Massiv propagandalavin

Det är Pride-månad nu och Pride-vecka i Helsingfors, om någon till äventyrs hade råkat missa det. Liksom under Pride-veckan i Jakobstad för ett antal år sedan försiggår detta evenemang lika mycket, om inte mer, på tidningarnas sidor och speciellt på Svenska Yles sidor på nätet än IRL i Helsingfors. Detta givetvis för att ingen ska kunna undgå vad som är på gång och för att alla ska drabbas av propagandan. 

Jag lyssande för några dagar sedan på en mycket intressant sak på nätet, närmare bestämt på Issues etc. Radioprogramsvärden Todd Wilken intervjuade professorn Albert Mohler (Southern Baptist Seminary) angående "Ett kristet svar på den moraliska revolutionen". (Lyssna gärna om du behärskar engelska, det är ett viktigt budskap som framförs!) Mohler konstaterar att det, för att ett moraliskt paradigmskifte ska ske, krävs ett generationsskifte eller någon mycket traumatisk händelse som t.ex. ett världskrig. M.a.o. ett sådant paradigmskifte sker antingen över en lång tid eller genom ytterst dramatiska händelser. Ändå skedde en drastisk förändring i synen på homosexualitet i det amerikanska samhället på bara fem år. Under dessa fem år gick stödet för samkönade äktenskap från 70% mot till 70% för. På bara fem år! Och det utan någon drastisk händelse som skulle kunna förklara detta paradigmskifte.

Hur är det möjligt? Svaret är enkelt: På grund av den massiva propaganda som alla i västerlandet utsätts för i denna fråga. Den når oss framför allt genom film, TV, media och givetvis även på sociala medier. Som sagt ser vi just nu här i Finland hur detta fungerar. Regnbågspropagandan kommer ur alla kanaler. 

Den fråga alla vi som inte vill få någon annans färdigtuggade världsbild nerkörd i halsen på oss och som föredrar att tänka själva bör ställa oss blir därför: Hur kan vi undgå att drabbas av denna propaganda? Hur kan vi undgå att dras med i denna lavin av människofientligt tankegods? Exemplet USA gör det mycket tydligt att det behövs ett starkt försvar för att inte dras med. 

Svaret är att vi behöver läsa Guds ord. Bibeln är, för att låna (och delvis parafrasera CS Lewis), det enda raka i denna krokiga värld. Om vi inte läser Guds ord kommer vi att bli lika krokiga och sneda som den värld vi lever i. Men om vi läser Guds ord, ja vi kunde säga att vi behöver "marinera" oss i Guds ord, då kan vi hållas på rätta vägar. Eller för att använda bilden: Då kan vi hållas raka trots att vi lever i en krokig värld och trots att vi sköljs över av denna världens orenheter varje dag. 

Så nu vill jag uppmana dig, så mitt i Pride-veckan vi är, att inte försumma din bibelläsning! Det är livsviktigt att umgås med Herren genom hans ord. Speciellt i den onda tid vi nu lever.    

Regnbågsfascismens modus operandi II

Jag avslutade den senaste texten med att konstatera att det är intressant att det var just Felton som fick frågan om det känns konstigt att Rawlings helt har "klippt bort" ur Harry potter-festiviteterna. Orsaken till att det var just han som fick frågan var med stor sannolikhet för att han för en tid sedan fick kritik för att han hade retweetat en av Rawlings meddelanden på Twitter. Det ska alltså göras så grundligt, detta att radera ohavliga personer, att också den som så att säga bryter blockaden ska hängas ut.

Här finns en grym funktion inbakad. När det fungerar så att den som inte klipper bort den ohavliga själv blir kritiserad och t.o.m. uthängd kommer alla som är ens lite rädda om sitt rykte och sin position att vara noggrann med att se till att han/hon inte gör för lite här. Hellre gå för långt än att göra för lite. Detta gäller speciellt för företag, i detta fall Warner Bros., som förståeligt är väldigt rädda för att hamna i käftarna på det regnbågsfärgade odjuret. Det skulle nämligen vara oerhört dåligt för affärerna. Ett exempel på detta är Mozilla som helt kallt sparkade (tvingade honom att avgå) sin nya Vd Brendan Eich efter bara någon vecka på posten eftersom han donerat en summa pengar till en kampanj mot samkönade äktenskap i Kalifornien. Ett annat exempel är Pori Jazz som sparkade sin nyutnämnde Vd Aki Ruotsala efter att en tidning grävt fram en gammal intervju där han klargjorde att äktenskapet är förbehållet en man och en kvinna. 

Det är svårt att sätta fingret på vem som styr denna utveckling och vem som ligger bakom dagens fruktansvärda situation. Media, och även olika sociala medier, spelar givetvis en stor roll här, men det går inte att skylla allt på dessa. Ett samhälle, som likt vårt, har hamnat i klorna på en ideologi som denna regnbågsfascism har blivit ett offer för en kraft och en rörelse som i det närmaste tycks vara ostoppbar och som rullar på av egen kraft. Alla som vill skydda sin egen position - om det sedan är fråga om politiker, journalister eller företagsledare - MÅSTE spela med. Riskerna med att inte göra det, eller att inte göra tillräckligt, är helt enkelt för stora. Och så rullar snöbollen på och blir allt större och rullar allt snabbare. 

Var kommer detta att sluta? Det är en bra fråga. Som jag flera gånger har konstaterat finns det ett gömt "p" i bokstavsraden, och trots att det, hittills, har funnits en samstämmighet rörande det att pedofili inte kommer att bli rumsrent är det ändå bara en tidsfråga innan så kommer att ske. Helt enkelt för att det är så det här fungerar. Förr eller senare blir det "rätt" att tala för pedofili, och då kan ingen som vill vara med längre göra något annat. På samma sätt som det gick med transsexualiteten för en tid sedan. Men det slutar förstås inte där. När detta odjur en gång har släppts lös går det inte längre att stoppa det. Och nu talar jag förstås ur ett rent mänskligt perspektiv. 

Som sagt: Välkommen till den nya, härliga, regnbågsfärgade världen!

 

Regnbågsfascismens modus operandi

Denna vecka vajar regnbågsflaggan både här och där. Den som läser t.ex. Iltalehti på nätet inser snabbt att man kommit in på ett "regnbågsområde" där t.o.m. tidningens logo är regnbågsfärgat. För att inte tala om Svenska Yle. (Mer om det senare.) Alla tycks ha gått på lögnen om att regnbågsflaggan står för allas lika värde. Det gör den, som jag har konstaterat vid ett flertal tillfällen, kanske till en del, men det den framför allt står för är inskränkning av yttrandefriheten och cancelkultur. Den som inte spelar med ska vara tyst, och är han/hon inte det ska personen bort. DET är vad regnbågsflaggan står för idag. Ja, och givetvis för diverse perversioner. 

J.K.Rawling är ett typexempel på just detta med att regnbågsflaggan står yttrandefrihetens inskränkning och cancelkultur. I dagarna samlades Harry Potter-intresserade till en Warner Bros Studio tour-utställning i London. J.K. Rawling var inte närvarande, och under en presskonferens fick Tom Felton ("Draco Malfoy") frågan om det känns konstigt att Rawling överhuvudtaget inte är med på detta evenemang när det ändå är något av ett 25-årsjubileum. Felton hann aldrig svara på frågan eftersom moderatorn nonchalerade frågan och snabbt gick till nästa fråga. På en uppföljningsfråga från Sky News om varför frågan inte kunde besvaras konstaterades att Rawling inte har något med Warner Bros eller Tom Felton att göra, varför frågan var irrelevant. (Hur det är möjligt att en fråga om hur det känns sedan kan vara irrelevant...)

Orsaken till att Warner Bros har raderat Rawling från detta evenemang, och från det mesta som idag har med Harry Potter att göra, är givetvis den tweet som Rawling för några år sedan skrev där hon, helt riktigt, konstaterade att kvinnor kan amma. Detta har tolkats som varande "transfobiskt", och sådana som är transfobiska ska givetvis bort - om de inte förstår att hålla tyst. 

Det är också intressant att det var just Felton som fick frågan. Han fick för en tid sedan kritik för att han retweetade en av Rawlings meddelanden på Twitter. Så grundligt ska nämligen detta med att radera ohavliga personer vara. Också den som så att säga bryter blockaden ska hängas ut. 

Välkommen till den nya, härliga, regnbågsfärgade världen!

Vem är värdig?

När Gud ser på oss människor gör han inte som vi människor gör. Vi tenderar att se upp till människor som är framgångsrika, rika, vackra och populära. Men sådana saker har ingen betydelse i Guds ögon och i hans räkenskaper eftersom han inte ser till det yttre utan till hjärtat. Vad är ditt hjärta fästat vid? Är det pengar, rikedom och jordisk framgång, eller är ditt hjärta inriktat på Herren?

Jesus berättade en gång en liknelse om en man som bjöd till fest. Först gick inbjudan ut till de rika, populära och framgångsrika. Men vad hände? Jo, de kom alla med ursäkter. "Jag har annat för mig, jag kan inte komma." Någon skulle göra affärer, en annan hade gift sig och en tredje hade köpt en ny traktor och måste provköra den (något parafraserat). Då blev mannen arg och beordrade sina tjänare att gå ut på gator och gränder, städer och byar och bjuda in sådana som ingen i normala fall bjöd in. "Fattiga, handikappade, blinda och lama." Och så konstaterade han att "ingen av de som först blev bjudna ska få smaka min måltid!"

Den här liknelsen, som för övrigt är en av dagens evangelietexter, handlar förstås inte om någon vanlig fest utan om Guds rike – något som blir klart i verserna före själva liknelsen. Guds rike, som ytterst handlar om gemenskap med Gud, begränsar sig inte till det hinsides, alltså till himlen, utan denna gemenskap med Herren får vi vara med i och glädjas över redan här på jorden. Gemenskap med Herren och samtidigt med alla Guds barn. Himlen börjar redan här, kunde vi säga! Allra tydligast kommer denna gemenskap/ Guds rike här på jorden till synes i nattvarden där vi möter Herren själv i bröd och vin och där det blir speciellt tydligt att gränsen mellan detta livet och s.a.s. den "andra sidan" är väldigt tunn. Vi brukar säga att nattvarden är en "himlafest på jorden".

Många tvekar ändå inför nattvarden, och likaså inför gemenskapen med Herren. Inte så att de inte skulle vilja vara med, men så att de undrar om de är tillräckligt bra för att få vara med. Alltså om de är värdiga att närma sig Herren i nattvarden. För alla dessa som tvekar när det gäller sin egen värdighet skulle det vara viktigt att få höra evangeliet. Och att tro det. Nattvarden, liksom Guds rike, är till för SYNDARE. För sådana som vet med sig själva att de inte är värdiga. Vi får komma till nattvarden, och in i Guds rike, som de syndare vi är. Nattvarden, och Guds rike, är inte till för de som i sig själva är värdiga. Eller rättare sagt: Som tror sig vara värdiga. Nej, nattvarden är en syndarnas måltid. Jesus bjuder alla som vet med sig att de inte duger i sig själva och säger till dem: Allt är redo! Jag har tagit din synd på mig. Jag bar den en gång för alla upp till Golgata och där på korset strök jag ett streck över din skuld och därmed försonade jag dig med Gud. Så, kom!

Så alla de som vet att de i sig själva inte är värdiga får komma. De får bekänna sin synd och be om förlåtelse, och i avlösningens ord får de höra Guds egen försäkran om att synderna är förlåtna. Och i nattvarden får de – vi – ta emot Jesus själv och hans förlåtelse när vi äter brödet och dricker vinet.

Den som däremot menar sig vara värdig och som framhärdar i sin synd och inte vill bekänna den och överge den, den människan bör inte gå upp till nattvardsbordet. Det kan till och med vara farligt att göra det. Men inte för den som vet att han eller hon är en syndare och som bekänner sin synd. För den människan gäller orden: "Kom, allt är nu redo!"

Glädjande - och mycket stor - USA-nyhet!

Som jag redan en längre tid har spekulerat innebar den mer konstitutionellt inriktade sammansättningen av USA:s högsta domstol att domen Roe mot Wade från 1973 (som förbjöd delstaternas egna abortlagar) nu äntligen hamnade på historiens skräphög där den definitivt hör hemma. Motiveringarna för Roe, som alltså innebar fri abort i hela USA, var inget annat än en parodi på USA:s grundlag.

Det är beklagligt att en dylik dom har kunnat upprätthållas under en så här lång tid och att den nu upphävs hälsas givetvis med glädje av alla amerikaner som menar att grundlagen ska styra domstolarnas arbete. 

Tyvärr finns det en uppenbar risk att detta nya domslut kan komma att leda till oroligheter och t.o.m. våldsamheter. Vänstern i USA är inte främmande för sådant - det såg vi senast i samband med de ytterst våldsamma BLM-demonstrationerna för en tid sedan. Förhoppningsvis kan ändå sådant undvikas. 

Det finns ändå redan nu mycket tragiskt i samband med detta domslut. Det hela började med den läcka av ett betänkande som visade att domstolen var på väg att fatta detta beslut. Denna läcka och hur den togs emot och bedömdes visar på en fullständig nonchalans (hos vänstermedia i USA) för dels domstolens integritet och dels de enskilda domarnas säkerhet och oantastlighet. Det hela gick så långt att en attentatsman blev fasttagen i närheten av en av domarnas hem (Kavanaugh). Vänstermedias reaktioner på detta visar likaså på en oerhörd nonchalans. Även det att politiker och f.d. presidenter har försökt utöva påtryckningar mot domstolen inför beslutet är något oerhört.

Nu sedan Roe har fallit har en del av reaktionerna varit märkliga. Mantrat om kvinnas rätt till sin egen kropp (som ju är helt galet i detta sammanhang) upprepas gång på gång - och givetvis att domstolen nu har fråntagit kvinnorna denna rätt. Vilket också givetvis är galet. En man och en kvinna har alltid valet att ha sex eller att inte ha det - och om de väljer att ha sex kan resultatet bli att nytt liv uppstår. Så att hävda att abort handlar om kvinnans rätt att bestämma om sin egen kropp är, som sagt, galet. Det abortförespråkarna borde säga, om de vill vara ärliga, är att abortfrågan handlar om huruvida en man och en kvinna har rätt att ha sex utan följder. För det är DET detta handlar om. Men det låter förstås allt för själviskt att säga så, och därför använder man det mer gångbara, men genomfalska, mantrat att det handlar om kvinnas rätt till sin egen kropp. 

Men nu har alltså Roe fallit, och det betyder att abortfrågan förs över från domstolarna till den politiska arenan. Detta är, bland mycket annat det är, en stor seger för demokratin i USA. 

 

Mer energipropaganda

Energifrågor är på tapeten just nu, och vi kan förvänta oss att de kommer att bli allt mer aktuella ju längre sommaren går och det börjar gå upp för allt fler att det, trots pågående värmebölja, kommer att bli vinter och kallt också i år. Som jag konstaterade i min text om inflationen kommer dagens situation - där länder som förbundit sig till klimatomställning ändå tar i bruk kolkraftverk för att säkra energitillgången - att trigga klimathetsarna. Det fick vi nu ett gott exempel på i en ledartext i Aftonbladet. Susanna Kirkegaard skriver under rubriken "Smutsigt kol får inte ersätta ryska gasen" att det inte hjälper att vara efterklok, men att någon måste säga det: "Hade Europa ställt om till förnybara energikällor som sol- och vindkraft tidigare hade vi inte behövt ägna midsommarhelgen åt att tänka på sockor och yllefiltar."

Detta är en ren och skär lögn. Om vi på bred front skulle ha ställt om till vind- och solenergi hade vi varit i en mycket, mycket sämre situation än vi är nu. Hur länge ska det ta, och hur mycket elände ska vi ställa till med, innan dessa klimathetsare begriper att vind- och speciellt solenergi INTE är svaret på vårt energiproblem? Som jag konstaterade i texten jag hänvisade till är dessa energikällor (ja, eller rättare sagt vår blinda tilltro till och våra satsningar på dessa) i själva verket långt orsaken till våra problem. 

Men det är förstås lätt för media att trumma på med sin energipropaganda. De behöver ju inte ta ansvar för energiproblemen, varken på kort eller på lång sikt. Annat då än vad de som privatpersoner tvingas betala mer för sin el. Och för de följder ransonering och eventuella elavbrott åstadkommer. Men när så sker går det förstås bra att skylla också detta på någon annan - och piska upp stämningarna bland folket med mer av samma sorts propaganda. 

Blogger har problem ...

Det är säkert inte bara jag som lagt märke till att Blogger tycks ha problem. Det går att skriva nya texter och lägga upp dessa, men det går inte att logga in och skriva eller besvara kommentarer. Så de som väntar på svar på sina kommentarer får tyvärr lov att vänta ännu en tid. Jag beklagar!

Något alldeles oerhört

Så har nu då domkapitlet "avgjort" fallet Dennis Svenfelt. Trots att Bo-Göran Åstrand bara för några dagar sedan bestämt hävdade att det inte fanns något alternativ utöver avkragning eller fortsatt prästtjänst blev det nu ändå ett tredje alternativ. På basen av Åstrands beredning, märk väl. Nå, dålig karl som inte kan ändra sig. Men detta gäller tydligen bara Åstrand. I rapporteringen från domkapitlets möte hålls igen fram det faktum att Svenfelt hade ändrat sig gällande hans möjligheter att samarbeta med kvinnliga präster. Denna ändrade ståndpunkt fördöms i ganska skarpa ordalag. Nå, nu vet vi då att vissa får ändra sig medan andra andra inte får göra det. 

Men det är är förstås bara en liten sak. Det oerhörda i sammanhanget handlar om det som Åstrand sade åt ÖT/Vbl: "Jag är ledsen att han valde den här vägen". 

Åstrand, så biskop han är, är ledsen för att en ung man väljer att hålla sig till Guds ord! Detta samma Guds ord som samme Åstrand också, i sitt prästlöfte, har lovat att hålla sig till. Och som den kyrka han arbetar i säger sig ha som högsta rättesnöre och norm för sin lära och sitt liv. 

Historiskt sett ställer sig Åstrand här i led med alla de kyrkoledare som trampat Guds ord under sina fötter och som har förföljt trogna arbetare i Guds rike som har valt lydnad framom bekvämlighet och position. Det här är givetvis fruktansvärt, men samtidigt inte alls förvånande. Det är så här det går när världen får diktera vad som gäller i kyrkan och när vänskap med världen (och rädslan för kritik från världen) blir viktigare än lydnad mot den Herre som kyrkan fått sitt namn av.  

Om inflationen, dess orsaker och dess följder

Dagens modeord på ekonomins område är "inflation". Detta är ett spöke som vi inte har behövt tampas med på mycket länge, och när vi vet att det politiska minnet är sex månader långt (och det ekonomiska inte mycket längre) är det kanske inte förvånande att dagens situation långt upplevs som okänt område.

Och ja, inflationen är ett spöke. Den bidrar till samhällelig oreda och instabilitet och i värsta fall även politiskt kaos. Senast Finland upplevde tider av stark inflation sammanföll dessa med tider av politisk instabilitet. T.ex. under en knapp tvåårsperiod åren 1975-77 hade vi inte mindre än fem olika regeringar – då låg också inflationen tidvis på rekordhöga 25%.

Sverige fick idag en ny budget, och i samband med detta berättade finansminister Mikael Damberg att "tuffare tider väntar" och Aftonbladet undrar hur speciellt barnfamiljer ska få ihop ekonomin. Detta konstaterande är förstås inte Damberg ensam om, utan samstämmigheten rörande de tuffare tiderna är stor. Och orsaken är just inflationen. Alltså att pengarna mister sitt värde, vilket syns i det att det blir dyrare att leva.

Men varför har det gått så här? Varför skenar inflationen just nu? Man kan förstås skylla på Ryssland och Ukraina-kriget, men det är inte hela sanningen. Och som sanning är också den sådan att det finns en bakgrund som behöver lyftas fram för att sanningen ska vara någotsånär heltäckande. Mer om det senare.

Den skenande inflationen handlar, kort sagt, om energipriserna. Drivmedlen i trafiken har ökat kraftigt, liksom elpriserna. Dessa ökningar har i sin tur gjort att allt annat också blir dyrare. T.ex. blir maten dyrare att både producera och transportera, vilket sedan syns i butikerna. Det samma gäller också för t.ex. byggvaror. Således blir den stora frågan: Varför har energipriserna skenat?

Vill man göra det enkelt för sig (och följa det rådande narrativet) är svaret givetvis enkelt: Ukrainakriget. Men om vi ser på priskurvorna märker vi att både elpriserna och drivmedelspriserna började stiga brant redan FÖRE kriget. Dessutom kan vi, om vi ser på råoljepriserna och drivmedelspriserna, konstatera att råoljan (Brent) har varit mycket högre utan att de priser vi tvingas betala vid pumpstationerna har varit ens i närheten av dagens priser. Inte ens när vi betraktar olika indexförändringar som givetvis har uppstått över tid.

Det politiskt inkorrekta svaret är därför helt annorlunda. De skenande energipriserna och dagens strakt ökande inflation beror på politiska beslut som världens (och främst Europas) regeringar har fattat. Här kan vi också inkludera (de helt misslyckade) sanktionerna mot Ryssland och de följder dessa givetvis också har fått för energiprisernas utveckling.

Den stora boven i detta drama är klimatpolitiken. De långt misslyckade satsningarna på förnybar energi (läs: vind och sol) ligger till stor del bakom de skenande elpriserna. Givetvis då i kombination med Tysklands beroende av rysk gas – som i sin tur också beror på dåliga politiska beslut att stänga ner landets kärnkraftverk. Olika beslut rörande fossila drivmedel, också detta som en del av "klimatarbetet", har också drivit upp priset på bensin och diesel – och detta helt oberoende av Ukrainakriget och sanktionerna mot Ryssland.

Kort sagt: Det är den rödgröna klimatpolitiken (som, vilket i rättvisans namn bör sägas, idag bedrivs av så gott som hela det politiska färgspektret) som långt är orsak till dagens situation med en kraftigt ökande inflation.

Vad kommer detta då att få för följder? Jag nämnde redan samhällelig och politisk oreda och instabilitet. Redan nu ser vi också att väljarna överger de politiska partier som orsakat dagens situation och söker sig mot ytterhögern och delvis också yttervänstern. Den gångna helgens parlamentsval i Frankrike var ett första exempel på just detta. Vi kan förvänta oss mycket mer av samma sorts rörelse mellan polerna, eller snarare mot polerna, under den närmaste tiden. Detta kommer givetvis också att bidra stort till politisk instabilitet eftersom dessa ytterpartier inte är vana vid att sitta vid makten. Vidare ser vi redan också att klimatarbetet sätts på undantag när tiderna blir hårdare. Detta kan också på sikt trigga grön terrorism och åtminstone en radikalisering bland sådana element som vill se kraftigare klimatåtgärder.

Kort sagt: Vi har oroliga tider framför oss. Inte bara ekonomiskt utan också politiskt och i samhället i stort.  

 

Om sanktionerna och om att samla godhetspoäng

Enligt Eurobarometern finns det ett kraftigt stöd för sanktionerna mot Ryssland bland Europas folk. Men detta bara så länge följderna av sanktionerna inte drabbar en själv. När räkningen kommer i form av högre energi- och matpriser minskar stödet ordentligt. Detta enligt en nyhet som bl.a. Yles Text-TV publicerar nu på morgonen. 

Det här är förstås inget att förundras över. När t.ex. Ursula van der Leyen i början av kriget steg upp och talade om att "vi" behöver ta den smäll som sanktionerna innebär också för oss applåderades hennes uttalande av i princip alla som kan komma till tals, men när detta "vi" verkligen visade sig vara "vi" som i oss alla, då tystnade nog långt applåderna. Sedan dess har det också visat sig att detta "vi" inte alls betyder "vi" i bred mening, utan att vissa branscher och länder drabbas mycket hårdare än andra. När så skedde i samband med pandemibekämpningen var det viktigt att stöda de länder som drabbades hårdast genom en massiv medelförflyttning till speciellt Italien, men nu när det är andra länder (t.ex. Finland) som drabbas hårdare än andra lyser samma solidaritet med sin frånvaro. Är någon förvånad? 

Dessutom är det tyvärr svårt att se att de hårda sanktionerna verkligen skulle få önskat resultat. Vi tvingas betala extremt höga bränslepriser (som dock bara till en del beror på sanktionerna, men dock) som ett resultat av importförbudet mot rysk råolja. Men lider de ryska oljeproducenterna av detta? Nej, det gör de uppenbarligen inte eftersom länder som Kina och Indien nu passar på att fylla alla sina lager med billigare rysk olja. Så i slutändan är det således vi och vår ekonomi som lider av oljesanktionerna, inte Ryssland. Men vi får ju många "godhetspoäng", åtminstone i vår egen bokföring. Låt vara att dessa sedan inte har någon betydelse i någon annan bokföring. 

Tyvärr är det ofta så här det fungerar i dagens mediadrivna samhälle. Det som utmålas som något gott - låt sedan vara att det kanske inte alls ger den effekt som det sägs ge - satsas det på. Till vilket pris som helst. Det samma gäller långt också för klimatinsatserna i allmänhet och vindkraften i synnerhet. Vi skjuter oss själva i foten och tvingas lida av följderna av dåliga beslut, men det viktiga är ju att vi samlar många godhetspoäng! 

Dags att vakna?

Det är ännu länge till vintern, men redan nu kan vi se hur stora problem elmarknaden står inför. Under helgen låg spot-priset på el på några få cent per kWh (orsak: det blåste mycket), men nu när vinden har avtagit har priset rusat till runt 25 cent per kWh. NU. När elbehovet är lågt. Hur situationen kommer att se ut sedan i vinter när elbehovet är högt kan man bara drömma mardrömmar om. 

Tyskland har indikerat att de kommer att göra det enda förnuftiga i den här situationen och ersätta gasbortfallet med att bränna kol. Detta kan underlätta situationen en del, men vi borde senast nu vakna upp och inse att det inte går att bygga en stabil elmarknad på vindkraft. Vindkraften kan fungera som komplement, ja, men vi kan inte och får inte bygga ut och förlita oss mer på vindkraft än vad hittills har gjorts. Av allt att döma har vi redan gått för långt. 

Frågan är om vi är beredda att vakna ur vår godhetsslummer? Eller föredrar vi att tro att vi gör oss (och klimatet) en tjänst genom att försätta det ordnade samhället i fara? För faktum är att det är just vad vi håller på med nu.

Fungerande propaganda

En av gårdagens mer braskande nyheter var att många Pride-evenemang i Finland har råkat ut för trakasserier och vandalism. Rubriken är uppseendeväckande, men när man läser själva nyheten ser man att det igen handlar om regnbågspropaganda. Det visar sig nämligen att det hela bygger på en enkät i vilken arrangörerna har tillfrågats om vad de har upplevt. I några fall handlar det om verkliga olägenheter (en gasattack, en del stulna regnbågsflaggor), men huvuddelen av dessa "trakasserier" handlar om skriverier på sociala medier. Påstått kränkande sådana.

Det vi har konstaterat många gånger här på denna blogg är att detta med "kränkningar" är synnerligen subjektivt. I dagens klimat kan man överhuvudtaget inte skriva något, förutsatt att man inte skriver om vädret (och kanske inte ens då), som inte någon, någonstans, kan tänkas uppfattas som kränkande. Jag menar, t.o.m. det jag skriver här på denna blogg har vid upprepade tillfällen föreslagits vara "kränkande". Trots att det givetvis är allt annat.

Som sagt är denna nyhet uppseendeväckande, och det är förstås också avsikten. Regnbågsfolket behöver utmålas som mål för trakasserier och vandalism för att ytterligare skifta folkopinionen. Och det fungerar bevisligen. Men som sagt är grunden för detta synnerligen skakig. Men det är förstås av ingen betydelse. Ändamålet helgar nämligen medlen. Men för den som har ögon och öron som fungerar visar detta, ännu en gång, att vår vänsterliberala media inte är att lita på. 

Administrativ inavel

Idag sammanträder domkapitlet i Borgå stift.  Eller rättare sagt: Domkapitlets kollegium sammanträder. (Kollegiet är domkapitlets beslutande organ.) Från Pedersöre församlings horisont finns det två viktiga frågor på agendan. Dels ska det tas beslut om huruvida Dennis Svenfelt fortsätter som präst eller om han avkragas permanent. I en artikel i Hbl inför detta möte berättade direktören vid Kyrkans central för det svenskspråkiga arbetet Sixten Ekstrand att detta är en mycket sällsynt disciplinär åtgärd som kan komma i fråga om någon "undervisar och lär på ett sätt som står i rak motsats till det som kyrkan står för ... eller blivit dömd för ett synnerligen graverande brott".

Som jag skrev tidigare är frågan om kvinnliga präster idag något av ett lackmus-test. Guds ord är alldeles tillräckligt klart och tydligt i denna fråga, och därmed är det också tydligt att vår kyrka har gått tvärt emot sin egen bekännelse till Guds ord när prästämbetet öppnades för kvinnor. För att inte tala om när sådana manliga präster som vill hålla sig till Guds ord förvägras prästvigning eller, som nu i detta fall, riskerar avkragning av samma orsak. Kan en kyrka, eller i detta fall ett stift, räkna med någon välsignelse för sitt arbete när man beter sig på detta sätt? Jag ställer frågan. Men notera också att ifall Svenfelt verkligen blir avkragad är budskapet mycket tydligt: Han står då för något som är i rak motsats till det som kyrkan lär. Trots att han håller sig till Guds ord. Ergo: Vår kyrka står i rak motsats till Guds vilja så som den finns uttryckt i Bibeln. Notera också att den bibliska hållningen i ämbetsfrågan ALDRIG har förklarats vara heretisk. Om Svensfelt nu avkragas kommer domkapitlet mycket nära att göra just detta. 

Vidare kommer domkapitlet att utse den nye stiftsdekanen. Det är närmast chockerande hur media inför detta val har lyft fram en kandidat (Mia Anderssen-Löf) på så gott som total bekostnad av de övriga sökanden. Detta är i sig något som skulle förtjäna en närmare undersökning, och vad jag förstår kommer så också att ske. Vi får bara ge oss till tåls lite. Men det kanske mest chockerande i denna sak är något som ingen ännu har lyft fram och som jag blev uppmärksamgjord på bara för någon dag sedan. Det är alltså domkapitlet som ska välja stiftsdekan. Och stiftsdekanen sitter med i ... Just det. I domkapitlet. Som en av sju medlemmar. Domkapitlet väljer alltså vem som sitter i domkapitlet! Så här kan det ju bara inte få fungera. All förvaltning, på vilken nivå som helst, bygger på att ett beslutande organ väljs av en instans inför vilket detta organ sedan är ansvarigt. Att en instans, här domkapitlet, väljer sina egna medlemmar är således något alldeles oerhört. Detta, om något, skulle vara något för media att bubbla i. Förhoppningsvis kommer så också att ske, och när det sker ska det bli mycket intressant att höra hur domkapitlet och biskopen försöker slingra sig ur det. Lägg därtill givetvis då också det att det i så här små sammanhang alltid finns en viss "bästa broder"-mentalitet så har vi här en dubbel administrativ inavel som luktar mycket illa.

Bra spelöga

Svenska Yle rapporterade för några dagar sedan att det skett ett genombrott i den amerikanska senaten i och med att 20 senatorer (10 demokrater och 10 republikaner) nått en preliminär överenskommelse om att gå in för att rösta för strängare vapenlagar. Denna överenskommelse skulle innebära strängare bakgrundskontroll gällande personer under 21 år som vill köpa ett vapen. 

Det stora problemet i USA är ju mängden vapen som finns i samhället. Den nu aktuella överenskommelsen skulle därför få marginell betydelse, men den kommer, om den går igenom, att slå vapnen ur händerna på demokraterna inför höstens valrörelse. Vi har redans ett hur Joe Biden har försökt plocka alla möjliga politiska poäng på den senaste tidens masskjutningar - vilket i sig förstås är skamligt, men fullt förståeligt i den närmast hopplösa situation hans parti står i inför valet. De tio republikanska senatorerna som nu tar en medveten personlig risk i.o.m. denna överenskommelse tar bort denna möjlighet inför valrörelsen, och det indikerar ett mycket bra politiskt spelöga. 

Det är för övrigt intressant att - igen - se hur vår media helt okritiskt kopierar det vänstermedia i USA skriver. Det måste vara lätt att vara USA-korrespondent i dessa tider!  

Farlig nyhet

ÖT publicerade idag en intressant nyhet som säger att FN:s generalsekreterare António Guterres "varnar för att det finns en "farlig" skillnad mellan vad medborgare kräver för att bromsa klimatförändringarna och vad regeringar faktiskt gör åt saken".

Vad denna "farliga skillnad" består i sägs däremot inte. Inte heller sägs det något om varför det finns en skillnad här, något som tidningen faktiskt skulle ha kunnat göra. Det är nämligen självklart att världens olika regeringar, som har ett helhetsansvar för ekonomin och samhällsfunktionerna, inte kan gå in för de mest radikala klimatsatsningar som vissa klimathetsare föreslår. Problemet är sedan att vår vänsterliberala media idag lyfter fram dessa som om de skulle vara realistiska och nödvändiga för att stävja klimatförändringen. Men saken är den att klimathetsare som t.ex. Greta Thunberg inte klarar av att se hela bilden. Vi får hoppas att våra regeringar även i fortsättningen tar det helhetsansvar för samhället som sådana som Thunberg inte behöver ta. Och inte heller Antonio Guterres.

Gott mit uns?

Det var reformatorn Johan Calvin som på 1500-talet skrev om oss människor att vi alla har en avgudafabrik på våra axlar. Med det avsåg han givetvis vårt huvud. Och så rätt han hade! Vårt mänskliga tänkande är, om vi inte ges något yttre korrektiv, oerhört bra på att skapa avgudar. Alltså falska gudsbilder. Falska gudar. Falska "Jesusar".

Rubriken på detta inlägg syftar på den inskription de tyska nazisterna hade på sitt bältespänne. "Gud med oss!" Det kunde de förstås gravera in på sina bältespännen, men det betyder inte att Gud skulle ha varit med dem för det. Åtminstone inte den Gud som finns. Den gud de hade med sig i sitt företag var en avgud. Alltså en gud som de hade skapat åt sig själva, en gud som var sådan de ville att han skulle vara.

Samma fara lurpassar på oss alla. Detta eftersom vi alla har denna avgudafabrik på våra axlar. Vi har alla en tendens, och en vilja, att forma om Gud (eller rättare: gud) efter våra önskemål och i grund och botten efter oss själva. På så sätt får vi en gud som inte ställer andra krav på oss än de vi vill att ska ställas på oss. På så sätt får vi en gud som inte utmanar oss och inte uppmanar oss att lägga bort synden. På så sätt får vi en gud som inte blir oss till anstöt på något sätt. En gud som ställer ribban på överkomlig höjd. En "Jesus" som passar in. Som passar oss. Och framför allt: En gud som inte går på tvären med världen och tidsandan.

Men det är inte den Gud som finns. Och det är inte den Jesus som finns. Den Jesus som finns utmanar oss. Han ställer ribban på en sådan höjd att vi kommer till korta. Alla, utan undantag. Den Jesus som finns gör det klart för oss att vi är syndare. Syndare som misslyckas med att vara Gud behaglig. Detta å ena sidan. Men å andra sidan också en Jesus som klarar av att frälsa alla som kommer till honom. En Jesus som har förbarmande med oss syndare. En Jesus som älskar oss alla förbehållslöst.

Denna Gud som finns uppenbarar sig för oss i Bibeln. Han har valt detta sätt, alltså en skriven bok (eller rättare sagt 66 böcker), för att kommunicera med oss människor. Han kunde ha gjort det på andra sätt, men han valde detta. I Bibeln berättar han sanningen om vem han är, om vem vi är och om hurudan vår situation är inför honom. Därför är det så oerhört viktigt att vi, som kristna, LÄSER Bibeln, TROR Bibeln och LYDER Bibeln. Om vi inte gör det kommer den avgudafabrik vi har på våra axlar att ta över och ge oss en falsk bild av Gud. Och inte bara av Gud, utan också av oss själva och av världen runtomkring oss.

De tyska nazisterna hade fel. Den Gud som finns var inte med dem. Men de trodde det, och det var säkert en bidragande orsak till att de ställde till med så oerhört mycket elände och lidande. Men som sagt lurpassar precis samma villfarelse på oss alla. Avgudafabrikerna vilar nämligen inte och tar inga pauser.

När vi ser runt omkring oss idag ser vi liknande galenskaper spridas under det kristna namnet. Kanske inte med samma fruktansvärda följder som nazisternas villfarelse fick, men ändå. Alltid när vi skapar oss en avgud som vi formar efter våra egna önskemål blir det fel. Idag är den kanske största frestelsen att skapa oss en avgud som säger samma sak som världen säger. På detta sätt blir han, och i förlängningen vi kristna, inte till anstöt för världen. På detta sätt får vi vara med i denna världens fina salar.

Men priset för detta är fruktansvärt. Vi byter ut den Gud som finns mot en avgud. Vi struntar i det den Gud som finns har uppenbarat för oss. Åtminstone allt det som kan riskera bli till anstöt i världen. Allt det som gör oss obekväma och som kan leda till att vi möter motstånd.

En av de saker där världen idag far fruktansvärt fel är synen på manligt och kvinnligt. På mannen och kvinnan. (Vilket leder till mycket lidande.) Här skulle kyrkan ha en stor uppgift att fungera som salt i världen – salt förhindrar som bekant förruttnelse. Men i stället för att stå upp för den av Skaparen givna ordningen har vår kyrka, för att undvika motstånd och hån, valt att strunta i det den Gud som finns säger. Och därmed i själva den Gud som finns. Man har i stället skapat sig en avgud som säger det man vill att han ska säga.

Det kan te sig som ett fruktlöst företag att vara mot kvinnliga präster i dagens situation. Men det är i själva verket allt annat. Just denna fråga har, så som utvecklingen har gått, blivit något av ett lackmustest: Håller vi oss till det Gud har sagt, och i förlängningen till den Gud som finns och som talar till oss genom Bibeln, eller väljer vi att skapa oss en avgud som säger det samma som världen säger? En avgud som säger det vi vill höra och vars ord inte gör att vi hamnar på kant med världen?

I 1 Kor. 14, alltså där det talas om ordningen i den kristna församlingen och i den kristna gudstjänsten, får Paulus förmedla något som vid en första anblick låter helt fel. Han skriver att "Den som inte erkänner detta (alltså att predikoämbetet är förbehållet mannen) ska inte heller bli erkänd (underförstått av Gud själv)". Det här låter helt enkelt för hårt, och i många översättningar har översättarna därför försökt mildra ordens innebörd. Men detta är vad som sägs: Den som inte erkänner detta blir inte heller erkänd.

Nu kan vi fråga oss: Är denna fråga (om kvinnliga präster) faktiskt av sådan magnitud att den påverkar själva frälsningen? För det är ju vad ordet "erkänd" här innebär. Men sätt det hela i relation till det jag skrev ovan! Kan det vara så att ifall vi skapar oss en avgud som säger annat än det den Gud som finns säger, då har vi i själva verket inte längre någon relation med den Gud som finns, utan vår relation kommer då att vara med den avgud vi själva har skapat åt oss? Om vi inte erkänner den Gud som finns – och det han har sagt – blir inte heller vi erkända. Då står vi, hur hemskt det än låter, utanför frälsningen. Detta låter fortfarande hårt, men som jag ser det är detta en rimlig förklaring på det Paulus skriver.

För det vet vi: En falsk Jesus, en falsk gud, kan inte frälsa någon. Så här har vi alla all orsak att ta oss till vara.