Tungt vägande insändare

För en knapp vecka sedan publicerade Kyrkans Tidning i Sverige en tungt vägande insändare av Tryggve Mettinger i vilken han ställde en fråga till Sveriges biskopar. (Tryggve Mettinger är professor emeritus i exegetik vid Lunds universitet och författare till bl.a. boken ”Namnet och Närvaron” – som f.ö. är den enda tentbok jag läste från pärm till pärm under min studietid i Åbo...)

Mettinger konstaterar i sin insändare att det finns tre punkter i den kristna trosläran som är helt centrala, nämligen Jesu uppståndelse, hans återkomst och det eviga livet. Utifrån detta konstaterar Mettinger att som kristen behöver han ställa sig själv dessa tre frågor: Tror jag på Jesu uppståndelse? Tror jag på Jesu återkomst, och tror jag på de dödas uppståndelse och på ett evigt liv? Mettinger uppmanar också SvK:s biskopar att ställa dessa frågor till sig själva och också att redovisa de svar de kommer till. Detta för att om möjligt lindra/avlägsna den oro som det just timade ärkebiskopsvalet har skapat bland kyrkans ”gräsrötter”.

Jag hoppas att biskoparna tar detta på allvar och besvarar Mettingers frågor klart och tydligt. Gärna också ganska snart. Jag tror och hoppas att vi här i Finland inte behöver känna samma oro som våra bröder och systrar i Sverige nu gör, men speciellt med tanke på det uttalande Björn Vikström gjorde för en tid sedan angående jordens framtid och hur naturen kan tänkas börja om te.x. med maskarna, finns det ändå skäl att inkludera också våra biskopar i denna uppmaning.     

De fem förståndiga

Jesus berättar i dagens evangelietext liknelsen om de tio jungfruna som väntade på att brudgummen skulle komma och bröllopsfesten skulle börja. Fem av dem kallar Herren förståndiga, och fem kallar han oförståndiga. De förståndiga hade tagit med sig extra olja till sina lampor för den eventualiteten att brudgummen skulle dröja och festen bli försenad.

Och så gick det precis på det sättet. Det blev något dröjsmål. Brudgummen dröjde, och festen blev försenad. Så säger Jesus något märkligt: Alla tio blev sömniga och somnade! Alla. Så låg de, alla tio, alltså där och sov när det vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen kommer! Alla tio hoppade upp, och nu gick den hemska sanningen upp för de fem oförståndiga: Oljan till deras lampor var slut! De fick försöka få tag på mera olja, och medan de var ute och letade kom brudgummen, och festen började och dörrarna till festen stängdes - och de blev på utsidan. De fem förståndiga, som hade olja i sina lampor, hade för länge sedan gått in till festen i brudgummens följe, och nu var de där inne och gladde sig med festfolket. Där var glädje och ljus, mat och dryck i överflöd och framför allt var brudgummen tillsammans med alla dem som var där på insidan. Men på utsidan, där de fem oförståndiga blev kvar, där var det mörkt och kallt.

Idag befinner vi oss i samma situation som de tio jungfruna i liknelsen. Brudgummen dröjer, och vi blir allt dåsigare. Vi är upptagna av denna världens bestyr och våra dagliga uppgifter, och ofta somnar vi helt enkelt bort från vår väntan på brudgummen. Men Jesus säger att det viktiga i vår situation inte är huruvida vi orkar vara vakna och hela tiden leva i ständig väntan på hans återkomst, utan det viktiga är att vi har tron. Tron på nådens evangelium. Tron på syndares Frälsare. Vi kan dåsa till i vår väntan på brudgummens återkomst även om vi äger tron på Herren Jesus, men när vi en dag hör ropet: Brudgummen kommer! – ja, då är vi ändå beredda. Så länge vi har tron i våra hjärtan.

Så hur är det med dig idag? Jag tror att de allra flesta av oss har somnat in vad gäller väntan på Jesu återkomst. Det mesta tyder åtminstone på det. Men hur är det, har du olja i din lampa? Är du beredd på att brudgummen kommer? Får du följa med honom in i bröllopssalen när ropet snart ljuder: Brudgummen kommer! Hör du till de förståndigas skara, eller till de oförståndigas? Tänk gärna igenom detta, för när ropet ljuder är det för sent att rusa iväg och försöka få tag på olja till din lampa. ”Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag!” (2Kor. 6:2)

Så får vi sjunga/be med J A Hultmans ord:

Jesus kommer, Jesus kommer! Snart basunen höras skall.

Han i majestät och ära då skall ses av världen all.

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

Må ej världen oss bedåra, må ej synden ta oss fatt,

så att lönen ej blir döden och vår framtid evig natt!

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

Led mig så, o Herre Jesus, att jag efter livets slut

lyckligt når ditt himmelrike och hos dig får vila ut!

Må vi alla äga olja uti våra lampor då,

att vi får, när Jesus kommer, in i bröllopssalen gå!

(SH 487)

"Så länge ingen blir skadad..."

Jag ska börja med en varning. Denna text handlar om ett knepigt ämne, och den är bra mycket längre än vad mina texter i allmänhet brukar vara. Bara så du vet innan du börjar läsa...

Charlotta Buxton skriver i torsdagens ÖT en kolumn som börjar med en beskrivning av olika subkulturer inom Londons nattliv och sexuella äventyr och mynnar ut i en bredsida mot oss värdekonservativa och ett stöd för Jeppis Pride och de homosexuellas rättigheter. Kolumnen följer den gamla beprövade modellen av ”Jag har varit ute i stora världen. Jag har sett att det finns en större värld där ute, något de stackars inskränkta värdekonservativa människorna som aldrig lämnat sin hemby inte har klarat av att inse.” Upplägget är bekant, men oberoende av om det är Kaj Korkea-aho, Charlotta Buxton eller någon annan som vevar denna gamla skiva förblir argumenten ihåliga. Men nu är det inte detta missgrepp jag reagerar på, utan det som Buxton slutar sin kolumn med: ”Där finns det inga rätt eller fel, så länge vi inte skadar varandra.”

Detta påstående, i lite olika former, är något man ofta får höra idag – oberoende av vilken moralisk fråga det handlar om. ”Det kan inte vara fel så länge ingen tar någon skada av det.” Eller som det brukar heta i homosexdebatten: ”Vad har du med det att göra vad två vuxna av fri vilja håller på med så länge de inte skadar någon annan”. ”Argumentationen” (egentligen handlar det inte om argument, utan om lösa påståenden) går alltså vanligtvis på två linjer: Att ”ingen tar skada”, eller så att ”ingen annan tar skada”. Problemet är bara det att det i detta sätt att tänka finns inbakat ett gigantiskt feltänk. När, i detta fall, Charlotta Buxton skriver att det inte finns rätt eller fel så länge ingen (annan) blir skadad upphöjer hon sin egen standard till allmän standard. Hennes ”sanning” blir allmän sanning, och det hon ”vet”, alltså det att ingen blir skadad, blir allmän kunskap. Men vet hon faktiskt det? Alltså att ingen blir skadad? Kanske hon inte vet allt som sker bakom det som synes ske? Kanske hon inte ser/har insyn i alla processer som startar/pågår inne i de människors innersta som ”inte skadar varandra”? Tänk om hon har fel?

För att ta ett litet exempel. Buxton skriver i sin kolumn om sina bekanta som har gått till klubbar där ”folk samlas i latex och ”leker” med varandra”. ”Bara därför att de hade lust att göra något nytt och spännande en lördagskväll”. Finns det någon sunt tänkande människa som, på allvar, tror/inbillar sig att ett par som deltar i en dylik orgie INTE tar skada av det? Att deras relation INTE lider av att de deltar i något dylikt? Det kan ju hända att man inte vill eller klarar av att se hur förödande ett dylikt engagemang är, men då är det bara fråga om en blindhet hos den som inte förmår se – inte om att själva saken inte skulle vara skadlig. Det samma gäller givetvis också för allt annat onaturligt missbruk av sexualiteten, så som sex före och utanför äktenskapet, homosexualitet, ja t.o.m. en sådan (idag naturlig) sak som användandet av p-piller. Allt detta gör att människan tar skada. Sexualiteten är en oerhört stor och fin gåva, men det är precis som C.S.Lewis skrev, att de största änglarna blir de fruktansvärdaste demonerna om och när de faller. Alltså att det som, rätt använt, är stort, fint och härligt, fel använt orsakar så mycket större skada.

Det gigantiska feltänket är alltså att det inte är Charlotta Buxton, eller någon annan tyckare, som enväldigt kan bestämma vad som är skadligt eller inte för den som går utanför de en gång för alla givna ramarna. Verkligheten brukar säga till när vi gör det som är galet, så också i de exempel jag nämner här ovan. Det vi idag ser i verkligheten är en hel massa trasiga människor som, genom att missbruka sexualitetens gåva, har förstört sin förmåga att engagera sig helhjärtat i en livslång relation. Vi ser kvinnor som, genom att hoppa från säng till säng – och proppa sig fulla med hormoner för att undvika att bli gravida av sina många sexuella relationer och äventyr – sedan har oerhört svårt att bli gravida sedan när de väl vill bli det. Eller inte alls kan bli det. (Observera nu att jag ingalunda menar att all ofrivillig barnlöshet beror på tidigare promiskuitet och användning av p-piller. Det kan givetvis också finnas andra orsaker!)

Verkligheten kan vara grym. Också mot våra påhittade ”sanningar” och hemvävda argument och påståenden. Verkligheten visar att det faktiskt finns rätt och fel, och att vi faktiskt skadar oss själva genom att välja att göra det som är fel.

Men kanske den andra linjens påstående ändå håller streck och går att använda? Alltså att det inte är fel så länge man inte skadar någon annan/någon utomstående. Men nej, inte heller detta påstående håller för en närmare granskning. Se nu t.ex. vad denna kolumn åstadkommer. Buxton skriver om sina vänner som deltog i en orgie i London. Dessa vänner skadade alltså sig själva genom detta, men följderna av deras handlande kommer också att, likt ringar på vattnet, spridas (nu genom Buxtons försorg) och förleda andra till, om nu inte att resa till London för att göra det samma, så åtminstone till att pröva/gå över gränserna för vad som är sunda uttryck för sexualiteten. ”Se nu vad de där gjorde. Det där låter lite intressant, och om (alla) andra gör det, så kan jag/vi nog säkert göra det här...”

Det handlar om exemplets makt, och om det sluttande planet. De som är unga idag mår inte bra av att se och höra exempel på promiskuitet och perverterad sexualitet. Detta kommer att göra att de tar skada. Men tyvärr översköljs vi idag av just detta. Överallt. Det ska göras reklam för homosexualitet jämt och ständigt. Samboende och olika otuktssynder finns och syns överallt. För att nämna några exempel. ”Det är inte fel så länge ingen annan tar skada.” Men hur är det när det går att visa ATT andra faktiskt TAR skada? Är de som använder sig av detta argument då beredda att erkänna att det faktiskt finns rätt och fel? Eller är blindheten så kompakt att de inte förstår hur fel de har fastän man gnuggar det i ansiktet på dem? (Ursäkta den klumpiga översättningen!) Eller kanske det snarare handlar om att man inte är villig att överge vad man anser vara ett gott argument även om det visar sig vara falskt. Helt enkelt för att man inte vill inse hur fel man har.

Dagens profeter?

I Antje Jackelen kommer den lutherska kyrkan i Sverige att få en synnerligen märklig ärkebiskop. Men inte ligger Kari Mäkinen, alltså vår äb här i Finland, så alldeles långt efter. I går öppnade han höstens kyrkomöte, och konstaterade i sitt öppningstal att ”I [IPCC:s klimat]rapport kan man känna igen samma raka, oförskönade budskap som hos Gamla Testamentets profeter. Profeterna jämförde den omgivande verkligheten med Guds vilja och avslöjade det som stod i strid med det liv Gud menat. Så gör klimatforskarna nu. Deras budskap är dagens profetiska budskap. Kyrkans profetiska budskap för livets skull skiljer sig inte från IPCC-forskarnas”

Här tror jag faktiskt att äb Mäkinen träffar helt rätt. Kyrkans (profetiska) budskap har blivit lika det budskap som hörs i världen – och det är där det har gått galet. I stället för att utmana synden och visa på Guds kärlek och nåd i Kristus har kyrkan gått in för att, på basen av t.ex. denna ändå rätt så kontroversiella rapport, utmana det som man eventuellt kan uppfatta som fel och orättfärdigt och visa på samma lösningar som världen går in för. Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: En profet talar i enlighet med Guds ord. Alltid i enlighet med Guds ord. Alltså är Kari Mäkinen ingen profet, och inte heller är IPCC:s klimatpanel det. (På sin höjd är de profeter med ett specifikt adjektiv före ordet ”profet”, men det får man inte säga högt, eller?)

Dessutom, och detta går helt enkelt inte att bortse ifrån, upplever vi INTE någon global uppvärmning. Tvärtom torde vi gå mot en ny istid så småningom. Falskt var alltså ordet. Och sådana profeter ska man akta sig för att lyssna på och följa.  

Avgud

Denna vecka firas den kanhända mest utpräglade ”avguderifesten” i Finland. Nu avser jag inte ”Halloween” (även om mycket kunde skrivas också om detta elände), utan jag tänker på publiceringen av fjolårets inkomst- och skatteuppgifter. Media gör, som alltid, stor sak av detta. Här ska det jämföras! Företag mot företag, människa mot människa – vem har förtjänat mest, vem klarar sig undan med lägst skatteprocent och vem är rikast i landet. Vem har lyckats, och vem har misslyckats.

Jag gillar inte att media slår upp detta så här stort. Men det finns ju helt klart en beställning på detta, så man kan knappast klandra dem. Ändå anser jag att de, när det gäller detta, kunde försöka skapa ett annorlunda medieklimat i stället för att bara löpa med – och dra läsare/lyssnare. Men det är givetvis samma sak som ligger bakom också medias intresse av att slå upp detta: Pengarna. Dessa uppgifter – och alla möjliga och omöjliga jämförelser som kan göras – säljer. För vi människor gillar att gotta oss i detta, eller kanske handlar det snarare om att vi vill få orsak att vara avundsjuka. Vi vill ha reda på vem det lönar sig att vara avundsjuk på.

Dagens människa lever för pengarna. De är målet med en människas liv, och den som har dem våndas över att han/hon inte har mera (och över utsikten/risken att kanske förlora dem), och den som anser sig ha för lite av dem våndas över detta – och lider under sin avundsjuka, speciellt i dessa dagar. Men detta sista torde gälla för alla, oberoende av hur mycket av denna vara man har. För det finns ju alltid sådana som har mera.

Nu kanske någon tycker att jag tar i när jag skriver att dagens människa lever för pengarna. Men hur många människor i dagens Finland tror du skulle vara beredda att ge bort, låt oss säga, 1000 euro? Bara så där. Nu pratar jag vanliga människor, sådana som ännu inte, likt Salomo, insett att pengarna inte ger livet mening. Någon euro kan man kanske tänka sig att ge bort, men inte någon sådan summa som verkligen skulle kännas i plånboken. Nej, för att pengarna är dagens främsta avgud. Vi lever för pengarna. Tragiskt? Visst, men likväl sant.

När jag blev student för drygt 22 år sedan minns jag att det på dimissionen hölls två långa tal. Det ena hölls av rektorn, och det andra av undertecknad. (Det andra var kanske inte så långt, men för mig kändes det så!) Jag minns egentligen bara en sak som sades i dessa tal, men denna enda sak var sådan att den verkligen förtjänar att kommas ihåg. Rektorn sade att han önskar att vi, nyblivna studenter, skulle se på pengar som man ser på luft. Vi behöver luften för att kunna leva, men den är inget man lever för. Detta var visa ord, och deras aktualitet har inte avklingat sedan de uttalades, snarare tvärtom.

Denna vecka firar vi alltså årets kanske främsta ”avguderifest” i Finland. Grämelsen och avundsjukan går nästan att ta på, rent fysiskt. Det är beklämmande.