Sovjetmetoder gör comeback

Sedan Svenska kyrkan (SveK) införde vigsel av samkönade par har diskussionen inte längre handlat om huruvida detta är rätt enligt Guds ord utan hur kyrkan ska förhålla sig till präster som vägrar viga samkönade. I dagsläget har fyra av tretton biskopar gjort klart att de inte prästviger kandidater som inte är beredda att viga samkönade, och denna siffra kommer förstås att stiga. Frågan är bara hur snabbt den gör det. 

Under tiden har biskoparna, som tydligt är pressade av media (något som riktiga biskopar inte skulle bry sig i), tagit fram en åtgärdsplan med målet att få alla präster att "med glädje och av fri vilja" viga samkönade. I uttalandet från biskoparna ingår dessutom några "självklarheter" som avkrävs alla präster. Dels får de inte ha "en dömande människosyn" (läs: De får inte kalla homosexualitet för synd) och de måste acceptera att homosexualitet är medfött. (Något som vetenskapen inte har klarat av att visa, men whatever.) 

Men till listan på åtgärder! På denna lista finns praktik i hbtq-vänliga församlingar, riktade kurser för teologiestuderande ("riktade" innebär att dessa kurser bara är till för sådana som vill hålla sig till Guds ord i äktenskapsfrågan), samtal med en mentor samt själavård och terapi. 

Ja, du läste rätt. Den teolog/präst som inte är beredd att viga samkönade ska gå i terapi! 

Senast präster och teologer med "fel" åsikter har tvingats gå i terapi för att "korrigeras" var, vad jag vet, under Sovjettiden.

Så här långt har det alltså gått i Sverige. Den präst som tror på och vill hålla sig till Guds ord (och till sunt förnuft, bör tilläggas!) bör få terapi för att botas från sina konstiga funderingar. 

Så här går det när en kyrka underordnar sig världen i stället för Guds ord.  

Om situationen i kyrkan II

Som väntat sprider sig diskussionen om vad som är på gång i Borgå stift, om än åtminstone jag skulle ha förväntat mig att det skulle ha gått lite snabbare än det gör - detta är ändå en stor nyhet och kyrkliga schismer tenderar att vara något som media gillar att gotta sig i. Nå, nu har också Hbl fått upp ögonen för vad som är på gång. 

Givetvis ska biskop Åstrand säga sitt om situationen (än en gång), och det jag reagerar på är att hans ordval blir allt hårdare - trots att (vad jag vet) han ännu inte har fört några diskussioner med de inblandade. Och givetvis ser och förstår han fortfarande inte vem som är att skylla för det skedda. Men det skulle förstås vara att kräva för mycket.

Tyvärr kommer jag inte åt hela artikeln i Hbl, men redan det lilla jag kommer åt säger en hel del. Artikeln inleds med orden "Bo-Göran Åstrand upplever att polariseringen kryper in i det kyrkliga i allt högre grad."

Men det är ju klart att den gör det! Det var biskoparna som, med sina pastorala anvisningar gällande vigsel av samkönade, angav tonen och öppnade för en helt ny nivå av polarisering. 

I den första bildtexten, som jag också kan läsa, säger Åstrand att "en konservativ falang spänner mot den lutherska kyrkan". 

Det må vara sant, men om vi ska tala om vem som spänner - och mot vem - så är det klart och tydligt att det framför allt är biskoparna och kyrkans ledning som spänner mot Kyrkans Herre och Guds ord. Vi läser i Johannes evangelium att Jesus säger: "Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom ... Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig." (Joh. 14:21-24)

---

Jag vidhåller att splittring överlag inte är något gott, även om vi i kommentarfältet under en annan text fick se att en viss sorts splittring faktiskt också kan vara en bra sak. Men om och när vi går till bottnen med splittringen och ser på dess orsaker är splittring inget gott. Den bottnar inte sällan nämligen i avfall och villolära. Så också den splittring vi nu ser manifesteras i Borgå stift och i vår kyrka som helhet. 

När vi talar splittring är det dessutom en mycket viktig sak vi bör komma ihåg. Splittring handlar inte om att människor drivs ifrån varandra. Inte i första hand. För att illustrera vad jag menar, låt mig säga så här: I en grupp kristna människor kan alla vara överens men där kan ändå råda djup splittring. Orsaken till detta är att det i den kristna kyrkan alltid handlar om Herren Jesus. Han är nämligen huvudet för sin kropp, kyrkan. Så därför kan alla människor i en organisation (kroppen) vara eniga men om huvudet (Kristus) är på en annan linje råder det, trots den synliga enheten, ändå splittring. 

Av detta följer det jag ofta har påpekat när det gäller kristen splittring: Majoriteten har aldrig automatiskt rätt, inte ens om alla ledare och biskopar är på majoritetens sida. I den kristna kyrkan är det Kristus och Guds ord som avgör saken. Så även om alla medlemmar skulle vara överens skulle de ändå kunna ha fel, om de alltså har gått emot Guds ord. 

---

Det är sant som Åstrand säger att polariseringen har ökat. Polarisering är ett annat ord för djup splittring. Men vi behöver ha klart för oss vem det är som orsakar splittringen och vad den beror på. För att tala med Åstrands ord: Vi behöver ha koll på vem som ytterst spänner och mot vem. 

Åstrand klarar som sagt inte av att se sin egen (stora) skuld till det som pågår. Men det skulle, som sagt, nog vara att kräva för mycket av honom.  

Om det goda hatpratet

Johanna Korhonen, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, har igen passat på att blanda sin slev i den pågående kyrkliga diskussionen. I TV-serien "Vihatut naiset" kommenterar hon den bibliska ämbetssynen och liknar det så kallade kvinnoprästmotståndet vid ett "virus" som hela tiden sprider sig till nya generationer. 

Korhonen är givetvis ute efter att chockera, men hon går långt över gränsen för hatprat i det hon säger här. Men givetvis kommer detta inte att leda till någonting eftersom det här är fråga om ett "gott" hat. Människor som stämplats som reaktionära och fiender till allt som är gott får man utsätta för hatprat. Men bara för jämförelsens skull: Tänk dig vilken uppståndelse det skulle bli ifall någon skulle säga samma sak om t.ex. homosexuella.    

Om situationen i kyrkan

Jag har haft en intensivare arbetsperiod på farmen och dessutom har vi de senaste dagarna haft så mycket jobb med vår Harambee-samling att jag inte riktigt har hunnit skriva några bloggtexter. Men debatten kring den nya situationen vårt stift och vår kyrka befinner sig i efter pastorsinstallationerna i Risöhäll har fortsatt. Kyrkpressen lyfter fram det att Borgå stift har haft en mer tillåtande linje i förhållande till nattvardsmässor i bönehusen, och här lyfts också SLEF:s mässor och konfirmandundervisning fram. J-E- Andelin, som har sammanställt artikeln, lyfter också fram ärkebiskop Luoma, Åbobiskopen Leppänen och Esbobiskopen Hintikka som har krävt hårdare tag mot väckelserörelserna och framför allt Kajsamari Hintikkas påstående att "gummibandet" har tänjts långt och ifall det tänjs mera riskerar det att gå av. Med detta avser hon att biskoparnas tålamod så småningom börjar vara slut. 

Problemet, ur Hintikkas perspektiv, är att det egentligen bara finns ett redskap i kyrkans/biskoparnas verktygslåda och det är ekonomiska påtryckningar. Kyrkan kan avsluta missionssamarbetet med de väckelserörelser som är en del av kyrkans yttremission (vilket troligen ändå kommer att ske när det nuvarande samarbetsavtalet mellan kyrkan och SLEY, SLEF och SEKL löper ut sommaren 2028) och dra bort kollekterna (vilket redan långt har skett) och därmed undergräva det goda missionsarbete som väckelserörelserna gör. Men där är det sedan slut. Det finns t.ex. inget i kyrkolagen som gör det möjligt för kyrkans ledning att sparka ut någon ur kyrkan, något som också äb Luoma konstaterar i "piispan kyselytunti" i Radio Dei. 

Så vad kan biskoparna göra? De kan givetvis avkraga de präster som officerar i rörelsernas olika mässgemenskaper, och det skulle förstås vara ett hårt slag. Men skulle det göra någon skillnad? Jag misstänker att en sådan åtgärd bara skulle sätta mer fart på processen. Dessutom skulle det vara ytterst avslöjande ifall våra biskopar verkligen skulle vara beredda att gå så långt att de skulle försöka förbjuda kyrkans medlemmar att delta i mässan. Vilket en sådan åtgärd helt konkret skulle innebära. Skulle det gå så långt skulle vi vara i en situation som helt klart kunde beskrivas som ett "Konventikelplakatet 2".

Biskop emeritus Erik Vikström lyfter fram ännu en sak som kyrkan/biskoparna kunde tänkas ta sig för, nämligen att polisanmäla för "olovlig användning av ämbetstecken". Detta då alltså gällande sådana pastorer som vigts utanför kyrkans och biskoparnas jurisdiktion men som ännu är medlemmar i kyrkan. Det Vikström här avser är alltså det faktum att sådana pastorer inte har rätt att bära stolan runt nacken (i stället för över axeln som t.ex. prästdiakoner i Ingermanlands kyrka gör). 

Som du som läser säkert har insett handlar detta om hårklyverier, men åtminstone jag utesluter inte att biskoparna i sina desperata försöka att kontrollera situationen också kan tänkas gå in för något sådant. 

Det som är det stora problemet är förstås att biskoparna kan, som en stridsåtgärd, gå in för att riva ner och förstöra det fruktbara samarbete som väckelserörelserna och kyrkans församlingar på många håll har. Exempel på detta finns redan bl.a. i Länsi-Pori och Seinäjoki där församlingen ville låta SLEY:s mässor fortsätta men biskoparna sade nej och därmed olagligförklarade dessa mässgemenskaper. Också en sådan åtgärd skulle dock avslöja biskoparnas sanna avsikter. Alltså att detta handlar om makt och maktspråk, inte om att se till kyrkomedlemmarnas bästa. 

Harambee!

I morgon (lördag) kväll kl 18 samlas vi i Ytteresse bönehus för en Klippan-Harambee. Ordet Harambee kommer från Swahili och är Kenyas nationella motto. Det betyder "att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål". Målet i detta fall är alltså lägerområdet Klippan och mer exakt den nya stugbyn som ska byggas på Klippan. 

Vi ska alltså samla in pengar. Detta gör vi genom att äta hotdogs tillsammans, få information om byggandet (Sol-Britt Häggbloim från byggnadskommittén medverkar), ropa in varor på en auktion och köpa "Klippan-merch" så som fågelholkar, tröjor och annat Klippan-relaterat. Kvällen avslutas med en andakt (Bengt Forsblom) och kaffeservering. 

Välkommen med och arbeta tillsammans för ett gott ändamål!  

 

 

 

Om Åstrands handfallenhet

ÖT passar på att hålla frågan om vad som egentligen hände för snart två veckor sedan i Risöhäll bönehus varm. Eller kanske rättare sagt: ÖT har förstått att det som hände var kyrkohistoriskt märkbart och lyfter därför fram saken igen. Denna gång i en längre artikel där biskop Bo-Göra Åstrand får mycket utrymme. 

Det som skiner igenom i Åstrands uttalanden är att han står handfallen inför det skedda och att han innerligt hoppas att det skedda ska leda till någon form av splittring inom LFF. Det faktum att han inte kan göra ett dyft åt det skedda blir klart och tydligt. Lika klart och tydligt blir också att han inte har någon som helst avsikt att ta något som helst ansvar för att situationen har blivit sådan den är. Nå, det finns inget som hindrar mig från att belysa ansvarsfrågan. 

Det Åstrand inte har förstått är att det inte går att gå bort från Guds ord (och i praktiken skapa en ny religion) och klämma åt sådana kristna som inte accepterar det han och de övriga biskoparna har gjort. Det är som att föröka hålla fast en våt tvål genom att klämma åt om den. Det slutar oundvikligen med att man tappar greppet om tvålen och den skjuter iväg långt utom räckhåll. 

Faktum är att biskoparna redan i snart trettio års tid allt mer har gått in för att bara vara biskopar för en del av vår kyrka. Alla vi som vill stå på Guds ords grund (av vilka en stor del hör till kyrkans olika konservativa väckelserörelser) har skuffats åt sidan och medan åren går blir det allt färre präster kvar som vi kan har förtroende för eftersom det idag inte längre går att få prästvigning om man inte kan tänka sig att samarbeta fullt ut med alla kyrkans villolärande präster. 

Denna situation är givetvis helt ohållbar, och den kräver en lösning. Om inte biskoparna går in föra att viga kommer dessa präster att vigas (och sättas in i ämbetet) på annat sätt. (Se videon vid 1:23) Svårare än så är det inte. Det som hände i Risöhäll var en liten början på denna process.  

Om Guds ord

Den senaste tiden har det pågått en diskussion i kommentarfältet här på bloggen rörande Bibelns klarhet och möjligheten att förstå Bibeln. I denna diskussion har tyngdpunkten förståeligt nog legat på själva texten – och kritikerna har (förstås) påstått att den inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) har påstått att den är eftersom det finns så många olika sätt att "tolka" (läs: förstå) texten. Detta har sedan resulterat i de många olika kyrkor och rörelser vi har idag. Nå, jag har visat att detta ofta beror på annat än det att texten skulle vara oklar. En sak vi gärna kan lägga till i detta sammanhang är att bibelordet är så rikt att människor och kyrkor har svårt att omfatta dessa höjd, djup och bredd. När så någon har upptäckt något nytt i Ordet och betonat detta nya har det, inte sällan som ett resultat av människans syndfullhet, ofta lett till en onödig splittring.

Nåväl. Det centrala när vi talar om Bibeln är ändå inte hurudan texten är utan vad texten är.

För Bibeln är ingen vanlig bok. I själva verket finns det ingen annan bok som Bibeln. I och genom Bibeln talar Gud till oss människor. Bibeln är, som vi säger inom teologin, Guds särskilda uppenbarelse till och för oss människor.Vidare är Bibeln profetisk. Det betyder att den talar in i människors situation och att den också kan uppenbara vad Gud kommer att göra i framtiden med och för sitt folk.

Visst kan vi diskutera Bibelns ofelbarhet, dess historia och handskrifternas väg genom historien. Det är mycket intressanta saker. Men om vi enbart fokuserar på dessa saker riskerar vi att missa vad Bibeln är. Och vad Bibeln gör.

Först och främst är det genom Bibeln som den fördolde guden uppenbarar sig, sin vilja och sin plan för sin skapelse för oss. Utan Guds ord skulle vi människor sväva i ovisshet rörande vem Gud är, vad han har gjort och framför allt om allt som rör vår eviga själ och dess frälsning.

Så Bibeln är verkligen ingen vanlig bok. Men det slutar inte där. Bibeln säger om sig själv att Guds ord är "levande och verksamt" och att det "är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." (Hebr. 4:12)

Det här för att Bibeln, Guds ord, samverkar med Guds Ande och blir, ja just det, levande för den människa som läser Bibeln i frälsningsavsikt.

Så visst är det meningsfullt att diskutera Bibeln, dess klarhet och dess ursprung. Men när vi gör så får vi inte glömma bort vad Bibeln är. Den är, för att tala med Luther, ett nådemedel som Gud har gett oss för vår frälsnings skull.

En Guds gåva. Och det på mer än ett sätt.  

 

Om orsaker till kristen splittring

Den amerikanske apologeten John Warwick Montgomery (1931-2024) berättade en gång om en professor i teologi som han studerade under. Denne professor, som hade finländska släktrötter, sade att han hade som mål när han inledde sina studier att han skulle bli berömd. Sedan insåg han att han, för att bli berömd, behövde hitta på något nytt och revolutionerande. Men eftersom Guds ord står fast måste den som vill komma med något nytt och revolutionerande gå utanför ordet och bli en villolärare. Så då valde han att inte bli berömd och nöjde sig med att hålla sig till det en gång för alla givna. 

I tråden under texten "Årets nyhet" diskuterar jag och en anonym kommentator frågan om bibelordets klarhet. Den anonyme, som dras med en ordentlig släng av cynism, menar att Bibeln inte alls är så klar som jag (och många andra före mig) påstår att den är och som motivering för detta påstående anför han det faktum att det finns tusentals kristna rörelser som är oeniga i diverse frågor.

Splittringen mellan kristna är beklaglig, absolut. Ja mer än så. Det är en synd inför och mot Herren. Men vi behöver se skillnad på andlig enhet/endräkt och organisatorisk enhet. Det förra kan existera trots att det senare inte gör det. Men den distinktionen gör förstås inte kristendomskritikerna, och varför skulle de göra det? Andens enhet är ofta och långt osynlig, och eftersom deras kritik kommer från utsidan kan de inte se eller förstå denna enhet.

Men det är ett faktum att det finns organisatorisk splittring kristna emellan. Ofta, men inte alltid, beror denna splittring på att människor i gångna tider inte har kommit överens. Ibland beror den på missförstånd. Och inte sällan beror den på att människor/kyrkoledare har velat bli berömda. Eller så har vi dagens populära väg till splittring: Att kyrkoledningen i stället för att lyda Guds ord och vilja omfamnar den syndfulla världens förvrängda syn på olika frågor.      

Reflektioner

Som väntat tar ÖT, på ledarplats, upp det som hände i Risöhäll i söndags. Sofie Stara betonar det kyrkohistoriska i händelsen liksom också jag gjorde här på bloggen. Givetvis är hennes text vinklad, och det hon lyfter fram som ett problem (i ett citat av B-G Åstrand) är det faktum att de nu installerade pastorerna är underställda biskopen i Ingermanlands lutherska kyrka. Och onekligen är detta en ordentlig knut som knappast låter sig lösas. Speciellt som vår kyrkolednings vanliga påtryckningsmetod inte kommer att fungera. Då talar jag förstås om det ekonomiska. 

Det Stara emellertid inte nämner med ett enda ord är varför vi har hamnat i denna situation. Ja, hon nämner stridsfrågorna, men inte orsaken till att vi har hamnat där vi är nu. Det är DÄR det stora problemet finns, men eftersom hon ekar Åstrands åsikter och funderingar (och han inte erkänner sin skuld i denna sak) kommer det inte heller fram i ledaren. Men jag kan berätta det: Orsaken till att man i Risöhäll har ansett sig tvungna att ta till denna extrema lösning är att biskoparna och kyrkans ledning redan en längre tid har struntat fullständigt i att tillgodose det behov den bibelkonservativa delen av vår kyrka har gällande nya präster som vi kan ha förtroende för. Biskoparna har helt enkelt valt att bara vara biskopar för en del av kyrkans medlemmar. Detta säkerligen parat med antagandet att "nog kommer de att rätta sig i ledet". 

Nå, nu fick vi ett första bevis på att så inte kommer att ske. Och som sagt var detta bara den första riktigt ordentliga sprickan i dammen. Det kommer garanterat mera, och då får vi se hur stort raset blir. 

---

Kärnan i denna fråga är huruvida kyrkan ska följa Guds ord eller världen. Kyrkans ledning och biskoparna har kapitulerat inför världen och valt att gå in för flera ordningar som inte godkänns i Guds ord - främst då gällande ämbetet och äktenskapet. Detta helt tydligt för att förhindra att den majoritet (?) av kyrkans medlemmar som inte tror på Bibelns Gud ska ta på näsan och skriva ut sig. Biskoparna har insett att det inte går att halta på båda sidorna (1Kung. 18:21), och man har valt världen framom Guds bud och vilja. Detta får följder, och nu ser vi, helt konkret, hur dessa kan komma att börja se ut.

---

Sedan är det närmast lustigt att läsa vad Stara skriver om forumet "Ett himla liv" som ordnas i Tammerfors i höst för de anställda i Borgå stift. Ett forum som "låter väl som en mardröm för en del" för att det betonar "jämställdhet och likabehandling". Stara skriver att detta evenemang har varit fullbokat sedan länge. Enligt Stara för att "människor söker gemenskap och vägledning, att bli burna framåt av varandra och styrkan i att tro, be och lyssna".

Maken till naivitet får man leta efter. Evenemanget är obligatoriskt för alla anställda och för den som anmälde sig före utgången av januari är deltagaravgiften avsevärt billigare. Det är DÄRFÖR "evenemanget har varit fullbokat sedan länge". Och nej. Detta handlar inte om att "i tro be och lyssna". Vad det handlar om ids jag inte spekulera i, men Staras naiva bild är ytterligt falsk.  

En nationalist ut, en annan in

Det gick precis så som gallupundersökningarna visade i det ungerska valet igår. Viktor Orbáns 16 år vid makten tar slut och han efterträds av Peter Magyar. En nationalist ut, en annan in alltså. 

Det vi kan lägga märke till är att det INTE gick så som vänstermedia försökt skrämma upp oss med, alltså att Orbán inte skulle ge ifrån sig makten och inte erkänna en möjlig valförlust. Det gjorde han, och (en del av) vänstermedia får stå där med skammen. Framtiden kommer att visa hur stora förändringar detta i själva verket kommer att leda till. EU-ledningen har intalat sig att Magyar är så mycket bättre än Orbán, så åtminstone inledningsvis kommer de frysta miljarderna i EU-stöd säkert att betalas ut. Jag är dock inte alls övertygad om att så alldeles mycket kommer att förändras. Även Magyar kommer att sätta Ungern först i förhållandet till EU (och även sedan energiverkligheten klarnar för honom) i förhållandet till Ryssland. 

En sak som absolut kommer att bli bättre med detta maktskifte är detta med korruptionen. Jag vet inte hur omfattande korruptionen i Ungern har varit under Orbán (säkerligen har den funnits men knappast har den varit så omfattande som vänstermedia har låtit förstå), men faktum är att makten korrumperar. Och 16 år vid makten är alldeles tillräckligt länge för att detta ska ske. 

Det som däremot riskerar att bli sämre, åtminstone inledningsvis är det faktum att EU nu mister en broms som har hållit utvecklingen (läs: degenereringen) tillbaka. Risken är nu, om inte Magyar överraskar positivt, att EU allt snabbare kommer att utvecklas i auktoritär riktning där oppositionen blir allt svagare, yttrandefriheten inskränks och farten i riktning mot (åtminstone åsikts)diktatur blir allt snabbare.

Men som sagt, Magyar kan överraska. Jag hoppas att han gör det.    

GloriaDei-mässa

Förutom att det skapas kyrkohistoria idag firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad ikväll kl 18. Albert Häggblom är liturg, Tore Jungerstam predikar och Felix Lindvik samt gitarrgruppen Salem står för sången och musiken. 

Välkommen med att fira himlafesten på jorden!  

Helgens predikan

SLEF inledde under Corona-tiden en serie med "Helgens predikan" på Youtube. Detta har fortgått sedan dess, och den här veckan fick jag förmånen att bidra med en predikan. Temat är "Uppståndelsens vittnen" och som den historiker jag är fokuserar jag också en del på utombibliska vittnen till uppståndelsen och det som hände därefter. Predikotexten är hämtad från Joh. 21: 1-14. 

Årets nyhet

Igår kväll släppte ÖT något som måste vara årets nyhet på det kyrkliga fältet. Åtminstone hittills. Rubriken lyder: "Risöhäll bönehus kallar egna pastorer bakom ryggen på biskopen", och i artikeln får vi veta att Rishöhäll bönehusförening i Larsmo på söndag kommer att installera två pastorer i tjänst. Dessa två är sedan tidigare prästdiakonvigda i Ingermanlands lutherska kyrka. 

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand, som alltså inte har hört om saken på förhand, säger att detta är "anmärkningsvärt" och konstaterar att "en inomkyrklig väckelserörelse helt på egen hand och förbi alla ordningar skulle kalla egna pastorer har mig veterligen inte hänt tidigare i Borgå stift".

Nej, det har det inte och det är det som gör detta anmärkningsvärt. Frågan är om detta har skett tidigare i något stift i vår kyrka. Jag känner åtminstone inte till att så skulle ha skett - om man bortser från någon eller några små evangeliska församlingar på 30-talet där det eventuellt skedde. Men frågan är om dessa då längre hade något med folkkyrkan att göra. Hur som helst är detta en stor nyhet. 

---

Det är givet att detta kommer att leda till att LFF och Risöhälls bönehusförening kommer att bli beskyllda för att splittra kyrkan. Och ja, detta är en manifestation av den splittring som råder i vår kyrka och som sådan väldigt tråkig. Men, och detta är så oerhört viktigt att komma ihåg: Det är aldrig de som står fast vid Guds ord som skapar splittring. Det är alltid de som går bort från Guds ord som skapar splittringen. Så därför måste det skuldbeläggande fingret också för den splittring detta eventuellt skapar riktas rätt. Alltså mot biskoparna och kyrkans ledning. 

Vi har nu en situation där biskoparna under snart 30 års tid har vägrat prästviga kandidater som har hållit fast vid kyrkans på Bibeln grundade ämbetssyn. Detta alltså i en kyrka som har som grundprincip att alla lära och allt liv ska bedömas utifrån Guds ord. Denna situation har lett till att många kristna i vår kyrka saknar pastorer och herdar som de kan ha förtroende för. Det som nu skedde är en reaktion på denna helt ohållbara situation där biskoparna totalt har övergett en del av den flock de har ansvar för. 

---

Som sagt är detta en stor nyhet, och det förvånar att det hittills bara är ÖT som har uppmärksammat den. Men hur stor sak detta än är får vi anta att detta bara är början.     

Om världens hat

Jesus avslutar sitt avskedstal till sina lärjungar (och till oss) i Joh. 14-17 med att be för alla som han tagit ut ur världen, det vill säga för alla som tror på och lever i gemenskap med honom. I denna förbön säger han något intressant. Eller egentligen är intressant inte rätt ord. Belysande är bättre. Även om det också förstås är intressant. Han säger: "Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen." (Joh. 17:14)

Ser du vad som hände här? Jesus säger att världen hatar de kristna för att de har Guds ord och att vi därför inte är av världen – d.v.s. att vi inte har samma grund för våra liv som världen har. I förlängningen betyder detta också att vi kommer att ha en etik som är annorlunda än världens föränderliga och för varje vindpust svängande etik. Vi kristna kommer att gå emot strömmen – och detta gör att världen kommer att hata oss.

Har detta någonsin varit tydligare än det är idag? Visst. Den kristna etiken har alltid kommit på kant med världens etik. Seden att sätta ut oönskade barn kom på kant med den kristna etiken. Sedeslöshet och fylleri har alltid varit oförenligt med kristen etik. Det var kristna människor som, baserat på biblisk etik, kämpade för att avskaffa slaveriet. Listan kunde göras mycket längre.

För allt detta fick de kristna i sin tid utstå kritik och hat. Men situationen idag är ändå till många delar annorlunda. Rod Dreher, den amerikanske författaren och samhällsdebattören, sade för ett drygt decennium sedan att vi kristna som håller fast vid den kristna synen på man och kvinna snart kommer att betraktas på samma sätt som man då såg på rasister och klanmedlemmar. Vi är kanske inte där riktigt ännu, men snart. Kristna som protesterar mot det sätt vårt samhälle idag "sätter ut" oönskade barn får hård kritik och har redan i vissa fall fällts i domstol.

Den verkligt stora skillnaden jämfört med gångna tider är ändå det faktum att mycket av kritiken mot den kristna etiken (och mot ett fasthållande vid Guds ord) kommer inifrån den etablerade kyrkan. Våra stora folkkyrkor har blivit så påverkade av och integrerade med världen att det många gånger inte längre går att höra skillnad på världens röst och kyrkans röst. Särskilt inte när det kommer till kritiken mot de som vill hålla fast vid Guds ord.

"Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen."

Jordnedgång?

Det har knappast gått att missa att NASA igen, efter en paus på 50 år, har sänt en bemannad farkost till månen. Artemis II har sänt en del mycket spektakulära bilder av jorden till jorden, och den kanske intressantaste har fått namnet Earthset, alltså Jordnedgång. 

Jag hade tänkt kopiera in bilden hit, men Blogger påminde mig om att man bara får använda bilder man har rättigheter till, så du får helt enkelt klicka på länken i stället.  

Bilden tänks motsvara den bild som togs under Apollo 8-uppdraget 1968 och som fick namnet Earthrise. (Också den bilden finns i artikeln.)  

Det slog mig att kanhända är namnen på den nya bilden/bilderna profetiska? Du som läser detta får pröva det! 

Lite tankar i påsktid

Igår firade vi påsk. Påskdagen är kristenhetens största festdag, och kyrkorna var på många håll fulla av kristna som gladdes över Jesu seger över döden. ÖT har på sin sida en fin artikel om påskdagens familjegudstjänst i Esse kyrka som, enligt artikeln, var välfylld.

På grund av mitt jobb kan jag tyvärr inte delta i förmiddagsgudstjänster i april, varför jag missade såväl långfredagens, påskdagens och annandagens gudstjänster. Ett alternativ skulle förstås ha varit att åka till Vasa och delta i påskdagens konsert i Trefaldighetskyrkan, men 200 km i bil under denna arbetsfyllda tid är inte heller något jag gärna utsätter mig för om det på något sätt kan undvikas. Således var jag hemma medan resten av familjen var i Vasa på konsert. 

Jag passade i stället på att tillbringa kvällen (i studiesyfte) med att se två filmer om Jesu återkomst och tidens slut på Fawesome TV (en gratis, reklamfinansierad streamingtjänst som jag just upptäckt). Först såg jag "Leap, A Tale of the Last Days" (2025) och sedan "Image of the Beast" (1980). 

Jag skulle gärna säga att jag kan rekommendera dessa filmer, men det kan jag verkligen inte göra. Dels är teologin i filmerna urusel (men det går jag inte in på här), dels går det helt enkelt inte att pressa in allt som "borde" hända inför Jesu återkomst (samt en rejäl dos teologisk undervisning) i en (eller ett par) filmer samtidigt som man borde presentera ett antal personer och låta dem genomgå någon form av personlighetsutveckling.    

Så nej, det här fungerade verkligen inte. Left Behind-serien, där handlingen får sprida ut sig över tolv böcker och (var det säkert tänkt) lika många filmer lyckas bättre, men även där fungerar inte teologin. 

Likväl var det inte helt bortkastade knappa tre timmar. Insikten att det inte går att göra en trovärdig och seriös en och en halvtimmesfilm om tidens slut och Jesu återkomst med små medel är nog så värdefull. Jag ska således hålla mig till att skriva böcker (och inte filmmanus) ifall jag ska, vilket för närvarande är planen, angripa detta tema. Intresseklubben kan anteckna att jag har drygt tio sidor text redan. Men ingen synopsis, och jag har hittills aldrig arbetat utan synopsis. Jag tror inte heller att jag kommer att klara av att göra det, speciellt inte med detta omfattande tema, så jag ser fram emot att så småningom börja jobba med en synopsis. 

Jag har läst många romaner som handlar om tidens slut. Left Behind-serien har sina definitiva styrkor (även om teologin - Darbysimen - som sagt inte håller). Den katolskt färgade "Fader Elija - en apokalyps" av Michael O`Brien är mycket mer trovärdig och seriös, men den är som sagt kraftigt katolskt färgad. Jag har inte lyckats hitta någon apokalyptisk skönlitteratur skriven ur ett lutherskt perspektiv. Troligtvis för att spekulation om de yttersta tiderna är en synnerligen främmande sak för en lutheran. (Tips tas emot med tacksamhet!)

Det återstår att se ifall det går att skriva en roman(serie) om detta tema utan att spekulera (för mycket). Ja, och om det alls låter göra sig överhuvudtaget. Ämnet är nämligen så pass omfattande. Nå, det lär eventuellt visa sig! 

 

 

 

"Nu råder mörkrets makt"

Orden i rubriken är från Luk. 22:53 och situationen när Jesus greps i Getsemane och hans fångenskap som sedan ledde fram till korsdöden inleddes. Orden har vanligen tillämpats på just påsklördagen eftersom det var en dag då, i vårt levande med i påskens händelser, Jesus låg i sin mörka och kalla grav. Gud är död och då råder mörkrets makt. 

Nå, trots att vi idag har just påsklördag är Jesus inte längre i sin grav. I morgon firar vi hans uppståndelse som skedde för, högst troligt, 1993 år sedan. Sedan dess, i 1993 år, har vi haft en uppstånden och levande Frälsare. Så till den delen är det inte längre så att mörkrets makt skulle råda. 

Men tyvärr ser vi idag hur vi människor har övergett Guds väg och på många olika plan har vi hängett oss åt mörkret. Vi håller på att förstöra [framtiden för] våra barn och unga genom att tillåta en normnedbrytande ideologi att korrumpera hela samhället. Evangeliet är, trots att vi just nu lever i vad som knappast kan beskrivas som annat än väckelsetider, på många håll både föraktat och förtalat så till den grad att det inte längre ses som ett beaktansvärt alternativ. Samtidigt som det är oerhört oroligt på många håll i världen och vi står inför en dyrtid vars like världen inte har sett på över 50 år. Om ens då.

I världen råder mörkrets makt. Så har det förstås alltid varit, men idag syns detta tydligare än på mycket länge. På det stora hela, kanske tydligare än någonsin. Många människor har redan, och många fler kommer inom kort (om inget avgörande sker), att se de flesta av sina trygghetspelare och (falska) stöd rasa. 

I den här situationen är det så oerhört fint att kunna konstatera att de äkta trygghetspelarna och stöden ändå håller. Jesus Kristus lever och han är fortfarande Herren. Inget kan störta honom från hans tron. Och han talar alltjämt till oss i sitt heliga ord, Bibeln. Strax innan han gick till sitt lidande sade han åt sina lärjungar: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig." (Joh. 14:1) Och lite senare: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Joh. 14: 27)

Dessa ord är evigt gällande. Det betyder att du och jag får ta till oss dem idag. Just nu, när mörkrets natt råder i världen. För bland Guds folk är det inte natt. Tvärtom. Vi har det eviga livets ljus. Redan här. Redan nu. 

Därför kan vi ha frid även när världens stormar rasar och även när världen, förr eller senare, kommer att rasa samman.  

 

 

Om "tre dagar och tre nätter"

Det blossade upp en liten diskussionsbrasa i kommentarfältet under min palmsöndagstext gällande den skenbara motsägelsen att Jesus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag och att han före det, med hänvisning till profeten Jona och hans djupvattensäventyr, sade att "Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter." (Matt. 12:40)

Den som vill söka (och med våld hitta) motsägelser i Guds ord tycker sig säkert här ha hittat en sådan. Jesus var INTE tre dagar och tre nätter i sin grav! Och faktiskt, det var han inte. Men det betyder inte att vi här har en motsägelse. 

Orsaken till att bibelkritiker (stora och mindre sådana) misstar sig här är att vi idag inte tänker på samma sätt som man gjorde i Israel på Bibelns tid. Detta gäller inte bara tidsangivelser utan också t.ex. hur man redogjorde för något som hade hänt. När vi idag berättar om t.ex. en olycka så anses det korrekt att i berättelsen ta med alla närvarande. Även om de inte hade någon betydelse för förloppet. Så gjorde man inte på den här tiden. Då nämndes bara de som hade betydelse för händelseförloppet. Det här kan te sig konstigt för oss, men vi behöver ge denna tids människor rätt att skapa redogörelser på sitt sätt utan att vi idag ställer oss till doms över deras sätt att göra detta. Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Samma sak med tidsangivelserna. "Tre dagar och tre nätter" betyder i en biblisk kontext inte nödvändigtvis 72 timmar. I själva verket betyder det sällan (eller aldrig) det. "Tre dagar och tre nätter" betyder att det är delar av tre stycken tidsperioder av "dag och natt" (alltså dygn), och därför är det "tre dagar och tre nätter" från fredag eftermiddag till söndag morgon. Även om vi idag inte alls uttrycker oss på detta sätt. Men igen: Vårt uppdrag är inte att döma utan att försöka förstå. 

Den som inte vill tro detta kan slå upp Esters bok i GT. I det fjärde kapitlet (4:16) säger drottning Ester: ""Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är mot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad." När vi läser vidare (5:1) ser vi att Ester bryter sin fasta "på den tredje dagen", alltså inte efter tre dagar och tre nätter utan "på den tredje dagen". Men det var alltså att fasta i "tre dagar och tre nätter".