Ja, vad är det riktigt som händer i Polen?

Jag skrev för ett drygt år sedan en text där jag frågade vad som egentligen håller på att hända i Polen – och i Europa. Jag avslutade med att konstatera att det största hotet i denna polska soppa är emellertid, som jag ser det, det som EU kan tänkas hitta på. Ingrepp i, och övertramp mot, den nationella självbestämmanderätten är en oerhört allvarlig sak. Detta är något jag säkert kommer att få anledning att återkomma till. 

Med EU:s nya hot om sanktioner, ivrigt påhejat av media, menar jag att det nu finns orsak att göra just detta. (Läs gärna texten från januari 2016 som bakgrund till det jag nu kommer att skriva!) Det vi idag ser (med EU, de europeiska regeringarna och media i en ohelig allians) påminner om en gammaldags lynchmobb som skränar och eggar upp varandra med diverse slagord och synnerligen dåliga argument. Allt för att förmå Polen att "överge en utveckling som hotar demokratin". Vi som mediekonsumenter har i en sådan situation väldigt svårt att genomskåda, ja ens att förstå att ifrågasätta, det som lynchmobbens pådrivare står och ropar.

Det som denna gång fått igång mobben är ett lagförslag som går ut på att reformera det polska rättssystemet. I korthet går detta förslag ut på att utnämningen av domarna ska fråntas det nationella juridikrådet och att regeringen och riksdagen tar över den här uppgiften.

Det jag reagerar starkt på här är som sagt den lynchstämning som nu råder, samt det faktum att vår media ylar med i denna lynchmobb utan att ställa några kritiska frågor och desto mera problematisera. (Orsaken till detta är, vilket jag konstaterade i texten från januari 2016, troligen att allt som Polens nya högerregering gör a priori anses vara fel.) Men låt mig, för att hjälpa media lite här, komma med en liten lista på frågor som jag menar borde ställas. Förutsatt att media alltså verkligen vill ta reda på vad som verkligen händer i Polen just nu. Det kan, menar jag, inte uteslutas att det inte finns något sådant intresse och att media bara vill se en lynchning. Men här får jag gärna bli motbevisad!

1. Hur kan det nya polska förslaget vara så fruktansvärt farligt för demokratin när ett liknande system för tillsättande av domare redan tillämpas på flera håll inom EU? Till exempel utses domarna i EU:s två högsta domstolar (Europeiska människorättsdomstolen och EU:s domstol) av medlemsländernas regeringar. I t.ex. Sverige utses också domarna i högsta domstolen av ENBART regeringen. Det polska förslaget, som alltså nu möter så stor kritik så som varande demokratifientligt, går ut på att domarna skulle utses av regeringen OCH riksdagen. Här finns det något som luktar oerhört ruttet – och då talar jag inte om det hårt kritiserade polska förslaget utan om reaktionerna på detta förslag.

2. Hur kan det nya förslaget vara så bedrövligt ur demokratisynvinkel – och en försämring av situationen – när man vet hur domarna utses idag? (Eller kan det vara så att media ylar med i lynchmobben utan att ha tagit reda på hur dagens system fungerar?) Dagens system, där domarna alltså utses av det nationella juridikrådet, är nämligen synnerligen tveksamt ur demokratisynvinkel. En majoritet av medlemmarna (15 av 25) i juridikrådet utses nämligen indirekt av ... sig själva.

3. Hur kan det komma sig att det polska domstolsväsendet idag är så oerhört utsatt för korruption? En människa med pengar som utreds för brott har en mycket starkare position än en människa utan pengar. Kan detta ha något med dagens utnämningssystem, där platserna i domstolarna i praktiken långt ärvs av egna släktingar, att göra?

4. Hur kan det komma sig att utredningar mot personer som har misstänkts för brott under kommunisteran oftast läggs ner när de väl når domstolarna? Kan det ligga något i kritiken som går ut på att dagens system för utnämning av domare, liksom dagens domare i domstolarna, är en kvarleva från kommunisttiden och att de som sitter i domstolarna i praktiken skyddar sina egna? (Läs gärna wikipedialänken ovan, speciellt under rubriken "Criticism and reform"!) Hur kommer det sig till exempel att Polens förste demokratiskt valde president Lech Walesa undkom helt utan rättsprövning (fallet lades ner på beslut av domare i landets domstolsväsende) trots att det fanns indicier som start antydde att han var identisk med den infamöse angivaren "Bolek"? Är det en slump att de inompolska protesterna mot den nu kritiserade reformen leds av just Lech Walesa?

5. Finns det, som det sägs, fortfarande domare i Polens högsta domstol som på 80-talet utdömde långa fängelsestraff till ledande, oskyldiga, oppositionella på uppdrag av den polska kommunistregimen? Om så är fallet, borde inte detta undersökas och, om felaktigheter har begåtts, dessa domare ställas tills vars för detta?

6. Kritiken mot det polska förslaget framförs i EU främst av Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Tusk var Polens premiärminister under åren 2007 till 2014, alltså innan partiet Lag och Rätt tog över makten. En fråga som borde ställas är varför det polska rättsväsendet plötsligt lade ner alla åtal i den så kallade "Amber Gold"-affären. (Denna affär var ett pyramidspel är många polacker lurades och gick miste om stora summor pengar.) Kan detta ha något med det faktum att göra att spåren tycktes leda till Donald Tusks son? Det nuvarande polska rättsväsendet är, som redan konstaterat, utsatt för korruptionsanklagelser. Finns här något samband, och detta då framför allt när det gäller vem som ropar högst i lynchmobben inom EU?

Detta var nu bara några få, kritiska, frågor som jag menar att vår media borde ställa innan de går med i den lynchmobb som just nu går fram i Västeuropa och i EU. Men jag har förstås inga större förhoppningar. Vår vänstermedia hyser som sagt stora antipatier mot den polska högerregeringen, inte minst på grund av de åtgärder denna har tagit för att rensa upp i detnationella rundradiobolaget. Så jag förmodar att den "bästebroder"-politik som finns på så många håll, och som givetvis också finns inom media, förhindrar att dessa frågor ställs. Tyvärr. Det är så mycket bekvämare, och framför allt så mycket mera ändamålsenligt, att bara yla med.  

Mera förvirring

Vi lever alltså i Pride-tider, och inget borde därför förvåna. Igår ingick i Iltalehti en artikel om polyamori som avslutades med orden om att den förening som presenterades (som påstår sig sprida information om polyamori) hoppas att äktenskapet också ska börja omfatta polyamorösa sällskap.

Som sagt, i dessa tider borde inget förvåna oss längre. Faktum är att när den nya äktenskapslagen i sin linda kallades för "det jämlika äktenskapet" öppnades för en utveckling som i förlängningen leder till att äktenskapsbegreppet också kommer att omfatta både polyamorösa förhållanden och i princip allt som den fallna människan kan tänkas hitta på. Detta var något vi varnade för, men våra varningar avfärdades utan hållbara motiveringar. Men avfärdades likafullt. Men själva logiken säger att om man öppnar för tanken om att äktenskapet bör vara jämlikt oberoende av vilka kön de två har kommer detta i förlängningen att leda till att äktenskapet blir både antalsneutralt och artneutralt. Ska det vara jämlikt så ska det! Alla logiska hinder är nämligen redan avskaffade. De enda hinder som finns kvar hos den breda allmänheten är luddigt känslomässiga, och dessa nöts ganska lätt ner genom opinionsbildning (läs: propaganda) likt den som Iltalehti här ägnar sig åt. Vi får bereda oss på att vi i framtiden kommer att få ta del av mycket mera av samma sort.

När man säger detta kommer det förstås kommentarer som hävdar att "varför behöver du bry dig i vad vuxna människor håller på med?", och det är förstås sant. Vi lever i ett relativt fritt land, och var och en må göra som de behagar för åtminstone mitt vidkommande. MEN. Det är en oerhört stor skillnad på att ge människor frihet att springa med huvudet i väggen och på att lagstiftaren säger att ett äktenskap mellan t.ex. två män är lika bra och lika rätt som ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Det är det nämligen inte. Vi behöver inte gå längre än till (fortplantnings)biologin för att inse det. Sedan är det förstås också en dubbel synd – både mot Skaparens vilja och mot naturen. Men redan utan denna insikt förstår vi att vi här rör oss på helt olika nivåer.

Om samhället går in för att säga, vilket redan alltså har skett, att också andra förhållanden än det mellan en man och en kvinna kan kallas äktenskap och som sådant är lika bra och lika rätt så öppnar vi för en situation som kommer att leda till oerhört mycket elände och lidande. Och, som sagt, med det "jämlika" äktenskapet öppnades i praktiken alla slussar för att i framtiden kalla i princip vad som helst för ett äktenskap. Nu samkönat. Sedan antalsneutralt. Sedan artneutralt. Vad sedan? Säkert också åldersneutralt. Ska det vara jämlikt så ska det!

Dagens dos av förvirring

Det är Pride-tider, och då kan man få läsa de mest märkliga nyheter i dagstidningarna. ÖT givetvis i framkant. Dagens nyhet är att det finns ett internationellt tryck på Finland att göra ändringar i den så kallade "translagen" så att sterilisation inte längre ska vara något krav när en person vill byta kön.

Den här nyheten visar, förutom det vi redan vet att ÖT oblygt går i hbt-lobbyns ledband (eller kanske rättare: att ÖT ÄR en del av hbt-lobbyn), att orden har en stor makt över tanken. I nyheten används ordet "tvång" och "strukturellt förtryck", alltså ord som är mycket värdeladdade. Det påstås att samhället tvingar sådan som vill byta kön att sterilisera sig. Men givetvis finns här inget tvång. Ingen tvingar någon i denna fråga. Åtminstone inte i den riktning som påstås i artikeln. Det finns nämligen inget tvång att byta kön, och när det inte finns det kan det förstås inte heller finnas något tvång att sterilisera sig heller. Det enda tvång som kan skönjas här är den press som appliceras på samhället och beslutsfattarna från hbt-lobbyns sida. Ja, och så förstås det tvång som finns på de stackars människorna som tvingas genomgå detta elände. Som ett resultat av den förvirring som hbt-lobbyn åstadkommer genom sin propaganda.

Oberoende av vad något pressat FN-organ kan ha förletts besluta kan det aldrig vara någon mänsklig rättighet att en man (om än en könskorrigerad sådan) ska kunna föda barn. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.  

Om överheten, del 7

Det här blev som sagt en lång text som beskriver de tankar jag fick efter att jag lyssnade på ett bibelstudium på nätet. Av olika anledningar hade min syn på överheten och hur vi som kristna ska förhålla oss till överheten över tid glidit bort från det som Guds ord säger, och när så sker (oberoende av vilken fråga det gäller) behöver vi omvända oss. När vi inser att vi har fel uppfattning i någon fråga kan uppvaknandet till att inse detta vissa gånger beskrivas närmast som ett paradigmskifte. Så var det för mig i denna fråga.  

Så här långt alltså mina reflektioner kring detta med överheten, upproret och den kristna människans inställning till dessa. Nu återstår förstås många svåra frågor. Inte minst frågan om vad överheten är och vilka instanser som kan klassas som överhet. Är t.ex. EU en laglig överhet och en överhet som vi förväntas underordna oss? Här finns det bibliska argument som kan anföras till försvar för både ett ja och ett nej på frågan. Hur är det om och när makthavarna i en demokrati, där makten anses utgå från folket, ger bort den nationella bestämmanderätten i olika frågor utan att ha mandat från folket? Vilka följder får detta för frågan om underordnande, och i vilken grad kan och bör vi protestera mot en sådan process? Och hur är det när kyrkan blir offentligträttsligt samfund och börjar agera överhet i stället för att vara en andlig organism som den är tänkt att vara? Hur ska vi som kristna förhålla oss till en sådan situation när kyrkliga ledare börjar agera som världsliga herrar och vår kyrka tappar bort sin primära uppgift att förkunna evangelium till själarnas frälsning och börjar agera för att, vad som knappast kan beskrivas som annat än att, bygga himmelriket här på denna sida av evigheten? Och hur ska vi förhålla oss när kyrkan under dessa sina försök kommer i konflikt med den världsliga överheten och trotsar denna?

Som sagt: Många svåra frågor återstår, och jag får säkert orsak att återkomma till dessa.

Om överheten, del 6

Underordnandet under den världsliga överheten är också en fråga om tillit. Litar vi på Gud och hans ord och hans förmåga att bära, skydda och leda oss genom denna världens svårigheter till sitt himmelska rike? Litar vi på honom, eller vill vi i stället försöka gå våra egna vägar? Vill vi i stället för att i allt lita på Herren göra uppror och så försöka bringa fram rätten genom att gripa till orätt? Att lita på Herren innebär alltid att också lita på att han faktiskt har tillsatt den överhet vi har över oss och att han förmår bevara oss också ifall denna överhet är orättfärdig och beter sig grymt. Om och när vi tvingas lida under denna orättfärdiga överhet – och när vi påtalar det orättfärdiga, för det är vi också kallade att göra då när denna orättfärdighet drabbar vår medmänniska (och varför inte också oss själva) – får vi sätta vår tillit till Herren och inte till människor och det som människan kan åstadkomma. Erfarenheten från historien har också visat att Herren vanligen straffar en orättfärdig överhet med en annan överhet. Vissa gånger med en ännu grymmare sådan, andra gånger med en mindre grym. Så gick det till exempel med Hitler och hans regim.

Hela denna fråga om den kristne och överheten kan kokas ner till en fråga om vad våra liv ska gå ut på när vi lever här i denna världen. Den kristnes mål är aldrig att "vinna världen". För en kristen människa är det inget eftersträvansvärt att göra sig själv ett stort namn. Inte heller är målet för en kristen att skapa något himmelrike på jorden. Detta kommer nämligen aldrig att lyckas och alla sådana mänskliga försök har alltid slutat i elände och stort lidande. Det viktigaste för oss som kristna är att leva ett lugnt och fridfullt liv i Guds vilja och att hållas på den himlaväg som Herren har kallat oss att vandra. Målet för en kristen är att nå fram till det himmelska hemmet, och samtidigt att få med sig så många andra som möjligt till Guds himmel. Detta kommer Paulus in på när han skriver sitt första brev till Timoteus, i det andra kapitlet:

Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Vi ska alltså be för överheten, och det för att vi ska kunna leva ett lugnt och stilla liv. Vi har den överhet Gud i sin godhet och visdom har valt att ge oss, och om vi har frihet att leva ut vår tro på Herren Jesus och sprida evangeliet  är detta nog för oss och en stor källa till tacksamhet. Om Gud väljer att ge oss en annan överhet som inte ger oss denna frihet får vi sprida evangeliet ändå och ta det lidande som följer med detta vårt uppdrag. Visst. Vi kan, och ska, påtala orätten, orättvisorna och orättfärdigheten och, tror jag fortfarande, varna för en utveckling som går mot minskad frihet i samhället. Men detta aldrig så att vi går in för upproret. För det gör inte en kristen. En kristen underordnar sig nämligen den överhet hon har över sig. Helt enkelt för att denna är tillsatt av Gud. 

Som vi har sett uppmanar Guds ord oss på flera ställen till bön för överheten. Detta då framför allt i positiv bemärkelse. Men jag tror också att vi får be att Herren tar bort en orättfärdig och grym överhet. På det sätt som han väljer att göra det på. Bönen är det vapen, och det enda vapnet, Gud har gett sina barn. Något annat vapen kan och får en kristen inte ta till mot överheten. Sedan får vi också komma ihåg de visa ord som Bo Giertz levererar i den bok som kanske mest av åtminstone de böcker jag har läst har kommit in på detta ämne, nämligen romanen "Tron allena": Vi har den överhet vi har förtjänat. Aldrig en sämre överhet än vi har förtjänat. Men många gånger/oftast en överhet som är bättre än vad vi har förtjänat.  

Om överheten, del 5

Vad gjorde de första kristna när aposteln Jakob blev halshuggen av överheten (representerad av Herodes Agrippa) år 44 i Jerusalem? Samlades de och beväpnade sig och drog upp till palatset och krävde Herodes avgång? Nej. De samlades och bad. Vad gjorde de kristna i Rom när aposteln Petrus fängslades av kejsar Nero år 64? Den som har sett filmen Quo Vadis har förletts till att tro att de beväpnade sig och drog mot fängelset för att befria Petrus. Det gjorde de förstås inte. (När jag såg filmen mådde jag nästan illa när jag såg detta avsnitt. Så absurt var det!) Nej, i stället samlades de och bad för honom. Precis som de hade gjort i Jerusalem 20 år tidigare när Petrus hade fängslats kort efter Jakobs död. År 44 befriades Petrus på ett övernaturligt sätt, år 64 fick han lida martyrdöden. Som kristna ska vi inte, och får vi inte, gripa till vapen och gå på upprorets väg. Vi har fått bönen som vapen, och detta mäktiga vapen får och ska vi använda. Och så ska vi lita på Gud och på att hans vilja sker. Ja, och så ska vi vara beredda på att få lida. Helt enkelt för att det är den kristens lott i denna världen, på samma sätt som det var vår Herres lott.

"Min är hämnden, jag ska utkräva den säger Herren", sägs det på flera ställen i vår Bibel. Detta är något som vi som kristna får tro och lita på. Vi ska inte och får inte försöka påskynda Herrens domar genom att vända oss mot överheten, utan vi ska räkna med att allt sker i rätt tid och på rätt sätt. I Guds tid, och på det sätt som han har bestämt. Detta visar Lukas när han skriver Apg. 12. Strax efter att han berättat om aposteln Jakobs död under Herodes Agrippa inflikar han en kort berättelse om hur denne, åtminstone mot de kristna, grymme regent mötte sitt slut. Eftersom han inte gav Gud äran blev han slagen av en Guds ängel, uppäten av maskar och dog, skriver han. Andra historiska källor säger inget om några maskar, men konstaterar att han dog plötsligt efter svåra plågor i magtrakten, endast tre år efter sitt trontillträde.

Varför ska vi då lyda överheten? Varför är det så viktigt att vi underordnar oss den överhet som vi har över oss? Detta är en viktig fråga för den kristne. Vi har sett att vår hållning gentemot överheten kan leda till lidande, och om och när vi förväntas gå in i lidande är det motiverat att ställa frågan. Varför ska vi överhuvudtaget ställa upp på detta?  Det enkla svaret är givetvis för att Guds ord säger det. Om vi lite utvecklar detta svar så handlar det om att vi som kristna inte ska vara delaktiga i upproret. Den kristna hållningen är nämligen aldrig uppror.

Jesus är först och främst vår frälsare, men han ska också vara vår förebild. Han säger själv till exempel att lärjungen ska vara nöjd om det går honom som hans lärare. När det gäller vårt förhållande till överheten har vi absolut ingen bättre förebild och inget bättre exempel än Jesus. Kommer du ihåg hur han förhöll sig till Herodes och Pilatus när han, efter att han fängslats, ställdes inför dem? Jesus uttalade inga domar och heller inga hårda ord. Nej, i stället böjde han sig för den världsliga överhet som han var ställd inför. Och inte bara det, i denna ytterst utsatta situation ger han oss inte bara ett exempel utan också en oerhört värdefull lärdom. Minns du vad han svarar Pilatus när denne konstaterade att "Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" Svaret löd: "Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan." Ser du vad som hände här? Jesus säger samma sak som Paulus skriver i Rom. 13. Överheten har sin makt av Gud, och denna överhet ska vi respektera och underordna oss. Om vi inte gör det så gör vi oss skyldiga till uppror och revolt och blir stämplade som lagöverträdare. Och så går vi inte i Jesu fotspår.

Om överheten, del 4

Hur är det då ifall överheten blir fullständigt galen och startar ett världskrig? Hur ska vi då förhålla oss till den? Gjorde till exempel de kristna pastorerna rätt som deltog i Operation Valkyria och försökte mörda Hitler? Jag kan inte se annat än att svaret är att de gjorde fel. Nazisterna och Hitler var en av de värsta överheter världen någonsin har skådat, men det som Paulus skriver i Rom. 13 står fortfarande fast. I detta sammanhang bör vi minnas att Paulus skrev detta till de kristna i Rom under en tid när de kristna levde under en annan av de värsta överheter som världen någonsin skådat. En överhet som slaktade människor, även kristna, som underhållning. Kejsar Nero (kejsare år 54-68) ligger sannerligen inte efter Hitler i grymhet och uppfinningsrikedom i det onda. Likväl skriver, just under hans regim, Paulus dessa ord om överheten.

Vad är det då som Paulus skriver? Vad säger han riktigt om hur vi ska förhålla oss till överheten? Och håll nu som sagt i minnet att den överhet han pratar om är, i hans fall, den oerhört grymme kejsar Nero. Vi får klippa från Rom. 13: 1-5:

Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom. Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva. De styrande är ju inget hot mot dem som gör det goda, utan mot dem som gör det onda. Vill du slippa vara rädd för överheten? Gör då det goda, så får du beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig, inte bara för straffets skull utan även för samvetets.

Märk nu mycket väl att trots att överheten är av Gud och att den är en Guds tjänare så är förstås inte allt som en världslig överhet gör gott. En överhet som är tillsatt av Gud kan också göra fel, och gör det också ofta. En överhet som är tillsatt av Gud kan vara både grym och orättfärdig. Här håller jag för övrigt inte med bibelstudiehållaren som menade att en av Gud insatt överhet alltid gör Guds vilja. Så är det förstås inte. En världslig överhet kommer alltid att göra också galna saker. Detta helt enkelt för att det är människor det handlar om. Sedan är det en annan sak att Gud förstås kan vända det onda som en överhet gör till något gott. Bibelstudiehållaren tog Jesu död under Pontius Pilatus som exempel och menade att detta var något gott. Det var det inte. Men Gud vände detta onda och grymma till något oerhört gott för hela mänskligheten.

Men om det är så, vilket faktiskt torde vara mera regel än undantag, att överheten är både grym och orättfärdig, vad ska vi då som kristna göra? Svaret är förstås fortfarande att vi ska underordna oss. Denna underordning får inte innebära att vi går emot och syndar mot Guds vilja, men om och när överhetens bud och Guds bud kolliderar ska vi inte göra oss skyldiga till uppror i någon som helst form. Gör vi så syndar vi mot Guds vilja och bud. Så vad ska vi då göra i en sådan situation? Guds ord säger det klart och tydligt: För en kristen står inte valet mellan att lyda och att göra uppror/revoltera, utan för den kristen står valet mellan att lyda eller att lida. I klartext: Som kristna behöver vi vara beredda på lidande under en orättfärdig överhet. Petrus är inne på detta i sitt första brev, i det tredje kapitlet, där han skriver så här:

Till sist ska ni alla visa enighet, medkänsla, syskonkärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse. För: Den som älskar livet och vill se goda dagar ska vakta sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek. Han ska undvika det onda och göra det goda, söka friden och följa den. Herrens ögon är vända till de rättfärdiga och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som gör det onda. Vem kan göra er något ont om ni brinner för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för det som är rätt är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. Det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än för onda gärningar.

Om överheten, del 3

Jag avslutade den senaste texten med att konstatera att det förvisso finns mycket som en kristen människa kan opponera sig mot när det gäller den världsliga överheten. Likväl är Guds ord väldigt tydligt här. En kristen människa underordnar sig den av Gud insatta överheten. (Rom. 13:1ff) Också de gånger överheten beter sig ogudaktigt och vi drabbas av överhetens svärd utan att ha förtjänat det. Det enda undantaget som Guds ord erkänner är de gånger när överheten befaller oss att tiga med evangeliet. Då gäller att en kristen måste lyda Gud mer än människor. I övrigt kan inte och får inte ordet "civil olydnad" förekomma i en kristen människas vokabulär. En kristen människa kritiserar givetvis en orättfärdig myndighetsutövning, men hon deltar aldrig i någon form av revolt eller uppror mot en sådan myndighet. Kritiken ges dessutom i kärlek och med vänliga ord. (Och där har vi alla att jobba på, bloggaren också!) En kristen människa kan med fördel också delta i politiken och i samhällsbygget och den vägen försöka förändra orättfärdiga institutioner och samhällsfunktioner, men detta görs alltid på lagliga vägar och med lagliga medel. Aldrig genom uppror och våld.  

Hur är det då, kanske någon frågar, om överheten är direkt fientlig mot Guds goda ordningar? Eller om överheten går in för saker som förminskar människovärdet och som går emot Guds tio bud? Eller om överheten får för sig att börja förfölja oss kristtrogna? Svaret är: Överheten är fortfarande insatt av Gud och budet som gäller lyder fortfarande att en kristen ska underordna sig den av Gud insatta överheten. Sedan kan vi som sagt jobba, med rena och rättfärdiga metoder, på att förändra överhetens synsätt och arbetsmetoder. Genom att informera, genom att bilda opinion och genom att ge oss in i politiken. Men denna hållning innebär ändå att det till exempel kan finnas arbeten och yrken som en kristen som lever i denna tid kan tvingas välja bort.

Till exempel gjorde en bödel sig inte skyldig till mord när han, bokstavligt talat, svingade överhetens svärd. Bödeln utförde det straff som överheten hade utdömt. Men detta var ett jobb som jag kan tänka mig att en kristen människa inte gärna sökte sig till. Idag har överheten bestämt att det är rätt att avliva små barn i moderlivet. Inte som ett straff, utan långt som ett bekvämlighetsarrangemang för den hedonistiskt drivna människan. Aborter är givetvis något som kristna inte kan eller vill hålla på med. Visst kan vi försöka få till stånd en samvetsklausul, men så länge en sådan inte finns behöver vi som kristna vara medvetna om att det kan bli stora problem om och när vi väljer att jobba som till exempel barnmorskor och förlossningsläkare.

Med detta sagt så vill jag poängtera att det behövs kristna människor på alla områden i samhället, och även om det inte finns någon samvetsklausul så kan det kanske gå att komma överens med en förstående arbetsgivare angående uppgiftsfördelning och arbetsturer. Men det kan bli problem, det behöver vi vara medvetna om. Samma sak när det gäller häradsdomare och uppgiften att viga samkönade. Även här kan vi arbeta för en samvetsklausul, men så länge en sådan inte finns kan det kanske vara skäl för en kristen människa att överväga om det är vist att ha ett sådant arbete. Detta helt enkelt för att en kristen människa inte bör kompromissa med sitt av Guds ord styrkta samvete och bidra till sådana samhällsordningar och sådana praxis som bryter mot Guds ord, bud och vilja. Det jag beskriver här ovan, alltså det att en kristen – på grund av lagar och bestämmelser som en orättfärdig överhet tvingar på oss – kan tvingas välja bort vissa yrken och arbeten och i vissa extrema fall kan tvingas lämna sitt arbete, är en form av lidande som vi som kristna kan tvingas bära när vi lever i en gudsfientlig värld. Mera om detta i de följande texterna.

Om överheten, del 2

Världsmänniskans naturliga hållning är upproret. Ja, syndafallet är i själva verket "ursprungsupproret". Därför är världsmänniskans naturliga hållning upproret. Detta först och främst mot Gud, hans heliga ord och hans goda ordningar, men också i förhållande till den världsliga överheten. Att världsmänniskan inte vill – eller ens ser det som något alternativ att – underordna sig Skaparen och hans goda ordningar för Skaparens skull är väl i det närmaste en självklarhet. I många kretsar, idag och genom tiderna, har upproret mot Skaparen och hans goda ordningar till och med setts som något gott och eftersträvansvärt.  För den som läser Guds ord och där förmår se förklaringar till varför vi människor beter oss så som vi gör är detta förstås ingen överraskning.

Men upproret och upprorsandan begränsar sig inte bara till Skaparen, hans bud och hans ordningar. Denna hållning av uppror drabbar också de världsliga ordningarna och den världsliga överheten. Som även de, enligt Guds ord, är tillsatta och sanktionerade av Skaparen. I Guds ord talas det också om det svärd som överheten bär, och detta svärd gör förstås att de flesta ändå kommer att underordna sig överheten. Inte för överhetens skull, men för egen del, för att undvika att råka ut för överhetens svärd. Men upprorsandan finns förstås ändå där och jäser under den polerade ytan, och ibland kan upproret bryta igenom. Även för den vanliga, annars så välanpassade världsmänniskan. För att sedan inte tala om sådana som inte är så måna om att undvika svärdet. För en vecka sedan var det, till exempel, våldsamma upplopp i Hamburg i anslutning till G20-mötet som hölls där. Dessa upplopp är ett uttryck för denna upprorshållning som finns hos alla människor. Som sagt tyglar de flesta denna sin böjning till upproret, men alla gör det inte och vill det inte ens. Det är därför det blir dylika upplopp. 

Så långt om världsmänniskan. För Guds folk som lever här i världen är det annorlunda. Eller så borde det åtminstone vara. Det är en fullständig självklarhet att Gud, hans ord och hans goda ordningar är något som en kristen människa högaktar och värderar. Ja, inte bara det. En kristen underordnar sig och lyder Guds ord och hans goda ordningar och gör sitt yttersta för att försvara och vidmakthålla dessa. Detta inte av tvång, utan i och av kärlek till Herren. Tyvärr, och detta är synnerligen oroväckande, har världens uppror och världens upprorsanda/ande även spritt sig till och bland Guds folk och bland sådana som bär det kristna namnet. Detta är på längre sikt fullständigt förödande, och här kan vi erinra oss frågan Jesus ställer sig om han alls ska finna någon tro på jorden när han återvänder. Tron och underordnandet hör nämligen ihop. Om det senare försvinner kommer det samma att hända med det förra. För det är precis som jag har konstaterat på denna plats tidigare: Gud välsignar det ofullkomliga. Det finns det otaliga exempel på. Samma sak med den bristfälliga kunskapen. Men trotset och upproret välsignar han aldrig.

Denna potentiella katastrof börjar emellertid inte med uppror mot Gud, hans ord och hans goda ordningar. Nej, utan fröet här sås i upproret mot den världsliga överheten, och här får vi alla, utan undantag, vara på vår vakt. För upproret är som sagt något som faller sig naturligt för världsmänniskan, och som vi vet så kommer ingen av oss, hur länge vi än har vandrat med Herren, ifrån den gamle Adam. Han finns med i bilden så länge vi lever här på jorden, och för honom faller sig upproret så väldigt naturligt. Men han vet att det inte lönar sig att börja med att gå emot Gud och Guds ord. Nej, i stället börjar han med att uppmuntra oss till uppror mot den världsliga överheten. Detta förstås för att det här i världen finns mycket som det går att opponera sig mot. Även för en kristen människa. Ja, många gånger speciellt för en kristen människa.

Om överheten, del 1

Jag lyssnade för en tid sedan till ett bibelstudium på nätet som jag, vid en första genomlyssning, inte alls gillade. Studiet handlade om överheten och om att vi som kristna alltid bör underordna oss den världsliga överhet vi har över oss. Jag gillade som sagt inte det här. Det bor nämligen i mig, liksom i alla andra människor i tiden efter syndafallet, en liten (eller större) upprorsmakare. Vi kan kalla denna vurm för revolt för både det ena och det andra. Ibland får det heta vad det är – en vilja att revoltera och göra uppror – andra gånger får det heta något mycket vackrare som "rättspatos" eller "vrede över världens orättvisor", eller något liknande. Men gemensamt för detta är denna vilja att revoltera mot en, som man tycker, orättfärdig överhet som missbrukar sin makt. I studiet talades det också om att det idag är vanligt, bland både kristna och bland liberaler, att se överheten, samhällsfunktionerna – ja, hela samhället – som något ont. Ser man på! Där kände jag igen mig själv. Och nu menade alltså bibelstudiehållaren att denna hållning är felaktig. Ja, till och med obiblisk. Jag gillade alltså inte det jag hörde.   

Men det var ändå något med detta studium som gjorde att jag ville lyssna en gång till, och när jag gjorde det insåg jag att det ändå fanns något i mig som bejakade det som sades. När jag, så småningom, valde att acceptera det jag hörde hände något mycket intressant. Mitt synsätt i frågan svängde på en gång! Jag hade råkat ut för ett paradigmskifte. Ett sådant kan, som denna gång, vara till och med en riktigt svindlande upplevelse. I det samma insåg jag också varför jag hade ogillat budskapet första gången jag hörde det: Det var den gamla människan i mig och hennes vilja till revolt och uppror som hade fått komma till tals. Som hade fått bestämma hur jag såg på dessa saker.

När jag insåg hur det låg till med detta fick jag bekänna denna upprorsbenägenhet som den synd den är, och när jag gjorde det infann sig en härlig frid. En sådan frid som kommer av att man har återvänt till den rätta, bibliska, vägen från sina egna irrvägar. Paradigmskiften som är så här omfattande är, vill jag tro, rätt så ovanliga i min ålder. Det är ju nämligen så att när man gått över de fyrtio har man långt stelnat i sina former och det är väldigt sällan man på detta sätt får uppleva några dylika paradigmskiften, med tillhörande omvändelse i tanken. För den som vill dela denna upplevelse, eller åtminstone de resultat den ledde till, kommer jag i det följande att teckna ner de tankar som jag mötte i detta bibelstudium samt de funderingar dessa tankar gav upphov till hos mig. Det blir, antar jag, en ganska lång text, varför jag finner det bäst att dela upp den i flera delar. Så om du läser detta kan du med fördel börja med denna första del (som vi kunde kalla prolog), och sedan ta delarna i ordningsföljd. Jag planerar att sätta upp en del av denna (långa) text per dag under de närmaste dagarna.

Om du läser dessa texter får du gärna berätta om du, liksom jag, upplever den gamle Adams motstånd mot det jag skrivit. Eller, och ännu viktigare, om du har något att invända utifrån Guds ord. Sådana invändningar tar jag också mycket gärna emot!

Dålig vetenskap?

Jag har många gånger, både när jag har talat till ungdomar men också när jag talat om media, varit inne på den "Värt att vänta på"-kampanj som genomfördes inom vår kyrka på 90-talet. Jag har konstaterat att det skulle bli ett enormt hallå ifall någon skulle försöka sig på en dylik sak idag. Nå, nu vet jag inte hur bred denna kampanj är, men av allt att döma finns det, på finskt håll i Finland, en "Tosi rakkaus odottaa"-rörelse som drivs av främst Folkmissionen. Gott så! Men reaktionerna låter förstås inte vänta på sig. I gårdagens Iltalehti får en Kirsi-Marja Isotalo komma till tals. Hon har skrivit en avhandling pro gradu i ämnet, och hennes inställning är synnerligen kritisk. Det finns mycket man kunde säga om denna artikel, och uppenbarligen också om hennes avhandling (som bygger på 23 av allt att döma negativa enkätsvar) men jag begränsar mig till en sak.

I artikeln hävdas följande: "Evankelisluterilainen kirkko on jo vuosia sitten sanoutunut irti neitsyyslupauksesta ja Tosi rakkaus odottaa -kampanjasta. Se ei kuitenkaan tarkoita, ettei seurakunnan toiminnassa mukana oleva nuori törmäisi kampanjahenkiseen ajatteluun.

Ideaa voi hänelle tarjota vaikkapa joku seurakunnan työntekijöistä kahdenkeskisessä keskustelussa, koska monissa paikallisseurakunnissa on herätysliikkeen parissa kasvaneita työntekijöitä. Tällainen kokemus on osalla Isotalon tutkimukseen osallistuneista.

- Kirkon ei pitäisi olla hiljaa tästä, Isotalo sanoo

Hän pitää tärkeänä yhtenäistä ja avointa linjaa kirkon opetuksessa. Silloin kenelläkään työntekijöistä ei olisi mahdollisuutta tarjota oman vakaumuksensa mukaisia oppeja nuorille vastoin kirkon kantaa."

Isotalo hävdar alltså att det finns kyrkliga arbetare, med väckelsebakgrund, som ger ungdomar undervisning i frågor rörande föräktenskapligt sex baserat på den egna övertygelsen i stället för att hålla sig till kyrkans linje.

Nu vet jag inte om Isotalo ljuger avsiktligt, eller om hon bara är dåligt informerad. Kyrkans linje i fråga om föräktenskapligt sex är och har alltid varit att sexualitetens plats är i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Den lutherska kyrkan förbinder sig dessutom i sin kyrkoordning till Bibeln, och Bibelns budskap här är klart och tydligt. Sex före äktenskapet kallas otukt och sex utanför äktenskapet benämns äktenskapsbrott, och bådadera är ett brott mot Guds vilja. Alltså en synd.

Om det här är fråga om ett försök att, så att säga "köksvägen" förändra kyrkans praxis och i förlängningen kyrkans linje är det synnerligen osmakligt. Och Iltalehti spelar förstås gärna med här. Som sagt: Jag vet förstås inte om Isotalo ljuger avsiktligt eller om hon bara är dåligt informerad, men det synnerligen tunna samplet hon baserar sin avhandling på kan tyda på bådadera. Den fråga som borde ställas när denna avhandling ska godkännas är att har hon gallrat bland svaren och valt ut bara negativa svar, samt hur har insamlingen av materialet gått till? Jag hoppas verkligen att dessa frågor ställs och att avhandlingen underkänns om det visar sig att det här är fråga om dålig vetenskap. Jag misstänker skarpt att så är fallet. Saken är nämligen den att vi är många som avgav ett dylikt löfte då på 90-talet och som är mycket nöjda med utfallet. Men några sådana fall får tydligen inte komma till tals. Åtminstone inte enligt artikeln i Iltalehti. Så dålig journalistik är det åtminstone fråga om.

   

Varför finns det flugsnappare?

Jag har inte riktigt hunnit läsa några tidningar den senaste tiden eftersom arbetet har tagit så mycket av min tid. Men igår bläddrade jag i några gamla nummer av ÖT och hittade en märklig kolumn från en vecka tillbaka skriven av Lars Sund. Han inleder med att skriva om otrohet i fågelvärlden och kommer sedan in på den stora dödlighet som finns bland de unga flugsnapparna. Sedan avlutar han med vad som tydligen avses vara ett knockout-slag i riktning mot kreationism och ID. "Naturen präglas av ett enormt resursslöseri. Och det är, tycker jag, ett förbisett argument i de debatter om naturligt urval kontra kreationism som allt emellanåt fortfarande poppar upp. Hade det funnits en intelligent designer borde skapelsen ha varit betydligt mindre slösaktig och värnat om livet betydligt bättre än nu."

Eftersom detta var Lars Sunds slutkläm får man anta att kolumnen, om den inte bara var ett allmänt orerande avsedd att fylla ett antal spaltmillimetrar, faktiskt i sin helhet var riktad mot kreationsm (och ID – som Sund här sorglöst blandar samman). Sund gör sig emellertid skyldig till ett klassiskt argumentationsfel emedan han, när han slår sitt förmodade knockout-slag, gör detta med slutna ögon (utan att se efter var motståndaren befinner sig) och därmed bara slår ett stort hål i luften. Dessutom ter det sig synnerligen komiskt att Sund, som så många andra kristendomskritiker före honom, anser sig kunna och behöva diktera vad Skaparen får eller inte får göra och anse. Men detta går jag här inte närmare in på. Hans slag i luften är betydligt intressantare att kommentera i detta sammanhang.

Lars Sund slår alltså ett slag i luften. Hur så, kanske någon frågar? Jo helt enkelt för att han inte, innan han kommer med sin kritik, har tagit reda på vad Bibeln och skapelsetron faktiskt säger. Han missar helt enkelt en synnerligen viktig ingrediens i hela det bibliska konceptet, nämligen syndafallet. Se, skapelsen var inte sådan som den nu är när Skaparen var klar med den. Före vårt syndafall fanns det nämligen ingen död. Det "resursslöseri" som Sund beskyller Skaparen för (eller snarare : Tar som bevis för att Skaparen inte finns) är inte Skaparens verk. Syndens och döden kom in och förstörde Skaparens verk. Resursslöseriet är således vårt fel. Inte Skaparens.

I stället borde Lars Sund inse att det faktum att det överhuvudtaget finns flugsnappare, trots att "omkring 80 procent av de flugsnapparungar som kläcks kommer inte att hinna uppleva sin ettårsdag" snarare är ett bevis FÖR att det finns en Skapare. Hur så? Ja, Sunds kolumn förde genast mina tankar till en klassisk diskussion som fördes i det gamla Sovjetunionen. En av kommunistpartiets "evangelister" var på missionsresa på den ryska landsbygden och predikade evolutionismens evangelium med avsikt att utrota den sista återstoden av den kristna tron som fanns. Efter det brinnande föredraget fanns det tillfälle till frågor, varpå en man reser sig och säger: "Får får ett lamm per år. Får är långsamma, har trubbiga tänder och äter gräs. Vargar får fem ungar per år, de är snabba och har vassa tänder. Vargar äter får. Om det är så som kamraten har berättat att livet handlar om den starkes överlevnad och fåren och vargarna har funnit här i miljoner år: Varför finns det får?" Svaret på frågan blev, enligt historien, fem år i Gulag.

Nu kunde man, för att använda sig av Sunds flugsnappare, ge det bibliska svaret på den ryske mannens fråga – ett svar som, i mitt tycke, är ett starkt argument för att det finns en Skapare som, trots syndafallet och människans ovilja att ha med honom att göra, bär omsorg om sin skapelse.

"Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt ? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vilja. Och på er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar." (Matt. 10:29-31)
    

Parodi

Axel B Svensson, Gustav Adolf Danell och Jan-Åke Karlsson. Är det någon som kan säga vad dessa tre namn representerar, och denna (korta) lista på namn, är för något? Jag kan ge en liten ledtråd: Dessa tre namn täcker en nästan 100-årig epok. Någon som vet eller vill gissa?

Orsaken till att jag kom att tänka på denna lista av namn – som förstås kan sägas representera flera saker – är den nyhet som nådde oss igår. Jan-Åke Karlsson har blivit avskedad från sin prästtjänst efter att ha skrivit en insändare i tidningen Bohusläningen i vilken han gav uttryck för vad som på denna plats inte kan anses som något annat än en biblisk syn på sexualitet och äktenskap. I sin insändare (läs den gärna, jag skriver under på allt som sägs i den!) varnar Karlsson för RFSL:s hets mot oliktänkare – också inom svenska kyrkan. Insändarens rubrik är "Tvinga inte präster att viga samkönade par", och Karlsson påpekar att det finns starka krafter som vill införa ett vigseltvång inom svenska kyrkan.

Denna insändare ledde förstås till starka reaktioner. Karlsson biskop, Lars Eckerdahl, kom ut och kritiserade sin präst offentligt. I stället för att, som en biskop borde göra, försvara den bibliska äktenskapssynen och de homosexuella som valt att i kärlek till Herren och i sann gudsfruktan leva rent och på ett sätt som behagar Herren försvarade han sedeslösheten och fiendskapen mot Herren och hans ord. Och nu har alltså Jan-Åke Karlsson fått sparken.

Svenska kyrkan har blivit en parodi på kristen tro. En synnerligen dålig sådan dessutom.   

Ett svar på en fråga

Jag fick en fråga idag som lydde: Varför hände det ingen storolycka efter att vi här i Finland införde samkönade äktenskap? Det här är en svår fråga, på många sätt, och man bör vara försiktig när man svarar på den. Av åtminstone två orsaker. Dels för att vi inte ser så tydligt vad som gäller angående orsak och verkan, dels för att det i dylika frågor tenderar att finns en diskrepans mellan vad som sägs och vad som hörs. Men med detta sagt vill jag ändå försöka svara på frågan.

Jag skulle gärna börja med att konstatera att vi inte vet när måttet för ett lands missgärningar är fyllt. Guds tålamod och barmhärtighet är av sådan sort, och av sådan storlek, att vi människor inte kan begripa det.  Det är en stor och underbar nåd att vi, var och en av oss, får leva och ha hälsa och välstånd.  Dessutom, och det skulle jag kanske fortsätta med, är en storolycka inte är det värsta som kan drabba ett land och ett folk. Det absolut värsta som kan hända ett folk som vänder Gud och hans goda ordningar ryggen och därmed fyller sina missgärningars mått är att Gud utelämnar människorna åt sig själva. Detta skulle först och främst innebära att Guds helige Ande troligen inte  längre skulle dra människornas hjärtan till Herren Jesus. Alla som vet hur viktigt detta dragande är (Se Luthers förklaring till den tredje trosartikeln!) inser vilken oerhörd katastrof detta skulle vara. Sedan kunde förstås detta utelämnande också innebära att Guds välsignelse och Guds beskydd över folket och landet skulle avta eller helt försvinna. Hur det skulle arta sig kan vi knappast mera än spekulera i.

Det hände ingen storolycka efter att Finlands riksdag (två gånger) valde att strunta i och gå emot Guds goda ordningar när det gäller äktenskapet. Det får vi tacka Herren för, och samtidigt be att det ännu värre inte hände och inte heller kommer att hända. Helt enkelt för att detta skulle vara en så oerhörd katastrof att ingen av oss klarar av att ens föreställa oss hur bedrövligt detta skulle vara.

Sedan, och det är också viktigt att poängtera, kan vi förstås inte med säkerhet veta att den olycka som idag drabbade Tyskland faktiskt är en följd av att landet valde att deformera äktenskapsinstitutionen. Det är möjligt, ja kanske t.o.m. troligt, men vi vet inte med säkerhet. Denna olycka kunde ju faktiskt ha hänt oberoende av det beslut som förbundsdagen fattade i slutet av förra veckan. Som sagt så ser vi inte alltid så alldeles tydligt vad som gäller angående orsak och verkan.

Till sist, och detta är mycket viktigt att säga klart och tydligt: Om och när dylika storolyckor händer så drabbar dessa blint. De som drabbas är inte på något sätt mera skyldiga än sådana som inte drabbas. Detta ser vi klart och tydligt i Jesu undervisning i Luk. 13. De 18 som dog när tornet i Siloam rasade var inte mera skyldiga än de andra som bodde i Jerusalem, säger han. Men observera det som Jesus säger efter att han konstaterat detta: "Nej, säger jag er. Men om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt."

Dessa ord från Jesu egen mun är allvarsamma ord som vi alla behöver tänka på och begrunda i en stund som denna.  

Bubbelteologi

Jag har fått två kommentarer de två senaste dygnen i vilka det har påståtts att jag lever i en bubbla. Som svar på den ena, som kom under texten om media, konstaterade jag att jag, i motsats till mediefolket som dessutom tar betalt för sina alster,  är medveten om att så är fallet. I den andra kommentaren, som kom under texten om svenska Yles propaganda, ställs frågan om min "tro är så svag att den inte klarar av att höra andra åsikter än de innanför din bubbla". Denne anonyme kommentator har tydligen inte läst vad jag skrivit om denna sak så många gånger redan. Nåväl. Vi tar det en gång till: Detta handlar inte om mig, om min tro och om mina värderingar. De håller nog. Men min oro handlar dels om det uppväxande släktet, dels om samhället – och de kristna – i stort. Jag lyssnade igår på en pod från USA där två pastorer diskuterade problemet att evangelikala kristna i USA håller på att bedras och förföras av den massiva hbt-propagandan och att det idag inte längre alls är självklart att kristna förstår varför samkönade äktenskap är fel. Detta är ytterst alarmerande, och något som vi borde ta på största allvar!

Men det var inte detta som denna text skulle handla om. Eller så gör den ändå det, på sitt sätt. Som kristna ska vi leva, som det brukar heta, "i världen men inte av världen". Detta är ett konststycke i sig. Den värld vi lever i är, som Guds ord säger oss, "helt i den ondes våld". Det märker vi speciellt när denna världens furste har någon kampanj på gång, som just nu när alla ska förföras med hbt-ideologin. När alla världens nyttiga idioter (speciellt inom media) ställer upp och drar sitt strå till stacken är det verkligen inte lätt för oss kristna att bevaras vid den sunda läran när vi lever i denna världen. Men det är livsviktigt! Hur gör vi då detta? Hur kan vi bevaras? Svaret är att det handlar om ordet, och om Ordet.

Vi behöver helt enkelt leva i en bubbla där denna världens furste inte kommer åt oss med sina förförelsetoner. Eller, kanske rättare sagt, med jämna mellanrum, tillräckligt ofta och tillräckligt länge, få ta vår tillflykt till en sådan bubbla. Denna bubbla, eller kanske rättare: denna kuvös, heter Guds ord. Vi behöver andas in, leva i och leva av Guds ord. Vi behöver omslutas av Guds ord. Om vi försöker leva i denna fientligt sinnade värld utan Guds ord och Guds ords beskydd runtomkring oss och vårta tankar så kommer vi förr eller senare att förgiftas av världens tankar och synsätt. Vi har redan sett allt för många exempel på hur detta fungerar. Vi har redan sett allt för många som varit kristna och som ännu kanske bär det kristna namnet men som har blivit förförda och bortförda som krigsbyte. Dessa tankar och synsätt som rör sig i världen har nämligen inte sitt ursprung i Gud och hans goda vilja utan i denna världens furste och hans vilja att förföra, slakta och döda.

"Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan." 2 Petr. 1:19.

Dessutom får vi, av aposteln Johannes, en annan bild som blir aktuell i detta sammanhang, och då handlar det om ordet med stort O. Bilden Johannes målar upp för oss (eller är det fråga om något mera handgripligt än om en bild?) talar om att vi som kristna lever I Kristus. Hur kan vi som kristna bevaras i denna onda värld? Jo, om vi lever i Kristus. Så ser vi att vi faktiskt ska leva i en "bubbla" (eller kuvös): I ordet och i Ordet. Annars kommer vi inte att kunna bevaras. Så ser vi att det finns dåliga bubblor, bubblor där vi blir inskränkta och där vårt perspektiv förminskas och blir snedvridet, och så finns det bra bubblor, bubblor där vi får andas frisk, livgivande luft och där vårt tänkande, vårt perspektiv och själva våra liv blir frigjorda och upplyfta så att vi kan tänka Guds tankar. Som kristna ska vi noga akta oss för denna världens giftbubblor, men likaså vara noggranna med att leva i den bubbla, den kuvös, som Gud har gett oss. Gud vare tack för ordet, och framför allt för Ordet!

"Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. Men vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet. Kära barn, var på er vakt mot avgudarna." 1 Joh. 5:19-21