Välkommen!

Jag har ingen reklam här på min blogg, men nu ska jag göra något så ovanligt som att göra reklam! I kväll (måndag) kl 19 hålls avslutningsmötet på årets domsöndagsmöten i Kållby bönehus. Stig-Olof Fernström kommer att hålla tredje delen av en bibelstudieserie över profeten Sakarjas bok, och så kommer även Albert Häggblom (predikan) och Heidi och Evans Orori (sång) att medverka.

Jag minns att jag, när jag tog mina första stapplande steg som bibelläsare, förundrades storligen över de intressanta profetior som finns i slutet av Sakarja-boken. Speciellt mäktigt tyckte jag det var hur dessa på ett så bra sätt knöt ihop Gamla och Nya Testamentet. Jag tror för övrigt att jag, som ofta och gärna streckar under i min Bibel, inte har så mycket understreckningar på något annat ställe än just i slutet av Sakarja.

Så du som finns på ett någotsånär möjligt avstånd från Kållby – missa inte detta! Du är varmt välkommen! Förutom att du kan få vara med om ett väldigt intressant bibelstudium är det alltid bra att lyssna till Guds ords predikan. Tron kommer av lyssnande! Eller som Stiga sade i sin predikan i Larsmo kyrka igår: ”Tron kryper in i en människa genom öronen!” 

Vreden och nåden

Det finns två, och endast två, förhållanden vi människor kan stå i inför Gud. Antingen står vi i nåden, eller så står vi under Guds vrede. Efter syndafallet är det vreden som är vår s.a.s. naturliga ställning inför Gud. Det är synden som åstadkommer detta. Gud hatar synden, och även om han älskar syndaren gör vår syndaskuld att vi står under Guds vrede. Den naturliga människan, som inte känner Frälsaren, står alltså under Guds vrede, och detta är något som människan känner på sig. Instinktivt. ”Mitt hjärta var oroligt i mig tills det fann frid i Dig”, beskriver Augustinus detta. 

Här i tiden kan detta att vara under Guds vrede ändå vara något som människan kan leva med, åtminstone någorlunda - även om människan ofta tvingas döva denna obestämda känsla av olust som det att vara under Guds vred åstadkommer. Aktiviteter, musik och vänner kan skänka en viss lättnad, men den människa som står under Guds vrede skyr vanligen stillheten, tystnaden och ensamheten. För då hinner ofta de obehagliga känslorna upp henne igen.

Men den människa som står under Guds vrede kommer en dag att bli upphunnen av Guds dom över synden. För vissa går det snabbare, för andra dröjer det längre. Men ingen kommer undan. Alla kommer vi att dö, och sedan att ställas inför Guds domstol. Och det blir en synnerligen otrevlig upplevelse. För där kommer ”böcker att öppnas”, som det står i Uppenbarelseboken. Jag föreställer mig att det i dessa böcker finns upptecknat allt galet vi människor har gjort, tänkt och sagt. För ingen, och inget, undgår Guds allseende öga. Och då, vid domen, blir dessa böcker öppnade. Tänk vad hemskt detta ska bli. Där står du, anklagad, och alla åtalspunkterna läses upp inför alla. Allt vad du gjort, tänkt och sagt. Vilken oerhörd skam! Inför alla. Guds vrede hinner upp dig.

Men i Uppenbarelseboken nämns också en annan bok, nämligen Livets bok. I denna bok finns alla deras namn upptecknade som i detta livet satt sin tro och sitt hopp till Frälsaren Jesus Kristus. Och tänk! Just som en av dessa, kanske du?, står inför Guds domstol och man förbereder sig att börja läsa ur hennes gärningars böcker, då ställer sig vår försvare och frälsare upp och utbrister: Stopp! Detta namn finns i Livets bok! Jag har betalat denna skuld, och allt som står i gärningarnas böcker är utraderat. All skuld är betald! Stoppa läsningen! Denna människa står i min nåd.

Så blir den dom människan med sina gärningar med rätta hade förtjänat upphävd, åtalet blir förkastat och en frikännande dom stadfäst. Inte för att människan i sig skulle ha förtjänat det, utan för att hon hade satt sitt hopp till Jesus och sitt liv i hans händer och under hans vilja under sin tid här på jorden. För så fungerar Guds nåd. Rättvist? Nej, men därför heter det också NÅD. Men inte bara det. Denna frikännande dom kan vi leva i redan här, med all den frihet och glädje som den ger. Ett liv i Guds nåd ger glädje, tröst och frid som är balsam för ett sargat samvete, näring för en förtorkad själ och ett förskott på det himmelska arv som väntar oss i när Guds rike bryter fram i synlig gestalt.

Och allt detta kan bli ditt. Gratis. För Jesu golgataverks skull. Så varför leva under Guds vrede och i fruktan för den dom som en gång kommer, när du i stället kan få leva i Guds nåd och redan här leva i den frikännande dom som en gång kommer för alla som satt sitt hopp till Herren Jesus och sitt liv i Hans händer?

Esse, i domsöndagsveckan 2012

     

Om Luther, svärmeandar och Guds ord

”Den helige Ande kommer med det predikade Ordet, han renar hjärtana genom tron och föder nya rörelser i oss. Därför är det stor skillnad mellan oss och Ordets fiender och förvanskare. Genom Guds nåd kunna vi ur Ordet bilda oss en säker uppfattning och ett säkert omdöme om hur Gud är sinnad mot oss, om alla lagar och läror, om vårt liv och andras. Papister och svärmeandar däremot ha intet säkert omdöme om någonting. Ty de sistnämnda förvanska och förvända Ordet, och de förra förfölja och häda det. Men utan Ordet kan man icke ha något säkert omdöme om någonting.”

Luther i Stora galaterbrevskommentaren, 4:6a

Idag är det populärt att mena sig veta att Gud accepterar både det ena och det andra, t.o.m. tvärt emot det han säger i sitt ord. Kvinnor menar sig vara kallade till prästämbetet, den allmänna opinionen i kyrka och samhälle menar att Gud och kyrkan bör välsigna det som Guds ord kallar synd, människor har ”frid med gud” trots ett liv i synd och förnekelse. T.o.m. kyrkans ledning och biskoparna svävar på målet när det gäller att säga vad som är rätt och fel eftersom detta kunde stöta människorna och eventuellt riskera deras kyrkomedlemskap – och de skatteintäkter deras medlemskap genererar.

Men hur är det riktigt? Kan vi människor alls veta vad Gud anser om det ena eller det andra? Kan vi ha säker kunskap om vad som är rätt och vad som är fel? Kan vi veta om vi är frälsta och får vara Guds barn, eller måste vi gissa oss till dessa saker? Är vi utelämnade åt antaganden och har vi överhuvudtaget annat att gå på än våra känslor när det gäller dessa saker? ”Det känns rätt, alltså är det rätt”, tycks vara dagens populära trosbekännelse.

Visst kan vi veta. Gud har inte lämnat oss människor i ovisshet. Han har gett oss sitt ord, Bibeln, som är en säker källa till kunskap om dessa saker. Vi är inte utelämnade åt våra känslor, vår egen förnimmelse av vem Gud är, vad han vill med oss och vilken vår eviga destination är. Vi har fått Guds ord, Bibeln, för att vi ska kunna veta. För att vi ska kunna ha säker kunskap om vem och vad vi människor är, hurudan Gud är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Vidare har vi fått en källa till kunskap om vad som är rätt och vad som är fel. Själva Skaparen, han som vet hur vi människor fungerar eftersom han själv har skapat oss, han säger i sitt ord vad som gäller. Som skapare har han dessutom den rätten att definiera vad som är rätt och vad som är fel.

När det är på detta sätt, då ska vi inte i uppror eller förnekelse – eller i försök till självbedrägeri – hävda att det Gud säger i sitt ord inte skulle gälla. Vi ska inte försöka ändra svart till vitt och tvärtom. Visst är det obehagligt att ställas inför det faktum att vi har gjort felval i våra liv och att en del, eller mycket, av det vi håller på med står under Guds dom och hans vrede. Men när vi ställs inför denna dom ska vi inte förhärda oss och fortsätta på vår egen väg utan ödmjuka oss inför Gud och hans ords dom och låta honom omvända oss. Och farmför allt ska vi tro att Guds nåd gäller – för den är ju faktiskt Bibelns huvudbudskap. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1Joh. 1:9)

Så får vi börja på nytt, rena och rättfärdiga, himmelen värdiga – på den rätta vägen och i rätt riktning. Med Guds ord som ljus på vår väg.

"Men utan Ordet kan man icke ha något säkert omdöme om någonting."

(Inledningsandakt på Kvällspredikan i Ytteresse bönehus 18/11 2012)

Läsvärd insändare!

Det är inte ofta jag blir på bra humör när jag läser tidningen i dessa dagar. På farsdag, t.ex. hade ÖT (och VBl?) en artikel om två män som bodde tillsammans och som ville ”skaffa barn” men inte får göra det eftersom de finländska adoptionslagarna inte tillåter extern abort för homosexuella par. Det var en snyfthistoria och en extrem partiinlaga och som sådan synnerligen motbjudande.

I onsdags, däremot, hade Gunborg Sundqvist en insändare i samma tidning som gjorde mig på bättre humör! I den säger hon, med anledning av farsdagens artikel, att ”enligt min åsikt har inte vuxna rätt att ha barn utan barn har rätt att ha föräldrar. Människan blev skapad till man och hustru och fick som sådana möjlighet att alstra barn, så var det tänkt från början. Om man nu väljer ett annorlunda förhållande, då måste man också acceptera att detta förhållande inte kan alstra barn. Då är det inte heller meningen att ett sådant förhållande ska ha barn. Då tycker jag att det är bättre att man skaffar en hund eller katt att slösa sin ömhet på. För ett oskyldigt barn har rätt att få ha föräldrar som består av både mamma och pappa.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Tack Gunborg! Men säg den glädje som varar för evigt. Redan dagen efter, alltså i går, skrev Henrik Othman en hel ledare på samma tema – och gick emot det som sades i insändaren som jag citerade ovan. En av hans teser, liksom ”sambopojkarnas” (som Sundqvist kallade dem) är att det finns barn som far illa i helt vanliga familjer. Alltså finns det inga garantier för att kärnfamiljen är bättre för barnen. Alltså borde också homosexuella få adoptera. Nu vill jag emellertid opponera mig mot detta sätt att argumentera. Detta är helt enkelt inget giltigt argument! Helt enkelt därför att det att det som är rätt kan missbrukas/bli fel aldrig gör att det som är fel/mot naturen blir rätt.

Sundqvist fångar pudelns kärna när hon konstaterar att ”om man nu väljer ett annorlunda förhållande, då måste man också acceptera att detta förhållande inte kan alstra barn”. Att detta ska vara så svårt att förstå idag? Att våra val per automatik utesluter vissa möjligheter. Men dagens människa vill både kunna äta kakan och ha den kvar. Men om man far på en resa, t.ex. då kan man inte vara hemma samtidigt. Om man gifter sig och får barn, då kan man inte leva singelliv på samma gång. Liksom man inte kan få barn (med sin partner) om man lever i en samkönad relation. Skaparen har helt enkelt ordnat det på detta sätt. Själva naturen fungerar på detta sätt. Men nej, det här vill man inte förstå och acceptera. Men det är tacksamt att det finns människor, som Gunborg Sundqvist, som tar sig tid att påminna oss.

Nu ska jag ändå säga detta: Jag är så liberal att jag anser att var och en får inrätta sina liv så som de själva vill. Om detta inte skadar någon annan människa. MEN. Då ska man också vara beredd att ta de konsekvenser detta för med sig och vara beredd att leva med dem - och inte gnälla över att man inte får det som ens val per definition förvägrar en.  

Ja, så till sist, till mina ”humanistiska och `liberala´” läsare: Om man inte vill erkänna Skaparen går det att ta bort meningen ovan (”Skaparen har helt enkelt ordnat det på detta sätt”) och bara läsa meningen efter. Och argumentationen håller ändå. För vi har faktiskt, som Bo Giertz konstaterade för länge sedan, naturen på vår sida i denna fråga.

Om andlig fostran

Vår dotter, 7 år, var på sin första POP-klubb i förrgår. (Står för ”prinsar och prinsessor”, som i söner och döttrar till den himmelske kungen.) Det är ett riktigt bra namn på församlingens tisdagssamling för lågstadieelever – och som sådant en mycket bra sak. Församlingens barn- och ungdomsarbete är, rätt gjort, mera än guld värt. Ja, det har evighetsvärde. Det samma gäller den ”tillvänjning” till det kristna budskapet som görs i hemmen där barnen får bli bekanta med de bibliska berättelserna och med evangeliet om Kristus, barnens vän.

Jag deltog som liten i både söndagsskola och ”fredagsklubb” (som torde ha varit baptistförsamlingens grej), och säkert har detta påverkat mig mycket. Min mormor var också en viktig person när det gäller min tidiga andliga tillväxt – hon berättade ofta om de bibliska händelserna för oss barnbarn. Dessutom vet jag att hon, liksom också min farfar och säkert också andra i den generationen, bad för oss och vår framtid. Detta är något som aldrig kan överskattas, och något som jag är dem evigt tacksam för! (I ordets rätta bemärkelse!)

Det är synnerligen oroande att det blir allt ovanligare att barnen får sig bibliska berättelser till livs idag, liksom det blir allt ovanligare att vi som idag är äldre tar oss tid att be för våra barn (och barnbarn). Det har ofta sagts att den generation som nu håller på att flytta in i evigheten har varit den sista bedjande generationen, och om detta är sant kommer vi så småningom helt klart att komma att känna av detta. Om det inte redan är det vi gör. Och det hela börjar med hur vi undervisar våra barn.

Idag är det i vissa kretsar populärt med en syn som säger att vi bör ge våra barn en ”neutral” uppfostran i andliga ting – och sedan låta dem själva välja sin väg när de blir äldre. Jag tror att vi borde inse och förstå att det inte finns någon sådan neutral andlig uppfostran. Nej, antingen ger vi vidare till våra barn det vi själva har fått av de bibliska berättelserna och det kristna arvet, eller så gör vi det inte. Och båda alternativen sätter spår i den uppväxande generationen. Spår som sitter mycket djupt. ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” (Ordspr. 22:6) Detta är en sanning som fungerar s.a.s. i båda riktningarna.