Om mediefältets omdaning

Medievärlden upplever idag en stor omvälvning. Så kallad "alternativmedia" är på kraftig frammarsch på bekostnad av mainstreammedia (gammelmedia). Detta är både glädjande och synnerligen bekymmersamt på samma gång. Glädjande eftersom detta utmanar, och raserar, det monopol som vänsterliberal journalistik har haft i västvärlden en längre tid. Egentligen allt sedan värdekonservatism och höger blev ett skällsord. Synnerligen oroande eftersom detta skapar en djup splittring i hela samhället och eftersom de nya medierna ofta, men inte alltid, har en mycket lägre journalistisk nivå vad gäller både källkritik och när det gäller att föra fram en specifik agenda. (När man läser t.ex. Fria Tider på nätet slås man lätt av ensidigheten i rapporteringen vad gäller invandring och invandringens följder.) Med detta verkligen inte sagt att mainstreammedia inte skulle ha samma problem, t.ex. Svenska Yle utmärker sig ofta inom just agendajournalistiken. (Läs: Genom att sprida propaganda.)

För att förstå varför det har blivit så här måste vi först förstå hur oerhört problematisk situationen inom mainstreammedia är. Hela mediefältet är, och har länge varit, helt i händerna på en värdeliberal och vänstersinnad journalistkår som har haft i praktiken helt fria händer att forma opinionen inom sina hjärtefrågor. Som mycket tydliga exempel kan nämnas speciellt hbt-frågor och klimatagendan. Detta t.o.m. så att kritiska röster tystas helt eller delvis. För att inte tala om att något, mot den gällande agendan, kritiskt material alls skulle förekomma i det redaktionella materialet. Igen står Svenska Yle ut som ett mycket tydligt exempel på denna typ av journalistik. Men resten av mediefältet ligger inte långt efter i att sitta i sin skyddade bubbla där endast en viss typ av tankar är möjliga. I en dylik situation är det inte bara oundvikligt utan t.o.m. mycket önskvärt att det etableras motkrafter, vilket nu alltså har skett på bred front. Problemet med dessa motkrafter är, som redan konstaterat, att de oerhört lätt hamnar i det andra diket.

Det är nästan roande att se hur representanter för mainstreammedia nu tvingas slåss för sin framtid. (Ofta genom att sprida lögner om alternativmedia, vilket gör att de sjunker till samma nivå som de som de kritiserar.) Samtidigt som det alltså är synnerligen beklagansvärt och bekymrande. Men skulden för den uppkomna situationen ligger verkligen inte hos de som har sett behovet av ett alternativ och arbetar för att åstadkomma detta alternativ. Nej, skulden ligger hos mainstreammedia som med sin agendajournalistik och sin extrema enkelspårighet har skapat detta behov som nu alltså möts genom framväxten av alternativmedia. Om mainstreammedia skulle ha varit ens lite mera balanserad skulle detta behov aldrig ha funnits och dagens situation aldrig ha uppstått.

Vilket slutresultatet av denna polarisering och mainstreammedias överlevnadskamp blir är kanske inte allt för lätt att sia om. Men helt klart kommer detta att leda till en ökad polarisering i samhället i stort. Men kom ihåg: Skulden för detta är inte hos de som har sett problemet och försökt åtgärda det utan hos de som skapade problemet. Även om mainstreammedias representanter givetvis försöker gör allt för att få oss att tro motsatsen. Men det blir lätt så när man sitter i en bubbla och inte klarar av att se de egna blinda fläckarna.

Välsignad julhelg!

En av de mest älskade, och mest svårsjungna, julsångerna är sången "O, helga natt". Den här sången är inte bara stark melodiskt och textmässigt utan också teologiskt i den meningen att den inte lämnar det nyfödda barnet där i krubban, utan redan på sångens tredje rad flyttas fokus från barnet i krubban till mannen på korset. Gud lät sig nämligen födas som människa av en specifik orsak – att dö för världens synder.

Jag tror att vi behöver akta oss för att göra födelsescenen till en glansbild. Den var nämligen allt annat. Här har vi en ung, mycket ung t.o.m., kvinna som gått in i ett uppdrag som skulle leda till ett dödsstraff om hon s.a.s. skulle ha blivit fast för det. Vi har en säkert mycket otrevlig förlossning i en kall och kanske dragig grotta. (Observera: Inte i ett stall!) Vi har en ung familj som snart får fly för att rädda barnets liv. Och framför allt har vi den Helige och Evige Guden som lämnat himlens härlighet för att födas, leva och dö en hemsk död i en syndig och förtappad värld. Det här var ingen glansbild, långt därifrån.

Vi behöver också akta oss för att göra födelseundret till en frälsande händelse. Det var den nämligen inte. Det att Gud blev människa var en förutsättning för frälsningen, ja, men frälsningsgärningen utspelade sig knappa fyrtio år senare på Golgata. Visst kan man se hela Jesu jordiska tillvaro, allt från födelsen, som hans frälsningsgärning – och det är det ju också på sätt och vis – men om vi isolerar en händelse i Jesu jordiska liv så är det inte födelsen utan hans död och uppståndelse som hamnar i fokus. Och så måste det också vara.

Vi har idag tyvärr en tendens att gå på och sträva efter känslor. T.ex. ska "De vackraste julsångerna" i kyrkan vara ett stämningsfullt tillfälle som inte får störas av ovidkommande detaljer. Så tänker nutidsmänniskan alltså gärna. Således blev det ett ordentligt hallå när prästen i en finsk församling för någon vecka sedan i (den obligatoriska men i mångas ögon oönskade) andakten mitt i detta stämningsfulla och stämningsframkallande tillfälle började tala om Jesu återkomst till domen. Rent teologiskt var det helt korrekt att göra så: Adventstiden fokuserar på Jesu ankomst. Det som kunde, och borde, ha lett till reaktioner var att prästen i fråga gav ett årtal för när Jesus, enligt honom, kommer att komma tillbaka. Det som skapade debatt var ändå det faktum att han störde stämningen genom att lyfta fram en, som vanligen anses, otrevlig och stämningsdödande sak.

Känslorna ska givetvis inte föraktas. De har sin plats. Men om det som krävs för att vi ska komma i rätt stämning är att födelsescenen görs till en glansbild och barnet i krubban inte tillåts växa upp och bli till mannen på korset – och den återkommande segrande Frälsaren – har det gått galet. Mycket galet. För barnet i krubban växte upp. Han levde ett heligt liv mitt i en av synden förstörd värld. Han led, dog och uppstod. Han steg upp till himlen och ska en dag komma tillbaka. Därför kan, och får, vi inte lämna barnet där i krubban. Tvärtom. När vi ser barnet där i krubban behöver vi inse och förstå att detta barn har ett ärende åt oss. Han kom inte för att skapa en glansbild och ge oss julstämning. Han kom för att frälsa oss. Dig och mig. Han kom för att vara vår Herre. Din och min.

Med dessa ord, och de ord ur sången jag inledde med som jag klistrar in nedan, vill jag tillönska alla läsare en välsignad julhelg!

O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Ty frälsar'n krossat våra tunga bojor
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.

Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Om julmaten

I dessa klimathysterins tider är givetvis också julmaten i skottgluggen. Skinka, korvar, lax, sill, köttbullar ... Aja baja! Jag läste ingressen på en kolumn på Aftonbladet där skribenten av allt att döma hade insett att det inte gick att gå för hårt åt julbordet, men hennes förslag var att drastiskt minska på både sorter och mängd på julbordet. Detta för att det inte skulle bli så mycket mat över som behöver slängas. Tanken med att minska på matsvinnet är ypperlig och något jag stöder helt och fullt, men jag menar ändå att man inte behöver minska på sorterna och mängden julmat för det. Bara men ger akt på noggrann kylning och kylkedjan behöver man ju inte alls slänga all den mat som blir över. Hos oss äter vi rester i flera dagar under och efter julen, och det sparar ju både tid och energi när man inte behöver koka ny mat varje dag. Överlag har det alltid ansetts vara en god sak att tillreda stora satser åt gången för att sedan kunna äta samma mat under flera dagar.

Men att slänga mat är nog ett rött skynke. Både för klimatnissarna (de får heta så nu i juletider) och för mig. Dels är det slöseri med resurser, dels är det – som jag ser det – respektlöst mot de djur som fått offra sina liv för att vi ska ha mat på bordet. Det finns inga etiska problem med att använda djur som mat (sannerligen är det inte "oetiskt" – det kan det ju inte vara om det går att presentera ett etiskt försvar för det!), men det borde vara en självklarhet att de djur som blir mat och kläder för människan behandlas med respekt både så länge de lever och sedan när de är döda. Och det mest respektlösa jag kan tänka mig är att kasta bort mat. Speciellt kött.

Jag menar att detta är något som borde vara självklart för en kristen människa som ser allt som Guds goda gåvor. Också maten. Detta är kanske något att tänka på så här i juletider! Och nej, det här var inte min julhälsning. Den kommer senare! :)

Recept på kvalitetsjournalistik - eller på masspanik?

Vår media håller som sagt på med projekt klimathjärntvätt, och det har varit på gång en lång tid redan. Allt för att orsaka panik, ångest och samhällsoro - och uppenbarligen med målet att omvälva/omstörta det ordnade samhället. Så det här är inget nytt. Men nu tar svenska Aftonbladet detta ännu längre. I en appell riktar redaktionen sig till de som är "under 25 och vill påverka". Under rubriken "Vad vill du berätta om klimathotet" sägs det att dessa ungdomar ska tala om för Aftonbladet vad de ska skriva om klimatet och klimathotet.

Är detta verkligen ett fungerande recept på kvalitetsjournalistik? Givetvis inte, men så har ju Aftonbladet kanske inte heller tidigare varit känt för att bedriva kvalitetsjournalistik. Men detta tar detta som sagt ännu längre. Låt ungdomarna - som har blivit hjärntvättade och drivna till panik - säga vad media ska skriva om! Finns det något bättre sätt att driva på paniken och hysterin? Knappast. Men, som sagt, målet är ju inte att ge en korrekt bild av vad som är på gång. Nej, målet är att sprida panik och hysteri. Och då fungerar ju ett dylikt koncept ypperligt!

Varför låter vi oss luras av klimathysterikerna?

Det är speciellt en fråga som jag inte kan sluta att grubbla på när det gäller hypen kring klimatförändringen. Eller egentligen är det två frågor, men de hör ihop. När det gång på gång visar sig att dessa klimatforskare och -profeter har fel i sina framtidsförutsägelser, varför fortsätter de att mala på med samma skiva? Och följdfrågan: Varför fortsätter folk att tro på dessa "experter" trots att de har fel gång på gång?

Det finns flera svar på dessa frågor. Det främsta svaret på den senare frågan är att människornas minne är så förtvivlat kort. Det politiska minnet är sex månader, brukar det heta. Klimatminnet (och väderminnet) är uppenbarligen ännu kortare. Ett annat viktigt svar är det att media trummar på med klimatfrågan dag ut och dag in. Och givetvis alltid endast från en synvinkel. Detta så till den grad att det i det närmaste påminner om hjärntvätt. Jag är rädd att det krävs en ganska välutvecklad förmåga att tänka själv och att tänka kritiskt för att kunna stå emot denna kraftiga påverkan.

Men varför trummar media på med klimatfrågan så som nu sker? Och hur kommer det sig att dessa "experter" ännu inte har insett att de är ute i ogjort väder? Ja, dels torde det handla om den situation där de lever och verkar. Om någon lever i denna pk-bubbla och hela tiden andas pk-luft och bara får en typ av input är det inte så konstigt att tanken blir enkelspårig. Dels handlar det givetvis om finansieringen. Den klimatforskare som inte spelar med i den här hypen står snart utan både arbetsplats och forskningsmedel. Om det nämligen finns ett område idag där bara en sanning är tillåten så är det inom klimatforskningen. Och sedan förstås inom journalistiken.

Men med detta har vi ännu inte svarat på frågan varför. Det går nämligen att komma längre och djupare än så här. Och det är här vi kommer in på vänstervridningen. Har du funderat på varför det är (nästan) enbart högerkrafter i olika former som opponerar sig mot klimathysterin? Det finns en orsak till att det är på det sättet. Vår media idag är extremt vänstervriden. Rödgrön, om vi så vill. Detta samtidigt som samhället och samhällsekonomin är extremt kapitalistisk. Här finns en spänning som har gnagt länge. Vänstern (läs: kommunisterna) har alltid, åtminstone på något plan, velat omstörta det ordnade samhället. I slutet av 60-talet var det studentrevolterna och en brinnande vilja att se en socialistisk revolution. På 70-talet var det vänsterterrorism. På 80-talet bröt de gröna in i både politiken och i människornas medvetande. På 90-talet handlade det en del om djurrättsterrorism. Nu handlar det om klimatfrågan. Men målet är och har alltid varit det samma: Att skapa oro och att i förlängningen omstörta och omdana det ordnade (kapitalistiska) samhället. Och aldrig har de varit så nära att uppnå sitt mål som de är idag.

Låt mig till sist här klippa från Kristet Perspektiv (om du inte har tidningen ska du genast beställa den!) och deras artikel om "Klimatförändringsreligionen och nya domedagsperspektiv" där de citerar John Nolte vars texter också jag var inne på i den senaste bloggtexten: "I över femtio års tid har de som slår larm om klimatet inom det vetenskapliga samfundet och inom rörelsen för omgivningen inte fått en enda förutsägelse korrekt, men de har fullständigt lyckats få 41 förutsägelser fel. Varför borde vi [då] fullständigt strukturera om vår ekonomi och offra vår personliga frihet inför "experter" som står 0-41, som aldrig ens en gång har haft rätt?"  

Noltes fråga är mycket aktuell! Om jag inte missminner mig uttryckte han sig bra mycket mera krasst i den ursprungliga texten, men KrP:s moderata översättning får duga i det här sammanhanget.

Om klimatforskning och om varför Greta Thunberg har fel

Jag läste just en fullständigt bedrövlig text på ÖT – en kolumn av Simon Gripenberg i gårdagens blad med rubriken "Farbröder som förlöjligar flickor". I texten ondgör sig skribenten över att "vissa äldre konservativa män" ogillar Greta Thunberg som alltid "konsekvent hänvisat till forskning och fakta". Det värsta är att Gripenberg sedan säger att "låt oss koncentrera oss på vetenskapen", varpå han gör allt annat. Huvudpoängen med kolumnen tycks vara att racka ner på alla som vågar ifrågasätta dagens klimathysteri – och göra detta med "forskning och fakta" i ryggen. Men som sagt, något sådant presenterar han inte. Det räcker för honom, liksom för Greta Thunberg, att säga sig basera det som sägs på vetenskap.

Men hur är det, är det som t.ex. Greta Thunberg säger faktiskt baserat på vetenskap? Hon hävdar att det är det, men hur är det? Är det så? "Vi måste lyssna på vetenskapen", säger hon. "Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna!" För att kunna reda ut detta måste vi sätta oss ner och fundera lite på begreppen. Vad är vetenskap? Vad säger vetenskapen om klimatet?

Vetenskap handlar om empiri. Om att göra mätningar och om att dra slutsatser utifrån dessa mätningar. Det är vad vetenskapen gör. Och vad säger då vetenskapen om klimatet? Jo att medeltemperaturerna har stigit med ca 1,5 grader sedan slutet av den förindustriella tiden. Detta är obestridliga fakta och inget som någon kan opponera sig mot. (Empiri är till sin art sådan att det egentligen inte går att debattera mot den – förutsatt att mätningarna är korrekt gjorda och att de kan upprepas med samma resultat.) Men. När det sedan handlar om att TOLKA dessa obestridliga siffror som vetenskapen ger oss blir det mycket mera komplicerat. Den förhärskande teorin (som, vilket bör observeras mycket noggrant, INTE delas av 97% av klimatforskarna) är att orsaken till denna uppvärmning är människans utsläpp av så kallade växthusgaser. Att dessa växthusgaser orsakar uppvärmning torde också vara ställt utom allt tvivel, men de stora frågorna här (som ännu ingen lyckats besvara på ett obestridligt sätt) är huruvida det finns andra faktorer som spelar in och hur stor del av denna uppvärmning som faktiskt beror på av människor utsläppta växthusgaser. Så redan här ser vi att forskarna och vetenskapen inte kan ge oss några entydiga svar. "Lyssna på forskarna!" Ja, det behöver vi göra, men frågan är: Varför ska vi lyssna bara på sådana forskare som säger det som Greta Thunberg vill att vi ska höra. Det finns nämligen andra forskare också som säger annat.

När Greta Thunberg talar om vetenskapen begränsar hon dessutom inte detta till empiri och tolkningar av denna empiriskt erhållna kunskap. Nej, hon går långt utöver detta. Forskarna i fråga blygs nämligen inte för att spå framtiden utifrån dessa ovannämnda tolkningar. Också dessa spådomar kräver Greta Thunberg, och Simon Gripenberg och alla andra klimathysteriker, att vi ska betrakta som vetenskap som vi behöver lyssna på. Men hur är det nu riktigt? Är dessa spådomar om framtiden faktiskt vetenskap? Under de senaste femtio åren har miljö- och klimatforskare och andra med ett intresse i frågan kommit med en massa förutsägelser om en kommande apokalyps på grund av miljöförstöringen och klimatförändringen. Vi kommer t.ex. ihåg Al Gore som för snart femton år sedan hävdade att vi har tio år på oss att svänga utvecklingen, annars är det för sent. Detta bara som ett exempel. Det finns många, många liknande exempel. John Nolte listar 41 dylika förutsägelser där diverse miljö- och klimatexperter har kommit med braskande förutsägelser. I 41 fall av dessa 41 hade de fel. Mark Perry ger 50 exempel med samma resultat. 0-50 alltså. Andra igen talar bara om de femtio åren. Men med samma usla resultat.

Betyder det att vetenskapen hade fel? Naturligtvis inte. Verklig vetenskap har inte fel. Empirin är vad den är. Obestridlig och orubblig. Men problemet är när forskare och vetenskapsmän dels tolkar empirin och framför allt när de gör framtidsförutsägelser på basen av dessa tolkningar. Och, och detta är den springande punkten, låter sin IDEOLOGI forma dessa tolkningar och framtidsförutsägelser. Det är då det blir fel. Om alltså ideologin är falsk, vilket den alltså tycks vara när det gäller klimatförändringen. 0-41, eller 0-50, säger allt som behöver sägas om detta.

Hur är det nu då? Håller sig Greta Thunberg konsekvent till "forskning och fakta"? Givetvis inte. Hon levererar hela tiden framtidsförutsägelser som inte bygger på verklig vetenskap utan på tolkningar av vetenskapliga mätningar och på en ideologisk barlast som gör att dessa förutsägelser blir fullständigt galna och dessutom hysteri- och panikframkallande.

Jag säger som Simon Gripenberg: Låt oss koncentrera oss på vetenskapen. På SANN vetenskap, vill säga. Låt oss bortse ifrån de ideologiska tolkningarna och framtidsförutsägelserna och den panik och hysteri dessa framkallar och i stället koncentrera oss på vad vetenskapen verkligen kan uttala sig om. På riktigt. Den vetenskap som säger att mätningarna visar att medeltemperaturerna har stigit med knappa 1,5 grader sedan slutet av den förindustriella tiden. Sedan slutet på den lilla istiden. Och, by the way, det finns en orsak till att den här tiden kallas den lilla istiden. Vetenskapen kan också ge ett svar på frågan varför den kallas det, och det svaret är mycket mera intressant i detta sammanhang än de kraftigt ideologiskt färgade framtidsförutsägelser som Greta Thunberg och andra klimatprofeter serverar oss. Och framför allt mycket mera relevant. Och mycket mera trovärdigt.

Möjlighet att påverka

På torsdag ordnar Svenska Yle en "julboksvaka". Inför denna efterlyses läsarnas bästa boktips år 2019. När man ser på vilka programledarna (åtminstone delvis) är kan man anta att de böcker som kommer att lyftas fram inte är sådana böcker som vi som kristna föredrar. I klartext: Dylika evenemang tenderar att föra fram böcker som står på fel sida i dagens kulturkrig.

Men vi kristna läser vanligen ganska mycket böcker. Bra böcker, dessutom. Nu finns det möjlighet att gå in och i kommentarfältet rekommendera verkligt bra böcker som du har läst under 2019. Jag passade på att göra detta, och jag rekommenderar alla som läser detta att göra det samma. Det är en liten, men knappast oviktig, insats i det kulturkrig som just nu rasar i vårt samhälle. Man måste ha ett användarnamn för att kunna kommentera, och artikeln i fråga hittar du här.

Orsak att fira!

När jag läser nyhetsartiklar efter att COP-25 avslutats i Madrid märker jag att det inte bara var jag som var oroad över vad världens ledare (eller rättare sagt, åtminstone ur ett finländskt perspektiv: de rödgröna människor som tagit sig till Madrid som representanter för världens regeringar) skulle hitta på. Alternativt inte hitta på. Nu blev det, tack och lov, det senare. När diverse miljö- och andra organisationer som tycks ha som mål att totalt omstöpa (läs: omstörta) hela den fungerande samhällsstrukturen kallar mötets slutresultat för "en katastrof" anser jag att det finns all orsak att fira.

Observera nu mycket noggrant att jag inte anser att vi mycket väl kan göra vad vi kan för att minska våra koldioxidutsläpp genom att t.ex. spara energi och övergå till förnyelsebar energi. Men det här ska inte, och kan inte, ske så att vi först ställer upp mål och sedan funderar på hur dessa mål kan uppnås. Det är att göra det fullständigt bakfram och ett säkert recept på kaos och elände. Framför allt för ett land som Finland som tycks anse att man bör vara bäst i klassen oavsett följderna.

Jag har gång på gång talat för behovet av konsekvensutredningar alltid när det ska göras beslut som tar sikte på att "rädda klimatet". Detta dels för att se till att de (dyra och omvälvande) åtgärder som vidtas verkligen ger avsedd effekt, dels för att se till att det fungerande samhället inte raseras. För det finns alltid en risk för detta (speciellt när det gäller livsmedelsförsörjning och energiproduktion) när man går in i något så här stort och omvälvande med baken – och inte huvudet – först.

Men nu blev alltså COP-25 en "katastrof", och tack och lov för det! Detta innebär givetvis inte att faran är över för det, men de politiska hotbilderna är åtminstone aningen mindre för ett år framåt. Inte helt och hållet, förstås. Dels har vi Ursula i Bryssel som tycks ha bestämt sig för att EU ska springa med huvudet, nej ursäkta: baken!, i väggen oavsett vad alla andra gör. Dels har vi i Finland idag en extrem regering med en vänsterextrem statsminister som kan hitta på nästan vad som helst. Men åtminstone är det globala hotet avvärjt – och med det behovet att göra något extremt för att vara bäst i klassen.

Men när media nu alltså basunerar ut detta som en katastrof växer samtidigt hotet från antidemokratiska krafter som ligger och lurar i skuggorna i just klimatfrågan. Speciellt de unga och de radikala rödgröna klimatalarmisterna som har gått på de lögner som sprids i klimatfrågan blir en allt större riskfaktor i dagens överspända, jag letade efter ett bättre ord men ja, klimat. När en Greta Thunberg får spaltkilometer efter spaltkilometer där hon får basunera ut sitt domedagsbudskap är risken stor att det bara är en tidsfråga innan de lurade och därför allt mera desperata gör gemensam sak med diverse anarkister och nihilister och försöker ta saken i egna händer för att "få något gjort".

Men för närvarande finns det alltså orsak att fira.

Nu blir det rabalder!

Webbplatsen Sveriges Domstolar har tillkännagivit att Sveriges regering har tillsatt en rad nya domare till bland annat Svea hovrätt. Detta att regeringen utser domare har visat sig vara oerhört kontroversiellt och en sak som tidigare har lett till att EU har klämt åt åtminstone ett medlemsland. Så nu får vi alltså vänta oss att EU kommer att sända en mycket allvarlig not åt Sverige. Kanske på EU:s ordförandeland Finlands initiativ? Ett ordentligt rabalder lär det åtminstone bli!

Eller så inte. Det att regeringen tillsätter domare är kanske bara kontroversiellt när den polska regeringen gör det?

Kyrkpressens vara eller icke vara

Kyrkpressen har skapat debatt i Svenskfinland den senaste tiden. Inte vad gäller innehållet i tidningen (vilket är något som borde diskuteras), utan helt enkelt gällande huruvida församlingarna i ett trängt ekonomiskt läge alls ska prenumerera på tidningen. Vasa och Vörå församlingar har sagt upp prenumerationen åt sina församlingsmedlemmar, och Kronoby och Raseborg tycks välja att gå samma väg. Detta är givetvis ett hårt slag mot stiftets tidning, och något som ytterligare försvårar den ekvation de ekonomiansvariga på tidningen har att kämpa med.

Jag läste just en insändare på ÖT skriven av Ulrika Hansson. Hon presenterar enkätsiffror från 2018 som säger att 54% av församlingsmedlemmarna i Borgå stifts församlingar anser att KP är deras främsta kontaktlänk till församlingen. Näst högst siffror får gudstjänsten med 13%. Detta använder Hansson, och andra, som ett argument för hur viktigt det är att behålla KP-prenumerationen.

Men nu är ju inte en kyrklig stiftstidning något självändamål. Det är positivt att 54% av församlingsmedlemmarna läser, eller åtminstone är medvetna om, Kyrkpressen, men frågan vi måste ställa oss är vad detta läsande ger. Är Kyrkpressen av idag en sådan tidning som leder den läsande till en djupare förståelse av biblisk, luthersk tro? Som för läsaren närmare den Kristus vi möter i Bibeln. Om svaret på denna fråga är ja, då kan, och bör, vi verkligen kämpa för att bevara tidningen och för att församlingarna ska prenumerera på den åt sina medlemmar. Men om svaret är nej, ja då kanske det skulle vara lika bra att tidningen t.o.m. skulle få gå i graven.

Som jag ser det är svaret på frågan ett nej. Sett till innehållet idag för KP i allmänhet inte sina läsare närmare den Kristus vi möter i Bibeln, utan tvärtom, längre bort ifrån honom. Det finns en del artiklar som är lysande undantag från denna regel, men tyvärr stammar dessa allt som oftast endast från en enda redaktörs penna. Sett till helheten är Kyrkpressen idag en tidning som det är mera skada än nytta att läsa för en kristen människa – och detta är så oerhört beklagligt. Här har vi en tidning som når en stor majoritet av stiftets församlingsmedlemmar, och så har denna enorma kontaktyta fuskats bort på det sätt som det har gjorts. Detta är bara så oerhört sorgligt.

Min gissning (obs! inte profetia) är att vi om ett eller ett par år inte längre har någon stiftstidning i Borgå stift. Kyrkpressen utkommer kanske nog ännu i någon form (elektroniskt?), men inte på det sätt som idag och verkligen inte så att den kommer i alla församlingsmedlemmars postlåda. Sett till historien och till möjligheterna är detta en katastrof, men sett till tidningens övergripande innehåll idag kan jag inte se att det är något annat än en välsignelse.  

Viktig klimatenkät

Finland ska uppenbarligen få en ny klimatlag. I det förberedande arbetet har miljöministeriet dragit igång en enkät för att pejla finländarnas inställning till och åsikter kring denna nya klimatlag. Enkäter är överlag en bra sak, men så som denna enkät är utformad är strävan (t.o.m. en klart uttalad sådan) att speciellt unga (radikala) människor ska fylla i den. Miljöministeriet vill helt tydligt genom denna enkät få någon form av mandat att skriva ihop en mycket långtgående och radikal klimatlag. (Enkäten är lång, varför det är troligt att endast sådana som är mycket engagerade i frågan orkar fylla i den tillräckligt noggrant.)

Nu skulle det därför vara oerhört viktigt att också finländare med en balanserad syn på klimatet och klimatförändringen skulle ta sig tid att fylla i denna enkät, och att göra klara och tydliga markeringar mot den radikalism som finns bland speciellt många unga människor och bland den rödgröna vänstern (och uppenbarligen på miljöministeriet.) Jag har fyllt i enkäten, och jag klistrar nedan in en del av mina svar på de frågor som ställdes. Nu menar jag givetvis inte att du ska copypasta mina svar, men om du vill få lite hjälp så kan du gärna läsa igenom vad jag har svarat. Och ja, man får också kopiera rakt av, men det finns förstås en risk att någon övernitisk tjänsteman på miljöministeriet märker det och kastar svaren i papperskorgen. Risken finns förstås för det ändå eftersom de svar jag ger nedan givetvis inte är sådana som nissarna på miljöministeriet vill ha.

Enkäten hittas här.

Fråga: Vad anser du om den nuvarande klimatlagen? Vad är bra med lagen, vad borde utvecklas?

Svar: Det borde införas en paragraf i lagen som kräver att varje klimatpolitiskt beslut som tas på alla förvaltningsnivåer föregås av en noggrann konsekvensutredning för att säkerställa att de beslut som tas A. Verkligen verkar det som avses (och att de inte får motsatt eller ingen effekt). B. De beslut som tas inte slår sönder vårt fungerande samhälle och försvårar eller omöjliggör inhemsk livsmedelsproduktion och inte heller försämrar tillgängligheten till elenergi någonstans i landet. C. Inte på något sätt försätter enskilda medborgare eller grupper av medborgare i en ojämlik situation.

Fråga: På vilket sätt bör regeringen säkerställa att medborgarna godkänner Finlands klimatpolitiska mål och metoder när det gäller att hejda klimatförändringen?

Svar: Det är viktigt att inte ställa upp orealistiska mål eller mål som försätter medborgarna i en ojämlik situation. Dessutom är det oerhört viktigt att klimatmålen är noga genomtänkta och att de åtgärder som vidtas verkar det som avses. Samt att åtgärderna inte raserar vårt fungerande samhälle speciellt när det gäller livsmedelsproduktion, livsmedelssäkerhet samt energiproduktion och energitillgänglighet.

Fråga: På vilket sätt borde insatser för att stärka kolsänkorna skrivas in i lagen?

Svar: Eventuellt, men markägarnas äganderätt måste under alla omständigheter respekteras. Det är markägarna och ingen annan som äger kolsänkorna.

Fråga: Finlands mål är att vara klimatneutralt 2035. Detta innebär att vi senast då producerar endast den mängd koldioxidutsläpp som kan bindas. Borde målet för klimatneutralitet synas i lagen?

Svar: Målet bör ej synas i lagen. Motivering: Hela systemet med kolsänkor är så invecklat att man knappast kan lagstifta om dessa på ett allmänt plan. Därför borde man kanske också lämna bort detta med klimatneutraliteten ur lagen så ingen frestas börja gå in och lagstifta om kolsänkorna.

Fråga: Bör lagen innehålla bestämmelser om den totala mängd utsläpp som är tillåten under en viss tidsperiod?

Svar: Nej. Motivering: CO2-utsläppen är enbart teoretiska siffror. Att sätta upp ett mål angående totala utsläpp leder lätt till en situation där olika tolkningar ställs mot varandra. Dessutom kan en sådan gräns också leda till att landets konkurrenskraft försämras.

Fråga: Bör lagen innehålla utsläppsminskningsmål för olika sektorer, till exempel för trafiken eller jordbruket?

Svar. Nej. Detta leder lätt till att man tar i bruk piskan i stället för moroten om och när de teknologiska lösningarna inte klarar av att leverera sådana utsläppsminskningar man har förbundit sig till. Detta leder i sin tur till att jordbrukets, industrins och hela landets konkurrenskraft minskar.

Fråga: I klimatårsberättelsen rapporterar regeringen till riksdagen om hur utsläppsminskningsåtgärderna på medellång sikt har genomförts och om utsläppsutvecklingen. Vilka andra delområden inom regeringens klimatpolitik borde regelbundet följas upp?

Svar: Det som absolut borde följas upp är vilka konsekvenser de olika klimatpolitiska besluten har fått för att se till att dessa beslut verkligen får den verkan som avsetts.  

Fråga: På vilket sätt kan klimatårsberättelsen sporra medborgare, organisationer, företag, forskare och andra aktörer att i högre grad föra fram sina synpunkter i den klimatpolitiska debatten?

Svar: Genom att öppet redovisa för hur de klimatpolitiska besluten har påverkat CO2-utsläppen samt om besluten har fått den verkan som har avsetts.

Fråga: Ordet är fritt. Är det något perspektiv eller någon viktig fråga som saknas i enkäten?

Svar: Hela perspektivet gällande behovet av noggranna konsekvensutredningar före alla klimatpolitiska beslut på alla förvaltningsnivåer saknas helt i enkäten. Om detta inte aktualiseras finns det en överhängande risk att stora och samhällsomvälvande beslut tas dels i panik och dels helt i blindo.

Om klimatet och "barnskammen"

Den som läser här på bloggen vet att jag är vad man kunde kalla "klimatskeptiker". Inte så att jag nödvändigtvis anser att allt som har med klimatkrisen är strunt (det är t.ex. alltid bra att spara energi), men så att jag är fullständigt allergisk mot all klimatångest, klimatpanik och alla ogenomtänkta och panikartade åtgärder som vi "måste göra" för att rädda jorden. Det absolut värsta med klimatpaniken som vi tycks ha drabbats av på bred front är detta med "barnskammen". "Flygskammen" kan jag ännu lida (jag har själv aldrig, i mitt snart 48-åriga liv, satt min fot ombord på ett fungerande flygplan), men "köttskammen" och som sagt framför allt "barnskammen" är något fullständigt galet. Som jag skrev i en kommentar för en tid sedan: Om någon någonsin har funderat på huruvida Djävulen ligger bakom denna klimatpanik så bevisas det med all önskvärd tydlighet av just detta med barnskammen.

Djävulen hatar barn. Han vill se dem slaktade i moderlivet, han vill se så få barn som möjligt överhuvudtaget bli till. Och här fungerar ju "barnskammen" ypperligt. I media kan vi idag få se exempel efter exempel på människor som stiger fram som dagens hjältar eftersom de har "tagit sitt ansvar" och låter bli att ha barn. Men i själva verket handlar detta om nyttiga idioter som har blivit bedragna och som bedrar andra. Som går i själafiendens ärenden. Givetvis utan att själva veta om det, men ändå.

Det talas i klimatdebatten idag intensivt och passionerat om "vårt ansvar för kommande generationer". Och visst. Vi har ett ansvar att lämna över jorden till de som kommer efter oss i sådant skick att det går att leva här. Men som jag ser det är det bästa vi kan göra på det området inte att begränsa koldioxidutsläppen, utan att framför allt se hur vi använder plast. Att vi ser till att plasten blir återanvänd och inte hamnar i t.ex. haven. Men vi har absolut ett ansvar för kommande generationer. Ja. Men vårt absolut största ansvar för kommande generationer är att se till att det finns kommande generationer! Här går den fullständigt förelade klimatpaniken, åtminstone till den delen som den skjuter in sig på den mänskliga fortplantningen, på helt tvären mot vårt ansvar för framtiden.

I själva verket är talet om "överbefolkning" en myt, och det har det alltid varit. Det vi nu, som ett resultat av att mänskligheten har blivit för bekväm för att se till att fortplanta sig – och nu som ett resultat av denna "barnskam" – står inför är det rakt motsatta. Jag har tidigare skrivit om den demografiska vinter som väntar oss och om alla de bedrövligheter som denna kommer att föra med sig. Det skulle kanske ännu finnas tid att undvika en total kollaps, men tiden är verkligen knapp. Och klimatprofeterna fortsätter att motarbeta detta med alla medel. Och den enda som gläds över detta – och över det lidande som väntar – är Djävulen.

Inför COP25

I dagarna har COP25-klimatmötet i Madrid dragit igång. 30 000 delegater plus en massa aktivister flyger (!) in för att diskutera hur världens länder ska minska CO2-utsläppen och försöka bromsa klimatförändringen. Eller klimatförändringarna, som vissa medier numera kallar det. Klimat-Greta åker katamaran från USA till mötet, och igen glömde hon bort att göra de nödvändiga konsekvensbedömningarna. Denna gång visade det sig att skepparen för katamaranen tog flyget över till USA för att kunna frakta Greta till Madrid. Så mycket också denna gång för hennes klimatsmarta sätt att resa.

Röster höjs, inför COP25, om hårdare krav och mera långtgående åtgärder för att dra ner på CO2-utsläppen. Givetvis ska Finland gå i spetsen för dessa åtgärder och deras implementerande, kosta vad det kosta vill. Nu måste jag ändå säga att jag inte har varit särskilt förtjust i argumentet att Finland är så litet att det inte spelar någon roll alls vad vi gör här. Men med bakgrund i en del siffror jag snubblade över igår måste jag nog revidera min ståndpunkt åtminstone lite här. Vi kan inte, och ska inte, undandra oss vårt ansvar, men fortfarande gäller det jag alltid har hävdat att alla klimatåtgärder vi tar oss för måste föregås av noggranna konsekvensbedömningar vilket garanterar dels att de åtgärder vi vidtar får önskad effekt, dels att de åtgärder vi vidtar inte slår sönder vår fungerande samhällsstruktur. (Främst angående livsmedelsproduktionen, livsmedelssäkerheten och energiförsörjningen.)

Det är för övrigt intressant (även om ordet är alldeles för svagt i sammanhanget) att se hur opinionsdynamiken fungerar. Finlands chefsförhandlare Outi Honkatukia från miljöministeriet säger att det är beklämmande när ungdomarna säger att deras största oro rör just klimatförändringen. Hon menar att tjänstemännen och politikerna har misslyckats när det har gått så långt. I själva verket kan, och bör, ungdomarnas oro inte skyfflas på politikerna och deras "tröghet", utan på media. Det är media som jagar upp stämningarna och skapar oro bland ungdomen genom att ständigt ösa ut sina domedagsbulletiner angående klimatet och låtsas som att dessa framtidsscenarior som de presenterar är obestridliga fakta. Vilket de alltså inte är.

Jag skrev ovan att jag snubblade över en del siffror igår. Visste du att Kina har tagit i bruk ca ett nytt kolkraftverk i veckan de senaste åren? Medan Finland, för att rädda klimatet, har beslutit att stänga ner Hanaholmens kolkraftverk. Det enda renodlade kolkraftverket i hela landet. (Det finns även en del andra kraftverk i landet som bränner stenkol, men Hanaholmen torde vara det enda som inte använder något annat bränsle än stenkol.) Visste du att medan resten av världen (också USA!) har lyckats hålla CO2-utsläppen från energiproduktionen på samma nivå de senaste åren (eller t.o.m. förminska dem) har Asien (främst Kina) mer än tredubblat sina utsläpp sedan 1990?

Det här sätter en del saker i något annorlunda perspektiv, eller hur? Nå, hur som helst kan det vara bra att hålla dessa fakta i minnet när media nu börjar kabla ut nyheter från Madrid. Säkerligen parat med diverse domedagsscenarier.