"Den oheliga treenigheten"

I en kommentar under bloggen om abort skrev Markus Nylund en kommentar som jag väljer att lyfta fram och besvara här i stället för där kommentaren fälldes. Detta för att den förde lite utanför det ämne som diskuteras där. Kommentaren lydde i sin helhet: ”Abort, homosexualititet, kvinnopräster, är det något jag har glömt eller är det den "heliga" eller kanske i detta fall oheliga treenigheten? Nu har jag ingen som helst statistik men jag känner på mig att de som som mest är emot detta är konservativa vita medelålders män, alltså kort sagt just dom som domhär tre sakerna egentligen berör minst, varav denna paradox?”

Nå, det är faktiskt inte fråga om någon paradox, helt enkelt för att dessa tre saker faktiskt berör oss alla och inte bara ”konservativa vita medelålders män”. Det kan ju förvisso hända att det är ur just den gruppen det kommer mest ljud i dessa frågor. Varför kan man ju givetvis spekulera i, men någon paradox är det alltså inte fråga om.

Om vi börjar med aborterna så kan jag börja med att påminna dig som läser detta om hur befolkningspyramiden ser ut här i Finland (och i hela västvärlden och numera också i Kina). Pyramiden är inte längre någon pyramid utan en pelare, och när den har deformerats på detta sätt får man ett hållbarhetsunderskott som på sikt hotar den välfärdsmodell vi idag är så stolta över. Det finns helt enkelt för få människor i den del av ”pyramiden” som ska försörja de delar av befolkningen som inte ännu/längre är i arbetsför ålder. Det är därför en av de hetaste frågorna på den politiska kartan idag är frågan om höjd pensionsålder.

Det finns en undersökning (som jag nu i hastigheten inte hittar) som säger att vi i Finland har ett underskott på 500 000 människor i arbetsför ålder. Detta underskott råkar faktiskt sammanfalla nästan fullständigt med det antal barn som har aborterats sedan år 1970. Ett sammanträffande? Knappast! Vi har helt enkelt aborterat bort grunden för vår framtida välfärd. Dessutom tillkommer alla sjukskrivningar och allt illamående som brott mot Skaparens goda vilja på detta område för med sig. En människa kan helt enkelt inte låta döda sitt eget barn och komma undan med det utan djupa sår och svåra ärr. Sår och ärr som sedan följer henne genom hela livet.

Sedan till homofrågan. Idag finns det krafter som vill förändra äktenskapsbegreppet och göra homosexualiteten (slutgiltigt) salongsfähig i alla sammanhang. Detta kommer på sikt att (ytterligare) försvaga äktenskapsinstitutionen och därigenom leda till mycket lidande. Dessutom kommer samhällets positiva inställning till homosexuellt leverne att påverka det uppväxande släktet och göra att människorna blir ännu mera förvirrade än vad de är idag. Med, på sikt, katastrofala följder för det ordnade samhället. Dessutom vet vi att dessa krafter som idag arbetar för samkönade äktenskap inte kommer att sluta när detta är uppnått. Nej, kampen för att (i människornas sinne) normalisera det abnorma kommer att fortsätta, men ytterligare förvirring och lidande som följd. Dessutom har vi här också att räkna in de följder som kommer på att ett folk i sin lagstiftning vänder Skaparen och hans goda vilja ryggen – och dessa är sannerligen inte försumbara!

Vad sedan gäller de kvinnliga prästerna har jag här redan ganska grundligt behandlat den förvandling som prästämbetet har genomgått (feminiseringen av hela ämbetet) som öppnandet för kvinnor som präster har lett till – och de synnerligen negativa följder detta har fått för kyrkan. Om vi på detta sätt utmanar och vänder oss emot Kyrkans Herre ska vi inte förvåna oss om detta dessutom får andra följder. I värsta fall kommer han att flytta ljusstaken, om så redan inte har skett, och då är vår kyrka förlorad.

Det att vi går emot Guds uppenbarade vilja får följder – även om vi inte vill det eller ens har räknat med den möjligheten. Se, han försvinner ingenstans bara för att vi inte tror på honom, och hans vilja är alltfort det bästa för oss människor oberoende av om vi vill erkänna det eller inte. Dessa tre frågor är de som idag kanske är mest på tapeten, och jag hävdar, med stöd i det jag har listat ovan, att dessa tre frågor faktiskt berör oss alla. Även ”konservativa vita medelålders män”.   

Om vår frihet att välja

Jag hör till den lilla minoritet som INTE finns på facebook. Det är en principsak, tror jag, men också en bekvämlighetssak. Jag skulle helt enkelt inte riktigt orka börja engagera mig i att ”samla vänner”. Dessutom misstänker jag att facebook är en tidstjuv. Men visst inser jag också att det skulle finnas goda sidor med att vara med på ansiktsboken. Det finns grupper som delar information jag gärna skulle få del av, och dessutom blossar det nu som då, har jag förstått, upp intressanta diskussioner där.

Min hustru är emellertid med på facebook, och allt som oftast har jag tillfälle att ”tjuvläsa” olika intressanta saker och få intressanta länktips. Som sedan blir till en bloggtext. Eller en intressant fundering bara så där annars. Idag hittade jag en länk till en ledare på Aftonbladet där skribenten, uppenbarligen på fullt allvar, hävdar att det var rätt av Höglandssjukhuset att sparka barnmorskan Ellinor Grimmark när sjukhusledningen blev på det klara med att hon vägrar utföra aborter. Aftonbladet, som nog annars gärna vill framstå som en liberal tidning, anser alltså att det är rätt och riktigt att diskriminera sådana som har ”fel” åsikter. Åsiktsfriheten gäller tydligen bara i en riktning.

Men det blir inte med det. I ledaren får läsaren sig också serverat den fullkomligt horribla (i detta sammanhang) synpunkten att ”kvinnan har rätt till sin egen kropp”. Ledarskribenten späder dessutom på med ord som ”patientens behov” (av en abort, alltså), ”rätten till sina egna livmödrar” och ”kvinnors rätt till sina egna liv”.

Nu hoppas jag att alla inser att detta handlar om språkets makt över tanken. Det som sägs låter bestickande och bra, men det är inget annat än en schimär. Det ledarskribenten (medvetet) bortser ifrån är att det – när det går så långt att en ”patient har behov av en abort” - inte längre bara handlar om ett liv, utan att det nu är frågan om två liv. Därför kan man helt enkelt inte använda sig av dessa argument som hon, och andra, gör. Men jag är faktiskt också pro-choise. Jag anser också att kvinnan HAR rätten att välja. Kvinnan HAR rätten till sin egen kropp – och jag anser att denna rätt är absolut. En kvinna har alltid rätten att vägra ha sex. MEN. Om och när hon väljer att ha sex, då KAN resultatet bli att ett nytt liv uppstår inne i hennes livmoder. Och när så sker har hon passerat den punkt där hon längre har rätten att välja. Så enkelt är det.

Låt inte någon, vem det än vara må – om det så skulle vara en ledarskribent på Aftonbladet – inbilla dig något annat: Vi människor har frihet att välja. Detta gäller både kvinnor och män. Men våra val får konsekvenser, och dessa konsekvenser får vi lov att leva med. Därför kan det vara bra att tänka efter före.

Med dagens abortlagstiftning har vi försökt komma undan detta, men även det är en schimär. Den som begår en abort och därigenom låter mörda sitt eget barn kan kanske försöka inbilla sig att det bara handlar om ”kvinnans rätt till sin egen kropp och till sitt eget liv”, men faktum är som sagt att det här handlar om två liv. Ett liv som avslutas och ett liv som får fortsätta. Propagandisterna låter gärna förstå att det sedan, för den som får fortsätta sitt liv, bara är att gå vidare som om inget hänt, men det är inget annat än en ren och skär lögn. Våra val får konsekvenser. Alltid. Och den som väljer att göra illa värre genom en abort blir nog förr eller senare upphunnen av verkligheten.

Tycker du att detta låter hårt? Visst gör det. Men det är så här det fungerar - om du inte tror mig kan du ju alltid försöka fråga någon som har begått en abort om skulden och skuldkänslorna och om hur verkligheten bakom  - och efter - en abort ser ut. I ljuset av den verkligheten framstår det som sägs i ledaren jag länkade till ovan som det skitprat det i sanning är.

En inte så alldeles läsvärd insändare

I söndagens ÖT, och i KP 4/2014, får den som orkade läsa ta del av ett starkt försenat ställningstagande från Ungdomens Kyrkodagar 2013. Mari Puska, Jona Granlund, Erika Forsblom och Marco Harju talar i UK2013:s namn om för oss att vi ska sluta tala om kvinnopräster. De ska helt enkelt heta ”präster”, får vi veta. Vi upplyses om att det som finns mellan benen på en präst inte är avgörande för huruvida denna kan fungera som präst – könet har överhuvudtaget inget att göra med huruvida en person passar som präst eller inte.

Nå, nu träffar detta visserligen inte mig eftersom jag aldrig har talat eller skrivit om några ”kvinnopräster”. Jag brukar använda den språkligt mera korrekta benämningen ”kvinnliga präster”. Men likväl misstänker jag att jag är en av dem som kan tänkas vara i skottgluggen för denna insändare. Ordvalet till trots. Så därför ska jag göra de fyra till viljes och reagera. För det var väl det som var tanken med denna insändare – att någon skulle reagera?

För det första kan jag konstatera att de fyra har fel. Könet HAR att göra med huruvida en person kan vara präst eller inte. Åtminstone i den lutherska kyrka som i sin kyrkoordnings kungsparagraf säger att all lära och allt liv ska bedömas utifrån bibelordet. Detta samma bibelord som gör alldeles tillräckligt klart att en församlingsledare, och en som förkunnar Guds ord, ska vara en man. Om de fyra skulle kunna visa att KO §1 inte längre gäller, eller att de bibelord som vi har i vår bibel inte längre gäller – då skulle saken vara annorlunda, men tills så sker har de fel.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det något vulgära påståendet att det som finns mellan benen på en präst inte har någon betydelse. Hur det helt konkret är med den saken lämnar jag kanske åt andra att fundera på, men det som är intressant här är att de fyra av allt att döma har gått på genustrixarnas argument om att kön endast är något yttre och att det inte finns några andra skillnader mellan en man och en kvinna än de yttre attributen. Inget kunde dock vara mera felaktigt, och för detta påstående kan faktiskt just prästämbetet och den förändring som prästämbetet har genomgått under de senaste decennierna anföras.

Prästämbetet handlar om förkunnelse och sakramentsförvaltning. Om att vara ”herde och lärare”, alltså om att leda och att undervisa. En herde leder, men inte bara det, utan en herde ska också försvara hjorden mot vilda djur och andra faror. Utifrån detta kunde vi säga att en präst ska undervisa klart och tydligt utifrån Guds ord, se till att inga villoläror kan komma in och förföra församlingens medlemmar samt se till att alla hålls med på den rätta vägen.

Så var det alltså tänkt, och för denna uppgift ansåg uppenbarligen Herren att mannen passade bäst. Givetvis inte alla män, men mannen överlag. Därav de ord om detta vi har i vår Bibel. Men här höll inte tidsandan, politikerna och den allmänna opinionen med, och så öppnades prästämbetet för kvinnan. Här i vårt land skedde detta 1986. Men märk väl – inte för att Bibeln skulle ha ändrat, eller för att kyrkoordningens första paragraf skulle ha ändrat och sannerligen inte för att Guds vilja i denna sak skulle ha ändrat. Men för att folket ville det. Idag ser vi spåren av detta beslut. Inte bara prästkåren utan själva prästämbetet har feminiserats och i stället för att vara en herde som ser till att hjorden hålls på den rätta vägen genom grundlig och bibelcentrerad undervisning (och kyrkotukt) har prästen idag blivit främst kvinnligt vårdande, överslätande, snäll och i total avsaknad av allt som till äventyrs kunde uppfattas som anstötligt i människors ögon. Prästen är inte längre herde och lärare, inte längre profetisk, inte evangeliserande, inte apostolisk. Men så oerhört snäll och allt och alla inkluderande.

Denna process har inte skett över en natt, och inte heller enbart efter år 1986. Men 1986 markerar den brytpunkt när denna utveckling gavs full legitimitet och fick ordentlig fart. 1986 markerar i Finlands kyrkohistoria den brytpunkt när kyrkan gick in för att vara något annat än den var tänkt att vara. När kyrkan blev snäll i stället för att vara sann. Och spåren förskräcker. Verkligen.

Så jag kommer nog, de fyra får ursäkta!, att fortsätta att tala om kvinnliga präster. Helt enkelt för att vi som kristna inte kan ha överseende med det avsteg från Guds vilja som skedde när beslutet att öppna prästämbetet för kvinnan togs. Helt enkelt därför att det ännu finns en rest kvar bland Finlands kristna som menar att detta var ett felaktigt beslut och att vi inte kan låta fel vara rätt och krokigt vara rakt. För att det ännu finns kristna människor i Finland som menar att kyrkan håller på att spela ut sin roll på den väg man slog in på genom att låta feminisera prästämbetet. För, och där har de fyra kanske ändå åtminstone lite rätt i vad de skriver, det hänger inte på var prästen har mellan benen. Men mycket hänger på vad kyrkan är, och mycket av vad kyrkan är har att göra med hur dess herdar fungerar. Och en feminiserad herdekår fungerar inte så som den bör fungera för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Så, därför kommer jag att fortsätta tala om kvinnliga präster.

Underhållning till döds

Det är numera ganska sällan jag ser på TV. När vi flyttade hit till vårt hus blev det bara så att vi under flera års tid inte löste någon TV-licens och inte heller hade någon digibox, varför vi inte kunde se på de TV-sändningar som kom. I stället såg vi filmer och TV-serier på DVD. Detta inte heller så mycket, men alltid nu som då.

Nu har vi igen, med förnyelsen av TV-licenssystemet, ändå köpt en digibox. (När vi, som i år, tvingas betala nästan 2000 euro i Yle-skatt tyckte jag att vi ändå behöver få något i gengäld...) När vi så igen började bläddra i TV-tablåerna slogs jag av den enorma förändring som skett i TV-utbudet på bara några få år. Dokusåpor kvällarna igenom, den ena värre än den andra. Lägg sedan till en massa mord, misshandel, våldtäkter och annat elände som visas så kan man bara konstatera: Det kommer ju bara skräp på TV! Underhållning kallas det visst.

Varför? Varför ska vi matas med detta elände? Varför kan de som producerar och köper in program inte satsa på kvalitets-TV i stället för detta elände? Har vi, som folk, blivit så fördummade att detta är det enda vi vill se? Eller är det så att vi genom detta programutbud skolas till att bli dumma i huvudet? Detta förväntas vi sedan till råga på allt också betala för att få se! Eller rättare sagt. För att kunna serveras detta bestjäls vi av statsmakten. Yle-skatten är ju inte precis frivillig. Nå, nu häver jag upp min röst: JAG VILL INTE BETALA FÖR DETTA SKRÄP!

Men givetvis hjälper det inte att ropa om det - staten har beslutat att jag måste betala, och då blir det förstås på det sättet. Men ingen kan hindra mig från att försöka göra en liten analys. (Som jag lånar delar av från en god vän.) Jag frågade redan varför vi förväntas se på detta skräp vi serveras, och säkert är det så att det faktiskt finns sådana som vill se dylika program. Annars skulle ingen i rimlighetens namn producera dem. Men om vi går ännu djupare: Varför vill vi se på dess program? Varför sätter vi vår (många gånger sällsynta) fritid på att stirra in i dumburken när det ändå inte kommer något sådant på den som egentligen är värt att se på?

Jag blev ledd på rätt spår vad gäller svaret på denna fråga när jag såg finalmatchen i Finlands cup i volleyboll mellan Tiikerit och VaLePa. (Nåja, inte kommer det ju ändå BARA skräp på TV...) Matchen höll väldigt hög klass, och kommentatorn konstaterade att ”med sådan här volleyboll på TV får man nog lördagseftermiddagen att gå ganska bra”. (Min översättning.) Det handlar givetvis om att få tiden att gå! Att ha något att göra så man inte får tid över. Tid över för vad då? Jo, tid för att fundera på de stora frågorna. Varifrån, varför, vart och hur. Vi roar och underhåller oss så att vi inte ska behöva eller ens hinna fundera på varifrån vi kommer, vart vi är på väg och varför vi finns här. Hellre Voice of Finland än Skaparens milda och kallande stämma! Helt enkelt för att det är så vi vill ha det. Vi vill fylla all ledig tid med underhållning, bra eller dålig, för att vi inte ska behöva tänka. För att vi inte ska hinna tänka. För att vi inte ska komma på att bekymra oss över de stora frågorna.

Vi roar oss livet igenom så att vi till sist har roat oss bort från Livet. Är det ingen annan än jag som finner detta bekymmersamt?      

Helande?

En av de största stötestenarna i den kristna tron för en agnostiker eller en ateist tycks vara talet om helande. Det att vi tror att Gud kan hela en människa – och att han också har gjort och gör det – är något av ett rött skynke för dessa människor. Ofta får vi uppmaningen att lägga fram ovedersägliga bevis för att helanden har skett, och lika ofta (eller oftare) mer eller mindre idiotförklaras vi för att vi tror på helandets möjlighet.

Det är två saker jag vill lyfta fram när det gäller denna sak. För det första handlar helande inte alltid, ja t.o.m. ganska sällan, om fysiskt helande; ben som växer ut, cancer som försvinner, sneda ryggar som blir raka, benbrott som läks på ett ögonblick. Dessa saker sker, men det är ovanligt – åtminstone i vår del av världen. Men det innebär också ett helande när en alkoholist blir fri från sitt beroende (eller någon annan typ av beroende bryts), när söndriga människorelationer blir hela, och framför allt när en trasig gudsrelation blir hel igen. Sådant sker faktiskt ganska ofta, även om det inte sker med buller och bång och kraftiga trumpetfanfarer. Jag tror och är fullständigt övertygad om att denna typ av helande många gånger (alltid när det gäller den sista typen!) är viktigare än det rent fysiska helandet. Så, helanden förekommer, och de är t.o.m. ganska vanliga!

Men det är ju det fysiska helandet som är det spektakulära. Det a/a-människorna samtidigt både efterlyser bevis på och avskyr som pesten. Jag skrev ovan att det också sker rent fysiska helanden, även om de inte är så vanliga. Detta speciellt då i de kretsar där jag rör mig. På rak arm kommer jag på två tydliga och klara fall av helande av denna typ (i båda fallen från cancer) som jag har fått vara med och be om (tillsammans med många andra) och även sedan bevittna (genom att se de sjuka vara friska). Så jag VET att det sker helanden. I Jesu namn och som ett resultat av bön.

Med detta kommer vi in på det andra jag gärna skulle vilja lyfta fram när det gäller helande. Som jag också skrev så tror jag att vi överlag både kunde och borde vara mera frimodiga när det gäller att både be om och tala om fysiskt helande. Jag vet egentligen inte varför vi är så försiktiga när det gäller detta. Kanske för att vi upplever att vi rör oss på ett område där vi inte har full (eller ens någon!) kontroll, kanske för att vi är rädda för att bli besvikna om Gud sedan inte helar. Men vi vet ju att Gud kan hela, om han vill. Och vi vet också att han har den fulla kontrollen. (Så den är i bättre händer än när den är i våra händer!) Så varför inte försöka våga vara lite mera frimodiga i detta? Detta bara som en liten undran...   

Det enda alternativet

I en kommentar till nyheten jag skrev om i den senaste bloggtexten säger Seppo Rissanen, verksamhetsledare i FMS, att de organisationer som nu vill säga upp samarbetet med FMS tänker att FMS borde gå emot de lösningar (i homofrågan) som vår kyrka har gått in för. ”Något sådant är naturligtvis inte möjligt för FMS”, avslutar Rissanen.

Detta är en oerhört problematisk hållning. För en kristen kyrka och en kristen organisation finns det faktiskt ett annat alternativ sådana gånger när någon (i detta falla Finlands evangelisk-lutherska kyrka) går tvärt emot vad Gud säger i sitt ord, nämligen att ändå lyda sin Herre. Ja, i själva verket är detta faktiskt det enda alternativet. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara – oberoende av kostnaden. Hur Seppo Rissanen tänker vet jag inte, men fel, det har han.