Det nya frälset

I måndags kom utslaget i Helsingfors hovrätt i fallet Johanna Korhonen mot Alma Media och dess vd Kaj Telanne. Hovrätten gick, synnerligen beklagligt, mot tingsrättens tidigare dom och ansåg att Korhonen fick sparken från sitt jobb som chefredaktör på tidningen Lapin Kansa p.g.a. sin sexuella läggning. Telanne anser att domen är felaktig och undersöker möjligheterna att söka om besvärstillstånd till Högsta domstolen. Orsaken till uppsägningen var, enligt arbetsgivarens motivering, att Korhonen farit fram med osanning i anställningsintervjun för jobbet.

Jag har tidigare skrivit om detta fall, och jag gör det här och nu igen, eftersom jag anser att detta är ett så oerhört viktigt prejudikatfall. Med detta sagt hoppas jag att Telanne ansöker om, och får, tillstånd att pröva detta ännu i HD. Det skulle vara viktigt att det nu givna utslaget inte skulle förbli i kraft eftersom det ställer de homosexuella som grupp över vanliga arbetsplatsregler och så skapar ett nytt frälse. Redan medvetenheten om denna precedens leder helt säkert till att tröskeln höjs för en arbetsgivare att sparka en homosexuell anställd, och om denne ändå väljer att göra det kan den avskedade dra arbetsgivaren inför rätta och med stor sannolikhet få till stånd en fällande dom och dryga böter för arbetsgivaren.

Detta elände är inte Johanna Korhonens fel, det må poängteras. Men hon har insett de möjligheter den huvudlösa diskrimineringslagstiftningens ger henne, och hon använder sig av dessa. Hon inser också, förstås, att detta fall har en stor inneboende potential i.o.m. att det är ett prejudikatfall. Korhonen vet säkert, och det tror jag nog att de flesta numera borde ha insett, att detta inte längre handlar om henne och om Alma media, utan att detta numera är en fråga med mycket mera lyftkraft och mycket större spännvidd. Denna fråga har blivit en HBTQ-fråga. (Ska där vara ännu flera bokstäver? De blir flera med jämna mellanrum...) Ska vi ha ett nytt frälse, eller ska vi inte? Och i förlängningen: Hurudant samhälle ska vi ha?    

Jag hoppas, som sagt, att detta ännu blir en fråga för HD. Annars är vi ute på sju famnars vatten.

Den oförtjänta nåden

Dagens evangelietext (Matt. 20: 1-16) är en av de där texterna där Jesus går tvärt emot vårt mänskliga sätt att se på saker och ting. Vi och våra fackföreningar protesterar mot tanken på att den som bara jobbar en timme en dag ska få samma lön som den som har arbetat och slitit i tolv timmar med ett tungt arbete under, som det här handlade om, svåra förhållanden. Men Jesus hade lovat den förste en dagslön, och det samma åt den siste som kom i jobb vid den elfte timmen. Men hans motivering gäller fullt ut, när vi ser på det ur "arbetsgivarens" synvinkel: ”Varför skulle jag, i min godhet, inte få göra med det som är mitt som jag vill?”

Nå, nu är detta förstås inget evigt bud som Jesus menar att ska gälla för arbetsmarknaden i alla länder och i alla tider. (Även om det skulle bli intressant att se reaktionerna om en arbetsgivare skulle bete sig så som Jesus gjorde. Jag vågar lova att vi då skulle få ett klart och tydligt bevis på att människan inte alls har förändrats på 2000 år. Trots att idag många vill göra gällande just det...) Nej, det som Jesus här är talar om är hur Guds nåd fungerar. Den oförtjänta nåden. Den människan som levt hela sitt liv med Jesus får komma till samma himmel som den människan som kommit till Jesus på sin dödsbädd. Rövaren på korset, Moder Teresa och vem som helst av oss – alla står vi, när det gäller frälsningen, på samma linje. Ingen av oss kan frälsa oss själva med vad vi gjort eller gör, och Jesus frälser oss alla som sätter vår tro till honom – oberoende av om vi kom till honom i vår ungdom, mitt i livet eller på vår dödsbädd. Sådan är Guds nåd. Alltid tillräcklig för att frälsa alla som tror. För alltid gällande. Och alltid oförtjänt.

Jag läste en kommentar under en nyhet på Aftonbladets nätupplaga för någon dag sedan. Jag minns faktiskt inte vad nyheten handlade om, men det är egentligen oväsentligt i sammanhanget. Kommentaren, som kan hittas här och var på nätet i olika tappning och uppenbarligen är ett vanligt förekommande missförstånd är att alla religioner är kopior av varandra. Att Islam har en hel massa saker som är kopierade från den kristna tron, och att den kristna tron i sin tur har uppstått genom att man kopierat äldre religioner. Underförstått menar man förstås att alla religioner är mänskliga påhitt.

Men då har man missat detta med nåden. Den oförtjänta nåden som endast finns i kristendomen. Och som är det mest centrala i den kristna tron. Nåden, som är så fullständigt förnuftsvidrig att ingen människa någonsin skulle ha kunnat komma på den. Att hävda att Gud frälser en människa helt utan hennes egen förtjänst, helt utan hennes egna gärningar – det är något så galet, så fel, utifrån allt mänskligt sätt att se på saken – att det bara kan vara Gud som ligger bakom.

Det är denna nåd som Jesu liknelse handlar om. Jesu liknelse handlar inte hur arbetsmarknaden ska fungera, även om man här – om man vill - givetvis kan hitta stöd för arbetsgivarens rätt att betala mera lön åt vissa av sina anställda. Förutsatt att alla andra får det som överenskommits och de har rätt till. Men denna liknelse handlar som sagt inte om det, utan om nåden. Den oförtjänta nåden. Nåden som ensam kan frälsa dig och mig. Oberoende av vad vi har gjort eller inte gjort – och oberoende av när vi kommer till Jesus, om det sker tidigt eller sent i livet.

Och det är den sista lärdomen vi ska dra här och nu: Så länge vi kan och får höra det glada budskapet om Jesus och om nåden är det aldrig för sent att komma till Jesus. Om vi lämnar det till dödsbädden går vi förstås miste om mycket av det goda Jesus vill ge oss här i livet, men himlen får även den som kommer till Jesus t.o.m. på dödsbädden. Men vi vet också att alla inte får någon dödsbädd, och att det en dag kommer att vara för sent. Men ännu idag gäller nåden och Jesu ord om att den som kommer till mig kommer jag aldrig att kasta ut. För sådan är Gud, och sådan är hans nåd.      

Köttskatt?

Enligt Aftonbladet vill svenska Jordbruksverket införa en köttskatt i Sverige för att minska på köttkonsumtionen. (Svenskarna äter näst mest nötkött inom EU.) Och nej, jag kollade almanackan, det är INTE första april. Nå, som man kunde anta är det igen koldioxiden man vill åt. Den fullständigt förryckta (och, märk väl, obevisade) teorin att det är människan och hennes utsläpp av växthusgaser som ligger bakom temperaturförhöjningen föreslås alltså skörda nya offer. Nu är det (igen) bönderna som ska klämmas åt. Den föreslagna skatten skulle förstås betalas av konsumenterna, men en mindre köttkonsumtion (som sägs vara målet med skatten) drabbar bönderna.

Det skulle nog vara dags för oss att säga stopp nu. Utsläppshandeln var ju redan den en galenskap utan like, och nu detta. Förhoppningsvis tar beslutsfattarna i Sverige sitt förnuft till fånga innan man ställer till med mera elände under täckmanteln av miljöskydd. Ett fullständigt förfelat sådant, vill säga. Om samma energi, tid och pengar skulle ha satsats på det verkliga problemet, alltså nedsmutsningen och den miljöförstöring som vi människor åstadkommer genom att våldföra oss på naturen, skulle mycket ha kunnat vinnas. Men nu försöker man, genom den ena galna åtgärden efter den andra, stoppa något som vi människor troligtvis varken har åstadkommit eller kan göra något åt. Jag pratar alltså om ”klimatförändringen”.

Jag börjar misstänka att det finns en dold agenda bakom allt detta tal om - och alla dessa åtgärder för att försöka stoppa - denna påstådda klimatförändring. Eller är det helt enkelt bara så att något som upprepas tillräckligt ofta till sist blir en odiskutabel sanning? Nåja, så har det ju fungerat tidigare...

Obama, Giglio och homolobbyns makt

Barack Obama blir insvuren som president i USA i natt. Detta blir, som alla vet, hans andra period, och därför är det här ingen större nyhet. Jag är absolut ingen vän av Obama, och jag anser att vem som helst (av de andra kandidaterna i valet) skulle ha blivit en bättre president. Men det hör nu inte hit, åtminstone inte denna gång.

Det som höll på att bli en större nyhet i anslutningen till installationen var valet av pastor som skulle leverera välsignelsen. Valet föll ursprungligen på Louie Giglio, en 58-årig predikant och teologiedoktor som grundat ”The Passion Movement” och som är känd för sitt engagemang mot trafficking och människohandel. Emellertid grävde homolobbyn fram en predikan Giglio höll i mitten av 90-talet i vilken han kallade homosexualitet för synd och menade att en legalisering av enkönade äktenskap skulle underminera hela samhällsordningen. I predikan bad han dessutom sina åhörare att ”kärleksfullt men bestämt svara på homolobbyns aggressiva agenda”. (Citat från engelskspråkiga Wikipedia.)

Den press Giglio utsattes för efter detta ”avslöjande” ledde till att han avsade sig uppgiften till förmån för en pastor som hade de ”rätta” åsikterna i denna tydligen idag allt avgörande fråga. Motiveringen Giglio angav för sitt väjande är sådan att den förtjänar att lyftas fram: ”Det är troligt att mitt deltagande och den bön jag skulle komma att bära fram skulle bli överskuggad av de som vill göra sin agenda till installationens huvudfråga”. (Min översättning.) Giglio valde alltså att väja och att inte låta homolobbyn kapa detta installationstillfälle.

Så här stort inflytande har alltså homolobbyn i USA idag att de i princip kan stoppa alla som inte delar deras syn på homofrågan från att delta i dylika sammanhang. Det här är synnerligen skrämmande, speciellt som vi vet att denna fråga går som på räls, stadigt och allt snabbare framåt.

Nu blev detta en ganska negativ text. Som motvikt kan jag ge sista ordet åt Louie Giglio. Om du kan engelska rekommenderar jag starkt denna video. Lyssna och låt dig inspireras!