Sommarprat och propagandamaskineriet

Så här i sommartider går propagandamaskineriet som har som mål att hjärntvätta oss till en ny förståelse i olika könsfrågor på högvarv. Det är olika s.k. Prideevenemang på alla håll och kanter, media drar (givetvis) sitt strå till stacken, och nu lyckades det så "väl" att riksdagens lagutskotts behandling av medborgarinitiativet för en förändring av äktenskapslagen också inföll mitt i detta flöde.

Jag lyssnar numera mycket lite på radio, men i tisdags råkade jag få på radion medan det s.k. "sommarpratet" var på gång. Denna gång var det Christoffer Strandberg som fick etertid, och han lyckades få med en intressant (om man väljer att använda det uttrycket) formulering i sitt "prat":

"Till alla trångsynta och verklighetsfrånvända samhällskonservatörer kan jag berätta att en ensamstående mamma eller pappa, ett heteropar eller ett samkönat par alla kan älska och fostra ett barn lika bra - eller förstöra ett barn."

Jag har ofta undrat om Radio Vega har någon form av kvot för hur många av deras sommarpratare som ska vara öppet homosexuella - varje år (på senare tid åtminstone) har det funnits ett par sådana pratare. Sedan verkar det närmast vara ett krav att på något hörn i pratet få med åtminstone lite av ovannämnda propaganda - eller, ännu hellre, något förklenande om sådana som har genomskådat propagandan och vägrar låta sig hjärntvättas.

Det finns givetvis mycket man kunde säga om citatet ovan. Jag kunde säga att jag blev stött av det, ja, t.o.m. kränkt. Jag kunde gå i klinch mot det och argumentera mot det (vilket inte alls är svårt emedan det inte direkt går ut på att presentera fakta). Men jag ska inte göra någotdera. Jag ska i stället ironisera: När jag hörde detta lysande inlägg i debatten insåg jag att jag hela tiden har haft fel. Om Christoffer Strandberg säger att det är på detta sätt, ja, då är det givetvis så! Jag böjer mig för hans enastående insikter och strör aska i mitt hår - det som är kvar av det - och lovar att hädanefter alltid rådfråga nämnde herr Strandberg i alla viktiga, ja, även mindre viktiga, frågor som jag kan tänkas behöva ha en åsikt om. Tänk hur jag har klarat av att leva alla dessa år utan denna oerhörda och makalösa visdomskälla!

Så tillbaka till verkligheten. Strandbergs påstående, som alltså inte är faktaunderbyggt eller ens försöker vara det, är enbart tänkt som ytterligare en byggkloss i propagandamaskineriet. Med YLE:s och Radio Vegas goda minne. Det har idag tydligen gått så långt att detta maskineri inte längre behöver falla tillbaka på fakta. Det räcker med subjektiva åsikter. Hur snedvridna och utan egentlig substans de än är.

Att detta är svagt av Christoffer Strandberg, och framför allt av YLE och Radio Vega behöver kanske inte ens nämnas. Men jag gör det ändå. Men i dessa tider av obligatoriskt propagandaintag är väl knappast något annat att vänta.

Den söndervittrade grunden

Österbottens Tidning har haft en liten paus med nyhetsförmedlingen (läs: Opinionsbildningen) kring samkönade förhållanden den senaste tiden, men nu tar man i med nya krafter. Tidningen rapporterar om lagutskottets nej till samkönade äktenskap (man använder, följdriktigt nog, termen "jämlik äktenskapslagstiftning"), och på detta tar man in en artikel med intervjuer med två aktivister, Jeanette Östman och Oscar Ohlis under rubriken "Kärleken kommer att segra". Ohlis säger att utfallet i lagutskottet var väntat, men att det bara är en tidsfråga innan lagen går igenom i riksdagen.

Ohlis har helt säkert rätt. Tyvärr. För när grunden för en sund syn på manligt och kvinnligt, äktenskapet och barnens rättigheter har försvunnit från ett samhälle går det inte att i längden stå emot denna utveckling. Eller om du så vill: När propagandan är så här massiv och den tutas ut i flera års tid i alla kanaler kommer en majoritet av folket att bli så hjärntvättade att de inte längre klarar av att se skillnad på det som är naturligt och det som är onaturligt. Så är det bara, och därför har Ohlis rätt. Det är bara en tidsfråga. Om inget drastiskt inträffar som på ett avgörande sätt förändrar historiens gång, vill säga. Men det hoppas knappast någon på.  Inte ens jag.

Grunden har alltså försvunnit. Vittrat sönder. Att den vanlige medborgaren i republiken Finland inte klarar av att stå emot propagandamaskineriet är kanske ändå inte alls så konstigt. Men jag skulle ju gärna se att sådana som kallar sig kristna - och då i synnerhet kyrkans prästerskap - skulle ha en starkare grund att stå på. Men tydligen icke. Den tredje artikeln i ÖT - som av någon anledning snabbt försvann från nätutgåvan så snart jag hade kommenterat den (igen en gång) - kommer med nyheten att nästan hälften av alla präster i kyrkan är för en könsneutral äktenskapslag. I själva verket var över hälften av de som hade svarat på enkäten för denna lag. Nu säger artikeln inget om hur stort samplet för undersökningen är och hur tillförlitlig undersökningen är, men den visar hur som helst riktningen.

Så här går det alltså när grunden försvinner. När, i synnerhet kyrkans och prästerna fall, Guds ord inte längre får vara den auktoritet det borde vara. Detta är synnerligen skrämmande. Och ledsamt, givetvis. Jag har också vid flera tillfällen reagerat på att sådana som jag har vant mig att betrakta som kristna ungdomar, och numera unga vuxna och vuxna, på sociala medier också ger uttryck för denna samma inställning, alltså att man är för en könsneutral äktenskapslag. Min fråga blir så att: VART TOG LYDNADEN OCH AKTNINGEN FÖR GUDS ORD VÄGEN?

Detta är  som sagt synnerligen skrämmande. Speciellt som vi inte kommer ifrån den "grundlag" i detta som Petrus ger uttryck för i 1 Petr. 2:4-8. Här gör han klart att den som "inte lyder ordet" kommer att stöta sig mot hörnstenen, alltså Kristus själv. Alltså: Den som inte går in under Guds ord i lydnad kommer, förr eller senare, att komma på kollisionskurs med Herren. Detta handlar om inget mindre än om den frälsande tron. Homofrågan i sig må vara en bisak (som vissa vill få den till), men den är i sig bara ett symptom på den stora sjukan som grasserar i den kristna kyrkan idag - alltså att man inte bryr sig om Guds uppenbarelse, Bibeln. Och, som sagt, den som inte går in under lydnaden inför Guds ord kommer förr eller senare att komma i konflikt med Herren själv. Troligtvis så att man kommer att avfalla från tron. Är det ingen annan än jag som finner detta så oerhört tragiskt?

Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje. Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem.(1 Petr. 2:4-8)

Finland under attack

I dagarna är det 70 år sedan de, för Finlands del, avgörande dagarna i andra världskriget. Midsommarhelgen 1944 inleddes den ryska storoffensiven som hade som mål att krossa den finländska armén och öppna vägen för de ryska styrkorna till Helsingfors. Den seger IR 61 vann mot överlägsna ryska styrkor 22-25 juni 1944 kan, med fog, sägas ha räddat Finland från rysk ockupation. Det därpåföljande slaget vid Tali-Ihantala är det största krigsslag som någonsin stått i Norden, och den avvärjningsseger som här vanns bröt den ryska storoffensiven under sommaren 1944.

Det är djupt tragiskt att de unga pojkar som utförde detta hjältedåd inte fick det erkännande de förtjänade förrän långt senare. Åren efter kriget skulle man helst inte tala om dessa saker och de som var med upplevde en form av skam över det de hade utfört. Man kan givetvis diskutera vad detta beror på, men en avgörande orsak härtill torde vara den finländska undfallenhetspolitiken under efterkrigstiden som innebar att man skulle bocka djupt i riktning mot Moskva.

Lika tragiskt, i min mening, är det faktum att man idag – i motsats till åren efter krigen – inte inser att kriget, och speciellt dessa ovannämnda två avgörande slag, vanns på två fronter. Det brukade sägas att kriget avgjordes dels vid fronten och dels på hemmafronten, på knä i bön. Att ett folk negligerar och gömmer undan sina krigshjältar är skamligt, men att ett folk glömmer att tacka Gud för hans gåvor – i detta fall för hans bistånd under dessa avgörande dagar – är i det närmaste själsdödande.

Jag brukar i vanliga fall lyssna en del på Radio Vega när jag sitter på trucken, men eftersom utsändningen av någon orsak är så väldigt svag (jämfört med andra kanaler, t.ex. är Radio Extrems signal mycket starkare) blir det numera inte så mycket radiolyssnande för min del. Jag orkar helt enkelt inte lyssna när jag missar vartannat ord åt bruset. I förrgår lyssnade jag emellertid en stund kring kl tolv, och efter klockringningen från Åbo domkyrka berättade nyhetsuppläsaren att det just i förrgår var exakt 70 år sedan denna tradition inleddes. Det var dåvarande presidentfrun Gerda Ryti som ville att klockringningen från Åbo domkyrka skulle sändas i radio och att folket då, under det att klockorna ringde, skulle be för landet om Guds beskydd i de hårda strider som just då rasade.

Just då var Finlands folk ett bedjande folk, och att detta var helt avgörande för utgången av kriget ser jag som fullständigt självklart. Givetvis kan detta inte ledas i bevis, men det går inte heller att bevisa motsatsen. Det faktum som kvarstår är dock att den finländska armén under dessa dagar utförde något av en Davids kamp mot Goliat – och vann. Denna seger var, om inte en militär omöjlighet, så åtminstone ett under av sällan skådat slag. Utan bönestödet från hemmafronten skulle, hävdar jag bestämt, dessa slag – och därmed också kriget - ha slutat på ett helt annat sätt  

Om jämställdheten och kyrkan

Jag skrev för några dagar sedan om att Ewa Lindqvist Hotz, kaplan och konstnärlig ledare i Seglora Smedja, i en debattartikel i Aftonbladet hävdade att ”Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ”. Jag konstaterade att hon resonerade utifrån termer som makt, inflytande och lön, och hon konstaterar att ”allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället [manifesterad i FI:s framgångar i val] snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisationer på allvar”.

Jag blev att fundera på detta med jämställdheten och kyrkan, och då slog det mig att detta med jämställdhet egentligen inte alls är något som kyrkan ska befatta sig med. Lika lön för lika arbete är givetvis en självklarhet, liksom att ingen på något sätt ska få diskrimineras på grund av sitt kön. Men att upphöja jämställdheten till en huvudpunkt på den kyrkliga agendan – då blir det helt enkelt bara galet. På flera sätt.

I Guds rike – och därför också i kyrkan – är det viktiga inte jämställdhet utan underordning. Ja, du läste helt rätt. I kyrkan handlar det om underordning, inte om jämställdhet. ”Underordna er varandra i Kristi fruktan.” (Ef. 5:21) Detta handlar om en frivillig underordning. I äktenskapet, men också i andra mellanmänskliga relationer. Detta handlar om att inte hävda sin egen rätt med alla medel, utan att i stället lyfta fram den andre och i kärlek låta den andres fördel gå före till och med det som allmänt betraktas som den egna rätten.

Denna underordning gäller givetvis också i förhållande till Herren. Vi människor behöver underordna oss Gud, hans ord och hans goda vilja. Herren är all välsignelses källa, och vi kan inte närma oss honom och de välsignelser han vill skänka sin kyrka annat än i just en kärlekens underordning. Detta hör helt enkelt till sakens natur. En sann kristen människas förhållningssätt inför Herren är just underordningen.

I världen råder däremot ett uppror mot Gud och hans goda ordningar. Detta uppror går tillbaka till syndafallet och har sin rot i detta, och detta uppror har följt människan i princip så länge hon har funnits. Upproret tar sig uttryck i motstånd mot Gud, hans ord och hans vilja, men också i ett motstånd mot allt tal om att underordna sig andra människor och mänskliga ordningar. Det egna jaget ska, i upprorets följd, med alla medel lyftas fram och hyllas. Egoismen har blivit den dominerande –ismen. Därför är allt tal om jämställdhet egentligen ett sätt för människan att se till att hon själv inte på något sätt blir behandlad sämre eller får mindre än någon annan.

När detta tänkesätt (som alltså bottnar i upproret mot Gud) sprider sig till kyrkan och ersätter Guds vilja som går ut på en underordning i kärlek och i ”Kristi fruktan” blir det givetvis galet. Följderna ser vi i våra kyrkor idag. Gräl, stridigheter, missunsamhet, partiväsende, splittring och ett fokus på allt möjligt annat än det som kyrkan ska och borde syssla med – alltså evangelieförkunnelse och församlingsbyggande.

Så blir det när upprorets ande får råda.