Oerhört fegt!

Svenska Yle rapporterar att EBU - som arrangerar Eurovision Song Contest - planerar att kasta ut Israel ur tävlingen. Detta trots att man tidigare har tagit det korrekta beslutet att tillåta Israel att delta. Motiveringen är att Israels bidrag skulle ha ett politiskt budskap och handla om Hamas attack på Israel 7/10 2023. 

Det är faktiskt så att EBU:s regler förbjuder politiska budskap i sångerna, men eftersom EBU bröt grovt mot detta beslut genom att godkänna Ukrainas bidrag ifjol är det svårt att se hur denna motivering håller. Om ett land som blir fegt attackerat får framföra en sång med ett politiskt budskap, varför får inte ett annat land göra det samma efter att ha råkat ut för en minst lika feg attack? 

Om EBU verkligen beter sig på detta sätt är det svårt att se att orsaken skulle vara något annat än att de faller till föga för de massiva påtryckningar som de har utsatts för i avsikt att få Israel utslängd ur tävlingen. Det handlar i så fall om feghet, helt enkelt.

Nu bryr jag ju mig inte alls i ESC som numera inte längre är någon "song contest" utan snarare en Pride-parad i musikalisk tappning, men detta handlar förstås om principer.

---

Jag kan inte heller låta bli att kommentera det upprop som 41 vänster-riksdagsledamöter i Finland har undertecknat i vilket de kräver att Finlands bistånd till terroristmisstänkta UNWRA återupptas. Jag har svårt att förstå hur någon kan ta så lätt på de anklagelser som har framförts som dessa 41 gör. Om UNWRA visar sig på något sätt vara inblandat i terrorattacken 7/10 måste det få följder och inte en enda euro till föras över till organisationen. Givetvis bör hjälp till de nödlidande ändå säkerställas, och jag förutsätter att regeringen gör allt som står i dess makt att hitta alternativa hjälpkanaler. 

De 41 framförde dessutom i sitt upprop fyra punkter som de vädjar till regeringen om, och mycket av det de framför här är sådant som alla borde kunna skriva under på. 

- Göra allt för att se till att humanitär hjälp når fram till Gaza.

- Kräva att Hamas släpper gisslan.

- Jobba för ett omedelbart eldupphör.

- Påverka Israel så att landet gör allt i sin makt för att för att undvika att begå folkmord i de palestinska områdena.

Den tredje punkten är förstås lite knepig eftersom vi vet att det bästa Israel kan göra för det palestinska folket är att i grunden få bort Hamas. Detta kan inte åstadkommas med mindre än att kriget fortsätter i någon form. Men detta måste absolut göras så att de civila på alla sätt som är möjligt skonas. Men samtidigt vet vi att Hamas är fullkomligt hänsynslöst när deras terrorister gömmer sig bakom civila institutioner och t.o.m. använder civila som sköldar. Israel är dock en rättsstat och en demokrati, och av en sådan nation måste man kunna kräva en högre standard. Också i en dylik situation.

  

Dagens Nyhet(er)

Dagens största nyhet, på lokalplanet, är onekligen att svenska Bonniers köper HSS-Media där Vbl, ÖT och Sydin ingår. Det här innebär, om köpet godkänns av konkurrensverket, att samma ägarfamilj snart kommer att äga så gott som hela det finlandssvenska tidningsfältet. I köpvillkoren ingår att Bonniers lovar att alla tre tidningarna ska utkomma i tio år. Åtminstone i någon form.

Detta torde betyda att vi snart kommer att ha tre tidningar som är identiska till stor del, men med några sidor lokala nyheter och toppen av första sidan som ser olika ut. Och att vi efter tio år har en tidning kvar. Nå, det här är inga dåliga nyheter. Detta kan öppna upp fältet för eventuella nyetableringar som inte står på samma värdegrund som de tre nu sålda tidningarna gör.

Annars så har en av reaktionerna på dagens tidningsnyhet varit frågan om detta kommer att innebära att likriktningen inom mediefältet kommer att öka. Nåväl, där kan jag lugna alla som läser detta: Det är knappast troligt att så sker. Likriktningen är redan så gott som total, så detta övertagande kommer inte att förändra den saken. 

I ett uttalande efter försäljningen skriver de nya ägarna att "Bonnier News har en tydlig vision i att som långsiktig medieägare värna det fria ordet och oberoende journalistik, men även att bidra till ett demokratiskt, hållbart och inkluderande samhälle."

Jag har flera gånger skrivit om det, som jag har kallat det, "värderingskluster" som dominerar inom media i västvärlden idag. Med det avser jag den totala värdeliberala åsiktskonformitet som vidlåder i princip allt, framför allt, redaktionellt material men även all nyhetsförmedling som når oss nyhetskonsumenter genom media. Det innebär att någon "oberoende journalistik" i princip inte alls finns kvar längre, de vackra orden till trots. Jag är ingen konspirationsteoretiker, så jag tror inte att detta är något som alla nyhetsredaktioner har suttit ner och kommit överens om, utan här handlar det om en konformitet i ideologi och tänkande som har frammanats av det tryck som finns i dagens samhälle. I klartext: Om en journalist inte har vissa åsikter får han/hon söka sig till andra jobb. 

---

Om vi talar bibliska kan vi säga att vi lever i en värld som är i den ondes våld (tes 1), och eftersom den onde är lögnens fader (tes 2) lever vi i en värld där lögnen regerar (syntes). Och eftersom media är den institution som formar opinionen och lär oss människor hur vi ska tänka ligger lögnens faders fokus speciellt på media. Därför har vi idag detta värderingskluster som dominerar och influerar media i oerhört hög grad och den likriktning som följer på detta. 

Så oerhört avslöjande

ÖT:s medarbetare fortsätter sitt nedsvärtande av traditionella normer och konservatism, säkerligen triggade av den undersökning som inför presidentvalet visade att drygt en tredjedel av väljarna i hela landet inte kunde tänka sig att rösta på en kandidat som lever med en annan man. Och givetvis av det faktum att väljarna i flera valdistrikt i nejden röstade mer än 80-procentigt på Stubb. (I det här sammanhanget kan jag meddela att jag INTE röstade på Stubb. Jag kan nämligen inte tänka mig att ge min röst åt någon som gått i ett Pride-tåg och inte offentligt gjort avbön för det...) 

Nå, nu är det Sofie Staras tur att, i en kolumn, "prisa" konservatismen för att den ger kulturen "något att ta spjärn mot". 

Det är onekligen förstås som hon skriver att det i spänningen mellan det traditionella och det mer progressiva kan födas mycket intressant, och det förstås inte bara på kulturens område. Men att framställa det så att detta (att erbjuda något att "ta spjärn mot") skulle vara det enda som det traditionella och konservativa har att erbjuda är nog att vara mer än lovligt blind. Och så oerhört avslöjande.

Saken är den att det är de traditionella värderingarna, i vårt fall kristendomen och de värderingar som springer fram ur den, som har byggt vårt samhälle. Det att ta hand om människor, ge dem utbildning, det att det i samhället råder en god ordning - allt detta går i varierande grad tillbaka på den kristna tron och den kristna kyrkan. Detta oavsett om vi gillar det eller inte kan vi nämligen inte tillåtas ägna oss åt historieförfalskning.

Den normnedbrytning vi ser idag och som vår värdeliberala (vänster)media driver på nästan in absurdum är inte samhällsbyggande. Om något är den samhällsnedbrytande. Vi lever ännu idag på det som gångna generationer har byggt upp baserat på de kristna/konservativa/traditionella värderingar som dominerade i samhället för bara en del decennier sedan. Nu säger jag givetvis inte att allt var bra då heller, alla tider har sina problem och människor som inte passar in och som far illa. Men faktum är att vårt samhälle inte är byggt på normnedbrytning utan på de normer som vi nu arbetar på att bryta ner.

Tyvärr är det många som inte ser detta, säkerligen för att de inte vill se det. Därför kommer chocken säkerligen att bli så mycket större när dessa människor vaknar upp till en verklighet som de i grunden har förändrat med sina progressiva tankar och värderingar. 

Jag hörde igår en intressant sak runt ett annat kaffebord än det jag nämner i min föregående text: Man brukar säga att det ofta finns tre olika typer i en familjs olika generationer. Först kommer förvärvaren som bygger upp familjens välstånd. Sedan kommer ärvaren som ärver detta välstånd och, förhoppningsvis, bevarar det. Till sist kommer fördärvaren som förslösar det som gånga generationer har byggt upp. 

Tyvärr ser vi nu hur vårt samhälle har gått över från "ärvargenerationen" till "fördärvargenerationen". Extra tragiskt blir det dessutom om vi är så blinda att det enda vi ser och kan sätta värde på av de tidigare generationerna och deras värderingar och det de har åstadkommit är att de utgör något vi "kan ta spjärn mot". 

Ack hur brutalt uppvaknandet kommer att bli! 

Bibelstudium i Ytteresse

Ikväll klockan 18 håller bloggaren Bibelstudium i Ytteresse bönehus. Efteråt ges möjlighet att lyfta fram aktuella böneämnen och så ber vi för dessa tillsammans. Glass-servering (!) och möjlighet att samtala kring "kaffe"bordet. 

Välkommen med!

Att måla in sig i ett hörn

Demokraterna i USA har bildligt talat målat in sig i ett hörn. Det har länge, från högerhåll, talats om att Joe Biden är för gammal för ännu en period som president, och diverse videor som cirkulerar på nätet visar en gammal och möjligen halvdement gammal man som borde få gå i välförtjänt pension från politiken. Hans administration, liksom han själv, har givetvis slagit ifrån sig dessa beskyllningar. Med tanke på att Biden redan under valkampanjen för snart fyra år sedan var i huvudsak en galjonsfigur som ställde upp/ställdes upp i valet för att han bedömdes ha bäst chanser att vinna över Trump är det inte alls ägnat att förvåna att hans administration inte ser hans hälsa som något problem. Biden har knappast haft hand om statsrodret under de senaste drygt tre åren han har verkat som president, utan det har till stora delar skötts av hans bakgrundstrupper. Världen och det amerikanska folket har dock levt i tron att det är Biden som styr.

Nu rämnade dock denna fasad i.o.m. den särskilda utredaren Robert Hurs rapport angående de hemligstämplade dokument som Biden, liksom Trump i ett liknade fall som ledde till skarp kritik och även eventuellt ett åtal, plockat med sig från jobbet och förvarade på otillbörlig plats. Hur konstaterade att Biden gjort fel, men att han inte bör åtalas eftersom han är en glömsk men välmenande gammal gubbe.

Efter detta avslöjande anser nästan 90% av amerikanerna att Biden är för gammal för ännu en period som president, och om demokraterna verkligen skulle gå till val med honom överst på valsedeln skulle det vara att frivilligt ge valsegern åt Donald Trump. Dessvärre är det redan för sent för någon att utmana Biden i demokraternas primärval, varför Biden kommer att vara deras kandidat - om han inte förmås att frivilligt stiga till sidan. 

Det är här rubriken på inlägget kommer in i bilden. Om Biden i detta läge frivilligt stiger till sidan är alternativet naturligt hans vicepresident Kamala Harris. Problemet med henne är att hon har, om möjligt, ännu mindre chans att vinna över Trump än vad Biden i nuläget har. Därför kan inte demokraterna gå till val med henne som toppkandidat heller. Men problemet är att hon är kvinna - och färgad. Demokraterna, som har bundit upp sig totalt vid den så kallade "identitetspolitiken" - som tangerar det jag här på bloggen har talat om som den marxistiska maktläran och går ut på att kön och hudfärg (och sexuell läggning mm) är viktigare än kompetens - kan givetvis inte sidsteppa en färgad kvinna i detta fall med mindre än att de sviker allt de har arbetat för. 

Det är så man målar in sig i ett hörn. Nu är således deras enda chans att ersätta Harris med en annan färgad kvinna som har chans att vinna över Trump, och då är alternativen mycket få. I själva verket är de bara två till antalet: Oprah Winfrey och Michelle Obama. Problemet med dessa två är att ingen av dem tycks vara intresserad av jobbet i fråga. 

Det är bäddat för en oerhört intressant politisk vår och sommar i USA!

Ett grovt övertramp

Kenneth Myntti går på ledarplats i ÖT till häftigt angrepp på "väckelserörelsen", i detta fall synonymt med Laestadianismen. Bakgrunden är att väljarna i Bosund gav sina röster till Alexander Stubb i presidentvalets andra omgång (93,4%) och att många motiverade sitt val med att de inte vill att landets president ska leva i ett homosexuellt förhållande. Det Myntti betraktar som problematiskt i detta är att hela nejden/landskapet får stämpeln "trångsynt" i riksmedia.

Myntti har givetvis rätt till sin åsikt, men han gör ett grovt övertramp i sin text, och ett par grova fel.

Övertrampet består i att han öppnar för möjligheten att "lagens väktare borde kopplas in på eventuella brott mot diskrimineringslagen". Myntti förklarar i slutet av sin ledare vad han avser: "Eftersom lagen om förbud mot diskriminering även inbegriper instruktioner och befallningar om att diskriminera kan väckelseledarnas politiska valdirektiv som baserar sig på sexuell läggning till och med tolkas som lagstridiga. I den mån de förekommer, alltså."

Detta är som sagt ett grovt övertramp. Det att en väljare, eller i detta fall en grupp av väljare, väljer att basera sitt valbeteende på en fråga som de anser vara viktig är inget som kan vara ett lagbrott. Finlands lag känner nämligen inte till något sådant som åsiktsbrott. Myntti, och andra värdeliberaler, kan ogilla detta, men det förändrar inte faktum. Finlands lag reglerar inte heller vad som får eller inte får sägas i en predikan baserad på Guds ord, och sannerligen inte vad som får eller inte får sägas i ett privat samtal mellan två personer. Inte ens om den ene av dessa råkar vara predikant. Om någon t.ex. frågar mig, som är predikant (inom SLEF, inte inom LFF) hur jag ser på frågan om en ledare som lever i ett homosexuellt parförhållande (eller som har gått i ett Pride-tåg) har lagen inget att säga om vad jag får svara eller inte svara på denna fråga. Att i ett sådant läge börja vifta med lagboken och hota med polisen är och måste vara främmande för ett demokratiskt samhälle och således att gå långt över gränsen för vad som är tillbörligt.

Sedan gör sig Myntti som sagt också skyldig till ett par grova fel. Han skriver för det första att: "Så länge ingen öppet ställer dessa frågor och väckelserörelserna heller inte vill föra debatten kan det vara svårt för Österbotten att utvecklas. Vidsynta landskap utvecklas, trångsynta landskap förtvinar. Med vidsynthet avses här fördomsfrihet visavi kön, ursprung och sexuell läggning. Hur ska det lyckas för Österbotten att få tag i den arbetskraft som behövs i den gröna omställningen om vi accepterar att Larsmotänkandet representerar Österbotten ..."

Att använda orden "förtvinar" och "Larsmo" i samma stycke är bara dumt, och det vet nog också  Myntti om han tänker efter ens lite. Speciellt inte när huvudfokus i hans resonemang tycks vara på näringslivet och arbetskraften. Larsmo är, i detta sammanhang, så långt ifrån att "förtvina" som bara möjligt. Och det handlar inte om "vidsynthet" kontra "trångsynthet". Men det handlar i allra högsta grad om väckelsen och om en positiv människosyn. Men, som sagt, det här vet nog Myntti om han tänker efter ens lite. Tyvärr tycks det som om ideologin här skymde eftertanken.

Det kanske värsta felet gör sig Myntti ändå skyldig till när han kommer in på bibeltolkning och teologi, något som kanske inte är hans starka sida. Myntti skriver angående detta: "Ju mer man försöker diskutera, desto mer sluter sig motparten i sitt skal. Rationell argumentering har ingen effekt, snarare är det så att all argumentering bara fördjupar skyttegravarna ... Förutom Gustav Björkstrand har även många andra biskopar fastslagit att en helhetstolkning av Bibeln ger en annan och mer kärleksfull människosyn än den homofobiska och mer fundamentalistiska tolkning som bygger på lösryckta utdrag ur Bibeln. Men vad göra då vare sig en rationell eller en teologisk argumentering biter?"

Här följer tankefel på tankefel. För det första baserar sig en progressiv hållning i denna fråga inte på "rationell argumentering" utan mycket långt på känsloargument. För det andra tillåts inte någon rationell argumentering i det offentliga samtalet i denna fråga idag, och detta dessutom också med Mynttis goda minne. Om man idag t.ex. försöker skriva en insändare till ÖT och argumentera rationellt mot utlevd homosexualitet och samkönade äktenskap blir denna insändare inte publicerad. Rationell argumentering är m.a.o. fullständigt bannlyst i denna fråga. I stället tillåts känsloargument och propaganda forma opinionen.

För det tredje, och det är här vi kommer in på bibeltolkning och teologi (om än det sunda förnuftet också kan leda oss rätt): Ingen "helhetstolkning" kan gå emot enskilda bibelord (som inte är så "enskilda" som vissa teologer vill låta oss förstå) utan att göra våld på den samma "helhet" som man säger sig vilja presentera. Helheten består nämligen av alla detaljer sammantaget. Således, om de enskilda bibelorden samstämmigt säger en sak kan "helhetsbilden" inte bli någon annan med mindre än att man gör allvarligt våld på bibeltexten - och på sund logik. Detta oberoende av hur många biskopar som helst som talar för motsatsen.  

Slutligen baserar sig den traditionella synen på äktenskap och kön inte alls på några "lösryckta utdrag ur Bibeln", utan denna bygger på Bibelns samstämmiga vittnesbörd. Detta samstämmiga vittnesbörd som Myntti här försöker avvisa med hjälp av en mystisk och fördold (!) "helhetstolkning".

---

Jag förstår att det kan vara svårt att svälja för en värdeliberal ledarskribent att kyrkans väckelserörelser inte går i samma takt eller ens i samma riktning som han, och mycket av det övriga samhället, gör. Men detta våldsamma angrepp var fullständigt onödigt och slår helt fel. Särskilt som de argument som framförs inte håller för en kritisk granskning.  

Oerhört lömskt!

Tydligen har någon form av resultat redan kommit från kyrkomötesvalet. ÖT har idag en artikel i vilken man berättar att 51% av platserna i det nya kyrkomötet går till de "liberala". Fokus är givetvis, som vanligt, på frågan om samkönade äktenskap. I artikeln konstateras dock att det krävs 3/4 av rösterna för att ändra kyrkans linje och att det därför inte är sannolikt att så kommer att ske ens med den nya uppsättningen. B-G Åstrand kommenterar detta och hävdar, oerhört lömskt och lögnaktigt, att "vi måste helt enkelt komma till ett beslut i den här frågan". Men kom igen nu! Kyrkomötet HAR kommit till ett beslut i "den här frågan". Om jag inte missminner mig har beslut fattats hela åtta gånger! Och beslutet har alltid varit att NEJ. Kyrkan ska INTE förändra sin äktenskapssyn. Men det Åstrand försöker säga, utan att säga det rakt ut, är att "vi måste komma till RÄTT beslut i den här frågan". Ur hans synvinkel, alltså. Och liksom i ämbetsfrågan på 70- och 80-talen kommer de "liberala" givetvis att hålla på och föra frågan till omröstning tills de får det beslut de vill ha. Då slutar de.

Men lömskheten och förljugenheten slutar inte där. Åstrand fortsätter: "Det betyder att vi måste föra den här diskussionen i kyrkomötet, och att vi måste klara av att leva med två olika syner på äktenskapet. Åstrand tror personligen på en liknande modell som kyrkan i Norge infört, nämligen att den som vill viga samkönade får göra det medan den som inte vill heller inte behöver göra det."

Lite som när kyrkan införde nyordningen med kvinnliga präster på 80-talet då, alltså? Den som inte vill samarbeta behöver inte göra det och alla ska garanteras prästvigning oberoende av syn i den frågan. Jo jag tackar! Saken är dessutom den att kyrkan inte kan ha, eller leva med, "två syner" i äktenskapsfrågan. Antingen viger kyrkan samkönade par eller så gör hon det inte. Oberoende av vilket så är det EN syn. Inte två. 

Hur var det nu, Åstrand, med det åttonde budet? Vi kan inte ha en biskop som på detta sätt bär falskt vittnesbörd. Finns det någonstans på nätet där man kan skriva på en uppmaning att avgå? Det är absolut tid nu. 

När vänsterextremister jagar extremister

Det blir, tycker jag, hela tiden tydligare att vi just nu lever i någon form av brytningspunkt när det gäller det öppna, liberala samhället. I hela västvärlden finns det hot mot detta öppna och fria samhälle, både från extremhögern och extremvänstern. (Notera att ordet "extrem" är oerhört missbrukat idag. Allt som ens luktar lite höger får ibland prefixet "extrem", medan extremvänstern så gott som aldrig benämns som sådan.) Den stora skillnaden mellan extremhögern och extremvänstern är dessutom att den förra rör sig ute i marginalen och dess hot är relativt lättdefinierat. Den senare rör sig däremot i maktens korridorer och maskerar sitt hot mot demokratin och det fria och öppna samhället bland annat under en täckmantel av att "skydda demokratin". 

Vi fick i dagarna ett mycket bra, och ytterst skrämmande, exempel på detta från Tyskland där deras inrikesminister Nancy Faeser gick ut med ett program i avsikt att just "försvara demokratin". Det finns säkert orsak att vara på sin vakt mot högerextremismen, men när en politiker som knappast kan beskrivas som annat än vänsterextrem börjar tala om att den som talar emot eller "hånar" staten måste möta en "stark stat" och att detta ska övervakas och upprätthållas inte bara av polisen utan också av andra myndigheter. 

Det finns en mycket stor risk att makten här, i sin nit att "försvara demokratin", blir det de strävar efter att bekämpa och i stället för att rädda demokratin och dess funktioner i stället förgör de samma.

Årets viktigaste val

Det är valtider i Finland. I söndags hölls presidentvalets andra omgång, och igår (13/2) hölls det kanske viktigaste valet som kommer att hållas i landet detta valår. Då talar jag givetvis om kyrkomötesvalet i vilket "kyrkans riksdag" väljs för nästa fyraårsperiod (som inleds 1/5). 

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland styrs i första hand av sin bekännelse och sin kyrkoordning. Kyrkoordningens första paragraf säger klart och tydligt vad som gäller i allt beslutsfattande i vår kyrka:

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.

Detta är en bindande princip som inte kan kringgås eller avskaffas så länge kyrkoordningen inte ändras. Tyvärr finns det starka krafter som ändå försöker - och ställvis har lyckats - göra just detta, och trycket att forma kyrkans lära och praxis, inte efter Guds ord som KO §1 slår fast att ska ske, utan utifrån vad världen anser och tycker är starkt. Tyvärr finns det som sagt också bland kyrkans medlemmar och dess beslutsfattare sådana som mer än gärna går emot KO §1 och kyrkans bekännelse och som försöker göra en kupp i kyrkomötet och störta Guds ord från dess position som det rättesnöre mot vilket "all lära i kyrkan ska prövas och bedömas". 

Utvecklingen går starkt i riktning mot att så ska ske, och vid varje kyrkomötesval har den grupp som stöder denna kupp blivit allt starkare. Därför är varje kyrkomötesval något av ett ödesval för vår kyrka. 

Valresultatet kommer att kungöras inkommande måndag (19/2).   

Mycket bra analys!

Det hör till en tidning med någorlunda självaktning att på ledarplats analysera det just genomgångna presidentvalet. Vissa lyckas bättre, andra kanske lite sämre med denna analys. Den bästa analysen jag har läst hittills står faktiskt ÖT för i och med Kenneth Mynttis text som i rubriken säger att "Liberala Finland fick en president". Här konstaterar Myntti att Stubb säkert också kan bli en president för de som höll på Haavisto i valet, men frågan är om han lyckas nå ut till de värdekonservativa. Det som gör Mynttis analys så bra är det faktum att han ställer frågan. De flesta ledarskribenter bryr sig inte ens om att göra det.

Jag känner mig givetvis träffad av frågan eftersom jag inte kunde tänka mig någondera av dessa två kandidater som president. Som värdeledare är nämligen ingen av dem gångbar.

Men man kan kanske svara på Mynttis fråga med en motfråga: Är det så alldeles viktigt att en president verkligen kan vara hela folkets president? Behöver, och kan, en person verkligen nå ut till både värdeliberala och värdekonservativa? Eller kan vi nöja oss med att konstatera att vi nu har en president som inte är allas president? Det gick med Halonen som verkligen inte var de värdekonservativas president. Så kanske det kan gå också med Stubb? 

Realiteten är ju den att det måste gå. Nu har finländarna valt Stubb till president för nästa sexårsperiod, och vi värdekonservativa får lov att, som så ofta, gilla läget och konstatera att vi har en president som inte är vår president. Men samtidigt förstås räkna med att han fullgör de uppgifter som hör till en president att utföra. Precis som Halonen gjorde. För värdeledarskap får vi bara helt enkelt lov att se åt ett annat håll. Som som så många gånger förr.

Helt ny hotnivå

Finland har fått en ny president. I sitt segertal lovade Alexander Stubb bland annat att han kommer att göra allt han kan för att Finland ska få ha fred. Detta är nästan ironiskt eftersom Stubb länge har talat för ett finländskt Nato-medlemskap. 

Saken är den, vilket nu också internationella militärstrateger har påpekat, att vi med vårt Natomedlemskap har ställt os själva i främsta ledet ifall av en konflikt med Ryssland. T.ex. gick militäranalytikern Anders Puck Nielsen för bara några dagar sedan ut med spekulationerna att norra Finland kan vara ett idealiskt mål för Putin om och när han vill testa Natos sammanhållning. Nielsen säger, säkert helt korrekt, att Putin vet att han inte kan föra ett krig mot Nato, men hans mål i fall av en konflikt skulle vara att splittra Nato och utmana Natos paragraf fem. En attack mot det glest befolkade norra Finland skulle, ur Putins synvinkel, vara perfekt för just detta. Är de andra Nato-länderna beredda att gå i krig för att försvara ett så glesbebyggt och perifert område? 

Putins mål med en sådan attack skulle givetvis vara att splittra Nato. Orsaken till att vi gick med var just det tänkta skydd som Natos paragraf fem ger oss. Men om Putin skulle utmana paragraf fem och syna Nato-ländernas bluff skulle det innebära, enligt Nielsen, att Nato är dött. Alternativt att vi hamnar mitt i ett storkrig, inte ens på första parkett utan rakt ut på scenen.

Därför skulle just norra Finland vara ett perfekt ställe att attackera Nato - och Finland. Så där står vi nu, i främsta ledet och väldigt utsatta. Just p.g.a. att vi gjorde det enorma misstaget att gå med i Nato. 

Stubb kan givetvis lova vad han vill, men tyvärr har han (liksom så många andra finländska politiker) gjort ett stort misstag som inte osannolikt redan innan det gavs makulerar löftet att "göra allt han kan för att bevara freden".

Om kulturen i kris och i en krissituation

Historien upprepar sig inte, men ibland kan vi se hur olika strömningar avlöser varandra och inte sällan kan vi se mönster som tycks återkomma. Detta beror givetvis på att människan är sådan hon är och att hon i grund och botten inte har förändrats alls under tiden efter syndafallet. 

En oroväckande sak vi därför kan se idag, ett upprepande mönster om vi så vill, är det förfall och den dekadens som med jämna mellanrum drabbar kulturen. Under mellankrigstiden skedde en nedbrytning av goda normer och anständighet inom finkulturen i framför allt Europa, något som syntes kanske framför allt i hur synen på nakenheten förändrades. Orsaken till den dekadens som spred sig i framför allt finkulturella kretsar var förstås mångfacetterad. Men det tenderar att fungera så att ju oroligare samtiden är och ju mer desperat människan upplever sin och samhällets situation, desto mer dekadent tenderar kulturen att bli. Vi talar alltså om ett "Efter oss syndafloden"-syndrom. Lev nu, gör vad du vill och känner för, för snart kommer ändå katastrofen. Liksom.

1930-talet präglades av oro på många plan. Alla visste, eller borde åtminstone ha vetat, att det stora kriget bara var på paus och att det skulle braka loss igen så småningom. Den ekonomiska situationen var bedrövlig efter börskraschen 1929 med skenande inflation i många länder, speciellt i Tyskland, och framtiden såg också till denna del mycket osäker ut. 

I en sådan situation, där oron var så påtaglig, tenderar kulturen att avspegla människors desperation och oro, inte sällan på så vis att alla barriärer bryts. Som sagt: "Efter oss syndafloden". 

Vår tid påminner på flera sätt om 1930-talet. Media ångar på om både klimatkris och med krigshets, och inflationen är/har varit ovanligt hög (om än det inte går att jämföra med 1930-talet). Detta har lett till en oro i samhället och, åtminstone i vissa kretsar, en påtaglig desperation. Därför bör vi inte vara överraskade att detta syns i kulturen på liknande sätt som det gjorde på 1930-talet. Barriärer bryts, tabun utmanas och, ja precis, dekadensen breder ut sig. 

Jag läste, motvilligt, en artikel på Svenska Yle som prisade Florentina Holzingers oerhört dekadenta pjäs "Tanz" som visades i Helsingfors i veckan. Jag ids inte kommentera eländet desto mer, jag konstaterar bara att detta är Sodom och Gomorra, igen en gång. Liksom på 1930-talet är detta en följd av den oro och den desperation som finns i samhället och som påverkar kulturen i dekadent riktning. 

Om ingen förändring sker och media fortsätter att frammana den katastrofkänsla de ivrigt jobbar på att få till stånd får man frukta att detta bara är början på en lång rad liknande kulturyttringar. 

Som kristna behöver vi i en situation som denna framför allt visa på det hopp som ändå finns och på så vis hjälpa till att dämpa människornas oro, ångest och desperation. Detta framför allt genom att predika evangeliet, men också genom att producera och föra fram god kultur. Vidare tror jag det är viktigt att det skulle finnas en motpol till medias försök att frammana katastrofstämning. Slutligen behöver vi som kristna ta avstånd från dekadensen och inte smutsa ner oss genom att ta del av dessa bisarra kulturyttringar på samma sätt som världsmänniskan gör.

 

Om Capitolium-intrånget, lögnen och om kanon

När jag läste in mig på och funderade kring Tucker Carlson och hans intervju med Putin slogs jag av en intressant insikt. En av de "lögner" mainstreammedia beskyller Carlson för är att han ljuger om Capitolium-intrånget 6/1 2021. Det han har gjort är att han har redigerat och kommenterat många tusen timmar av övervakningsvideor som spelades in i Capitoliumbyggnaden 6/1 2021. Dessa videor visar att allt kanske inte gick till exakt så som mainstreammedia och myndigheterna hävdar. Mer än så behöver jag inte säga i detta sammanhang. 

Det som emellertid är intressant här är det som i vissa kretsar kallas det gällande "narrativet". Jag föredrar att kalla det "kanon". Ordet kanon betyder "rättesnöre" och används framför allt inom bibelforskningen för att beskriva de bibelböcker som har erkänts som helig skrift. Inom filmvärlden idag används också ordet på lite liknande sätt. "Kanon" beskriver här den historia/berättelse (narrativ) som har officiell stämpel. (I motsats till t.ex. fanfiction som kan berätta en helt annan, alternativ, historia.) 

Händelserna 6/1 2021 har, i mainstreammedia och med den sittande administrationens och domstolsväsendets goda minne, byggts upp till ett nationellt trauma i USA och kanske t.o.m. mer än så. De har nästan blivit till något "heligt", och som allt annat som är heligt kan man foga en kanon till detta heliga. När det gäller händelserna den 6/1 2021 har det således uppkommit en kanon. Alltså en officiell berättelse. Ett erkänt narrativ. Det intressanta här är att denna kanon inte nödvändigtvis behöver ha så mycket med objektiv sanning att göra. Ifall den objektiva sanningen och kanon i någon detalj, eller också när det gäller större saker, skulle komma i konflikt med varandra är det kanon som gäller. Denna kanon har byggts upp av myndigheterna i symbios med mainstreammedia och får inte ifrågasättas, än mindre motbevisas. Den som gör sig skyldig till detta brott mot kanon stämplas som en lögnare. Inte för att det som sägs nödvändigtvis är en lögn (i förhållande till den objektiva sanningen) utan för att det går emot kanon.

I klartext: Om någon påstår någonting om händelserna 6/1 2021 bedöms detta inte utifrån den objektiva sanningen utan utifrån kanon. Så när t.ex. Tucker Carlson kommenterar Capitolium-intrånget utifrån de videoupptagningar som finns av händelseförloppet och kommer till,en annan slutsats än vad kanon säger så ljuger han. Oberoende av om det han säger är sant eller inte. 

Det här är oerhört intressant. Och samtidigt inte så lite skrämmande. 

Om Tucker Carlson och hans intervju med Putin

I natt publicerades en redan på förhand mycket uppmärksammad intervju med Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin. Intervjun gjordes av den amerikanske journalisten och TV-personligheten Tucker Carlson, och har på förhand mött skarp kritik från representanter för mainstreammedia. (Det är intressant att dessa redan före intervjun publicerades sade sig veta vilka frågor Carlson inte skulle ställa...)

Det finns mycket man kunde säga om den här saken, allt från frågan om man överhuvudtaget ska intervjua en ledare som attackerat ett grannland och gjort sig skyldig till krigsförbrytelser. 

Det mest intressanta i detta är ändå, enligt mig, hur mainstreammedia (och det politiska etablissemanget i väst) behandlar Tucker Carlson. EU har t.o.m. lyft frågan om sanktioner mot Carlson p.g.a. denna intervju. (Samtidigt som EU kritiserar vissa medlemsländer för betydligt mindre problem i förhållande till media. Skenheligt så det förslår!) 

I en kommentar på Svenska Yle (som igen ekar vad vänstermedia i USA skriver) ifrågasätts huruvida Carlson alls är någon journalist. I stället kallas han för "propagandist" och "nyttig idiot". Jag skrev en kort kommentar (som givetvis blev censurerad) i vilken jag konstaterade att han i så fall inte är sämre än en stor del av journalistkåren i vårt land som också är propagandister i stället för att vara journalister - dock givetvis med motsatta förtecken. 

Före intervjun har mainstreammedia gått ut och svartmålat Carlson bl.a. genom att kalla honom "högerextrem" och Aftonbladet publicerade för några dagar sedan en högst tendentiös text i vilken det påstods att Carlson ljög "fyra gånger på fyra minuter" i videoklippet i vilket han puffade för intervjun med Putin. (Igen handlar det, som vanligt, om nästan direkt copypasting av vad amerikansk vänstermedia skriver.) De fyra "lögnerna" visar sig vid en närmare granskning inte alls vara några lögner. 

Den första påstådda lögnen (att ingen annan västerländsk journalist gjort sig besvär att intervjua Putin sedan kriget startade) är förstås en sanning med modifikation, som det brukar heta. Sanningen är att ingen har intervjuat Putin. Men det beror på att ingen har beviljats någon intervju. Så här tänjer Carlson på sanningen i äkta trumpistisk anda. Men de övriga "lögnerna" är helt sanna. Kriget i Ukraina har de facto omformat både handels- och militärallianserna. Att så är fallet vet vi finländare bättre än någon annan. Det är likaså ett obestridligt faktum att myndigheterna för några år sedan spionerade på Carlson och hans team. Det påstås att inga bevis för detta har lagts fram, men det är en lögn som mainstreammedia står för. Carlson visade, klart och tydligt, hur myndigheterna kände till saker som han diskuterat med en medarbetare i ett bilateralt telefonsamtal. Mer bevis än så kan knappast krävas.  

Den sista "lögnen" är emellertid det påstående som Carlson har mest fog för, men likväl stämplas detta alltså i mainstreammedia som en lögn. Carslon påstår nämligen att "[Mainstreammedia] ljuger för sina läsare och tittare, och de gör det mestadels genom utelämnande." Att påstå att detta är en lögn är fullständigt skrattretande. Det finns hur många exempel som helst på att detta är sant. Jag har t.ex. gång på gång lyft fram sådana exempel här på min blogg. 

Västvärlden är i krig, och i krig och kärlek är allt tillåtet, brukar det sägas. Men den propaganda som mainstreammedia bedriver är det oaktat synnerligen osmaklig. Lyckligtvis är den inte så svår att genomskåda om man bryr sig om sanningen.

EU bygger ett luftslott

Idag publicerade EU-kommissionen sina rekommendationer (som nästa mandatperiod ska bli lagstiftning) som går ut på att koldioxidutsläppen inom EU ska minska med 90% fram till år 2040 jämfört med nivån 1990. Dokumentet, som är väldigt runt skrivet och fyllt av floskler, säger väldigt lite om hur detta ska göras. I en paragraf nämns vind- och vattenenergi samt t.ex. biogas, men det står klart att det hela är ett stort luftslott. 

Detta blir mer än tydligt när det sägs att "Climate action has to bring benefits to everybody in our societies" (alltså att "klimatåtgärderna bör föra med sig fördelar till alla i våra samhällen"). De som går i första ledet och som hittills har drabbats kanske allra hårdast av de påtvingade klimatåtgärderna är Europas bönder, och om någon vill veta vilka fördelar dessa har fått går det bra att gå ut och fråga någon av de många bönder som just nu protesterar runt om i Europa. När klimatåtgärderna drabbar andra branscher i samma utsträckning kan var och en inse hur det kommer att se ut på gator och torg i Europa. 

I dokumentet sägs också att dessa rekommendationer ger företagen möjlighet förbereda sig och arbeta långsiktigt samt att investera klimatvänligt eftersom alla nu vet i vilken riktning utvecklingen kommer att gå och vilken tidtabell som gäller. Problemet är ju bara det att energin inte kommer att räcka till om och när de fossila bränslena ska utfasas och allt ska elektrifieras. Men det är förstås sant: Företagen vet nu i vilken riktning Europa går - och hur tidtabellen ser ut. Det skulle inte förvåna om allt fler företag inser att det inte finns någon framtid här och helt enkelt flyttar sin verksamhet utanför EU. 

Om du inte tror mig kan du se på vilken nyhetspublikation som helst just nu. Det finns för lite pengar överallt. Allting har blivit dyrare, och de beräknade kostnaderna för den så kallade gröna omställningen är fullständigt hisnande. Vem ska betala för detta? Svaret är givet: De som betalar skatt. Klimathetsarna talar om alla de ekonomiska fördelar den gröna omställningen kommer att ge, men det vi behöver vara medvetna om är att det bara är fromma förhoppningar. I bästa fall. Verkligheten är att allt detta kommer att bli fruktansvärt dyrt och de som sätter ribban högst kommer att lida mest. Visst. Det finns sådana som kommer att kunna plocka russinen ur kakan och bli rika. Till och med oerhört rika. Men överlag kommer den gröna omställningen att utarma samhället. Luftslottet riskerar att implodera och visa sig vara inget annat än ett fattighus. 

Om vad vi vet och inte vet

De som har följt med här på bloggen har säkert märkt att jag har varit lite frånvarande den senaste tiden. Speciellt då i kommentarfältet. Detta beror, som jag tidigare har berättat, på att jag har haft ett annat projekt på gång. Det projektet pågår fortfarande, men ibland kan jag bara inte låta bli att kommentera sådant jag läser på nätet.  

I morse läste jag en intressant kolumn av ÖT:s nya kolumnist Maria Normann. Kolumnen var insiktsfull och tankeväckande, men det var en sak jag reagerade på. Normann skriver: "Nu vet vi bland annat att sjukdomar, torka eller skyfall som förstör skörden inte beror på guds vrede eller häxkonster. Man kan alltså utan rädsla för straff experimentera med häxeri och säga osnälla saker om Gud."

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser detta. Redan om hon skulle ha nöjt sig med att skriva "Nu menar vi oss veta ..." eller (mer korrekt) "Nu har vi fått för oss att ... Men nej. "Nu VET vi". 

Saken är den att det vet vi faktiskt inte alls. När vi läser Guds ord ser vi att Gud är alla goda gåvors givare och att hans gåvor är nåd. Det de däremot inte är är självklarheter. Vi kan också se att Gud är en barmhärtig Gud som är "långmodig och stor i mildhet", men att det finns en gräns för hur länge och hur mycket ett land eller ett folk kan välja det onda innan måttet är rågat. När så sker kommer domen. Oundvikligen. 

Så det att vi inte drabbas av genast av Guds vrede över vår ondska, vårt uppror och vår synd betyder inte att vi aldrig kommer att drabbas av Guds vredes dom. Och det betyder sannerligen inte att vi på något sätt skulle VETA att vi inte kommer att drabbas. Det betyder endast att Gud i sin godhet ännu ger oss tid att omvända oss från våra onda vägar. 

Tyvärr är det sällsynt att så sker. I morse läste jag också i Aftonbladet om årets QX-gala. Jag brukar inte läsa dylikt skräp (och länken till trots rekommenderar jag det inte heller för dig som läser denna text), men efter att jag läst Normanns kolumn och jag insåg att jag behöver reagera på den grova lögnen i hennes text tänkte jag att jag behöver se hur långt på vägen mot Sodom och Gomorra vi faktiskt har kommit. Till min stora bedrövelse insåg jag att vi redan är där. Det pågår fruktansvärda saker helt öppet i vårt samhälle idag, och inte nog med det: Media hejar på och låter oss förstå att detta som pågår är något bra. 

Vi håller nog på att fylla vredeskalken i snabb takt. Det vi VET är att domen över ondskan och förförelsen kommer. Det skulle inte förvåna om det sker ganska snart.  

Svagt av Svenska Yle

Presidentvalets andra omgång närmar sig, och det är intressant att se hur media närmast slår knut på sig själv i harm och indignation över en undersökning som visar att en tredjedel av väljarna anser att det faktum att Haavisto lever i ett homosexuellt förhållande utgör orsak att inte rösta på honom. Frågan är om inte Svenska Yle går längst av alla när de låter en "expert" basunera ut att det är ett problem att "irrelevanta saker som sexualitet spelar roll i stället för kompetens". 

Men hallå! Hur kan det vara irrelevant om en tredjedel av väljarna anser att det är relevant? Svaret är givet: För att Svenska Yle anser att det bör vara irrelevant och vill få oss övertygade att det är irrelevant. Det vi ser här är ett av de mest flagranta, och desperata, exemplen på hur vi matas med propaganda idag. Detta är allt annat än nyhetsförmedling. Här handlar det om att media säger åt oss hur vi ska tänka. Nå, lyckligtvis kommer det inte att fungera. 

Under själva huvudartikeln om denna nyhet på Svenska Yle gavs det möjlighet att kommentera, och om indignationen är påtaglig i själva artikeln/artiklarna i detta ämne är den bara en mild bris jämfört med vad som uttrycks i kommentarfältet. Om det inte har varit tydligt tidigare så ser vi här hur starkt motståndet mot värdekonservatism är hos de värdeliberala. Hatet är så tydligt att man nästan kan känna det osa från dataskärmen när man läser vissa kommentarer, och det blir helt klart att det finns många som i praktiken skulle vilja se ett förbud mot att låta sunda konservativa värderingar styra hur människor röstar i ett val. 

Men faktum är att när vi väljer president så väljer vi ett helt paket. Vi väljer inte bara president, utan med honom eller henne följer framför allt den person presidenten lever tillsammans med. Så att hävda att det är irrelevant vem vår blivande president lever tillsammans med är inget annat än att försöka slå dunster i ögonen på oss - och samtidigt att försöka omyndigförklara oss väljare. 

Desperat? Visst. Patetiskt? Absolut.