I efterdyningarna av massutträdet ur kyrkan efter äb Mäkinens uttlande under den svarta fredagen hördes det om en undersökning som talade om att en av sju medlemmar i den lutherska kyrkan funderar på att skriva ut sig. Det här är säkert med sanningen överensstämmande. Jag hör också, till och från, till denna grupp. (Men sannerligen inte för att kyrkan och tron inte skulle betyda något för mig, utan precis tvärtom!)
En av sju. Ungefär en halv miljon kyrkomedlemmar. Som sagt är detta säkert sant, men vad mera så är det också bedrövligt. Bedrövligt att så många - och säkert ännu flera än så - inte upplever att kyrkan har något att ge dem så att de lika gärna kunde skriva ut sig. Detta, att de upplever att kyrkan inget har att ge dem, har säkert flera orsaker. En av de mest vägande är säkert ändå den att kyrkan på många håll faktiskt inte har något att ge människorna. När kyrkan blir en spegel av det omgivande samhället, i akt och mening att vara relevant, blir hon tvärtom irrelevant. När kyrkan försöker forma om sig för att kunna möta dagens människa kommer hon i stället att bli så deformerad att hon inte längre har något att ge dagens människa.
Men nu var det ändå en av sju detta skulle handla om. Egentligen har jag inget emot att sådana som inte delar kyrkans tro och bekännelse skriver ut sig. Hellre skulle jag förstås se att de skulle omvända sig, men om - och när - en människa inte vill göra det, ja, då ser jag faktiskt helst att den människan skriver ut sig. Nu är jag förstås fullt medveten om att jag är inne på ett område som inte är så alldeles enkelt. När jag skriver om omvändelsen och viljan behöver vi hålla i minnet att detta givetvis inte är något som människan själv kan bestämma sig för att göra bara så där. Men med detta sagt står ändå detta kvar: En människa som vill fortsätta att leva i upproret mot Gud, hans heliga ord och de kristnas gemenskap - en sådan människa får gärna skriva ut sig ur kyrkan. Hellre än att, som det brukar heta, stanna kvar och påverka kyrkan. För en sådan påverkan för inget gott med sig. Tvärtom.
De människor som jag träffat här i Åbo efter tiden som präst och litet samtalat med om tron och världsläget och vittnat om olika sidor av Guds Ord hänvisande till Bibeln och de väckelseförsamlingar som oxå erbjuder kyrklig Gudstjänst har för det mesta varit måttligt intresserade.... De ville egentligen inte ha något av Tron eller Kyrkan.
SvaraRaderaNågon sade sig be för familj och så men när jag talade om Bibeln kom raseriet emot och slut på samtalet blev det.
Men öppenhet och hygglighet och mänsklighet har jag nog stött på fast jag är medveten om synderna i tiden ock oxå risar synderna samt kallar till Gudstjänst.
Torsten nils Ulrik hälsar
Kristian,
SvaraRaderagällande det negativa i att stanna kvar och påverka kan jag inte hålla med dig helt. I motsats till att försöka göra någonting dåligt bättre väljer en stor del av Finlands folk att ta den lätta vägen ut och helt enkelt skriva ut sig.
Samtidigt visar det på ett missnöje många bara väntat på att få uttrycka. Vi har kanske passerat tiden när kyrkan var den självklara samlingsplatsen och folk söker sig därför annanstans. En negativ följd är att med dem som skriver ut sig ger sig också sådana personer av som på allvar skulle kunna kritisera existerande missförhållanden inom kyrkan och, i bästa fall, få ändring på dem.
Själv, kamrat, är jag just nu begynnande förkyld och tämligen kritisk mot kyrkans brist på uttrycksforum (också för andra än de mest välstädade kristna som frekventerar trosbloggarna); mot det blotta faktum att väggarna ofta är höga för outsiders (diakonin i en stad lovade höra av sig för att man rent gratis på egen tid skulle få hjälpa till under servering som bot mot tristess och sysslolöshet vårvintern -14; något de aldrig gjorde vilket jag anser är svagt), mot att svårigheter ofta skyls över och att det talas illa om folk. Listan är lång och så vidare.
Men. Jag stannar kvar i alla fall av tradition tills den dan den är tom, om den dagen nu kommer. Huruvida jag kommer dra något strå till stacken för ev.luth desslängre är öppet. Som man skulle säga: Gud vet.
Roligare var det hur som helst kring år 07 när de konservativa ännu fanns kvar. De var hejare på att debattera och allvarsamma i sin sak. Det måste man ju respektera.
Godkväll.
Hieronymus L. Tack för din kommentar, och ursäkta dröjsmålet i att besvara den!
RaderaJag håller givetvis med om att det är den lätta vägen att bara klicka ut sig. En människa som vet vad det innebär att stå utan kyrkogemenskap gör inte en sådan sak lättvindigt. (Nu menar jag förstås inte att det på något sätt skulle vara den yttre kyrkoorgansiationen som är saliggörande, men ändå.)
Sedan skriver du något oerhört intressant och viktigt. Då avser jag alltså detta angående lekmannaengagemang. På denna punkt, menar jag, är vår lutherska kyrka idag kanske mest vilsen. (Och det är inte lite sagt!) De anställda, som skulle vara arbetsledare har i stället gått in för att göra arbetet, och vi lekmän (som vi ju ändå är, så teologer vi är) har blivit "klienter" och sådana som ska betjänas av de anställda. Med det resultatet att de anställda antingen sänker ribban eller bränner ut sig, eller bådadera (för de hinner förstås inte göra allt själva) och lekmännen blir frustrerade och passiverade. Och det mesta av arbetet förblir ogjort. Hela denna situation är ju fullständigt katastrofal, och till detta kommer sedan ännu den mängd av papper som de anställda ska skyffla fram och tillbaka och som även den gör att de lyfts till sidan från det som de ska göra. Det arbete som har betydelse. I mkina mörkaste stunder brukar jag tänka att detta pappersarbete är något som MAKTEN har hittat på för att de inte vågar och/eller vill möta människorna...
Nu såg jag att kp hade lyft fram detta, men jag har ännu inte hunnit läsa det de skriver. Förhoppningsvis kunde deras artiklar få åtminstone några positiva följder.
Allt gott!