Festlig reklam och mindre festligt hat

När man läser nyheter på nätet tvingas man samtidigt ta del av en massa reklam. Reklam som, i bästa fall, bara är dålig och som gör att det tar längre tid att ladda den sida man vill läsa. I andra fall kan den vara ännu sämre. Behöver jag tillägga att jag ALDRIG klickar på dessa reklamrutor för att "ta reda på mera", som det brukar heta. Idag gjorde jag dock ett undantag. Helt enkelt för att den här gången var reklamen bara var så otroligt bra att jag inte kunde låta bli. "Kohumalli vilautti rohkeasti. Muttei taatusti täällä! Katso vaikka." ("Skandalmodellen blottade sig modigt. Men garanterat inte här. Se själv.")

Reklamen ledde till tidningen Maaseudun tulevaisuus (eller "Maaseudun tulevaivaisuus", som en bekant brukar kalla den), och här hittade jag en intressant artikel. En riksdagsman (C) hade satt upp ett försök till en rolig Meme på sin facebook-sida - angående vargjakt - och detta hade renderat honom diverse dödshot och andra "mildare" hot. Av så kallade "djurvänner". Det är intressant hur en viss typ av hat tycks vara godtagbart. Kanske det är fråga om någon form av "gott" hat? Jag vet inte, och jag begriper inte hur dessa människor tänker. Om de tänker. Vissa gånger tvivlar jag på det.


Texten ändrad 31/3 kl 06:41.

Ett svar till svaret

Maj Wikström avslutar för sin del vår lilla diskussion i Kp i.o.m. sitt svar på min insändare i denna veckas nummer. Jag antar att detta innebär att jag inte heller får in något ytterligare svar i tidningen, varför jag väljer att kommentera saken här i stället. Nu kommer Wikström, äntligen, in på det centrala i det som jag har försökt lyfta fram, nämligen det faktum att de som vill förändra kyrkans äktenskapssyn, för att kunna rättfärdiga detta, tvingas förbigå klara och tydliga bibelord. Dock erkänner hon (förstås) inte detta utan hävdar att "Denna spänning måste hanteras på andra sätt än att utgå ifrån att ens åsiktsmotståndare skulle ignorera Skriften..."

Min fråga blir: Varför det? Vi måste ju kunna konstatera det alldeles uppenbara! May Wikströms kolumn som gav upphov till hela diskussionen visar detta. Hennes "På tvären"-kolumn i Kp nr 10 visar det ännu tydligare. "Liknelsens Fader är större än (sina egna: så fräckt!) husregler. ”Allt mitt har redan varit ditt” säger han till den hemmavarande innan han slår ut armarna. Inget tas ifrån en. Fadern har sista ordet. Vad händer om vi tänker det så?" Visst har Fadern sista ordet. Men Han har redan talat, och detta ord står fast. Men detta vägrar May Wikström styvnackat att se. Och ja, vad händer om vi tänker det så? Svaret är uppenbart: Vi blir svärmare, eller "svärmeandar" som de också kallades.

Ännu mera uppenbart blir detta att förändringsivrarna ignorerar Skriften när vi, i samma nummer av Kp där Wikström hävdar att vi inte kan påstå att "åsiktsmotståndarna ignorerar Skriften", kan läsa Björn Vikströms svar på en direkt fråga i äktenskapsdiskussionen. "Jag tycker inte att de som dras till en person av samma kön skulle göra uppror mot Gud..."

De finskspråkiga brukar tala om "Mutu-teologi". Jag föredrar att kalla det svärmeri när det egna tyckandet upphöjs till tolkningsnyckel eller t.o.m. norm. Sedan kan man, som Björn Vikström, fast stå på huvudet i sina (misslyckade) försök att hävda att Bibeln inte säger det som Bibeln faktiskt säger. (De påståenden han kommer med i sin bok har plockats sönder och samman så många gånger att jag inte begriper hur han ännu täcks hålla fast vid dem.) Orden om att "Det här betyder inte att jag ifrågasätter Bibeln auktoritet..." är i detta sammanhang bara att betrakta som ett försök att slå dunster i ögonen på oss som läser hans text. Han gör helt enkelt samma sak som May Wikström gör. Han hävdar en sak, men sedan gör han det rakt motsatta.

Varför ska vi gå?

"Skulle det inte vara lättast att bara gå?" Frågan har ställts efter de tre texterna jag under de senaste dagarna publicerat här rörande kyrkofrågan. Och visst, mycket skulle säkert vara lättare på det viset. Men jag skulle vilja kontra med en motfråga: Varför är det vi som ska gå?

Ja, varför ska vi gå? Varför inte de andra? Vi delar vår kyrkas tro och hennes bekännelse, vi har den bibelsyn som det ges uttryck för i bekännelseskrifterna och i kyrkoordningens första paragraf och vi bär på och försöker levandehålla det reformatoriska arvet. Det är inte vi som har orsakat och orsakar den svåra splittring som vår kyrka drabbats av. Så varför ska vi gå? Borde inte i stället de gå ut som har orsakat splittringen genom att försöka förändra "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga", som inte (utan att korsa fingrarna bakom ryggen) kan omfatta och läsa med i vår kyrkas bekännelse och som försöker få det reformatoriska arvet att handla om något helt annat än det de facto handlar om?  

Björn Vikström har gång efter annan hävdat att vi bör kunna samlas vid samma nattvardsbord, alla vi medlemmar i vår kyrka. Han har också uttryckt en viss sorg över att detta inte är möjligt. Det han uppenbarligen inte begriper är att det är han och hans gelikar som är orsak till att situationen är sådan den är. Vi står kvar där vår kyrka alltid har stått, alltså på Guds ords fasta grund. Vi har inte förflyttat oss någonstans. Det är de andra som har förflyttat sig och därmed omöjliggjort ett gemensamt nattvardsfirande. Men Björn Vikström är givetvis välkommen tillbaka! Via omvändelse och bättring, givetvis, och offentlig avbön för hans irrläror, men dock välkommen tillbaka. Det finns inget jag hellre skulle vilja än att fira nattvard tillsammans med honom och de som idag delar hans syn t.ex. i ämbetsfrågan. Detta är som sagt inte omöjligt, men det kräver att de kommer tillbaka till det som de har övergett. Med mindre än så går det inte.

Nu inser jag givetvis att Björn Vikström et alii varken kommer att skriva ut sig ur kyrkan eller komma tillbaka till den kyrkans gemenskap (med oss och med Kyrkans Herre) som de har övergett bara för att jag säger detta. Men likväl menar jag att det behöver sägas. Om inte annat så för att visa att det inte är vår kyrkas ledning som är och anger vad som ska vara norm i en kristen, luthersk kyrka. De vill gärna få oss att tro att det är de, alltså heretikerna, som har tolkningsföreträde, men så är det givetvis inte. Kyrkans grund och centrum är vad det är, och den som överger denna grund/detta centrum kan aldrig hävda att det är de som är kyrkan och att kyrkan är vad och där de hävdar att den är.

Vad var det reformatorerna konstaterade? Jo att kyrkan finns där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Smaka på det en stund och se vad detta får för följder för vår kyrkliga situation.

Jag menar att vi borde sluta vara snälla och ta tillbaka initiativet innan det är alldeles för sent.

Mitt svar i kyrkofrågan, del 3/3

I den förra texten gick jag igenom de tre första sakerna på min lista över saker som vi behöver göra och se till ifall vi ska stanna kvar inom en kyrka där villoläran och villolärarna dominerar. Listan i sin helhet ser alltså ut som följande:

1. Ta avstånd från villolärarna och deras predikstolar

2. Uppsök rätta lärare och de predikstolar där dessa undervisar

3. Arbeta för att det ska finnas tillfällen och predikstolar där Guds ord förkunnas rent och klart

4. Se till att det finns sammanhang där våra barn och ungdomar kan gå god kristen undervisning och bra andlig gemenskap

5. Förbered för en framtid där det inte längre finns präster som vi kan lita och lyssna på inom kyrkan

6. Engagemang i kyrkans beslutande organ

7. Träda upp "i tid och otid" och visa på Guds ord och avslöja villolärarna

I det följande går jag in på de fyra sista punkterna, och lät mig ännu säga detta: Denna lista är inte någon komplett lista. Om du har flera punkter som borde vara med får du gärna nämna dessa i kommentarfältet!  

4. För det fjärde, och detta är inte det minst viktiga, behöver vi se till att det finns sammanhang där våra barn och ungdomar kan få god kristen undervisning och gemenskap. Här är skriftskolan väldigt viktig, och det gläder mig stort att både SLEF och LFF i dagens läge har egna skriftskolor. Situationen börjar idag tyvärr vara den att det finns mycket få församlingar där vi kan lita på att den skriftskoleundervisning som ges är sådan att vi kan sända våra ungdomar dit. I en sådan situation är det oerhört tacksamt att det finns andra alternativ. Kvaliteten på församlingarnas barn- och ungdomsarbete överlag varierar kraftigt, och det finns församlingar vars verksamhet vi inte kan sända våra barn och ungdomar till. Samtidigt finns det ännu församlingar där barn- och ungdomsarbetet är sådant att vi kan anlita detta. Problemet är givetvis att det många gånger är svårt att veta vad som är vad.

5. För det femte, och nu kommer vi in på mera långsiktigt arbete, behöver vi se till att det finns något form av system för att få nya präster. Ännu idag kan vi förlita oss på en del i tjänst varande präster och en rad pigga och krya pensionärer, men med det prästvigningsstopp som har varit i kraft redan en längre tid kommer sådana präster vi kan anlita och lyssna till att minska och så småningom ta slut. Hur detta ska ordnas vet jag inte, men det finns nog alternativ. Här framstår missionsstiftet som det kanske mest gångbara. Det som kanske inte alla känner till är att vår kyrkas bekännelseskrifter faktiskt ger alla "i tjänst varande präster" rätten (och även skyldigheten?) att viga nya präster om/när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning". (Observera att i vår situation inte bara ett utan båda villkoren uppfylls!) Denna praxis är något som borde undersökas ytterligare både vad gäller teologiska frågeställningar och rent praktiska saker och även, om möjligt, tas i bruk. Sedan finns det givetvis möjligheten att nya präster vigs inom andra länders lutherska kyrkor, men detta är ändå förknippat med den hel del svårigheter.

6. För det sjätte menar jag att vi behöver engagera oss i församlingens beslutande organ. Allt från församlingsråd till kyrkomöte. Eftersom röstningsaktiviteten är så väldigt låg i kyrkovalen kan vi, bara vi engagerar oss som kandidater och går "man ur huse" på valdagen, ännu åstadkomma en hel del. Församlingsråden har nämligen mycket att säga till om när det gäller församlingens verksamhet och även vid tillsättandet av tjänster. Vidare kan ett församlingsråd t.ex. bidra till att stoppa en villolärande biskop från att predika i församlingens gudstjänst under en biskopsvisitation. Ett församlingsråd kunde också t.ex. deklarera att "i denna församling vigs inga samkönade par". Ett problem på många håll är dock att, även om det säkert finns gott om de rätta insikterna och åsikterna, det är väldigt få som vill ta den strid som detta onekligen innebär och som vill och vågar bära hundhuvudet och komma med de "radikala" (i detta sammanhang) förslagen. Slutsatsen av denna punkt blir, för egen del, att jag allvarligt kommer att överväga kandidatur i nästa församlingsrådsval.

7. För det sjunde, och sista (?), behöver vi som kyrkomedlemmar träda upp (i tid och otid, som aposteln säger) och visa på Guds ords sanning. Detta innebär både att vi lyfter fram det goda, sanna och riktiga, men också att vi avslöjar, med Guds ord, villolärarna och villolärorna. Detta gör att vi kommer att betraktas som obekväma fridsstörare, men villoläran kan inte få regera i kyrkan obehindrat. Eller åtminstone inte utan att uppmärksammas. Min vision är att jag skulle vilja försöka vara en liten, gnagande sten i kyrkoledningens sko, och jag tror att det kan vara en ganska bra beskrivning på hur vi uppfattas. Vi vet hur irriterande redan en liten sådan sten kan vara. Andra sidan av detta, och som också behöver betonas, är vikten av att stöda och uppmuntra de präster och ansvarspersoner inom kyrkan som "ställer sig i gapet" och står upp för Guds ords sanning. Redan ett litet ord av uppmuntran och en aldrig så liten deklaration av stöd kan innebära skillnad mellan att ge upp och att orka fortsätta. Här har vi alla, utan undantag, en viktig uppgift och en möjlighet att göra skillnad!

Det här var nu sju punkter som talar om hur jag menar att vi som kristna ska och behöver göra när vi lever och verkar i en avfallen kyrka. Min avsikt är alltså, åtminstone som det nu ser ut och så länge jag tillåts vara kvar, stanna i kyrkan. Jag är mycket medveten om att andra kan komma, och också har kommit, till en annan slutsats. Jag dömer inte dem för detta. Verkligen inte. Vår situation är svår, och något sätt att handla kan inte sägas vara absolut rätt eller absolut fel. Var och en behöver själv tänka över sin situation och framför allt fråga Herren vad han/hon bör göra här och nu. Med detta sagt så behöver och vill jag infoga den brasklappen att det jag skriver här idag kan ändra redan i morgon. Men detta är, som sagt, min avsikt i detta nu. Mitt svar på den fråga som ställdes.    

Mitt svar i kyrkofrågan, del 2/3

Jag konstaterade i den förra texten att jag, åtminstone för närvarande, ser på kyrkofrågan på så sätt att jag planerar att stanna kvar i vår kyrka så länge jag får. Men eftersom vår kyrka idag leds av villolärande biskopar och villoläran dominerar på lärans område kan vi inte bete oss hur som helst om/när vi står kvar som medlemmar i kyrkan. En extraordinär situation kräver extraordinära  åtgärder för att överhuvudtaget vara möjlig att uthärda. Hur gör vi då detta, rent praktiskt? Låt mig lista några saker, och samtidigt får jag säga att denna lista givetvis inte är komplett. Du får gärna fylla på den i kommentarfältet nedan! Min lista ser ut som följande:

1. Ta avstånd från villolärarna och deras predikstolar

2. Uppsök rätta lärare och de predikstolar där dessa undervisar

3. Arbeta för att det ska finnas tillfällen och predikstolar där Guds ord förkunnas rent och klart

4. Se till att det finns sammanhang där våra barn och ungdomar kan gå god kristen undervisning och bra andlig gemenskap

5. Förbered för en framtid där det inte längre finns präster som vi kan lita och lyssna på inom kyrkan

6. Engagemang i kyrkans beslutande organ

7. Träda upp "i tid och otid" och visa på Guds ord och avslöja villolärarna

Detta var nu alltså min lista i korthet. I det följande kommer jag att gå lite djupare in i dessa olika saker. De tre första i denna text och de fyra sista i den följande.

1. För det första ser vi till att vi inte går på möten/gudstjänster där villolärare medverkar. Detta borde vara en fullständig självklarhet för oss som kristna, men tyvärr behöver det sägas eftersom detta tydligen ändå inte är så självklart för alla. Om och när vi utsätter oss för villolära, och villolärare, tar vår inre människa skada. Så enkelt är det. Idag är det äktenskapet som är i fokus för vår kyrkas villolärare. Tidigare har det varit andra saker. En gemensam nämnare för de flesta villolärarna är att de tummar på Guds ord på olika sätt. "Skulle då Gud ha sagt?" hette det i den ursprungliga villolärarens första attack, och samma fråga återkommer ännu idag i olika former. Det är Guds ord och Guds vilja som attackeras, och det är vi som lyssnar som lider följderna. Den som förkunnar har att hålla sig till att förkunna "Den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga". Sådana förkunnare som lär något annat ska vi inte lyssna till. Inte ens för att "se vad de har att säga".  

2. Detta första leder sedan till det andra som är lika självklart: Vi söker upp predikstolar där Guds ord förkunnas rent och klart. Detta kan innebära att vi tvingas röra på oss en del, men för dagens bilburna människor är detta inget stort problem. Oftast har vi också lediga platser i våra bilar när vi åker iväg. Så bjud gärna med sådana som inte har lika lätt att förflytta sig! Det är en stor frestelse för oss människor att helt enkelt låta bli att gå på gudstjänst eller på möte om/när vi konstaterar att det är en villolärare som står för förkunnelsen i de sammanhang där vi brukar gå. Givetvis ska vi inte gå till en sådan gudstjänst eller ett sådant möte, men vi ska inte heller bli sittande hemma. I stället ska vi se var det finns en gudstjänst eller ett möte dit vi kan gå och så gå dit i stället. Det här säger jag lika mycket åt mig själv som åt andra, men inte desto mindre menar jag att det behöver sägas. Det finns ännu idag kyrkor i våra trakter där ett rent Guds ord förkunnas. Vi får "rösta med fötterna", helt enkelt!

3. Med detta sagt så måste vi ändå konstatera att det tyvärr ändå inte alltid och på alla håll finns sådana predikstolar där Guds ord förkunnas rent och klart tillgängliga, och det för oss in på det som får stå som den tredje punkten. För det tredje behöver vi jobba för att det ska finnas tillfällen där vi kan komma samman och lyssna till ett oförfalskat Guds ord. I bönehus, och varför inte också i församlingens utrymmen. Detta är ett arbete som väldigt sällan är glamoröst, men det är ändå oerhört viktigt! Så till alla dem (oss) som arbetar i olika föreningar och församlingar med att ordna goda möten och samlingar: Fortsätt med jobbet! Det du gör är så oerhört viktigt, och med kyrkans tilltagande förfall blir det bara viktigare. Gudstjänstfrågan är också synnerligen aktuell, och det gläder mig att det idag finns en del alternativ. Missionsstiftet har sina gudstjänster på flera orter, och både svenska och finska evangeliföreningarna har viss gudstjänstverksamhet. I takt med att det blir allt färre församlingar som ordnar gudstjänster som en kristen kan gå till kommer behovet och efterfrågan på dylika samlingar att öka.

Detta var nu de tre första sakerna. I nästa text kommer jag att presentera fyra saker till som jag menar att vi, om och när vi stannar kvar i kyrkan, behöver göra.

Mitt svar i kyrkofrågan, del 1/3

I dessa dagar är det alltid en fråga som kommer upp när kristna vänner träffas, tycks det mig. "Hur länge kan vi vara kvar?" Givetvis är det medlemskapet i kyrkan som frågan handlar om. Det är förstås Björn Vikströms bok som ligger bakom, liksom vår kyrkas famlande och vacklande överlag. Men det faktum att biskopen i Borgå är en av de värsta villolärarna vår kyrka har sett på länge är nog huvudorsaken. Marko Sjöblom ställde också för en tid sedan samma ytterst relevanta och viktiga fråga här på bloggen, och följde upp den med en direkt fråga till mig. "Hur länge skall och kan vi verka inom ett kyrkosamfund där allt fler dignitärer öppet står emot Guds ord och förklarar vitt till svart och svart till vitt?" "Kristian, vad är ditt eget svar?"

Jag konstaterade att jag inte har något klart svar på denna fråga, men frågan har inte lämnat mig i fred. Speciellt inte som flera av mina goda vänner under de senaste månaderna har ansett att gränsen för vad de kan acceptera har överskridits och de därför har tagit det smärtsamma beslutet att gå ut ur kyrkan. Nu har jag hunnit fundera en aning mera, och mitt svar, som ännu är under bearbetning, är sådant att det eventuellt går att sätta på pränt. Vi får se vad det blir till, jag är åtminstone beredd att försöka. Det kommer att bli en lång text känner jag på mig, mycket längre än vad som är brukligt och ens önskvärt på bloggen. Men ämnet är viktigt, så jag tar mig den friheten. (Efter att texten var klar insåg jag ändå att den blev för lång, varför jag delar upp den i flera delar.)

Det är förstås många saker vi behöver ta i beaktande när vi funderar på vårt förhållande till kyrkan. Dels finns varningarna och uppmaningarna, för att inte säga förbuden, när det gäller samröre med villolärare. Vår kyrka och framför allt vårt stift leds idag som sagt av uppenbara villolärare. Detta kunde givetvis lösas med att helt enkelt skriva ut sig och på det sättet kapa banden till villolärarna och deras irrlära. Men samtidigt finns det i kyrkan många församlingsmedlemmar och även präster som vill hålla sig till Guds ord och som inte är beredda att ta ett sådant steg. Vad händer ifall alla som vågar säga ifrån och varna för villoläran och villolärarna bara tar sitt pick och pack och går? Jag menar att vi inte kan lämna fåren i händerna på herdar som leder hjorden på galna vägar.

Dessutom är vår kyrkas lära, åtminstone på papperet, rätt och god. Som en bibellärare sade när frågan om utträde kom på tal: Varför ska vi gå ut om vi, när vi går, får ta bekännelsen under armen och bära den ut med oss? Vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf slår an grundtonen för hela vår kyrka och dess lära, och så länge denna paragraf står kvar orörd går det väl att motivera att stanna kvar – om än vår kyrka i praktiken har brutit mot denna sin kyrkoordnings kungsparagraf.

När vi talar om kyrkan så brukar vi kunna använda bilden av en mor. Kyrkan är vår mor i andligt hänseende. När vi diskuterar frågan om att stanna eller att gå kan man ta till bilden av den sjuka modern. "Inte lämnar vi vår mor när hon är sjuk." Men hur är det om vi konstaterar att vår mor har en dödlig, smittsam sjukdom som också vi kan drabbas av om vi umgås med henne? Då får vi, hur svårt det än känns, lov att hålla ett visst avstånd till henne, men det innebär förstås inte att vi förskjuter henne eller slutar be för henne att hon ska tillfriskna. Tvärtom kommer vi att be så mycket mera och intensivare. Men samtidigt ser vi noggrant till att inte också vi drabbas av hennes sjukdom.

Mitt svar blir alltså, kort sagt, följande: Jag stannar kvar så länge jag får. Och kan. Eller rättare sagt: Detta är mitt svar just nu. När situationen ändras kan också min position förändras. Men i detta nu är det så här jag ser på saken. I följande texter får jag återkomma till hur detta stannande kvar kan göras rent praktiskt och vilka åtgärder vi ändå behöver ta till för att kunna stanna kvar – och även för att förbereda oss för en framtid innanför eller utanför kyrkan.

Utanför

Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod. Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. (Hebr. 13:11-14)

De som först läste detta, de hebréer som mottog hebréerbrevet, var på väg att tröttna. De hade råkat ut för motstånd för sin tros skull. De hade hånats för sin tro på Jesus och de sågs allmänt som lägre stående, kunde vi säga, för att de trodde nådens evangelium. Och det är ju så, det berättar också andra bibliska författare för oss, att korset i världen ses som en dårskap. Och de som tror på nådens evangelium ses som dårar av denna världens visa.

Det är faktiskt så här det ska vara. Förstås är det inget självändamål att det ska vara på det här viset, men så här ska det vara för att det är så här Guds ord säger att det är. Och det kommer att vara. Världen har alltid sett, och kommer alltid att se, på korset och på nådens evangelium som en dårskap. Om vi, som kyrkan i olika tider har försökt göra, försöker vinna världens respekt och gillande genom att tona ner nåden och sluta tala om korset är det i slutändan bara vi själva som är förlorarna. Visst. Vi kan kanske vinna vissa fördelar i världen. Uppnå en viss respekt och en viss – om nu inte gillande så åtminstone – acceptans. Men då blir den kristna tron till något annat än den är och ska vara.

All sann kristen tro måste vara sådan att den rör sig utanför stadsporten. Utanför murarna. Utanför lägret. Utanför de kretsar där denna världens visa, höga och förnäma människor rör sig. Helt enkelt för att det är där Jesus är. Och en kristendom utan Jesus är ingen kristendom. Den är något annat. All sann kristendom är förknippad med ett visst mått av vanära i världens och världens människors ögon. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. En vandring i Jesu efterföljd, i hans efterföljd som led under världens hån och som blev bespottad och till sist avrättad på det nesligaste sätt som fanns och finns, en sådan efterföljd kan inte gå genom denna världens upphöjda och förfinade salar.

Det här är det så oerhört lätt att glömma bort. Speciellt om och när vi som kristna vill vara accepterade och väl sedda. Men detta är något som vi får stava på. Igen och igen. För det är faktiskt så att "Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma." Det här får vi aldrig glömma bort. För gör vi det så står vi i omedelbar fara att dras till denna världens fina salar och fina sammanhang – och där finns som sagt inte Herren Jesus.

Men samtidigt får vi inte heller glömma Jesu ord, i Joh. 16:33, till hans lärjungar som såg svårigheterna i detta att stå utanför: "Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid I mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen."

Bibeldag vid Mästarens fötter

I morgon, söndag 19/3 kl 14, blir det möte i Ytteresse bönehus. I år är vår bibelhelg endast en dag lång p.g.a. annan verksamhet i församlingen samt för att avdelningen/församlingen i april (22-23/4) står värd för Slef:s norra distrikts vårfest. I morgondagens möte predikar Joakim Förars och Hans Sandberg och Malin och Jonas Forsblom står för sång och musik. Det blir givetvis också servering och så har vi också ett litet lotteri. Alla är välkomna med!

Konsekvensbedömning?

En av nyheterna på ÖT igår var att föreningen Oikeutta eläimille (Djurens rätt) har lämnat in en rättelseyrkan till NTM-centralen angående miljötillstånden som Nykarleby stad beviljat för FoxCrafts "Foxhotell" i Munsala. Föreningen anser att anläggningen borde ha behandlats som en enda stor farm och inte som flera mindre dito, varför miljötillståndsansökan borde ha riktats till NTM-centralen och inte till Nykarleby stad. Till saken hör att det är mycket kostsammare och mycket mera tidskrävande att söka miljötillstånd från NTM-centralen. En av orsakerna till de högre kostnaderna, och den stora tidsåtgången, är att det i så fall måste göras en mycket omfattande miljökonsekvensbedömning.

Själva sakförhållandet må nu vara som det är, men farmområdet i fråga är mycket väl lämpat för denna typ av verksamhet. Oikeutta eläimille menar att Nykarleby stad blivit förblindad av de pengar näringen drar in och att man därför sett mellan fingrarna gällande behovet av miljöskydd. Nå. Området är som sagt mycket väl lämpat för denna typ av verksamhet, och miljöhänsynen blir inte större för att man lämnar in en halv meter hög pappershög till NTM-centralen, så det är nog ganska genomskinligt vad föreningen här är ute efter. Dessutom, och detta är nog så graverande: Oikeutta eläimille-föreningen visar med detta att man inte alls går i takt med tiden. Att man är hopplöst "out of date". I Finland gör vi nämligen inte längre några konsekvensbedömningar. För om vi går in för att förändra äktenskapet och ge samkönade par adoptionsrätt (eller rättare sagt: rätten att prövas för adoption) utan att det görs någon barnkonsekvensbedömning, ja då behöver det inte göras någon konsekvensbedömning i något annat fall. Någonsin.

Om fallskärmsjournalistik och papegojjournalistik

Donald Trump satte igång en stor snöboll när han satte internationell fokus på den totalhavererade svenska integrationspolitiken. Efter hans uttalande har det politiskt korrekta Sverige fått stå i med att förklara hur fel Trump hade. Och som om detta inte skulle räcka har nu också diverse internationella journalister hittat till Sverige och gör artiklar om det samma som Trump talade om. Det här innebär givetvis ännu mera brandsläckningsarbete för de politiskt korrekta i Sverige. Journalisterna får här bära en tung börda, och desperationen börjar skina igenom när de gång efter annan blir tvungna att förklara att det som de utländska journalisterna hittar och får belägg för givetvis inte är sanningen. Ja, inte ens påminner om någon sanning.

Skulle inte ämnet vara så oerhört allvarligt skulle jag nästan vilja säga att det är komiskt att se hur de politiskt korrekta journalisterna våndas och svettas i sina försök att avväpna kritiken. Den senaste i raden är Ann Törnkvist på Sveriges Radio. Hon tar till demokratikortet och hävdar, i polemik mot journalisten Tim Pool, att "den sortens journalistik han representerar är ett större hot mot Sverige och demokratin än män som maskerar sig för att slippa filmas". "Den sortens journalistik" syftar på så kallad "fallskärmsjournalistik" ("Parachute journalism") som går ut på att en journalist utifrån kommer in, gör ett snabbt uppdrag och sedan igen åker iväg med de svar han/hon fått på sina frågor. Och visst. Denna typ av journalism har sina svagheter, och detta grepp behöver absolut problematiseras. Men, och det är viktigt att komma ihåg, denna etikett kan också användas för att stämpla alla journalister som kommer till "fel" slutsatser. Och att hävda att denna typ av journalistiskt arbete är ett hot mot demokratin och mot Sverige är nog att gå alldeles för långt.

Det stora hotet mot demokratin är, tvärt om, den papegojjournalistik ("Parakeet journalism" kunde vi kalla det om vi vill leka med orden) som de svenska medierepresentanterna ägnar sig åt i denna situation när de som papegojor sitter och upprepar "Nothing is rotten in the state of Sweden, nothing is rotten in the state of Sweden". Detta samtidigt som de utländska journalisterna tvingas ty sig till poliseskort för att komma ut ur de no go-zoner som, enligt de "seriösa journalisterna", inte finns och som de svenska tidningarna dagligen rapporterar om mord, överfall och annat elände i de svenska förstäderna.

Tim Pool må vara "fallskärmsjournalist", men han har rätt i åtminstone två saker. Det stora problemet i Sverige just nu är att media diskuterar, och kritiserar, journalistiken i stället för de problem som finns. "De för metadiskussioner angående journalistik i stället för att diskutera de fakta och de problem som min journalistik visar på", säger han i ett videosvar på Törnkvists kritik. Detta är i och för sig inget nytt. I Sverige har man redan en lång tradition av att skjuta budbäraren i stället för att ta tag i de problem som har påvisats. Den andra saken där Pool har rätt är att svenskarna, när de i allt större skaror genomskådar medias lögner och allt mera desperata försök att gömma undan problemen, kommer att vända sig till alternativ media och i förlängningen börja stöda mera konservativa politiska partier. Sverigedemokraterna har en lysande framtid, med andra ord.

Jag vill nog påstå att det verkligt stora demokratiproblemet här är inte fallskärmsjournalistiken, utan det stora problemet är den brist förtroende som etablerad media råkar ut för, och kommer att råka ut för i allt högre utsträckning. Om och när den vanlige Svensson inser att det inte går att lita på så kallad kvalitetsmedia kommer han att vända sig till alternativmedia. Och där lurar många fula fiskar i vassen.

Om ekonomi, bollhallar och Jussi Halla-aho

Jag hade faktiskt inte tänkt skriva något om kommunalpolitiken så här inför valet eftersom jag vänligt (hoppas jag) men bestämt tackade nej till en kandidatur. Men dålig karl som inte kan ändra sig! Jag har som bekant inte Fb, men frun har det och idag visade hon mig en lång diskussion som hade timat under gårdagen på en god väns konto. (Heter det så?) Det hela började med ett skämt angående fotbollshallen som ska byggas vid Sursik. Varför ska vi inte då också bygga en hall med konstis så pimpelfiskarna kan fiska på sommaren? Eller, kan jag infoga, en beachvolleyhall så att vi som gärna skulle spela beachvolley på vintern kan göra det? Nåväl, de flesta insåg säkert att detta var ett skämt, men det hindrar inte att det blev ett livligt åsiktsutbyte. Helt klart var det en del etablerade kommunpolitiker som kände ett visst tryck på sina tår.

Men saken är faktiskt viktig. Och allvarlig. Varför ska vi använda pengar ur vår gemensamma kassa till att bygga hallar för en grupp med ett särintresse? I detta fall fotboll. Visst kan man hävda att det handlar om förebyggande folkhälsoarbete, men förebyggande folkhälsoarbete kan nog bedrivas med mindre kostnader, vågar jag påstå. Dessutom är fotboll, som bekant, inte en sport utan en knäskada. (Det skulle vara verkligt intressant att se om de som spelar fotboll verkligen – allt inberäknat; skador, förslitningar och den bättre grundkonditionen de bevisligen får – mår bättre på äldre dar än sådana som inte spelat fotboll...) Men det här är ändå inte pudelns kärna.

Pudelns kärna är att vi bygger med pengar vi inte har. Och ännu värre: Skapar mera driftsutgifter i den redan på tok för stora driftsbudgeten. I det senast godkända bokslutet i Pedersöre kommun räckte årsbidraget bara nått och jämt till för att täcka avskrivningarna och detta samma årsbidrag motsvarade endast hälften av investeringarna. Det här innebär i klartext att vi bygger med lånade pengar. Pengar som vi lånar av kommande generationer. Detta kunde kanske vara acceptabelt ifall investeringarna skulle handla om skolbyggnader eller annat som vi faktiskt behöver för att driva vad som uppfattas som varande kommunens kärnverksamhet, men detta då också bara i undantagsfall. Att bygga fotbollshallar på våra barns bekostnad är inte acceptabelt.

En orsak till att jag skriver denna text är också att Jussi Halla-aho idag meddelade att han ställer upp i ordförandevalet i det Sannfinländska partiet. Nu kanske någon undrar vad detta överhuvudtaget har med mig, med Pedersöre kommun och bollhallen vid Sursik att göra. Nå, det har det förstås inte heller. Jag bryr mig faktiskt inte alls om vem Sannf. väljer som Timo Soinis efterträdare. Men. Iltalehti publicerade, i samband med att de berättade om att Halla-aho ställer upp som ordförandekandidat, en intervju med honom som behandlade hans syn på ekonomi. Man må säga vad man vill om denne Halla-aho och hans, många gånger, synnerligen opolerade åsikter. Men när det gäller ekonomin har han, i mitt tycke, sunda funderingar. Bland annat anser han att samhällets grunduppgifter är att trygga den inre och den yttre säkerheten. Punkt. Samhällstjänster ska, enligt Halla-aho, inte produceras med lånade pengar, utan vi bör rätta munnen efter det som faktiskt finns i matsäcken.

Nu förstår du kanske varför jag kom att tänka på Halla-aho när det diskuteras byggande av bollhallar i Pedersöre. Alla inser nog, utan att jag gnuggar in det, att vi här ser exempel på två fullständigt olika sätt att se på samhällsekonomin. Ursäkta att jag säger det, men när det gäller ekonomiska frågor så är nog Halla-aho bra mycket knepigare än "kommunens fäder" i Pedersöre.  

Here we go again!

Igår kom ÖT med nyheten om att det ska bli Pride i Nykarleby i sommar. Med parad och allt. "Mot slutet på sommaren", sades det i nyheten. Alla vet nog vad det betyder. När högmodsevenemanget hölls i Jakobstad färgades hela Jakobsdagar-evenemanget i regnbågens alla färger, och nu kommer man att göra samma sak med Juthbacka-marknaden och Kulturveckan i Nykarleby.

Jag har samma policy som senast. Låt dem marschera bäst de vill, men låt oss som inte vill veta av det hela vara ifred! Men detta är givetvis ett önskemål som klingar för fullständigt döva öron. Eller vad tror du? Jag vågar nog slå vad om att också detta högmodsevenemang kommer att, likt Jeppis Pride 2014, äga rum mera på ÖT:s sidor än på gatorna i Nykarleby. För ett så här lysande tillfälle till propagandaspridning kan vår värdeliberala press givetvis inte låta gå sig ur händerna. Får jag gissa att kyrkan och församlingen kommer att få speciellt fokus i "rapporteringen" denna gång?

J’accuse

För en tid sedan fick jag e-post av broder N. Han ville berätta för mig att han och hans fru hade skrivit ut sig ur vår kyrka och också varför de hade tagit detta smärtsamma beslut. En tid senare fick jag höra att broder T. och hela hans familj hade gjort samma beslut, och i dag pratade jag med broder D. som berättade hur han mognat fram till beslutet att skriva ut sig ur vår kyrka. Tre goda vänner och bröder i kampen för "den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga" som under en kort tid har tagit steget ut ur kyrkan. Tre ansvarsbärare som i olika uppgifter tjänat i vår kyrka men som nu ansett att den kyrka de vuxit upp inte längre är sådan att de varken vill eller kan vara med i den längre.

Det här är så oerhört tragiskt! Broder D. sade att det att han gått ur inte är någon förlust för kyrkan, men jag är av helt annan åsikt. Han, teologen och ledaren som vår kyrka så nödvändigt skulle behöva idag och i framtiden, fick ingen prästvigning. Biskopen och kyrkans/stiftets ledning ansåg sig inte behöva honom, så han fick söka sig ett "civilt" arbete utanför kyrkan. Kanske började han t.o.m. tro att det faktiskt var så att han inte behövdes. Nå, nu vet jag att detta förstås inte är orsaken till att han skrev ut sig. Orsaken är att kyrkan fjärmat sig från den Herre vars namn hon bär, men ändå. För mig som ser på det hela lite från sidan så flyter dessa två saker ihop. Vår kyrka tar inte i tjänst de unga män som Gud kallar, som han har utrustat och avskilt till tjänst. I stället städslar biskoparna och kyrkoledningen personer som borde göra något annat, men eftersom de "rätta" åsikterna idag betyder så mycket mera än kvalitet och kvalifikationer blir det så här. Och kyrkan - och kyrkfolket - blir de stora förlorarna. Jag har sagt det förut, och jag säger det mer än gärna igen: Om vår kyrka skulle vara en kyrka värd namnet skulle broder D. om några tiotal år ha gått i pension som biskop. I stället får vi nu dras med en villolärande biskop som inte ens borde vara präst, och efter honom kommer något ännu värre. Sanna mina ord.

Jag återkommer hela tiden i mina tankar till orden som Björn Vikström skrev i insändaren i kp nr. 6. Hur han bedyrade att han och kyrkans ledning bär omsorg om de kvinnliga prästerna och om de församlingsmedlemmar som vill ha en kvinnlig präst. I den insändare jag skrev, och som blev refuserad uppenbarligen eftersom frågan är alltför känslig för att få ställas, efterfrågade jag Vikströms omsorg om alla de församlingsmedlemmar som vill ha en präst som vill hålla sig till Guds ord. Någon sådan omsorg finns uppenbarligen inte, och här ser vi nu en del av resultatet. Sådana män, och kvinnor, som vår kyrka så desperat behöver, sådana som bär ansvar ute i församlingarna och som vill vara lydiga den Herre de i dopet är förenade med, dessa visas nu på dörren. En kyrka som beter sig på detta sätt, som förringar, marginaliserar och tvingar ut sina mest trogna medlemmar kommer inte att kunna överleva.

Det vi ser nu är förstås resultatet av en lång process, men inte desto mindre en process vars fart har eskalerat något oerhört under bara de senaste månaderna och åren. Inte minst med att Björn Vikström gav ut boken "Monta rakkautta". Hur hårt detta än kan tänkas låta så måste jag säga att jag håller Björn Vikström ansvarig för den nu uppkomna situationen och det att vår kyrkas mest trogna medlemmar flyr kyrkan. Nå, nu betyder det kanske inte så mycket vem jag håller ansvarig, men jag fruktar att Kyrkans Herre också gör det samma. Och det är så oerhört mycket allvarligare.

Angående rubriken kan jag säga att jag inte pratar franska, men att jag fann den lämplig i detta sammanhang.  

Om aborträtten och den arga feministdagen

Jag skrev igår att jag fortfarande prenumererar på ÖT och att jag, trots allt, inte har några planer att säga upp min prenumeration. Detta trots de hjärntvättsförsök som vi som läsare utsätts för jämt och ständigt. Orsakerna är flera. Dels för att ÖT är vårt "torg". Det är här, på lokaltidningens sidor och speciellt på insändarsidan och i kommentarfältet på nätsidan, som åsikter kan och bör brytas mot varandra. Tyvärr är kommentarfältet just nu lamslaget på grund av facebook-kravet, men jag hoppas på en snar förändring där. Dels menar jag att det är viktigt att veta "var världen går", så att säga. Att hålla koll på vad som är på tapeten – och hur vår värdeliberala press hanterar detta.

Men. Det är oerhört viktigt att, om och när vi läser denna typ av publikation, vi är medvetna om riskerna. Medvetna om vad som pågår och vilket målet med den värdeliberala journalistiken idag är. Att målet är att påverka oss och att få oss att köpa den bakomliggande värdeliberalismen. Vidare behöver vi också ha på oss våra "röntgenglasögon" så att vi klarar av att se vad som döljer sig under de många gånger vackra orden och de smarta formuleringarna. För det ska vi också veta: De som jobbar inom media är (oftast) oerhört skickliga på att dölja sin verkliga agenda bakom fina ord och formuleringar som slår an något inom oss och som får oss att reagera så som skribenten vill.

Igår var det den arga feministdagen. Eller, som det mera neutralt heter, den internationella kvinnodagen. ÖT kunde ha tagit upp verkliga jämställdhetsproblem som t.ex. lönefrågan eller pensionsfrågan (alltså det att kvinnor som stannar hemma och jobbar i hemmet medan barnen är små inte kan räkna dessa år sig tillgodo när pensionen räknas ut). Men nej. ÖT fokuserade på abortfrågan. I såväl en bred nyhetsartikel som i en nyhetskommentar eldade man upp sig över USA:s och Trumps (goda) beslut att strypa finansieringen till abortorganisationer. Låt oss nu försöka sätta lite tryck på det som skrevs och se vad som döljer sig under den polerade ytan. Ta på dina röntgenglasögon och följ med i resonemanget!

Kommentaren, skriven av en Sofia Nygård (som, dagen till ära, presenterades med en arg bild) gick under rubriken "Låt bli våra kroppar". Texten inleddes bra, genom att presentera "ett av de starkaste argumenten abortmotståndarna brukar ha", alltså det att alla har rätt till liv. Men efter den första meningen, som innehöll tre ord, förvandlades texten till propaganda. Som alltid när abortförespråkarna ska försöka påverka sina läsare skapas motsättningen mellan det ofödda barnets rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. (Nu kan vi, för en stund, försöka bortse från att det vid en abort INTE handlar om enbart kvinnans kropp.) Men hur är det, finns det faktiskt en motsättning här, eller handlar det om en falsk problemuppställning?

Kvinnas rätt till sin egen kropp var alltså stridsropet. Detta är givetvis något som de allra flesta kan skriva under, och därför blir argumentet också så bestickande. Men vad innebär de orden? Att kvinnan har rätt att själv bestämma, hävdar skribenten. "Om jag vill bli gravid, när jag i så fall vill bli det och hur många gånger jag vill bli det är ett beslut som enbart är mitt. Det är inte ett beslut som ska fattas av familjen, inte heller av samhället och framför allt inte av en 70-årig man i ett vitt hus."

Så här långt kan också de flesta säkert hålla med. (Men alla som har kämpat med barnlöshet vet att det ändå inte alls är så här enkelt.) Men det hela börjar inte med en graviditet. Det börjar ju faktiskt med att ett par har sex. Det finns inga oönskade graviditeter som har börjat med något annat än med sex. Så enkelt är det faktiskt. Så, hur är det då? Handlar kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp faktiskt ytterst om graviditeten? Nej, givetvis inte. Helt enkelt eftersom det inte är där det börjar! En kvinna har rätt att säga nej till en graviditet, ja. Men den som har sex kan bli gravid. Således borde kvinnas rättigheter fokusera, inte på graviditeten, utan på sexet. På kvinnas rätt att säga nej. Inte till en graviditet utan till det som orsakar graviditeten. Men så gör inte de arga feministerna. Varför inte? För att de inte begriper hur ett litet barn blir till? Nej, knappast. Utan för att det inte är friheten från oönskade graviditeter som denna diskussion handlar om! Hela abortdiskussionen handlar i stället om rätten att leva som man vill (också på sexualitetens område) utan att behöva svara för följderna.

Det är här motsättningen finns. Det är därför det överhuvudtaget finns en motsättning här. En motsättning mellan det lilla barnets rätt till liv och de vuxna (eller numera också halvvuxna) människornas rätt att leva ut alla sina begär utan att behöva stå för följderna. Men det här sägs förstås inte ut. Helt enkelt för att aborträtten då blir så mycket svårare att försvara. Men om, och när, vi läser de arga feministernas texter med röntgenglasögonen på ser vi vad som döljer sig bakom den fina fasaden. Och det vi då ser är inte vackert.

Den omöjliga smällknuten

Jag får tacka för de kommentarer som har kommit under texten jag skrev om "Media, Polen och värdeliberalismen" samt för de vittnesbörd som bars fram angående åsiktscensuren som speciellt svenska.yle.fi bedriver. Det är skrämmande hur långt media idag går när det gäller att skydda sina nyhetskonsumenter från åsikter – och även fakta – som kunde störa den indoktrinering som bedrivs.

Problemet här är, som jag redan konstaterade, förstås det att förtroendet för media sjunker dramatiskt när vi som nyhetskonsumenter inser att vi blir lurade och utsatta för denna "undervisningsjournalistik" och vissa gånger ren och skär propagandaspridning. Hjärntvätt kunde man också kalla det, om man vill vara lite elak. Denna minskning av förtroendekapitalet är rent av en säkerhetsrisk i nationellt perspektiv och något borde absolut göras för att återställa det sjunkande förtroendet. Men frågan är vad, och framför allt hur.

Mainstreammedia själv kommer inte att göra något åt saken. Den rödgrönt färgade värdeliberalismen genomsyrar idag vår media till den grad att jag misstänker att mediafolket inte längre ens klarar av att se att detta är något problem. De sitter inne i sin bubbla och har långt tappat kontakten med de djupa befolkningslagren, och den värdekonservatism som finns här, och hela detta frågekomplex har blivit en enorm blind fläck. Alternativt ser man det som sin främsta uppgift att dyvla på folket dessa samma värderingar och denna samma syn på livet och tillvaron som man själv har drabbats av och att man därför helt enkelt inte vill (eller längre kan) gå tillbaka till någon form av objektivitet i sin nyhetsrapportering och i opinionsbildningen. Oberoende av vilket som gäller, eller om det är en blandning av båda dessa, kommer initiativet till en korrigering av situationen inte att komma från medias sida.

När politikerna försöker ta tag i frågan tjuter media och medias representanter i högan sky och talar om pressens frihet och om yttrandefriheten. Ja, och så kommer det några indignerade ledare angående det som har skett i Polen där politikerna faktiskt försökte göra något åt saken. Så detta är inte heller någon lösning. Och om jag är helt ärlig så tror jag inte heller att detta med en politikerinitierad lösning på problemet är någon framkomlig väg. På den vägen hamnar vi nämligen lätt i andra diket/-n som är minst lika farliga.

Återstår då alltså den sista möjliga lösningen, alltså den att vi som nyhetskonsumenter tar tag i saken, men givetvis är inte heller detta något som mediafolket accepterar. Den som har gott minne minns säkert hur det gick när vi protesterade mot Österbottens Tidnings Pride-evenemang i Jakobstad 2014. Redaktionen vägrade ta reson och frammanade diverse dignitärer på pressfrihetens område som med allvarligt tonfall fördömde och varnade för dessa "försök att begränsa pressfriheten genom att sätta press på tidningens redaktion". Likväl är pengarnas tungomål det enda språk som mediafolket förstår och som de tar på allvar. Men frågan är om detta kommer att lyckas. Det är nämligen inte så många som är beredda att säga upp sin prenumeration på lokaltidningen även om man inser att man utsätter sig för ett hjärntvättningsförsök när man läser den. Jag har inte heller sagt upp min prenumeration, även om jag inte längre har något förtroende för redaktionen och således inte heller menar mig kunna lita på tidningens innehåll. Orsakerna till att jag fortsättningsvis prenumererar på ÖT är flera, men dessa har jag varit inne på tidigare varför jag inte går in på dem här.

Slutsatsen blir då alltså att vi har en smällknut som inte låter sig öppnas. Förtroendet för media sjunker hela tiden och allt fler nyhetskonsumenter anser sig vara tvungna att, för att få en objektiv bild av verkligheten och av vad som händer i världen, anlita alternativa nyhetskällor. Sådana finns det idag rikligt av på nätet, och i takt med att förtroendet för mainstreammedia sjunker ytterligare kommer dessa att bli allt fler. Problemet här är förstås att även om det finns en del seriösa aktörer på detta område så finns det även många sådana "nyhetssajter" som ingen borde ta del av, och om/när vi nyhetskonsumenter irrar oss in på dessa finns risken att vi också här blir förda bakom ljuset.

Jag beskrev ovan dagens situation som en säkerhetsrisk, och när vi inser att vi kan bli lurade – och även blir det – både till höger och till vänster så förstår vi, kanske, problemets omfattning.

Könsdysfori

Jag fick för en tid sedan en länk per e-post av en av bloggens läsare. (Tack ännu en gång!) Länken gick till en artikel i den svenska läkartidningen som säger att det sker en kraftig ökning av fallen av könsdysfori bland barn och unga. Könsdysfori innebär, översatt till vardagssvenska, att en (ung) människa lever i förvirring visavi sitt eget kön. Alltså, som det brukar heta, att man är "född i fel kropp". Nå, denna ökning kommer förstås inte som någon överraskning. Den massiva hbtq-propaganda vi i väst idag utsätts för kommer att leda till, och har redan lett till, denna ökning av könsdysforin. Jag har sagt detta många gånger tidigare och kommer säkert att ha orsak att säga det många gånger ännu: En ung människa som växer upp och kämpar med alla de saker som en ung människa har att kämpa med när det gäller sin personlighetsutveckling och alla frågor kring yrkesval, framtida parbildning o.s.v. har nu ännu fått en sak att fundera på, nämligen frågan om vad han/hon är för kön. Denna fråga som tidigare fick sitt svar genom en snabb blick i spegeln.

Igår fick vi som läser ÖT/Vbl ännu en dos hbtq-propaganda. ÖT skriver om en Daniel som nu blivit en Jessica. Inget problematiserande, inga knepiga frågor utan bara propaganda. Ja, och så reklam för en webbsida som sådana som funderar på sin könstillhörighet (och andra hbtq-relaterade frågor) kan söka sig till för att bli ytterligare hjärntvättade. Det här är nu bara det allra senaste exemplet på hur media jobbar på för att förvirra det uppväxande släktet och hjärntvätta oss alla. Sanna mina ord: Det kommer inte att ta länge innan det jag kommer att skriva nedan kommer att betraktas som olagligt att framföra! Vi har oerhört mycket elände, mycket lidande och väldigt mycket förvirring framför oss om vi fortsätter på denna väg som media nu leder oss på. Värst kommer givetvis de som växer upp nu och i framtiden att drabbas.

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan, och märk väl att det jag nu säger är helt på ett principiellt plan. Jag kommenterar inte det fall som ÖT/Vbl lyfte fram. En människa som är född som man och som har blivit far till ett barn är en man. Oavsett hur förvirrad denna person än kan ha blivit visavi sin könsidentitet. I alla andra fall när huvudet kommer i konflikt med kroppen är det huvudet som behandlas. Genom terapi och eventuellt med medicinering. Men när det gäller detta frågekomplex har vi bringats att tro att det, här och endast här, är kroppen det är fel på. Att det är kroppen som ska behandlas. Givetvis på skattebetalarnas bekostnad, men låt mig vara klar på denna punkt också: De direkta kostnaderna som samhället utsätts för är ett litet problem vid sidan av det lidande som den enskilda människan utsätts för. Och observera nu detta mycket noga: Lidandet uppkommer inte p.g.a. att det finns sådana som säger att detta är galet utan p.g.a. den propaganda som helt ogenerat sprids och som gör att människorna blir så ytterligt förvirrade att de börjar tvivla på det de ser i spegeln.

Nå, nu vet jag givetvis vad kritikerna kommer att säga. "Det har alltid funnits könsdysfori." Givetvis är det så. På samma sätt som det alltid har funnits andra neuroser och neurosliknade tillstånd. Ja, vem vet, kanske det till och med finns och har funnits några enstaka sådana människor som faktiskt har "fötts i fel kropp". Men propagandasamhället har gjort att fallen har ökat och kommer att åstadkomma en ännu brantare ökning. Förvirringen kommer att öka på detta område, helt enkelt. Dramatiskt. (Ökningen är de facto redan nu dramatisk om man ser på diagrammet i artikeln i läkartidningen.) 

Ja, och så ännu en liten sak. Jag länkar, efter moget övervägande, till artiklarna på ÖT. Om du kommenterar här på bloggen så vänligen låt bli att kommentera detta specifika fall. Dels för att en sådan kommentar kan skapa obehag hos dem som det berör, dels för att jag till och med kan bli tvungen att radera en sådan kommentar för att inte utsätta mig själv och min blogg för några risker.

Media, Polen och värdeliberalismen

Media i väst upprepar med jämna mellanrum, likt något av ett mantra, hur oerhört det är att Polens regering gått åt landets rundradiobolag och lagt på bolaget en ökad politisk styrning. Nu är det dags att förnya rundradiolagen här i Finland också, och media ropar redan i högan sky och befarar en liknande ökad politisk styrning också här. Henrik Othman ägnar dagens ledare i ÖT åt detta ämne: "För ett drygt år sedan antog Polen en medielag som betydligt ökade regeringens kontroll över landets public service-medier. Det ledde till kraftiga internationella protester, bland annat skrev vd:arna för på de tre svenska public service-bolagen en debattartikel under rubriken "Polens sak är vår" och satte också press på den svenska regeringen att agera. Ska de svenska mediebossarna nu, ett år senare, se sig tvungna att skriva ett likalydande brev om läget i Finland?"

Nåväl. Nu inser jag givetvis att det inte är så alldeles lyckat att den politiska ledningen i ett land får makt över vad landets rundradiobolag skriver/publicerar. Men med detta sagt så torde alla (?) inse att dagens situation är sådan att något måste göras. Media överlag, och public servicebolagen i synnerhet, driver idag en synnerligen värdeliberal agenda som långt har övergått från att presentera nyheter till att bedriva ren och skär propaganda. Denna extrema värdeliberalism motsvarar inte på långt nära, speciellt inte i ett land som Polen men inte heller här i Finland, den värdegrund som finns i de djupa folklagren. Situationen med en media som går i otakt med folket har därför lett till att förtroendet för den så kallade mainstreammedia långt har försvunnit och människorna långt har börjat ta in nyheter från så kallad alternativ media. På gott, förstås, men också på ont. Förtroendekrisen är ett stort problem, och ett problem som måste åtgärdas. Men eftersom mediehusen givetvis inte själva kommer att åtgärda detta blir frågan hur detta i så fall kan åstadkommas på annat sätt än att politikerna går in och styr upp situationen i de bolag och de sammanhang där de har makt och inflytande att göra det?

Situationen i Polen är som sagt långt ifrån optimal, men frågan är alltså om det finns något bättre sätt att göra detta på? Jag skulle gärna ha sett att Othman skulle ha svarat på den frågan i sin ledare, men det är fullt möjligt att han, liksom en förkrossande majoritet av mediefolket, är så förskansad inne i sin bubbla att han/de inte ens inser att detta är ett problem som måste åtgärdas.

Refuserad insändare

Jag övervägde länge om jag här på bloggen skulle publicera insändaren som Kp refuserade, men eftersom diskussionen i Kp fortsätter (på helt galna vägar) väljer jag nu att göra det. Den nedanstående insändaren tillkom när jag reagerade på det som Björn Vikström skrev i ett svar till Bo Holmberg i Kp nr 6. Kp refuserade (först) min insändare med motiveringen att jag gjort mig skyldig till personligt påhopp på Vikström. Nu får var och en själv avgöra om så är fallet. (Ingen av de jag visat insändaren för, och inte heller jag, hittar något sådant personligt påhopp i den. Däremot kritiserar jag biskopens ämbetsutövning, men tydligen får man inte göra det...) Efter kontakter till Kp ändrades motiveringen till att det handlar om att de vill dra streck i debatten. Något sådant streck har som sagt inte synts till, utan diskussionen fortsätter. Jag kommer att återkomma till Vikströms senaste insändare vid ett senare tillfälle emedan den var av sådan art att den inte kan få stå oemotsagd. Men det lönar sig förstås inte att försöka få in den texten till Kp. Tidningen som säger sig stå för "Det fria ordet och ordet som frigör" ägnar sig nämligen helt uppenbart åt åsiktscensur.

Insändare (refuserad)

Bo Holmberg hade i Kp 6/17 en insändare med rubriken "Samarbetsvägran är lagbrott", och Björn Vikström svarade. Holmberg trummar, sin vana trogen, på med lagar och paragrafer och denna gång fick han även med konventioner om de mänskliga rättigheterna. Kontentan blev att präster som vägrar samarbeta med kvinnliga präster är i det närmaste att jämföra med grova krigsförbrytare. Eller så uppfattade jag det åtminstone. Men Holmberg har förstås rätt i sak. Ett offentligträttsligt samfund, som vår kyrka är, kan inte strunta i domstolsbeslut. Men en kyrka kan inte heller komma på konflikt med sin bekännelse och sin kyrkoordning (något som Holmberg noggrant undviker att gå in på), och således har vår kyrka skapat åt sig en ordentlig smällknut. En smällknut som kan lösas upp på två sätt; A. Genom att ändra i sin bekännelse, eller B. Genom att sluta vara ett offentligträttsligt samfund. Att inte gå in för något av dessa alternativ och fortsätta som förr är inget alternativ emedan det är synnerligen falskt och oärligt. Något måste göras här, och det gärna så fort som möjligt.

I Björn Vikströms svar skymtar omsorgen om de prästvigda kvinnorna och om de församlingsbor som "önskar ha en kvinna som präst". Omsorgen om de prästkandidater som "hänvisar till sitt samvete eller sin övertygelse" lyser dock med sin frånvaro. Liksom, och detta är ytterst allvarligt, omsorgen om de församlingsbor som vill ha en präst som står på bibelordets grund. Också i ämbetsfrågan. Jag hör till dessa, och vi är inte få. Men oss bryr sig Björn Vikström uppenbarligen inte om.

Vikström gör sig också, vilket också är allvarligt för en man i hans position, skyldig till halmdocketillverkning. För se, det handlar inte (bara) om samvete och övertygelse. Det handlar framför allt om Guds heliga ord. Det ord som vår kyrka har förbundit sig till. Det är ytterst beklämmande att Vikström på detta sätt förringar en stor grupp av människor, såväl teologer som lekmän, i det stift han är satt att leda.

Kristian Nyman, Esse