetod inte kommer att fungera. Då talar jag förstås om det ekonomiska. 

Det Stara emellertid inte nämner med ett enda ord är varför vi har hamnat i denna situation. Ja, hon nämner stridsfrågorna, men inte orsaken till att vi har hamnat där vi är nu. Det är DÄR det stora problemet finns, men eftersom hon ekar Åstrands åsikter och funderingar (och han inte erkänner sin skuld i denna sak) kommer det inte heller fram i ledaren. Men jag kan berätta det: Orsaken till att man i Risöhäll har ansett sig tvungna att ta till denna extrema lösning är att biskoparna och kyrkans ledning redan en längre tid har struntat fullständigt i att tillgodose det behov den bibelkonservativa delen av vår kyrka har gällande nya präster som vi kan ha förtroende för. Biskoparna har helt enkelt valt att bara vara biskopar för en del av kyrkans medlemmar. Detta säkerligen parat med antagandet att "nog kommer de att rätta sig i ledet". 

Nå, nu fick vi ett första bevis på att så inte kommer att ske. Och som sagt var detta bara den första riktigt ordentliga sprickan i dammen. Det kommer garanterat mera, och då får vi se hur stort raset blir. 

---

Kärnan i denna fråga är huruvida kyrkan ska följa Guds ord eller världen. Kyrkans ledning och biskoparna har kapitulerat inför världen och valt att gå in för flera ordningar som inte godkänns i Guds ord - främst då gällande ämbetet och äktenskapet. Detta helt tydligt för att förhindra att den majoritet (?) av kyrkans medlemmar som inte tror på Bibelns Gud ska ta på näsan och skriva ut sig. Biskoparna har insett att det inte går att halta på båda sidorna (1Kung. 18:21), och man har valt världen framom Guds bud och vilja. Detta får följder, och nu ser vi, helt konkret, hur dessa kan komma att börja se ut.

---

Sedan är det närmast lustigt att läsa vad Stara skriver om forumet "Ett himla liv" som ordnas i Tammerfors i höst för de anställda i Borgå stift. Ett forum som "låter väl som en mardröm för en del" för att det betonar "jämställdhet och likabehandling". Stara skriver att detta evenemang har varit fullbokat sedan länge. Enligt Stara för att "människor söker gemenskap och vägledning, att bli burna framåt av varandra och styrkan i att tro, be och lyssna".

Maken till naivitet får man leta efter. Evenemanget är obligatoriskt för alla anställda och för den som anmälde sig före utgången av januari är deltagaravgiften avsevärt billigare. Det är DÄRFÖR "evenemanget har varit fullbokat sedan länge". Och nej. Detta handlar inte om att "i tro be och lyssna". Vad det handlar om ids jag inte spekulera i, men Staras naiva bild är ytterligt falsk.  

En nationalist ut, en annan in

Det gick precis så som gallupundersökningarna visade i det ungerska valet igår. Viktor Orbáns 16 år vid makten tar slut och han efterträds av Peter Magyar. En nationalist ut, en annan in alltså. 

Det vi kan lägga märke till är att det INTE gick så som vänstermedia försökt skrämma upp oss med, alltså att Orbán inte skulle ge ifrån sig makten och inte erkänna en möjlig valförlust. Det gjorde han, och (en del av) vänstermedia får stå där med skammen. Framtiden kommer att visa hur stora förändringar detta i själva verket kommer att leda till. EU-ledningen har intalat sig att Magyar är så mycket bättre än Orbán, så åtminstone inledningsvis kommer de frysta miljarderna i EU-stöd säkert att betalas ut. Jag är dock inte alls övertygad om att så alldeles mycket kommer att förändras. Även Magyar kommer att sätta Ungern först i förhållandet till EU (och även sedan energiverkligheten klarnar för honom) i förhållandet till Ryssland. 

En sak som absolut kommer att bli bättre med detta maktskifte är detta med korruptionen. Jag vet inte hur omfattande korruptionen i Ungern har varit under Orbán (säkerligen har den funnits men knappast har den varit så omfattande som vänstermedia har låtit förstå), men faktum är att makten korrumperar. Och 16 år vid makten är alldeles tillräckligt länge för att detta ska ske. 

Det som däremot riskerar att bli sämre, åtminstone inledningsvis är det faktum att EU nu mister en broms som har hållit utvecklingen (läs: degenereringen) tillbaka. Risken är nu, om inte Magyar överraskar positivt, att EU allt snabbare kommer att utvecklas i auktoritär riktning där oppositionen blir allt svagare, yttrandefriheten inskränks och farten i riktning mot (åtminstone åsikts)diktatur blir allt snabbare.

Men som sagt, Magyar kan överraska. Jag hoppas att han gör det.    

GloriaDei-mässa

Förutom att det skapas kyrkohistoria idag firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad ikväll kl 18. Albert Häggblom är liturg, Tore Jungerstam predikar och Felix Lindvik samt gitarrgruppen Salem står för sången och musiken. 

Välkommen med att fira himlafesten på jorden!  

Helgens predikan

SLEF inledde under Corona-tiden en serie med "Helgens predikan" på Youtube. Detta har fortgått sedan dess, och den här veckan fick jag förmånen att bidra med en predikan. Temat är "Uppståndelsens vittnen" och som den historiker jag är fokuserar jag också en del på utombibliska vittnen till uppståndelsen och det som hände därefter. Predikotexten är hämtad från Joh. 21: 1-14. 

Årets nyhet

Igår kväll släppte ÖT något som måste vara årets nyhet på det kyrkliga fältet. Åtminstone hittills. Rubriken lyder: "Risöhäll bönehus kallar egna pastorer bakom ryggen på biskopen", och i artikeln får vi veta att Rishöhäll bönehusförening i Larsmo på söndag kommer att installera två pastorer i tjänst. Dessa två är sedan tidigare prästdiakonvigda i Ingermanlands lutherska kyrka. 

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand, som alltså inte har hört om saken på förhand, säger att detta är "anmärkningsvärt" och konstaterar att "en inomkyrklig väckelserörelse helt på egen hand och förbi alla ordningar skulle kalla egna pastorer har mig veterligen inte hänt tidigare i Borgå stift".

Nej, det har det inte och det är det som gör detta anmärkningsvärt. Frågan är om detta har skett tidigare i något stift i vår kyrka. Jag känner åtminstone inte till att så skulle ha skett - om man bortser från någon eller några små evangeliska församlingar på 30-talet där det eventuellt skedde. Men frågan är om dessa då längre hade något med folkkyrkan att göra. Hur som helst är detta en stor nyhet. 

---

Det är givet att detta kommer att leda till att LFF och Risöhälls bönehusförening kommer att bli beskyllda för att splittra kyrkan. Och ja, detta är en manifestation av den splittring som råder i vår kyrka och som sådan väldigt tråkig. Men, och detta är så oerhört viktigt att komma ihåg: Det är aldrig de som står fast vid Guds ord som skapar splittring. Det är alltid de som går bort från Guds ord som skapar splittringen. Så därför måste det skuldbeläggande fingret också för den splittring detta eventuellt skapar riktas rätt. Alltså mot biskoparna och kyrkans ledning. 

Vi har nu en situation där biskoparna under snart 30 års tid har vägrat prästviga kandidater som har hållit fast vid kyrkans på Bibeln grundade ämbetssyn. Detta alltså i en kyrka som har som grundprincip att alla lära och allt liv ska bedömas utifrån Guds ord. Denna situation har lett till att många kristna i vår kyrka saknar pastorer och herdar som de kan ha förtroende för. Det som nu skedde är en reaktion på denna helt ohållbara situation där biskoparna totalt har övergett en del av den flock de har ansvar för. 

---

Som sagt är detta en stor nyhet, och det förvånar att det hittills bara är ÖT som har uppmärksammat den. Men hur stor sak detta än är får vi anta att detta bara är början.