Systemfelet

Jag har den senaste tiden varit ganska fulltecknad och inte riktigt hunnit reagera på allt jag har hört och sett på det sätt som jag skulle ha önskat. En av de reaktioner som fått vänta på sin tur är mina tankar kring ”Slaget efter tolv” den 31. Augusti, alltså för nästan fyra veckor sedan. Men bättre sent som vanligt – som det brukar heta... Egentligen är ju detta redan ”preskriberat”, men eftersom det handlar om en så oerhört viktig sak tänker jag ändå skriva några rader om det.

Diskussionen handlade den gången om varför unga kvinnor mår så väldigt dåligt i dagens Finland. Jeanette Öhman, Monika Olgers, Magnus Perret och ”Anna” deltog i diskussionen (som kan hittas på nätet ännu en kort tid på adressen http://arenan.yle.fi/audio/1314784105445), och den inleddes med konstaterandet att idag står alla dörrar öppna för kvinnorna – allt är möjligt, t.o.m. att bli president. Man konstaterade sedan att det idag, förutom de gamla kraven på att föda barn och vara en god mor, har kommit nya krav som handlar om att utnyttja alla dessa nya möjligheter som står till buds. Efter detta kom man ännu fram till att de unga kvinnornas illamående beror på ett ”systemfel”/”strukturellt problem”. Längre än så kom man sedan aldrig och vad detta systemfel riktigt är vågade ingen riktigt säga. 

Jag som inte brukar vara rädd att vara politiskt inkorrekt ska ta risken och sticka ut hakan och säga vad detta ”systemfel” består i. Det är jämställdheten det handlar om. Inte det faktum att män och kvinnor är och ska vara lika mycket värda. Inte heller det att lika lön med rätta ska (borde!) ge lika lön. Nej, men felet består i att i dagens värld kvinnorna tvingas vara män. Kvinnorna ska göra samma saker som männen gör. I lika stor utsträckning och på samma sätt. Och precis som sades i debatten, ska detta göras vid sidan av att kvinnan ska uppfylla alla de gamla kraven som handlar om barnafödande och om den perfekta modern.

Detta går helt enkelt inte, och det förstår nog varje tänkande människa. Män och kvinnor är olika. Kvinnorna föder barn. Män gör inte det. Kvinnorna är rustade att på ett helt annat sätt än männen att ta hand om ett litet barn under dess första år i livet. Dessa är fakta som det helt enkelt inte går att bortse ifrån – och dessa fakta får stora återverkningar på arbetslivet och kanske framför allt på antalet år i arbetslivet. Men i jämställdhetens och den politiska korrekthetens namn måste vi låtsas som om dessa fakta inte existerar – och så tvingas kvinnorna att ”vara män”. Det vill säga: Att kämpa på arbetsmarknaden och i arbetslivet på samma sätt och på samma villkor som männen. Allt annat är nämligen ”diskriminerande”.

I ett sådant klimat – med ett sådant ”systemfel”, om vi så vill – är det sannerligen inte ägnat att förvåna att speciellt de unga kvinnorna mår dåligt idag.

Men varför inte erkänna att män och kvinnor är olika? Att vi kan ha olika uppgifter. Att vi kan och får göra dessa uppgifter på olika sätt. Varför inte benåda dagens (unga) kvinna och sluta kräva det omöjliga av henne? Det innebär förstås att vi måste kasta dagens jämställdhetsideal på sophögen och våga göra de förändringar som skulle innebära att en kvinna kan förtjäna ihop till sin pension också genom att vara hemma och ta hand om barnen under några år när dessa är små. Vill vi det? Vågar vi det? Jag menar att vi åtminstone måste våga ta diskussionen. För kvinnans skull.