Det var en gång en Evert. Evert var gift och hade två barn, och familjen bodde i landet F. Evert hade också ett litet bolag med fem anställda. Everts bolag verkade inom en lönsam exportbransch – vi ids kanske inte säga vilken. Så Everts bolag gick bra. Men priset Evert fick betala för detta var långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka. Vissa gånger, ja egentligen allt som oftast sju dagars arbetsvecka eftersom de länder dit Everts bolag exporterade sina varor inte iakttog någon kristen vilodag. Men Evert försökte ta ut en hel veckas semester varje år. Alla år gick det förstås inte, men för det mesta. Detta innebar förstås att Evert inte hann tillbringa så mycket tid med sin fru och sina barn som han önskade, och detta gnagde konstant på hans samvete.
Men Everts företag gick bra, och Evert kunde ta ut en bra lön, nästan 80 000 euro/år – löner och dividender sammanräknat. Everts anställda fick, med lön och lönebonusar, ihop mellan 40 och 50 000 per man och år. Everts företag gjorde dessutom duktig vinst – varje år runt en miljon euro. Detta innebar att Everts bolag betalade 270 000 euro i skatt varje år. Evert betalade ungefär 35 000 euro i skatt och hans anställda mellan 15 000 och 20 000 per man. Detta innebar att den totala skattesumman som Everts bolag varje år drog in åt landet F var nästan 400 000 euro. Men detta störde verkligen inte Evert, och inte hans anställda heller, för de var alla överens om att den som har det väl ställt, han ska också bidra till landets välstånd. Dessutom gav Evert, liksom hans anställda, tionde på sin nettolön. Kyrkans utlandshjälp, och andra liknande organisationer, fick därför årligen ungefär 18 000 euro som ett resultat av Everts lönsamma företagsverksamhet. Evert skulle också gärna ha betalat tionde på företagets vinst till samma ändamål, men eftersom Kyrkans utlandshjälp inte fanns på skatteverkets lista över avdragbara donationsändamål kunde han inte göra det.
Så levde Evert sitt liv. Med en hög lön, långa arbetsdagar och ett gnagande samvete för att han försummade sin familj och sina barn. Evert var, sett ur ekonomisk synvinkel, en rik man. Allt som oftast tänkte han nog ändå på att sälja sitt bolag och ta ett vanligt jobb och kunna tillbringa mera tid med sin familj. Men Evert gillade ändå livet som företagare – med de utmaningar och den stimulans det gav. Och visst. Pengarna var det heller inget fel på. Han skämdes inte heller för det bidrag han och hans bolag gav till samhället. Dessutom vågade Evert inte riktigt ta steget. Visst, han var ingen feg man – det kan man inte vara som företagare, men ändå. Att bryta upp från allt det som han kunde och som han trivdes med. Nej, det blev bara inte av.
Men så hände något i landet F. Det blev riksdagsval, och det kristna utjämningspartiet, som hade gått till val under devisen ”Himlen på jorden NU”, vann en jordskredsseger och fick ensam majoritet i riksdagen. Det första den nya regeringen gjorde var att införa en medborgarlön på 1700 euro per månad. Efter skatt. För att kunna finansiera detta höjdes skatten på alla löner som översteg 2000 euro/månad radikalt. Detta var inget problem, menade man, eftersom alla ska kunna leva på medborgarlönen, och de som har mera än så i lön naturligtvis klarar sig ännu bättre – även om de får betala mycket mera i skatt.
För Evert, och för hans bolag och hans anställda, innebar detta att beskattningen skärptes ordentligt. Evert, liksom hans bolag, hamnade i en av de högsta skatteklasserna, och detta innebar att han, och hans bolag, tvingades betala mellan 70 och 80% i skatt på den totala inkomsten. Marginalskatteprocenten nådde över 90. Everts anställda klarade sig med en lite lägre procent. Detta innebar, för Everts del, att hans personliga inkomster – efter skatt – rasade från 80 000 per år till lite över medborgarlönenivån, alltså drygt 25 000 euro per år. Hans anställda kom upp i ungefär samma nettosummor. KUP, alltså det kristna utjämningspartiet, hade räknat ut att alla skulle kunna leva ett någorlunda hyggligt – och framför allt jämlikt – liv med en sådan nettolön. Dessutom skulle de ökade skatteintäkterna gott och väl räcka till för att finansiera den nya medborgarlönen. Allt var frid och fröjd i landet F. Eller var det? Nåja. Kyrkans utlandshjälp klagade lite eftersom deras intäkter rasade drastiskt när många rika som tidigare hade gett tionde på en hög nettolön nu inte längre alls kunde ge lika mycket. Men i övrigt var allt frid och fröjd. Eller...
När Evert hade räknat ut vad de nya skatteskalorna skulle innebära för honom, hans bolag och hans anställda kallade han in sina anställda till ett krismöte. Efter några timmars diskussion beslöt Evert att sälja sitt lönsamma bolag till utländska intressenter. Eftersom bolaget gick bra fick Evert en stor summa pengar för sitt bolag – en summa som han förvisso tvingades betala 90% skatt på, men ändå blev han med en nätt summa i handen. Och nu tog Evert semester! Han och hans familj åkte på en längre utlandsresa, men innan han åkte ansökte Evert och hans hustru om medborgarlön – vilket de också omgående beviljades. Everts fem anställda gjorde det samma, och även de bestämde sig för att, likt Evert, ta ett sabbatsår. Eller flera... Medborgarlönen kom ju in på kontot varje månad oberoende av vad de gjorde. Så varför inte nu ta igen den fritid som de hade missat under de senaste tio åren när bolaget krävde så mycket av dem?
Så levde de lyckliga i alla... Nej. Inte i alla sina dar, men väl i ett drygt år. Så länge dröjde det nämligen innan tillräckligt många hade satt sig ner och räknat och kommit till samma resultat som Evert – att det inte längre lönade sig att arbeta nästan ihjäl sig om man ändå inte fick något mervärde ur allt detta slitande. Det året såldes, och lades det ner, nästan alla små och medelstora företag i landet F.
Därför, efter ett drygt år av KUP-styre, var landet F:s kassakista tom och en stor del av skatteinkomsterna hade försvunnit. Det gick heller inte längre att få mera lån från utlandet eftersom landets kreditvärdighet hade rasat och landet F sedan länge hade ställt in sina räntebetalningar. Så därför man fick ställa in utbetalningarna av medborgarlönen efter bara ett drygt år. Alla fick klara sig så gott de kunde på egen hand, men eftersom det inte längre fanns just några arbetsplatser kvar i landet tvingades de flesta att flyta utomlands. Kyrkans utlandshjälp fick också lov att spika igen dörrarna eftersom intäkterna hade upphört helt och man inte längre hade råd att ha någon anställd personal.
Hur gick det då för Evert och hans familj? Nåja, det gick bra för Evert. Han tvingades också emigrera, men han fick jobb som ekonomichef på sitt gamla företag – denna gång på timlönbasis och med alla förmåner. Detta gav honom en bra lön och framför allt gott om tid för sin fru och sina barn. Flera av Everts gamla anställda fick också jobb på samma företag. Nå, landet F då? Hur gick det för det? Ja, största delen av befolkningen flyttade utomlands, liksom hela ledningen för det kristna utjämningspartiet. De nya makthavarna hade ett rysligt sjå att få landet på fötter igen, men efter ungefär 100 år och några konkurser hade landet igen fått sådan fason på sina finanser att det gick att bo och verka i landet igen. Så, slutet gott, allting gott!
Personerna i denna saga är uppdiktade, och alla likheter med nu levande eller avlidna personer är helt slumpmässiga. Inga djur skadades heller under tillkomsten av denna saga.
Det var verkligen en uppfriskande saga, Kristian! Vilka talanger du har! Tänker du ta upp HC Andersens mantel, tro?
SvaraRaderaSjälva sagan motiveras förstås av på Kp, som i olika repriser har kretsat kring temat "den kristne och pengarna". Av och till har jag själv deltagit i den diskussionen.
Jag har själv uttalat ett visst stöd för KUP- tänkandet, men även om jag har stor förståelse för de fattigas synpunkter på omfördelning av de ekonomiska tillgångarna kan jag inte säga att jag kommit till klarhet hur en kristen nationalekonomisk teori skulle vara beskaffad.
Jag bara upplever en rad spänningar mellan Bibelns värld och undervisning och vår tid. Jesus talar om att tjäna Gud och Mammon. Enligt Apostlagärningarna förverkligades i den urkristna församlingen en ekonomisk modell som kunde beskrivas som kommunism - konkret kristen kärlek under den Helige Andes ledning.
Om Bibelns värld präglades av det agrara, formas vårt samhälle av industrisamhällets villkor. I det agrara samhället kunde man ta emot allting som Guds gåva, i det industrialiserade samhället skapar vi lyckan själva, om vi kan. Om vi dessutom accepterar en åtskillnad mellan det andliga och det materiella som i våra dagar, så blir det nog väldigt svårt att bygga en ekonomisk teori som kan kallas kristen.
Hur löser du den här konflikten?
Tack för din kommentar Esa! Någon HC Anderssen är jag då verkligen inte, men tack för komplimangen! :) Egentligen är vi nog, tror jag, ganska långt på samma linje i denna fråga du och jag. Jag reagerar bara så väldigt starkt när jag ser att vissa världsförbättrare försöker få förändring utan att veta VAD de, helt konkret, vill ha i stället för det nuvarande. Samt hur det de vill ha ska kunna förverkligas. Och dessutom, och det är kanske det värsta (som jag ser det), att de tror att det går att bete sig hur som helst mot "de rika" utan att detta får följder så som minskade skatteintäkter och ett oroligare samhällsklimat. (Det senare tag jag inte upp i sagan, men det är nog också en realitet ifall man börjar göra för stora förändringar på en gång...)
SvaraRaderaDu har helt rätt i att denna saga motiveras utifrån de diskussioner som har försiggått på den numera i terminalvård varande kp-bloggen. Det hade jag tänkt skriva i en första kommentar, men det kom annat emellan. Vi hade t.ex. ett dop i går, och det var en del att ställa med det.
Jag kan förstå att du irriterar dig på KUP-resonemanget. För egen del oroar jag mig mycket för den cyniska hållning som präglar KIP-gänget, de kristna individualisterna, som lite tillspetsat menar att envar är sin egen lyckas smed; går det illa för någon är det förstås tråkigt men sånt är livet.
SvaraRaderaKristi kyrka är de troendes gemenskap. Det är bekymmersamt om det bara är den andliga dimensionen som utgör den gemensamma faktorn.
Hej Esa och Kristian
SvaraRaderaTill Esa mer (kanske evighetsdebatten fortsätter här? :) :) )
Kristen individualism säger ju inget om de moraliska val individerna träffar utan endast om vilken sorts ekonomisk politik som bäst lämpar sig för den mänskliga naturen.
Det är paradoxalt att utgå ifrån att människan är ond och samtidigt anse att hon skall utöva närmast oändlig makt över andra.
Jag skriver inte längre än så här nu, har försökt kommentera 5 ggr utan resultat... får se nu
mvh/Toffe
För min del kan vi nog fortsätta diskussionen ett tag till, men någon evighetsdebatt tror jag inte att det blir.
SvaraRaderaJag håller på att jaga efter en kristen syn på ekonomiska frågor och då har jag med anledning av inlägget ovan en fråga till Toffe: vari består det specifikt kristna i ditt resonemang om ekonomins lagar?
Christoffer: Trevligt att du hittat hit. Det var ju konstigt att det inte lyckades med kommentarerna. Var det månne något krångel med inloggandet? (Jag har någon gång haft samma problem på Hencas blogg, och då var det där det satt.)
SvaraRaderaEsa: Jag håller på att skriva en text hur jag ser på dessa saker, men det har kommit "mutkia matkaan" i form av en möjlig matförgiftning. Jag har haft nästan 39 graders feber sedan i söndags och snabbsänkan låg idag på 85. Jag får återkomma när jag klarar av att skriva lite längre texter mellan WC-besöken...
Hör du Kristian, kan du inte skaffa miniläppäre med mockula? En sån kan man ha med sig överallt ;-)
SvaraRaderaSen när du har kryat på dig (helst per omgående), förstås...
Esa - För det första ser jag inte hur politiker och tjänstemän är undantagna från budet att inte stjäla. Denna moraliska invändning är som jag ser det den starkaste.
SvaraRaderaSedan tror vi ju som kristna att människan inte är alltigenom god och altruistisk utan är kapabel till både gott och ont. Så frågan blir då vilken ekonomisk politik som bäst passar in med detta faktum. Systemet vi har bör vara sånt att det tar fram det bästa hos människor. Man bör undvika incitement att leva på andra, vilket välfärdssystemet skapar.
Systemet bör å andra sidan stimulera arbete och sparande. Dessa två komponenter utgör grundbultarna i vår västerländska levnadsstandard.
Vad annat än kapitalism fyller dessa kriterier?
mvh/Toffe
Har dock glömt att kommentera Kristians saga! Bra skrivet. Kanske det ligger en dold författartalang här?
SvaraRaderaToffe, jag frågade efter det specifikt kristna i ditt resonemang, och du startar i sjunde budet. Den enda moraliska dimensionen består då i fråga om egendomsskydd eller egendomsbrott, beroende på perspektiv.
SvaraRaderaEn lite lös koppling till Bibeln för ett i grunden humanistiskt och materialistiskt resonemang.
Man kan ju starta i första budet i stället, inte sant? Det borde ju strängt taget binda mycket mer än det sjunde budet, som kan ses som en tillämpning av det första.
Tar man avstamp i första budet får man med alla de obekväma buden som också finns i Skriften, typ 3 Mos 25:35 och 5 Mos 15:9 plus alla paralleller.
Då kanske man hamnar i en ekonomisk teori som är besläktad med kapitalismen, men rätt avlägset i så fall.
Än är vi inte där. För att komma därhän är det nödvändigt med byte av fokus, från Pengarna till Givaren. "Omvändelse", skulle väckelsefolket kalla det.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIntressant... Den här bloggen kör visst med amerikans västkusttid.
SvaraRaderaOch det är fnurror på tråden i de internationella förbindelserna. Första inlägget bemöttes med "503 Service unavailable", och när jag skulle sätta kopian i roskis vägrar programmet samarbeta.
Kan nån med vederbörliga rättigheter ta bort denna kommentar och ena dubbletten ovan?
Esa skriver:
SvaraRadera"Man kan ju starta i första budet i stället, inte sant? Det borde ju strängt taget binda mycket mer än det sjunde budet, som kan ses som en tillämpning av det första."¨
Alla bud är givetvis bindande för alla människor, i alla tider. Det är ju just därför jag menar att det är fel med överdrivna skatter (dvs. sådana som användas till annat än sant kollektiva tjänster, dvs. "svärdet"). Tjänstemän och politiker står inte över lagen med andra ord.
Det borde väl rimligtvis inte finnas något konstigt i det resonemanget...?
Skattesystemet har i välfärdssamhällena två funktioner: dels upprätthåller man de för samhällets bestående oundvikliga funktionerna som stats-, regional- och kommunalförvaltning samt militär, polis, rättsväsende, utbildning samt sjuk- och hälsovård, som i ett idealsamhälle skall vara tillgängliga på lika grunder för alla medborgare, dvs det som du förmodligen avser med "svärdet", och dels används det för inkomstöverföringar på olika plan mellan olika inkomstgrupper.
SvaraRaderaIngenting av det här kan ännu i sig kallas "överdrivna skatter".
I ett idealsamhälle typ Thomas Mores "Utopia" skulle alla vara gudfruktiga, rättrådiga och goda. Då slapp man all koordinering, kontroll och förvaltning. Så länge vi inte ser idealsamhället förverkligat behövs den tvingande överheten som ibland för oss dit vi inte vill, och där har politikerna och olika aktörer i det gemensammas tjänst en viss funktion, eller ett visst tolkningsföreträde, om man så vill. I ett demokratiskt samhälle går man ibland för långt i vissa tillämpningar, men som väl är har vi en korrigeringsfunktion inbyggd i vårt samhällsskick.
Så, Toffe, jag ställer mig på flera punkter frågande till ditt resonemang.
Jag klarar själv inte av att lösa den gordiska knuten, och är inte ens på det klara med att det finns någon sådan. Men jag ser fram emot att få läsa den av Kristian aviserade långa utläggningen kring detta tema!
Esa skriver:
SvaraRadera“Skattesystemet har i välfärdssamhällena två funktioner: dels upprätthåller man de för samhällets bestående oundvikliga funktionerna som stats-, regional- och kommunalförvaltning samt militär, polis, rättsväsende, utbildning samt sjuk- och hälsovård, som i ett idealsamhälle skall vara tillgängliga på lika grunder för alla medborgare, dvs det som du förmodligen avser med "svärdet", och dels används det för inkomstöverföringar på olika plan mellan olika inkomstgrupper.
Ingenting av det här kan ännu i sig kallas "överdrivna skatter".”
Visst kan det. Rom 13 lär oss bl.a. att “Överheten... bär inte svärdet förgäves...den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Det är också därför ni belalar skatt”. Inget prat om någon omfördelning eller produktion av tjänster såsom sjukvård. De styrandes roll är helt enkelt att avskräcka från brott och att använda svärdet, i bokstavlig mening, för att bekämpa brott.
Överdrivna skatter kan definieras som de skatter som används för produktion av icke-kollektiva varor såsom sjukvård, bibliotek etc. Dessa kan marknaden producera själv. Polis och rättsväsende (“svärdet”) kan marknaden dock inte producera själv. Dessa bör vara opartiska och icke-vinstbringande. Polisens och rättsväsendets tjänster bör vara sådana att jag “får” ta del av dem om jag bryter lagen, inte endast om jag varit med och finansierat dem. Det vore ju absurt att tänka sig att man kan undgå lagens långa arm om man helt enkelt väljer att inte finansiera den. Mao. Polis och domstol kan inte fungera på den fria marknadens villkor.
Dock inte så med sjukvård och andra produkter. De är väsentligt olika dessa ovannämnda tjänster. Det finns inget absurt i tanken att jag tillåts slippa sjukvård om jag vägrar betala. Detta drabbar ingen annan än mig själv. Jämför detta med en situation där rättsväsendet vore privatfinansierat. Många skulle potentiellt lida eftersom jag inte skulle kunna dömas för något brott. Vi har här alltså två olika kategorier av produkter.
Det är således rationellt att låta staten stå för de tjänster endast den kan bidra med och låta marknaden ta hand om det den kan bidra med (och som staten är olämplig för, dels på grund av den oändliga mängd kunskap som skulle behövas för att imitera marknaden)
Inget behov överhuvudtaget av att ”ibland föras dit man inte vill”. De som vill gå åt ett hall går dit, andra åt ett annat så länge de håller sig inom lagens ramar.
Det är faktiskt ingen skillnad mellan polis och rättsväsende å ena sidan och exempelvis sjukvård å den andra.
SvaraRaderaAlla de här borde i ett kristet samhälle vara tillgängliga för alla, oavsett betalningsförmåga. Det finns en väldig massa människor som så gärna skulle betala för ens elementär sjukvård, om de bara hade råd med det. Fattigdomen är ytterst sällan något självvalt, den är oftast en följd av yttre omständigheter, sjukdom, olyckor, arbetslöshet, välj själv.
Att tillhandahålla produkterna medicin, sjukhusvård och kirurgi endast till dem som har råd med kostnaderna (eller en bra privat försäkring) är nog ett hån mot den i Bibeln djupt rotade tanken på omsorg om den fattige.
Därför behövs den samhälleliga styrning som genom lag och förordning och övriga samhälleliga mekanismer tvingar oss dit vi inte vill, nämligen att betala skatter som understöder livet för de fattiga.
Men, som jag redan antytt, att ombilda denna tanke till en allmängiltig exakt regel som talar om summor och belopp, det är mer än jag förmår. Och frågan är om man nånsin kommer längre än till ett närmevärde.
Esa skriver (med “socialism” menar jag här inte fullskalig sådan, utan även partiell sådan, för att undvika missförstånd):
SvaraRadera“Det är faktiskt ingen skillnad mellan polis och rättsväsende å ena sidan och exempelvis sjukvård å den andra.
Alla de här borde i ett kristet samhälle vara tillgängliga för alla, oavsett betalningsförmåga. Det finns en väldig massa människor som så gärna skulle betala för ens elementär sjukvård, om de bara hade råd med det. Fattigdomen är ytterst sällan något självvalt, den är oftast en följd av yttre omständigheter, sjukdom, olyckor, arbetslöshet, välj själv.”
Kapitalism utesluter inte att sjukvård är tillgängligt för alla, ej heller garanterar socialism att den är tillgänglig för alla. Så det kristna samhälle du här efterlyser är utopistiskt och utgår ifrån att de statliga planerarna är änglalika varelser med närmast oändlig intelligens. Men sådan är inte verkligheten idag – vi behöver en samhällsordning som beaktar att alla människor, kapitalister såväl som statliga planerare, är fallna individer.
Huvudproblemet är dock att man under det system du föreslår gräver i andras fickor (lön som de knegat lös) för att köpa vissa produkter som man anser att en själv, eller andra, har rätt till. Normalt sett anser vi detta som stöld. Varför är det inte i detta fall? Frågan är alltså inte huruvida det är rätt att hjälpa de fattiga (detta är vi överens om, det är endast metoderna vi inte är överens om), utan huruvida det är rätt att tvinga vissa, med hot om straff, att betala för andra. Vi är väl också överens om vad sjunde budet sager.
Toffe, jag har det intrycket att du missförstår mig nu. Jag pläderar varken för socialism eller kapitalism, snarare då en modell där Gud själv är den som gräver i din ficka...
SvaraRaderaDå faller nog försvaret av sjunde budet platt till marken.
Esa, detta tredje alternativ låter ju intressant.
SvaraRaderaFrågan är då - vem skall vara Guds ställföreträdare på denna sida evigheten och hur långt skall dennes/dessas auktoritet sträcka sig?
Och då är cirkeln sluten - vi är tillbaka till början :)
Toffe, det är faktiskt en intressant fråga. Och din motfråga kan vara både uppriktig och retorisk. Den retoriska frågan kan i själva verket vara ett försvar av individens intressen mot Gud själv.
SvaraRadera