Illavarslande

Nattvarsdsstriden och dess avknoppningar uppmärksammas allt mer i sekulär press. För några dagar sedan publicerade den i Tammerfors utkommande tidningen Aamulehti en ledartext med rubriken (min översättning): "Väckelserörelsernas jämställdhetsproblem är hela samhällets angelägenhet". 

När jag såg rubriken tänkte jag självfallet att det nu igen ska handla om ämbetsfrågan, men icke. Den avhandlades i en kort mening i slutet av ett stycke. Nej, "jämställdhetsproblemen" handlar, enligt Aamulehti, om att väckelserörelserna inte accepterar homosexualitet. 

Notera hur fokus har skiftat - och hur snabbt det har gått! 

I artikeln, som inte riktigt utvecklar vad som avses med den braskande rubriken, går skribenten snabbt in på det ekonomiska stöd som väckelserörelserna får från kyrkan. "I jämställdhetsdiskussionen handlar det inte bara om sådant som bara rör väckelserörelserna själva. Gammallaestadianerna och flera andra väckelserörelser arbetar inom den envangelisklutherska kyrkan. Den har ca 3,5 miljoner medlemmar. Flera av väckelserörelserna stöds ekonomiskt genom kyrkoskatten."

Här får man lätt bilden av att väckelserörelsernas verksamhet i hemlandet stöds och upprätthålls genom bidrag från kyrkan. Så är inte fallet, utan lejonparten av det stöd som väckelserörelserna får får de i sin egenskap av att de är kyrkans officiella missionsorganisationer. Kyrkan själv har inget missionsarbete utan har "outsourcat" detta arbete till åtta olika missionsorganisationer av vilka de flesta alltså är knutna till våra väckelserörelser. M.a.o. fullgör dessa delar av det arbete som är det mest centrala i kyrkans uppgift. 

Men det är förstås lätt att slå ner på detta ekonomiska understöd, speciellt om och när man som Amulehti låter bli att berätta vart pengarna går. Kanske för att ledarskribenten inte vet hur det förhåller sig och kanske inte har brytt sig om att ta reda på det. 

Nu är det förstås inte bara media som har lyft fram detta, utan biskopinnan i Åbo, Mari Leppänen, har också ifrågasatt det att väckelserörelserna fungerar som kyrkans officiella missionsorganisationer. Då av mer traditionella orsaker, dock. (Läs: Ämbetsfrågan.) Det hon dock helt låter bli att säga är att ifall kyrkan slutar bedriva mission genom väckelserörelserna borde en ersättande verksamhet byggas upp, något som skulle kosta mångfalt mer än det nuvarande systemet. Alternativt skulle kyrkan helt enkelt tvingas mer eller mindre sluta bedriva mission. Men kanske det är målet? Eller åtminstone något som kan anses som ett mindre ont än att stöda väckelserörelserna och deras missionsarbete? 

Hur som helst: Det att Aamulehti på detta sätt öppnar för samhälleliga påtryckningar mot väckelserörelserna (i en fråga där kyrkan fortfarande, åtminstone på pappret, står på samma linje) är oroväckande. Vi går stadigt mot ett samhälle och en värld (i det "liberala" väst) där bara vissa åsikter och förhållningssätt är acceptabla. De som inte spelar med ska tysta ner och pressas ut i marginalen. Ja, eller ännu mer: Förbjudas. Jag tror att det är ur den synvinkeln ledartexten i Aamulehti ska ses.