Herren håller sina löften!

"Se, dagar skall komma, säger HERREN, då man inte mer skall säga: "Så sant HERREN lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant HERREN lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Så skall de få bo i sitt land." (Jer. 23:7-8)

Detta att Gud förde Israels folk upp ur Egypten var en oerhört stor sak för det judiska folket. Det var då, och under den därpåföljande ökenvandringen, de blev sammansvetsade som ett folk. Uttåget, och ökenvandringen, definierade det judiska folket som folk. Sedan, när de kom in i landet efter den förlängda exilen i öknen och fick landet som sitt av Herren, kom Israel att bli Israel på riktigt. Detta var så avgörande för folket, att allt som gjordes och allt vad folket företog sig efter detta på sätt eller annat relaterades till detta. Herrens handlande med folket sågs också alltid med detta som bakgrund.

Men nu vill Jeremia här visa på att det en dag kommer att ske något som kommer att betraktas som ett ännu större under – till och med så att detta nya under kommer att överskugga uttåget ur Egypten när någon vill hänvisa till något som Herren har gjort. Herren ska nämligen samla tillhopa avkomlingar av folket från alla länderna och framför allt från det stora landet i norr. Märk nu väl att detta sägs innan folket har fördrivits från landet. Folket måste nog ha tyckt att Jeremia var ganska tossig: Påstå att det ska bli en ihopsamling av folkets avkomma när folket bor i trygghet i sitt eget land! Men här ser vi att det Herren säger, det kommer också att ske. När Jeremia burit fram denna profetia dröjde det inte länge innan folket fördrevs från Jerusalem och Israel en första gång genom Nebukadnessar. Sedan kom de tillbaka efter 70 år (som också var förutsagt), för att igen några hundra år senare bli slutgiltigt fördrivna av romarna. När detta skedde var Jeremias profetia inget som någon längre skrattade åt. I stället lästes den, och de kringspridda hoppades, och längtade. "Nästa år i Jerusalem!"

Men uppfyllelsen dröjde. Det gick hundra år, sedan hundra år till. Sedan hade mitt i allt tusen år gått, och ännu hade inte profetian uppfyllts. Det gick 1500 år, 1800 år... Och så, nästan 1900 år efter att folket spridits bland folken – nästan 2600 år efter att profetian uttalades – uppfyller Herren den profetia han gav Jeremia att frambära. 1948 bildades staten Israel, och då sker detta som det judiska folket i förskingringen hade väntat och längtat efter så länge: Herren för avkomlingar av Israels folk från landet i norr och alla andra länder dit han hade fördrivit dem.

 

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att Herren uppfyller det han har lovat. Alltid. Det kan dröja, till och med väldigt länge. Men om Herren har sagt något, då gör han det. Om han har lovat någonting, då kommer det att ske. Förr eller senare. I detta fallet senare, men det skedde. För att Herren hade sagt det.

500 000

"De har övergivit mig och vanärat denna plats och där tänt rökelse åt andra gudar som varken de själva eller deras fäder eller Juda kungar har känt. De har uppfyllt denna plats med oskyldigt blod och byggt baalshöjder för att bränna upp sina barn i eld till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har befallt eller talat om eller ens tänkt mig något sådant." (Jer. 19:4-5)

Sedan 1970 har en halv miljon finländare dödats i det största folkmordet detta land någonsin har skådat. Jag skriver "mördats" även om detta har skett helt lagligt. Jag talar givetvis om alla de små barn som har aborterats. Om dessa barn skulle ha fått leva skulle många av dem redan ha haft egna barn, varför det inte alls är någon oäven gissning att påstå att en miljon finländare som skulle ha funnits idag inte finns. En sjättedel av alla finländare har utraderats.

Vems är ansvaret för detta? Vem kommer en dag att tvingas stå inför Herrens domstol och få frågan: Var är dina bröder och systrar som jag hade tänkt men som du inte tillät att få finnas? Går du och jag fria? Hur är det med de politiker som hade makt att förändra situationen men som inte gjorde det? Kanske för att de var rädda om sin position, kanske för att de inte ville bli spottkoppar för den "upplysta" allmänheten? Hur är det med alla de män som orsakat den oönskade graviditeten och sedan inte varit beredda att bära sitt ansvar?

Jag tror inte att någon av oss går helt fria. Alla av oss skulle ha kunnat göra något, och de allra flesta skulle ha kunnat göra mera än det vi har gjort.

Jag har dessutom funderat mycket på det enorma sår som finns i den finländska folksjälen som ett resultat av alla dessa mord. Det finns knappast någon av oss som inte på ett eller annat sätt är drabbade, och många är de - speciellt kvinnor - som lever sina liv med ett öppet sår i sin själ. Det som dessutom gör situationen ännu värre är att vi idag har tappat bort honom, den ende, som kan läka detta sår. 

Reklam!

Jag har i regel inte gjort reklam här på bloggen, men nu ska jag göra ett litet undantag. I morgon kväll (20/9), närmare bestämt kl 19, kommer det att ordnas ett möte i Pensala bönehus. Medverkande, förutom undertecknad, är Tomas Klemets och för sångprogrammet står TerEs-kvartetten.

Jag märkte, när jag satt och förberedde, att min predikan kom att bli ganska "apologetisk". Av någon anledning har det gått lite i den riktningen för mig den senaste tiden. Observera nu att jag verkligen inte betraktar mig som (och inte heller är) någon apologet, men jag håller på att bli mer och mer intresserad av ämnet. Så nu blir det alltså en apologetisk predikan. Temat kunde kanske sägas vara "History is His Story", historiker som jag ju ändå är...

Så om du inte har något tvingande program (som inte går att flytta) så är du varmt välkommen med på möte till Pensala i morgon kväll! 

Isis och väst II

I måndags var jag, som jag berättade i den senaste texten, till Terjärv och lyssnade på Daniel Shayesteh. Jag hade, liksom många andra, tillfälle att lyssna till honom redan under helgen på Kyrkhelgen i Karleby, och då konstaterade vi att det finns många idag som gärna har åsikter om Isis, om Islam och om vad som borde göras åt situationen, men att det finns få som verkligen VET. Den här mannen är en av dessa. Han var med (tillsammans med två andra) och grundade Hizbollah, och han har utbildat terrorister och självmordsbombare. Vem är bättre att säga vad radikal Islam är och hur denna bör bemötas än en person som själv har varit radikal islamist och kanske en av de värsta av de värsta?

Efter hans vittnesbörd (som han delat 1500 gånger!) gavs det tillfälle att ställa frågor, och jag passade på att fråga hur väst borde bemöta Isis och vad som borde göras åt situationen. På detta svarade Shayesteh (och hans tolk Johan Candelin) med att först berätta vad Isis vill. Deras huvudmål är att krossa judarna och väst. (Observera här att alla rättrogna muslimers plikt är att döda judar och de kristna.) För att åstadkomma detta erövrar Isis först de muslimska länder som har varit "för vänligt inställda" till Israel och väst. Detta är vad som just nu håller på att hända. Sedan är följande mål att erövra Israel (och slakta judarna) och göra Jerusalem till kalifatets huvudstad, varefter de kärnvapen som har erövrats riktas mot väst med tillsammans med ultimatumet att omvända sig eller att dö. Detta helt i linje med den erövrings- och "evangelisationstaktik" som redan Muhammed tillämpade.

Efter detta tog Shayesteh en bild: Om en argsint vargflock angriper Terjärv och börjar döda folk kommer vi att reagera på två sätt. Först dödar vi vargarna så att de inte längre kommer åt att terrorisera oss ("Short term solution"), och sedan bygger vi någon form av stängsel som gör att inga nya vargflockar kommer åt att anfalla oss ("Long term solution"). På samma sätt måste Isis bemötas. De måste stoppas där de finns, och det är oerhört viktigt att kväva detta i sin linda. ("Short term solution") Om inte detta görs kommer vi att hamna in i något som vi på inga villkor vill vara med om. Här behöver vi också observera att Isis inte är någon vanlig terroristorganisation, utan i det närmaste en statsbildning. De har pengar, de har satsat på internet (information, värvningar) redan en längre tid, och så har de också lyckats locka till sig militärer med höga grader och stor erfarenhet av krig och strider. Detta innebär att det inte är någon liten utmaning att krossa Isis.

Sedan, när detta har gjorts, kommer vi in på följande sak som behöver göras, alltså byggandet av "stängslet". "The long term solution", alltså. Denna handlar om kunskap. Kunskap om vad Islam är och hur radikal Islam fungerar. Det är oroväckande att det idag i väst finns många politiker och journalister som tror att Islam är i det närmaste ofarligt, och att våldshandlingarna bottnar i något annat än i religionen. Här behövs det alltså kunskap. Men inte bara det. Vi behöver också, enligt Shayesteh, kunskap om den överlägset bästa religionen som finns - alltså om den kristna tron. (När han sade detta viftade han energiskt med sin Bibel - som han (om NT) säger är den överlägset bästa boken som finns när det gäller gudsuppenbarelsen!) 

För se, vi har ett massivt problem som kommer att explodera i ansiktet på oss sedan när kriget mot Isis är över. Det finns idag ca 200 finländska medborgare som strider för Isis. 5000 brittiska medborgare. Och så vidare. Dessa kommer att komma tillbaka, och det går inte att stoppa dem vid gränsen eftersom de har giltiga pass. Finländska pass. Brittiska pass. Dessa islamister har blivit vana att döda de "otrogna", och det är knappast någon vild gissning att säga att de kommer att fortsätta med det sedan när de kommit tillbaka hit. Det enda som kan stoppa dem är att de får möta levande kristendom och se vad kristen kärlek är och vad den gör. För dessa människor är inga idioter. (Enligt Shayesteh och Candelin.) Om och när de möter levande och kärleksfull kristendom i funktion kommer de att förstå att detta är något helt annat än den hatiska religion de är offer för. Då, och endast då, kan de stoppas. (Bibelns budskap är att vi ska älska våra fiender och göra gott mot dem, medan Koranen säger att vi ska döda våra fiender. Här finns en viss skillnad...) Detta är den överlägset bästa evangelisationsmetoden när det gäller att föra en muslim till Kristus - om det sedan gäller en radikal islamist eller en moderat, sekulariserad muslim. Att de får se kristen kärlek i praktiken.

Problemet här är bara det att det idag finns så väldigt lite levande och sann kristen tro kvar i väst, och här kommer kunskapen om vår egen tro in i bilden. Bibeln, och framför allt Kristus. Det är det "stängsel" som behövs för att stoppa Isis och annan radikal islamism på lång sikt. Lämnar vi det med att vi bombar Isis tills rörelsen är tillintetgjord kommer det bara att komma nya ledare och nya organisationer. Så vi behöver bygga "stängsel". Alltså satsa på kunskap. Förbereda oss. Lära oss vad Islam är, och framför allt vad den kristna tron är och vem Kristus är.  

Hopplöst?

En av nyheterna i nattens nyhetsflöde är att en belgisk 50-årig mördare och våldtäktsman har beviljats rätten att dö. Belgien har inte dödsstraff, men eutanasi har varit tillåtet i över 10 år och även andra än dödssjuka människor har begått eutanasi. Under fjolåret registrerades rekordmånga fall när 1800 människor avslutade sina liv på detta sätt. Motiveringen till mannens önskan att få dö är att han "inte har några förhoppningar att bli frigiven eftersom han inte kan göra något åt sin våldsamma och sexualfixerade natur och livet i fängelset är outhärdligt".

Jag måste säga att jag känner en stor uppgivenhet när jag läser denna nyhet. Inte i första hand över denna människa och det elände han av allt att döma upplever, men över hela det sekulariserade västerlandet. Vårt största problem, i alla kategorier, är att vi, som folk, har tappat bort Evangeliet - och med det hoppet. Hoppet om evigheten, men också hoppet om förändring. Den här mannen har förstås helt rätt i det att han själv inte kan göra något åt sin natur. En människa som sitter fast i gyttjan långt över knäna kan helt enkelt inte ta sig själv i håret och lyfta upp sig själv. Det förstår nog alla. Men det finns en som kan, men honom har vi alltså tappat bort.

Jag var i går kväll till Terjärv församlingshem och lyssnade på Daniel Shayesteh. Han var en av de tre grundarna av den Iranska Hizbollah-organisationen (som sedan i sin tur grundade den libanesiska grenen av samma organisation). Han var ansvarig för utbildandet av självmordsbombare och drog kurser i hur man lär sig att hata. Detta för att det blinda hatet är en förutsättning för att en människa ska kunna göra ett självmordsuppdrag. Rent mänskligt sett borde denne man har varit ett fullständigt hopplöst fall. Mycket hopplösare än denne belgiske mördare. Men nu är det bara så att det inte finns några hopplösa fall för Jesus. Det som däremot gör situationen hopplös för denne belgare är att han lever i ett samhälle där den kristna tron - och Herren Jesus Kristus - inte längre finns med. Vi har, i vår inbillade vishet och självtillräcklighet, valt att stänga ute den ende som kan ge oss det hopp som inte förstod att vi behövde och som vi nu, som hela nationer, håller på att dö förutan. Vissa av oss långsammare, andra - som denne belgiske man - snabbare. Men slutresultatet är det samma, liksom orsaken.

"Utan Gud och utan hopp i världen." Det ska tydligen till en före detta radikal muslim och terroristledare för att sätta ljuskäglan på detta idag.  

Dan Ashbel

I går kväll hölls en, av allt att döma, mycket intressant samling i pingstkyrkan i Jakobstad. Huvudgäst och -talare var Israels ambassadör i Finland och Estland Dan Ashbel. ÖT hade en kort tid idag en synnerligen belysande artikel på sin webbplats som berättade om vad som sades på detta möte. Tyvärr har den numera (onödigt snabbt) tagits bort och kan enbart hittas i arkivet.

Ambassadör Ashbel konstaterar i artikeln bland annat att "Hamas använder sig av befolkningen i Gaza för att skydda sina vapen medan Israel använder sig av vapen för att skydda sin befolkning." Ashbel konstaterar vidare att "Omvärlden förstår inte. Hamas bryr sig inte om sin befolknings välbefinnande. De säger till oss: Ni Israeler älskar livet lika mycket som vi älskar döden.
När du ställer frågan om de inte är intresserade av sin befolknings välbefinnande är det en fullständigt naturlig fråga för någon som lever i en demokrati." Men underförstått: Inte för dem.

"Det här är den motpart vi har att göra med. Vi har inte att göra med den finländska armén. Hamas saknar respekt för både den internationella humanitära rätten och sin egen befolkning. I Gaza finns det tre, fyra olika organisationer som tävlar om vem som är starkast och som importerar vapen. De rustar sig med vapen upp till tänderna och de använder dem."

"Man brukar alltid säga: Om det finns vilja, finns det en lösning. Frågan är om det finns vilja.
Så länge motparten vägrar att acceptera staten Israels existens är svaret på frågan nej.
Jag kan förhandla med någon som säger att den här biten land är min, inte din, men kan jag förhandla med någon som anser att jag inte har rätt att existera?"

"Israel har anklagats för att reagera för starkt på raketanfallen. Men föreställ er att en raket exploderar i Jakobstad. Vilken skulle din reaktion vara? Skulle du förvänta dig att din regering försvarade dig?"





Dan Ashbel är av allt att döma en man som kan uttrycka sig. Man skulle bara hoppas att hans ord skulle nå, och kunna förstås, av den breda allmänheten. Tyvärr är det väldigt sällan han, och andra Israeliska ambassadörer, får komma till tals i media. Denna artikel var ett välkommet undantag, och den länder ÖT till heder. Tyvärr plockades den som sagt bort onödigt snabbt från webbsidan, och man kan givetvis spekulera i varför så skedde. 

Biskopen

Vårt nya församlingshem i Esse är äntligen klart. Vi har varit utan församlingshem sedan det gamla revs p.g.a. mögelproblem för ca sex år sedan, och efter många turer, fördröjningar och mycket elände (framför allt för de anställda) står det nya hemmet klart. Det är verkligen ingen överdrift att säga att det är efterlängtat! På fredag sker den officiella överlåtelsen av byggnaden, och huset tas sedan i bruk med en ”ibruktagningsgudstjänst” på söndag. Detta är en festdag för hela församlingen. Eller så borde det vara.

Jag kommer emellertid inte att delta i festligheterna, och det är väl ingen underdrift att säga att jag känner mig lite utanför det hela. (Vad jag har förstått är jag kanske den ende som reagerar på detta sätt.) Programmet ser intressant ut, och det kommer säkert att vara mycket folk och en på många sätt riktigt trevlig tillställning. MEN. Björn Vikström kommer att predika i gudstjänsten.

Biskopen är, har jag förstått, en mycket trevlig människa. Sympatisk, vänlig och en sådan människa man gärna är vän med. Så har det berättats för mig av sådana som känner honom. Själv har jag inte, vad jag kan påminna mig, träffat honom IRL, men vi har nog fört en del diskussioner i dagspressen och på kp-bloggen då när det begav sig. Mestadels i god ton, trots att åsikterna divergerar ganska ordentligt. Så vad jag har sett av honom kan jag bara bekräfta de omdömen andra har gett. Problemet är bara det att Björn Vikström svårligen kan beskrivas som något annat än en villolärare. Det han skriver och säger underminerar Guds ord och Guds ords auktoritet, och hans biskopliga tjänst har varit sådan att han har splittrat mera än han har samlat. (Observera här att en biskop ska samla kring Guds ord, inte kring något annat, och hur en biskop än försöker samla – om detta sker kring något annat än Guds ords sanning – kommer slutresultatet att vara splittring.)

Guds ord är väldigt tydlig på denna punkt: En villolärare ska vi visa ifrån oss. Sådana ska inte ges tillträde till predikstolar, helt enkelt.

Nu ska jag försöka vara så tydlig jag bara kan. Detta ska INTE förstås som någon kritik av varken de anställda i Esse eller av församlingsrådet. Jag förstår nämligen att detta inte alls är enkelt för någon av de inblandade. Men slutresultatet är nu sådant det är, och jag väljer att markera mitt avståndstagande genom att inte delta – och genom att på detta sätt och på denna plats berätta varför. För min del skulle jag ha föredragit att kyrkoherden, som jag har förtroende för, skulle ha predikat. Då skulle jag gärna ha deltagit. Men som det nu är blandar jag mig inte i det hela. Eller det där blev fel. Visst kommer jag att blanda mig i det – vi har bett och fortsätter att be för Björn Vikström att han, när han går upp i predikstolen i det nya församlingshemmet, skulle drabbas av Guds kärlek och få av ett styng i sitt hjärta. Ett styng som skulle bli honom till omvändelse och liv – och till välsignelse för den kyrka och det stift han är satt att tjäna.

Nu kanske någon ännu frågar att hur kan jag säga på detta sätt? Hur kan jag vara så här ”hård”? Borde inte en människa som lever i och av Guds nåd även vara nådig mot alla andra? På det kan jag bara svara att visst ska vi vara det. Men när Guds ord och Guds ords auktoritet förtrampas av sådana som borde värna de samma, då måste vi säga till. Dels för deras skull som gör sig skyldiga till detta (hur skulle de kunna veta att de far vilse om ingen låter dem få veta det och varnar dem?), dels för att Guds ord är den källa som uppenbarar denna dyra nåd för oss. Den enda källan. (För mera om detta, se gårdagens text!) Om vi underminerar Guds ord och ordets auktoritet kommer vi att medverka till att nåden går förlorad för oss. För om Guds ord inte är att lita på, hur kan vi då veta att nåden finns och att den gäller? Men visst ska vi vara nådiga mot varandra. Nådiga och barmhärtiga. Men samtidigt måste vi göra klart att det finns sådant som helt enkelt inte går an i en kristen kyrka och en kristen församling. Helt enkelt för att nåden och barmhärtigheten inte ska gå förlorade för oss.    

Kristendomen och religionerna

Jag fick vara med på ett möte i bönehuset i Ytteresse i går. Uppslutningen var bra, stämningen hjärtlig och undervisningen mycket god. I både predikan och i den berättelse som reciterades (från ett gammalt nummer av Sändebudet) framhölls vikten av att läsa, tro och hålla sig till Guds ord.

Jag menar att en riktigt bra predikan ska ge åhörarna orsak och möjlighet att så att säga ”vandra vidare” i det ämne som tas upp. Så skedde åtminstone för mig i går. När predikanten talade om Uppenbarelsen (alltså Bibeln) och vad Gud låter oss veta genom denna, började jag fundera i banor av hur det skulle vara om Gud inte skulle ha gett oss sitt ord, Bibeln. Var skulle vi stå då? Vad skulle vi kunna veta? Hur skulle världen se ut idag om Bibeln inte skulle finnas?

Kristendomen skiljer sig från alla världens religioner i det att den handlar om NÅD. Alla religionerna, hur olika varandra de än kan vara, har det gemensamt att de talar om vad vi människor bör göra, hur vi bör leva, för att kunna duga inför gud/gudarna. Den kristna tron talar om vad Gud har gjort för att vi människor ska kunna duga inför honom. Detta är, anser jag, det största beviset för att den kristna tron inte har mänskligt ursprung – alltså att det inte är människor som har tänkt ut den. Detta helt enkelt för att alltid när människan sätter sig ner och funderar på dessa saker kommer hon att komma fram till vad hon själv måste göra. Själva idén att Gud gör/har gjort ALLT som behöver göras är nämligen så oerhört främmande för oss människor. Detta med nåden är helt enkelt något som vi människor inte kan ha kommit på själva. Det ligger helt enkelt inte för oss att tänka på detta sätt. Nej, utan utelämnade åt oss själva kommer vi att tänka ut en religion (eller 4000 religioner) som på sätt eller annat talar om vad vi människor ska göra för att kunna komma till och duga inför Gud/gud/gudarna.

Det är därför den speciella uppenbarelsen – Guds ord – är av så oerhört avgörande betydelse. Där, och endast där, kan vi få veta vad Gud tänker och anser om dessa saker. Och framför allt vad han har gjort för oss i Jesus Kristus. Det är bara i Guds ord vi kan få läsa om Guds nåd. Om vi inte skulle ha Guds ord skulle vi vara kvar i detta religiösa tänkande som går ut på vad vi måste göra/uppfylla för att duga inför Gud. Endast i Guds ord får vi veta hur det verkligen ligger till med dessa saker. Endast i Guds ord kan vi få kunskap om Guds nåd.

Så om vi inte skulle ha Guds ord skulle vi med största sannolikhet vara en samling religiösa människor som skulle ta det mycket noggrant med t.ex. vad vi äter, vad vi har för kläder, var vi bor, hur vi umgås med varandra, vilka offer gudarna ska ha vid olika tillfällen och under olika årstider. Och så vidare. Vi skulle vara fångar under olika lagar som talar om för oss vad vi får och vad vi inte får göra – och detta endast för att inte komma på kant med någon ihopfantiserad gud (eller gudar). Nu får du tro mig eller låta bli, men detta innebär samtidigt att hela samhället också skulle se helt annorlunda ut. Den frihet som den kristna tron har fört med sig (framför allt i förhållande till skapelsen) har utgjort grunden för de allra flesta vetenskapliga genombrott som världen har sett under de senaste århundradena. Dessutom har Bibeln styrt många stora vetenskapsmäns tankar i rätt riktning, och utan denna ”styrning” skulle säkert många upptäckter ha förblivit ogjorda.

Detta var vad gårdagens möte – och predikan – ledde mig att fundera kring. Ja, och för den som väntar på en fortsättning på den senaste texten kan jag meddela att denna kommer i morgon bitti. Samt att denna text också hör till den helheten.     

Om fienden och om attacken mot Guds ord

Jag skrev i den senaste texten om att Sanningens Ande och Sanningens Ord är den kristna kyrkans två stora tillgångar. Ja, till och med så att vi kan stryka ordet "stora". Anden och Ordet är kyrkans två tillgångar. Med dessa två, Anden och Ordet, lever kyrkan vidare i världen där den är satt att finnas, verka och vinna nya lärjungar. Anden och Ordet är det som vi har. Om vi som kristna och som kristen kyrka tappar bort Anden och Ordet blir den kristna kyrkan inget annat än en mänsklig organisation bland andra mänskliga organisationer i världen och som inte har något annat att komma med än vad andra mänskliga organisationer har att komma med. Om ens det.

Det är Anden och Ordet som gör kyrkan till kyrka. Utan dessa två kommer den kristna kyrkan helt enkelt att mista sitt existensberättigande. Här kan vi erinra oss Jesu ord om vad saltet duger till sedan det mist sin sälta. Då duger det, säger han, till inget annat än att kastas bort och trampas ner av människorna. Detta sista är precis vad vi ser hända där var den kristna kyrkan tappar bort Guds ord. Kyrkan blir nertrampad av människorna. Den blir en spegelbild av denna världen och till ingen nytta.

Jag skrev också om de attacker som kommer mot framför allt Guds ord när världen och denna världens furste vill beröva oss våra tillgångar och göra kyrkan uddlös och ofarlig (ur fiendens synvinkel). Här skiljde jag på attacker som kommer utifrån och sådana attacker som så att säga kommer "inifrån", alltså från sådana som borde försvara Guds ord och ordets auktoritet, men som i stället - för att komma runt obekväma bibelord som de menar att stöter bort människorna och som de själva kanhända också har problem med - river ner förtroendet för Guds ord. Märk mycket väl här att alla som på sätt eller annat arbetar på att beröva oss våra tillgångar (i detta sammanhang främst då alltså Guds ord och vårt förtroende för Guds ord) är fiender till kyrkan och det som kyrkan är satt att vara i världen.

Dessa inifrån kommande attacker är de farligaste emedan de som ligger bakom dem är vargar i fårakläder. De kan komma till oss förklädda till kyrkans tjänare, de kan själva vara övertygade om att de arbetar för "det goda", men i själva verket är de fiendens hantlangare. På samma gång vilseledda och vilseledare. Bibeln kallar dessa för villolärare, och sådana varnas vi för att ha något att göra med. Helt enkelt för att det är livsfarligt för oss. Som enskilda kristna, som församling och som kyrka. Fiendens mål är och har alltid varit att omintetgöra Guds goda planer och Guds goda verk. Idag lyckas han bäst om och när vi som kristna berövas de tillgångar och de redskap Gud har gett oss att arbeta med i vårt verk dels för att bli bevarade från det onda och från att falla av från "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga", dels i vårt arbete för att föra ut evangeliet till sådana som ännu inte har hört och som ännu inte har lärt känna världens Frälsare. Därför är Guds ord och ordets auktoritet under attack idag.  

De som vet vad som är på gång i Esse församling just nu inser att denna text har en fortsättning. Den kommer, så småningom.