Finlands evangeliska kyrka visar igen sina ekonomiska muskler. Helsingfors kyrkliga samfällighet föreslår att tre inomkyrkliga missionsorganisationer, däribland Folkmissionen och Såningsmannen, ska fråntas det ekonomiska stöd som samfälligheten hittills har betalat till dessa. SLEY och SLEF har redan tidigare gått miste om detta understöd. Och även i detta nya fall, liksom det var med SLEY och SLEF, är det missionsarbetet som drabbas.
Som tidigare meddelas att orsaken är att de ifrågavarande organisationerna inte följer kyrkans gemensamma beslut. Alltså handlar det om prästämbetets öppnande för kvinnor samt om förhållningen till homosexuella parförhållanden.
Det har sagts tidigare, men det tål att upprepas: Om vår kyrka på detta sätt missbrukar sin ekonomiska makt och tyngd kommer hon att mista den. Helt och hållet. Detta är inte så mycket en profetia som ett kallt konstaterande. Redan nu syns tydliga tecken på detta, och inom en nära framtid kommer det ekonomiska läget för vår kyrka att förvärras ytterligare – och det snabbt. Helt oberoende av de ekonomiska konjunkturerna i stort. Det handlar förstås om utskrivningarna, men också om skenande pensionsutgifter. Kyrkans ledande ekonom har, enligt tillförlitliga uppgifter, uttryckt sina bekymmer angående kyrkans möjligheter att klara av pensionsutgifterna efter år 2015. Hon menar att fram till och med 2015 är finansieringen tryggad, men efter detta vet ingen hur det hela ska fås att gå ihop.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på. Vad gagnar Guds rikes sak? Det är väl det som fäller avgörandet - och då är den nuvarande situationen, med indragna missionsunderstöd och prästvigningsstopp, sannerligen inte optimal. Vidare: Kan en kyrka gå i konkurs? Ekonomisk sådan, alltså. Den teologiska konkursen har varit ett faktum redan länge. Hur som helst så lever vi i intressanta tider.
De nya principerna för hur församlingarnas ekonomiska resurser används visar en sida av hur sårbart beslutsfattandet är inom kyrkan. Diskussionen kring Homo-ilta i fjolas ökade visserligen aktivismen inför församlingsvalen, men medförde av allt att döma en viss förskjutning i opinionerna speciellt i de stora församlingarna i södra Finland. Tyngdpunkten förflyttades från de centrala frågorna mot det mera perifera. Kyrkans demokratiska struktur skulle förstås gagnas av att beslutsfattarna väljs bland dem som har gedigna insikter i kyrkans identitet och verksamhetsgrund.
SvaraRaderaDet framgår med all önskvärd tydlighet att du skrev det här inlägget i affekt. Det är kanske bra att räkna till tio först innan man skjuter. Nu uppstod här en koppling mellan kyrkans maktmissbruk och den förestående pensionsbomben, ett samband som åtminstone jag har svårt att se.
Esa
SvaraRaderaTack för din kommentar! Vad gäller det du skrev i den andra paragrafen så kan jag säga att jag inte försökte bygga en logisk tankekedja där A leder till B, B till C osv. Denna kedja skulle ha brustit redan i.o.m. påståendet "Om vår kyrka på detta sätt missbrukar sin ekonomiska makt och tyngd kommer hon att mista den. Helt och hållet."
Jag försökte med det jag skrev om pensionsbomben endast visa att det kan vara detta som får kamelens rygg att brista. Eller så en utskrivningsvåg efter en ny "homoilta" - eller p.g.a. att kyrkans mest hatade medlem just nu råkar vara kyrkominister. Ett sak som media, by the way, ännu inte riktigt tycks ha fattat... Jag vågar inte säga hur. Men jag vågar däremot påstå att det kommer att ske.
Du tycks se rätt dystert på kyrkans framtid, och det kanske med viss rätt. Det var visst Mats Lindgård som för ett tag sedan kommenterade någonting i stil med att så snart kyrkan nämns i massmedia så skriver folk ut sig. Det spelar alltså ingen roll om hon gör rätt eller fel, reaktionen blir densamma. Man kan ju förstå att de ansvariga på sina håll står lite rådvilla i strategiska frågor...
SvaraRaderaVad din fråga om konkurs beträffar: en frikyrka kan försättas i konkurs. En förening, ett företag likaså. Men inte ELKF eller dess församlingar, för enligt gällande lag är de offentligrättsliga samfund och som sådana jämförbara med kommunerna och staten. På senare tid har vi påmints om att såväl kommuner som stater i praktiken kan bli tvungna att ställa in betalningarna. Detta kallas bankrutt, inte konkurs, men skillnaden kan te sig som hårklyverier för den som väntar på en utbetalning.