Skäms, Aftonbladet!

Så kom det då ett regelrätt påhopp på den svenska kristenheten. Givetvis med hjälp av lögner och bedrägeri. Detta var förstås väntat, och frågan är kanske snarast varför detta påhopp har dröjt så här länge. Nu talar jag då alltså om Aftonbladets "Wallraffande" artikel gällande homosexualitet och frikyrkliga församlingar. Artikeln bygger på att några reportrar från tidningen ringt upp ett tjugotal församlingar och presenterat en lögn om att de vill ha hjälp med att hantera sin homosexuella läggning. En rad pastorer, som alltså uttryckligen trodde att de satt i ett själavårdande samtal, gav goda svar åt de ljugande reportrarna, svar som också presenteras i artikeln.

Men lögnerna slutar inte där. I inledningen till artikeln berättas alltså att reportrarna ringt upp diverse pastorer och sagt att de vill ha hjälp. Det var alltså detta som var inledningen till samtalen. Sedan påstås det i artikeln, som sagt grovt lögnaktigt, att flera pastorer "inleder försök att omvända oss", som reportrarna skriver. Märk mycket väl vad som kom först och vad som kom efter det. Men ändå går artikeln sedan över till att tala om omvändelseterapi och "yttre påtryckningar för att förändra den sexuella läggningen". Som om detta skulle vara något som dessa pastorer går runt och försöker tvinga på folk. Men notera här mycket noggrant att det var reportrarna som ringde upp och presenterade sin påhittade sexuella läggning som ett problem de ville ha hjälp med.

Behöver jag säga att detta är oerhört dålig journalistik? Nej, det behöver jag säkert inte eftersom alla som har tankeförmågan i behåll säkerligen förstår det. Att dessutom på detta sätt grovt missbruka själavården som institution genom att ljuga och bedra det förtroende som pastorerna gav uttryck för är närmast kriminellt.

Men det är uppenbarligen så här media fungerar idag. "Ändamålet helgar medlen." Och när det handlar om att svärta ner den kristna tron och den kristna kyrkan är tydligen alla smutsiga trick tillåtna. Jag kan inget annat än att konstatera: Skäms, Aftonbladet!    

Ja, och så blandar man friskt i artikeln. Kristna församlingar och pastorer varvas med uppgifter om Jehovas Vittnen. Men det är säkert något vi får lägga på kontot för religiös okunskap hos de som har skrivit artikeln.

 

Jesus, en sagofigur?

Låt mig förstå slå fast så tydligt att det inte kan bli något missförstånd: Jag lyssnar inte på "relationspodden" på Svenska Yle (Norrena & Franz hör inte till mina favoriter, om vi säger så), men ibland går det tyvärr inte att missa vad de har att komma med eftersom Svenska Yle släpper ut ett sammandrag av deras märkliga funderingar i flödet på sin webbplats. För några dagar sedan var det en rubrik som fångade mitt öga - vilket säkert också var avsikten. (Nå, inte kanske just mitt öga, men avsikten var givetvis att fånga ögon överlag.) "Tror hon på sagofigurer är hon inte kvinnan för mig", ljöd rubriken. 

Detta måste jag ju bara se närmare på, tänkte jag, och precis som jag gissade handlade det om någon egenförblindad ateist (Gubbe 43") som säger sig fråga "potentiella dejter rakt ut hur de förhåller sig till vidskepligheter och sagofigurer". Han späder sedan på med att säga att han "har svårt att respektera folk som tar sina fantasikompisar på större allvar än logik". 

Jag har svårt att låta bli att skratta när jag läser dylikt struntprat. Men nej, när det kommer till själva relationsfrågan är det förstås inte struntprat. Som troende människor ska vi absolut inte ens fundera på ett parförhållande med någon som inte tror. Guds ord säger klart och tydligt, angående samlevnad och äktenskap, att vi inte ska "gå i par med otroende". (2 Kor. 6:14) Men det som retar mina skrattnerver - eller som skulle göra det om saken inte var så allvarlig - är detta med "sagofigurer" och "logik". Udden är givetvis riktad mot kristendomen och Herren Jesus här. 

Jag kallade ovan denna "Gubbe 43" för en "självförblindad ateist", och det beskriver ganska bra vad det handlar om. Denna figur gör sig själv till åtlöje genom att så tydligt visa att han inte alls vet vad han pratar om. Visst finns det sagofigurer, också i religionernas historia. Men Jesus Kristus hör inte till dessa. Det är i själva verket den som påstår något sådant som lever i en fantasivärld, en värld där man har skapat om den verkliga historien till något som man själv har hittat på och som passar för ens egen förvrängda världsbild. 

Det finns idag ingen seriös historiker som skulle hävda att Jesus är ett sagoväsen. Hans existens är nämligen allt för väldokumenterad i de historiska källor som finns bevarade. Sedan finns det givetvis saker som kan diskuteras, givetvis med början från uppståndelsen från de döda. Men även där finns det solid historisk dokumentation som talar otvetydigt om att den grav i vilken hans döda kropp lades på fredagen var tom den därpåföljande söndagen. 

Som sagt retar det mina skrattnerver när jag läser dylikt dravel. Men egentligen är det inte något att skratta åt. Det finns alltför många människor idag som, likt denna "Gubbe 43", stänger sig själva ute från sanningen och från gemenskapen med Gud - den gemenskap vi alla är skapade för och som räcker i all evighet bortom döden och graven. När man tänker på det är det, tvärtom, så oerhört sorgligt. Och att de som gör detta dessutom motiverar det med "logik" och tror sig stå på fast mark i sin märkliga historiesyn gör det bara mer eländigt. 

Stranger Things, en recension

Jag var både barn och ungdom på 80-talet och det var då jag växte upp till att vara den jag är idag. Så det är ingen överdrift att säga att 80-talet är "mitt decennium". Därför är det kanske inte så alldeles konstigt att jag fastnat ordentligt på den påkostade Netflix-serien Stranger Things som gräver ner sig i just 80-talet. Lägg sedan till att jag är en författare wannabe som har fördjupat sig en del i manusskrivande och alltid har gillat en bra skräckhistoria. Då går det helt enkelt inte att missa den här serien.

Nu hade jag dessutom möjlighet i helgen att sträcktitta på säsong 4 som släpptes så sent som i fredags. Så det har jag förstås gjort. Och utan att avslöja någonting desto mera kan jag säga att den verkligen inte var någon besvikelse! Manuset är genomarbetat och berättelsen är spännande och medryckande. Och så denna sköna 80-talsnostalgi!

Skräckgenren är förstås inget som passar för alla. Men om man gillar dylika installationer och klarar av hemska monster så går det inte att hoppa över denna serie. Speciellt inte om man har känslor för 80-talet. Jag för min del ser/läser inte skräck för skräckens skull. Om det bara är skräck får det vara för min del. Och alldeles särskilt om det är fråga splatter-skräck. Nej, jag vill ha en bra story, bra personporträtt och gärna också en trovärdig utveckling av karaktärerna. Sedan ska monstren (i detta fall) och det hemska som sker stötta allt detta. Först då är jag intresserad.

Med detta sagt kan jag konstatera att det inom skräckgenren finns en del bra saker, och så finns det sådant som är sämre. Och så finns det sådant som är oerhört dåligt. Jag är en stor vän av Stephen Kings författarskap, och mycket av det som är bra inom denna genre har kommit från hans penna. Då talar jag alltså om saker som The Shining, (och framför allt uppföljaren Dr Sleep), It, Lida och kanske framför allt hans senare verk som Billy Summers och Mr Mercedes-trilogin. Hans sätt att berätta är enastående, om än många av hans böcker lider av att hans historier är så fantasifulla att det är svårt att få till ett bra slut på dem.

Stranger Things hör definitivt till det absolut bästa inom denna genre. Mycket tack vare att seriens skapare, bröderna Duffer, har lånat mycket av det bästa ur många böcker och filmer i samma kategori. Denna fjärde säsong har mycket av Nightmare on Elm Street i sig (även om denna filmserie INTE kan sägas vara bra i sig och inte är något jag skulle se idag) – offren glider in i någon form av koma och mördas sedan i drömmen. Låter det bekant? Ja, här gick man t.o.m. så långt att man plockade in Robert Englund (som spelade Freddy Kruger) i ett avsnitt. Det är ett fint sätt att säga tack för lånet, menar jag.

Här finns också element från It. Vecna, som är säsongens monster, attackerar människor som bär på hemska erfarenheter som de plågas av och som därmed på något sätt ger honom tillträde till deras sinnen. Speciellt i en scen är kopplingen till End of Watch (tredje delen i Mr Mercedes-serien) också mycket tydlig. I den boken skedde "intrånget" med hjälp av en spelkonsol, här använder Vecna helt enkelt sina tankar och sitt sinne. Kopplingen till It är också annars mycket tydlig – också här har vi t.ex. en "losers club" som räddar världen.

Det bästa i serien, förutom 80-talsnostalgin, är ändå betoningen av GEMENSKAPEN. Det var gemenskapen som var det viktiga och allt avgörande i It, och även här i Stranger Things sammansvetsas de olika rollfigurerna till en gemenskap som är helt avgörande för att klara av att bekämpa de olika monster de möter. Seriens skapare lyckas också på ett mycket bra sätt fånga den utveckling som rollfigurerna genomgår, från en serie udda och i viss mening misslyckade individer till en gemenskap som klarar av det som de alla skulle ha misslyckats med om de stått ensamma. Och också om någon av dem skulle ha saknats i gemenskapen. Det är nästan som att läsa It på nytt.

Scenen med handpåläggningen vid graven i slutet av avsnitt fyra är mycket stark och kanske den scen där detta med gemenskapen kommer fram allra bäst. Jag kan, som kristen, inte heller låta bli att tänka vidare just när det gäller denna scen. I övrigt håller sig bröderna Duffer på armlängds avstånd från trosfrågor. De tar helt enkelt inte ställning. (Annat då än att de i säsong tre låter Dustin konstatera att "mormons are superreligious white people".) Som kristen kan jag förstås konstatera att detta är något som saknas. Om en grupp människor skulle hamna i dylika situationer skulle det vara närmast onaturligt ifall tron inte skulle synas på ett eller annat sätt. Men jag förstår varför de har valt att göra det på detta sätt.

Vi får nöja oss med betoningen på gemenskapen och sedan får ju förstås var och en sätta precis vad han/hon vill i det faktum att det finns en "frälsargestalt" också i denna serie (precis som i Harry Potter-serien – för övrigt finns det också lån från Harry Potter här!). Eleven "dör" och kommer tillbaka för att rädda sina vänner inte bara en gång utan två (eller kanske tre) gånger under seriens gång.

Andra delen av säsong fyra släpps om en dryg månad, och jag kommer definitivt att se om de avsnitt jag nu strecktittade på innan dess. I en så här genomarbetad TV-serie missar man mycket när man ser den första gången. Speciellt en massa detaljer som för en tillbaka till 80-talet. Då talar jag alltså om t.ex. Coca Cola-burkarna, TV-reklamen, klädmodet, videospelen och annat liknande. I säsong två kunde man t.ex. se en reklamskylt med orden "Reelect Reagan & Bush on November 6th". Liksom en liknande reklamskylt för Walter Mondale. Mycket av helhetsintrycket sitter i detaljerna, och i den här serien har man lagt mycket möda på att få alla detaljer rätt. Sådant uppskattar jag storligen.

Som sagt: Det finns en del bra saker inom skräckgenren. Mycket är tyvärr inte så bra, och det mesta (?) är rent av dåligt. Men den här serien är bra. Om man står ut med monstren är den t.o.m. mycket bra.

    

 

Vapen dödar allt fler?

USA drabbades i veckan av en av de värsta skolskjutningarna på länge när en tidigare elev vid en grundskola i Uvalde, Texas, sköt ihjäl 19 barn och två vuxna i ett vansinnesdåd. Detta dåd var oerhört hemskt, och värre blir det av att olika aktörer gör ideologiskt färgad politik av det skedda. Vår media inte undantagen. En av de värsta artiklarna, åtminstone vad gäller rubriksättningen, står Svenska Yle för när de skriver: "Vapen dödar allt fler i USA". 

Alla som har ens lite förstånd inser förstås att det aldrig är vapnen som dödar. Ett vapen är ett dött föremål som inte kan döda någon. Det behövs, som i detta fall, en störd människa som använder vapnet för att det ska döda. 

Visst kan det finnas fog för strängare vapenlagar i USA. Skulle jag bo i det landet skulle jag (åtminstone) känna mig tryggare om jag visste att det skedde en strikt bakgrundskontroll vid varje vapenköp. Men faktum är ändå att det tyvärr bara skulle handla om en känsla. Kriminella element får tag på vapen ändå, och i ett land som USA med den mängd vapen som redan finns där skulle strängare vapenlagar bara stoppa laglydiga medborgare från att kunna beväpna sig. Vi kunde i veckan också läsa om en kvinna i USA som sköt ihjäl en man som började skjuta vilt mot en samling människor. Denna kvinna stoppade med all sannolikhet ytterligare ett massmord. Vi kan ställa oss frågan: Om USA skulle ha haft strängare vapenlagar på plats, vem av de två skyttarna är det större sannolikhet att dessa vapenlagar skulle ha avväpnat? Den laglydiga medborgaren (kvinnan som stoppade massmordet) eller galningen som tänkte begå massmordet? 

Nu ska förstås ingen tro att jag är någon vän av vapen. Jag är allt annat. Men jag är också realist, och jag begriper att man inte kan stoppa vapenvåldet genom att stifta lagar som bara slår i luften. 

Det USA (och även andra länder) borde fokusera på för att stoppa dessa skolskjutningar är att stoppa familjernas sönderfall. ÖT skriver, helt riktigt, att "De som oftast drabbas av det dödliga vapenvåldet är svarta barn och tonåringar, därefter kommer amerikanska urinvånare och spansktalande. Risken för pojkar i USA att dö av vapenvåld är sex gånger så stor som för flickor."

Det är i dessa befolkningsgrupper där familjesönderfallet har gått längst. Och det är pojkarna som drabbas värst eftersom det så gott som alltid är fadern som försvinner ur bilden när en familj faller sönder. Utan en god fadersmodell är risken för pojkarna att dras in i gängkriminalitet och droganvändning oerhört mycket större än i de fall när det finns en god fadersmodell i familjen. Psykiska problem tenderar också, givetvis, att finnas i större utsträckning i sådan sammanhang där familjerna har slagits sönder och den trygghet som en fungerande familj erbjuder inte längre finns.

Lägg därtill det faktum att efter George Floyd har polisen oerhört mycket svårare att ta tag i färgade pojkars gängkriminalitet. Ja, inte bara det. Viljan att ta tag i denna typ av kriminalitet har minskat drastiskt. För vem skulle vilja riskera livet för att göra det, och sedan riskera både jobbet och sin frihet om man verkligen skulle lyckas uträtta någonting? 

USA fokuserar på helt fel saker idag. Det tenderar att bli så när woke-vänstern får diktera dagordningen. Och då ska vi inte förvånas över att det sker hemska saker.  

Om regnbågstvånget

Det håller snart på att bli regnbågssäsong igen. Sommaren är nämligen en tid när hbtqip-folket ordnar olika Pride-evenemang och media och samhället ställer upp och stöttar och gör reklam för dessa. Detta ibland till den grad att Pride-evenemangen i själva verket äger rum mer i media än i verkliga livet. När det ordnas Pride-evenemang på olika platser förväntas dessutom Pride-flaggan vaja i officiella flaggstänger och även utanför och i de kyrkor som finns på orten. Detta motiveras ofta med att det är fråga om en festival som hyllar allas lika värde och arrangörerna kallas ofta i media för "människorättsorganisationer".  

Men hur är det? Vad står regnbågsflaggan egentligen för idag? Det är nämligen en sak vad som sägs i media och i de olika festtalen och en helt annan vad flaggan i verkligheten står för. På riktigt, alltså.

Om vi ser på vad som försiggått i Finland de senaste månaderna kan vi utan vidare säga att regnbågsflaggan står för inskränkning av religions-, åsikts- och yttrandefriheten samt för förföljelse av sådana som uppmärksammar detta och som står upp för verklig religions- och yttrandefrihet. Nu talar jag givetvis om åtalet och rättegången mot och de (många) av media arrangerade gatloppen som Päivi Räsänen och Juhana Pohjola utsatts för.

Om vi höjer blicken och ser längre ut över världen ser vi samma saker. Det som använder sig av en förklädnad av alla likas värde är i själva verket något som strävar efter att inskränka (och avlägsna) religions- åsikts- och yttrandefriheten. Och som sedan går in för att förfölja sådana som opponerar sig och vidhåller rätten till dessa friheter. Vi fick ett tydligt exempel på detta senaste vecka. Den senegalesiske fotbollsspelaren Idrissa Gueye (som spelar i PSG i den franska ligan) uteblev från en match i vilken hans lag skulle ha spelat med regnbågsfärgade siffror på ryggen till stöd för hbtqip-rörelsen. Som resultat av detta har det rest krav på att han ska straffas, och inte nog med det: Även sådana fotbollsspelare som, på sociala medier, har uttryckt stöd för Gueye har råkat i kläm.

Det samma råkade den amerikanska damspelaren Jaelene Hinkle ut för för några år sedan. I det sammanhanget blev den ovan påtalade kontrasten mellan vad regnbågsflaggan sägs stå för och vad den i verkligheten står för extremt tydlig. En svensk landslagsspelare som intervjuades i det sammanhanget hävdade att regnbågsflaggan står för "allas lika värde" samtidigt som hon gick hårt ut mot Hinkle och hennes "inställning". Alla är lika mycket värda, utom de som inte är det. Liksom.

Nu ska jag dock inte vara allt för kategorisk här. Det finns säkert de som verkligen menar att regnbågsflaggan står för allas lika värde. Men vi behöver ändå klara av att se att det i verkligheten inte är så det fungerar. Regnbågsflaggan står OCKSÅ för en indelning i "de goda" och "de onda". Och för en klar och tydlig inskränkning i våra rättigheter och friheter.

Därför kan jag aldrig tänka mig att ställa mig under denna flagga och därför upplever jag det också som ytterst problematiskt att regnbågsflaggan vajar över officiella byggnader under diverse Pride-evenemang. Och nej, jag skulle aldrig, om jag var fotbollsspelare, kunna tänka mig att spela med regnbågsfärgade siffror på ryggen. Helt enkelt för att dessa regnbågsfärger står för saker som ingen verkligt tänkande människa med ögon som fungerar kan stå för.  

 

Föräldraskapsånger?

Österbottens Tidning lyfter i en artikel (på nätet idag, 23/5) fram en, som det sägs, ofta tabubelagd fråga, nämligen den om att många föräldrar ångrar att de "skaffat" barn. (Jag sätter ordet "skaffat" inom citationstecken eftersom barn inte är något man "skaffar" utan något man får. Eller inte får.) Det sägs i artikeln att en undersökning i Polen har visat att hela 13% av föräldrarna svarat nej på frågan om de skulle välja att bli föräldrar om de fick leva om sitt liv. I USA och England har siffran 7% nämnts. Det här är höga siffror, men kanske ändå inte förvånande höga. 

I artikeln sägs det att vi borde komma till att det finns olika sätt att leva sina liv och att samhället inte borde tvinga människor in i föräldraskapet och att de som väljer bort föräldraskap inte borde skuldbeläggas. När jag läser artikeln i fråga slås jag av hur oerhört enkelspårigt de intervjuade tycks se på saken. Liksom i frågan om abort utgår man bara från föräldrarnas önskemål och deras rätt att förverkliga sig själva. Speciell i de olika citat som ges i artikeln och som härrör sig från föräldrar som sägs ha ångrat att de valde att bli föräldrar skiner en sak igenom nästan överallt - något som mycket väl kunde sättas som rubrik över artikeln och egentligen över hela vår tid, nämligen SJÄLVISKHETEN.

"Kvinnor berättar också om hur moderskapet går stick i stäv med de egna värderingarna och det slags liv man hade velat leva." "De kan känna att det tog ifrån dem möjligheter att göra vad de egentligen ville och önskade med livet. De känner att det inte var rätt beslut; de hade hellre velat satsa på utbildning, karriär eller något annat de fått försaka." "Maja Bodin har även intervjuat äldre föräldrar, upp till 80 år. När de blickar tillbaka på sina liv funderar de på vad föräldraskapet gav dem." "Kvinnor vittnade om hur livet med barn inte blev som de hade trott eller fått höra att det skulle bli. Moderskapet var utmattande och gjorde dem varken lyckliga eller känslomässigt tillfredsställda. Det tog mer än det gav."

Ser du vad jag menar? 

Jag har själv varit småbarnsförälder, och jag vet att det kan vara tufft. Även om våra barn har varit friska och även har varit så kallade "lätta" barn. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle t.ex. vara om man hade fått ett barn med specialbehov. Men ändå. Denna artikel, som säkert speglar samhället på ett, får jag anta, relativt korrekt sätt, får mig att må dåligt. Är det faktiskt så här bedrövligt idag? Att precis allt, även föräldraskapet, måste betraktas genom denna själviskhetens lins? 

Jag håller inte med de två forskarna i det de säger om hur samhället borde förändras så att det skulle bli mer accepterat att välja bort föräldraskapet. Hur skulle det vara om vi i stället skulle lyfta upp på bordet och ta itu med dagens stora samhällsröta - som också finns bakom det som denna artikel talar om - nämligen just denna oerhörda själviskhet? 

Varför ska samhället ändras så att själviskheten blir accepterad? Varför inte i stället göra allt vi kan för att motarbeta själviskheten? För handen på hjärtat: Är det faktiskt någon som tror att ett samhälle blir bättre av att formas så att själviskheten infogas i själva grunden för samhällets värderingar? Det är nämligen detta som efterlyses i och med denna artikel. 

Dagens domedagsprofeter?

Aftonbladet har under de senaste åren, med jämna mellanrum, lyft fram olika "finansorakel" som har förutspått nästa ekonomiska krasch. Hittills har denna uteblivit, men man får anta att om man ropar "Varg!" tillräckligt ofta och under tillräckligt lång tid kommer det förr eller senare att verkligen komma en varg. 

Nu tycks det som om tiden faktiskt håller på att bli sådan att Aftonbladets ekonomiska domedagsprofetior till sist kan komma att slå in. Inflationen stiger kraftigt, viktiga delar av världsekonomin är lamslagna av Kinas coronarerstriktioner och Ryssland, som höll på att vakna ur en lång ekonomisk slummer, är helt borta ur ekvationen. Lägg därtill att många länder, speciellt inom EU, redan har belånat sig till det yttersta för att mota coronarestriktionernas följder. Dessutom har de rent ut sagt idiotiska klimatpolitiska åtgärderna skapat ett läge på energimarknaden som är ytterst sårbart och instabilt.

De ekonomiska framtidsutsikterna är dystrare än på länge. Idag igen ropade Aftonbladet "Varg!" Det finns en viss risk att de så småningom kan komma att få rätt.

Om etik och allmän sjökunskap

Alla som har varit ute med en roddbåt och fiskat vet att det inte fungerar att kasta ankaret inne i båten. Ankaret måste kastas UTANFÖR båten för att det ska fungera och ha önskad effekt. På samma sätt fungerar det också med etiken. Denna måste på samma sätt förankras UTANFÖR oss människor och i något större och mer hållbart för att fungera och ha effekt. Detta är ändå något som tyvärr många av dagens människor inte tycks ha förstått. I stället argumenterar de för att det går att ha en fungerande etik utan denna förankring. När detta i själva verket inte innebär något annat än att vi kastar ankaret inne i båten.

Låt mig ta ett hypotetiskt exempel för att belysa detta. Finns det något som kan betraktas som mer ont och omoraliskt (här används idag vanligen, och helt felaktigt, ordet "oetiskt" i stället för den korrekta termen "omoraliskt") än att starta ett kärnvapenkrig och utplåna hela mänskligheten? Knappast. Så låt oss tänka oss en stormakt med kärnvapen som leds av en envåldshärskare med oinskränkt makt. Låt oss vidare tänka oss att denna stormakt hamnar i krig med omvärlden och att detta krig går synnerligen dåligt. Snart står det klart att Ryssl... Oj, ursäkta, jag menar förstås denna stormakt, att den håller på att förlora kriget. Samtidigt är envåldshärskaren dödligt sjuk i, låt oss säga obotlig blodcancer, och han vet att han snart kommer att dö. Vad hindrar honom från att spränga hela världen i småbitar med sin kärnvapenarsenal? Han kommer ju själv att dö snart ändå, och om ankaret är kastat i hans egen båt, vad är det som hindrar honom? Svar: Ingenting. Annat då än kanske en omsorg om hans barn (om han har sådana) och allmän anständighet.

Om denne envåldshärskare däremot tror sig vara ansvarig inför en högre makt och han därmed har kastat ankaret utanför båten blir situationen en helt annan. Då behöver han tänka inte bara på sitt här och nu utan också på vad som kommer efter döden. Då blir hans etik - hur bristfällig den än annars må vara - förankrad i något större än han själv och därmed kommer han inte att kasta världen i ett brinnande kärnvapeninferno.

Detta alltså som ett hypotetiskt exempel.

Sveriges Nato-väg blev krokigare?

Gårdagens mediala "bomb" stod Turkiets president Recep Tayip Erdogan för när han meddelade att Turkiet ogillar Sveriges och Finlands Nato-anslutning. Detta eftersom de "skandinaviska länderna är ett gästhem för terrororganisationer". Med detta avser han givetvis förhållandet till kurdiska PKK. Idag har det sedermera klarnat att det är Sverige detta handlar om, inte Finland. 

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag anser att vi inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har passat oss och vår situation bra, och även om det säkerhetspolitiska läget har förändrats efter Rysslands attack på Ukraina menar jag att vi har mycket mer att förlora än att vinna på att avsäga oss alliansfriheten och gå med i Nato. En av orsakerna till mitt motstånd stavas just Turkiet. Det är dessutom knappast vist att gå in i en försvarsallians med ett land som gjort sig skyldig till ett synnerligen blodigt folkmord på kristna armenier, greker och assyrier i vilket ca 3,5 miljoner oskyldiga civila mördades och som man ännu idag inte kan tänka sig att erkänna sig skyldig till utan, tvärtom, i stället straffar sådana som kallar det ett folkmord.

Det är helt enkelt inte ett sällskap jag vill vara med i. 

 

Ännu om häxjakten mot Päivi Räsänen

Jag insåg att jag inte här på bloggen desto mer har kommenterat det faktum att riksåklagaren valde att överklaga den friande domen mot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola. Det är givetvis chockerande att så sker. Domen i tingsrätten var klar och tydlig och byggde på de fakta som finns tillgängliga i målet. Men riksåklagaren framhärdar i sina misstolkningar gällande vad Räsänen sagt och hävdar att tingsrätten inte gav ett rätt utslag. Den fråga jag förväntade mig att media skulle ställa här var att hur en person som så här tydligt attackerar oskyldiga människor med rättsväsendet som vapen kan fortsätta i sin tjänst. Men vad jag vet har ingen lyft denna fråga, vilket också i sig är chockerande. 

Åklagaren driver alltså, nu även med helt tydliga hämndmotiv, sin häxprocess vidare. Jag lyssnade igår, för att uppfriska mitt minne, på en podcast där detta ämne behandlades. (Itse ajattelijat med Leif Nummela, Timo Soini och Niilo Räsänen - som för övrigt varmt kan rekommenderas för den som förstår finska!) Där lyftes samma saker fram som också jag lyft fram här på bloggen, alltså de vantolkningar riksåklagaren gjort av Räsänens uttalanden samt även åklagarens problem med satsen "Älska syndaren med hata synden". Åklagaren gav klart uttryck för tanken att på detta sätt skilja mellan en människas gärning och hennes identitet är något som inte låter sig göras. Här konstaterar Niilo Räsänen att detta är något alldeles oerhört och en helt ny tanke som åklagaren här lyfter fram. Han konstaterar att hela domstolsväsendets verksamhet bygger just på detta att en människa kan dömas för sina gärningar utan att människovärdet för den skull tas ifrån henne. Något som nu alltså riksåklagaren kraftigt ifrågasätter. 

I anslutning till åklagarens ifrågasättande av denna sats konstateras också att detta är något som går till grunderna av den kristna trosläran och även till grunderna när det gäller den kristna människosynen. En människa är inte det samma som hennes gärningar, och vi är alla syndare som är älskade av Gud trots att vi gjort sådant som är ont i Guds ögon. Räsänen konstaterar att ifall domstolen skulle ha gått på åklagarens linje här skulle, förutom hela domstolsväsendet och dess verksamhet, även kyrkan och den kristna tron ha blivit omöjliga, paria, i vårt samhälle.

Men lyckligtvis insåg tingsrätten alltså vad detta handlade om och att riksåklagaren hade misstolkat Räsänens uttalanden. (Om vi alltså säger det snällt.) Tyvärr blev detta nu då inte slutet på historien, utan riksåklagaren väljer att slösa ännu mer tid och pengar på denna fråga. Som redan sagt många gånger: Finns det verkligen ingen mekanism som kan användas för att avlägsna en så här uppenbart olämplig person från sitt ämbete? 

Om vårt mediala handikapp

Vi lider av ett stort handikapp i vår del av världen idag. Trots att vi lever mitt i ett konstant flöde av nyheter får vi bara del av halva nyhetsspektret - något jag har påpekat många gånger. Detta gäller, som också många gånger har konstaterats, i synnerhet allt som händer i USA. Denna ensidighet beror på att vår media är mer eller mindre enkelriktad vänsterliberal, och när det kommer till nyhetsrapporteringen från USA kopierar vår media rakt av vad vänstermedia i USA skriver. 

Ibland, när vänster- och högermedia i USA är överens (vilket inte händer så ofta, men ibland hittas det ämnen där det råder någon form av konsensus), är detta handikapp inte så allvarligt, men alltid när det handlar om frågor som på något sätt tangerar det just nu rasande kulturkriget innebär detta handikapp en stor svaghet. Ett exempel är frågan om aborträtten och den läcka från USHD som inträffade för en dryg vecka sedan i fallet Dobbs vs Jackson. 

Vår media har t.ex. inte alls problematiserat själva läckan och det faktum att denna torde vara vänsterorkestrerad och i avsikt att flytta fokus i samhällsdebatten inför höstens val till abortfrågan från de uppenbara misslyckanden Biden-administrationen är skyldiga till. Detta givetvis för att försöka undvika en massiv röd våg i kongress- och senatsvalen.

Ett annat område där vår media helt förbigår vad som händer i USA är själva abortdebatten. Vi får höra om att demonstranterna försvarar aborträtten och sedan spekuleras det vilt om hur långt republikanerna och den kristna högern kommer att gå om de vinner slaget om aborterna - detta igen som ett eko av den propaganda vänstermedia i USA använder sig av för att skrämma väljarna att rösta blått. 

Det som däremot inte nämns med ett enda ord är vad som har skett/håller på att ske med aborträttsförsvararna i USA. Helt enkelt för att vänstermedia i USA också förtiger detta, och det av helt förståeliga skäl. Det har nämligen skett en grym kantring mot ett allt råare tonläge bland de som försvarar aborträtten. Förut aktade dessa sig noggrant för att tala om att det som aborteras är barn. Numera kan t.o.m. president Biden säga att det handlar om ett litet barn som dödas. (Men kanske det bara var ett i raden av senila hjärnsläpp?) Nedan några röster från vänstra sidan av kulturkrigsfronten i USA:

“I am pro-abortion. PRO. ABORTION. if I don’t want to be pregnant? vacuum that s..t out of me like a dental assistant with my saliva.”

“Kill those f.....g babies!” 

“I’m killing the babies!”

Men som sagt är detta något vi aldrig kommer att få höra om eller läsa om i vår media. De som försvarar aborträtten ska ju vara städade, sansade och de som står för det som är rätt och riktigt. 

Men så lider vi som sagt av ett stort handikapp. Ett handikapp som i förlängningen leder till att vi luras att tro lögnen i fråga efter fråga. 

Om den ideologiskt grundade energiförvirringen

Jag gillar inte vindkraft, det torde ha stått klart för alla som har läst mina texter. Mitt ogillande baserar sig faktiskt inte i första hand på att vindkraftverken är förfulande, potentiellt farliga för natur, djur och människor och faktiskt inte ens på att den vindkraftproducerade energin är så oerhört opålitlig. Mitt motstånd baserar sig framför allt på att vindkraftvurmen är ideologiskt frammanad. Och att det bakom denna vurm finns lögner som man inte bör tala om i det offentliga samtalet. Den som har läst min blogg vet ju att det är sådant jag ofta reagerar mot. 

Jag är, som alla säkert också har förstått, inte alls övertygad om att klimatförändringen är orsakad av oss människor och vår verksamhet. Den kan vara det, men i så fall vet vi inte heller i vilken grad den är det. Men hur som helst är ren, koldioxidfri, energi givetvis ändå att föredra framom nedsmutsande och koldioxidproducerande energiutvinning. Så länge den alltså är pålitlig och inte orsakar tvära kast i energipriserna. Dessa två kriterier uppfylls som bekant inte av vindkraften, och därför blir den så oerhört problematisk. Men det stora problemet, och det som alltså gör att jag ogillar allt har med vindkraft att göra, är att detta alltså inte bör sägas. Vi ska matas med lögner och fås att tro dessa lögner, till nästan varje pris – allt för att trygga "den gröna omställningen".

Situationen skulle givetvis vara en helt annan ifall det skulle finnas fungerande metoder att lagra stora mängder el. Men så länge sådana metoder inte finns är vindkraften bara, i ordets absolut rätta betydelse, ett luftslott.

Likväl är det just vindkraften som ska byggas ut för att göra oss oberoende av rysk energi. Jag läste i morse en artikel som berättar om den ökade norska utvinningen av naturgas och deras planer på att ersätta den ryska gasen med norsk dito. Detta är givetvis ett mycket gott (och i detta nu synnerligen lönsamt) initiativ, men givetvis har detta inte undgått kritik från de som vill ersätta den ryska gasen med mer "hållbara lösningar". Med detta avses givetvis vindkraft. Det är dylika fasoner, som givetvis baserar sig på de lögner vi ständigt matas med, som får mig att se rött. Här har vi en pålitlig, förhållandevis ren, energikälla som skulle kunna hjälpa oss att relativt snabbt ersätta den ryska gasen, men den duger inte. Det är tydligen bättre att både svälta och frysa (och betala dyrt för den el vi har tillgång till) – eller fortsätta att finansiera Putins krig i Ukraina – än att använda den energi som finns bara för att den är av fel sort. För att citera min gamla modersmålslärare: Jag blir så frustrerad!

För övrigt kan jag rekommendera en kolumn i ÖT skriven av Marcus Jansson där han förtjänstfullt, och säkerligen en aning vågat, utmanar de "sanningar" som bl.a. Sitra för fram angående vindkraften.

 

Vad menar Myntti?

Överlag gillar jag Kennet Mynttis ledartexter. Jag håller inte alltid med honom, men jag brukar kunna förstå vad han vill förmedla. Nu har jag läst hans ledare i ÖT den 7/5 flera gånger, men jag vet fortfarande inte riktigt vad han är ute efter. Dels talar han om vikten av att bevara demokratin från "auktoritära tendenser" (som han påstår fanns t.o.m. i USA under Trump - något som givetvis kan diskuteras), dels efterfrågar han (vad jag kan förstå) något av en egen "Strongman" i Europa som motvikt till bl.a. Kinas, Rysslands dito. För den som inte är bekant med uttrycket är en "strongman" något som just betecknar en auktoritär ledare med direkt fascistiska tendenser. Vad som avses här blir milt sagt oklart. Eller kan det vara så att han helt enkelt inte har koll på begreppen? 

Sedan menar Myntti att det skulle vara viktigt att diskutera hur "yttrandefriheten utanför de etablerade medierna ska hanteras" för att, som han hävdar, kunna hantera konspirationsteorier och desinformation. Mynttis resonemang mynnar ut i ett i konstaterande om en framtid som omöjligen kan åstadkommas: "De[t] vore därför önskvärt att hitta en formel som maximerar yttrandefriheten utan att desinformationen ges fria tyglar. Men det är allt annat än lätt så länge vår tids avdemokratisering också inkluderar penningstarka eliter som satsar miljarder, bara för att få tillämpa sina egna regelverk för yttrandefriheten."

Vad är det egentligen Myntti säger här? Helt tydligt menar han att Elon Musks inköp av Twitter är ett problem eftersom han avser att slopa censuren på plattformen. Men kan man även få in George Soros och hans "Open Society" i detta? Så som Myntti formulerar sin text passar detta nämligen minst lika bra in på Soros som på Musk. Men kanske Soros och hans påverkan inte är något problem eftersom han verkar vänsterifrån?  

Hur jag än vänder och vrider på Mynttis text kan jag ändå inte få den till något annat än att han vill äta kakan och ändå ha den kvar. Det går nämligen inte att "maximera yttrandefriheten" utan att ge också desinformationen fria tyglar. Om man ska tygla desinformationen måste man nämligen begränsa yttrandefriheten kraftigt. Hur menar jag nu, kanske någon vill fråga? Nå, jag ska förklara. För att kunna begränsa desinformationen behöver man först klart kunna identifiera denna, och för att göra detta behöver man ett instrument, en institution eller något liknande (ett sanningsministerium?), som har i uppdrag att göra detta och som har fullmakt att förbjuda eller åtminstone begränsa spridningen av denna desinformation. Men problemet är att det inte går att göra detta på ett garanterat rätt sätt utan att exakt veta vad som är falsk information och vad som inte är det. Eftersom ingen har denna exakta kunskap kommer därför värderingar alltid att spela in här. Och när värderingar spelar in kommer gränsen alltid att dras mot de värderingar man inte själv hyllar. Inte på basen av vad som är sant, utan på basen av, just det!, värderingar. Som signaturen "Faktalobbyn" så helt riktigt konstaterade: Det är nu dags att ta fram George Orwells bok "1984" och läsa den.

Jan Myrdal uttryckte detta med censuren på ett oerhört träffande sätt: "Om vi går in för att förbjuda lögnen kommer sanningen att lida". Alltid, får jag tillägga. Det går nämligen inte att begränsa desinformationen utan att man också begränsar spridandet av sanningen. Helt enkelt därför att vi aldrig till 100% vet vad som är sanning och vad som är desinformation. När det är så är det alltid bättre att fria än att fälla. För om vi fäller kan det så småningom visa sig att vi i själva verket har kämpat mot sanningen och för desinformationen.

Jag blir som sagt inte klok på Mynttis ledartext. Vad försöker han riktigt säga?  Kanske han inte riktigt vet det själv heller. 

 

Censurens pris

Jag är inte på Twitter, men jag har följt med de olika turerna kring minibloggens försök att bedriva censur mot oliktänkare/högeråsikter och även kring Elon Musks köp av bolaget. Det är synnerligen anmärkningsvärt att vänstermedia nu blåser i varningsvisslorna när Musk talar om att lyfta censuren på Twitter och igen tillåta sådana åsiktsyttringar som inte faller vänsteretablissemanget på läpparna. Och inte bara det, nu har det också börjat talas om att stora vänstervridna NGO:s har börjat kräva att storföretag bojkottar Twitter ifall Musk gör allvar av sina löften att lyfta censuren. Detta är alltså ett koncept som har visat sig fungera tidigare, bl.a. tvingades Brendan Eich, nyvald vd för Mozilla, bort från sin post efter en liknande kampanj för ett antal år sedan. 

Det är oerhört skrämmande hur stark viljan att censurera ohavliga åsikter är idag. Och vilken kraft som kan mobiliseras för att tvinga fram önskade resultat i fall som de ovan nämnda. Den liberala vänsterpropagandan får inte utmanas, och de som ändå vågar göra det ska bort. Till varje pris. 

Vi borde så småningom börja vakna upp till insikten om att vi inte längre lever i ett samhälle med yttrandefrihet. Men tyvärr tycks det som om denna insikt är alltför obehaglig för att ta till sig. I stället låtsas vi som att vi fortfarande har yttrandefrihet. Detta är möjligt genom att stoppa fingrarna i öronen, blunda och nynna på någon trevlig liten melodi så att verkligheten inte kan nå oss. 

Jag förstår förvisso att det kan finnas ett visst behov att gallra bland sådant som förekommer på den massiva informationsmotorväg som internet har blivit idag. Där finns mycket som är falskt och som lurar människor. Men missinformation och lögner ska bemötas med fakta, inte med censur! Om vi alls har lärt oss något av historien så borde vi ha lärt oss åtminstone det. 

Dessutom är det alltid så att ifall man börjar censurera lögnen kommer det ALLTID att gå så att sanningen tar stryk. Visst. Man får säkert bort en hel del lögner, men samtidigt kommer oundvikligen en del sanningar också att gå samma väg. Kvar blir bara de sanningar som etablissemanget har godkänt. Och detta är ett alltför högt pris att betala.