När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och
med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började
kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp.
Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen
fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har
gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller
kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en
majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det
säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna
vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken
är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.
I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare
Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under
sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk
kyrka."
Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det
är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts
upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom
Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.
---
I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur
dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta
i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och
väckelserörelsernas medlemmar.
För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga
väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa
samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens
biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att
säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna
prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte
vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har
avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion –
om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i
princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att
biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de
kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska
lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på
ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.
För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å
ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem
biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att
så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att
bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas
medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt
liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens
gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan
nämnda prästvigningssituationen.
För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare
förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar
där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens
verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag
mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana
församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och
andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster
att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster,
kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen
med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att
sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer
att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta
gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt
svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans
församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som
det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut
i marginalerna.
För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps.
Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk
gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat
så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur
attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och
det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör
förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.
För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och
framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det
ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick
jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat
SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska
vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev
en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat,
och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa
två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska
situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt
utmanande.
---
Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland
för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när
det gäller detta. Men vad?
Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver
se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som
rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för
vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de –
ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen
konstgjord situation.
Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många
fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma
takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det
en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del
skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom
Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill
arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande
detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har
gjort det är det för sent att stiga upp tidigt.
---
Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en
föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar.
Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt
medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i
folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och
att det finns tid för alla att gå i egen takt.
Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen
och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika
väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och
gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina
mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen
hand där det inte är möjligt med samarbete.
Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om
möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen
takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något
inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop
har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.
Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där
gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem?
Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för
oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på
något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna –
något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.
