Rom 1

Vi har i vår husandakt nu börjat läsa Romarbrevet. När vi läste det första kapitlet slogs jag, som alltid när jag läser den senare delen av det kapitlet, av hur oerhört exakt Paulus beskriver dagens människa. Det han skrev gällde då, när det skrevs, och det gäller ännu idag. Människan har, trots allt, inte förändrats mycket på nästan 2000 år.

Paulus skriver att alla människor kan se och veta något om Gud. Genom de verk Gud har skapat kan vi se hans ”osynliga egenskaper, eviga makt och gudomliga natur”. Men likväl ger vi människor honom inte den ära och det tack som tillkommer honom som Skapare. Nej, i stället ”undertrycker vi sanningen i orättfärdighet”. Detta får sedan olika följder: Vi ”förblindas av våra falska föreställningar så att mörkret sänker sig över våra oförståndiga hjärtan”. (Observera här att trots att det inte fanns någon evolutionslära på Paulus tid hade man tydligen hittat på andra sätt att lura sig själv bort från Skaparen!) Människorna ”påstår att de är visa, men blir dårar”, och byter ut Skaparen mot alla slags avgudar. (”Bilder av dödliga människor, fyrfotadjur och kräldjur”.) Och så: ”Därför utelämnade Gud dem”. Till otukt, självförnedring, homosexualitet, ondska, girighet, avund, mordlust, stridslystnad, skvaller, förtal, våld, olydnad och kärlekslöshet. Bland annat.

Och grundorsaken till allt detta? Jo, att ”de bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att tjäna och dyrka det skapade i stället för Skaparen”. Detta är det centrala i andra delen av Rom. 1, och orsaken till allt det elände som räknas upp.  

Men det är fel att läsa Rom 1 som om det enbart skulle handla om homosexualitet. Homosexualiteten nämns som EN följd av det att människan byter ut Guds sanning mot lögnen och inte ger Skaparen den ära och det tack som hör till honom, men kapitlet handlar inte i första hand om homosexualitet. Paulus nämner detta som den yttersta förnedringen på den av människan valda gudsförnekelsevägen, ja, men kapitlet handlar inte om homosexualitet. Rom. 1 handlar om människans dårskap. Och om dess följder.

Däremot kan vi, i dessa tider som så starkt präglas av en vilja att få alla att godkänna alla möjliga abnormiteter, gärna läsa Rom. 1 för att förstå varför det finns homosexualitet. För det svaret hittar vi faktiskt här. Människan byter ut Guds sanning mot lögnen och blir därmed blind för Skaparens goda ordningar. På denna väg blir människan sedan AV GUD (observera vem som agerar!) utelämnad åt en förnedrande livsstil. Av vilket alltså homosexualiteten är det lägsta och mest förnedrande. Observera nu att det här handlar om kollektivet - inte om enskilda människor. Följderna av släktets gudsfrånvändhet drabbar sedan till synes (åtminstone ur vårt mänskliga perspektiv) helt blint.

Men detta gällde alltså kapitlets andra del. I slutet av den första delen (i vers 16) nämner Paulus det som är hans, och brevets, huvudärende: ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.” Denna frälsning innebär också FÖRÄNDRING. Det vet Paulus mycket väl. Han, den före detta förföljaren av Guds folk och som hade deltagit i mordet på Stefanus, han visste mycket väl att evangeliet är en Guds kraft. Till frälsning och till förändring. Paulus själv var alltså ett mycket gott exempel på detta. Så trots den mörka bild Paulus tecknar av människan i den andra delen av Rom. 1 finns alltid detta med: Möjligheten till frälsning och förändring. Det är ett verkligt evangelium också för dagens människa – som kanske mera än någon annan före henne har gått bort sig i detta som Paulus skriver om här.

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror!

Evangeliserad

Det har den senaste tiden hänt och hörts mycket som det kunde skrivas många och långa blogginlägg om, men min arbetssituation är sådan i juni (och juli) att bloggandet långt får stå tillbaka. Det handlar om prioritering, givetvis. För tid finns ju nog, men jag väljer att sätta denna tid på familjen/barnen.

Men nu sover alla de andra, och då hittar jag några minuter framför dataskärmen...

Jag blev ”evangeliserad” igår. Av en man som frimodigt bar fram sitt budskap och som illustrerade/befäste detta budskap med att dela ut en tidning (traktat). Situationen var den att jag höll på att flytta ett lass minkar, och på den smala vägen hindrades jag av en lastbil som skulle lossa ett lass med järnvägssyllar. När jag gick fram och frågade hur länge han beräknade att lossningen skulle ta fick jag ett vänligt svar på frågan, och dessutom som sagt en dos ”evangelisation” och en ”traktat”. Samt en uppmaning att komma till ”Power  Truck Show” i Härmä – eftersom ”alla” kommer dit och det är stället att vara på. Dessutom fick jag en uppräkning av allt som kommer att ske där på denna truckshow. Med ytterst stor entusiasm, må tilläggas. Det syntes, och hördes, att mannen trodde på sitt budskap och han var beredd att sätta både tid och energi på att sprida det. Och frimodigheten var påtaglig!

Det slog mig sedan, när jag igen satt i bilen, att tänk om vi skulle vara lika påstridiga och frimodiga med det budskap vi är satta att sprida! Det är ju dessutom ett betydligt bättre erbjudande (gratis, dessutom!) och himlen är ju sannerligen stället att vara på... Alla kommer tyvärr inte att vara där, men gärna så många som möjligt!

Tyvärr är vi ändå, åtminstone de flesta av oss, så väldigt tysta och tillbakadragna. (Jag inberäknad) Men egentligen har vi ju, som sagt, det bästa budskapet som finns! Att himlen är öppen och att alla är välkomna.

Nå, denne mans frimodiga ”evangelisationsarbete” till trots kommer jag inte att åka till Härmä på Power Truck Show. Men nog till himlen. Häng gärna med!   

Fornkyrkans biskopar och dagens missionssällskap

Vi kan lära oss mycket av att se på historien. Framför allt får vi, genom att se hur saker och ting tidigare har fungerat och hur kristna människor tidigare har levat, ett korrektiv till vår tids felgrepp och felaktiga vägval.

Jag har ofta tänkt på fornkyrkans biskopar. (Då kanske främst i.o.m. den kontrast som de utgör till dagens biskopar.) I fornkyrkan innebar ett val till biskop så gott som alltid en dödsdom. Det var alltid biskopen som först fick smaka på maktens hat mot den kristna tron, och på den här tiden var en biskop oftast en riktig herde som gick före hjorden och försvarade tron och de troende och inte flydde undan när de första motsåndslamporna började blinka. Därför innebar ett biskopsval så gott som alltid en dödsdom.

Idag gömmer sig våra ledare när det börjar blåsa motvind. Eller kanske rättare: De stiger undan vinden för att komma undan motståndet. Jag tänker nu speciellt på FMS och deras kontroversiella val att kalla och välsigna ett homosexuellt par till missionärstjänst. Dagen innan välsignelsen gavs höll FMS sitt årsmöte, och där lades det fram ett förslag att FMS inte ska kalla och sända ut missionärer som lever i partnerskap. Mot detta förslag framhölls laglighetsaspekten – FMS´ jurist anförde att föreningens styrelse kan bli åtalad för diskriminering om det aktuella paret skulle ha nekats välsignelse och arbetsplats i sista minuten. Med hjälp av detta hot fick man tillräckligt många av årsmötets deltagare in i ledet bakom det beslut man ville få igenom.

Nå, till saken hör ju givetvis att samhällets lagar gäller också för en kristen människa. Och för en kristen förening, som t.ex. FMS. Men endast och alltid bara så långt som Guds ord tillåter! För en kristen människa, och en kristen förening, gäller alltid detta att vi bör lyda Gud mera än människor. Av detta följer att vi håller, respekterar och ärar samhällets lagar och ordningar alltid när dessa inte går emot Guds uttalade vilja och innebär synd mot Herren och hans vilja. Om så sker, ja då gäller ordet om att vi ska lyda Gud mera än människor. Oberoende av kostnaden.

Den människa som accepterar ett ledarskap i en kristen församling eller i en kristen organisation accepterar på samma gång också detta - att han/hon kan tvingas gå emot landets lagar för att lyda Guds ord och bud. Är man inte beredd att bära också detta ansvar, ja då ska man inte ta emot det uppdrag man erbjuds. Detta gäller också för FMS´ styrelse. Rätta mig om jag har fel, men jag tror faktiskt inte att det i denna styrelse sitter sådana fega stackare som FMS´ jurist tydligen anser. Jag tror nog att dessa skulle ha varit beredda att ta den smäll som ett rätt beslut i denna fråga skulle ha kunnat leda till. Men jag kan ju ha fel.

Hur som helst menar jag att vi kan lära oss mycket av historien. I detta fall av fornkyrkans biskopar. Hur skulle kyrkans historia månne ha utvecklats och sett ut ifall FMS´ jurist skulle ha fungerat som deras rådgivare då när det begav sig?  

Hatet, vittnena och vi

Det kristna budskapet möter motstånd idag. För oss som kristna gäller det samma. Varken vi, eller det evangelium vi är satta att förkunna i ord och handling, är så där alldeles välsedda/välsett idag. I mina mörkare stunder har jag funderat om vi gör något galet när det är på detta sätt. Borde inte evangeliet vara något enbart positivt och glatt som vinner genklang hos alla människor? Ligger felet hos oss när det inte är på detta sätt?

Visst har vi kristna många fel och brister. Framför allt tror jag att det brister i kärleken till och omsorgen om de som ännu inte har tagit emot Guds frälsning. En viss nöd har vi nog för alla dessa, men den kärlek som ser bortom egen bekvämlighet och utanför egen fördel för att eventuellt kunna vinna en själ – den är tyvärr ganska sällsynt idag. Detta gäller mig i lika hög grad som någon annan. Tyvärr.

Men likväl är det glada budskapet, Evangeliet, ett budskap som så gott som alltid skapar motstånd. (Så det beror alltså inte enbart på oss!) Jag kom idag att tänka på de två vittnena i Upp. 11. Det sägs om dem att de profeterade under 1260 dagar. (Under vilka de kunde ”stänga himlen så att det inte regnade, förvandla vattnet till blod och slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill”.) När de sedan dödades sägs det att ”jordens innevånare gläder sig över dem (över deras död, alltså) och jublar och sänder gåvor till varandra”.

Ingen genklang här, alltså! Dessa två vittnen var så avskydda och hatade att det blev en internationell högtid när de dödades. Förvisso för att de plågor de sände upphörde, men lika säkert också för att deras budskap nu hade tystats. Så vi är i gott sällskap när det vi förkunnar inte uppskattas av denna världens barn. (Även om det förstås är högst otrevligt!) Det samma sade ju faktiskt också Jesus. ”Om världen hatar er ska ni veta att den har hatat mig innan den hatat er”. (Joh. 15:18) Observera att detta sades av Jesus själv! Han som endast gjorde gott mot alla människor och som ”ropade ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna”. (Jes. 61:1)

Evangeliet i sig skapar motstånd. Helt enkelt för att denna världens Herre inta kan tåla det. Och detta motstånd drabbar oss alla. Därmed verkligen inte sagt att vi i oss själva skulle vara utan skuld när vi blir hatade och illa sedda. Men huvudorsaken finns ändå inte hos oss och i vår beklagliga brist på kärlek, utan hos det budskap vi har att föra ut. Eller rättare sagt: Inte heller hos budskapet, utan hos denna världens Herre och i hans hat mot Herren Jesus, Evangeliet och mot alla som lever av detta Evangelium. Den yttersta orsaken finns hos honom som ser sitt rike vackla varhelst detta budskap förkunnas i ord eller i gärning.

Det är inte roligt att vara illa sedd och vissa gånger t.o.m. hatad. Men det är en ”förmån” som följer med lärjungaskapet. När vi har det som tyngst i vår kamp kan vi ändå komma ihåg de två vittnena. Ännu är det inte så illa med oss att människorna sänder varandra gåvor den dag vi får hembud. Eller hur?

Bedrövligt!

Nu är jag verkligen arg! Jag såg A-Studio i kväll. I slutet på programmet visades (igen) smygfilmat material från två av landets rävfarmer. Där fanns djur med olika skador, och uppenbarligen hade inkräktarna igen filmat sjuka djur som var under behandling på farmens ”sjukavdelning”. Att göra så – och hävda att detta på något sätt skulle vara representativt för hur djuren sköts och mår på våra farmer är illa nog. Men det är inte därför jag är arg. Inte i huvudsak, åtminstone. Nej. Jag är arg för att dessa inkräktare har brutit sig in på farmerna i valpningstiden då djuren är extra känsliga för störningar och då allt utöver det vanliga kan leda till en sådan stress för dem att de kan bita ihjäl sina ungar eller få andra sorters stressymptom. Vilt främmande människor som kommer med lampor och kameror mitt i natten är bland det värsta jag kan tänka mig i detta hänseende.

I en filmsekvens ser man en rävhona som ligger bland sina ungar (som är välmående och har fått god skötsel till alldeles innan filmen gjordes) och som har krampat eller fått någon attack av något slag. Av allt att döma är det den stress som inkräktarna framkallade som har orsakat denna attack. Vi vet inte vad som sedan hände. Kanske gick attacken över, kanske dog rävhonan i sviterna av den. Bedrövligt är bara förnamnet.

Sedan hade dessa inkräktare brutit sig in på farmerna just under den tid när risken för att valpsjukan skulle sprida sig var som störst. Och säkert gått från farm till farm. Med lite eller inga skyddskläder alls. Märk väl! Detta under en tid då vi farmare knappt ens vågade ringa åt varandra av rädsla för att sprida sjukdomen!

Den hänsynslöshet och ringaktning av djurens väl som dessa smygfilmande inkräktare visar är fullständigt ofattbar. Jag hoppas att detta nu en gång för alla visar hur lite dessa element de facto bryr sig om de djur vars väl de säger sig värna. Bedrövligt är som sagt bara förnamnet.