Cal Foote

Det är knappast många av bloggens läsare som är bekanta med Cal Footes namn. Foote är en kanadensisk ishockeyspelare som för några dagar sedan skrev på ett kontrakt med den svenska SHL-klubben Färjestad. Idag kom den väntade nyheten att klubben bryter det nyss ingångna kontraktet och kastar spelaren över bord. 

Varför skriva om detta, kanske någon undrar? Vad en, i ett större perspektiv, fullständigt obskyr svenska ishockeyförening gör har väl ingen betydelse? Nej, egentligen inte. Men det som skedde här är ett symptom på en av vår tids allvarligare samhällssjukdomar. 

Saken är nämligen den att denne Cal Foote, tillsammans med fyra andra kanadensiska ishockeyspelare,  har varit anklagad för våldtäkt. Anklagad och FRIKÄND i domstol. Det som skedde i det där hotellrummet i London, Ontario i juni 2018 är förstås ur moralisk synpunkt fullkomligt förkastligt, men ur juridisk synvinkel hände inget olagligt där och då. De fyra ishockeyspelarna frikändes alltså efter en lång och för alla parter säkerligen oerhört plågsam rättsprocess. 

Den mest kände av dem, målvakten Carter Hart, har sedan frikännandet spelat ishockey i NHL och var i juni ett par matcher från att ta sitt lag Vegas Golden Knights ända till Stanley Cup. Cal Foote har, vad jag vet, inte spelat i NHL efter den friande domen men nu skrev han alltså kontrakt med Färjestad inför nästa säsong. 

Men, men. Då inträder på scenen den svenska självgodheten och pöbelns domstol. I denna domstol dömdes Foote snabbt till ett livslångt yrkesförbud och Färjestad ansåg sig vara tvunget att säga upp det nya kontraktet. I denna domstol har juridiken ingen som helst betydelse. Det enda som betyder något är att markera den egna godheten och moraliska överlägsenheten - och så avrätta en ung mans idrottskarriär. 

I denna pöbeldomstol spelar som sagt juridiken ingen som helst roll. Det att Foote blev frikänd har ingen betydelse. Nej, bort med honom! 

---

Detta säger mycket om dagens samhälle. Jag skulle gå så långt att jag vågar påstå att bakom det som skedde här - och som sker titt som tätt i diverse cancelleringar - finns det som i idéhistorien har kallats en "strongman", alltså den mekanism som driver fascismen. Här inte i formen av en person utan snarare som en tvingande kraft. Denna "strongman" är svårfångad och svårdefinierad, men kan kanske beskrivas som en kraft som både använder sig av rådande samhällsstämningar samtidigt som han manar fram de samma. 

Detta fenomen har stuckit upp sitt fula huvud många gånger i historien, men i dagens snabba internetdrivna värld går allt så oerhört snabbt. Det som tog Mussolini och Hitler flera år att åstadkomma kan nu ske på två dygn. 

Behöver jag säga att detta är ett oerhört farligt fenomen? Och följdfrågan: Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Vem vet som blir nästa offer.  

"Överkonsumtionsdagen"

 Idag infaller den av WWF utropade "Överkonsumtionsdagen", alltså den dag då världens befolkning, enligt beräkningar, har konsumerat slut det som jordklotet producerar på ett år. 

I nyhetsförmedlingen kring detta upprepas år efter år samma felgrepp. Det sägs, i olika ordalydelser, att vi "nu har konsumerat det jordklotet producerar och efter denna dag lever vi på skuld". Nå, det gör vi förstås inte. Vi kan inte låna resurser på det sättet, utan det vi gör (förutsatt att beräkningarna är korrekta) är att vi tullar på tidigare års ackumulerade överskott. Vilket i och för sig förstås inte heller är bra, men det är inte lika illa som att leva på skuld. 

Problemet här är dock att WWF:s beräkningar är felaktiga. (WWF har också annars helt förlorat det förtroende organisationen någon gång kan tänkas ha haft - åtminstone i mina böcker.) T.ex. i Iltalehtis artikel om ämnet sägs det att "Finland är en av de värsta överkonsumerande länderna", och detta beror framför allt på "de stora avverkningarna i landets skogar, överdriven konsumtion av animaliska livsmedel och användandet av fossila drivmedel". 

Detta är en ren lögn. Tillväxten i de finländska skogarna är klart större än uttaget, och om man (WWF) använder denna underkonsumtion som ett gravt exempel på överkonsumtion (och konsumtion på kredit) ställer det också allt annat de påstår i ett synnerligen märkligt ljus. Som sagt är WWF:s trovärdighet inget att hänga i julgranen. 

Med detta sagt menar också jag att vi har all orsak att fundera på hur och vad vi konsumerar. Behöver vi verkligen alla prylar, kläder och mojänger vi menar oss behöva? Detta som en liten tankeställare så här på morgonkvisten.  

Nådens och uppskovets tid

Reaktionerna på det islamska terroristdådet mot Pride i Berlin har varit mångahanda. Det att regnbågsrörelsen attackeras av en allierad i kampen mot den kristna tron är i sig fascinerande, men i sig inte alls förvånande. Reaktionerna på det skedda är dock i flera fall överraskande. Chefredaktören för Dagens ETC i Sverige, Andreas Gustavsson, kopplar i en kommentar på X samman dådet med "andra typer av högerextremism". Hur en sådan tankekullerbytta är möjlig övergår mitt förstånd, men de rödgröna tänkarna tycks inte sällan ha problem med logiken.

På andra kanten blir det också ibland fel. Jag hörde att tanken luftades att det skedda var ett Guds straff för den synd och orenhet som Pride står för. 

Vi behöver dock, menar jag, vara försiktiga med att beskriva diverse olyckor och enskilda våldshandlingar som en Guds dom. Visst kan det att olika människo- och gudsfientliga ideologier drabbar samman med varandra ses som en följd av fiendskapen mot Herren Gud - och de är det ofta också - men då snarare som ett resultat av enskilda människors kortslutningar och inte nödvändigtvis som en manifestation av Guds dom. 

Saken är den att vi nu lever i nådens och uppskovets tid. Detta blir knappast tydligare än när det gäller just Pride, regnbågsrörelsen och kyrkliga ledares avfall från Herren Gud och hans bud och vilja när det gäller dessa saker. Allt detta är sådant som Guds ord klart och tydligt dömer, och vad slutet för allt detta kommer att bli är klart och tydligt. Men än så länge lever vi som sagt, och tack och lov, i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det tid att omvända sig från synden och be Gud om förbarmande och förlåtelse. Och detta gäller förstås inte bara för sådana människor som är uppslukade av och som stöder dagens normupplösande aktivism.

Olika former av olyckor, naturkatastrofer och terrordåd är förstås en påminnelse om syndens följder och dess destruktivitet, men vi kan svårligen hävda att det skulle vara fråga om Guds dom eller straff. Dessa saker drabbar nämligen blint och synnerligen begränsat, och de som drabbas var knappast större syndare än de som undgick att drabbas. När Guds dom slutligen faller och straffet för synden och orättfärdigheten drabbar kommer det att ske över hela linjen och med full kraft. 

Men än så länge lever vi alltså i nådens och uppskovets tid. Ännu finns det möjlighet att släppa in Guds uppsökande kärlek och byta sida inför den slutliga upplösningen och den uppdelning som oundvikligen kommer att ske. 

En annan liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge." (Matt. 13: 24-30)

Sorgligt!

Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.

Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga. 

"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."

Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent. 

Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".  

Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det. 

Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.   

Om Guds trofasthet

Guds dom drabbade Juda år 586 f.Kr. på grund av deras avfall från Herren Gud och hans bud. Detta år intog den babyloniske kungen Nebukadnessars trupper Jerusalem och förstörde staden, dess murar och Guds tempel. En stor del av folket fördes bort i fångenskap till Babel. Detta helt enligt den profetia som profeten Jeremia hade uttalat över folket och landet ca 20 år tidigare. 

Nu säger Herren, härskarornas Gud: Därför att ni inte lyssnat till mig ska jag samla alla arméer från norr under Nebukadnessar, kungen i Babylon, som jag har utsett till mitt redskap. Jag ska sända dem allesammans mot detta land och dess folk och mot de andra folken i er närhet, och jag ska förgöra er. Man ska se ner på er för all framtid. All er glädje och alla era bröllopsfester ska jag ta ifrån er. Era hem ska stå tysta och övergivna. Hela landet ska bli en öde vildmark. Alla ska bli chockerade över den förödelse som drabbat er. Israel och dess grannländer ska tjäna kungen i Babylon i sjuttio år. (Jer. 25:8-11)

Lite senare preciserar Herren detta när profeten i 29:10 får bara fram: Ty så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.

Bland de bortförda fanns också profeten Daniel, och en dag år 539 f.Kr. när han satt i bön och läste Guds ord stötte han på denna profetia hos Jeremia. Daniel skriver: I Ahasveros son Darejaves första regeringsår - han som var av medisk släkt men som hade blivit upphöjd till kung över kaldeernas rike - i hans första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska. (Dan. 9:1-3)

Herren Gud lade denna sak på Daniels hjärta, och han bekände inför Gud folkets synder och bad om förlåtelse och om upprättelse för Guds folk - och Gud besvarade Daniels böner. I Esras bok berättas om vad som sedan skedde: Herren Gud omvände kung Darejaves hjärta så att han befallde att templet skulle återuppbyggas, och några månader innan det hade gått sjuttio år från det att templet förstördes invigdes ett nytt tempel i Jerusalem. (Templet förstördes 14/8 586 f.Kr. och återinvigdes 12/3 516 f.Kr.) (Esra 6:22)

---

Det här är ett fantastiskt vittnesbörd om Guds trofasthet - trots vår ofta bedrövliga trolöshet. Det Herren har lovat kommer han också att göra! Märk väl hur Gud här använde en rad människor - allt från profeten Jeremia till flera hedniska kungar - för att uppfylla sina löften. Löftesuppfyllelsen berodde inte på dessa människors göranden och låtanden, men de fick vara redskap i Guds hand när han uppfyllde sina löften. Det är ofta så det fungerar. Vi små människor får vara med i uppfyllelsen av Guds plan och hans löften. Och det är stort! 

---

Det finns en stor händelse kvar i Guds "profetiska handlande" med mänskligheten. Då talar jag alltså om de verkligt stora händelserna. Frälsningen är vunnen, och evangeliets segertåg över världen har nu pågått i snart 2000 år. Detta verk fortsätter, men det som ännu alltså återstår är SLUTET. Alltså Jesu återkomst till domen. 

Guds ord gör klart att ingen människa vet när detta kommer att ske. (Matt. 24:36) Men det vi vet är att vi idag är en dag närmare tidens slut än vad vi var igår. Och en dag kommer räkneverket att sluta ticka. Jag avslutar med orden från 2Petr. 3: 8-13 och jag ber dig noterar det svärtade ordet. Jag vet inte vad detta betyder, men eftersom det står så här i Guds ord betyder det är möjligt att göra just detta. Fråga gärna Herren i bön vad du kan göra för detta!  

Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. 

 

 

 

Ordstudium och samtidsanalys

Jag har just läst klart Paulus två brev till Timoteus. Det som slog mig vid denna genomläsning var hur Paulus betonar och lyfter fram sanningen. I dessa två relativt korta brev nämner Paulus "sanningen" inte mindre än elva gånger. Gud vill att alla människor ska "bli frälsta och komma till insikt om sanningen". (1Tim. 2:4) Paulus är "hedningarnas lärare i tron och sanningen" (1Tim. 2:7) och församlingen är "sanningens pelare och grundval" (1Tim. 3:15). De kristna "tror och känner sanningen" (1Tim. 4:3) medan motståndarna till evangeliet, som menar att "gudsfruktan är en god affär", har "vänt sig bort från sanningen" (1Tim. 6:5) och "har kommit bort från sanningen" (2Tim. 2:18). Timoteus ska, som församlingsföreståndare, "rätt dela sanningens ord" (2Tim. 15) och "ödmjukhet tillrättavisa motståndarna så att Gud kanske ger dem omvändelse så att de kommer till insikt om sanningen" (2Tim. 2:25).

I de sista tiderna kommer det ändå att finnas sådana människor som "står emot sanningen" (2Tim. 3:8) och som "ständigt undervisas men aldrig kan komma till insikt om sanningen" (2Tim. 3:7). Paulus fortsätter detta resonemang och konstaterar att "det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen." Dessa människor "vägrar att lyssna till sanningen" och vänder sig till olika sagor i stället (2Tim. 4:3-4).

---

Detta var nu ett kort ordstudium om sanningen i Timoteusbreven. Det är knappast någon underdrift att säga att vi kan känna igen mycket av detta idag. Vi lever nu i en tid då lögnen regerar i både kyrkan och i samhället i stort. Framför allt ifrågasätts Guds ord och vikten av att hålla sig till Guds ords sanning. Både i kyrkan och i samhället menar vi oss veta bättre än Gud, och då blir slutresultatet att sanningen blir trampad under våra fötter och lögnen får inta sanningens plats.

Spänningen mellan sanningen och lögnen, ljuset och mörkret, seende och blindhet och hörande och dövhet är mycket påtaglig i Guds ord. Som kristna har vi fått nåden att se, höra och tro sanningen och därmed har vi fått stiga in från denna världens mörker i Guds ljus. Detta är, märk mycket väl, en nåd och därför inget vi kan eller ens får låta uppblåsa oss. Men likväl har vi fått denna nåd att se och tro sanningen, och denna sanning är inget vi kan, ska eller ens får hålla för oss själva.

---

Vad är då denna sanning? Ja, framför allt är det att Gud, den allsmäktige och evige, steg ner i tiden och blev människa. I Jesus Kristus levde han ett fullkomligt liv, tog på sig alla människors synder, led för dessa och dog i syndares ställe. Sedan uppstod han från de döda och besegrade döden för all framtid. Den som lever i trons gemenskap med honom här har del i denna hans seger, och en sådan människa kommer döden inte att kunna behålla utan den människan kommer inte att gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).

Sedan uppenbarar Herren Gud också sin vilja med och för oss människor i sitt ord, Bibeln. "Ditt ord är sanning", säger Jesus i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17. Denna Guds vilja är inte fördold utan den är uppenbarad så att varje människa kan ta del av den. Tyvärr finns det, idag så som det alltid har funnits, många som kämpar mot Guds ords sanning. Både i och utanför kyrkan, och därför råder det en konstant kamp mellan sanningen och lögnen.

Men det är gott att veta att vi som "har kommit till tro och fått insikt om sanningen" står på den vinnande sidan! Även om det inte alltid ser så ut här i denna världen.   

Guds hand

Nej, rubriken avser inte det mål Maradona gjorde med "Guds hand" i Argentinas kvartsfinal mot England i fotbolls-VM 1986. Fotbolls-VM är, tack och lov, avslutat och också vi sportintresserade får sova ordentligt på nätterna och koncentrera oss på viktigare saker. 

Rubriken syftar på ett par ord i 2Krön. 30 där författaren skriver: "Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett endräktigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord." (verserna 10-12)

Situationen var den att kung Hiskia, när han tillträdde som kung i Juda år 729 f.Kr. hade iståndsatt en reformation efter den avfallne kung Ahas. Han hade låtit rena och återupprätta templet och avskaffat felaktig gudsdyrkan i landet. Sedan sände han ut ilbud över landet för att kalla folket till Jerusalem för att fira en rätt påskhögtid. Citatet ovan berättar om utfallet av detta. I Nordriket Israel hade kungens ilbud liten framgång - de blev för det mesta inte hörda och dessutom gjorda till åtlöje och hånade (så går det när folket under en lång tid hade blivit vilseledda av dåliga ledare!) Men i sydriket Juda "verkade Guds hand" så att kallelsen åtlyddes. 

Det intressanta här - och som vi i vår tid kan ta lärdom av - är att det var Herren Gud som låg bakom denna respons och gav denna endräkt. Vi människor kan inte åstadkomma något sådant. Vi kan förstås försöka, och vi ska arbeta på att skapa enhet och en vilja att tro och lyda Guds ord och hans vilja, men om en sådan vilja ska finnas är det Herren som behöver ge den. 

---

Idag ser vi en djup oenighet i vår kyrka. Ledningen går tvärt emot Guds bud och trampar Guds ord under sina fötter och har satt igång ett drev mot sådana kyrko- och församlingsmedlemmar som vill fira en rätt gudstjänst. 

I denna situation behöver vi förstås agera. Det gjorde kung Hiskia också. Men vi behöver inse att framgången av vårt agerande beror på Herren. Han kan t.o.m. ge våra kyrkliga ledare nåd till omvändelse om han så vill. Därför är det allra viktigaste och första vi behöver göra att ropa till honom som har människornas hjärtan i sin hand. För honom är ingenting omöjligt. Han kan t.o.m. omvända en avfallen biskop. Om han vill. 

Nordriket Israel var vid Hiskias tid redan prisgivet åt förgörelse på grund av sitt avfall från Herren Gud. Ilbuden som det talas om i citatet ovan sändes ut till ett land som var allvarligt härjat av fienden och som bara några år efter detta slutgiltigt skulle falla för Assyriska trupper (år 722 f.Kr.) för att sedan aldrig komma igen på den historiska arenan. Även sydriket Juda skulle komma att falla i fiendens händer knappa 150 år efter detta på grund av folkets och folkets ledares avfall från Herren. Men under dessa 150 år fanns det tider när folket lyssnade på Herrens ord och vandrade på rätta vägar. 

Vi vet hur det kommer att sluta också för oss. När sýndens och avfallets mått är rågat kommer slutet att komma. Herren kommer att återvända för att hålla dom. Men fram till dess lever vi i uppskovets och nådens tid. Under denna tid ljuder evangeliets ord om förlåtelse för synden och räddning från den kommande domen. Denna kallelse till Guds rike skickas på olika sätt ut med evangeliets ilbud. 

Framgången för dessa ilbud beror helt och hållet på Herren. Om han vill öppna människornas ögon och öron för evangeliets nåd finns det hopp, annars finns det inte det. Därför ska vi som sagt ropa till honom om förbarmande och om att han ännu i denna sena tid ville sända en väckelse. Vi får be att han skulle röra vid oss alla med sin hand och ge oss nåd till omvändelse. 

Det är vårt enda hopp.     

Undervisning om evigheten

I kommentarerna under inlägget "Ett eko genom evigheten" efterfrågades att jag skulle "reda ut begreppen om evigheten". Eftersom det var uppenbart att den som frågade var ute efter att kritisera - i första hand mig men också vad Bibeln lär om saken - uppmanade jag honom att själv läsa på i stället för att fråga mig här på bloggen. När kommentatorn i fråga fortsatte skrev jag att jag gladeligen skulle undervisa honom om ämnet i bönehuset. 

Nå, så här snart uppenbarar sig en sådan möjlighet! På söndag kl 14 kommer jag att predika i Emaus bönehus i Purmo (Lillbyvägen 541 i Purmo, Pedersöre). Dagens tema är "Kristi förklaringsdag" och evangelietexten handlar om Jesus på förklaringsberget. Då passar det sig utmärkt att undervisa om just evigheten.

Välkommen med alla som har frågor och funderingar kring detta ämne!  

Viktigt tal!

På folkmissionens sommarsamling har det under de senaste åren funnits en programpunkt som är särskilt intressant, speciellt för oss som inte hör till denna väckelserörelse men som delar rörelsens såväl mål som trångmål. Jag tänker då på verksamhetsledaren Daniel Nummelas "polttopiste-tal", alltså en framställning där han inför de församlade lägger fram sina tankar kring aktuella frågor och utmaningar.

I årets tal finns det mycket som skulle vara värt att lyfta fram, som t.ex. det att Nummela konstaterar att det i media vanligen lyfts fram frågor om äktenskapet och ämbetet när Folkmissionen kommer på tal (och det samma gäller säkerligen för de andra väckelserörelserna inom Kyrkfolket-nätverket också) och att rörelsen får kritik för att den undervisning som ges fokuserar för mycket på dessa två frågor. Men, konstaterar Nummela, när man som han rör sig på fältet märker man att den undervisning som ges i de olika väckelserörelsernas samlingar och gudstjänster handlar om Kristus och att där förkunnas ett uppfriskande och rent evangelium som fokuserar på Kristus och hans verk. Nummela betonade också vikten av att samtidigt hålla fram och hållas vid en rätt lära samt att bemöta alla människor respektfullt och med kärlek. "Nåden erbjuds alla, och vi är alla i behov av den", konstaterar han helt riktigt. 

Nummela kom så småningom in på det kyrkliga läget, och här konstaterar han att Folkmissionen, tillsammans med de övriga väckelserörelserna som hör till Kyrkfolket-nätverket, har beslutit att ordna verksamhet som är i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen. "Särskilt behöver vi satsa på att bygga upp gudstjänstgemenskaper som står fast på Guds ords grund så att människor också i framtiden kan fungera som fullvärdiga kristna. Detta handlar inte om föreningspolitik utan om grunderna för den kristnes andliga liv." 

Nummela betonade också att Folkmissionen inte har någon särskild vilja att lösgöra sig från kyrkan, men rörelsen har som mål att säkerställa att alla kristna kan ha en församlingsgemenskap där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". 

--- 

Behöver jag säga att jag helt och fullt håller med?  

Ett eko genom evigheten

Jag läste på Aftonbladet att 2,9 miljarder människor (!) såg Argentinas sextondelsfinal mot Kap Verde i fotbolls-VM förra veckan. 2,9 miljarder! 

Jag tänkte inleda den här texten med att skriva "Som de flesta säkert vet pågår just nu fotbolls-VM". Men med bakgrund i de siffrorna känns ordet "säkert" nästan som en underdrift. 

Nåja. Fotbolls-VM är stort, det är det. Men det är inte så stort som det lät förstås i en krönika på Aftonbladet dagens efter Norges sensationella seger över Brasilien i åttondelsfinalen. Krönikören Erik Niva påstår att Norges seger "kommer att eka genom evigheten". Visst. Jag förstår att detta är en hyperbol, men ändå. Att skriva så förstör språket och visar att den som har skrivit orden inte begriper sig på evigheten. 

Det enda som "ekar genom evigheten" är Jesu ord på korset: "Det är fullbordat!" 

Värre än krig?

Jag tänkte ramla ur stolen där jag satt och scrollade på min telefon när jag läste rubriken på ledaren i dagens ÖT. Björn Nyberg skriver att "Klimatförändringen är värre än krig", och han utgår givetvis från den massiva värmebölja som drabbat Europa. Han låter förstå att värmeböljan är orsakad av klimatförändringen, men sedan konstaterar han att värmeböljor alltid har funnits och att den senaste är två grader varmare än den annars skulle ha varit. Slutsatsen blir således att en två grader varmare värmebölja (än vanligt) är värre än krig.

Kom igen nu, ÖT! Någon hejd på klimathetsen måste det ju ändå finnas! Och bara som ett förtydligande: Krig är MYCKET värre än klimatförändringen. Det betyder förstås inte att långvariga och svåra värmeböljor inte skulle vara besvärliga, men de kan på inget sätt motivera ett påstående att klimatförändringen är värre än krig. 

Det mest iögonfallande - och allvarligaste - med Nybergs ledare är ändå hans ringaktande av demokratin. Nej, han säger inte rakt ut att vi borde ha en klimatdiktatur - långt ifrån - men hans resonemang öppnar dörren för en sådan diskussion på vid gavel. "Vi gör inte mycket med demokratin om vi inte motar klimathotet", "får klimatförändringen fortsätta har demokratin till sist inget samhälle att ta hand om", "Klimatförändringen hotar demokratin och man kan till och med hävda att demokratin ibland hämmar arbetet mot klimatförändringen" och så slutklämmen: "Samtidigt är en välfungerande demokrati inte nödvändigtvis det bästa för en effektiv bekämpning av klimatförändringen".

Nyberg säger också att klimatarbetet "går oförlåtligt långsamt" och orsaken till detta är de folkvalda politikerna som vill bli omvalda. 

Härifrån är steget till att propagera för en klimatdiktatur inte långt. Och nej. ÖT går inte i första ledet när det gäller detta, men att tidningen på ledarplats går så här långt är allvarligt. Särskilt som vi vet att det finns andra aktörer som är beredda att gå väldigt mycket längre.  

   

Andligt våld?

Speciellt Svenska Yle har frossat i olika artiklar och reportage om Pride den senaste tiden. Bland annat har det rapporterats om flera stulna Pride-flaggor. Även om jag förstår - och helt delar - frustrationen över att stat och kommun menar sig behöva godhetssignalera genom att hissa Pride-flaggan menar jag att dessa flaggstölder är kontraproduktiva. De leder bara till upprördhet och ännu flera artiklar. Så sluta med det! Nå, nog om det. 

En av de bedrövligaste artiklarna handlade om diakonen (en församlingsanställd!) Ani Iivanainen som forskar om "andligt våld mot regnbågspersoner i kyrkan". Jag ids inte gå in på artikeln desto mera, men i den sägs en sak som ytterst allvarlig. Under rubriken "Vad är andligt våld?" svarar Iivanainen på frågan med orden: "Det är andligt eller religiöst baserat beteende, eller ord, som försöker förändra en annan människas identitet, livsåskådning eller religiösa åsikter". Vidare: "Den grövsta formen av andligt våld kallas för omvändelseförsök. Tanken är att försöka ändra en annan människa helt och hållet. Ett typiskt exempel är att försöka få någon som tillhör en sexuell minoritet att bli heterosexuell."

Här är förstås fokus på försök att få homosexuella att bli heterosexuella, men när man läser citaten och ser vad som definieras som "andligt våld" blir åtminstone jag mycket oroad. 

Kyrkans huvuduppgift är just det som Iivanainen kallar för "andligt våld". Det vill säga att föra människor till omvändelse. Eller med hennes ord: Att försöka förändra en människas livsåskådning och "religiösa åsikter". 

Detta är precis vad Evangeliet gör när det förkunnas så som det är ålagt kyrkan att förkunna det!

---

Få se hur länge det dröjer innan det inte längre kommer att vara tillåtet att förkunna ett klart och rent Guds ord i Finland. Om Ani Iivanainen skulle få bestämma skulle det tydligen redan nu vara förbjudet. 

Och ja. Detta är absolut något som följer i kölvattnet på regnbågsideologin.   

 

 

En möjlig väg framåt?

När man läser Kyrkpressen får man intrycket att situationen som uppkom i och med att bönehusföreningen i Risöhäll installerade två egna pastorer och började kalla sig "bönehusförsamling" nu har klarats upp. 

Faktum är dock att pastorerna fortfarande är pastorer och bönehusföreningen fortfarande är en bönehusförsamling. Samt att biskopen och stiftet inte har gjort något alls för att åtgärda de underliggande problemen. Och inte heller kommer de att göra något. Det må vara så som Kp skriver, alltså att en majoritet av föreningen medlemmar vill fortsätta tillhöra folkkyrkan, men det säger egentligen inget alls. Jag - för att ta ett exempel - skulle också gärna vilja fortsätta tillhöra folkkyrkan, men jag har insett att detta i praktiken är omöjligt om inga avgörande förändringar sker.  

I artikeln nämns att "bland annat inom den konservativare Kyrkfolket-rörelsen har flera andra väckelserörelser på finskt håll under sommaren allt öppnare flaggat för att bilda en ny, fristående luthersk kyrka."

Detta torde nog vara fråga om en ordentlig förenkling (på samma sätt som det är en kraftig förenkling att hävda att "Risöhällskrisen har styrts upp"). Sanningen är väl snarast att det pågår en diskussion inom Kyrkfolket-rörelserna om hur dagens kyrkliga smällknut borde adresseras.

---

I det följande tänker jag att jag ska presentera mina egna tankar kring hur dagens situation/kris kunde lösas. En sådan löning behöver, som jag ser det, ta i beaktande flera olika faktorer som påverkar väckelserörelserna och väckelserörelsernas medlemmar. 

För det första har vi en situation där biskoparna vägrar viga väckelserörelsernas prästkandidater till ämbetet. Samt att de flesta av dessa samma prästkandidater inte heller kan tänka sig bli prästvigda av dagens biskopar och ställa sig under deras läroöversyn. Detta innebär att vi, för att säkra tillgången till nya präster när de äldre faller ifrån, måste ordna prästvigningsfrågan. Orsaken till att teologer från väckelserörelserna inte vill ställa sig under biskoparnas läroöversyn är att biskoparna i princip har avfallit från den bibliska, kristna tron och idag står för en annan religion – om vi säger det krasst. Orsakerna till att så har skett är flera, men i princip handlar det om att Gudsfruktan har ersatts av människofruktan och att biskoparna är beredda att strunta i Guds ord av rädsla för att de kyrkomedlemmar som inte delar en biblisk syn på dagens brännande frågor ska lämna kyrkan. Detta innebär att biskoparna och kyrkans ledning har gett sig ut på ett sluttande plan som ingen vet var det kommer att sluta.

För det andra har vi en situation där en del av väckelserörelsernas folk å ena sidan inte är fullt medvetna om eller har insett vidden av de problem biskoparnas avfall har lett till. Detta innebär att det är svårt att få alla att så att säga "gå i samma takt" om och när det blir aktuellt med att bilda en helt ny kyrka. Å andra sidan tillhör många av väckelserörelsernas medlemmar fortfarande församlingar där det ännu går att leva ett fullgott andligt liv och där man utan att riskera sitt eviga liv kan delta i församlingens gudstjänster. Emellertid är detta en övergående situation p.g.a. av den ovan nämnda prästvigningssituationen.

För det tredje ser vi idag en allt hårdare attityd och ett allt hårdare förhållningssätt från biskoparnas sida gentemot sådana präster och församlingar där församlingslivet ännu är sådant att en kristen kan delta i församlingens verksamhet utan att frukta för att utsättas för falsk lära. Bl.a. är det idag mer en regel än ett undantag att kvinnliga präster ska pådyvlas sådana församlingar alltid när det är möjligt, något som gör det svårt för präster och andra andliga arbetare som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster att fortsätta arbeta i dessa församlingar. Målet är helt tydligt att få alla präster, kantorer och andra andliga arbetare att åtminstone i praktiken omfatta nyordningen med kvinnliga präster. Detta innebär två faror. Dels finns det en risk att sådana kristna som i princip inte vill delta i orätta gudstjänster ändå kommer att göra det (eftersom det ju ändå handlar om "min församling"!). Detta gör att de kristna också hamnar ut på det sluttande planet. Dels blir det allt svårare för väckelserörelserna att kunna samarbeta med folkkyrkans församlingar. Eller om vi säger det så: Det blir allt färre församlingar som det går att samarbeta med och därmed tvingas väckelserörelserna allt längre ut i marginalerna.

För det fjärde behöver vi inse att kyrkan går mot en total kollaps. Medlemstalet minskar med i runda tal en procentenhet i året, och när en kritisk gräns i medlemstalet nås kommer kyrkans strukturer att implodera. Om inte annat så åtminstone ekonomiskt. Detta kommer i sin tur att få stora följder för hur attraktiv kyrkan kommer att vara som karriärstege för diverse villolärare, och det kommer då i sin tur att öppna för nya möjligheter. Den stora frågan här rör förstås tidsramen för denna kollaps. Det kan dröja en tid ännu innan vi är där.  

För det femte har vi de ekonomiska realiteterna för väckelserörelserna och framför allt för missionsarbetet. Redan nu har kyrkan dragit bort en del av det ekonomiska stödet till väckelserörelsernas missionsarbete, och senast idag fick jag höra om hur en icke namngiven Helsingforsförsamling också har avlägsnat SLEY:s missionsbroschyrer från sina utrymmen. Detta för att församlingen ska vara en "trygg plats för alla". SLEY:s hemlandsledare JuhaniTarvainen konstaterar att det är intressant hur "missionen plötsligt blev en säkerhetsrisk". Kyrkans stöd via missionskollekter har också minskat, och risken är överhängande att när det nu gällande missionsavtalet går ut om knappa två år (13/6 2028) kommer detta inte att förnyas. Det innebär att den ekonomiska situationen för väckelserörelsernas missionsarbete kommer att bli milt sagt utmanande.

---

Slutsatsen blir att något måste göras för att bevara den kristna tron i Finland för kommande generationer. Vi kan idag inte lita på kyrkan och biskoparna när det gäller detta. Men vad?

Den kanske mest brännande frågan är frågan om prästvigningarna. Vi behöver se till att vi får nya präster som förkunnar Guds ord rent och klart och som rätt förvaltar sakramenten. Visst kan vi sända iväg prästkandidaterna för vigning utomlands och i övrigt fortsätta som hittills. (Givetvis med de – ekonomiska – sanktioner detta leder till från kyrkans sida.) Men det är en synnerligen konstgjord situation.

Vi kunde också gå in för att bilda en helt ny kyrka. Detta skulle ge många fördelar. Men det stora problemet är svårigheten att få alla att gå i samma takt. Som jag ser det är det en utopi att tro att så skulle ske. Därmed är det en reell risk att en ny kyrka skulle splittra väckelserörelserna. För egen del skulle jag inte i dagens situation heller vara beredd att gå med i en ny kyrka eftersom Pedersöre församling fungerar och det finns många andliga arbetare här som vill arbeta för Guds rike. Jag vet också att många andra tänker som jag gör gällande detta. Samtidigt vet vi att situationen snabbt kan förändras och när den har gjort det är det för sent att stiga upp tidigt. 

--- 

Som jag ser det är den bästa lösningen i dagens situation att bilda en föreningskyrka där alla väckelserörelser inom Kyrkfolket är med och samarbetar. Finland har föreningsfrihet, varför en förening skulle möjliggöra dubbelt medlemskap, alltså så att ingen som går med tvingas lämna sitt medlemskap i folkkyrkan. Detta innebär att övergången blir mycket "mjukare" och att det finns tid för alla att gå i egen takt.

Denna förening skulle ha som sin uppgift att ordna prästvigningssituationen och se till att de nya prästernas lära övervakas. Sedan skulle de olika väckelserörelserna fortsätta sitt arbete på eget håll och var för sig – och gemensamt där det är ändamålsenligt – fortsätta utveckla och utvidga sina mässgemenskaper. I samarbete med folkkyrkan där det är möjligt, helt på egen hand där det inte är möjligt med samarbete.

Det finns stora fördelar med denna modell. Dels det jag redan nämnde om möjligheten till dubbelt medlemskap och möjligheten för alla att gå i egen takt. Dels det faktum att biskoparna och kyrkans ledning inte har något inflytande över denna förening och dess (nya) prästerskap. En folkkyrkobiskop har helt enkelt ingen roll och inget inflytande över vad en förening gör.

Givetvis skulle detta, åtminstone för en tid, skapa en situation där gränserna är milt sagt suddiga. Men varför behöver vi se detta som ett problem? Som jag ser det är det för biskoparna detta skulle vara ett problem, inte för oss. Det enda kyrkans ledning kan göra är att gå åt de folkkyrkopräster som på något sätt medverkar i denna förening samt dra åt de ekonomiska tumskruvarna – något som alltså ändå med största sannolikhet kommer att ske.