Den senaste tiden har det förekommit en del frågor om lydnaden, tron och nåden här på bloggen, och eftersom detta är ytterst viktiga frågor tänker jag att det skulle vara bra att försöka reda ut begreppen.
Alltid när vi talar om lydnaden inför Gud och gentemot Guds bud och vilja på det individuella planet handlar det om en trons lydnad. Detta alltså så att lydnaden inte föregår tron så att den verkar frälsning utan så att den springer fram ur tro och ur den tacksamhet som kommer som en följd av att Gud genom nåd har frälst människan. Detta är oerhört viktigt att förstå eftersom detta skiljer den kristna tron från alla religionerna. Alla världens religioner handlar om vad människan ska göra (lyda) för att blidka gudarna och duga inför dessa. Den kristna tron däremot handlar om nåd och förlåtelse och om att Kristus har gjort det vi människor inte klarade av att göra.
Lydnaden i en kristen kontext blir därför inte ett krav eller en förutsättning för gemenskap med Gud utan en följd av att vi av nåd får leva i denna gemenskap. Inte desto mindre vill en kristen människa leva i enlighet med Guds vilja och lyda Guds bud. Igen: Inte för att bli frälst utan för att hon är frälst – och det av nåd som en gåva från Gud. Samtidigt vet vi att ingen klarar av att alltid göra det som är rätt. Vi förblir syndare, och en syndare syndar. Detta gör att lydnadens karaktär i en kristen kontext blir annorlunda än i alla världens religioner. Lydnaden för en kristen handlar inte om att alltid lyckas göra det som är rätt utan om att, när vi felar, alltid ge Gud rätt.
Det är viktigt att förstå vad detta betyder. En människa som begår en synd – oberoende av vad denna synd sedan består i eller av – kan välja att antingen försvara sin synd eller att erkänna att det blev fel. En kristen gör det senare, och när hon gör det erkänner hon att Gud har rätt och att Guds vilja och hans bud är goda och rätta.
Paulus skriver vid ett par tillfällen om den "goda kampen" och att vi människor ska kämpa denna goda kamp. Om vi tänker som människor överlag tänker så kommer denna kamp att handla om att lyda Guds vilja och bud och besegra synden i våra liv. Men vi behöver notera att detta inte är någon god kamp eftersom vi alltid kommer att förlora en sådan kamp. Så nej. Även om en kristen givetvis är kallad att kämpa mot synden i sitt liv handlar den goda kampen inte om kampen mot synden och om att alltid lyckas göra det som är rätt. Den goda kampen handlar om att bevaras i tron på Guds nåd och förlåtelse. Om att, när vi faller, alltid våga falla i Guds hand och sedan resa oss igen och fortsätta framåt på vägen. Och att sedan, som Paulus får göra inför sin förestående död, få konstatera: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron." (2Tim. 4:7)
Lydnaden för en kristen människa handlar inte om att alltid klara av att göra det som är rätt utan om att alltid ge Gud rätt. Om att bekänna att vi, när vi har syndat, inser att vi har brutit mot Guds goda vilja. Att bekänna att vi har gjort fel och att Guds bud är rätta och sanna.
Vi människor är ofullkomliga. Det är ett faktum. Det vi dock behöver inse och förstå är att det är en evighetsvid skillnad mellan att bryta mot Guds bud på grund av ofullkomlighet och att göra det av trots. Det finns förlåtelse för den som misslyckas och som bekänner sin synd och vill ha förlåtelse . Men det finns ingen förlåtelse för den som öppet trotsar Gud och hans vilja och bud och som inte bekänner detta som synd och därmed inte vill ha någon förlåtelse.
Jag hoppas att dessa rader kan hjälpa någon att förstå vad lydnaden är och vad den innebär för en kristen människa.
Min uppfattning om Guds vilja/bud och att fullfölja lagen är inte att undvika olika saker utan göra det goda. Dvs älska sin nästa som sig själv, tom älska sina fiender. Att vi gör vissa saker som inte är bästa möjliga är mer en konsekvens av livet. Men att vi inte delar med oss av det goda ska/borde svida i samvetet. Frukterna av detta är dessutom en mycket stor glädje för alla inblandade. Tror tom att det finns några bibelställen som talar om detta.
SvaraRaderaVåra uppfattningar har inte så stor tyngd i detta.
RaderaAnonym 14:07. Helt rätt. Men det är bra att anonym 13:43 är ärlig och berättar hur han/hon ser på saken. Det är avslöjande.
Radera"Men det finns ingen förlåtelse för den som öppet trotsar Gud och hans vilja och bud och som inte bekänner detta som synd och därmed inte vill ha någon förlåtelse."
SvaraRaderaFinns det sådana djur i verkligheten?
"Trots" hör ihop med människans utveckling till en självständig individ. Det är faktiskt biologiskt betingat, en biologisk utvecklingsfas, en långsam lösgörelse från föräldrarna. Treåringen trilskas, skriker, bråkar, sätter sig på tvären mot de frustrerade föräldrarna - men just därigenom utvecklas barnet självkänsla; det går upp för ungen att hon är ett tänkande själv som också mamma och pappa kan respektera och ta hänsyn till, med tiden i allt större utsträckning.
Puberteten innebär också den en trotsålder, då den vuxne i vardande utforskar sina egna intressen och utvecklar sina egna unika färdigheter. Också denna för det mesta smärtsamma process är hormonellt styrd och oundviklig för att en utveckling till en ansvarstagande vuxen ska vara möjlig.
Trotset har alltså en verklig, påtaglig, direkt konstaterbar motpol, som man måste distansera sig ifrån för att utvecklas normalt. Trotset är smärtsamt men gott, och det förutsätter förståelse och acceptans om det ska gå väl.
I det här avseendet kan man inte använda "trotset" som ett begrepp i förhållande till Gud eller "Guds Ord". Trots mot Gud förutsätter ett direkt konstaterbart tilltal från Gud och att man motsätter sig det mot bättre vetande.
Om man är osäker på Guds existens, om man aldrig upplevt en personlig Gud eller hört hans tilltal borde man tala om tvivel i stället för trots. En bibeltext i sig får somliga kalla Guds Ord bäst de vill, men Guds tilltal blir det inte förrän det övertygar en på samma sätt som ett direkt tilltal från en människa. Det är inte synd att tvivla, det är mera synd att tro utan att vara övertygad om sanningshalten; det kallas intellektuell oärlighet, något som passar den manipulativa men inte en medveten tänkare med självrespekten i behåll.
Och nej, jag leker inte med ord. Orden betyder alltid någonting och felaktig användning är missbruk som bidrar till begreppsförvirring och tankekaos. Sådant klarar vi oss utan.
Många tänkvärda tankar där ! Det enda jag egentligen opponerar mig emot är att du tydligen jämställer människan som ett djur ?
Radera22:04 så sant, finns inga djur som är lika urbota korkade att dom tror på fantasigudar och andar, och slår ihjäl varandras barn för att dom tror på en annan fantasiväsen..
RaderaAnonym 8 september 2025 kl. 22:28, uttryckte jag mig otydligt ? Tror du också att människan är ett djur ?
Radera22:38 Vi människor tillhör djurriket (Animalia), eftersom vi består av flercelliga organismer med celler som saknar cellväggar och är beroende av att konsumera organiskt material.
RaderaVi är däggdjur (Mammalia), eftersom vi har hår (åtminstone i viss mån), föder levande ungar och producerar mjölk.
Vi är primater, nära släkt med schimpanser, gorillor och orangutanger. Det genetiska släktskapet är tydligt – vi delar över 98 % av vårt DNA med schimpanser.
Evolutionsteorin visar att människan utvecklats ur gemensamma förfäder med andra primater. Det finns ingen biologisk "magisk gräns" mellan människa och djur, vi är en del av samma livsträd.
Det som gör oss speciella är inte att vi står utanför djurriket, utan att vi har utvecklat egenskaper som språk, avancerad kultur, självmedvetande och förmågan att förändra vår miljö i enorm skala. Men det är grader och kombinationer av egenskaper, inte något som gör oss till en "egen kategori" vid sidan av djur.
Så ja vi är djur.
Anonym 21:27. "Trots mot Gud förutsätter ett direkt konstaterbart tilltal från Gud och att man motsätter sig det mot bättre vetande."
RaderaFaktum är att vi har ett "direkt konstaterbart tilltal från Gud". Det är sant att Guds ord, Bibeln, inte uttalar sig i alla frågor. Men det är också sant att den uttalar sig i en lång rad frågor och där så sker har vi detta tilltal.
"En bibeltext i sig får somliga kalla Guds Ord bäst de vill, men Guds tilltal blir det inte förrän det övertygar en på samma sätt som ett direkt tilltal från en människa."
Här har vi förstås den springande punkten. Om vi talar i en allmänmänsklig kontext kan man hävda detta, absolut. Men jag rör mig i en uttalat kristen kontext, och då är förhållandet förstås ett helt annat.
Tanken på Bibeln som ett direkt konstaterbart tilltal av Gud är en lära, en åskådning, inte ett faktum, hur mycket du än hävdar motsatsen. Redan formatet gör det omöjligt: det skrivna är indirekt till skillnad från det talade. Och när det skrivna dessutom går omvägen via diverse författare blir det ännu mera avlägset och autenticiteten kan stundom med fog ifrågasättas.
RaderaOch det är en lära, inte en verklig iakttagelse, att hävda att den Gud som man hävdar finns i nuet har sagt allt han har att säga i några brev som fått sin utformning för tvåtusen år sedan. Det är att jämföra med en man som vid vigseln säger sitt "ja" inför prästen men sedan tystnar för gott. Livet fungerar inte på det viset.