Samtal och bön i Ytteresse

 Jag skrev för en tid sedan en text om bönen. Som ett resultat av de tankar jag då satte på pränt föreslog jag att vi i bönehuset i Ytteresse skulle försöka, åtminstone under några torsdagskvällar nu i maj, samlas till "Samtal och bön" och be för vårt land, vårt folk och om att Herren skulle förbarma sig över oss ännu i denna sena tid och sända en väckelse över vår nejd och vårt land. 

Således får jag också här på denna plats bjuda in till den första träffen i morgon kväll (torsdag) kl 19 i Ytteresse bönehus. Välkommen med!

Som de flesta säkert vet samlas just nu vår kyrkas kyrkomöte till sin vårsession, och där ska, enligt planerna, biskopsmötets förslag till ny äktenskapssyn tas till behandling och eventuellt också till (en första) omröstning. Vi har all orsak att be för kyrkomötesdelegaterna att de skulle våga lita på Guds ord och inte fria till världen på det sätt som biskoparna föreslår. Du som inte kan delta i morgon får gärna, där du finns, förena dig med oss i bön för dem och för vår stackars vilsegångna kyrka. 

 

AI

 Jag har ännu inte skrivit så mycket om problemet med AI, "artificiell intelligens", eftersom hela detta fenomen ännu är mer eller mindre i sin linda. I media har rapporterats om problem som uppkommit i anslutning till t.ex. ChatGPT och med falska bilder där man kan få fram en bild av vem som helst som gör vad som helst. För oss som växte upp med Terminator-filmerna och dess "Skynet" är tanken på datorer/datanätverk/AI som "vaknar" och tar över världen inte heller någon omöjlig tanke. 

Allt detta är förstås skrämmande, speciellt om man som jag har en livlig fantasi. Men det stora problem som, vad jag vet, ännu inte har lyfts fram ordentligt är hela AI-industrins påverkan på elanvändningen. Vi vet att elektrifieringen av allt fler funktioner i samhället kommer att kräva en enorm ökning i elproduktionen, och här finns redan väldokumenterade problem som redan nu har påverkat det mänskliga livet negativt i form av framför allt höjda livsmedelspriser. Men detta är bara början, om man får tro en artikel som publicerades i Kauppalehti för några veckor sedan. 

Enligt artikeln kommer den kraftigt ökade energimängd som AI-utvecklingen kräver redan inom några år att orsaka ökade CO2-utsläpp med nästan en miljard ton per år. Detta eftersom den energi som AI-industrin kommer att kräva inte kan produceras med fossilfria metoder utan kommer att tvingas tas fram med hjälp av konventionella bränslen. Nästan en miljard ton per år, smaka på det du! 

Detta samtidigt som vi ska tvingas till dyra och synnerligen smärtsamma åtgärder för att spara på energi. Är det någon annan än jag som inte ser hur detta går ihop? 

Det är förknippat med stora problem att dra ner på sådant vi människor anser oss behöva och som vi har vant oss med, men det är vad som kommer att krävas av oss om vi ska ha någon som helst chans att ens komma nära de fantasifulla klimatmål som klimatalarmisterna har ställt upp. Det skulle däremot vara mycket lättare att låta bli att vänja oss vi något nytt och som vi - märk väl! - har klarat oss utan hittills. Alltså AI. 

Nu vill jag hävda att det är upp till bevis för alla som ropar om klimatet och om hur viktigt det är att nå klimatmålen. Se till att hela AI-projektet kvävs i sin linda! Som mänsklighet behöver vi inte det här eländet, ja, saken är den att vi har det så oerhört mycket bättre utan detta. Helt oberoende av om vi tror på klimatpropagandan eller inte. Men en miljard ton koldioxid för något vi inte behöver låter som fullständigt idiotiskt. T.o.m. för mig.

Om kyrkan och kyrkans uppgift i världen

Vi lutheraner betraktar kyrkan som tvådelad. Dels har vi den del av kyrkan som lever kvar här i världen ("Den kämpande kyrkan"), dels har vid en del av kyrkan som redan har fått flytta hem till Herren ("Den triumferande kyrkan").

När det gäller kyrkan i världen är kampen således dess naturliga tillstånd. Denna kamp är mångfacetterad; det handlar om kampen för det goda, mot synden i det egna livet och framför allt om kampen för evangeliet. Men det är viktigt att komma ihåg att det aldrig handlar om att kämpa mot människorna. Kampen kan vara mot idéer, tankeströmmar och företeelser och framför allt mot själafienden och hans ränker, men aldrig mot människorna som drabbats av dessa. Kampen står, tvärt om, OM människorna. Guds rike går inte framåt när människor som står emot kyrkan och evangeliet blir nedgjorda besegrade utan Guds rikes gränser utvidgas när människorna som står emot evangeliet blir besegrade av just evangeliet och går över från syndens mörker och förnekelse till tro på Kristus.

I dag har tyvärr många delar av kyrkan – detta gäller i högsta grad för vår kyrka – långt tappat bort denna sin viktigaste uppgift och slutat kämpa om människorna och för deras eviga frälsning. Uppdraget som Jesus gav sin kyrka före sin himmelsfärd har ersatts av allt möjligt annat. Och så har kyrkan gått från att vara en kämpande kyrka i denna bemärkelse till att vara något helt annat.

Nu ska ingen missförstå detta. Kyrkan som organisation har förstås också en hel mängd andra uppgifter som behöver skötas, men fokus – i allt kyrkan gör – måste ligga på att uppfylla missionsbefallningen. Om så inte är fallet missköter kyrkan sin uppgift. För att säga det mycket snällt.

Denna förskjutning i kyrkans fokus har givetvis inte skett över en natt, men en mycket avgörande händelse, vad gäller vår kyrka, var när prästämbetet öppnades för kvinnor. Detta medvetna avsteg från Guds vilja (den "första formaliseringen" av upproret mot Gud, hans ord och hans vilja) har varit avgörande för prästämbetets utveckling från ett herdeuppdrag till det "vårdaruppdrag" som det idag långt har blivit. Och när så har skett har fokus flyttats från kampen för människornas eviga själar till frågor av mer social karaktär.

Detta är ett mycket allvarligt missgrepp och något som bara måste korrigeras om vår kyrka vill vara trogen sitt uppdrag och sin uppgift i världen. Tyvärr finns det idag väldigt få som ens har förstått att detta är ett problem, varför hoppet om en återgång till det som kyrkan var tänkt att vara syns närmast omöjlig. Tvärtom kan vi ana ytterligare avsteg och ytterligare förändring i kyrkans självuppfattning och i vad den gör. I stället för att kämpa mot synden och för människornas frälsning är den kamp starka krafter i kyrkan vill kämpa idag något helt annat. I stället för att brinna med en helig eld för att föra ut evangeliet har en främmande eld tagit den heliga eldens plats. För att tala det nya Kanaans tungomål.

---

Vad ska då vi göra som ser problemet och som vill ha en återgång till det bibliskt motiverade uppdrag kyrkan är satt att utföra i värden? Visst kan vi gå ut ur kyrkoorganisationen och smälla igen dörren bakom oss. Det är ett beaktansvärt alternativ och kanske något vi alla förr eller senare kommer att tvingas till. Men det avgörande här är kanske ändå inte om vi hör till kyrkan eller inte. Det avgörande är vår inställning. Kampen fortsätter, och Gud har sänt sin Helige Ande i världen för att föra denna kamp för människornas frälsning. Så länge Anden verkar kan också vi göra det, oberoende av om vi rent organisatoriskt hör till kyrkan eller inte. Så som läget är idag kommer denna kamp dock mer eller mindre att tvingas ut i marginalen, närmast ut i det fördolda. Det blir lite av en "gerillaverksamhet". Och framför allt behöver vi komma ihåg att denna kamp förs, och framför allt börjar, med de knäppta händerna.     

Sorgligt!

Dagens närmast outsinliga nyhetsflöde från Malmö och ESC-eländet (som man knappast kunnat undvika ens om man försökt) är - så här långt när ingen har skadats - närmast komiskt. Problem i Pride-tåget, kunde man säga, och det är det förstås svårt att inte le lite i mjugg åt. 

Men det finns förstås sådant bakom som det inte finns någon som helst orsak att le åt. Som jag tidigare har konstaterat här på bloggen och även annorstädes, så lever vi i en värld där lögnen regerar, och knappast någonstans blir detta så tydligt som när det kommer till Israel och det judiska folket. Judarna är Guds egendomsfolk, och därför hatar Djävulen detta lilla folk. Därför är det förstås inte konstigt att världen, som är i Djävulens våld, också hatar Israel och det judiska folket. Och eftersom Djävulen, med rätta, kallas "Lögnens fader" är det inte heller konstigt att det är mycket lögner i omlopp när det gäller det judiska folket. 

Den så kallade "tvåstatslösningen" som de flesta av världens ledare och fredsmäklare talar om som ett mål är redan ett faktum. Visste du det? År 1922 delades det brittiska Palestinamandatet i två delar - en judisk och en arabisk. Där har vi tvåstatslösningen! Men eftersom muslimerna runt det lilla landet Israel har som uttalat, och i vissa fall också outtalat, mål att driva ut judarna i havet kunde denna tvåstatslösning inte accepteras. Därför kräver man nu en ny tvåstatslösning på det sättet att den ena av de två (blivande) staterna från 1922 ska delas upp i en judisk och en arabisk del. Om detta sker kommer givetvis inte heller det att räcka, utan då kommer krav förstås att resas på att den judiska delen igen ska delas igen. Men det är förstås en senare fråga. 

Det har idag ropats en hel del i olika demonstrationer, och i media genom intervjuer och opinionstexter, om att Israel "ockuperar" palestinskt område. Detta givetvis helt utan att försöka komma ihåg vad som hände 1922. Det ropas också om folkfördrivningar och massmord, detta helt utan att komma ihåg vad det judiska folket - också i Mellanöstern och i dagens Israel - har utsatts för. Det ropas om de människor som har dödats i Israels offensiv mot Gaza - utan att sägas något om att det långt (men förstås inte i alla fall) är något som har skett genom och p.g.a. Hamas modus operandi som går ut på att använda det egna folket som sköldar och offra det egna folket för att skapa opinion mot Israel och det judiska folket. 

Något av det värsta jag har läst när jag har försökt följa med nyhetsrapporteringen från Malmö är det som den tilltänkta norska poängpresentatösen Alessandra Mele angav som orsak till sin desertering från sin post: "Eurovisionens motto, ´United by Music´ är anledningen till att jag gör musik. Men just nu är de bara tomma ord. Ett folkmord äger rum. Jag ber er vänligt att öppna era ögon och era hjärtan och kärleken visa er vägen till sanningen. Befria Palestina!"

Så talar en människa som fullständigt har låtit sig bedras av lögnen. Det är sorgligt, så sorgligt. Och det värsta är att förstås att hon är långt ifrån ensam som tänker på detta sätt, och när hon får sprida lögnen på detta sätt kommer allt fler att drabbas. Som sagt: Det är sorgligt, så sorgligt. 

Ännu om ESC

Ikväll smäller det. Förhoppningsvis inte bokstavligt, men eftersom Malmö är vad Malmö är och Islam är vad Islam är kan inget förstås uteslutas.

Fokus har varit på Israel och Israels bidrag och protesterna mot att landet får delta i "sångtävlingen". Som jag ser det finns det emellertid mycket större problem med kvällens "tävling" och TV-sändningen från Malmö. Här har vi givetvis hela Hbtqip-propagandaproblemet och det faktum att hela evenemanget idag är en gigantisk pride-parad. Men framför allt ser jag Irlands bidrag och det faktum att en självutnämnd häxa får tre minuter på sig att leka med det ockulta inför en mångmiljonpublik - av vilka många inte har något skydd mot dylik påverkan - som det verkligt stora problemet. 

Som kristna får vi tro att vi har beskydd mot skadlig påverkan och därför kan se på eländet utan större risk (annat då än det obehag det för med sig att se på dylikt skräp), men den som tittar på detta evenemang ska veta att det ändå kan löna sig att stänga av TV:n medan EBU ger den irländska häxan sina tre minuter i rampljuset. Men om du som läser detta inte är kristen och saknar beskydd mot det ockulta vill jag rekommendera dig å det bestämdaste att INTE utsätta dig för den påverkan som häxan i fråga (och hennes herre) vill utsätta dig för.

---

Ja, och så vill jag bara säga att jag absolut kommer att rösta på Israels bidrag. Om jag orkar se på hela eländet, vill säga.   

Falska nyheter

 För tre år sedan skakades västvärlden, och Kanada i synnerhet, av den makabra nyheten att omärkta massgravar hittats i anslutning till en katolsk internatskola i Kamloops. Svenska Yle rapporterade att kvarlevor av nästan 1000 barn hade hittats med hjälp av "speciella maskiner som undersökte terrängen". Detta makabra fynd ledde till ett ramaskri och krav på att påven skulle be om ursäkt - vilket han också gjorde. Fyndet ledde också till att uppskattningsvis 85 mestadels katolska kyrkor utsatts för mordbrand och vandalism, ibland t.o.m. påhejat av media och av en del politiker. 

De "speciella maskinerna" visade sig senare vara markradar, och när de påstådda gravarna har undersökts (för en kostnad av hittills 8 miljoner kanadensiska dollar) har inga (!) mänskliga kvarlevor hittats. 

Det hela har alltså visat sig vara ett enormt bedrägeri, men ett bedrägeri som passar som hand i handske i medias och woke-vänsterns narrativ att vita kristna har förföljt och dödat medlemmar av ursprungsbefolkningen. Som sagt har uppemot 100 kyrkor sedan bränts och vandaliserats som ett resultat av detta bedrägeri. 

När kommer ursäkterna för det? När kommer Svenska Yle att dementera de braskande och nersvärtande uppgifterna (fakenews) de så beredvilligt spred?

Jag misstänker att det inte lönar sig att hålla andan i väntan på det.  

Där himmel och jord möts

Igår firade vi Kristi himmelsfärdsdag. De av vår familj som är i landet gjorde det genom att delta i en Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad tillsammans med drygt hundra andra mässbesökare. (Och ja, det är den korrekta användningen av ordet om man väljer att använda detta ord.)

Texterna på Kristi himmelsfärdsdag handlar givetvis om hur Jesus efter att ha fullgjort sitt verk på jorden återvände till himlens härlighet. I motsats till när det gäller Jesu död och uppståndelse, som kan dateras med ganska stor säkerhet, är det svårare att datera himmelsfärden. Detta eftersom Lukas, som är den av evangelisterna som är mest noggrann med kronologin, tycks "teologisera" kronologin efter uppståndelsen. Som en exeget beskrev det: För Lukas sker allt efter uppståndelsen på "den åttonde dagen" Uppståndelsedagen skulle normalt ha varit veckans första dag, men för Lukas var det "den åttonde dagen" (även om han inte använder just de orden), och allt som hände därefter (inklusive himmelsfärden) sker på samma eviga dag. Det här är lite småkrångligt, jag vet, men Lukas vill på detta sätt sätta fokus på hur enormt stort det var att Jesus uppstod och att döden var besegrad. T.o.m. tiden förändrades. I en mening inledde uppståndelsedagen evigheten redan här. Så långt gällande kronologin.

Jesu himmelsfärd visar på åtskillnaden mellan jorden och Guds himmel/evigheten. Dessa två verkligheter är åtskilda, och vid himmelsfärden gick Jesus över från den ena till den andra, och han kommer inte att komma tillbaka till denna "dimension" förrän på denna dimensions yttersta dag. Detta, alltså åtskillnaden mellan jorden och himlen, var något som påtalades i gårdagens mässa. När detta sades slogs jag emellertid, där jag satt, av att det ju faktiskt finns ett undantag från denna uppdelning. Ett och endast ett.

Då talar jag givetvis om mässan. Alltså gudstjänsten (med nattvard). Här, och endast här, möts de två. Evigheten stiger ner och möter tiden. Åtskillnaden upphör momentant. Det brutna nattvardsbordet är en mycket bra bild för detta. Har du tänkt på att nattvardsbordet är en halvcirkel? Orsaken till att det är en halvcirkel är att vi tänker oss att när vi firar nattvard kopplas vi samman med evigheten – de som har gått före oss in i evigheten deltar tillsammans med oss i nattvardsfesten på s.a.s. "andra sidan" av halvcirkeln. Dessutom, och framför allt, möter oss den uppståndne och himmelsfarne Herren själv vid nattvardsbordet. I brödet och vinet.

Det här är enormt stort, och vi är kallade att delta. När vi inser detta förstår vi samtidigt hur stort det är att få vara med. Vilken enorm gåva högmässan är till Guds folk här i tiden, till den kämpande kyrkan som det heter. Och hur viktigt det är att delta! Tänk på det här en stund! Du och jag, vi får vara med där himmel och jord möts och där evighetens förhänge (draperi om vi vill använda det ordet) står – inte helt öppet – men ordentligt på glänt. Där den uppståndne och himmelsfarne möter oss och betjänar oss med syndernas förlåtelse i nattvardens bröd och vin. Och inte bara det. Han mäter oss även i predikan, i läsningarna och i liturgin och i sången.

Som sagt: Detta är stort! I en värld där jord och himmel, tiden och evigheten, är skarpt åtskilda finns det ett undantag från denna skarpa uppdelning. Gud har velat ge oss denna försmak av himlen redan här i tiden. Det får vi tänka på varje gång vi deltar i högmässan – och kanske framför allt varje gång vi inte riktigt skulle orka gå...

 

 

Inga sökande

Igår gick ansökningstiden till kyrkoherdetjänsten i Larsmo ut. Precis som i Pedersöre för en tid sedan kom det under den första rundan inga sökande till tjänsten. Nu blir det förstås en ny omgång, och då kanske någon som inte ville vara med i någon trängsel i ansökningsprocessen lämnar in sina papper. Kanske. Situationen har länge varit knepig när det gäller kyrkoherdetjänster i stiftets norra delar, och egentligen är detta inte alls förvånande. 

Som jag skrev i den senaste texten är det väckelserörelserna som under egentligen hela Borgå stifts existens har producerat präster och därmed också kyrkoherdar till stiftets tjänster. När detta ymnighetshorn nu har stängts är det som sagt inte alls förvånande att vi befinner oss i denna situation. T.ex. skulle vi som var de första som inte kunde få prästvigning nu vara i det karriärskedet att vi kunde söka kyrkoherdetjänster. Men eftersom dessa kyrkliga karriärer inte blev av finns det nu ett tomrum här, och det tvingas nu församlingarna lida för. Med biskoparnas och domkapitlets goda minne. 

Som jag skrev i den förra texten innebär prästvigningsstoppet också att väckelserörelsernas folk inte längre kan få präster som de kan ha förtroende för. Denna process, som är kantad av avfall, svek och löftesbrott, började med de första vigningarna av kvinnliga präster 1988 och har sedan utvecklats till den situation där vi befinner oss idag där det är helt omöjligt för en teolog som håller fast vid Bibelns syn på predikoämbetet i både ord och handling att få prästvigning. Bo-Göran Åstrand förklarade orsakerna till prästvigningsstoppet i gårdagens "Slaget efter tolv": "Såväl män som kvinnor i ämbetet ska kunna vara trygga på sin arbetsplats och veta att den kollega man möter är beredd att samarbeta med en fullt ut under alla omständigheter."

Ser du vad som har hänt här? Först gick vår kyrka mot det klara bibelordet och öppnade prästämbetet för kvinnor. Med löftet att också sådana som stod för den gamla ämbetssynen skulle få prästvigning (enligt den kläm som tillfogades beslutet). Sedan har denna kläm på ett oerhört svekfullt sätt helt enkelt bara försvunnit (utan beslut) och idag får inte teologer med den bibliska synen på ämbetet längre prästvigning eftersom de kvinnliga prästerna behöver få uppleva trygghet i sitt arbete. I klartext: De teologer som INTE är kallade till,prästämbetet av Kyrkans Herre ska skyddas och därför kan inte sådana teologer som ÄR kallade av Kyrkans Herre få prästvigning eftersom de väljer att lyda det som Kyrkans Herre har sagt i sitt ord. 

Det här är sannerligen inget lyckat koncept.

Gårdagens Slaget efter tolv

Jag råkade av en händelse lyssna till gårdagens "Slaget efter tolv" och gjorde det med sort intresse. Frågan som diskuterades var huruvida den laestadianska väckelsen ska fortsätta inom kyrkans väggar eller inte. Det som lyfte diskussionen var (framför allt) det faktum att redaktören var sin uppgift mogen, och det är verkligen ingen självklarhet när dylika frågor är på tapeten. 

Bo-Göran Åstrand deltog också i diskussionen, och det blev klart (ännu en gång) att kyrkans ledning inte har något som helst intresse av att ta hand om väckelsens folk och komma väckelserörelserna till mötes. Att på detta sätt förvägra de grupper som under hela Borgå stifts inte så långa historia har burit upp vårt stift rätten att få präster som de kan ha förtroende för är något alldeles oerhört och givetvis det som ligger till grund för hela den nuvarande situationen. 

Åstrand säger att "Skulle det gå så att väckelserörelsen går in för att på sikt lämna den evangelisk lutherska kyrkan, det är ett stort fenomen i sig. Av tradition har de flesta väckelserörelser hört till kyrkan. Tar man det steget så betyder det att man separerat." 

Det är sant att vi i Finland (i motsats till t.ex. situationen i Sverige) har den traditionen att väckelserörelserna har verkat inom kyrkan. Men detta är förstås ingen orubblig naturlag. Orsaken till dagens situation - och det verkligt stora fenomenet - är att kyrkan har gått bort från Guds ord. Det alla behöver förstå är att detta är orsaken till dagen situation och att orsaken till den oro som Åstrand lyfte fram i debatten står att finna hos kyrkans ledning och därför delvis hos Åstrand själv. 

Vår kyrka måste helt enkelt välja hur man vill ha det. Antingen går man i takt och armkrok med världen och Djävulens lögner, eller så följer man Guds ord och hamnar i opposition gentemot världen. Några andra alternativ finns helt enkelt inte. Och om vår kyrka väljer det första alternativet kommer de som ännu vill gå den andra vägen att tvingas ut. Om inte rent organisatoriskt så åtminstone praktiskt. 

Jag har själv tagit det beslutet att jag förblir medlem i kyrkan så länge det går och så länge kyrkan har kvar sin bekännelse - om än inte i praktiken så åtminstone i teorin. Men jag har konstaterat att jag numera är en strikt kongregationalist. Det betyder att jag, i praktiken om än inte i teorin, inte längre är medlem i Finlands Evangelisk-lutherska kyrka utan endast i Pedersöre församling. Detta innebär också att jag inte längre ser biskoparna som några andliga auktoriteter. Auktoriteten sitter nämligen inte i färgen på en persons skjorta utan i hur denne agerar och förkunnar. Och det innebär att jag betraktar t.ex. Bo-Göran Åstrand närmast som en clown i lilafärgad skjorta - helt enkelt för att det är så han beter sig.

"Dörren är öppen och lampan lyser i hemgården", säger Åstrand avslutningsvis. Tyvärr är det på många håll i vår kyrka idag så att det är en främmande eld som brinner i den lampa han talar om. (3Mos. 10:1) Men hoppet är givetvis ändå inte ute. Vi får ta Gerd Snellmans uppmaning till oss och be för vår kyrka och dess framtid. Det går nämligen alltid att vända om och göra rätt det som blivit fel. Gud är nämligen en nådig och tålmodig Gud. 

Krighets och fredsmotstånd

 Igår började alltså årets ESC, och när jag har gått igenom låtlistorna har jag, såtillvida jag har fått en korrekt bild av vad låtarna handlar om, slagits av en sak. Det finns inga sånger i startfältet som handlar om fred! På 80-talet (när jag gillade tävlingen och följde den noggrant) och det kalla kriget rasade fanns det en hel del sånger som handlade om fred och fredssträvan. Som t.ex. en av mina absoluta favoriter genom alla tider. Men idag, när vi har krig i Europa och hela världsfreden är i kanske allvarligare fara än någonsin sedan andra världskrigets slut: Ingenting!

Orsaken stavas givetvis medias makt. Idag ska man vara för krig, och den som talar för fred trycks ner och får utstå spott och spe. Media går i första ledet, tillsammans med alla ledande politiker i västvärlden, i detta krigshetsande och har fått så gott som alla att blunda för de faror som lurar bakom nästa krök och som hotar hela mänsklighetens framtid.

ESC speglar samtiden. Speglar den, och delvis säkert också formar den.

---

En av nyheterna på Aftonbladet igår var att en av vänsterpartiets toppkandidater i EU-valet vid ett valtillfälle hade nämnt behovet av fred i Ukraina och behovet av att förhandla med Putin för att uppnå denna fred. Reaktionerna var fullständigt galna. Allt från vänstern till liberaler och "höger"politiker sade sig vara "mycket kritiska" och "chockade" och alla sköt ner detta uttalande utan förbarmande. Pressen gjorde att vänsterpolitikern sedan gjorde en "halvpudel".

Världen har blivit fullständigt galen i sin krigshets och ingen tycks klara av att se ens lite klart vad som pågår. DET är chockerande. Men samtidigt inte. När vi vet hur oerhört stor makt media har och när inga andra röster än krigshetsarnas hörs inser vi nog varför det blir så här. 

Om ingen avgörande ändring sker här ser jag inte hur detta kan sluta annat än i katastrof.  

Inför årets ESC

Ikväll börjar tävlingarna i ESC i Malmö. Det har varit mycket surr på förhand och krav på att Israel skulle uteslutas p.g.a. kriget mot Hamas och när så inte skedde krav på olika former av bojkott.

Jag ska nu genast säga att jag inte alls bryr mig i denna Pride-tillställning, men så som situationen nu är - och när Sverige valde att placera tävlingen i den kanske mesta antisemitiska staden i hela Europa - är det svårt att inte läsa nyheterna om vad som pågår. Vi ska komma ihåg att Säpo uppskattar att det finns ca 2000 våldsbenägna radikaliserade muslimer i Sverige, och en inte föraktfull del av dessa finns just i Malmö.

Det har spekulerats en hel del inför tävlingarna om risken för oroligheter och t.o.m. terrordåd, och även om det kommer att finnas mycket säkerhet på plats får man anta att risken för att något ska ske inte är liten. Ska vi säga som så: Om jag skulle vara en ESC-fantast skulle jag ändå inte på några villkor resa till Malmö för att delta i evenemanget. Nå, nu är jag som sagt inte det så detta var bara ett rent teoretiskt påpekande. Men ändå. Sannolikheten att något ska hända är, bedömer jag, större än att något inte händer. 

---

För övrigt såg jag en nyhet att en vänsterradikal journalist sagt upp sig från Yle för att Finland deltar i årets ESC. Detta då i protest mot att Israel får delta. Nå, det var ju bra att något gott ändå kom ur detta elände. Vi får hoppas att många andra av hans kollegor skulle göra på samma sätt!

 

Precis som vi alltid har sagt!

Jag brukar försöka att inte läsa Kyrkpressen - det brukar visa sig att det som står där för det mesta (men inte alltid) bara höjer pulsen i onödan. Men nu läste jag insändarsidorna i det senaste numret, och Erik Vikströms insändare gav mig en bekräftelse på det vi alltid har sagt: Avfall i ämbetsfrågan är porten till avfall i alla andra frågor. 

Vikström försöker göra det samma som biskopsmötet, nämligen att köra fram två parallella (och oförenliga) syner i äktenskapsfrågan. Dels ger han ett klart och tydligt vittnesbörd att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, dels säger han att "tiden [är] mogen för att öppna också en alternativ kanal för sådana för vilka det nuvarande vigselformuläret inte kan användas". 

Jag kan inte begripa varför normalt sett fullt begåvade personer menar att kyrkan på detta sätt kan, och borde, säga både ja och nej. Tvärt emot sunt förnuft och tvärt emot Jesu klara och tydliga ord.

En ledtråd kan eventuellt hittas i det som Vikström skriver i början av det sista stycket i sin insändare: "Inte bara de kyrkliga väckelserörelserna utan hela vår kyrka står nog nu inför en sådan etisk utmaning som till exempel aposteln Paulus inte fick möta i den form som vi nu har den hos oss."  

Detta är genomfalskt, men det visar eventuellt hur tanken går. Sanningen är den att den värld som de första kristna levde i inte var främmande för någon synd eller något avsteg från Guds bud och ordningar. Där fanns allt som vi upplever idag, och mer därtill. Och i den världen tvingades den unga kyrkan orientera sig. Skillnaden mellan då och nu är att vår kyrka idag har tappat bort sig själv och tycks tro att det går att komma framåt genom att glömma bort eller t.o.m. trampa Guds ord under sina fötter. När man gör så blir det som på Paulus tid var en icke-fråga till "en etisk utmaning". 

Det har alltid funnits homosexuella människor i den kristna församlingen. Detta har aldrig varit någon "etisk utmaning" eller ens något problem. Detta eftersom alla har vetat vad som gäller: Alla är välkomna, men allt är inte välkommet. Men idag gäller inte längre detta, och då blir det förstås svårt. Igen ser vi detta: "Life is simple. It´s nog always easy, but it´s simple. If we don´t complicate it." ("Livet är okomplicerat. Det är inte alltid lätt, men det är okomplicerat. Om vi inte komplicerar det.")

Orsaken till att kyrkan har hamnat i denna situation är att kyrkans ledare och präster har gått bort från det klara bibelordet och struntar i Kyrkoordningens första paragraf. Det började givetvis inte med ämbetsfrågan, men den var den första stora frågan där olydnaden kom in och formaliserades. Det var den port som, när vi gått igenom den, öppnar porten till allt annat avfall. Det här ser vi tydligt i Vikströms insändare och i hans exempel.

Sedan gör sig Vikström skyldig till ännu ett kardinalfel i sin text. Han lyfter fram frågan om "vilken lösning som i det rådande läget befrämjar spridandet av räddningens evangelium". Underförstått: Vi ska gå hand i hand med världen (också) i denna fråga, då får vi ut evangeliet. 

Fel! Evangeliets framgång är beroende av Andens verksamhet. Utan att Anden öppnar människornas hjärtan kan evangeliet inte ha framgång. Om vi på ett så här flagrant sätt trampar Guds ord under våra fötter kan vi inte räkna med att Gud välsignar vårt arbete. Ja, saken är väl närmast den att vi i så fall kan räkna med att han INTE gör det. Anden och ordet är nämligen intimt förenade. Kastar man ut det senare följer den förre med. Nej, om man gått fel är inte lösningen att göra fler fel. Lösningen är att gå tillbaka och korrigera det ursprungliga felet. Gör man inte det kommer man att hamna i situation efter situation där man frestas till och upplever att det skulle vara fördelaktigt att göra ännu ett felval.

Jag kan som sagt inte begripa hur normalt sett begåvade människor kan fara så här vilse. 

Åsiktsregistrering i Sverige anno 2024?

 Jag lade för en tid sedan sista handen vid första versionen av min nya bok (som jag inte vet om eller i så fall när den kommer ut), och således blir det så småningom dags att börja sikta framåt mot nästa. Planen är att den ska bli en dystopi/roman om de yttersta tiderna, men den är som sagt bara i planeringsstadiet ännu. Hur som helst är det inte svårt att hitta spår man kan styra in på när det gäller ett sådant tema. Det är bara att läsa nyheterna.

Det senaste spåret, som verkligen luktar både dystopi och de yttersta tiderna, är den oerhörda överreaktion de svenska politikerna på den i sig fullständigt förkastliga attacken på det vänsterextrema/antifascistiska politiska tillfället i Gubbängen för en dryg vecka sedan. 

Visst. Det låter bra att säga att "elever som riskerar att högerradikaliseras ska fångas upp och få stöd", men när man läser vidare i artikeln måste flera varningsklockor börja ringa. Det är förstås helt rätt att gripa in där det förekommer våld och hot om våld, men här går man mycket, mycket längre än så. Detta initiativ förutsätter nämligen inget mindre än regelrätt åsiktsregistrering. Och något sådant ägnar sig inte en demokrati åt. Eller rättare: Något sådant har inte någon demokrati ägnat sig åt tidigare. 

När man läser vad de ansvariga säger om detta projekt ser man att de talar om värderingar och om "delar av samhället där dessa värderingar inte når fram", och om inte förr så senast då bara måste varningsklockorna börja ringa. 

I en fungerande demokrati är det helt legitimt att människor drivs av och marknadsför olika värderingar. Likriktning på värderingarnas område är inget som kan eller ens får tillämpas i en demokrati. Det är gott och väl när man talar om demokrati som en "värdering" (vilket det i och för sig inte är, demokrati är ett sätt att ordna styrelsen av samhället), men när man bara talar om "värderingar" och, ännu värre, om "västerländska värderingar" är man ute på mycket hal och tunn is. 

Vad är det nämligen som säger att gränsen dras vid demokratin? (Och igen: Demokrati är inte en värdering.) Du som läser detta vet säkert vad som idag räknas in i "västerländska värderingar", och man behöver inte alls ha mycket fantasi för att inse hur galet detta kan bli. 

Som sagt: Om man letar material/spår att styra in på för en dystopisk roman om de yttersta tiderna behöver man bara läsa nyheterna idag. Det är egentligen ganska skrämmande. 

Ovilja eller oförmåga - eller båda?

Jag slås ofta av den fullständiga oförmågan, eller är det oviljan?, att förstå varför alla inte jublar över hbtqip-lobbyns strävanden och målsättningar. Så gott som alltid får vi höra att det är fråga om "hat" och olika former av "fobi" ("homofobi", "transfobi" osv.), och när de stämplarna har använts behöver uppenbarligen inget mer sägas. 

Google erbjöd mig en artikel om vad Daniel Radcliffe (han som spelade Harry Potter i filmserien) anser om JK Rowling och hennes åsikter gällande transideologin, och här ser jag precis samma sak. "Det gör mig verkligen ledsen, för när jag tänker på den person jag har träffat, alla gånger vi träffades, alla de böcker hon skrev och världen som hon har skapat, ser jag så mycket empati där."

Varför ska det vara så svårt att inse att Rowling, och så många andra, tar ställning i dessa frågor just på grund av empati? Radcliffe har insett att Rowlings är en empatisk person, men det finns av allt att döma någon form av blockering som gör det omöjligt att se att empatin går igen i och genomsyrar också de uttalanden Rowlings gjort angående transideologin. 

För en del kommentatorer här på bloggen handlar det helt tydligt om ovilja att förstå. Men frågan är om det överlag ändå mest handlar om oförmåga att hålla två saker i huvudet samtidigt. Eller snarare kanske en kombination av de båda. Alltså både ovilja och oförmåga. 

Att det har blivit så här är förstås inte alls överraskande. Mainstreammedia tutar konstant ut bara en sida av den pågående diskussionen och det som har hänt, och händer, i västvärlden idag är inget annat än en regelrätt hjärntvätt. Och när det är så är det inte konstigt att sådana som t.ex. Daniel Radcliffe inte klarar av att se vad som pågår och vad som driver sådana som inte har gått på denna hjärntvätt. 

Vi lever i en värld där lögnen regerar, och på inget område blir detta så tydligt som här. 

Det är synd om människorna.  

Galenskapen sprider sig

 Jag vet inte om det är politiken som håller på att bli allt galnare, om det är media som håller på att bli det eller om det är hela samhället som har blivit galet - eller om det är en kombination av alla dessa tre - men under de senaste dagarna har vi nåtts av två nyheter som visar att något är riktigt galet. 

Först blev det ett ramaskri i vårt västra grannland när SD:s partiledare Jimmie Åkesson uttryckte den fullständigt självklara sanningen att det finns en gräns för hur mycket Sverige kan stöda Ukraina. Oppositionen gick i taket, och t.ex. Peter Hultqvist (S) kallade uttalandet "ovanligt korkat".

Nåväl, alla som fortfarande har förståndet i behåll inser givetvis att det visst finns en gräns och att Åkesson uttalade det som alla vet men många (speciellt bland oppositionen) tydligen inte har förstått (för att de har tappat förståndet eller för att de spelar ett spel inför en lika borttappad media?). 

Dylika politiska stormar är fullständigt onödiga i sig, men de visar förstås vilka politiker/partier som vågar säga det självklara och vilka som bara spelar ett spel. Det är i sig en nödvändig upplysning för de som ska välja politiker till riksdagen vid nästa val. Ja, och så visar det som sagt hur galenskapen håller på att sprida sig.

Den andra nyheten, som i skrivande stund ligger högst upp på listan över mest lästa artiklar på Iltalehtis webbplats men som andra publikationer gick ut med för några dagar sedan, handlar om att en av favoriterna till att bli nominerad som Donald Trumps vicepresidentkandidat, Kristi Noem, sköt ihjäl en av sina hundar (och en get). Detta har också orsakat en massmedial storm i USA. Hunden, som var en drygt ett år gammal jakthund hade visat sig vara oduglig som jakthund och hade dessutom attackerat en människa och rivit ihjäl tamhönor.

"En politiker kan repa sig efter mycket, men inte efter att ha skjutit ihjäl en hund", påstås John MacCains dotter ha sagt.  

Som sagt, världen håller helt tydligt på att bli galen. Eller om det bara är media eller politiken. Men galenskapen sprider sig helt klart, och det snabbt. Hallå! En hund som beter sig på detta sätt ska absolut avlivas. Om det sedan sker genom att en veterinär gör det eller att man själv tar med sig hunden till en grustäkt och skjuter den spelar ingen som helst roll. På landet är det senare mera regel än undantag.

Men som sagt: Något är allvarligt på tok.  

 

 

Förnuftet segrar kanske ändå?

Storbritanniens offentliga hälsovårdssystem (NHS) går, enligt en nyhet på Iltalehti, in för att igen definiera kön i enlighet med biologiska fakta i stället för i enlighet med vad en människa upplever/påstår sig vara för kön. Detta enligt ett förslag som nu ska på utlåtanderunda innan det definitiva beslutet tas. 

Jag har väntat på att något likt detta ska ske. Speciellt inom sjukvården blir ju situationen fullständigt ohållbar om det är det upplevda könet som ska gälla när t.ex. patienter tilldelas läkare och sorteras in i sjukhusrum. En grupp som kämpat för detta, "Sex matters" ( på svenska: könet har betydelse) konstaterar att detta innebär "en återgång till sunt förnuft och är samtidigt ett senkommet erkännande att kvinnors välmående och säkerhet har betydelse". 

Som sagt har jag väntat på detta. Förhoppningsvis är det här nu bara ett litet första steg på väg mot att låta det sunda förnuftet segra över en förvirrad och lögnaktig ideologisk styrning av sättet att tänka kring kön. Tyvärr har jag ändå inga större förhoppningar att så ska ske på bredare front, men man vet ju aldrig. Det är helt klart att detta förslag kommer att möta massiv kritik från hbtq-lobbyn, speciellt från den gren som verkar inom (läs: styr) media idag. Men vi får hoppas att det sunda förnuftet skulle segra. En första, liten, seger som detta skulle kunna bana väg för en återgång till ett mer rationellt och sunt tänkesätt i dessa frågor. Åtminstone i teorin.