Radiohuset, Erica Vasama och pälsdjursnäringen

Jag har länge retat mig på radio Vegas eftermiddagsprogram ”Radiohuset”. De värderingar som detta program ofta och gärna ger uttryck för är, milt sagt, långt ifrån det jag vill stå för. Men man kan ju inte vara av samma åsikt som alla, så det får man väl acceptera – och byta kanal när man blir för uppretad. (Det har hänt, vill jag lova...)

Men igår gick redaktörerna (Tobias Larsson och speciellt Erica Vasama) över en gräns. Diskussionen tog avstamp i en ny kinesisk ordbok som hade lämnat bort det i talspråk använda ordet för homosexuell/Kamrat, och redaktörerna slutade i en fundering att författarna kanske har tänkt som så att det som inte nämns inte heller finns, eller att de på så sätt får det att försvinna. Vasama spann vidare på detta, och menade att om hon skulle ha möjligheten att få vissa saker att försvinna på detta sätt så skulle hon se till att pälsdjursuppfödningen försvann, liksom (bl.a.) våldtäkter och mensverk. (Redaktören nämnde pälsdjursnäringen först – underförstått är denna näring värre än våldtäkter...) Då, om dessa saker skulle försvinna, menade hon, skulle världen bli en bättre plats. Men, konstaterade hon till sist, homosexualiteten skulle få vara kvar.

Nu vet jag inte om det i Erica Vasamas fall handlar om ren och skär ondska, eller om människan fullständigt saknar omdöme. Och jag vet inte heller vad som är värre. Hon arbetar i ett företag (YLE) som är allmänfinansierat (licens ännu i år, nästa år skattefinansierat) och hon vet garanterat att arbete inom massmedia är opinionsbildande. Därför har hon ett ansvar för vad hon släpper ur sig. Nu går hon ut och hävdar att världen skulle vara en bättre plats om 20 000 arbetsplatser skulle försvinna från Finland. (För det är resultatet av hennes tankegångar!) Att världen skulle vara en bättre plats om en av de (få) landsbygdsnäringar som är genuint lönsam idag skulle försvinna och landsbygden på detta sätt skulle utarmas ytterligare. Att världens skulle vara en bättre plats om Finland gick miste om en knapp miljard i exportintäkter årligen och dessutom en hel massa skatteinkomster - både från de som arbetar inom företagen i nämnda näring och från företagen själva.

Jag hoppas att det handlar om tanklöshet och brist på omdöme, men jag är inte säker. Ännu osäkrare blir jag när Vasama, om hon skulle ha möjligheten att bestämma vad som skulle få vara kvar och vad som skulle försvinna, skulle välja att ha kvar homosexualiteten. Hon skulle alltså döma de homosexuella till ett liv i kamp och/eller synd och elände även om hon skulle ha möjligheten att få hela fenomenet att försvinna.  

Tack och lov har nu inte Erica Vasama makten att säga vad som ska finnas kvar och vad som ska försvinna. Men hon är redaktör på radion, och som sådan är hon opinionsbildare. Därav denna bloggtext. Erica Vasama använder en allmänfinansierad radiokanal till att racka ner på en laglig näring och på ärligt och hårt arbetande finländare. Så kan man helt enkelt inte göra! Skäms på henne! Nu handlar ju detta om pälsdjursfarmarna. Och vi är vana att få ta dylik skit. Här i Finland har vi ju det ändå relativt bra – inga mordhot och mordbränder ännu som i Sverige, men med den här farten så kommer väl nog det också så småningom. Men tänk om hon i stället på detta sätt skulle ha attackerat Finlands bönder? Vilket ramaskri skulle det inte ha blivit!

Jag överväger att anmäla Erica Vasama och hela ”Radiohuset” till Opinionsnämnden för massmedier, även om detta är en fullständigt tandlös instans. Råd, någon! Lönar det sig? Men en sak kan jag hur som helst göra. (Som säkert inte heller det lönar sig, men det får mig åtminstone på lite bättre humör...) Jag kan skriva en bloggtext – och avsluta den på ett dramatiskt sätt...

Om jag skulle ha möjligheten att få bort något fenomen i samhället genom att lämna bort det ur min ordlista så skulle ”Radiohuset” vara högt uppe på den listan. Våldtäkter skulle vara före, men inte mycket. I klartext: Lägg ner skiten! Och sätt en fot i ändan på Erica Vasama. En människa som inte har bättre omdöme än vad hon har (eller vad det nu handlar om) ska inte jobba på radion.

Svar till Björn Vikström

Jag får börja med att tacka Björn Vikström för de preciseringar han framförde i ÖT den 18/7. De var nödvändiga. Likafullt kommer vi (förstås) inte ifrån det faktum att det här föreligger en djup oenighet i sak. Inte i allt, men i mycket – och framför allt i själva grundfrågan, alltså hur vi ska se på bibelordet. Det biskopen skriver om att läsa Bibeln öppet och ärligt – och att inte blunda för/tiga om de svårigheter som den innehåller kan jag förstås hålla med om till 100%. Men det är ingalunda hopplöst för oss att förstå Bibeln. Tvärtom!

Det första, och det viktigaste, när vi läser Bibeln är att vi gör det, inte för att försöka hitta stöd för våra egna synpunkter, utan för att försöka förstå vad Gud vill säga åt oss. Vad han anser om saker och ting – för att sedan rätta oss och våra åsikter efter detta. Allt annat är, som jag ser det, djupt oärligt. Hit hör också den av BV:s far John Vikström konstruerade ”tvåkorgsläran” som säger att det som hör till trons område är evigt, medan det som hör till kärlekens område, alltså alla etiska utsagor, kan vara föremål för omtolkning i enlighet med vad tiden kräver. (Denna tvåkorgslära skiner igenom i BV:s insändare, även om den inte uttryckligen nämns.) Man bör observera att det i Bibeln helt saknas grund för någon sådan uppdelning, liksom hos både kyrkofäderna och reformatorerna, och att denna tvåkorgslära har konstruerats enbart för att vi ska kunna frångå klara bibelord i etiska frågor.

Hur ska vi då göra, rent praktiskt, när vi läser Bibeln, om vi vill göra det öppet och ärligt? Det finns några enkla principer som underlättar förståelsen och som undanröjer de flesta ”tolkningssvårigheter”. För det första ska vi läsa innantill. Alltså så som det står skrivet. Bibeln är Guds ord, ja, men den är skriven med mänskliga ord, i avsikt att vi människor ska kunna läsa och förstå. Oftast framgår det av sammanhanget och av innehållet om det som sägs ska förstås bildligt eller bokstavligt. Samt om det är tidsbundet eller evigt gällande. Direkt innantilläsning löser faktiskt de flesta knutarna. Sedan finns det förstås avsnitt och saker i Bibeln som är mera svåra att förstå vid direkt innantilläsning. Då får vi gå till nästa princip, nämligen att låta Skrift förklara Skrift. Alltså så att de klara ställena får förklara de mera dunkla. Min erfarenhet är att detta löser de flesta av knutar som den första principen inte lyckats lösa. Man kan också med fördel använda en god kommentar, detta underlättar speciellt förståelsen av den tid på vilken Bibeln skrevs. Själv använder jag gärna och ofta Bo Giertz kommentar till NT. Sedan, och detta kan inte betonas tillräckligt, får vi be om den Helige Andes ledning och ljus över ordet när vi läser. Bibeln är som sagt ett levande ord, och den öppnar sig för oss när vi läser den med öppna sinnen för vad Gud säger.

Jag hade förväntat mig av en biskop som uttalar sig i dessa frågor att han skulle ha poängterat hur viktigt det är att läsa Guds ord, och också att han skulle ha redogjort för de ovan nämnda principerna för bibelförståelse. Vårt huvudproblem i kyrkan idag är nämligen att det är så många som inte läser Guds ord. Och att en del av de som läser inte gör det på rätt sätt. De ”tolkningsproblem” som finns handlar dessutom inte i första hand om att vi inte kan förstå vad Gud säger i sitt ord, utan om att vi inte vill förstå. Att vi inte vill bli tillrättavisade av Guds eget ord och att vi inte vill ändra oss när vi har kommit i konflikt med bibelordet. Jan-Erik Nybergs insändare (ÖT 14/7) visar detta med all önskvärd tydlighet.

Jag vill uppmana dig som läser detta att våga ta dig an Bibeln. Öppna den, läs den och låt Gud tala till dig! Visst. Det kan vara smärtsamt, för Gud är en helig Gud och hans ord går många gånger tvärt emot tidsandan och den som låter sig formas av ordet i stället för av tidsandan kommer oundvikligen att komma i konflikt med det som är populärt och inne idag. Men Bibeln är Guds ord – och den har ett angeläget ärende till oss alla.

Kristian Nyman, Esse

ÖT-insändare 3/7

Björn Vikström går i ÖT 19/6 in i den diskussion om den kristna tron, Bibeln och samtiden som har förts på insändarplats i denna tidning under en längre tid. Hans hållning är, som vanligt, till synes positiv och inkluderande, men om man ser lite närmare på vad han egentligen skriver inser man att det är förödande åsikter han för fram. Nu får jag säga detta väldigt tydligt: Jag är synnerligen obekväm med att på detta sätt offentligt gå till rätta med en biskop, detta alldeles speciellt som det handlar om en, privat, så trevlig människa som Björn Vikström. Men det han framförde i sin insändare behöver bemötas.

Biskopen skriver: ”Men Jesus visade att buden behöver tolkas kärleksfullt i relation till de konkreta människor som lever här och nu.” Vad menas med detta? Visst ser vi i Jesus och hans verk det tydligaste uttrycket för Guds kärlek till oss människor, men Jesus gjorde synnerligen klart att det lagen säger, det gäller. Det var ju faktiskt han som sade att ”inte en prick ska förgå”. Han erbjuder oss aldrig heller någon ”tolkning” som gör att Guds ords ja blir ett nej, eller tvärtom. Nej, utan ”Guds ord vi måste låta stå”. Detta gäller ännu idag. Framför allt när det gäller evangeliet, men också när Bibeln uttalar sig i etiska frågor. Om vi vill leva ut Guds kärlek i världen kan och får vi inte försöka vara kärleksfullare än Herren själv genom att tillåta det som Guds ord förbjuder. Det gjorde inte heller Jesus medan han vandrade här. Den som försöker sig på detta kommer nämligen att leda människor vilse – och det är allvarliga saker!

Bibeln är heller inte, i motsats till vad biskopen påstår, någon ”brokig bok”. Bibelordet är, som rubriken för biskopens insändare också säger, ett levande ord, och Skriftens enhet och inre klarhet öppnar sig för den som tar sig an den för det som den själv utger sig för att vara, nämligen Guds eget ord. Att en biskop på detta sätt använder sig av samma – dåliga – argument som trons belackare, ateister och moderna humanister gör är ur apologetisk synvinkel fullständigt förödande – och ur kyrkohistoriskt perspektiv något alldeles oerhört. En biskop ska försvara tron och de kristnas enhet, inte riva ner och förstöra.

Biskopen skriver vidare att: ”Det går att hitta enstaka bibelverser som stöder månggifte, barnaga, slaveri, folkmord och etniska rensningar, fördömande av homosexuella och stöd för ett patriarkalt samhälle.” Visst går det att göra det – om man uttryckligen går in för att göra det och lyfter ut bibelord ur deras sammanhang. Så som biskop borde Björn Vikström veta bättre än att göra så som han gör här. För han vet hur det ligger till med dessa saker – eller han borde åtminstone göra det.

Nu är ju en insändare allt annat än ett optimalt forum för att ta upp allt det som biskopen nämner, men vi kan ta ett exempel. Slaveriet. När Paulus skrev sitt brev till Filemon (för det är vanligen detta som åberopas) var slaveriet allmänt förekommande. Nu är ju Evangeliet ingen inomvärldslig befrielserörelse, och Paulus uppgift var INTE att gå till rätta med varje oegentlighet som fanns i det dåtida samhället. Nej, utan Paulus uppgift var att sprida evangeliet – det glada budskapet om frihet från slaveriet under fördärvsmakterna. De kristna var dessutom på den här tiden s.a.s ”ute i marginalen” och därför helt utan makt att påverka de samhälleliga strukturerna. Därför går Paulus inte till rätta med det elände som slaveriet innebär. Men observera att han inte heller på något sätt skulle rättfärdiga slaveriet som institution – vad han skriver om slavhandlare i 1Tim. 1 är nog så avslöjande för vad hållningen gentemot slaveriet är . Att det sedan var de kristna som, århundraden senare - och med det kristna evangeliet och den frihet detta erbjuder som vägkost - gick i spetsen när slaveriet kom att avskaffas i västerlandet är bara naturligt. Men då hade situationen vänt vad gäller de kristnas möjligheter att påverka den samhälleliga utvecklingen.

En tidningsinsändare är som sagt inte rätt forum att avhandla dessa saker. Men det biskopen skrev kan och får inte stå oemotsagt. Låt mig till sist ännu en gång uttrycka min stora sorg och bestörtning över att en biskop uttrycker sig offentligt på detta sätt och villigt gör sig till redskap för krafter som vill underminera bibelordets auktoritet och förlöjliga den kristna tron. Det är som sagt något alldeles oerhört och det står i fullständig strid med det som är biskopens uppgift.   

Kristian Nyman, Esse

Orsak och verkan

Jag har radio i mina hörselskydd som jag använder när jag kör utfodringstrucken. De börjar vara till åren och de fungerar bara när de känner för det. Speciellt svårt är det att lyckas få in Vega – och att sedan hållas på rätt frekvens. Idag blev det därför till att jag lyssnade en stund på Radio Suomi. Jag kom in mitt i vad som måste ha varit någon form av kåseri/”kolumn”-grej – en kvinna talade med stor lidelse om hur oetiskt det är att undervisa i religion i skolan. Detta eftersom man lär barnen att ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Detta är, menade hon, att ljuga för barnen. Hon menade vidare att ”hemma får föräldrarna berätta vad som helst – t.ex. att en gigantisk rosa ödla har värpt ut hela jorden, men i skolan måste man hålla sig till sanningen”.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att en stor smäll, följd av att liv uppstår av sig själv och utvecklas genom årmiljonerna för att nu komma fram till det vi ser idag – det är nog på samma nivå som den här tantens rosafärgade ödlor... Sedan försökte jag igen ratta in Vega. Och det lyckades faktiskt. Bara för att där få höra om ännu en stolt homosexuell som kommit ur skåpet. Jag stängde av radion.

Men så slog det mig en sak. I Romarbrevet 1 talar Paulus om orsak och verkan, från vers 18 framåt. Han talar om ”Guds vrede som uppenbaras från himlen över all ogudaktighet”, om ”människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen”  och om att ”fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påsod att de var visa, men de blev dårar. Och så: ”därför utelämnade Gud dem...” Till sina begär. Otukt. Homosexualitet. Ondska. Girighet. Elakhet osv, osv. För att de inte erkände Skaparen. Det finns där i Rom. 1. Så tydligt skrivet så man kunde tänka att alla skulle se och förstå det. Men icke. Men inte desto mindre: Orsak och verkan. Inte på inidividplanet, men kollektivt. För så fungerar det. Herre förbarma dig över oss!