söndag 26 maj 2013

Påven och den universella rättfärdiggörelsen?



Den katolska kyrkan har av allt att döma valt en påve som verkar vara lite svårkontrollerad. I onsdagens morgonmässa sade han, enligt uppgifter från svenska Dagen, att ”Herren har friköpt oss alla, oss alla, genom Kristi blod: oss alla, inte bara katoliker. Alla.” Sedan fortsatte han med att konstatera att detta även gäller för den som betraktar sig som ateist.

Detta uttalande har skapat en hel del svallvågor, både inom den katolska kyrkan och bland ateistiska organisationer. Positiva, mestadels, i det senare fallet, negativa, mestadels, i det förra. Detta t.o.m. så att en talesman från Vatikanen såg sig tvungen att träda fram och framhålla att ”människor som känner till den katolska kyrkan, men håller sig borta från den, inte kan bli frälsta”. Talesmannen inledde, givetvis, med att säga att påvens uttalande har misstolkats.

Nå, nu är det förstås inte så alldeles lätt att veta vad Franciskus menade med sitt uttalande. Det finns, precis som Vatikanens talesman också sade, en risk att misstolka ett lösryckt uttalande. Men jag tycker att påvens ord låter bra. Jag brukar nämligen själv säga samma sak när jag går upp i en predikstol. Nämligen att Kristus har friköpt hela världen i och med sin offerdöd på korset. Att Golgataoffret innebär att alla människors synder är sonade – och att detta verkligen gäller för ALLA, även för den störste av syndare. Detta brukar allmänt kallas för den ”Universella rättfärdiggörelsen”.

Emellertid bör man här göra en klar och tydlig markering att detta universella offer, detta friköpande, också måste tas emot (i tro) för att vara gällande. Den som inte vill veta av det, den som tar avstånd från Kristus och hans offer – den människan får ingen nytta av den redan vunna frälsningen. Med andra ord: Den människan som inte vill leva i Kristi närhet och ta emot gåvan i tro kommer inte heller att få del av den. Även om hon i och med golgataverket ÄR friköpt. För att riktigt lyfta fram vikten av detta emottagande kan man säga, som bl.a. min lärofader i detta brukade säga, att ”Tänk vad tragiskt! När strecket dras för tiden och evigheten tar vid kommer helvetet att vara fullt av människor vars synder var sonade. Men de är där för att de inte ville veta av Guds gåva.”

Jag tycker att påvens uttalande är spännande! Om jag alltså inte har misstolkat honom. Det är förstås tragiskt att Vatikanens talesman sedan går in och med sitt uttalande förminskar Guds verk och hans handlande (läs: begränsar det till den katolska kyrkan). Men det är väl bara att konstatera att detta är i linje med tidigare romersk-katolsk teologi. Få se bara om denna gamla teologi lyckas bemästra och kontrollera den nye påven...  

måndag 20 maj 2013

Ding Dong



Jag har egentligen ganska långt tappat intresset för Schlager-EM, eller vad man nu egentligen ska kalla det. ESC, kanske, som i Eurovision Song Contest. Nåja, hur som helst. Varför jag tappat intresset vet jag inte riktigt, kanske för att jag har slagits av insikten att man inte kan tävla i musik. Kanske för att länderna i det forna Jugoslavien en tid röstade på varandra i semifinalerna så till den grad att de alla kom vidare, oberoende av hur dålig låten var. (Nå, i år fanns inget kvar av denna orsak...) Eller kanske för att hela evenemanget fått ett allt för tydligt HBTQ-drag – åtminstone i vissa delar av Europa. Eller kanske helt enkelt för att jag blivit äldre och inte orkar sitta uppe halva natten för att se på hela mastodontshowen.

I år såg jag faktiskt på (nästan) alla bidragen. Jag tyckte att Finland hade ett fräscht bidrag med en karismatisk artist som verkligen skiljde ur. T.o.m. så till den grad att jag röstade på Krista i den finländska uttagningen. Men döm om min bestörtning när hon till finalen gör om sin scenshow och gör hela låten till ett ställningstagande för könsneutrala äktenskap! Jag känner mig lurad. Bedragen. Något sådant ställningstagande röstade jag nämligen INTE på. Dessutom måste jag säga att jag skäms att vara finländare (och finlandssvensk) när ”min” representant skämmer ut sig på detta sätt inför hela Europa.

”En kyss är ju bara en kyss”. Visst. Men likväl är den ett, t.o.m. kraftigt, ställningstagande i en fråga där alla länder och folk i Europa inte är lika ”progressiva” som vi är här uppe i Norden. (Citationstecknet betyder att jag anser att det inte handlar om progressivitet, utan om degeneration – så behöver ingen undra...) Enligt Siegfrids själv var ställningstagandet viktigare än framgång i tävlingen. Hon menar tydligen att hon uträttat något med vad hon gjorde, som om detta ställningstagande skulle göra någon skillnad i de länder där man inte delar hennes syn på detta. Nå, nu kan jag avslöja att så faktiskt inte är fallet. Hon uträttade absolut ingenting med sitt ställningstagande. Annat än då att skämma ut sig själv och oss finländare. Någon opinion förändrade hon då sannerligen inte. Inte i den riktning hon avsåg, åtminstone.

Dessutom hör hon efter detta inte längre till mina favoritartister. Men det har förstås ingen större betydelse.

Nå, nog om det. Orsaken till att jag ännu ändå följer med ESC är att man här får se artister som man annars aldrig skulle höra av och från länder vars musikindustri inte får med sina stjärnor i den vanliga hittparaden. Och mitt i allt kan man hitta någon ny favorit att lyssna på. Åtminstone i en låt. Min överlägsna favorit i år var Islands bidrag. Lagom lågmält, lagom pompöst (på slutet), extremt melodiskt (vilket är mitt viktigaste kriterium) och med en oerhört intressant text! Videon är dessutom full av symbolik som kan tolkas hur kristet som helst. Eg a lif!


lördag 18 maj 2013

Pingst



”Anden blåser vart han vill”, säger Guds ord. Och då är det så. Men Anden blåser ändå inte hur som helst, utan Han håller sig till Guds ord. Om någon säger sig ha Anden och tala med Andens röst, men säger något annat än vad Guds ord säger – ja, då är det fråga om en lögnare och en annan ande än Guds helige Ande.

När vi firar pingst är det därför viktigt att vi poängterar Guds ord, och lydnaden inför ordet. Det är ingen slump att Jesus, i början av pingstdagens evangelietext, kraftigt betonar just ordet. ”Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord, och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” Jesus gör också klart vad Andens främsta uppgift är, nämligen att ”lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er”.

Det går inte att vara ”pingstvän” utan att hålla fast vid Guds ord. En kristen människa – en människa som älskar Jesus – håller fast vid Guds ord. Och lever med Anden. Och ordet. För dessa två kan alltså inte skiljas åt. Den som inte har, lever ut och vill lyda Guds ord har inte heller Anden. Den människan kan helt enkelt inte ha Anden. För Anden blåser vart han vill.   

lördag 11 maj 2013

Inte så, kyrkostyrelsen!



Det är en oerhört tråkig och bekymmersam situation när vår kyrka gång efter annan anser sig tvungen att gå emot sina egna grunddokument för att inte ses som ”gammaldags” eller annars bara ”omkörd”. Varför kan inte kyrkan helt enkelt gå in för att vara kyrka – med allt vad det innebär, i stället för att som nu satsa på att vara en spegelbild av det omgivande samhället för att inte på något sätt riskera att väcka anstöt?

Det senaste exemplet på detta är när Jarmo Kokkonen, skriftskoleansvarig i kyrkostyrelsen, i dagarna har gått emot det som sägs i nytrycket av ”Tosi rakkaus odottaa”-kampanjen. (”Värt att vänta på” på svenska, ”True Love Waits” på engelska.) Enligt en kort intervju i Turun Sanomat anser kyrkostyrelsens skriftskoleansvarige att en uppmaning att avhålla sig från föräktenskaplig sex inte svarar mot kyrkans linje i denna fråga.

Det är, som sagt, inte svårt att förstå varför man inom kyrkans ledning vänder sig mot denna kampanj. När jag, för en tid sedan, efterlyste ett nytryck av kampanjmaterialet påpekade jag också att detta material kommer att väcka anstöt och bli ifrågasatt – även hos kyrkans ledning. Kyrkostyrelsens inställning kommer alltså inte som någon överraskning. MEN. Likväl är den synnerligen beklaglig. Ja, mera än så. Här har vi igen ett fall av kvarnstensteologi. (Se Luk. 17:2!)

Nu frågar jag mig, och alla andra som kan tänkas läsa detta: Med vilken rätt talar Jarmo Kokkonen och kyrkostyrelsen i denna fråga med kyrkans röst? (För det är det de gör.) Vem har gett honom rätten att gå tvärt emot Bibelns klara och synnerligen entydiga undervisning? Vem har tagit beslutet, och var och när har beslutet tagits att kyrkoordningens första paragraf inte längre gäller i sexrelaterade frågor?Jag skulle vara oerhört tacksam för ett svar...

Men så här kan man helt enkelt inte göra. Inte med mindre än att det får följder. Här talar Nuotta-media (som har gett ut materialet i fråga) med överherdens röst, och så går kyrkans ledning ut och säger att detta ”inte är i enlighet med kyrkans linje”.

Nu är det utan vidare dags att rulla fram kvarnstenarna. Bildligt talat, givetvis. Eller att åtminstone klart och tydligt visa Jarmo Kokkonen och herrarna (och damerna) i kyrkostyrelsen var dörren finns. För en ledning som går emot en organisations grunddokument på detta sätt kan förstås inte sitta kvar. Eller kan den?

torsdag 9 maj 2013

Men det finns en Gud i himmelen...



Daniel och hans tre vänner var i en knepig situation. Eller rättare sagt, i en knepigare situation än vanligt. Lätt hade de det säkert sällan, för som troende judar och den levande Gudens vänner i ett främmande och fullständigt gudsfientligt land – där de dessutom verkade i maktens absoluta närhet – tvingades de hela tiden balansera på en knivsegg. Å ena sidan förväntades de uppvisa fullständig lydnad inför envåldshärskaren Nebukadnessar, å andra sidan var deras första och främsta prioritet att lyda himmelens Gud. Oftast gick det kanske någotsånär att leva med denna situation, men ibland riskerade de livet när deras lydnad för kungen tvingades stå tillbaka för lydnaden inför Gud. För det är en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av historien om Daniel och hans vänner – att om det blir konflikt mellan lydnaden för världens herrar och lydnaden inför Himmelens Herre, ja då ska vi som Guds vänner lyda Honom. Oavsett kostnaden.

Men nu var alltså de fyra i en knepig situation. Av en lite annan art denna gång. Kung Nebukadnessar hade haft en dröm som han ville att de visa i Babel skulle uttyda, och olikt andra liknande situationer vägrade han nu att berätta om sin dröm. I stället krävde han, för att försäkra sig om uttydningens riktighet, att de vise inte bara skulle tyda den utan också berätta för honom vad han hade drömt. Inte oväntat innebar detta problem för de visa, drömtydarna och kaldéerna i Babel. Detta speciellt som kungen lät meddela att alla de visa skulle bli huvudet kortare ifall de inte kunde leverera det som kungen begärde. Detta gällde också Daniel och hans vänner. Situationen var knepig. Milt sagt.

Nå, vad hände? Jo, Daniel kallade samman sina vänner och uppmanade dem att börja be. ”Be till himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet blev uppenbarad för att Daniel och hans vänner inte skulle dödas tillsammans med de övriga vise i Babel.” (Dan.218) Och så fick Daniel, i en dröm, veta vad kungen hade drömt, och med det samma fick han också uttydningen till drömmen. Genom detta räddade Gud inte bara livet på Daniel och hans vänner, utan på alla de visa i Babel.

När Daniel sedan får audiens inför kung Nebukadnessar och ska meddela honom uttydningen säger Daniel något som är evigt gällande: ”Den hemlighet som konungen vill veta, kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen. Men det finns en Gud i himmelen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som ska ske i kommande dagar.” (Dan. 2:28) Och så berättar Daniel om kungens dröm om statyn med guldhuvud, silverbröst, kopparmage, järnben och fötter av lerblandat järn. ”Han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske.” Läs gärna hela den spännande, och ytterst lärorika, historien i Dan. 2 och 3!

Levande Gud uppenbarar hemligheter för oss människor. Här, i Dan. 2, skedde detta på ett dramatiskt sätt och med stora insatser för de inblandade. Idag går det mera lugnt till. Men Levande Gud, den Gud som finns, uppenbarar fotfarande hemligheter. Hemligheter om varifrån vi kommer, varför vi finns här och vart vi är på väg. Hemligheter om vad han tänker; om oss människor, om skapelsen och om framtiden. Och framför allt den stora hemligheten om hur Han frälser oss människor från syndens, dödens och Djävulens makt. Alla dessa hemligheter uppenbarar han för oss i sitt eget ord, i Bibeln. Därför kallar vi också Bibeln för Guds uppenbarelse, eller ”Den särskilda uppenbarelsen”.

I Bibeln anförtror himmelens Gud oss alla dessa hemligheter. Han berättar för oss om dessa saker som vi själva inte har kunnat tänka oss fram till eller klura ut genom vår tankemöda och våra efterforskningar. Han berättar för oss vem han är, vad han har gjort, varför han har gjort det och vad han kommer att göra. Han berättar för oss vilka vi är, hurudana vi är och varför vi är sådana vi är. Han berättar också för oss om hur vi bör leva för att må så bra som möjligt, och han ger oss sina bud och föreskrifter för att vi inte ska skada oss själva och våra medmänniskor. Och farmför allt, som sagt, berättar han om hur vi blir frälsta och får komma till honom och vara hos honom i evighet.

”Men det finns en Gud i himmelen som kan uppenbara hemligheter!” Det har han gjort, och det gör han ännu idag. Genom Bibeln som är Guds heliga ord till oss människor. Han tvingar sig inte på oss människor med dessa hemligheter, men han ger oss möjligheten att veta. Om vi vill. Han ger oss möjligheten att ta reda på. Han, den osynlige och outgrundlige, uppenbarar sig själv för oss. Om vi vill. Och detta innebär idag ingen större dramatik. Det räcker att vi slår upp Bibeln, ber om ljus över ordet och börjar läsa. Så blir hemligheterna uppenbarade. För dig och mig.