Roe vs Wade 1973 -2018?

USA är ett splittrat land idag, och orsaken till denna splittring är faktiskt inte att Donald Trump är president. Splittringen blir tydlig genom Trumps presidentskap, men Trump är faktiskt inte orsaken. Orsaken till splittringen går oerhört mycket längre tillbaka i tiden än till senaste presidentvalskampanj. Splittringen handlar om och beror långt på media och det att både liberala och konservativa amerikaner långt tar del av bara sådan media som bekräftar och framhåller deras egen världsbild. Ja, och så har vi - som ett resultat av denna splittring - ett politiskt system som har glömt bort hur man gör kompromisser. Därför styrs USA idag inte genom politiska beslut i kongressen utan (alltför) långt genom så kallade presidentorder. Och även genom att landets högsta domstol säger vad som är i linje med konstitutionen och vad som inte är det.  

Högsta domstolen, som består av nio ledamöter, har de senaste åren varit cementerad vid siffrorna fem mot fyra. Fem ledamöter har varit starkt värdeliberala, och fyra har varit värdekonservativa. Detta har lett till att den federala staten har kunnat tvinga delstaterna att införa lagstiftning som vissa delstater inte har velat ha. Främst då fri abort och samkönade äktenskap. Dessa beslut har gjort att USA, globalt sett, har blivit både ledare och pådrivare när det gäller dessa två centrala och synnerligen människofientliga frågor.

Mannen som har varit tungan på vågen heter Anthony Kennedy. Han har varit den femte och avgörande rösten för i princip alla beslut som har gått i värdeliberal riktning sedan han blev invald år 1987. (Kennedy var Reagans tredjeval för den vakanta platsen och, som det sedan tyvärr visade sig, mycket mera värdeliberal än Reagan trodde när han tvingades gå in för att nominera honom sedan senaten satt tummen ner för hans två första val.) Kennedy har alltså varit den som har avgjort många tunga beslut, detta så att det t.o.m. har sagts, och säkert med rätta, att "Vi befinner oss i Anthony Kennedys Amerika, resten av oss råkar bara leva här". (Molly Hemmingway)

En av de största nyheterna den senaste tiden i USA (men på grund av USA:s ledande roll) också för Europas och resten av världens del, är att Anthony Kennedy har meddelat att han går i pension i Juli 2018. Detta innebär att Donald Trump ges möjlighet att utse ännu en domare till USA:s högsta domstol. Och nu alltså inte vilken domare som helst, utan nu handlar det om den domare som har haft den utslagsgivande rösten. Trumps första nominering (Neil Gorsuch) anses vara ett utmärkt val, och han torde vara en stabil värdekonservativ. Dessutom är han ung för att vara domare i Högsta domstolen (f. 1967), och han kan - om han får leva och ha hälsan - påverka vad som sker i USA (och resten av världen) under en lång tid framöver.

Men nu ska alltså den avgörande stolen fyllas. Jag tror att ingen här i vår del av världen förstår hur stor sak detta är, och vilka följder detta kan komma att få. Både på kort sikt (i form av protester och oroligheter) och på lång sikt (i form av beslut som formar det amerikanska samhället). Upplopp är sannerligen inte uteslutna. Vad sedan gäller de beslut som Högsta domstolen kan komma att fatta sedan Trump nominerat en domare och fått honom godkänd i Senaten ( med enkel majoritet - republikanerna har 52 av 100 röster) handlar det förstås om den största frågan i USA:s inrikespolitik, alltså abortfrågan. Utslaget i fallet Roe mot Wade från 1973 kommer med största sannolikhet att upphävas, och det innebär (åtminstone) att en del stater kommer att kunna inskränka rätten till fri abort. Åtminstone, skriver jag. Följderna kan bli mycket större, men troligen blir de ändå inte det. Det samma gäller också rätten för samkönade par att få gifta sig. Statens rätt att tvinga delstaterna att tillåta samkönade äktenskap kommer att försvinna.

Detta är förstås inget som de värdeliberala i USA kommer att godkänna utan strid, så vi får nog räkna med stora protester och en synnerligen orolig sommar 2018 när den politiska processen att fylla denna stol i Högsta domstolen kommer igång!

Mera regnbågsfascism

Jag förstår att det retar vissa läsare att jag skriver om Pride. Men det går bara liksom inte att undvika ifall man, som jag, är intresserad av att se på och analysera vad som är på gång i samhället. Det vi ser här, i Pride och alla kringfenomen, är nämligen en av de största omvälvningar vårt samhälle har råkat ut för på väldigt länge. Dels allt detta med könsnihilismen som hotar hela samhällets stabilitet och därmed dess framtid. Dels detta med de grova inskränkningarna i yttrandefriheten och även de uppenbara försöken att tumma på åsiktsfriheten. Inte minst genom att inskränka vad som får höras i den offentliga debatten. Det som inte hörs och syns finns inte, och det som inte finns är inget alternativ när människorna bygger upp sitt inre tankelandskap.

Som jag redan har konstaterat så är den regnbågsfärgade kejsaren naken. Men om ingen tillåts påpeka detta kan kejsaren och hans undersåtar fortsätta att leva i illusionen att så inte är fallet. Men för att denna illusion ska kunna fortleva krävs att hela Pride-fenomenet (och hela grunden för hbt-ideologin) inte problematiseras och inte ifrågasättas. Jag fick ett mycket gott exempel på hur detta fungerar i den offentliga debatten igår. Svenska Yle hade som sin "Dagens fråga" igår frågan "Ska du delta i paraden under pride i Helsingfors?". Det gavs fyra svarsalternativ, varav tre var positiva till frågan. 1. Japp, i främsta ledet, 2. Ska stå på sidan och heja på, 3. Har inte möjlighet att delta i år och 4. Nej, hör inte till min världsbild.

För min del skulle förstås alternativ fyra ha varit närmast, men jag tyckte inte att det motsvarade min syn på saken eftersom svarsalternativet indikerar att orsaken till att jag väljer detta alternativ finns hos mig. Därför föreslog jag, i en kommentar, att det borde finnas ännu ett svarsalternativ, nämligen att 5. Nej, för att Pride inte står för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Detta var något som, givetvis, hade hävdats i den anslutande artikeln, och något som Pride-arrangörerna (och vår mainstreammedia) vill att vi ska tro. Sanningen, som jag inte skrev i kommentaren, är förstås att Pride-ideologin står för något helt annat som närmast kunde beskrivas som "Håll med eller håll käften!" Om jag uttrycker det snällt.

Nåväl, min kommentar, som inte bröt mot några kommentarregler, publicerade givetvis inte. Den ville problematisera och ifrågasätta det som "alla vet" angående Pride, men det får alltså inte ske. Kejsaren är nämligen naken, och det ta är något som ingen får påpeka. Jag försökte skriva ännu en kommentar i vilken jag frågade vilka kommentarregler jag bröt mot i min första kommentar, men denna kommentar gick inte ens att sända iväg. Om detta sedan berodde på ett tekniskt fel eller på att svenska Yle blockerar sådana som skrivit en censurerad kommentar (under den aktuella artikeln) vet jag inte, men detta är andra gången något liknande händer mig. På två försök. Så alternativet med tekniska problem ser aningen osannolikt ut.

Regnbågsfolket har sin fest denna vecka. Den må de givetvis ha. Men jag tycker att det är oerhört skrämmande att både yttrande- och tankefriheten inskränks på det sätt som görs idag. När så sker är vi faktiskt på god väg mot ett fascistiskt samhälle. I ett fritt samhälle får man ifrågasätta och problematisera. I ett fritt samhälle är samhällsdebatten öppen för det. Men det blir hela tiden allt tydligare att vårt samhälle inte längre är så fritt som det en gång var.  

Om regnbågsfascismen och om hur den arbetar

"Yksikin vähättelevä lause tai edes ajatuksentynkä seksuaalivähemmistöistä on veren kaivamista nenästään. Elämme nyt sellaista aikaa – ja hyvä niin." Olli Seppälä, Kotimaa-tidningens publikationschef i en kolumn 8/6 2018.

Tyvärr har jag inte hittat kolumnen i fråga på nätet (antingen har den ännu inte publicerats eller så kommer den inte att publiceras på nätet) – utdraget ovan är hämtat ur Uusi Tie-tidningen 25-26/2018. Om man försöker sig på att översätta utdraget blir det något i stil med att: "En enda nedlåtande mening, eller ens en liten [nedlåtande] tanke, om de sexuella minoriteterna gör att man skadar sig själv. Vi lever nu bara i en sådan tid – och gott så."

Kotimaa är den (officiella) finskspråkiga kyrkliga tidningen i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Vad denna tidning skriver kan alltså sägas vara, om än inte vår kyrkas officiella hållning, så ändå bra nära. Jag antar att kolumnen i fråga är en kommentar till stormen kring Pori Jazz och Aki Ruotsala, och som sådan bekräftar den yttrande- och åsiktsfrihetens kris i vårt land och i vår kyrka idag. Ja, skribenten går faktiskt åt till och med tankefriheten, men det får vi kanske ändå räkna som ett tanklöst övertramp gjort i stor affektion. Men inte desto mindre är det synnerligen allvarligt att en officiell kyrklig tidnings publikationschef, må vara i en kolumn, ger uttryck för tanken att det är bra att vi lever i en sådan tid när ingen kan yttra något "nedlåtande" om de sexuella minoriteterna utan att skada sig själv och sin yrkeskarriär.

Nå, nu är det givetvis varken vackert eller snällt att uttrycka sig nedlåtande om en annan människa, oberoende av dennes sexuella läggning. Men här är faktiskt pudelns kärna. Olli Seppälä utgår självklart från att det Aki Ruotsala sagt är avsett att vara nedlåtande. Men vågar någon tänka tanken att detta kanske är en felaktig tolkning? Vågar någon tänka tanken att det kanske inte alls handlar om nedlåtenhet – utan om omsorg?

Guds ord är väldigt tydligt när det gäller utlevd homosexualitet. Det är en synd som, obekänd och oförlåten, skiljer människan från Gud. I evighet. Dessutom står könsnihilismen och homosexualiteten för destruktiv livsstil redan här på denna sida evigheten. Så om och när någon, som t.ex. Aki Ruotsala, talar om att det finns helande och upprättelse är detta verkligen inte någonting nedlåtande eller hatiskt utan det är fråga om kristen kärlek och om sann omsorg. Men så som vårt kollektiva medvetande i dessa dagar har perverterats och förblindats finns det knappast många som klarar av att se detta. Ja, som ens vill se det. Då är det lättare och framför allt mera följdriktigt, att skjuta budbäraren.

Det kanske mest upprörande i detta är när, åtminstone till namnet, kristna människor låter sig städslas av perversionen och blindheten. Som Olli Seppälä. Till namnet kristna människor som har tappat kärleken till, respekten för och tron på Bibeln som Guds ord. Till namnet kristna människor som går med i, och i vissa fall leder, upproret mot Gud och hans goda ordningar. Till namnet kristna människor som har lurats att tro att hbt och Pride-rörelsen handlar om allas lika värde, om jämlikhet och om mänskliga rättigheter. Det gör den nämligen inte. Verkligen inte. Vågar jag säga vad det handlar om? Nåja. Jag har gjort det förr, så varför inte. Det handlar om regnbågsfascism. Om att tysta alla som har en annan åsikt. Det handlar om att tvinga en människofientlig ideologi på alla, höga och låga. Och det görs genom att hänga ut alla som vågar säga något annat än det som regnbågsideologin godkänner. Om att skada dem och deras karriärer. Och om att anse att det är en bra sak när så sker.

En fråga till dagens sommarpratare 25/6

Jag lyssnade på dagens sommarprat i radio Vega. Det var ett på det stora hela sympatiskt prat om en svår sak - misshandel inom äktenskapet. Det jag skriver här ska därför inte ses som någon som helst kritik mot dagens sommarpratare, Maria Sid. Rubriken kunde kanske hellre ha varit "En fråga inspirerad av dagens sommarprat", men det låter bättre så som jag har det, så rubriken får stå kvar som den står.

Frågan som slog mig när jag lyssnade - och som jag har funderat på många gånger - är att varför blir kvinnor överhuvudtaget tillsammans med våldsbenägna män? Och följdfrågan: Varför stannar kvinnan kvar i relationen efter det första slaget?

Jag tror mig ha åtminstone en del av svaret på frågan/frågorna. Man går in i relationen köksvägen. I stället för att sällskapa tillräckligt länge och sedan förlova sig och först efter vigseln fullborda äktenskapet börjar man så att säga i fel ända. Fullbordandet kommer allt för tidigt. Innan kvinnan har lärt känna mannen ordentligt och sett om han är en skitstövel eller inte. Om man ger relationen tillräckligt med tid innan sexet kommer med i bilden finns det bättre möjligheter att stiga av innan det är för sent. Det är inte för inte som Bibeln talar om att de två blir "ett kött". Sexualiteten är ett "själlim" som binder ihop mannen och kvinnan, och när man gått så långt är de två ihopfogade - och ett skiljande åt innebär att de ihoplimmade ytorna rivs lös från varandra. Med sår i själen som följd. Ju större yta som var ihoplimmad desto större blir såret. Därför är det inte alls så lätt att gå ut ur en osund relation även om mannen efter en tid visar sig vara våldsam. Om man alltså har börjat i fel ända.

Läsvärd ledare

Som jag redan många gånger har påtalat så är yttrandefriheten i dagens Finland hotad och det finns redan flera exempel på situationer där yttrandefriheten har inskränkts. I den här situationen är Henrik Othmans ledare i dagens ÖT en viktig text. Läs den gärna! Othmans text mynnar ut i ett konstaterande som jag innerligt hoppas gäller - och också kommer att gälla i framtiden: Gränsen för yttrandefriheten går där kritik övergår i hot.

Vem som helst kan hävda att en text är kränkande. Vem som helst kan stämpla en text som "hatprat". Men yttrandefriheten kan och får inte hänga på om någon upplever sig bli kränkt eller om någon anser att ett påstående är "hatprat". Om vi låter hur enskilda människor upplever en text avgöra var gränsen för yttrandefriheten går är vi ute på mycket hal och synnerligen tunn is. Men hot är något helt annat. Sådant kan och får inte accepteras. Då har man, som Othman helt riktigt konstaterar, gått över gränsen.

Snedvridenhet i media

USa meddelade i natt att landet lämnar FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta var väntat, och ett resultat av rådets fullständiga oförmåga att åstadkomma något annat än fördömanden av Israel. Trots att USA gör en bra och helt nödvändig sak genom att markera på detta sätt mot detta råd som blundar för regelrätta folkmord på annat håll får vår media svängt detta uttåg till något enbart negativt.

Det är förvånansvärt hur hatet mot Israel - och mot Donald Trump - kan förblinda på detta sätt. Det är gånger som denna det visar sig hur värdefullt det är med alternativa nyhetskanaler. 

De gröna helt ute i det blå!

De gröna har haft sina partidagar. I media har vi kunnat läsa om de olika initiativen som godkändes och om partiets linjedragningar inför riksdagsvalet och en möjlig regeringsmedverkan. De grönas Finland ska satsa på miljön, givetvis, men också på utbildningen (en vetenskapsministerportfölj ska skapas i nästa regering ifall de gröna medverkar). Vidare ska medborgarlön införas och stora steg tas för att mota klimatförändringen. Enligt de gröna bör Finland som land uppnå "koldioxidneutralitet" redan år 2030.

Det finns säkert en ganska stor grupp av människor som tilltalas av dessa löften. Problemet är att de gröna inte säger någonting alls om hur dessa saker ska finansieras. Speciellt de två sista sakerna ovan kommer att vara astronomiskt dyra att förverkliga. Eller nu får jag korrigera mig själv. De grönas partidag nämnde faktiskt en sak där man är villiga att spara. Kanske den här inbesparingen kan finansiera de saker de gröna vill göra? Det som nämndes var nedskärningar i lantbruksstöden. De gröna vill börja med att skära i de lantbruksstöd som pälsdjursnäringen får. Här finns bara ett litet problem: Pälsdjursnäringen får inte och har aldrig fått några lantbruksstöd.

Jag har ofta förundrat mig över de olika politiska partiernas löften som allt för ofta saknar både teckning (rent ekonomiskt) och realism. Nu tar de gröna emellertid nog priset. Hur kan ett parti, som säger sig t.o.m. sträva efter statsministerposten, vara så här fullständigt ute i det blå? Att komma med helt orealistiska löften är en sak. Det gör alla partier. Men att ta beslut på sin partidag som är så här fruktansvärt dåligt underbyggda och som baserar sig på rena felaktigheter är nog att ta priset.

Jag hoppas verkligen att de gröna inte blir regeringsparti efter valet. Inte för att pälsdjursnäringens lantbruksstöd då är i fara [sic!], utan för att de skulle köra landets ekonomi i botten på bara några månader.