Ett långt genmäle till Erik Vikström

Erik Vikström går i en lång insändare hårt ut mot LFF (och särskilt SLEF) i frågan om kyrkans enhet. Stig-Erik Enkvist, LFF:s verksamhetsledare, har ett mycket gott genmäle till Vikströms text i dagens ÖT, och jag rekommenderar alla varmt att läsa hans text som motgift till den brygd Vikström har kokat ihop. Jag kommer i det följande, som SLEF-medlem och teolog, att lyfta fram en del av Vikströms påståenden och försöka visa hur galet han resonerar. Rubriken på insändaren är "Vägen till enhet i kyrkan", och rent allmänt kan jag konstatera att den väg Vikström talar för går ut på att överge Guds ord. Vikström har rätt när han konstaterar att det "är bibliskt att stå enade i Kristus", men problemet med hans påstående är att det inte går att särskilja Kristus från hans bud lika lite som det går att ställa Anden mot ordet. En enhet där man trampar Guds ord under fötterna är således inte någon enhet i Kristus. Det är något helt annat, och en sådan enhet varnar oss Guds ord för att ta del i om den går under namnet kristen enhet. Vägen till enhet heter nämligen inte avfall utan omvändelse – och där får vi alla pröva oss själva och omvända oss till Guds vilja om och när vi finner att det brister för oss.  

När Vikström inledningsvis resonerar kring Guds ord ställer han på ett synnerligen problematiskt sätt Paulus mot Paulus när han hävdar att Paulus skulle mena att endast "Det befriande evangeliet om Jesus Kristus" är Guds ord. Det Vikström då helt missar är att Paulus i sina brev tydligt gör klart att också t.ex. etiska regler och anvisningar helt tydligt är givna av Herren. Gällande kvinnan och hennes roll i församlingen säger Paulus så klart det bara går att (också detta) är "Herrens bud". Att på detta sätt ställa Paulus mot Paulus fungerar givetvis inte, och jag tror nog att också Erik Vikström begriper det. Ändå försöker han göra det. Varför är för mig obegripligt.

Sedan öppnar Vikström, genom ett märkligt resonemang om "Andens specialdirektiv gällande församlingslivet", för vad som knappast kan ses som något annat än svärmeri när han hävdar att vi behöver ge akt på "tidens tecken och Andens ledning" och att detta på något märkligt sätt öppnar upp för kvinnan som präst. Men nej. Om vi flummar till det på detta sätt finns det inte något som inte kan komma att ses som tillåtet. Det Vikström gör här är att han försöker skapa en väg för människans villfarelser och denna världens galenskaper att bli regel och norm för kyrkans tänkande och hennes beslut. Så får det inte vara i en kristen kyrka, ja så kan det inte vara i en kristen kyrka. I en kristen kyrka är det Guds vilja och hans ord som gäller. Inte hela tiden varierande människomeningar. Anden och Guds ord kan aldrig hamna på kollisionskurs. När Vikström hävdar att det var "Andens ledning" som gjorde att kyrkan öppnade upp för kvinnor i prästämbetet bär han helt enkelt falskt vittnesbörd. Dels för att Anden aldrig går emot ett klart och tydligt Guds ord, dels för att det är fullkomligt tydligt (och historiskt fastslaget) att det var det omgivande samhällets påtryckningar (och de kyrkliga beslutsfattarnas undfallenhet) som gjorde att prästämbetet öppnades för kvinnan. Detta var speciellt tydligt i den motsvarande processen i Svenska kyrkan, men samma sak skedde också här i Finland, om än inte på ett lika brutalt tydligt sätt.

Ännu värre blir det när Vikström sedan hävdar att sedan Anden öppnat för kvinnor i prästämbetet har Anden "helt tydligt bekänt sig till det hela och har allt sedan dess välsignat troende och motiverade kvinnliga prästers tjänst av evangeliet."

Hur blind kan man vara? Nyordningen med kvinnliga präster har INTE varit välsignad. Den har skapat en massa splittring i kyrkan, den har förlett och förvirrat också från början trogna präster och teologer (Vikström är här själv ett fullgott exempel), för att inte tala om kyrkomedlemmar. Och allra värst: Den nya ordnigen har varit instrumental i nedmonteringen av förtroendet för Guds ord i kyrkan och bland dess medlemmar. Dessutom finns det forskning som visar att kvinnorna i prästämbetet har varit tongivande när det gäller kyrkans avfall från Guds ord, alldeles särskilt i äktenskapsfrågan. Så nej. Denna nyordning har INTE varit till välsignelse för vår kyrka. Bara den totalt blinde kan påstå något sådant.

Vikström fortsätter sitt resonemang genom att spåra ur ytterligare. "Att se detta uppenbara faktum med öppna ögon [alltså att Anden bekänner sig till nyordningen] och sedan blunda och förklara det som kyrkosplittrande villfarelse skulle nog enligt min mening innebära att ställa sig i vägen för evangeliets och Andens väg till en förlorad värld."

Men kära nån! Se på frukterna! Hur många och stora väckelser där människor har kommit till tro på Kristus och övergett sin väg mot fördärvet har nyordningen gett upphov till? Sanningen är den rakt motsatta. Kvinnliga präster (och manliga dito) som inte vill, vågar och kan predika ett klart evangelium möjliggör inte "evangeliets och Andens väg till en förlorad värld". De är i själva verket hinder för detta när de relativiserar den kristna läran och avskaffar synden (Bo-Göran Åstrand får här tjäna som exempel) och därmed avskaffar behovet av Frälsaren och evangeliet.

Så kommer Vikström till sin poäng: SLEF bör annullera sina "Råd och anvisningar". Det är, enligt Vikström, inte längre nödvändigt att uppmana medlemmarna (och andra också) att pröva vad som sägs från predikstolarna och inte heller att hålla sig till rätta predikstolar. Och varför skulle det vara det? Om allt numera går an – vilket Vikström helt klart öppnar för – så finns det givetvis inte längre något behov att undvika villolärare och deras undervisning eftersom sådana, per definition, inte längre kan finnas om och när allt går an.

Problemet är bara det att Guds ord säger oss något helt annat. Guds ord säger oss att vi bör pröva det som förkunnas och att vi bör akta oss för och överge falska lärare. Varför? Orsaken är klar och tydlig: För att vi inte ska skada vår själ. Notera att Erik Vikström säger det rakt motsatta – och det med samma motivering! För att inte skada vår själ behöver vi hålla oss till kyrkans predikstolar och nattvardsbord uttryckligen utan att pröva vad som lärs ut där.

Så talar inte en rätt lärare.

Sedan kommer Vikström in på äktenskapsfrågan där han, givet hans vacklande i frågan om Guds ord faktiskt gäller, försöker att både äta kakan och ha den kvar. Av utrymmesskäl går jag inte desto mera in på hans funderingar, men jag noterar att han avlutar sin text med att säga: "Hur som helst får vi säkert med CA 16 tro att vår Gud och Skapare så länge världen står har våra familjers kärleksfulla välbefinnande som en särskild hjärteangelägenhet."

Här har Vikström rätt. Men min följdfråga blir då: Om det är så, varför ska vi då inte ha det också? Om "våra familjers kärleksfulla välbefinnande" är Guds särskilda hjärteangelägenhet, hur kan vi då motarbeta det samma? Jag begriper verkligen inte hur Vikström resonerar här.

---

Hela Vikströms text är ett försök att motivera varför vår kyrkan inte längre behöver hålla sig till Guds ord. Jag kommer förstås inte ifrån att han på samma gång, mot bättre vetande, försöker försvara sitt agerande i ämbetsfrågan där han först, som så många andra när det begav sig, började vackla och sedan föll till föga för världens påtryckningar och sedan försökt/försöker motivera sitt avfall med allt mer märkliga förhållningssätt till Guds ord. Jag hoppas verkligen att han misslyckas i sitt försök att, med hjälp av det förtroendekapital han ännu besitter, lura bort människorna (främst inom kyrkans konservativa väckelserörelser) från en tro på, ett förtroende för och en lydnad för Guds ord.

Det är en fördärvets väg Erik Vikström stakar ut. Den som inte tror mig kan fundera på vilka styggelser som förevisades när Borgå stift firade sina 100 år för en tid sedan. Det börjar med ett till synes litet avsteg från Guds ord men det slutar aldrig med det.  

Jag tror kanske att det skulle vara läge att ge ut en ny upplaga av "Råd och anvisningar i en svår tid". Det kunde eventuellt vara ett väl avvägt svar på Vikströms insändare.