Oerhört skrämmande!

Det talades om "växthuseffekten" redan då jag gick i skolan på 80-talet. Biologilärarna, för det var främst de som lyfte fram saken, talade pliktskyldigast om drivhusgaser och temperaturförhöjningar. Men det hela framställdes oftast nyktert och utan dramatiska övertoner.

Idag är situationen helt annorlunda. Nu är det dramatik och domedagsprofetior över det hela. Och människor låter sig skrämmas. Det är klimatångest och nära på panik över en del människors reaktioner. Och allt som oftast får vi läsa om sådana som ifrågasätter det demokratiska systemet vi har i de flesta av världens länder eftersom politikerna inte tycks kunna, eller vilja, göra NÅGOT.

Nu senast läste jag en kolumn på Aftonbladet av Johanna Frändén där hon, på fullt allvar, propagerade för ett alternativt styrelsesätt. För att få NÅGOT gjort. "Vi är många som är beredda att ompröva alla våra ideologiska käpphästar och tillfälligt omfamna vilket ekonomiskt system som helst som kan garantera framtida generationers överlevnad. Alternativet är, hur man än vrider och vänder på det, sämre."

Nej. Det är det inte. Behöver jag påpeka att det, när det gäller en diktatur (som Frändén laborerar med utan att hon använder ordet) aldrig finns något som heter "tillfälligt". Finns det något exempel på en diktatur som avlösts av ett annat styrelsesätt utan blodspillan? Jag kommer inte ihåg något sådant exempel. Om det finns sådana är det fråga om ett undantag. Regeln är att det krävs mycket blod för att en diktatur ska vika undan.

Dessutom behöver vi komma ihåg att det IPCC hävdar inte är vetenskap utan en tolkning av (i sig tveksamma) data på basen av ideologi. Jag hittade ett, i och för sig anonymt, citat i en kommentar på Svenska Yle som jag tycker beskriver saken på ett bra sätt. Jag klipper och klistrar: "IPCC är ett politiskt organ bestående av 196 diplomatiska representanter för FN:s medlemsstaters regeringar. IPCC-rapporterna beskriver hur världens regeringar tycker att det vetenskapliga kunskapsläget ska framställas, enligt vad de kommit överens om efter politiska förhandlingar och hörande av experter de själva valt ut. Att upphöja IPCC-rapporternas politiska utsagor till ovedersägliga sanningar är ovetenskapligt och vittnar endast om en bristande förståelse av den empiriska vetenskapens begrepp och arbetsmetoder."

Det är som sagt oerhört skrämmande att se hur allt flera laborerar med tanken på att en diktatur kunde vara en bra sak. Lika skrämmande är hur oerhört lätt det tycks vara att manipulera och lura människor. Speciellt unga människor. Svenska Yle berättar att idag strejkar Australiens skolbarn på grund av politikernas oförmåga att göra något åt klimatförändringen. En av tillskyndarna, ett skolbarn, säger om klimatförändringen att "Det är fakta och kan inte diskuteras". Nu är detta förstås ord ur ett omoget barns mun, men varningsklockorna bör nog börja ringa när det sägs att något inte kan diskuteras. Dessutom är det ingalunda bara omogna skolbarn som använder dessa ord. När man säger så här har man skapat sig en dogm och blivit fanatiker. För det är bara dogmer som inte kan diskuteras.

Det är fråga om det finns någonting som är farligare än sekulära dogmer som alla förväntas tro blint på och leva efter.

Fullständigt dödsdömt

Igår publicerade EU-kommissionen en rapport som går ut på att EU ska bli "koldioxidneutralt" senast år 2050. Detta för att, som man menar, bromsa klimatförändringen. I medias rapportering har det funnits knapphändigt med information om vilka åtgärder som kommer att krävas för att uppnå detta mål, men orden i Svenska Yle:s artikel om rapporten är synnerligen olycksbådande: "För att uppnå det här ambitiösa målet krävs djupgående samhälleliga och ekonomiska förändringar, skriver kommissionen. Ingen kommer att bli oberörd av förändringarna."

Enligt kommissionen är målet att EU ska visa världen att "ambitiös klimatpolitik och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand."

Det här är givetvis fullständigt omöjligt. Så sent som i förrgår nåddes vi av nyheten att koldioxidutsläppen igen har ökat. Orsaken till detta är att världsekonomin igen har börjat växa efter några år av nedgång. Men visst kan det gå att kombinera växande ekonomi med "ambitiös klimatpolitik". Enda kruxet är det som sades ovan. Det kräver "djupgående samhälleliga och ekonomiska förändringar" som ingen förblir oberörd av. Vad innebär detta, i klartext?

Ordet som vi söker är "tvångsåtgärder". Och förbud. En massa olika förbud. Med mindre än så kommer detta inte att lyckas. Dessutom kommer det att kräva ENORMT mycket pengar. Redan de åtgärder som nämndes i artikeln kommer att stå de europeiska länderna oerhört dyrt. T.ex. ska energiproduktionen dubbleras samtidigt som man helt ska överge de fossila bränslena. Är det någon som inser vad detta kommer att innebära? Vind- och solenergin ska byggas ut extremt mycket. Enorma arealer kommer att behövas för detta ändamål. Och detta för att få en energiproduktion som inte ger någon energi när det behövs mest energi. (Under kalla vinterdagar blåser det inte och de ljusa timmarna är mycket få.) Om man ska ha ett fungerande elnät behöver man säker tillgång till energi. Hela tiden och inte bara när det blåser eller solen skiner.

Det här är ett dödsdömt projekt som kommer att orsaka oerhört mycket elände och t.o.m. lidande. Och som kommer att beröra alla – förutsatt att makten verkligen går in för att försöka genomföra detta. Jag skrev "makten" eftersom detta inte är något som några folkvalda ledare kommer att kunna förverkliga. De "samhälleliga förändringarna" kommer utan tvekan också att innebära stora förändringar för vårt demokratiska styrelsesätt. Ja, inget mindre än demokratins död. Men det är så otrevligt att tala om det. Då är det bättre att tala om "samhälleliga förändringar". Det låter inte så illa.

Behöver jag säga att jag inte ställer upp på detta?

Ett apologetiskt relationsdrama

Nu är boken klar! Den for in till tryckeriet igår, och borde förhoppningsvis komma därifrån på fredag. Om allt går bra. Mera information kan hittas på SLEF-Medias sidor. Där går det också att beställa boken.

Om hanteringen av det fria ordet

För några veckor skrev Kennet Myntti en intressant text i ÖT med rubriken "Nu ska vi igen lära oss hantera det fria ordet". Myntti utgår från att det är 250 år sedan vi fick vår första tryck- och yttrandefrihetslag. I sin text resonerar han kring de nya utmaningar som de sociala medierna har inneburit och om den senaste tidens processer som sätter nya ramar för yttrandefriheten, och hans text utmynnar i den allmänt använda floskeln om att yttrandefriheten bör kombineras med ansvar. Visst är det en sanning, men som alla andra sanningar kan den användas fel. Problemet i Mynttis resonemang visar sig när han hävdar att "Den gatekeeper-funktion som etablerade massmedier har använt för att hålla den allmänna debatten på en respektabel nivå har föraktfullt kallats för censur och en onödig begränsning av den allmänna yttrandefriheten".

Gatekeeper-funtionen behövs onekligen – om inte annat så för att begränsa nyhetsflödet. Allt som händer är inte nyheter, och alla nyheter är inte av allmänt intresse. Om massmedia skulle rapportera om allt som händer skulle vi drunkna i nyheter och ingen skulle längre orka följa med i nyhetsflödet. Problemet uppkommer när denna gatekeeper-funktion börjar användas för att utesluta nyheter på basen av ideologi. Eller, när det gäller det som Myntti talar om, kommentarer till nyheter. När sådana nyheter – och kommentarer – som går utanför den just nu politiskt korrekta åsiktskorridoren plockas bort bara för att de inte är politiskt korrekta. Enligt de som modererar nyhets- och kommentarflödet. När så sker är det de facto fråga om just censur.

Det finns vissa saker som inte får sägas idag. Trots att det är fråga om sanningar som kan ledas i bevis. Om man säger dessa saker kan man, i vissa fall, t.o.m. bli dömd i domstol. Trots att det man säger alltså är sant och kan ledas i bevis. Den österrikiska kvinnan som blev dömd för att hon hävdade att profeten Mohammed var en pedofil är ett mycket talande exempel på detta. I andra fall blir det som skrivs, just det, censurerat. Jag har, tack och lov, inte blivit varken anmäld eller dömd för något jag har skrivit. Men jag har otaliga gånger råkat ut för denna politiskt korrekta censur. Speciellt när jag har skrivit om hbt-frågor och om islam. Det senaste exemplet är väldigt talande. Svenska Yle skrev för någon tid sedan en rad artiklar som handlade om den för hädelse dödsdömda pakistanska fembarnsmamman Asia Bibi. Under en av dessa förekom en del svagt islamkritiska kommentarer som alla var, så långt jag kunde bedöma dem, möjliga att leda i bevis. En kommentator hade skrivit en flummig kommentar om att alla religioner vill ge människorna frihet och att ingen religion förespråkar dödande av människor. Jag klarade inte av att låta bli, utan jag svarade att tyvärr gäller inte detta för islam. När jag kollade nästa gång var ALLA kommentarer borttagna. Det är helt enkelt inte tillåtet att kritisera islam i Finland år 2018. Inte ens fast kritiken är sann.

Det finns idag en rad modeord som är väldigt användbara. Ett av dessa är ordet "hatprat". Det finns, vad jag vet, ingen närmare definition på vad ordet betyder, utan det kan i princip stämplas på vad som helst som är "ohavligt" enligt dagens politiskt korrekta agenda. Att tala illa om islam är ohavligt, och det blir därför idag väldigt fort klassat som hatprat. Trots att det som sägs är sant och kan bevisas vara sant.

Kennet Myntti kanske tror på det han säger om gatekeeper-funktionen och att det som sker inom massmedia idag handlar om att "hålla den allmänna debatten på en respektabel nivå". Men faktum är att det vi idag ser i vår media är regelrätt censur av vissa åsikter. Ja, än värre, av vissa sanningar.

Det fria samhället överlever inte i längden om sanningen censureras. I själva verket är ett samhälle inte längre fritt när så sker.

Fullständigt genialt!

Jag läste idag en nyhet om den 69-årige holländaren Emile Ratelband. Han hävdar att han är en 49-åring i en 69-årings kropp och kräver att officiellt få ändrat sitt födelseår från 1949 till 1969. Det här är ju förstås fullständigt galet, och det förstår alla. Likväl finns det sådana som, med exakt likadana argument, kräver att få byta kön eftersom de upplever att de är en man i en kvinnas kropp eller tvärtom. Idag har t.ex. 18 000 finländare skrivit under en appell som strävar till att det ska räcka med ett kryss i en ruta för att byta kön.

Varför saknas all form av både intellektuell ärlighet och konsekvens när det handlar om dessa saker? Kön är inte en känsla. Inte heller är kön en social konstruktion. Det är inte heller en människas ålder. Både ålder och kön är biologi. Det senare förstår som sagt alla. Varför är det då så svårt att förstå när det gäller kön?

Den här holländske mannen är uppenbarligen förvirrad. Och det är han helt tydligt inte ensam om idag. Men samtidigt är hans drag fullständigt genialt. Genom detta visar han med all önskvärd tydlighet hur galen hela transhysterin är. Hur total bristen på både logik och konsekvens är hos hbt-tillskyndarna. Det här är fullständigt genialt!

Kyrkoval idag

"När den 'icke-kyrkliga' kyrkmedlemmen vågar sig in i båset och röstar i församlingsvalet måste hennes röst betyda något", skriver Sofia Torvalds i en bedrövlig ledare i denna veckas Kyrkpressen. Eller egentligen skriver hon inte det, men på högst uppe på första sidan av tidningen sägs det att hon skriver det. Min fråga till Sofia Torvalds blir att: Varför det? Varför ska en röst som går fel betyda något? Vore det till och med inte bättre att låta bli att rösta än att rösta fel? I ledaren berättar Torvalds om en av hennes vänner som vill rösta "liberalt", och detta ser Torvalds som något positivt. Problemet är bara att det som Torvalds beskriver som att "rösta liberalt" innebär att rösta fel.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka vad vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf säger:

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Detta är något som var och en som tänker söka sig till röstningsbåset i dag behöver hålla i minnet. Ja, egentligen skulle det vara ännu viktigare att alla som ställt sig till förfogande som kandidater i valet skulle komma ihåg detta. Men tyvärr har långt ifrån alla gjort det. Därför blir vårt ansvar som kyrkomedlemmar och väljare så mycket större. I denna situation är det vars och ens kyrkomedlems skyldighet att rösta på en sådan kandidat som vill bekänna sig och hålla sig till denna vår kyrkas kyrkoordnings kungsparagraf. Den som inte vill eller menar sig kunna göra detta borde allvarligt överväga att låta bli att rösta. Det är nämligen mycket bättre att låta bli att rösta i ett kyrkoval än att rösta fel.

Detta borde också Kyrkpressen ha framhållit. Tyvärr skedde inte det. Tvärtom kan man förstå Torvalds ledare som en uppmaning till sådana som riskerar att rösta fel att gå till valurnorna och de facto rösta fel. Detta är mycket allvarligt och försvagar ytterligare Kyrkpressens renommé som en banérförare för den kristna tron. För att inte tala om banérförare för biblisk, luthersk kristendom. Om någon sådan renommé fortfarande finns kvar. Jag är inte så säker.

Viktig text

Det är en intensiv tid för mig just nu, därför har jag inte hunnit skriva blogginlägg i samma takt som tidigare. Dels är det pälsningstider, dels är det mycket jobb med den nya boken som, enligt planerna, ska komma ut före jul. Det här har gjort att jag inte ens riktigt har hunnit läsa nyheter. Men lite har jag ändå hunnit. För några dagar sedan skrev Henrik Othman en ledare i ÖT om Kristallnatten. Det här är en viktig text som jag menar att alla borde läsa!

Dock gör Othman i sin text samma fel som så många andra. När han ser på dagens antisemitism noterar han i förbigående att "Antisemitismen förenar högerextremismen och islamismen". Detta efter att ha konstaterat att antisemitismen frodas speciellt i Malmö. Tyvärr är detta enda gången i ledaren som islam nämns. Faktum är dock att, speciellt i Malmö, är det just islam som är det stora problemet när vi talar om dagens antisemitism. Dessutom, och detta är mycket viktigt, är det fel att använda ordet "islamism" i detta sammanhang. Användandet av detta ord låter förstå att det är fråga om en viss, extrem, riktning av islam som är problemet. Det är det förstås inte. Antisemitismen är så att säga inbyggd i själva religionen islam. Således behövs det ingen extrem tolkning av religionen för att det ska utmynna i antisemitism. Islam i sig är antisemitisk. Jag förstår att en företrädare för mainstreammedia inte vill säga detta och därför hellre använder ordet islamism här, men det för likväl fel.

Inte så!

Det har knappast undgått någon att Jordan Peterson har varit i landet. Media lägger gärna till orden "den kontroversielle" när de talar om honom, men det gör inte jag. Peterson har, vad jag hittills har sett, mycket sunda och förnuftiga åsikter. Han är kritisk mot mycket av det som anses vara allmänt tankegods i dagens värld, som feminism, postmodernism, politisk korrekthet, det nya genustänkandet och klimatförändringsdogmat. Dessutom lyfter han gärna fram att "stabila, intakta familjer med två föräldrar är det bästa för barnen". Det här håller förstås inte alla med om, och den rätten måste vi förstås ge dem. Den som vill vara av annan åsikt får givetvis vara det. Men då behöver dessa vara beredda att presentera ett sakligt resonemang kring de frågor Peterson uttalar sig om och även förklara varför han har fel.

Igår deltog Sveriges utrikesminister Margot Wallström i en paneldebatt i Kulturhuset i Stockholm. Där rapporteras hon ha sagt, angående Peterson, att "Jag tycker han skulle kunna ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån". Ingen argumentering kring det Peterson hävdar. Inga fakta. Ingenting. Bara ett grovt personpåhopp.

Det är tydligen så här de politiskt korrekta beter sig i dag. Om och när de inte har fakta att sätta på bordet som skulle kunna bemöta politiskt inkorrekta påståenden och fakta hoppar de på personen som framfört det de inte vill höra. Menar Margot Wallström verkligen att vi ska bli imponerade av detta sätt att diskutera? Tyvärr finns det säkert de som blir det. Förhoppningsvis klarar de flesta ändå av att se vad hon gör. Och varför hon gör det.  

Om kyrkovalet

Den 18/11 är det kyrkoval i Finland. Trots en stort uppslagen reklamkampanj är det många som inte vet om det. Ännu flera är de som inte bryr sig. Här hos oss är vi engagerade i valet på flera sätt – dock inte som kandidater. Men i vilket fall som helst ser vi det hela så att säga från insidan.

Vår kyrka har inte någon bra ekonomi. Det är ingen större hemlighet. T.ex. i Pedersöre tvingas församlingarna nu till en fullständigt förnuftsvidrig sammanslagning just på grund av dålig ekonomi. Det finns helt enkelt inte pengar till verksamheten. Men när det gäller kyrkovalet finns det tydligen pengar i överflöd. Kyrkan är inte precis meddelsam vad kyrkovalet kostar, men enligt de uppgifter jag har hittat kostade valet senast det begav sig 1,8 miljoner euro. Denna summa innefattar inte, vågar jag hävda utan att ha det svart på vitt, lönekostnader för de fast anställda i kyrkan som tvingas sätta en mindre eller större del av sitt egentliga arbete åt sidan under flera veckors tid för att i stället kunna sätta sin tid på kyrkovalet.

Hittills har jag kanske inte låtit så alldeles negativ, eller hur? Men faktum är att jag är det. Vår kyrka, och framför allt Kyrkostyrelsen, anser det vara så oerhört viktigt att vara en ytterligare statsapparat att detta får kosta enorma summor. "Offentligträttsligt samfund", heter det. I detta är kyrkovalet bara en liten, men ytterst kostsam, del.

Jag kan inte begripa varför det måste vara på detta sätt. När det gäller kyrkovalet kunde det gå att genomföra på ett mycket enklare sätt och till en bråkdel av kostnaderna – och utan att dra bort de församlingsanställda från det andliga arbetet. I stället för att försöka efterapa de allmänna valen i samhället (med förhandsröstningar, annonsering och en stor valapparat) kunde vår kyrka med fördel gå in för att igen ha kyrkostämma. De som samlas till gudstjänst på valdagen röstar efter gudstjänsten, och så är valet klart med det. På så vis skulle man slå flera flugor i en smäll. 1. Valet skulle knytas till församlingens verksamhet (huvudgudstjänsten). 2. Endast de som bryr sig tillräckligt för att ta sig till kyrkan och delta i en gudstjänst skulle rösta. På så vis skulle mycket elände kunna undvikas både på församlingsnivå och på kyrkonivå. 3. Det hela skulle bli MYCKET billigare både rent ekonomiskt och när det gäller de anställdas arbetstid. Detta för att nämna några positiva följder ett enklare kyrkoval skulle föra med sig.

Kyrkovalet, så som det är utformat idag, är ett enormt slöseri. Både med pengar och med de anställdas arbetstid. Samtidigt som vi reformerar kyrkovalet kunde vi lägga ner Kyrkostyrelsen och därmed spara ännu mycket mera både pengar och de församlingsanställdas arbetstid. Medan vi är på gång kunde vi också upphöra att vara ett offentligträttsligt samfund. Det skulle spara ytterligare en massa pengar och göra att vår kyrka skulle få en bättre möjlighet att göra det som vår kyrka är till för: Att förkunna Evangelium. I stället alltså för det som de anställda idag i allt för stor utsträckning sysslar med.  

Mera om Asia Bibi

För några dagar sedan nåddes vi av den glädjande nyheten att Asia Bibi, som suttit i Pakistanskt fängelser sedan år 2010 och väntat på att hennes dödsdom skulle verkställas, har frikänts och skulle släppas på fri fot. För den som inte kommer ihåg bakgrunden kan jag berätta att den kristna fembarnsmamman Asia Bibi dömdes till döden för hädelse av profeten sedan hon druckit vatten ur samma vattenskål som muslimska kvinnor, och i den dispyt som följde hade hon, enligt uppgift, sagt att "Jesus Kristus dog för mig. Vad har Muhammed gjort för er?"

Nu har alltså en domstol i Pakistan bestämt att hon ska sättas på fri fot, men frisläppandet har än så länge inte kunnat verkställas. Detta eftersom en brådskande överklagan av den frikännande domen har lämnats in och stora skaror som protesterat mot domen har dragit ut på gatorna. Asia Bibis advokat och hans familj har också tvingats lämna landet eftersom han, liksom de domare som bestämde att Bibi skulle släppas fri, har mottagit dödshot. Dylika dödshot är inga tomma hot i Pakistan, utan de bör absolut tas på största allvar. Guvernören som, då det begav sig, försvarade Asia Bibi mördades, liksom den kristne ministern och människorättskämpen Shahbas Bhatti. Också han på grund av den uppståndelse som rådde kring just detta fall.

Hädelseparagrafen är allmänt ökänd i Pakistan, och den används ofta för att komma åt den kristna minoriteten i landet. Straffet för hädelse är döden. Dessutom anser en stor majoritet av helt vanliga pakistanier att apostasi (= att överge islam) ska straffas med döden. Detta enligt vad Muhammed påstås ha sagt och vad som finns återgivet i en hadith hos al-Bukhari (6922).

Vår media har, sin vana trogen, inte brytt sig i fallet Asia Bibi, men de senaste dagarna har ändå några tidningar valt att skriva om henne och hennes fall. T.ex. Hufvudstadsbladet. När man läser artikeln ser man ändå ordval som gör att förståelsen av artikeln blir förvrängd. Bland annat talas om att protesterna, som "förlamade Pakistan fram till i fredags", utfördes av "ultrareaktionära islamister". Med detta låter tidningen oss förstå att de som protesterar mot frigivningen är allt annat än vanliga pakistanier. Och att de inte kan vara så många. Sanningen är dock en annan. Det krävs nog mera än en handfull protestanter för att lamslå ett helt land.

Dagsläget är att Asia Bibi är frikänd. Men en överklagan har lämnats in, och kravet från landets muslimska majoritet är att den frikännande domen upphävs. Det skulle i så fall kunna innebära att domen kan komma att verkställas. Ännu vet förstås ingen hur utfallet blir, men Pakistans högsta domstol kommer troligtvis att ta upp ärendet i brådskande ordning. Om den frikännande domen vidmakthålls kommer protesterna säkerligen att öka i både omfattning och våldsamhet, och då är landets kristna minoritet förstås i fara. För att inte tala om Asia Bibi och hennes familj. Som en följd av protesterna har myndigheterna bestämt att hon inte, trots att hon alltså är frikänd, får lämna landet.

Fortsätt gärna att be för Asia Bibi, hennes familj och hela situationen i Pakistan. Och för det pakistanska folket. Det allra viktigaste skulle förstås vara att pakistanierna skulle få bli befriade från det ytterst hatiska och våldsamma ideologiska monster som har dem i sitt våld.   

De blå hundarnas sista strid?

Om tre dagar är det val i USA. Dessa mellanårsval brukar vanligen vara något av en långdragen gäspning, men i år har flera saker gjort att intresset för valet har varit betydligt högre än vanligt. Framför allt är det förstås uppståndelsen kring domarutnämningen av Brett Kavanaugh som har fått både demokrater och kanske framför allt republikanerna att engagera sig i valet. Men även den oerhörda politiska splittring som idag råder i USA har gjort att intresset för valet har ökat. Denna splittring manifesteras som bekant i och kring president Trump. (Observera noggrant att den inte beror på Trump. Åtminstone inte bara.)

En mycket intressant utveckling inom amerikansk politik idag är den glidning vänsterut som det demokratiska partiet råkat ut för. På högerkanten talas allt oftare om att hysteriskt extrema, speciellt vänsterorienterade feminister (kvinnor och män), håller på att ta över inom det demokratiska partiet. Exempel på sådana politiker är Bernie Sanders (som förlorade presidentvalsnomineringen knappt mot Hillary Clinton) och senatens mest liberala ledamot Elisabeth Warren. Framför allt är det förstås deras anhängare som står för det hysteriska. T.ex. Rod Dreher menar att inför presidentvalet 2020 riskerar partiet att helt hamna i händerna på dessa radikala krafter.

När vår media rapporterar om amerikansk politik ses detta som en bra sak. Vi behöver komma ihåg att det i politiken i Europa egentligen bara finns vänsterpartier och att vår media har samma slagsida. Det som demokraterna i USA håller på att utvecklas till är något som kunde sägas vara normal europeisk centerpolitik. Men i amerikansk kontext är detta klart vänster. Med snudd på extremt.

Hur som helst kommer denna vänsterglidning att spela republikanerna i händerna. Så till den grad att det idag ser mer och mer självklart ut att Donald Trump kommer att vinna valet 2020 och väljas till en andra period. Om han lever och har hälsan och fortfarande är intresserad, vill säga. Redan i detta mellanårsval kommer republikanerna med största sannolikhet att behålla sin övervikt i senaten och kanske t.o.m. öka på den, och den "blå våg" som vänsterliberal media (och därmed vår media) har förutspått kommer med stor sannolikhet att utebli, även om demokraterna torde ta över i kongressen. Hur är detta möjligt, kanske någon vill fråga? Svaret är att det handlar om det amerikanska valsystemet där det i praktiken bara finns två partier. Om ett parti styr för långt åt vänster, eller åt höger, lämnar man mitten åt det andra partiet och därmed ger man frivilligt makten åt detta parti.

Christianity Today och LifeWay publicerade för en tid sedan en mycket intressant undersökning. Den visade att hela 75% av republikanska abortmotståndare kunde tänka sig att rösta på en demokratisk kandidat i ett val om denne var moraliskt konservativ (= abortmotståndare) och det republikansk partiet inte ställde upp en klart bättre kandidat. Dessa siffror är en enorm sensation (som europeisk media inte alls har brytt sig i) som helt klart beror på Donald Trump. Moraliskt konservativa, troende, väljare i USA ogillar Trump, men de röstar på honom (och på hans republikanska parti) eftersom demokraterna upplevs som ett ännu sämre alternativ.

Problemet här är att demokraterna nu alltså glider vänsterut. Ännu för tio, tjugo år sedan var de så kallade "Blue Dog Democrats" en maktfaktor inom amerikansk politik. Dessa "blå hundar" är moraliskt konservativa och ekonomiskt progressiva, alltså sådana som kan tilltala moderata republikanska väljare i mitten av det politiska spektret. Idag är dessa Blue Dogs mer eller mindre utrotade just på grund av demokraternas glidning vänsterut. Detta speciellt i de val som har nationell betydelse; i kongressvalet och framför allt i senatsvalet. En av de absolut sista Blue Dogs som får vara med på de demokratiska valsedlarna är sittande senatorn Joe Donnelly i Indiana. Om han förlorar mot sin republikanske utmanare, vilket idag ser mer och mer sannolikt ut, kommer inte bara republikanerna att öka sin majoritet i senaten utan detta kan cementera en republikansk maktställning i USA för en överskådlig framtid. Helt enkelt för att om Donnelly förlorar kommer inga flera Blue Dogs att ställas upp i val. Och då överger demokraterna mitten av det politiska spektret och lämnar det helt och hållet åt republikanerna.

Donald Trump är en stor gåva till demokraterna i USA. Eller skulle kunna vara det, om de förstod att ta vara på den. Undersökningen jag hänvisade till ovan visar att de skulle kunna ta över helt och hållet i amerikansk politik ifall de nu skulle förstå att ställa upp en massa moderata kandidater som skulle kunna locka över republikanska väljare som fått nog av Trump och hans fasoner. Men i stället glider alltså partiet kraftigt vänsterut och jagar därmed de moderata republikanerna i famnen på både det republikanska partiet och Donald Trump. Jag skulle inte bli förvånad ifall demokraternas kandidat i presidentvalet 2020 heter Elisabeth Warren. I så fall kommer deras förlust att bli svidande. Och igen, givetvis, en stor överraskning för vår media som inför valet bara kommer att intervjua hennes hysteriska understödjare.

Men detta kan förstås ännu ändra. Om du är ens lite intresserad av vad som händer inom politiken i USA ska du hålla ett öga på senatsvalet i Indiana. Joe Donnelly eller Mike Braun. Det låter inte intressant alls, men detta val kan avgöra riktningen för USA:s politik för en ganska lång tid framöver. I vår media ska du förstås inte förvänta dig att läsa något om detta val. De kommer i stället att skriva om valet t.ex. i Texas som har varit avgjort redan en längre tid och också annars är så gott som helt ointressant. (Det enda intressanta är att Ted Cruz´motkandidat har lyckats samla ihop en massa pengar som ändå inte kommer att vinna valet för honom.) Men det finns andra kanaler som förstår sig på vad som är viktigt. Som t.ex. denna blogg. :)