Negativa nejsägare?

Den kristna tron är något i grund positivt. Den handlar framför allt om nåden. Om vad Gud har gjort – om hur han blev människa för att leva, lida och dö för att våra synder inte längre skulle skilja oss från honom och utestänga oss från Guds rike. Den kristna tron handlar i grund och botten om denna oerhörda gåva.

När den kristna tron är något så positivt - hur kommer det sig då att vi som kristna idag framför allt framställs – och framstår, det måste tyvärr medges – som negativa nejsägare? Enkelt sagt handlar det om att vi (läs: den som bedömer oss) börjar i fel ända. För den kristna tron, och Jesus, har två sidor. Jesus är vår Frälsare, ja, men han är också vår Herre. Och dessa två sidor hör ihop. Detta så att ”den som har fått mycket förlåtet kommer också att älska mycket”. Alltså: Först förlåtelsen, och sedan kärleken - och genom denna kärlek också lydnaden för Herren och det som han har sagt. Om vi börjar i fel ända, med lydnaden, ja, då blir det helt fel.

Men människorna, och media i synnerhet, är inte i första hand intresserade av det positiva. Det kittlar inte, och det säljer inte. Men grälen säljer. Schismerna är intressanta. Och dessa uppstår inte ur det positiva som den kristna tron har att komma med, utan ur den kollision som uppstår när människor med olika uppfattning om lydnaden ska försöka leva ut sin kristna tro – och framför allt när människor som har börjat med förlåtelsen (i rätt ända) konfronteras med/av människor som har börjat med vad de har hört om lydnaden – och fastnat på den. Då blir det intressant. Och därför är det detta som syns och hörs.   

Så, vad är lösningen? Är lösningen att vi tonar ner lydnaden? Kanske till och med frångår den? Nej. Det är ingen lösning. Jag tror att lösningen är att vi som kristna tvärtom satsar ännu mera på att undervisa om, och framför allt leva ut, lydnaden inför Herren. Och framför allt att vi gör klart angående den rätta ordningen – att ingen förväntas börja med lydnaden utan med nåden och kärleken. Och vågar vi möta våra medmänniskor på detta sätt? Med nåd och kärlek, och inte med krav på lydnad? Jag tror att det är där vi behöver börja. Lydnaden kommer i sinom tid. Detta är åtminstone min väg till tro – och de allra flestas, har jag för mig.   

Konstant tillväxt i ett slutet system

Alltid när det pratas ekonomi så pratas det om tillväxt. Att ekonomin måste växa så och så mycket. Eller så talas det om nolltillväxt och om att vi borde kunna få tillstånd ett hållbart ekonomiskt system baserat på nolltillväxt – eller ännu hellre på en negativ tillväxt. Men alltid handlar det om denna ”tillväxt”.

Alla förstår att man inte kan ha en ständig tillväxt i ett slutet system. Det fungerar helt enkelt inte. Det kommer helt enkelt att komma en dag när all tillväxtpotential är uppäten. (Läs: oljan tar slut, nya länder/områden man kan exploatera finns inte längre. Som exempel.) Visst har historien visat oss att ekonomin med jämna mellanrum gör en korrigerande rörelse (läs: tider av ekonomisk kris, t.o.m. ekonomisk depression) när ekonomin kan krympa t.o.m. tio procent på en kort tid. Men på längre sikt talar vi ändå om en kontinuerlig tillväxt.

Därför har talet om nolltillväxt, eller t.o.m. negativ tillväxt, som något eftersträvansvärt vunnit ganska mycket terräng på senare år. Särskilt bland sådana som också annars talar för att en ekonomisk utjämning borde ske. Det stora problemet med etta är emellertid det att inte heller detta kommer att fungera. Helt enkelt därför att tillväxten behövs för att hålla igång det nuvarande systemet. Om tillväxten uteblir är det inte de som sitter på pengar och välstånd som i första hand kommer att lida nöd – de brukar alltid klara sig – utan det är de som är beroende av en viss ekonomisk utjämning som kommer att få ta smällen.

Så här fungerar det. Kontinuerlig tillväxt är en omöjlighet, men ändå måste vi sträva efter den – alternativet är nämligen mycket sämre. Speciellt för de som redan nu har det svårast i samhället. Det nya systemet, som vissa aktivister brukar tala för, med nolltillväxt och en hållbar ekonomisk utveckling och en större och radikalare utjämning är heller inget alternativ. De rika kommer nämligen aldrig att godkänna någon sådan omfördelning, och om det på allvar blir tal om något sådant kommer kapitalet ganska snart att sluta generera välstånd. De som har pengar kommer helt enkelt att stoppa in dem i madrassen, och där bidrar de inte till någon tillväxt. Och med utebliven tillväxt finns det inget välstånd att fördela.

Då återstår, som jag ser det, bara två alternativ. Antingen att fortsätta som hittills och försöka säkra en någotsånär jämn tillväxt – eller så att göra en radikal omfördelning och nystart. Med våld – för på annat sätt låter den sig inte göras. Är det någon annan än jag som anser att det första alternativet är att föredra?

Hon, han och hen

”Hen vinner Melodifestivalen”. Så rubricerade Aftonbladet nyheten om den ”gallup” de gjort inför årets Melodifestival-final. Det var Loreen som avsågs, och Abl fick ju rätt, men hur var det nu riktigt... ”Hen”? Det är höna på engelska, och det är den association jag gör när jag ser ordet i skrift. Men det var förstås inte detta som avsågs. Aftonbladet använde den nya könsneutrala termen i sin rubrik. ”Hen”. Inte han, inte hon, utan ”hen”. Jag mår illa när jag tänker på vilket elände som ligger bakom – och framför – detta fenomen.

 Nu kan man ju hävda att finskan har sitt ”hän”, och att det fungerar bra. Men det är ändå inte alls samma sak. ”Hän” hör till finskan på ett sätt som ”hen” aldrig kommer att göra i svenskan. Helt enkelt därför att ”hän” är en rent språklig sak, medan ”hen” är något allt igenom ideologiskt.

För det handlar förstås inte bara om ett ord. Nej. Utan om en hel ideologi. En helt ny agenda. Nämligen den könsneutrala människan. Idag finns det dagisar där polkar inte får vara pojkar och leka med sina bilar och där flickor inte får vara flickor och leka med sina dockor – utan där alla ska vara lika. Könsneutrala. På så vis får alla upptäcka sitt eget kön utan ”otillbörlig” påverkan av samhällets styrning och prejudicerande normer.

Detta kommer att leda till mycket elände. Sanna mina ord. Vi kommer att se en hel generation som kommer att vara fullständigt (köns)förvirrad och som kommer att behöva en hel massa dyr terapi för sina psykoser orsakade av denna könsneutralitet. Nu ska jag säga detta, så har jag sagt det: De som är orsak till denna förvirring måste kunna ställas till svars den dag detta börjar belasta vår hälso- och sjukvård. De som är orsak till lidandet (och kostnaderna) ska också stå för fiolerna. Om det sedan är tidningshus som försöker förändra (läs: förvirra) vårt språk eller enskilda föräldrar som ger sina barn konstiga namn och låtsas att de är varken pojkar eller flickor. Och ja, jag läste artikeln i ÖT om Vide. Stackars barn, säger jag bara.  

"Som alla andra"

Det finns tydligen ingen ände på konstigheterna i Svenska kyrkan. I går kunde vi läsa i ÖT om församlingen i Öjaby i Småland som ”har valt ett udda sätt att locka medborgarna tillbaka till kyrkan: vinprovning för personer som nyss fyllt 40”.

Detta är väl i och för sig inte så där alldeles konstigt – om man bortser från problemet att vi här uppe i den kalla norden inte klarar av att förhålla oss på ett sunt sätt till alkohol. Jag menar att kyrkan/församlingarna gott kan ha olika temakvällar och dylikt för att få folk att komma inom ordets hörhåll. Och vin i sig är inte något ont – om Paulus kunde uppmana Timoteus att ”ta dig ett glas vin för din dåliga mage” så kan också jag som kristen göra det utan samvetsbetänkligheter. Problem uppstår, som sagt, när man inte kan ta bara ett glas och när alkoholen får ta makten över oss. (1Kor. 6:12)

Nej, det som jag reagerade på är kyrkoherdens motivering för att hålla denna vinprovning. Kyrkoherde Rickard Grügiel motiverar vinprovningen med orden: ”Vi vill möta de människor som vi inte möter annars. 40-åringar har vi inga arrangemang i övrigt och då tyckte vi att det var ett bra tillfälle i kyrkan att möta dem och visa att vi är som alla andra.”

Detta arrangemang ska alltså visa människorna att vi i kyrkan är ”som alla andra”. Och visst är vi det. På ett sätt. Men samtidigt är vi absolut inte det. Tvärtom är vi faktiskt kallade att vara helt annorlunda. Avskilda. För det är vad ordet HELIG betyder på modern svenska. (1Petr. 1:16) Och som kristna ska vi vara just det – heliga.

Har nämnde herr kyrkoherde möjligen tänkt tanken att det kanske är därför vi (läs: Svenska kyrkan) har så förtvivlat svårt att ”locka folk till kyrkan” – för att vi allt för länge har försökt ”vara som alla andra”? I stället för att leva ut vår kallelse att vara annorlunda/heliga? I stället för att ta Guds ord på allvar och läsa, tro, lyda och leva ut det? För när vi gör så – då blir vi annorlunda i denna världen. Men det kräver en hel del tro, och en hel del mod. Är detta felet med SvK? Att tron och modet saknas?    

Fokus på Ryssland, del 1

Ryssland kokar – eller så vill åtminstone media måla upp situationen för oss. Oberoende av om kokpunkten har nåtts eller inte är det ändå ett faktum att protesterna mot det påstådda valfusket i presidentvalet är omfattande. Det är modigt att i denna situation gå ut, som Sauli Niinistö gjorde, i en presskonferens och säga att han kommer att diskutera valfusket med den ”nyvalde” ryske presidenten. Nåja, faktum är väl nog att detta bara var spel för galleriet. Ingen finländsk ledare i "modern tid" har någonsin ställt den ryska statsledningen mot väggen på allvar, och inte kommer Niinistö heller att göra det. Den ryska björnen må vara lite halt i dag, men den lever – och den bor fortfarande på samma ställe.

Men faktum är ändå att vi i det just timade ryska presidentvalet har sett ett av de mest ojusta allmänna valen någonsin. För att inte säga det mest ojusta valet någonsin. Detta då inte räknat i antalet förfalskade valsedlar, utan främst vad gäller vem som fick ställa upp i valet. Det verkligt grova fusket i detta val skedde nämligen inte på valdagen utan redan i oktober 2003. Det var då Michail Chodorkovsky blev arresterad.

Putin hade inga verkligt tunga motståndare i detta val. Åtminstone ingen som hade kunnat samla oppositionen bakom sig och på allvar utmana honom. Chodorkovsky skulle ha kunnat vara denna enande kraft, och det vet Putin. Och det är därför Chodorkovsky kommer att stanna, och förmodligen också dö, i fängelse. Jag citerar från Wikipedia: ”In early 2012, prior to the Russian presidential election, writer and activist Masha Gessen wrote that Khodorkovsky and Putin had both underestimated each other. "During his eight years in confinement, Khodorkovsky has become Russia’s most trusted public figure and Putin’s biggest political liability. As long as Putin rules Russia and Khodorkovsky continues to act like Khodorkovsky, Khodorkovsky will remain in prison—and Putin will remain terrified of him.”  

Eskatologi

Det börjar vara exakt tio år sedan jag ställde upp på en intervju för dåtida Norra Posten angående någon predikan jag hade haft om tidens slut. Artikeln, som denna intervju resulterade i, basunerade ut att jag menar att jorden går under inom tio år, och den ledde sedan till ett litet gatlopp för min del omfattande bl.a. en radiointervju och en ledare i Jakobstads Tidning med rubriken (om jag minns rätt) ”Lokalpolitiker tror att jorden går under”. Ännu ackompanjerat av en relativt livlig debatt i samma blad. Det jag de facto hade sagt i intervjun var att jag tror att det är fullt möjligt att Jesus kommer tillbaka inom tio år. Så tidsangivelsen blev ju åtminstone rätt. Jag lärde mig ändå en hel del av detta – idag är jag t.ex. mycket försiktigare vad jag säger åt och hur jag pratar med media.

År 2012 är annars året då det kommer att vara accepterat att prata om jordens undergång. Tacka Maya-folket och deras kalender för det. (Det var inte på långt när lika salongsfähigt att prata om det för tio år sedan.) I gårdagens ÖT (JT för tio år sedan) proklamerar Börje Hästbacka - som f.ö. är den ledarskribent på nämnda tidning jag helst läser – att ”Supernova dödar oss inte 2012”. Artikeln är informativ, och den klargör det faktum att ingen supernova-explosion kommer att ta död på livet på jorden under 2012. Även om Hästbacka konstaterar att Betelgeuse KOMMER att explodera inom en nära framtid.

I samma nummer frågar sig, av en händelse, också Erik Liljeström i en lång insändare varför man idag inte hör någon förkunnelse om tidens slut. Han avslutar med att konstatera att ”Bibeln lär oss att vi ska trösta oss med orden om Herrens tillkommelse”. Detta sista är ack så viktigt att framhålla alltid när man talar om dessa ting. Om man inte gör det blir resultatet bara att man skrämmer upp människor. Jag tänkte skriva ”i onödan”, men så är det ju förstås inte. För Jesus kommer att komma tillbaka, och då tar tiden slut. Det sker inte genom en supernova-smäll, utan det sker genom att Skaparen kommer för att hålla räkenskap med sina förvaltare. Och det kan mycket väl ske år 2012. Då, när det sker, skulle det ha varit synnerligen nödvändigt att någon hade sagt att det lönar sig att vara beredd.

Hur är det med dig? Är du beredd?

Demokratiöverskott

May Wikström skriver en intressant ledare i denna veckas Kp om spänningen mellan ”den demokratiska linjen” och ”ämbetslinjen” i vår kyrkas beslutsfattande. Detta med utgångspunkt i den nyvalde kyrkomötesmedlemmen Sami Ojalas uttalande om att han kommer att verka för att biskoparna inte längre ska ha rösträtt i kyrkomötet. (Något man gått in för i Sverige redan tidigare.) Wikström menar att processen att överbygga klyftan mellan de båda linjerna ”kommer att styra vilken kyrka vi har i framtiden”.

Det här är intressant! För någon vecka sedan snubblade jag över ett ord som jag aldrig sett eller hört tidigare, nämligen ordet ”demokratiÖVERskott”. Fredrik Sidenwall skriver om detta i sin bok ”Kampen för tron” och sätter in detta ord just i spänningen mellan episkopatet och den demokratiskt drivna beslutsprocessen i kyrkan.

Jag har funderat en hel del på kyrkans kris. Och när jag skriver ”kyrkans kris” tänker jag inte på medlemstappet, striderna om ämbetssynen eller om välsignelse/vigsel av samkönade par eller ens på ”den minskade synligheten i det offentliga rummet” (som Wikström listar som en av kyrkans kriser). Nej, utan kyrkans kris handlar om huruvida kyrkan ska vara kyrka eller någonting annat – och ytterst om lydnaden inför kyrkans Herre och det Han har sagt. Och det är här demokratiöverskottet kommer in. Eller som May Wikström skriver: ”Vill vi ha en kyrka där majoriteten alltid avgör vad vi tror”/ska tro?

Nu är det bara det att detta redan är avgjort. Vi har de facto redan nu just en sådan kyrka. Var sig vi gillar det eller ej. Och det är här som det stora problemet ligger. Att det är majoriteten som bestämmer och att Gud och hans ord inte längre har något ”say”. Och denna majoritet, den följer tidsandan. Troget men, i kyrkliga sammanhang, lite fördröjt. Men dock.

Den katolska kyrkan har, för jämförelsens skull, valt en helt annan väg. Säkert både på gott och ont. Men den katolska kyrkan försöker ännu vara kyrka, och där har tidsandan inte den yttersta beslutanderätten.

Jag vet inte vad som är att föredra – den katolska eller den luthersk/demokratiska modellen. Men ett är säkert: Det är demokratiöverskottet som har fördärvat vår kyrka. Och jag fruktar att fördärvet har gått så långt att det är oåterkalleligt. Folkväldet (läs: Laodicea)/tidsandan kommer nämligen aldrig att ge ifrån sig makten när det/den en gång har fått den.