ÖT-kolumn 30/9

Lutherstiftelsen etablerar gudstjänstverksamhet på svenska i Borgå stift. Inledningsvis, får man väl anta, i Åbo och Jakobstad. För den som vet ens lite om det inflammerade läget i kyrkan kommer detta inte som någon överraskning – snarare tvärtom. Att det i våra trakter blir just Jakobstad och inte t.ex. Larsmo, Esse, Terjärv eller på svenska i Karleby är inte heller det förvånande.

Man kan säkert anse både det ena och det andra om Lutherstiftelsen. Men man kan inte klaga på engagemanget hos dessa unga män, och också kvinnor, som gör stora uppoffringar för det som de upplever vara rätt. Dessutom – och detta är egentligen den stora nyheten som både kyrkan och media borde fokusera på i detta sammanhang – lyckas Lutherstiftelsen med det som kyrkan långt har misslyckats med, nämligen att få männen och de unga familjerna att engagera sig i gudstjänsten. Här kunde det faktiskt löna sig för kyrkan att fråga sig vad man själv gör fel och kanske snegla lite på hur Lutherstiftelsen gör för att få med dessa grupper i gudstjänsten.

Men nej. I stället går kyrkans reaktioner långt ut på att fördöma Lutherstiftelsens verksamhet. Märkligt nog. För om man ser detta ur ett kristet omsorgsperspektiv är det svårt att förstå att en ordets tjänare (biskopen, prästerna) inte reservationslöst stöder och välsignar alla som vill arbeta för att sprida evangeliet. Detta särskilt som dessa, likt Lutherstiftelsen, arbetar strikt efter kyrkans bekännelse - samma bekännelse som dessa ordets tjänare i sitt prästlöfte har lovat att hålla sig till, även om många av dem idag tycks ha problem med att göra detta i praktiken. Men om man i stället ser detta fördömande ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett maktperspektiv, ja, då blir det med ens mycket lättare att förstå. Kyrkans representanter talar gärna om Lutherstiftelsen som ”konkurrerande verksamhet”. När det gäller evangeliet finns det knappast någon orsak att vara rädd för konkurrens – igen, särskilt som det rör sig om samma bekännelse. Men när det gäller makt, och framför allt pengar, uppstår förstås lätt en konkurrenssituation.

Frågan huruvida församlingarna borde upplåta sina utrymmen för Lutherstiftelsens verksamhet är sedan mycket knepigare. Å ena sidan har Lutherstiftelsen genom att viga sig en egen biskop och egna präster ställt sig utanför den vedertagna kyrkliga ordningen och vår kyrkas episkopala övervakning. Lägg till detta ännu den kritik man ofta framför mot biskopar och kyrkan. Men å andra sidan, och detta glöms lätt och gärna bort i detta sammanhang, är det fråga om kyrkans medlemmar som vill samlas. Medlemmar som genom sin kyrkoskatt har varit med och byggt, och underhåller, församlingens lokaliteter. Det krävs nog en synnerligen god motivering för att stänga ute församlingens egna medlemmar från församlingens utrymmen. Särskilt som avsikten är att ägna sig åt sådan verksamhet som dessa utrymmen finns till för.