Svar till T. Enbuske, del 1

Tuomas Enbuske är en intressant person. Ateist, oerhört frispråkig, provocerande, på gränsen till arrogant (och vissa gånger långt över gränsen) och brutalt ärlig. Åtminstone ibland. Och så är han kolumnist på Iltalehti. Jag brukar läsa hans kolumner med skräckblandad förtjusning. Vad kommer han att säga den här gången? Det var någon som sade att han är lite som en ateistisk version av undertecknad. Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker åtminstone att hans texter är intressanta.

I april skrev han en kolumn som fick åtminstone mig att dra andan. Rubriken lyder: "Jag vill inte längre vara ateist – kom och omvänd mig till tro!" I ingressen säger han att "Jag vill att du omvänder mig, denna blankögda ateist, till tro på Gud, Allah, Jahve eller vad det nu finns för gudar". Texten fortsätter: "Jag var fyra år när jag insåg att jag är ateist. Jag skulle inte ha velat vara det. Nu vill jag hitta en religion, och jag behöver din hjälp. Jag är nämligen inte religionslös av pur elakhet. Så du som läser den här kolumnen: Be för mig. Eller hur man nu i din religion tar kontakt med gudomen. Jag har fått nog av denna rationalismens värld och jag vill hitta en tro. Och jag gycklar inte. Jag säger detta på fullt allvar. Jag tänker berätta offentligt genast när Gud tar kontakt. Ateismen är barnslig. Precis som om jag, denna med en bristfällig intelligens utrustade chimpans, skulle kunna skryta med att vara smartare än Gud. Så det handlar inte om det. Alla religiösa berättelser framstår bara som lika vansinniga som Antti Rinnes vallöften."

Kolumnen fortsätter sedan i typisk Enbuske-stil, frän och brutalt ärlig. Han avslutar sin kolumn med orden "Jag vet att religionen/tron inte är en sak för intellektet utan för känslan, men jag vill ändå ha en logisk förklaring. Det här är givetvis paradoxalt, men jag uppmanar alla troende att övertala mig att tro på deras religion. Och det är ingen idé att hävda att det att en religion är mest populär gör att den är sann. Varför skulle det vara så? Om jag skulle vara Gud skulle jag skänka sanningen åt en märklig sekt som lever isolerad någonstans i Suonenjoki. Men Gud vare tack så är jag inte det."

Läs gärna hela Enbuskes kolumn! Den finns på Iltalehtis webbplats, men tyvärr bara på finska. Utdragen ovan är min översättning, och jag beklagar om den inte alltid är helt ordagrann.

Tuomas Enbuske kommer knappast att läsa den här bloggen, men jag tycker att hans uppmaning är så fräsch och genomärlig att jag vill försöka följa hans uppmaning. Jag började skriva på den här texten redan dagarna efter att han publicerade sin kolumn, men av olika orsaker har fullbordan dröjt ända tills nu. Men jag tycker som sagt att jag vill försöka följa hans uppmaning. Om inte annat så för min egen del, för att sätta ner i skrift de fakta som finns. Och kanske också för dig som läser de här texterna. Så: Varför är just kristendomen sann? Varför ska vi tro på Jesus? Som du säkert förstår blir det här en ganska lång text. Ja, nästan en liten bok, faktiskt. Detta som en inledande varning. Men om du är intresserad får du gärna hänga med under de kommande dagarna! Jag planerar att publicera en text varje dag i detta ämne under den kommande veckan.

Begynnelse

När man är företagare hinner man inte alltid läsa – eller skriva – så mycket som man skulle vilja. Men de senaste dryga tre veckorna har jag varit ordentligt förkyld, och då måste man ju försöka vila lite för att, om möjligt, blir lite fortare frisk. Så nu har jag faktiskt passat på att läsa lite mera. Jag läste ut "Sultanens återkomst" i förrgår, och före det läste jag en av mina favoritförfattares senaste verk, nämligen Dan Brown och hans bok "Begynnelse". Liksom alla Browns böcker i Robert Langdon-serien var också "Begynnelse" fullständigt bedrövlig när man ser till sakinnehållet, men stilen och spänningen är fenomenala i alla Browns böcker. Det är därför jag gillar dem och också gärna läser dem. Och förstås också för att få skaka på huvudet åt de simpla och vissa gånger rent ut sagt dåraktiga argumenten som framförs mot den kristna tron.

"Kirschs röst ekade i det nattsvarta mörkret. `Hur kommer det sig att den moderna människan är i stånd att dra logiska och analytiska slutsatser, och samtidigt godtar religiösa trossatser som skulle smulas söner vid minsta rationella granskning.´"

"Övertygat religiösa människor hade i århundraden ignorerat mängder av vetenskapliga fakta och logik för att klamra sig fast vid tron."

Detta är två citat ur boken som kanske bäst beskriver den syn på religioner (läs: Den kristna tron) som Brown vill förmedla. Det gör han med synnerligen breda penseldrag och svepande argumentering (om man alls kan använda ordet "argumentering") som, för en som är ens lite insatt i vad den kristna tron står för och framför allt vad den bygger på, framstår som närmast komisk. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att det Brown för fram i princip är samma saker som kristendomskritiker som t.ex. Hitchens och Dawkins har presenterat. Och som, vilket behöver sägas, har förlett många som inget hellre ville än att just bli förledda.

William Lane-Craig konstaterade, när han föreläste i Åbo för ungefär ett kvartssekel sedan, att de flesta av kristendomskritikernas argument och tänkande ligger på en 16-årings nivå. Detta helt enkelt för att de brottades med dessa frågor som tonåringar och sedan de, ungefär i 16-årsåldern, övergav den kristna tron har deras argument inte utvecklats. Helt enkelt för att de inte har ansett sig behöva fundera på de här sakerna mera. De vet ju hur det är. Varför alls sätta mera tankemöda på dessa frågor då? Och så får vi läsa/höra liknande skräp som Brown presenterar i citaten jag anförde.

Det är som sagt beklämmande att läsa och höra hur låg nivå argumentationen ligger på i de flesta fall. Men ändå låter många lura sig. Orsaken är den jag redan nämnde: De vill att det ska vara så här. Den kristna tron måste ha fel! Den får inte tåla en kritisk/rationell granskning! Och då är det bäst att blunda för fakta och helt enkelt avfärda den kristna tron som den saga de vill att den ska vara. När sanningen i själva verket är att det är Brown, Hitchens och Dawkins som står för sagorna.

Men Dan Brown är som sagt oerhört bra på att berätta sina sagor. Och därför läser jag gärna hans böcker.

Nästa bok på min "Att läsa-lista" är en av de bästa böcker som har skrivits på svenska, nämligen Bo Giertz´ fenomenala "Tron allena". Jag har läst den många gånger, men det börjar vara något år sedan senast och därför absolut dags att greppa denna bok igen.

Sultanens återkomst

Jag brukar kommentera de mest varierande, aktuella, saker här på bloggen. Någon har kanske noterat att jag ändå inte alls har kommenterat USA:s retirering i Syrien och Turkiets anfall in i landet efter detta trupptillbakadragande. Orsaken är att jag inte vet tillräckligt mycket om vad som pågått/pågår i Syrien och Turkiet för att kommentera det. Nå, jag insåg att det finns botemedel mot denna blinda fläck i min kunskap, och därför har jag nu läst Torsten Sandells bok "Sultanens återkomst".

Sandell lyckas med att på ett initierat sätt presentera de mest relevanta fakta rörande situationen i regionen kring Turkiet och detta dessutom på ett lättillgängligt och lättläst sätt. Han försöker inte heller förenkla situationen eller presentera en färdigtuggad bild, vilket jag uppskattar.

Jag vet inte om det att jag läste den här boken kommer att leda till att jag framöver kommer att kommentera situationen i området här på bloggen, men åtminstone har jag nu, sedan jag läst Sandells bok, fått redskap för att förstå vad som sker. Och kanske också redskap att förstå vad som sker bakom det som media rapporterar om. För alla som är intresserade av att få lite kött på benen angående Turkiet och Turkiets moderna historia kan jag varmt rekommendera boken! 

Tack, Kenneth Myntti!

Ibland blir jag, som jag konstaterade i texten om räven Otto, väldigt frustrerad. Ibland tycks jag vara den enda som blir det och det är också, i sig, frustrerande. Men vissa gånger är jag inte ensam om min frustration. Som nu i fallet med artikeln om räven Otto. Den artikeln gav upphov till en hel del reaktioner, och nu har även Österbottens Tidning på ledarplats lyft fram problemet med en skattefinansierad rundradio som på mycket tvivelaktiga grunder attackerar en laglig näring. Ett stort tack till Kenneth Myntti för en mycket god ledare! Faktiskt en i raden av goda texter rörande pälsdjursnäringen från hans penna.

Som jag har konstaterat många gånger så lever vi idag i en värld där lögnen regerar. Med medias goda minne. Även om jag gläder mig stort över undantagen (för de finns, vilket Myntti nu också bevisar) så har jag börjat förbereda mig på att vi till sist ändå kommer att förlora striden om pälsdjursnäringen. Det går nämligen inte att vinna mot lögnaktig propaganda i ett postmodernt samhälle. Inte i längden, och inte i en fråga som avgörs med majoritetsbeslut. Vi kommer givetvis inte att förlora utan strid, men utgången tycks mig ändå som om vore den given. Det mest skrämmande med detta är, som en kollega med insyn i dessa saker konstaterade, att i de länder där pälsdjursnäringen har blivit förbjuden har demonstranterna och aktivisterna ändå genast fortsatt att demonstrera. De har bara bytt ut bilden av en mink mot bilden av en höna. Frontlinjen har flyttats fram, och dessa element kommer inte att ge sig innan det slutliga målet är nått och all användning av djur för människans behov är förbjuden. Pälsdjursnäringen är en (relativt enkel) första etapp. Sedan följer nästa. Och nästa.

Apologetikhelg

Denna helg ordnas igen apologetikhelgen "Alltid redo" på Efo i Vasa. (Korsholmsesplanaden 2B) Huvudtalare för helgen är John Dickson från Australien. Andra medverkande är bl.a. Tore Jungerstam och Boris Salo. På fredag kväll - alltså ikväll - kl 18:30 hålls en inledande paneldiskussion med temat "Hur kan apologetiken bli en naturlig del av bibelundervisningen och det kristna vittnesbördet?". Medverkar gör Annika Collander (lärare), Marcus Jakobsson (präst) och så får jag också vara med på ett hörn. Förutsatt att rösten håller. Jag har varit förkyld (och varit mer eller mindre utan röst) i tre veckor nu. Kvällens tillfälle, liksom föreläsningarna under helgen (och givetvis lördagens kvällsmöte och gudstjänsten på söndag) är öppna för allmänheten.

Om räven Otto och Svenska Yle

Ibland blir jag bara så fruktansvärt frustrerad. Som t.ex. idag när jag läste nyheter på Svenska Yle. Där fanns en artikel om blåräven Otto som idag lever på "djurfristaden" Tuulispää i Somero. Hela artikeln luktar propaganda lång väg, och en av de uppenbara lögner som tutas ut handlar om räven Ottos krokiga framben. Piia Anttonen, som driver "djurfristaden", säger att den veterinär hon anlitar påstår att Ottos krokiga framben tyder på att han har tillbringat sin första tid i en liten bur där hans ben och muskler inte kunnat utvecklas normalt. Alla som har lite mera kunskap om farmrävar vet att detta är en ren och skär lögn. Räven Ottos krokiga framben har genetiska orsaker, och alla certifierade farmer i Finland arbetar på att få bort denna egenskap ur aveln. Detta görs genom att defekta individer avlägsnas ur avelsarbetet. I klartext: De avlivas. Dels för att bespara dem lidande (i mycket svåra fall kan djuret nämligen med stor sannolikhet lida av sina krokiga framben), dels för att avla fram en rävstam med friska ben.

Mycket av det som sägs i artikeln i övrigt bygger på information från djurrättsrörelser, och detta material är vridet så att pälsdjursnäringen ska framstå i så dålig dager som möjligt.

Nu undrar jag: Vad är meningen med att publicera en dylik artikel? Vad vill Svenska Yle åstadkomma genom att sprida uppenbara lögner på detta sätt? Frågorna är givetvis retoriska. Det här handlar om att, på skattebetalarnas bekostnad, misskreditera en hel yrkeskår av hårt arbetande (ja, jag har arbetat 11 timmar idag – så förkyld jag är – och jag räknar mig också till de som förfördelas i och med publiceringen av denna artikel) och laglydiga skattebetalare.

Varför? Finns det någon mycket sjuk journalist på Svenska Yle som finner glädje i att sprida lögnaktig propaganda? Eller handlar det om en journalist som är så totalt vilseledd att han/hon faktiskt tror att detta är en god gärning? (Där målet rättfärdigar medlen?) Jag vet inte. Men jag blir så oerhört frustrerad av att tvingas läsa dylikt skräp. Och framför allt blir jag frustrerad av att veta att detta skrivs och publiceras med skattemedel och att många som läser den här artikeln kommer att tro på de lögner som presenteras i den.

Vi lever som sagt i en tid när lögnen regerar. Med medias goda minne.



Tillägg 23/10 kl 20:03. "Artikeln avpublicerades 23.10 klockan 11.27. Orsaken är att artikeln måste kompletteras." Detta är vad man nu just får se när man klickar på länken i min text. Tydligen har den kraftfulla kritik som artikeln mött (från veterinärhåll och från tjänstemannahåll inom pälsdjursnäringen) gjort att Svenska Yle har dragit tillbaka texten. Gott så!

Ideologisk motiverad idioti i klimatfrågan

För en tid sedan beslöt Helsingfors stadsfullmäktige att minska på konsumtionen av mjölk och nötkött i stadens institutioner med hälften fram till år 2025. Detta alltså av klimatorsaker eftersom nötboskapen är idisslare och idisslare släpper ut gaser som anses påverka klimatet.

Här får vi igen ett exempel på ett beslut som tar avstamp i okunskap och i en felaktig ideologi och som kommer att få helt andra följder än vad som avsågs. På samma sätt som Greta Thunbergs båtresa över Atlanten men i mycket större skala. Problemet är att dessa frågor är så väldigt komplexa och att det som ser bra ut vid en första anblick inte alls behöver vara det i slutändan när alla faktorer beaktas.

Mats Nylund, f.d. riksdagsman och numera ordförande för SLC, ger svar på tal i en artikel i ÖT 17/10. Han belyser den här frågan ur ett mycket bredare perspektiv och konstaterar att argumenten i debatten som föregick beslutet i Helsingfors utgick från globala siffror där kolavtrycket för att producera en liter mjölk uppskattas till 2,5 kg. Dessa siffror gäller dock inte för finländska förhållanden. Här talar vi om en uppskattning på 1,1 kg, något som dock inte har beaktats. Dessutom har beslutsfattarna här inte alls beaktat det faktum att de finländska odlingsförhållandena lämpar sig bäst för vallodling – som alltså behövs för mjölk- och nötköttsproduktion. Om denna del av livsmedelsproduktionen skulle köras ner (vilket är oundvikligt ifall denna skadliga trend som Helsingfors nu anammat skulle sprida sig) skulle det finländska jordbruket tvingas övergå till annan odling som dels skulle förutsätta en hårdare bearbetning av jordbruksmarken vilket skulle frigöra mycket mera CO2 (vid vallodling plöjs marken upp endast ca vart tredje år), dels skulle vi tvingas till en mycket större import eftersom denna typ av odling inte lämpar sig för de finländska förhållandena. (Avkastningen av jordbruksmarken skulle minska drastiskt.)

Men detta är alltså något som inte har beaktats. Det är helt enkelt för komplext, och dessutom fungerar ideologi på så sätt att den ofta både fördummar och förblindar. Man vill helt enkelt inte veta och känna till fakta som går emot den ideologi man anammat. Och så blir resultatet det rakt motsatta mot vad man avsett. Men eftersom man menar att man gjort rätt får man åtminstone ett tvättat samvete – och bra pr. Se på oss! Vi har gjort ett tufft beslut som känns i det egna skinnet! Se hur bra vi är!

Igen: Vi behöver en lag som förutsätter att en omfattande konsekvensutredning görs före varje politiskt beslut i klimatfrågor. Annars riskerar vi att rasera det fungerande samhälle vi har byggt upp, rasera den inhemska livsmedelsproduktionen, göra livet på landsbygden omöjligt samt dessutom förstora CO2-utsläppen.

Om klimatlögnen och dess orsaker, del 2

När man gör en enkel sökning på Google med sökorden "klimatförändringen" och "höger/vänster" får man många träffar där man kan hitta påståendet att klimatfrågan är en politisk höger/vänster-fråga. Givetvis är det inte så enkelt, men det finns nog ändå en del sanning i detta påstående. Högern har traditionellt stått för konservatism, traditioner och för ägandet, medan vänstern har haft mera drag av radikalism, nytänkande och arbetarklass. Därför är det helt naturligt att högern är mera skeptisk till en fråga som sägs kräva stora och (samhälls)omvälvande reformer, medan vänstern är lättare att få med på banan när det gäller dylika reformer och åtgärder.

Mainstreammedia i dagens västerland är erkänt både värdeliberal och vänsterinriktad, och därför finns det givetvis hos media en dragning åt det mera radikala. Eller mera preciserat: En benägenhet att köpa talet om den människoaktivitetsgenererade klimatförändringen. Men detta förklarar ändå inte den i det närmaste totala oviljan mot att låta båda sidor komma till tals. Även om media tar ställning i olika frågor brukar det ändå finnas åtminstone en viss beredskap att s.a.s. bredda synfältet. Men här finns inget sådant. På samma sätt som när det gäller hbtq-frågor. I dessa båda frågor finns det helt tydligt en och endast en sanning, och allt som går emot och utmanar denna sanning ska tystas ner och gömmas undan. Hur kan det komma sig att det är på detta sätt?

Ett svar har helt säkert med dagens polarisering att göra. Hela samhället tycks vara extremt delat. Antingen är du med oss, eller så är du emot oss. Kompromisser är ytterst sällsynta. Speciellt goda kompromisser där båda sidorna både ger och tar och där alla skulle kunna vara nöjda. Tacka Trump och situationen i USA för det! Men det här började nog långt före Trump. Nåväl, i en sådan situation är det inte alls konstigt att också media dras med. Varför ge medialt utrymme för de som inte är med oss? Varför torgföra deras synpunkter? Det är ju kontraproduktivt! Om man alltså har en agenda. Och det har helt tydligt media i dessa frågor.

Men här finns mera. Eller om vi ställer frågan som så: Vilken är denna agenda? Någon kanske säger att agendan är att få människorna att inse situationens allvar. Att få oss att engagera oss och få till stånd förändring. Många som driver klimatfrågan tror säkert på det de säger och att vi bara har en viss tid på oss innan det är för sent. Men jag misstänker starkt att det bakom detta finns en annan agenda. Ett större mål. Ett mål som gör att många klimataktivister (de flesta?) förvandlas till nyttiga idioter för den större sakens skull.

Vänsterns radikalism har alltid haft som mål att förändra världen. Antingen genom blodig revolution eller så genom frivilliga och stora samhällsförändringar. Att omfördela makten och de ekonomiska medlen. Här passar ju klimatfrågan och klimataktivismen som hand i handske! Klimatfrågan KRÄVER stora omställningar av oss. Klimatfrågan KRÄVER drastiska omfördelningar och ett nytänk när det gäller användandet av jordens resurser. Klimatfrågan innebär inget mindre än en revolution! Och därför går vänstern igång på alla cylindrar. Och därför hakar vår vänsterriktade media på och gör denna fråga till sin egen. Detta till och med så att sanningen får stryka på foten. Men så har det ju alltid varit när (extrem)vänstern har dragit ut för att åstadkomma förändring. För att åstadkomma revolution. Sanningen är alltid det första offret i denna kamp. Som jag inledde den förra texten: Lögnen regerar. Med propagandans makt.

Om klimatlögnen och dess orsaker

Jag har den senaste tiden flera gånger fått konstatera att vi lever i en tid när lögnen regerar. Detta gäller på allt flera områden. I synen på homosexualitet och kön överlag. När det gäller djur och människor och synen på djurens välfärd. Och kanske framför allt när det gäller klimatförändringen. Lögnen regerar, och det med propagandans makt – och med medias goda minne.

En omhuldad lögn när det gäller klimatförändringen är att det finns en bred konsensus gällande orsakerna till klimatförändringen. Alltså att det är människan och människans verksamhet som är orsaken. Det har talats om 97% av forskarna och de publicerade forskningsresultaten. Detta är givetvis också en lögn, och en synnerligen grov sådan. Både Legates et alii och Richard Tol visar att denna siffra (97%) är en grov överdrift. När grunderna för beräkningarna granskas lite närmare visar det sig att denna siffra bygger på ett synnerligen bedrägligt sätt att räkna. (I korthet: Siffran 97% fås från att man räknar på ett totalt antal av 11944 publikationer, men detta så att man inte räknar med alla de publikationer (7930) som inte klart tar ställning i frågan. Därmed kvarstår 4014 publikationer, varav 78 kom till slutsatsen att klimatförändringen inte är antropocen. Således får man siffran 97% – detta trots att den verkliga siffran, när man räknar med alla publikationer, är bara drygt 32%)

Men media gillar siffran 97 klart bättre än 32, och därför är det den siffran vi får oss till livs. Alltså: Det finns en stark konsensus på 97% för att klimatförändringen är antropocen. Problemet är alltså bara att detta är en lögn.

Det finns MÅNGA forskare, inom klimatvetenskaperna och framför allt inom andra, relaterade, vetenskapsgrenar som tar avstånd från påståendet att klimatförändringen är orsakad av människan. Problemet är att dessa vetenskapsmäns ställningstaganden inte når över nyhetströsklarna. För bara några veckor sedan överlämnade t.ex. över 500 forskare (klimatforskare och andra) en petition till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres där de klart sade att det inte existerar någon klimatkris och att det inte heller finns någon risk för en sådan, samt att den klimatpolicy som utarbetas måste respektera vetenskapliga rön samt ekonomiska realiteter. Denna "European Climate Declaration" publicerades 26/9, men den har förbigåtts med total tystnad i media. Samma öde mötte också den petition med över 30 000 namnunderskrifter som amerikanska forskare publicerade. Media är helt enkelt inte intresserat av annat än de som försöker späda på klimatpaniken. Den stora frågan här borde vara VARFÖR? Jag får återkomma till denna oerhört viktiga fråga i nästa text.

Om det polska parlamentsvalet - och om media i väst

Idag är det parlamentsval i Polen. Svenska Yle missar givetvis inte, som den värdeliberalismens banérförare de är, chansen att förstärka fördomarna mot värdekonservatismen i allmänhet och Polen i synnerhet. I en artikel som är oerhört vinklad och där skribentens (och Svenska Yles) aversioner mot traditionella familjevärden och konservatism blir synnerligen uppenbara tecknas en nidbild av Polen inför dagens val.

Artikeln ligger inte bakom någon betalmur så var och en kan ju läsa den. Om viljan att utsätta sig för en propagandadusch finns, vill säga. Jag ska bara lyfta fram några få saker. Svenska Yle låter hbtq-aktivisten Maciej Gosniowski beskriva läget i Polen inför valet – och gör detta givetvis helt utan att på något sätt ifrågasätta hans analys. (Senare i artikeln får en "motvillig" Lag och Rättvisa-anhängare komma till tals, men där är tonarten i artikeln en helt annan.) Gosniowski säger att "Regeringen använder det enklaste verktyget för att manipulera samhället – fruktan." Sedan fortsätter artikelskribenten: "Anledningen är enkel. Inför parlamentsvalet på söndagen har det styrande partiet Lag och Rättvisa gjort de så kallade hoten mot polska familjevärden till en av de stora valfrågorna."

Det som givetvis inte sägs i artikeln är att Lag och Rättvisa har fullständigt rätt. Men att förvänta sig att en journalist som tycks vara helt fast i sin värdeliberala bubbla ska skriva, för att inte tala om att förstå, en sådan sak är förstås onödigt. Men som sagt: Lag och Rättvisa har fullständigt rätt. När vi ser hur oerhört mycket skada hbtq-ideologin, och framför allt dess tillskyndare inom så gott som alla politiska partier och framför allt in om media, har gjort i västerlandet redan nu – bara några få år efter att hbtq-agendan har pådyvlats oss – kan man inget annat än verkligen hoppas att polackerna förstår vad som står på spel i dagens val.

I artikeln får Gosniowski föra fram den mycket förenklade – och grovt felaktiga – bilden av hbtq-motståndet som vår media har arbetat hårt på att pådyvla människorna i väst. "Många människor uppfattar att de måste skydda sig mot oss som är hbtq." Visst. Jag begriper varför man gör på detta sätt. Det gör att det blir så mycket lättare att utmåla högern och de värdekonservativa som onda. (Vilket helt tydligt är målet med denna artikel.) Men det är förstås inte så enkelt. Hbtq-människorna är få och de är ofta både marginaliserade och diskriminerade. Så är det i Polen idag, och så har det länge varit i västvärlden. (Dock inte längre.) Så dessa människor är INTE problemet. Problemet är hbt-lobbyn, som jag brukat kalla den. Alltså alla de som, i missriktad iver, driver på en agenda som går ut på att sopa bort alla normer och, precis som Lag och Rättvisa hävdar, rasera familjebegreppet.

I väst har detta gått långt redan. Och i kölvattnet av denna normupplösning har speciellt yttrandefriheten fått ta många och svåra törnar. Men också andra viktiga friheter är i fara – och i förlängningen själva demokratin. Så det är inte konstigt att dagens parlamentsval väcker starka reaktioner – både innanför och utanför Polens gränser. Det är mycket som står på spel.

Vår media har varit den kanske mest pådrivande kraften i denna utveckling, och när den polska regeringen under de senaste åren har vidtagit åtgärder för att förhindra att en liknande propagandavåg ska dra över Polen har vår media givetvis reagerat skarpt. De inser förstås att ifall samma sak skulle göras här skulle mycket av det som de försökt bygga upp av den värdeliberala propagandaverksamheten få stryka på foten. Detta är något man behöver ha i minnet alltid när man läser dylika starkt vinklade artiklar.   

Märklig dom

Den sannfinländske riksdagsmannen Sebastian Tynkkynen har igen dömts för hets mot folkgrupp. Domen, och motiveringarna till domen, är emellertid mycket märkliga. Eller rättare sagt: De baserar sig på en modern, västerländsk feluppfattning. I texten som Tynkkynen dömdes för diskuterade han terrorism och islam. Enligt rätten gav Tynkkynens text läsarna bilden att det finns en koppling mellan islam och terrorism och i den meningen var Tynkkynens text kraftigt generaliserande. Och det är här det märkliga kommer in i bilden: Rätten menar att Tynkkynens text inte begränsar sig till att behandla extremiströrelser utan att terrorismen knyts direkt till själva religionen islam. Det som kom att bli den springande punkten i rättsförhandlingarna var om Tynkkynen ansåg att alla muslimer är terrorister, vilket han givetvis förnekade. Sett i bakspegeln borde han givetvis ha skrivit det klart och tydligt i sin text, men det gjorde han inte.

Detta att sätta ordet "extrem" framför ordet islam när man hänvisar till personer som har begått terrordåd eller som anses vara ett terroristiskt hot är en relativt ny företeelse. Och baserar sig, som jag skrev ovan, på en feluppfattning. En feluppfattning som bygger på att vi inte vet, eller inte bryr oss om, vad som egentligen sägs i Koranen samt på att vår historiekunskap har blivit så fruktansvärt dålig. Uppenbarligen har medlemmarna i häradsrätten i Uleåborg inte heller läst Koranen. Kanske de inte heller har läst, eller kommer ihåg, vad de läste i historieböckerna i skolan. Nåväl, hur som helst: Denna feluppfattning har sedan lett till att vi idag, om vi vill vara politiskt korrekta, ska anse att islam är en fredens religion. Eller är det kanske tvärtom? Att den politiskt korrekta uppfattningen att islam är en fredens religion har gjort att ordet "extremist" har fogats till ordet "islam" när man pratar om terrorister. Hur som helst är vi här grovt vilseledda, och det ledde nu till en fällande dom i domstolen för Sebastian Tynkkynen.

När jag gick i skolan var alla överens om att islam, rätt uppfattad, är en svärdets religion. Det stod klart utskrivet i alla läroböcker som behandlade ämnet. Men det får man tydligen inte anse längre, trots att det är både dogmatiskt och historiskt korrekt. Och observera mycket noggrant: Inte heller detta paradigmskifte har skett på basen av ny kunskap som har tillkommit, utan på grund av att den historiska kunskapen har blivit så tunn – och på grund av att ingen vet vad som sägs i Koranen – att det har gått att bibringa ett helt samhälle en dylik feluppfattning. En stor orsak till att detta har kunnat göras är förstås att den absolut största majoriteten av dagens muslimer, på samma sätt som den största majoriteten av oss som lever i det postkristna västerlandet, är trevliga och fredsälskande människor som vill leva i fred och trygghet. De flesta muslimer läser helt enkelt inte Koranen och vet inte heller de vad som står i den.

Jag vill ännu tillägga att jag inte har något större behov av att försvara Sebastian Tynkkynen. Men jag menar att det är viktigt att försvara Finland som rättsstat. Denna märkliga dom urholkar tyvärr förtroendet för det finländska rättsväsendet på ett mycket bekymmersamt sätt. Och det är synnerligen illa.

Om vad som händer bakom det som synes hända, del 2

De senaste åren har alla som följer med nyhetsmedia i våra av värdeliberalismen dominerade länder fått sin dagliga dos av "Trump-bashing". Vår mainstreammedia tar till synes okritiskt in mycket av det som vänstermedia i USA skriver om Trump, och om vi skulle tro allt som skrivs i vår media får vi lätt bilden att Donald Trump är mer eller mindre galen och en stor skurk som borde avsättas från presidentämbetet så fort som möjligt. Det här är emellertid bara en sida av myntet. Donald Trump är mycket impulsiv, han är garanterat en av de mest självtillräckliga presidenterna USA någonsin har haft, och hans medarbetare borde ta ifrån honom hans mobiltelefon med hans twitterkonto. Men. Som president har han verkligen inte varit den katastrof som vi bringas att tro när vi, genom vår media, får del av det som vänsterpressen skriver om honom i USA.

Men vänsterpressen fortsätter det oaktat med sin "Trump-bashing", och demokraterna i USA fortsätter med sina mer eller mindre hopplösa häxprocesser mot honom. (Och vår media hakar som sagt på som om allt skulle vara sant.) Den stora frågan vi behöver fråga oss är VARFÖR? Svaret är egentligen ganska enkelt. Det handlar egentligen inte om Trump, utan om att USA har en republikansk president och en republikansk senat. Trumps oerhört kantiga personlighet gör det bara lite enklare för vänstern. Vi har i USA något som kallas för ett "kulturkrig", och det har rasat redan en längre tid. Detta kulturkrig koncentreras idag egentligen till en enda fråga, nämligen abort. Och det är där skon klämmer och detta är orsaken till vänsterns fullständigt oresonliga hat mot Trump och mot republikanerna.

Sedan det synnerligen tvivelaktiga domslutet i Högsta domstolen 1973 har USA haft fri abort. Och med fri abort menas verkligen FRI abort. Så länge barnet är i livmodern är det nämligen fritt villebråd. Den fria aborten möjliggjordes med beslutet i Roe vs Wade 1973, och den fria aborten har sedan dess garanterats av en värdeliberalt dominerad Högsta domstol. Donald Trump har hittills, med hjälp av den republikanskt dominerade senaten, tillsatt två konservativa domare i HD; Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh. Gorsuch var inget problem för USA:s vänster eftersom han ersatte den likaså konservative Antonin Scalia. Men Kavanaugh... Vi minns hur hela USA (nåja, halva) kom nära ett uppror och hur vänstern gjorde allt för att förgöra Kavanaugh när maktbalansen på detta sätt skiftade i HD. Det står nu 5-4 till de värdekonservativa/originalisterna, och nästa domare som torde avgå (troligtvis med döden) är den cancersjuka 86-åringen Ruth Bader Ginsburg – som också hon hör till den krympande skaran värdeliberala abortförespråkare i HD. Om Trump skulle få tillfälle att, med hjälp av en republikans senat, ersätta också henne skulle USA gå upp i limningarna. Och det är riktigt sant. Det är därför vänstern hyser ett så oerhört, oresonligt och närmast hysteriskt hat mot Trump – och mot alla abortmotståndare. De har nämligen insett att deras sida håller på att förlora striden om den fria aborten.

Redan nu arbetar vänstern/demokraterna på att försvaga HD:s legitimitet (genom att fortsättningsvis försöka misskreditera Brett Kavanaugh). Målet med detta är förstås att ifall det skulle gå så att abortfrågan igen kommer upp i HD och Roe vs Wade faller (vilket är troligt) så kan vänstern alltid försöka obstruera mot detta utslag. Men för att det ska lyckas måste HD:s trovärdighet och legitimitet kraftigt naggas i kanterna – vilket alltså är under arbete.

Men i vilket fall som helst FÅR inte Trump fortsätta som president. Helt enkelt för att Bader Ginsburg knappast överlever ännu fem år av republikansk domarutnämningsrätt. Därför griper vänstern efter alla halmstrån som syns för att på alla sätt underminera Trump och få honom att se så dålig ut som möjligt. Riksrättsförfarandet är givetvis dömt att misslyckas, men målet med det är knappast att lyckas avsätta honom utan att ge den demokratiska utmanaren i valet 2020 så bra chanser som möjligt att vinna. Högst troligt är detta ändå kontraproduktivt eftersom högermedia i USA (som, i motsats till här, är både befintlig och stark) avslöjar alla anfall mot Trump och mot t.ex. Kavanaugh. Detta hör dock, som sagt, inte vi här alls något om eftersom vår media alltså bara är ett stumt eko av vad vänstermedia i USA skriver. Anfallet mot Kavanaugh inför senaste val blev högst kontraproduktivt eftersom det mobiliserade högern och därmed räddade senaten i republikanska händer. (Och om någon, t.ex. jag, försöker bredda perspektivet genom att skriva kommentarer om detta på exempelvis Svenska Yle blir dessa censurerade.)

Det handlar alltså om abort och om den fria aborten. Inte om Trump. Men det är Trump som får klä skott för vänsterns attacker i detta synnerligen brutala och skoningslösa kulturkrig. Och vår media får oss alltså att tro att det är Trump det handlar om.